Fluorofotometri
Fotometri
Fluorescein
Fluorometri
Kammarvatten
Glaskropp
Fluoresceiner
Blod-näthinnebarriär
Främre ögonkammare
Moxisylyt
Tropicamid
Streptotricin
Injections, Intraocular
Intraocular Pressure
Blodfysiologi
Uvea
Tårar
Keratoconjunctivitis sicca
Timolol
Sclera
Choroid
Fluoresceinangiografi
Ophthalmic Solutions
Ciliarkropp
Genomtränglighet
Kapillärgenomtränglighet
Fluorescein-5-isotiocyanat
Läkemedelstillförsel, lokal
Näthinnekärl
Kaniner
Hornhinna
Diabetisk näthinnesjukdom
Näthinna
Fluorofotometri är en laboratorieteknik som används för att mäta fluorescensintensiteten hos en substans. Fluorescens är ett optiskt fenomen där en substans absorberar ljus av en viss våglängd och sedan sänder ut ljus av en annan våglängd. Genom att mäta den emitterade ljusstyrkan kan man bestämma koncentrationen av den fluorescerande substansen.
I en fluorofotometer används en källa till exciterande ljus, vanligen en ultraviolett (UV) eller visuell laser, för att excitera fluorescensen hos provet. Det emitterade ljuset uppfångas sedan av ett detektor som mäter intensiteten och konverterar den till en elektrisk signal som kan tolkas.
Fluorofotometri används ofta inom forskning och diagnos inom områden som molekylärbiologi, cellbiologi, miljövetenskap och medicin för att exempelvis studera cellytiska processer, detektera biomarkörer eller mäta koncentrationen av läkemedel i kroppen.
Fotometri är en gren inom optiken som handlar om mätningar och beskrivningar av ljusstyrka och färg. Det gäller specifikt mänsklig perception av ljus, till skillnad från radiometri som är en gren som handlar om absoluta mätningar av elektromagnetisk strålning oavsett våglängd och mänsklig sinnesförnimmelse.
I fotometrin använder man sig av enheter som lumen (lm), candela (cd) och lux (lx) för att beskriva ljusstyrka, ljust intensitet och illuminans, respektive. Dessa enheter är relaterade till mänsklig synnedsättning och tar hänsyn till den så kallade fotopiska responsfunktionen hos det mänskliga ögat.
Fotometri används inom flera områden, exempelvis inom belysningsdesign för att optimera belysningsnivåer och färgkvalitet i olika miljöer, inom spektrofotometri för att bestämma absorption och reflektion av ljus hos material, och inom astronomi för att mäta stjärnors ljusstyrka.
Fluorescein är ett fluorescerande, gulorangefärgat ämne som används inom medicinen, bland annat inom oftalmologi (ögonläkekonst) och i diagnostiska procedurer för att påvisa skador eller abnormaliteter i kroppen.
I oftalmologin används fluorescein ofta som en färgande lösning som droppas in i patientens öga för att underlätta undersökning av ögonytan och det övriga ögonvävnadssystemet. När fluoresceinet exponeras för blått eller ultraviolett ljus lyser det upp med en karakteristisk grönaktig färg, vilket gör att oregelbundenheter och skador i ögonens ytor kan upptäckas och undersökas.
Fluorescein används också inom andra medicinska områden, exempelvis som ett kontrastmedel under flurescensangiografi (en typ av röntgenundersökning) för att visualisera blodkärl och läckage i kroppen. Det kan också användas för att upptäcka skador på huden eller slemhinnor, samt för att undersöka urinvägarna och mag-tarmsystemet.
Fluorometri är en analytisk metod som används för att mäta fluorescens, det vill säga ljus som utsänds som konsekvens av att ett ämne absorberat ljus. I fluorometrin exciteras ett ämme med en viss våglängd och sedan avges ljus av lägre energinivå (och därmed högre våglängd) som kan detekteras och mätts. Fluorescensintensiteten är proportionell mot koncentrationen av det fluorescerande ämnet, vilket gör att metoden kan användas för kvantitativ analys. Fluorometri används inom olika områden, till exempel inom kemi, biologi och miljövetenskap, för att detektera och mäta små mängder av specifika ämnen.
I medicinska sammanhang är "kammarvatten" (engelska: pericardial effusion) en accumulering av vätska mellan de två hjärtklaffarna, det vill säga i den så kallade perikardiacelfan. Perikardiacelfan är den fackformade kapseln som omger och skyddar hjärtat.
En liten mängd vätsa i perikardiacelfan är normalt, men när mängden ökar kan det orsaka problem eftersom det kan pressa på hjärtat och störa dess funktion. Orsakerna till kammarvatten kan variera, från infektioner och inflammation till trauma, tumörer eller andra sjukdomar. Symptomen kan inkludera bröstsmärta, andnöd, hosta och trötthet. Behandlingen beror på orsaken till kammarvattnet, men den kan omfatta avlastning av vätskan genom aspiration (neddragning av vätska med en nål), mediciner eller i vissa fall kirurgi.
'Glaskroppen' (latin: corps vitreum) är ett geléartat substance som fyller ut det mellersta och största delen av ögats bollform. Den består till stor del av vatten, men även av en speciell typ av proteiner som kallas collagen. Glaskroppen hjälper till att ge ögat dess form och sitter fast vid ögonbotten och kräver därför ingen blodförsörjning. Den är helt transparent och reflekterar ljuset så att den bakre delen av ögat kan ses genom den, inklusive näthinnan och de blodkärl som förser näthinnan med syre och näringsämnen.
Fluoresceiner är ett fluorescerande ämne som används som markör i diagnostiska tester, särskilt inom oftalmologi och urinanalys. Det är en gul kemisk förening som absorberar ljus vid violetta våglängder (kring 390-490 nm) och emitterar det i form av grönaktigt ljus (kring 510-530 nm).
I oftalmologi används fluorescein ofta som en del av Fluorescein angiografi, ett undersökningsmetod där fluoresceinet injiceras i blodomloppet och sedan följs med hjälp av en specialkamera för att studera blodflödet i ögat. Detta kan användas för att detektera skador på näthinnan, retinavaskulär sjukdom eller andra ögonrelaterade problem.
I urinanalys används fluoresceiner ofta som en del av dipsticktest där en teststrecka doppas i urinen för att upptäcka närvaron av protein, blod eller glukos. När fluoresceinet kommer i kontakt med dessa substanser kommer det att lysa upp under ultraviolett ljus, vilket indikerar en positiv testresultat.
Den medicinska definitonen av "blod-näthinnebarriär" (engelska: blood-retinal barrier) är ett system av blodkärl i ögat som reglerar och begränsar diffusionen av substanser mellan blodomloppet och näthinnan (retina). Den består av två delar: det yttre barriärsystemet, som utgörs av tätt sammanflätade endotelceller i de stora blodkärlen (arterioler och veneroler) i näthinnan, och det inre barriärsystemet, som utgörs av celler i pigmentepithelskiktet bakom de mindre blodkärlen (kapillärer) i näthinnan. Dessa två barriärsystem arbetar tillsammans för att skydda näthinnan från skadliga substanser och hålla en konstant miljö för de ljuskänsliga cellerna i näthinnan, som är nödvändiga för synen.
Den främre ögonkammaren är en del av ögat som befinner sig mellan regnbågshinnan (iris) och den genomskinliga linse som sitter bakom regnbågen. Den främre ögonkammaren fylls av en klar, vitaktig vätska som kallas kammarvatten. Kammarvätskan hjälper till att ge ögat form och stöd, och den håller även näthinnan platt mot baksidan av ögat. Ögonläkare (oftalmologer) kan behandla vissa ögonproblem genom att operera i den främre ögonkammaren.
Moxisylyt är ett läkemedel som används för att lindra smärta och kramper i skelettmuskulatur. Det är en muskelrelaxant som verkar direkt på den smala muskelvävnaden. Moxisylyt är tillgängligt som tabletter eller injektionsvätska.
Det vanligaste användningsområdet för moxisylyt är att behandla smärta och spasmer i skelettmuskulaturen, ofta orsakade av överansträngning, skada eller artrit. Det kan också användas före fysisk terapi eller massage för att underlätta muskelrelaxation.
Moxisylyt bör inte användas utan recept och bör endast användas under en kort tid. Vanliga biverkningar inkluderar illamående, kräkningar, yrsel och trötthet. I sällsynta fall kan det orsaka allvarligare biverkningar som andningssvårigheter eller hjärtklappning.
Det är viktigt att prata med en läkare om eventuella hälsoproblem eller medicinska behandlingar innan du börjar använda moxisylyt, särskilt om du har några hjärt- eller lungproblem, lever- eller njurrelaterade problem, graviditet eller amning.
Tropicamid är ett läkemedel som tillhör gruppen parasympatikolytika och används främst som mydriatikum (pupillvidgande medel) under ögonundersökningar. Det fungerar genom att blockera muskarinreceptorerna i irismuskeln, vilket orsakar en relaxering av muskeln och därmed pupillvidgning. Tropicamid har också en viss verkan som cycloplegikum (cylinderefraktionshämmare), vilket gör att det kan användas för att uppmäta ögonens brytningsvärde.
Vanliga biverkningar av tropicamid inkluderar lokal irritation i ögat, rödhet och tårflöde. I sällsynta fall kan det även orsaka systemiska biverkningar som torrhet i munnen, förstoppning, yrsel, illamående och ökad hjärtfrekvens.
Jag kan hjälpa dig att söka efter information om substansen "streptotricin" inom medicinsk kontext. Streptotriciner är en grupp av antibiotika som produceras naturligt av vissa arter av bakterier i släktet Streptomyces. Dessa ämnen har visat sig vara verksamma mot en rad olika mikroorganismer, inklusive grampositiva och gramnegativa bakterier samt vissa svampsorter.
Det finns två huvudsakliga typer av streptotriciner: O-streptotricin och S-streptotricin. O-streptotricin är den mest studerade formen och verkar genom att hämma proteinsyntesen i bakterierna, vilket gör det svårt för dem att överleva och föröka sig.
Det är värt att notera att streptotriciner inte används kliniskt som läkemedel på grund av deras toxicitet mot leverceller hos däggdjur, inklusive människor. Därför har de inget etablerat medicinskt användningsområde.
Jag hoppas att denna information är till hjälp för dig! Om du har några andra frågor, känner du mig välkommen att ställa dem.
Intraocular injections är en procedur där ett läkemedel eller annan substans injiceras direkt in i ögat. Detta görs vanligtvis med hjälp av en mycket tunn nål som införs genom ögonlocket och skallen i ögats främre kammare eller glaskroppen. Intraoculära injektioner används ofta för att behandla ögonförhållanden såsom åldersrelaterad makuladegeneration (AMD), diabetisk retinopati och andra former av ögonsjukdomar som kräver lokal behandling med läkemedel.
Det vanligaste läkemedlet som används för intraoculära injektioner är anti-VEGF-preparat, som hjälper att minska angiogenes (bildning av nya blodkärl) och ökar perfusionen i ögats näthinna. Andra läkemedel som kan användas inkluderar kortikosteroider för att reducera inflammation och antibiotika för att förebygga infektioner.
Intraoculära injektioner är en relativt säker procedur, men det finns vissa risker som är associerade med den, inklusive infektion, ökat tryck i ögat, blödning och skada på ögonstrukturer. Dessa komplikationer är dock ovanliga och kan ofta undvikas genom att följa strikta sterilitetsprotokoll och att utföras av erfarna läkare.
Intraocular pressure (IOP) är det tryck som finns inne i ögat. Det mäts vanligtvis i enheten millimeter kvicksilver (mmHg). IOP regleras genom ett balans mellan produktion och avflöde av kamretinasvätska, som fyller upp främre delen av ögat. Normalvärdet för IOP ligger vanligtvis mellan 10-21 mmHg, men värden kan variera mellan individer. Ökat IOP är en vanlig orsak till grön starr (glaukom), som kan leda till permanent synskada om det inte behandlas.
"Blodfysiologi" refererer til studiet av de funksjonelle aspektene av blodet, inkludert blodets sammensetning, oppbygning og hvordan det forander seg under forskjellige fysiologiske tilstande. Dette omfatter studiet av blodceller (som røde blodceller, hvite blodceller og trombocitter), blodplasma, koagulasjon, osmotisk trykk og andre relaterte faktorer. Blodfysiologi er en viktig del av fysiologien og medicinen, fordi blodet spiller en sentral rolle i mange kroppsfunksjoner som transport av næringsstoffer, ilt og avfall, samt i immunforsvaret og blodets koagulasjonsmekanisme.
'Uvea' (eller 'uvéa') er en anatomisk betegnelse for den del af øjet, der består af regnbuehinden (iris), cillarmusklen og corpus ciliare samt årebindet (choroid). Disse strukturer udgør mellem 70-80% af øjets vævsmasse og er beliggende mellem den ydre hinde, sclera, og det indre lag, retinaen. Uvean er blodfattig og har en rødlig farve på grund af de mange blodkar, der findes her. Dens vigtigste funktioner inkluderer at forsyne øjet med næringsrige stoffer og ilt gennem blodforsyningen samt at hjælpe med at regulere øjets indre tryk.
Tårer (eng. Tears) är en biologisk vätska som produceras och avsöndras från lacrimalkörtlarna, som finns i ögats ögonlocksvinkel. De har flera funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att hålla ögats yta fuktig, skydda det mot främmande partiklar och bakterier samt underlätta synprocessen genom att hjälpa till att klara bort smuts och andra föroreningar.
Tårarna består av vatten, salt (natriumklorid), oljor, proteiner och andra organiska ämnen. De kan produceras i olika mängder beroende på situationen - under vanliga omständigheter producerar vi cirka 1-2 ml tårar per dag. Vid känslomässiga tillstånd, som gråt, kan produktionen öka markant.
Abnorma tårproduktion kan vara ett tecken på olika medicinska tillstånd, exempelvis torra ögon (sicca syndrom), infektioner eller skador på ögat eller lacrimalkörtlarna.
Keratoconjunctivitis sicca (KCS) är en medicinsk term som används för att beskriva ett torrt öga orsakat av ett underskott av tårvätska. Detta kan bero på en nedsatt funktion hos körtelcellerna som producerar tårvätskan eller på en ökad evaporation från ytan av ögat.
Symptomen på KCS inkluder klåda, irriterad och rodnande ögon, en känsla av sand i ögat, trötthet och svårigheter att se tydligt, särskilt under långvarig ansträngning eller vid exponering för blåst eller rök.
KCS kan vara associerad med andra sjukdomar som Sjögrens syndrom, diabetes, reumatoid artrit och andra autoimmuna sjukdomar. Den kan också orsakas av vissa mediciner, strålbehandling eller skada på ögats tårkörtlar.
Behandlingen av KCS inkluderar användning av konstgjorda tårdroppar för att ersätta det naturliga lagret av tårvätska och behandla symtomen. I vissa fall kan läkemedel som ökar produktionen av tårvätska vara aktuella. Om KCS orsakas av en underliggande sjukdom bör denna behandlas för att undvika fortsatt skada på ögats yta.
Timolol är ett beta-blockerande läkemedel som används för att behandla glaukom och högt blodtryck. Det fungerar genom att minska ögonens produktion av flytande, vilket hjälper att sänka ögats tryck. Timolol ges vanligtvis som ögondroppar och kan också ges som tablett för behandling av högt blodtryck.
Samtidigt bör påpekas att användning av timolol och andra beta-blockerande läkemedel kan orsaka allvarliga biverkningar, särskilt hos personer med vissa hjärt- eller lungrelaterade sjukdomar. Dessa biverkningar kan inkludera andningssvårigheter, långsam hjärtslag, yrsel och trötthet. Det är därför mycket viktigt att diskutera alla dina hälsoproblem med din läkare innan du börjar använda timolol eller något annat beta-blockerande läkemedel.
'Sclera' er en del av øyet og betegner den hvite, bakte del som holder øyballen sammen og beskytter de inre strukturene i øyet. Den sclerale hvitten består av et tynt lag kollagenfibriller og elastisk bindivetein, og er relativt ufølsom for smerte og berøring. Scleraen er viktig for å gi øyballen form og styrke, og er også viktig for regulering av intraokulært trykk.
The choroid is a part of the eye located between the retina and the sclera, which is the white, protective outer coating of the eye. It is a vascular layer that contains a large number of blood vessels that supply oxygen and nutrients to the outer layers of the retina. The choroid plays a critical role in maintaining the health and function of the retina, particularly the photoreceptor cells that are responsible for vision.
Damage to the choroid can lead to serious eye conditions such as age-related macular degeneration (AMD), polypoidal choroidal vasculopathy (PCV), and central serous chorioretinopathy (CSC). These conditions can cause vision loss or impairment, making it essential to maintain the health of the choroid through regular eye exams and good overall eye health practices.
Fluoresceinangiografi (FA) är en diagnostisk undersökningsmetod inom oftalmologi, som används för att undersöka blodflödet i ögats retina och kringliggande blodkärl. Metoden bygger på att man injicerar ett fluorescerande färgmedel, vanligtvis fluorescein, in i patientens blodomlopp. Färgämnet absorberas av blodkärlen och under stimulans med ljus av en viss våglängd kommer det att fluorescera, det vill säga avge ljus av en annan våglängd.
Genom att använda en specialkamera som är utrustad med ett filter som blockerar den ursprungliga ljuskällan och endast tillåter det fluorescerande ljuset att nå kamerans sensor, kan man fånga bilder av retinas blodkärl. Dessa bilder ger oftalmologen information om eventuella skador, sjukdomar eller avvikelser i ögats blodkärlsystem, såsom retinopati, åderbrist, diabetesrelaterade komplikationer och andra tillstånd som kan påverka ögats hälsa.
Fluoresceinangiografi är ett viktigt verktyg inom oftalmologisk diagnos och efterföljande behandling, särskilt vid granskning av komplexa sjukdomstillstånd eller vid övervakning av behandlingsresultat.
'Ophthalmic solutions' refer to sterile, medicated liquids that are specifically formulated for use in the eye. These solutions are used to treat various eye conditions or diseases, such as inflammation, infection, or dryness. They may contain a single active ingredient or a combination of ingredients, depending on the specific condition being treated.
Ophthalmic solutions are typically administered by dropping the liquid directly into the lower conjunctival sac of the eye, using a sterile dropper. The solution is then spread across the surface of the eye when the patient blinks. It is important to follow the instructions for use carefully, as overuse or improper use can lead to adverse effects.
Examples of ophthalmic solutions include artificial tears for dry eye, antibiotics for bacterial infections, and anti-inflammatory medications for conditions such as allergies or inflammation.
"Ciliarkroppen" er en del av øynens slemhinneskikt (konjunktiva) som ligger mellom øyet og øyelappen. Ciliarkroppen inneholder små, bevegelige hår (cilia), som vipper tilbake og frem for å holde øynens overflate ren og fuktig ved å fordele tårer over øyeoverflaten. Dessutertakk holder ciliarkroppen også øyelinsen på plass. Ciliarkroppens funksjon kan bli redusert eller forsvinne som en del av visse medisinske tilstander, for eksempel ved sykdommen primær ciliar dyskinesi.
"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.
I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.
"Kapillärgenomtränglighet" (i vissa sammanhang även kallat "mikrovaskulär genomslagskraft") är ett medicinskt begrepp som refererar till förmågan hos olika typer av läkemedel att passera igenom kapillärväggarna i kroppen. Kapillärerna är de mycket små blodkärlen som bildar nätverk i alla kroppens vävnader och organ, förutom i hjärtat och lungorna.
Läkemedel kan tas upp av kapillärerna och transporteras till olika delar av kroppen via blodomloppet. Kapillärgenomtränglighet beror på flera faktorer, inklusive läkemedlets molekylstorlek, laddning, lipofilitet (förmåga att lösa sig i fett) och proteinbindningsgrad.
Läkemedel med hög kapillärgenomtränglighet kan passera genom kapillärväggarna lättare och nå högre koncentrationer i omgivande vävnader och celler, vilket kan vara viktigt för att uppnå terapeutisk effekt. Däremot kan hög kapillärgenomtränglighet också öka risken för biverkningar och skada normalt fungerande vävnader.
Det är därför viktigt att utveckla läkemedel med optimal kapillärgenomtränglighet, så att de kan nå målceller effektivt utan att orsaka onödiga skador på kroppen.
Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.
Läkemedelstillförsel, lokal, är en metod för att tillföra ett läkemedel direkt till en specifik plats på eller i kroppen, istället för att ge det systemiskt (t.ex. via oral route eller injektion). Detta görs vanligtvis med hjälp av en salva, kräm, gelé, spray eller plåster som innehåller aktiv medicinsk substans.
Exempel på användningsområden för lokal läkemedelstillförsel kan vara:
1. Lindring av smärta och inflammation i en särskild muskel eller led, till exempel med hjälp av en antiinflammatorisk kräm.
2. Behandling av ytliga infektioner på huden, genom användning av en antimikrobiell salva eller crème.
3. Lokal smärtlindring efter en operation, där ett lokalbedövande gel appliceras på operationsstället.
4. Behandling av hudåkommor som akne, där en kräm eller gel med aktiva substanser används för att reducera inflammation och bakterieväxt.
Lokal läkemedelstillförsel kan vara ett effektivt sätt att behandla specifika problem, eftersom det minskar systemiska biverkningar och ökar koncentrationen av läkemedlet i den behandlade området.
"Näthinnekärlet" (latin: *vasa vasorum*) är ett kapillärt blodkärl som försörjer stora och medelstora arteriernas väggar med näring och syre. Dessa kärl finns i den mittersta tunica media-skiktet hos de större och medelstora arteriellas väggar. Näthinnekärlen är väsentliga för att underhålla och bibehålla strukturen och funktionen hos artärväggarna, särskilt i de områden där det är svårare för syre- och näringsriktat blod att nå.
I'm happy to help! However, I noticed that there seems to be a typo in your question. I believe you are asking for a medical definition of "horn honey gland" or "horn of the hyoid bone," which is a small structure located in the neck.
The horn of the hyoid bone, also known as the greater cornu of the hyoid bone, is a thin, curved projection that extends laterally and superiorly from the body of the hyoid bone. It serves as an attachment site for various muscles involved in swallowing and speaking, including the stylohyoid, sternohyoid, and thyrohyoid muscles.
The term "horn honey gland" does not have a recognized medical definition, but I believe you may be referring to the submandibular gland, which is sometimes called the "honey gland" due to its production of saliva that contains enzymes for digestion. The submandibular gland is located below the jaw and produces a significant portion of the saliva in the mouth.
I hope this helps clarify the medical definitions you were looking for!
I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.
Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.
'Hornhinna' (latin: *cornua conjunctiva*) är ett par benformade strukturer i ögats främre del, vid gränsen mellan konjunktivan och bindehinnan. Dessa hornformade utskott har till uppgift att skydda ögat från skada när vi blinkar eller torkar bort något från ögonlocken. De är vanligtvis vita eller transparenta, men kan bli röda eller inflammerade vid irritation eller infektion.
Det är värt att notera att begreppet 'hornhinna' inte används i den medicinska diagnosen *keratokonjunktivitisk sarkoidos*, som kan vara orsaken till eventuella förväxlingsrisker.
Diabetic neuropathy, också känt som diabetic retinopathy, är en komplikation av diabetes som drabbar ögats näthinne (retina). Den orsakas av skador på de små blodkärlen i näthinnan som försämras av höga nivåer av glukos i blodet över en längre tid. Detta kan leda till svullnad, blödning, nybildning av blodkärl och eventuell skada på näthinnan, vilket kan resultera i synförlust eller blindhet om det inte behandlas.
Symptomen på diabetic neuropathy kan vara subtila i början och inkluderar ofta försämrad nattseende, flyktig syn, dova färger, suddig syn och flimmer i synfältet. Senare stadier av sjukdomen kan leda till skuggor i synfältet, synförlust eller blindhet.
Behandlingen för diabetic neuropathy inkluderar att kontrollera blodsockret och andra faktorer som diabetesrelaterade faktorer som blodtryck, kolesterol och vikt. Laserbehandling, injektioner med läkemedel i ögat och i vissa fall kirurgi kan också vara nödvändiga för att förhindra ytterligare skada på näthinnan och bevara synen.
'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.