"Glutenintolerans" er en uoffisiell betegnelse som ofte brukes om to forskjellige medisinske tilstander: skjevt tarmsyndrom (non-celiak gluten sensitivity) og celiaki. Disse tilstandene kjennetegnes av en overfølsomhet eller et vanskelig å tåle stoffet gluten, som forekommer i visse korn som hvetebrøk, rugbrøk og bygg.

Celiaki er en autoimmun tilstand der tarmen blir angrepet av eget immunsystem når den mottar gluten. Dette fører til skader på tarmskjelettet og kan føre til en rekke symptomer som diarré, mage-t armsmerter, viktstnading og træthed. Celiaki kan også føre til langsiktige helseproblemer hvis det ikke behandles riktig. Behandlingen for celiaki er en strikt glutenfri diett.

Skjevt tarmsyndrom (non-celiak gluten sensitivity) er en anden type overfølsomhet mot gluten der ikke er foråksatt av autoimmunitet eller skader på tarmskjelettet. Symptomer som manglende energi, trøske og mage-t armsmerter kan oppstå etter inn taget av gluten, men disse forsvinner når personen følger en glutenfri diett.

Det er viktig å undersøke og diagnostisere korrekt for å kunne behandle disse tilstandene riktig. Hvis du tenker du har noen av de ovennevnte symptomene, bør du kontakte en lege for å få en korrekt diagnose og behandling.

Gluten är ett protein som finns i vete, korn och råg. Det består av två typer av proteiner: gliadin och glutenin. Gluten ger degen elasticitet och håller smeten samman när degblandningen jäser och backas. Gluten kan vara skadligt för personer med celiaki, en autoimmun sjukdom där kroppen angriper tunntarmens slemhinna när gluten intas. Det kan också orsaka symptom hos personer med glutenkänslighet eller wheat allergy.

Gliadin är ett protein som finns i gluten, ett proteinkomplex som förekommer naturligt i vete (Wheat), korn (Rye), råg (Barley) och havre (Oats, om inte den är speciellt behandlad för att vara glutenfri). Gliadinet är en av de proteiner i gluten som orsakar problem för personer med celiaki, en autoimmun sjukdom där kroppen reagerar på gluten och skadar tarmens slemhinna. När en person med celiaki äter gluten utlöses det en immunreaktion som orsakar inflammation i tunntarmen och kan leda till symptom som diarré, magkramper, trötthet, viktminskning och näringsbrist.

Glutenfri diett (gluten freedom) er en diett som unngår å spise kosthold med gluten, et protein i hvetekorn og andre korn som bygg, einkorn, havre og rug. Denne typen diett anbefales for personer med coeliaki, en arvelig autoimmun sykdom der tarmens indre overflate blir skadet av gluten. Ved coeliaki fører dette til manglende næringsorientering og andre symptomer som diarré, vondt i magen, trøtthet og viktforlust. Glutenfri diett er også ofte anbefalt for personer med ikke-coeliaki glutenoverfølsomhet (NCGS) eller vheat-allergi.

Transglutaminaser (TGaser) er en type enzym, som hører under den katalytiske overklasse af transferasenzymer. Disse enzymer katalyserer overførslen af en akyl-gruppe fra en donor til en acceptorgruppe i et substrat. Transglutaminaserne specifikt overfører en acyl-gruppe fra en peptidbinding i en glutaminsyrerest til en primær aminogruppe i et andet substrat, herunder andre proteiner eller endogena små molekyler. Dette resulterer ofte i dannelse af en isopeptidbinding mellem de to substrater, hvilket kan have konsekvenser for proteinetes struktur og funktion.

Transglutaminaser spiller en rolle i mange fysiologiske processer, herunder blodstørrelsesregulering, neurotransmission, cellevækst og differentiering samt hudintegritet. Der findes flere forskellige typer transglutaminaser, der udtrykkes i forskellige væv og under forskellige fysiologiske tilstande.

Patologisk aktivering af transglutaminaser er associeret med en række sygdomstilfælde, herunder neurodegenerative lidelser som Alzheimers og Parkinsons sygdomme, celdannelsessygdomme som kræft samt autoimmune sygdomme som celiac.

Retikulin är ett nätverk av protein fiber som finns i bindväv. Det bildas av en speciell typ av proteinfibriller som kallas retikulinfiber, och det utgör en del av den underliggande strukturen i huden och andra vävnader. Retikulinhalter och -mönster kan användas som markörer för olika sjukdomar, till exempel fibros och cancer.

Dermatitis herpetiformis (DH) er en hudlidelse karakterisert av kronisk, recurrent utslag av pruritisk urtikarielignende papulovesikler og blasser, som oftest forekommer symmetrisk distribuert over albue-, arm-, hoft- og lårparti, men kan være spredt over hele kroppen.

Denne hudlidelsen er tett forbundet med celiaki (gluten sensitiv enteropati), en autoimmun enteropati som karakteriseres av skader på tarmskjelettet etter innspilling av gluten fra kosten. DH forekommer hyppigst hos voksne i alderen 20-40 år, og er mer vanlig hos mennesker med europeisk herkomst enn andre befolkningsgrupper.

Dessuterthen er det også kjent at DH ofte forekommer sammen med andre autoimmune sykdommer som tyroiditt, diabetes og lupus erythematosus.

Tolvfingertarm, också känd som ilium, är den bredaste och övre av de tre delarna av tarmsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Den ligger närmast tarmens början, ändtarmen, och har en genomsnittlig längd på cirka 25 centimeter hos vuxna.

Tolvfingertarmen har en karakteristisk form som liknar ett avlångt "U" eller en treudd, med två laterala flikar (ceca) och en gemensam blindsäck (appendix vermiformis). Cecerna är placerade på höger sida av buken och innehåller mikroflora som hjälper till att bryta ned näringsämnen.

Tolvfingertarmen har en viktig funktion i näringsabsorption, eftersom den innehåller talrika plikplattor (villi) och små blad (mikrovilli) som ökar ytan för absorption av näringsämnen. Dessutom producerar den enzymer som hjälper till att bryta ned kostens kolhydrater, protein och fetter innan de absorberas in i blodet.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Jejunum är en del av tunntarmen (intestinum tenue) som ligger mellan duodenum (den första delen av tunntarmen) och ileum (den sista delen av tunntarmen). Jejunum är ungefär 2,5 meter långt hos en vuxen människa.

Jejunum har till uppgift att absorbera näringsämnen från maten som passerar genom tarmen. Det har en rik blodförsörjning och ett stort ytväte för att underlätta absorptionen. Jejunums slemhinna är också täckt med små, fingerliknande utskott (villi) som ökar ytan ytterligare.

I jejunum sker också en del av den kemiska nedbrytningen av näringsämnena genom att enzymer från bukspottkörteln (pancreas) och tarmens egen slemhinna bryter ner proteiner, kolhydrater och fetter till mindre molekyler som kan absorberas lättare.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

HLA-DQ-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klass II-molekyler, som spelar en central roll i immunsystemet hos människor. Dessa molekyler presenterar peptider från utomkroppsmässiga proteiner för CD4+ T-celler, vilket initierar den adaptiva immunresponsen.

HLA-DQ-antigener består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som binder till varandra för att bilda en heterodimer. Dessa kedjor är kodade för av genkluster på kromosom 6 i människans DNA. Det finns flera olika varianter av HLA-DQ-antigener, och individuella variationer i dessa antigener kan ha betydelse för immunresponsen mot patogener samt för risken att utveckla autoimmuna sjukdomar.

HLA-DQ-antigener är speciellt viktiga vid presentationen av glutenpeptider hos individer med celiaki, en autoimmun sjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons mot gluten i livsmedlen. I dessa fall kan variationer i HLA-DQ2 och HLA-DQ8-antigener öka risken för att utveckla celiaki.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Tunntarm, på latin "intestinum tenue", är en del av matsmältningssystemet hos däggdjur, inklusive människor. Den består av två segment: duodenum, jejunum och ileum. Tunntarmen är den plats där näringsämnen absorberas till blodomloppet efter att de bryts ned i magen.

Duodenum är det första segmentet av tunntarmen och mäter ungefär 25 cm i längd. Här neutraliseras den sura maten från magsäcken med hjälp av bikarbonat som produceras i bukspottkörteln. Duodenum är också platsen där näringsämnen som protein, kolhydrater och fetter fortsätter sin nedbrytning med hjälp av enzymer från bukspottkörteln och gallan från levern.

Jejunum och ileum är de två efterföljande segmenten av tunntarmen. Jejunum är ungefär 2,5 meter långt och har en yta som är täckt med fingerliknande utskott kallade villi och mikrovilli. Dessa ökar den inre ytan av tunntarmen, vilket underlättar näringsabsorptionen. Ileum är ungefär 3,5 meter långt och har färre, men större villi jämfört med jejunum. Här absorberas de sista resterna av näringsämnen innan maten passerar vidare till tjocktarmen.

I tunntarmen sker också absorptionen av vatten och elektrolyter, samt produktionen av antikroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

'Prolaminer' är ett samlingsbegrepp för en grupp proteiner som förekommer i vissa växter, framförallt i spannmålsväxter såsom majs, vete och sojabönor. Dessa proteiner är rika på speciella aminosyror som kallas prolin och hydroxyprolin, varav namnet 'prolamin' härstammar ifrån.

Prolaminerna har en tendens att vara väldigt resistanta mot nedbrytning av vissa enzymer, inklusive proteaser som finns i människans mag- och tarmsystem. Detta kan orsaka problem för individer som har svårigheter med att tillgodogöra sig dessa proteiner, vilket kan leda till näringsbrist eller allergiska reaktioner.

I vissa fall kan prolaminer också utlösa en autoimmunreaktion hos människor som lider av celiaki, en sjukdom där kroppen reagerar på ett protein som heter gluten. Gluten är ett annat slags protein som finns i vete och andra spannmålsväxter, men det innehåller också en del prolaminer. Därför kan även prolaminer från andra källor orsaka symtom hos personer med celiaki.

'Avena sativa' er en botanisk betegnelse for arten almindelig havre, der primært dyrkes som foderplante til husdyr. Havren er en græsart og har flere anvendelsesområder, ikke blot som foder, men også i madvarer for mennesker, herunder havregryn og havreprodukter.

I medicinsk sammenhæng kan extrakter fra 'Avena sativa' have en beroligende effekt på nervesystemet og anvendes til at behandle stress, søvnløshed og nervøsitet. Desuden kan havre indeholde store mængder af vitaminer, mineraler og antioxidanter, der kan have en positiv virkning på sundheden.

Det er dog vigtigt at understrege, at man bør søge professionel medicinsk vejledning, før man begynder at tage supplementer eller andre produkter baseret på 'Avena sativa', da der kan være individuelle forskelle i respons og mulige bivirkninger.

Interleukin-18 (IL-18) är en proinflammatorisk cytokin som binder till sin receptor, IL-18R, för att utöva sina biologiska effekter. IL-18R är en heterodimer som består av två subenheter: alpha (IL-18Rα) och beta (IL-18Rβ). IL-18Rβ-subuniten, även känd som IL-1R5 eller IL-1 receptor accessory protein (IL-1RAcP), är en accessorisk subunit som behövs för att bilda en fullständigt funktionell IL-18R.

IL-18Rβ är en transmembranprotein som tillhör interleukin-1-receptor familjen. Den består av tre domäner: extracellulär, transmembrandomän och intracellulär. Extracellulärdomänen innehåller tre immunglobulin-liknande repetitiva strukturer som är involverade i ligandbindningen. Transmembrandomänen spänner membranet, medan intracellulärdomänen innehåller en Toll/IL-1 receptor (TIR)-domän som är involverad i signaltransduktionen.

När IL-18 binder till IL-18Rα kommer den att interagera med IL-18Rβ och bilda en högnivåkomplex. Detta leder till rekrytering av adapterproteinet MyD88 (Myeloid differentiation factor 88) till TIR-domänen på IL-18Rβ, vilket aktiverar flera signaltransduktionsvägar som inkluderar NF-κB (nuclear factor kappa B)- och MAPK (mitogenaktiverad protein kinas)-signalering. Detta resulterar i transkription av proinflammatoriska gener och uttryck av cytokiner, kemokiner och adhesionsmolekyler som är involverade i inflammation och immunförsvar.

Sammanfattningsvis är IL-18Rβ en viktig komponent i IL-18-signaltransduktionen och spelar en central roll i inflammation och immunförsvar. Dess uppgifter inkluderar ligandbindning, adapterproteinrekrytering och signaltransduktion som leder till uttryck av proinflammatoriska gener och molekyler.

"Dieterapi" er en norsk betegnelse for en behandlingsform som involverer kost- og ernæringsmessige foranstaltninger. På engelsk vil vi ofte bruke begrepet "medical nutrition therapy" (MNT) for å beskrive denne type behandling.

Ifølge American Dietetic Association (ADA) er MNT definert som:

"En evidensbasert praksis where nutritionists assess, diagnose, and treat nutritional problems at an individualized level. MNT is used to prevent or manage illnesses, conditions, or injuries that are related to nutrition or result from it."

Så, medicinsk definisjon av 'dietterapi' vil være en individuell planlagt behandling som involverer endringer i kosten og ernæringen for å forebygge eller behandle medisinske tilstander, betingelser eller skader.

HLA-DR3 är ett genetiskt antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigen)-antigen, vilka är belägna på ytan av våra kroppens celler och har en central roll i vår immunförsvarsmekanism. HLA-DR3 är specifikt ett klass II-MHC (major histocompatibility complex) molekyl som hjälper till att reglera immunsvaret genom att presentera proteiner från främmande ämnen, såsom virus och bakterier, för T-celler.

Det finns många olika varianter av HLA-DR3-antigen, men de flesta av dem är associerade med vissa sjukdomar, särskilt autoimmuna sjukdomar som exempelvis rheumatoid artrit, diabetes typ 1 och celiaki. Detta beror på att specifika HLA-DR3-varianter kan öka risken för att utveckla en överdriven immunreaktion mot vissa självproteiner i kroppen.

Det är värt att notera att förekomsten av HLA-DR3-antigen varierar mellan olika populationer och etniciteter, och att det inte är ett säkert tecken på att en person kommer att utveckla en autoimmun sjukdom. Det finns dock en viss korrelation mellan förekomsten av HLA-DR3-antigen och risknivån för vissa sjukdomar, men det finns också andra faktorer som kan påverka risken, såsom miljöfaktorer, livsstilsfaktorer och genetiska faktorer.

IgA-brist, även känt som IgA-deficiens, är ett tillstånd där individen har nedsatt eller saknar produktion av immunoglobulin A (IgA), en typ av antikropp som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner, speciellt i slemhinnor. Detta är den vanligaste formen av primära immundefekter och kan variera från mild till allvarlig. Vissa personer med IgA-brist kan ha en ökad risk för återkommande infektioner, allergier eller autoimmuna sjukdomar.

HLA-DR7 är ett antigen som tillhör den större gruppen HLA (Human Leukocyte Antigens), som är belägna på ytan av våra kroppens celler. Dessa antigen är involverade i vår immunförsvar och hjälper till att skilja själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller.

Specifikt är HLA-DR7 ett klass II MHC (Major Histocompatibility Complex) antigen som huvudsakligen uttrycks på ytan av våra immunceller, såsom B-celler och dendritiska celler. Dessa celler har en viktig roll i att presentera främmande proteiner till T-celler, vilket initierar ett immunsvar mot de främmande ämnena.

Det är värt att notera att HLA-DR7 är ett mycket vanligt förekommande antigen i befolkningen och det finns flera olika varianter av detta antigen, beroende på specifika aminosyrasekvenser. Dessa variationer kan ha betydelse för vår immunrespons och risk för sjukdomar som autoimmuna sjukdomar och transplantatrelaterade komplikationer.

I medicinsk kontext betyder "förtvining" förlusten av ben-, muskel- eller annan kroppsviktsmassa på grund av sjukdom, åldrande, undernäring eller brist på fysisk aktivitet. Det kan också vara relaterat till vissa medicinska behandlingar som kemoterapi eller rökning. Förtvining kan leda till sämre muskelstyrka, balans och koordination, ökad risk för fall och skada, och sämre livskvalitet.

Malabsorptionssyndrom är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar och tillstånd som alla påverkar kroppens förmåga att tillgodogöra sig näringsämnen, vitaminer och mineraler från maten. Det kan orsakas av en rad olika problem, inklusive mag-tarm-sjukdomar, strukturella skador på tarmarna, infektioner eller förlust av mag-tarm-sekreterande celler.

Symptomen på malabsorptionssyndrom kan variera beroende på vilket underliggande tillstånd som orsakar det, men de vanligaste symptomen inkluderar diarré, buksmärtor, viktminskning, trötthet, svullnad i magen och ont i buken. Andra symtom kan vara näringsbrist, vitaminbrist och mineralbrist, som kan leda till ytterligare komplikationer såsom anemi, benvämningar och muskelsvaghet.

Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar, blodprover och tarmtätningsprov. Behandlingen beror på vilket underliggande tillstånd som orsakar malabsorptionssyndromet och kan innefatta ändringar i kosten, mediciner för att behandla underliggande sjukdomar eller tillskott av vitaminer och mineraler. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att korrigera strukturella skador på tarmarna.

Lågproteinkost är en diet som innebär att man äter mindre protein än det rekommenderade dagliga intaget. Detta kan vara antingen ett tillfälligt tillstånd eller en livslång behandling beroende på individuella behov och hälsotillstånd.

En typisk lågproteindiet innehåller vanligtvis mellan 0,6 och 0,8 gram protein per kilogram kroppsvikt per dag, jämfört med den generella rekommendationen på 0,8 till 1,0 gram protein per kilogram kroppsvikt per dag för vuxna.

Det är viktigt att notera att en lågproteindiet bör vara välplanerad och övervakad av en läkare eller dietist för att undvika negativa effekter som näringsbrist eller onormalt lågt energiintag. En lågproteindiet kan användas som behandling för olika sjukdomar, till exempel njursjukdomar, levercirros och celiaki.

Veteöverkänslighet, även känd som glutenöverkänslighet eller non-coeliac gluten sensitivity (NCGS), är ett tillstånd där individen upplever symtom efter att ha ätit veteprodukter, men som inte har celiaki eller wheat allergii. Symtomen kan variera mellan individer, men de vanligaste symtomen inkluderar mag-tarmbesvär som diarré, buksmärtor och flatulens. Andra symtom kan vara trötthet, huvudvärk, hudutslag och depression.

Det är fortfarande oklart exakt vilka beståndsdelar i vetet som orsakar de negativa symtomen, men det finns teorier om att det kan bero på en överreaktion på gluten eller andra proteiner i vetet. Veteöverkänslighet kan vara svår att diagnostisera eftersom det saknas specifika tester och kriterier för diagnos. Den vanligaste metoden för att ställa diagnosen är att utesluta andra orsaker till symtomen, såsom celiaki eller wheat allergii, och sedan observera om patienten upplever lindring av symtomen när de undviker veteprodukter.

'Serologiska tester' är laboratorietestningar som utvärderar patientens serum eller plasma för närvaro av antikroppar eller andra immunföreteelser. Dessa tester används ofta för att hjälpa till att diagnostisera infektionssjukdomar, autoimmuna sjukdomar och andra medicinska tillstånd genom att upptäcka specifika reaktioner mellan antikropparna i patientens blod och olika antigener eller antigenfragment.

Exempel på serologiska tester inkluderar ELISA (Enzyme-linked Immunosorbent Assay), Western Blot, Immunofluorescens och Komplementbindningsreaktion. Dessa tester kan vara kvalitativa eller kvantitativa och används ofta i kombination för att stödja en diagnos och övervaka behandlingen av olika medicinska tillstånd.

Laktulose är ett sönderfallbart kolhydrat som används som läkemedel, framförallt för att behandla constipatio (förstoppning) hos vuxna och barn. När Laktulose tas in, metaboliseras det inte i tunntarmen, utan passerar över till tjocktarmen där bakterierna bryter ned det till syra och gaser. Detta leder till en sänkning av tjocktarmsph-värdet, vilket gör att tarminnehållet blir mer vattendragande och lösligt, och därmed underlättar avföringen.

Laktulose används också för att behandla portosystemisk encefalopati (PSE), ett tillstånd som kan uppstå hos personer med levercirros. I detta tillstånd orsakar höga nivåer av ammoniak i blodet symptom som förvirring, sömnlöshet och minnesförlust. Laktulose konverteras till syra i tjocktarmen, vilket gör att ammoniaken omvandlas till en form som kan tas upp av bakterierna istället för att absorberas in i blodbanan.

I medicinsk terminologi kan Laktulose definieras som: "En icke-absorberbar, sönderfallande kolhydratlösning som används för behandling av constipatio och portosystemisk encefalopati genom att öka osmotiska trycket i tjocktarmen och minska absorptionen av toxiner, såsom ammoniak."

Duodenoskopi är en endoskopisk undersökningsmetod där man använder ett flexibelt, böjligt teleskop, duodenoskopet, för att undersöka tolvfingertarmen (duodenum) och papillan som leder in till gallgången och bukspottkörtelns utförsgång.

Duodenoskopet är ungefär 1 meter långt och har en diameter på cirka 1 cm. På den yttre spetsen finns det en liten kamera som sänder bilder till ett monitor, så läkaren kan se strukturerna inne i kroppen. Duodenoskopet har också verktyg som gör det möjligt att ta biopsier (små prov), avlägsna polypers och utföra andra terapeutiska procedurer.

Duodenoskopi används ofta för att undersöka symptom såsom magsmärtor, illamående, kräkningar, blod i avföringen eller för att diagnostisera och behandla sjukdomar som gallsten, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD), pankreatit och cancer.

"Endoskopi, mag-tarm" refererer til en type med invasiv undersøgelse af mavesækken og tarmene. Denne procedur udføres ved at indføre et smalt, fleksibelt instrument, kaldet en endoskop, gennem munden og ned i fordøjelseskanalen. Endoskopet har en lille kamera og belysningsenhed monteret på endeen, der overfører billeder af de indvendige organer til en monitor, hvor lægen kan se strukturer og eventuelle skader eller sygdomme.

Endoskopi, mag-tarm, kaldes også for øvrigt for en gastroskopi eller en øso-gastro-duodenoskopi (OGD). Proceduren anvendes ofte til at diagnosticere og behandle forstyrrelser i fordøjelseskanalen, såsom gastritis, ulcus, gastroesofage refluxsygdom, blødninger eller infektioner. Under endoskopi kan lægen også udføre små operationer, som fjernelse af polypper eller indsprøjtning af medicin i de pågældende områder.

Patienten modtager normalt en let bedøvelse (sedation) under proceduren, så de ikke oplever smerte eller ubehag. Endoskopi, mag-tarm, anses for at være en sikker og effektiv metode til at undersøge forstyrrelser i fordøjelseskanalen.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

"Prevalens" er en begrep i epidemiologi som refererer til den totale andelen av individuer i en population som har en bestemt sykdom, skade eller tilstand ved et givent tidspunkt. Det kan også beskrive antall personer som har en bestemt egenskap eller eksponering i en befolkning. Prevalensen måles ofte som en prosentandel av den totale populationen eller som antall per 1000, 10 000 eller 100 000 personer, afhængig av hyppigheden og størrelsen på populationen.

Det er viktig å skille mellom prevalens og incidens. Incidensen beskriver antall nye tilfeller av en sykdom eller tilstand som oppstår innen et bestemt tidsrom, mens prevalensen viser hvor mange personer i en population som har den på et gitt tidspunkt. Prevalensen vil ofte være høyere enn incidensen for kroniske sykdommer og tilstander, siden disse kan forekomme over lengre tidsperioder.

T-cells lymfom är en typ av non Hodgkin lymfom, en cancer som drabbar det immunförsvarande systemet. T-cells lymfom utvecklas från ovanligt växte och onormalt fungerande T-celler, en sorts vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

Det finns två huvudtyper av T-cells lymfom: perfektakeltyp T-cells lymfom och T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp. Perfektakeltyp T-cells lymfom är vanligare hos barn och unga vuxna, medan T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp oftast drabbar äldre vuxna.

Symptomen på T-cells lymfom kan inkludera utbuktningar i halsen, under armarna eller i ljumskarna, feber, nattsvett, trötthet och viktminskning. Behandlingen för T-cells lymfom kan bestå av kemoterapi, strålbehandling, immunterapi eller stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på typen av T-cells lymfom och dess utbredning när den diagnostiseras.

Steatorrhea är ett medicinskt tillstånd där avsöndringen av fettsyror i avföringen ökar, vilket orsakar en oljig och flytande konsistens hos avfärden. Ordet "steatorrhea" kommer från grekiskan och betyder "fettavföring".

Den vanligaste orsaken till steatorrhea är malabsorption, vilket kan bero på en rad olika sjukdomar eller skador på mag-tarmkanalen. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar celdysplasi, celiaki, Crohns sjukdom, fibros, giardiasis, kirurgiska resektioner av tjocktarmen och pankreatit.

Steatorrhea kan leda till symptom som diarré, buksmärtor, viktminskning och näringsbrist på grund av onormal upptagning av fett och andra näringsämnen. Diagnosen ställs ofta genom att mäta fettsyran i avföringen eller genom en Dünnseparationstest. Behandlingen av steatorrhea beror på underliggande orsak, men kan innefatta dietförändringar, mediciner och kirurgiska ingrepp.

Den motsvarande medicinska termen för "tolvfingertarmsinflammation" är "duodenit". Duodenit är en inflammatorisk tillstånd i tolvfingertarmen (duodenum), vilket är den första delen av tunntarmen. Den kan orsakas av olika faktorer, såsom infektioner, irritanta substanser eller autoimmuna sjukdomar. Symptomen på duodenit kan inkludera buksmärta, illamående, kräkningar och diarré. Behandlingen av duodenit beror på orsaken till tillståndet, men den kan omfatta antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller andra typer av behandling.

Kapselendoskopi är en metod för att undersöka tarmen med hjälp av en mycket liten, WiFi-försedd kapsel som patienten sväljer. Kapseln är ungefär storleken av en piller och innehåller en liten kamera som tar bilder av tarmens insida medan den passerar genom den. Bilderna överförs kontinuerligt till en mottagare som patienten bär på sig, och läkaren kan sedan granska bilderna för att söka efter tecken på sjukdom eller skada.

Kapselendoskopi används ofta för att undersöka tarmarna hos patienter med kronisk diarré, blödningar av oklar orsak, inflammatorisk tarmsjukdom (ITC) och andra tarmbetingade tillstånd. Metoden är icke-invasiv och vanligtvis väl tolererad av patienterna, men den ger endast stillbilder och kan därför missa små polypers eller sårigheters ytor som inte når upp till kapselns storlek.

Jejunala tumörer är sällsynta tumörer som utvecklas i den övre delen av tunntarmen, kallad jejunum. Det kan vara både godartade och elakartade tumörer. De flesta jejunaltumörerna är maligna (elakartade), det vill säga cancer.

Godartade jejunaltumörer inkluderar exempelvis adenom, leiomyom och neuroendokrina tumörer. Dessa är oftast små och ger inga symtom tills de blir ganska stora.

Elakartade jejunaltumörer inkluderar exempelvis äggstockscancer som har spridit sig till tunntarmen, neuroendokrina cancer, sarkom och lymfom. Dessa tumörer kan vara mycket aggressiva och snabbt växande.

Symptomen på jejunaltumörer kan variera beroende på vilken typ av tumör det är och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar buksmärta, diarré, viktminskning, blod i avföringen och anemi. Behandlingen består oftast av kirurgiskt avlägsnande av tumören, eventuellt kombinerat med strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Jejunal diseases refer to a group of medical conditions that affect the jejunum, which is the second part of the small intestine. The jejunum plays a crucial role in nutrient absorption and digestion. Jejunal diseases can cause various symptoms such as abdominal pain, diarrhea, weight loss, and malnutrition. Some examples of jejunal diseases include:

1. Celiac disease: an autoimmune disorder that causes damage to the small intestine lining when gluten is consumed.
2. Crohn's disease: a type of inflammatory bowel disease that can affect any part of the gastrointestinal tract, including the jejunum.
3. Jejunal diverticulosis: the presence of small pouches or sacs that form on the jejunum's wall, which can become inflamed or infected.
4. Intestinal lymphangiectasia: a rare condition characterized by dilated lymphatic vessels in the jejunum, leading to protein loss and malnutrition.
5. Jejunal atresia: a congenital condition where there is a blockage or absence of a portion of the jejunum.
6. Bacterial overgrowth: an excessive growth of bacteria in the small intestine that can cause diarrhea, bloating, and malabsorption.
7. Radiation enteritis: damage to the jejunum caused by radiation therapy used to treat cancer.

The specific treatment for jejunal diseases varies depending on the underlying condition but may include medications, dietary changes, or surgery.

Tarmtumörer är abnorma tillväxtor i tarmen som kan vara godartade eller elakartade. De kan orsaka olika symtom beroende på var i tarmen de finns och hur stor de är. Några exempel på typer av tarmtumörer inkluderar adenom, karzinoid, gastrointestinal stromacellstumör (GIST), lymfom och koloncancer. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

Enteropathy-associated T-cell lymphoma (EATL) is a rare type of gastrointestinal lymphoma that is associated with celiac disease, an autoimmune disorder of the small intestine triggered by gluten ingestion. EATL is a subtype of peripheral T-cell lymphoma and primarily affects older adults, with a median age at diagnosis in the sixth to seventh decade of life.

EATL is characterized by the malignant proliferation of T cells, a type of white blood cell that plays a crucial role in immune function. These malignant T cells typically infiltrate the small intestine, causing inflammation and damage to the intestinal lining. The most common symptoms of EATL include abdominal pain, diarrhea, weight loss, and malabsorption, which can lead to nutrient deficiencies and other complications.

The diagnosis of EATL typically involves a combination of imaging studies, endoscopy with biopsy, and laboratory tests. Treatment usually includes chemotherapy, radiation therapy, and sometimes stem cell transplantation. The prognosis for patients with EATL is generally poor, with a five-year survival rate of less than 20%. However, early diagnosis and aggressive treatment may improve outcomes in some cases.

'Tarmkatarr' er en laienbetegnelse for en økt produksjon og slemhinnesekretion i tarmsystemet, som kan føre til diaré. Den medisinske betegnelsen for denne tilstanden er 'tarminflammasjon' eller 'enteritis'.

Tarmkatarr kan være akutt eller kronisk og kan skyves tilbake til en rekke forskjellige årsaker, som inkluderer infeksjoner (bakterielle, virale eller parasitiske), allergier, autoimmune lidelser, medisinsk behandling og kirurgiske ingrepsler.

Symptomene på tarmkatarr kan variere, men de mest vanlige inkluderer diaré, mage-tarmproblemer, oppkvalmning, vondt i magen, feber og trang til å gå på toiletten ofte. Hvis du tenker du lider av tarmkatarr bør du søke medisinsk veiledning for å få en korrekt diagnose og behandling.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

En enterocyt är en typ av cell som liner vår tarm (intestin) vägg, specifikt den del som kallas tunntarm (ileum). Dessa celler är ansvariga för att absorbera näringsämnen från maten vi ätter. De är specialiserade epitelceller med mikrovilli på sin apikala yta, vilket ökar deras absorptionsyta och effektivitet. Enterocyter bildar också en tätt packad barriär som förhindrar inträngande av skadliga bakterier och toxiner från tarmen till kroppen.

'Tarmsjukdomar' är ett samlingsbegrepp för olika tillstånd och sjukdomar som drabbar tarmarna, det vill säga den del av matspjälkningssystemet där näringsabsorptionen sker. Tarmarna kan delas in i två huvudgrupper: tunntarm och tjocktarm.

Tarmsjukdomar kan vara kroniska eller akuta, med olika orsaker och symtom beroende på vilken del av tarmen som är drabbad. Några exempel på tarmsjukdomar inkluderar:

1. Irritabelt colon (IBS): En funktionell tarmsjukdom som orsakas av störningar i tarmfunktionen utan synliga strukturella skador. Symptomen kan vara smärta, värk eller obehag i magen, förstoppning, diarré eller både och, flatulens och buksvullnad.

2. Crohns sjukdom: En kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som kan drabba vilken del av tarmen som helst, men ofta påtar sig i tunntarmen eller ileum (den sista delen av tunntarmen). Symptomen kan vara diarré, buksmärtor, trötthet, viktminskning och blod i avföringen.

3. Ulcerös kolit: En kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som drabbar tjocktarmen (colon) och endast sällan tunntarmen. Symptomen kan vara diarré, blodig avföring, buksmärtor, trötthet och viktminskning.

4. Tjocktarmsinflammation (divertikulit): En akut tarmsjukdom som orsakas av inflammation i tjocktarmens divertiklar (små utbuktningar i tjocktarmens vägg). Symptomen kan vara plötsliga, starka buksmärtor, förstoppning, feber och blodig eller vattnig avföring.

5. Tjocktarmsförträngning (kolonstenos): En kronisk tarmsjukdom som orsakas av en förträngning i tjocktarmen, vilket gör att avföringen har svårt att passera. Symptomen kan vara buksmärtor, trötthet, viktminskning och förstoppning.

6. Tarmcancer: En allvarlig tarmsjukdom som orsakas av oregelbunden celldelning i tarmvävnaden. Symptomen kan vara blod i avföringen, trötthet, buksmärtor, förstoppning och viktminskning.

Det är viktigt att söka läkarvård om man upplever några av dessa symtom eller har andra oroande symptom från mag-tarmkanalen.

Mikroskopisk kolit är ett samlingsbegrepp för flera olika tarmsjukdomar som kännetecknas av inflammation i tarmens slemhinna. Som det framgår av namnet, kan sjukdomen bara ställas definitivt med hjälp av mikroskopi, då man ser tecken på inflammation när man tittar på vävnaden under ett mikroskop. Mikroskopisk kolit delas ofta upp i två huvudgrupper: lymfocytär kolit och collagenos kolit. Lymfocytär kolit kännetecknas av en ökad andel vita blodkroppar, så kallade lymfocyter, i tarmens slemhinna. Collagenos kolit kännetecknas istället av ett ökat inslag av bindväv (collagen) i slemhinnan. Symptomen på mikroskopisk kolit kan variera, men de vanligaste är diarré och buksmärtor.

Endoskopi av matspjälkningssystemet, även känt som övre gastrointestinal endoskopi (ÖGIS) eller övre endoskopi, är en procedur där en flexibel, belyst tub, ett slangliknande instrument kallat en endoskop, införs via munnen och nedför matstrupen till matspjälkningssystemet. Proceduren används för att undersöka och behandla sjukdomar i matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen (duodenum).

Under endoskopi av matspjälkningssystemet kan läkaren se in i organen, t.ex. magsäckens insida, och leta efter tecken på sjukdomar som gastrit, ulcus, cancersjukdomar eller blödningar. Vid behov kan också små verktyg via endoskopet användas för att ta biopsier (prover), stoppa blödningar eller avlägsna polyper (överväxta celler som kan vara cancerfrånvuxna eller precancera).

Patienten får ofta en bedövningsmedel och ibland ett smärtstillande medel innan proceduren, för att minska obehaget. Övre gastrointestinal endoskopi är en säker och effektiv metod för att diagnostisera och behandla problem i matspjälkningssystemet.

"Encyclopedias are comprehensive reference works containing information on a wide range of topics. They are typically organized in alphabetical order and provide concise summaries of facts, concepts, and knowledge in various fields such as science, history, literature, philosophy, and arts. The principles behind the creation of encyclopedias include accuracy, objectivity, and authority, with contributions from experts in their respective fields. Encyclopedias serve as a valuable resource for researchers, students, and general readers seeking reliable information on a wide array of subjects."

"1800-talshistoria" är inte en medicinsk term, utan snarare en historisk beteckning. Det refererar till den perioden i historien som sträcker sig från år 1800 till år 1899. I medicinskt sammanhang kan det dock vara relevant att diskutera de medicinska framsteg och utvecklingarna som skedde under denna tid.

Under 1800-talet gjordes stora framsteg inom medicinen, bland annat genom upptäckten av mikroorganismer och deras roll i sjukdomar (t.ex. Louis Pasteur och Robert Koch), utvecklingen av vacciner (t.ex. Edward Jenner och smallpox-vaccinet) och framsteg inom kirurgin (t.ex. Joseph Lister och antiseptiska metoder). Dessa uppfinningar och upptäckter har haft en stor påverkan på den medicinska vården och har räddat många liv.

"Modern litteratur" är ett begrepp som kan variera beroende på kulturell kontext och personlig preferens, men ofta refererar det till litteratur skapad under senare hälften av 1900-talet och framåt. I en medicinsk kontext kan "modern litteratur" dock tolkas som de senaste publikationerna inom ett specifikt medicinskt ämne, till exempel artiklar, böcker och rapporter publicerade under de senaste fem till tio åren. Detta används ofta för att hålla sig uppdaterad om de senaste forskningsrön och utvecklingarna inom sitt fält.

MedlinePlus är en webbplats som tillhandahålls och underhålls av US National Library of Medicine (NLM), som är en del av National Institutes of Health (NIH). MedlinePlus erbjuder information om sjukdomar, förhållanden, terapier, läkemedel och preventiva omsorgsmått på ett tillgängligt, opartiskt och trovärdigt sätt. Innehållet på webbplatsen är skrivet på enkel engelska och spanska och inkluderar artiklar, videor, illustrationer, hälsorelaterade nyheter och information om kliniska prövningar.

MedlinePlus sammanställer information från American National Institutes of Health och andra välrenommerade organisationer och har som mål att erbjuda en neutral och opartisk resurs för allmänheten, patienter, familjer och vårdpersonal. Innehållet på webbplatsen genomgår en granskning av experter för att säkerställa att den är korrekt, aktuell och tillförlitlig.

'Vitaminbrist' refererer til et tillstand hvor kroppen mangler nødvendige mængder af en eller flere vitaminer for at fungere korrekt. Vitaminer er organisk forbindelser, der er essentielle for mange af kroppens biologiske processer, herunder stofskifte, cellulær respons og immunfunktion.

Der findes to typer vitaminbrist: primær vitaminbrist og sekundær vitaminbrist. Primær vitaminbrist opstår når kroppen ikke får nok af et bestemt vitamin fra kosten, enten fordi personen spiser for lidt af det pågældende vitamin eller fordi deres kost mangler diversitet. Sekundær vitaminbrist opstår når kroppen ikke kan absorbere, fordele eller bruge et bestemt vitamin korrekt, selvom personen får tilstrækkelige mængder af det fra kosten.

Vitaminbrist kan have mange negative virkninger på helbredet, alt efter hvilket vitamin der mangler. Fx kan en alvorlig brist på vitamin C føre til skørbug, mens en brist på vitamin D kan føre til rakitis og osteomalacie.

Det er vigtigt at have en varieret kost for at undgå vitaminbrist. I visse tilfælde kan supplementer være nødvendige for at sikre, at personen får tilstrækkelige mængder af de essentielle vitaminer. Det anbefales imidlertid at tale med en læge eller en diétist inden man begynder at tage supplementer, da for høje doser af visse vitaminer kan være skadelige for helbredet.

"1900-talshistorien inom medicinen" refererar till den historiska utvecklingen av medicinen och hälsovården under 1900-talet. Under denna period skedde många banbrytande förändringar och upptäckter som har haft en stor inverkan på hur sjukdomar diagnostiseras, behandlas och förebyggs idag.

Några av de viktigaste händelserna under 1900-talets medicinska historia inkluderar:

* Upptäckten av antibiotika: Den första antibiotikan, penicillin, upptäcktes av Alexander Fleming år 1928 och började användas kliniskt under 1940-talet. Antibiotika revolutionerade behandlingen av infektionssjukdomar och har räddat många liv.
* Utvecklingen av vacciner: Under 1900-talet utvecklades effektiva vacciner mot en rad olika sjukdomar, inklusive smittkoppor, polio, mässling och röda hund. Vaccinering har varit en av de mest kostnadseffektiva metoderna för att förebygga sjukdomar och skydda folkhälsa.
* Genetiska upptäckter: Under 1900-talet gjordes stora framsteg inom genetiken, vilket ledde till en bättre förståelse av arvsanlag och ärftliga sjukdomar. Denna kunskap har haft stor betydelse för diagnostik, behandling och rådgivning kring ärftliga sjukdomar.
* Utvecklingen av läkemedel: Under 1900-talet utvecklades ett stort antal effektiva läkemedel mot olika sjukdomar, inklusive cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och psykiatriska tillstånd.
* Framsteg inom diagnostik: Under 1900-talet utvecklades nya metoder för att diagnostisera sjukdomar, inklusive bilddiagnostik, laboratoriediagnostik och molekylärbiologiska metoder. Dessa metoder har möjliggjort tidigare upptäckt och behandling av sjukdomar.
* Utvecklingen av kirurgiska tekniker: Under 1900-talet utvecklades nya kirurgiska tekniker, inklusive minimalinvasiv kirurgi, transplantation och regenerativ medicin. Dessa tekniker har möjliggjort mer effektiva behandlingar av olika sjukdomar och skador.

Sammanfattningsvis har under 1900-talet gjorts stora framsteg inom medicinen, vilket har lett till en bättre förståelse av sjukdomar och möjliggjort effektivare behandlingar. Dessa framsteg har också möjliggjort längre livslängd och högre livskvalitet för många människor.