Intravenösa fettemulsioner är en typ av parenteral nutrition (PN), som innebär att näringsämnen ges direkt in i blodomloppet. Fettemulsioner används ofta tillsammans med kolhydrat- och proteinlösningar för att ge patienter en komplett näringsuppe when de inte kan få tillräcklig nutrition via magsystemet.

En fettemulsion är en emulsion av lipider, som består av triglycerider, fosolipider och vätehaltiga steroler som är omgivna av ett tunt skikt av fosfolipider och proteiner. När fettemulsionerna ges intravenöst bildas små droppar av lipiderna som transporteras i blodet till celler över hela kroppen, där de används som energikälla eller för att syntetisera nya lipider.

Intravenösa fettemulsioner används ofta vid långvarig svår sjukdom, trauma, cancerbehandling, kirurgi och andra tillstånd där patienten har problem med att äta eller absorbera näringsämnen via magsystemet. De kan också användas för att ge extra energi till undernärda patienter.

Det är viktigt att notera att intravenösa fettemulsioner bör ges under läkarövervakning, eftersom de kan orsaka komplikationer som pankreatit, hyperlipidemi och lungemboli om de används felaktigt.

En emulsion är en heterogen blandning av två icke-lösliga faser, vanligtvis bestående av vatten och olja, som är stabiliserad med hjälp av ett emulgeringsmedel. Det finns två huvudtyper av emulsioner: olja-i-vatten (O/V) och vatten-i-olja (V/O). I en O/V-emulsion är små droppar av olja dispergerade i en vattenfas, medan det i en V/O-emulsion är tvärtom. Emulgeringsmedlen består ofta av surfaktanter, som sänker ytspänningen mellan de två faserna och hjälper till att stabilisera emulsionen. Emulsioner förekommer naturligt i vissa livsmedel, kosmetiska produkter och läkemedel, men kan också skapas konstligen för olika industriella applikationer.

Emulgering är en process där två icke-lösliga faser, som vatten och olja, blandas till en stabil homogen lösning. Emulgeringsmedel är kemiska ämnen som underlättar denna process genom att reducera gränsen mellan de två faserna och förhindra separation.

Enligt medicinsk terminologi kan emulgeringsmedel definieras som:

"Kemiska ämnen som underlättar bildandet av en homogen blandning av två olika, oftast olja och vatten, genom att reducera gränsen mellan dem och förhindra separation. Emulgeringsmedel används vanligtvis i farmaceutiska formuleringar för att förbättra löslighet, stabilitet och hållbarhet av läkemedel."

Soyabönsolja är en vegetabilisk olja som utvinns från sojabönor (Glycine max). Det är en av världens mest odlade oljeväxter och används både inom livsmedelsindustrin och i industriella sammanhang.

Inom livsmedelsindustrin används ofta den deodoriserade varianten av sojabönsolja, som har en mild smak och doft. Denna olja är rik på fleromättat fettsyra, speciellt linolsyra, och innehåller också viss mängd mono-omättade fettsyror och kolhydrater.

Sojabönsolja används ofta som matfett i stekning, grillning, bakning och som ingrediens i dressings, dipps och såser. Den är också en populär olja för deep-frying på grund av sin höga rökpunkt och stabilitet under hög värmebehandling.

Utöver användningen inom livsmedelsindustrin, har sojabönsolja också industriella tillämpningar som till exempel i produktionen av biodiesel, smörjoljor, färgämnen och kosmetiska produkter.

'Parenteral näring' är en form av künstlig näring som ges intravenöst, det vill säga direkt in i blodbanan. Detta skiljer sig från enteral näring, där näring givs via mag-tarmkanalen. Parenteral näring används ofta när patienten inte kan få tillräcklig mängd näring oralt eller enteralt, till exempel vid svårigheter med att äta, dricka eller absorbera näringsämnen genom mag-tarmkanalen.

Parenteral näring innehåller vanligtvis en blandning av kolhydrater, proteinhydrolysat, lipider, elektrolyter, vitaminer och mineraler, anpassad efter patientens behov. Den administreras ofta kontinuerligt via en infusionspump under flera timmar eller dagar.

Det är viktigt att parenteral näring ges under medicinsk övervakning, eftersom det kan öka risken för komplikationer såsom infektioner, elektrolytbrist och leverfunktionsstörningar.

'Matvaror' kan definieras som födoämnen eller livsmedel som äts av människor för att få näring och energi. Matvaror kan vara av olika slag, till exempel frukt, grönsaker, kött, fisk, ägg, mjölkprodukter, nötter och kärnor, spannmål, bönor och andra baljväxter. Vissa matvaror kan också vara bearbetade eller förädlade, till exempel bröd, pasta, glass, godis, drycker och konserverade produkter.

Det är viktigt att välja hälsosamma matvaror som innehåller många näringsämnen såsom vitaminer, mineraler, protein, kolhydrater och fleromättat fett. En hälsosam kost består av en varierad blandning av olika matvaror i rätt proportioner för att tillgodose kroppens behov av näring och energi.

Parenteral näring, total (PNT) är en form av medicinsk behandling där all näringsbehov tas in via en injektion i blodbanan, istället för via munnen. Detta görs vanligtvis genom en central venkateter, som placeras i en stor vena i bröstet eller halsen. PNT används ofta när någon inte kan få tillräcklig näring oralt eller enteralt (dvs. via mag-tarmkanalen) på grund av sjukdom, skada eller operation.

PNT innehåller alla de nödvändiga näringsämnen som kroppen behöver för att fungera korrekt, inklusive kolhydrater, protein, lipider, vitaminer och mineraler. Lösningarna är speciellt formulerade för att matcha patientens individuella behov och kan variera över tid beroende på deras hälsotillstånd och behandling.

PNT kräver noggrann övervakning av patienten och deras laboratorievärden för att säkerställa att de får rätt mängd näring och att deras kroppar hanterar det på rätt sätt. Det kan också öka risken för komplikationer såsom infektion, blodproppar och lever- eller njurskador, om det inte administreras korrekt.

'Fetter i kosten' er en medisinsk term som refererer til en abnormal eller uønsket vægtgevinst som følge af øget kaloriindtag eller forringet forbrænding av kalorier. Dette kan skyldes mange forskjellige faktorer, inkludert mangel på fysisk aktivitet, overdrevent spisning, søvnmangel, stress, sykdomme som hypotyreos og use av visse medisiner. Fetter i kosten kan føre til en rekke helbredsproblemer, inkludert hjerte-kar-sykdommer, diabetes, søvnapnea og visse typer cancer.

En person med fedtlever i kroppen har ofte en høyere procentsats av kroppsfettt og lavere muskelmasse enn en person uten fedtlever. Fedtet fordeles også forskjelligt, og det kan oppstå både under huden (subkutant fedt) og omkring organene i kroppen (visceralt fedt). Visceralt fedt er særlig skadelig for helbredet, fordi det kan føre til inflammasjon og økt risiko for mange av de helbredsproblemer som er forbundet med fetter i kosten.

For å redusere fedtet i kroppen anbefales det å foreta endringer i livsstilen, inkludert en balansert kosthold med riklig fysisk aktivitet. I noen tilfeller kan medisinsk behandling være påreisningsverdig for å hjelpe med å redusere fedtet og reducere risikoen for relaterte helbredsproblemer.

'Oljor' i medicinsk kontext refererar sig ofta till vegetabiliska oljor som används inom komplementär och alternativ medicin. Exempel på sådana användningsområden kan vara terapi mot muskelvärk, ledvärk eller hudinflammationer. Oljan extraheras vanligtvis från frön eller frukter från växter som ses ha potential för att erbjuda medicinska fördelar.

Det är viktigt att notera att effekterna och säkerheten av användning av olika oljor i medicinskt syfte kan variera, och det rekommenderas att alltid konsultera en läkare eller annan legitimerad hälsoexpert innan man börjar använda någon form av alternativ behandling.

'Växthormon' är ett samlingsbegrepp för de signalmolekyler som reglerar växternas tillväxt och utveckling. Dessa hormoner produceras i små mängder inne i växten och kan påverka celldelning, cellexpansion, differentiering och celldöd.

Det finns fem huvudgrupper av växthormoner:

1. Auxiner - reglerar celldelning, cellexpansion och diferensiering. De främjar tillväxten i skottspetsen och är viktiga för att styra stjälkarnas riktning och längd.
2. Gibberelliner - reglerar cellexpansion och differensiering, särskilt under utvecklingen av frön till fullvuxna växter. De kan också påverka blomningen hos vissa växter.
3. Cytokininer - stimulerar celldelning och cellexpansion. De är viktiga för att underhålla celltillväxten i unga skott och rötter, samt för att reglera åldrandeprocessen hos växterna.
4. Abscisinsyra - hämmar celldelning och cellexpansion. Den är viktig för att reglera växternas vattenförlust genom att stänga av stoma under torka.
5. Etien - orsakar cellodöd och påverkar etiopisk skottbildning, som är en form av tillväxt under mörker.

Dessa växthormoner kan verka ensamma eller i kombination med varandra för att reglera olika aspekter av växternas tillväxt och utveckling. De kan också påverkas av yttre faktorer som ljus, temperatur och näringsriktighet, vilket gör att de kan anpassa sig till sin omgivning.

Triglycerider är en typ av lipid, som är en naturligt förekommande kemisk substans i levande vävnader. De består av tre fettsyror som är bundna till en glycerolmolekyl. Triglycerider är den vanligaste formen av fett i maten och i människokroppen. De lagras ofta som energireserv och kan frisättas när kroppen behöver mer energi. Höga nivåer triglycerider i blodet kan vara ett tecken på olika hälsoproblem, såsom diabetes, fetma eller leverproblem.

'Fria fettsyror' (FFA) refererar till fettsyror som frigörs från lipoproteiner och andra förrådsvävnader i kroppen och cirkulerar i blodplasma. De är även kända som 'icke-esterifierade fettsyror' (NEFA) eftersom de inte är bundna till glycerol som en esterlänk, vilket är fallet med fettsyrorna i triglycerider.

När kroppen behöver mer energisubstrat för cellulär metabolism, till exempel vid fastande eller under intensiv träning, kommer lipasenzym att bryta ned triglycerider i lipoproteiner och adipocyter (fettceller) till glycerol och fria fettsyror. Dessa fria fettsyror transporteras sedan av albumin till olika vävnader, inklusive lever, hjärta och skelettmuskler, där de kan användas som energikälla genom β-oxidation i mitokondrier.

Fria fettsyror spelar en viktig roll i kroppens energibalans och homeostasis. Förhöjda nivåer av fria fettsyror kan dock vara skadliga, eftersom de kan leda till insulinresistens, oxidativ stress och inflammation. Därför är det viktigt att upprätthålla en balans mellan användning och lagring av fettsyror i kroppen.

Kolecystokinin (CCK) är ett hormon och neurotransmittor som produceras i tunntarmen och gallblåsan hos däggdjur. Det utsöndras i samband med matintag, särskilt vid konsumtion av fet mat, och har flera funktioner relaterade till digestionen.

CCK orsakar kontraktioner av gallblåsan, vilket hjälper till att släppa ut gallan in i tarmen för att underlätta fettupptaget. Det stimulerar också produktionen av enzymer i bukspottkörteln och kan påverka sättet som mat intas genom att orsaka känslor av mättnad. Dessa effekter gör att CCK är viktigt för den normala mag-tarmfunktionen och kan spela en roll i regleringen av aptit och kroppsvikt.

I'm happy to help you with that! In a medical context, the term "drop" is often used to refer to a single dose of medication in the form of liquid drops. The size of a drop can vary depending on the device used to administer it, but it is typically measured to be about 0.05 milliliters (mL).

When prescribing medication in the form of drops, healthcare providers will specify the number of drops to be administered and how often they should be given. For example, a prescription might read "Use one drop in each eye three times daily."

It's important to follow the dosage instructions carefully when using liquid medications in the form of drops, as taking too much or too little can have negative effects on your health. If you have any questions about how to use a medication in the form of drops, be sure to ask your healthcare provider for clarification.

'Fetter' är inget etablerat medicinskt begrepp eller diagnos. Det kan möjligen syfta på vissa medicinska tillstånd som involverar ökat fett, såsom fetma (obesitas) eller olika former av läckage (lipodystrofi), men det finns inget officiellt accepterat sätt att använda termen inom medicinen.

Glycerol, också känt som glycerin, är en organisk förening med formeln C3H5(OH)3. Det är en tjock, söt, klar, odorlös vätska som är starkt hygroskopisk och nästan helt olöslig i etanol men lättlöslig i vatten och aketon.

I medicinsk kontext används glycerol ofta som ett sönderfallsskyddande medel, speciellt för nervsystemet, hjärnan och ögonen under operationer eller skador. Det kan också användas som en laxermedel på grund av dess förmåga att dra vatten till sig i tarmarna och stimulera defekationen. Glycerol är också en del av flera hudpreparat och läkemedelsformuleringar som hjälper till att behålla fuktighet och skydda huden.

'Glukos' (eller 'glucose') er en slikket sukker som forekommer naturlig i kroppen og er den viktigste kilden til energi for alle levende celler. Glukosen er et enklert sukkermolekyl med formelen C6H12O6, og det er en monosakkarid, det vil si en type sukker som ikke kan deles i enkle deler uten å bli opløst i vann. Glukosen dannes i kroppen ved nedbryting av kostholdets kulhydrater og er en viktig energikilde for hjernen, musklene og andre kroppsdeler. Glukose blir også brukt i mange medisinske sammenhenger, for eksempel som en del av infusjoner for å behandle diabetes eller under kirurgiske operasjoner for å holde pasientens sukkerne på normal nivå.

Triolein er en type av lipid kalt ein naturlig forekommande triglycerid. Det består av tre molekyler av omega-9-fedtsyren oleisk acid, bunden til ein glycerolmolekyl. Triolein er en viktig energikilde for levende organismer og forekommer naturlig i mange typer av mat, bl.a. i oljeholdige frøkaker og nøtter. Det brukes også som ein standard for å måle enzymaktivitet i laboratorietestar.

I medicinsk terminologi refererer "fettkropp" (eller "adipositet") til specielle celler i kroppen kaldet adipocyter, som primært fungerer som lagringsdepot for fedt. Der er to hovedtyper af fettceller: hvidt fedt og brunt fedt.

Hvidt fedt er den mest almindelige type fettceller i voksenmennesker, og de fungerer primært som energireservoir under perioder med energiunderskud. Disse celler kan udvide sig for at lagre mere fedt, når der er overskydende kalorier, eller mindske i størrelse, når kroppen bruger den opmagasinerede energi.

Brunt fedt, som primært findes hos spædbørn og små barn, har en anden funktion end at lagre energi. I stedet producerer brunt fedt varme, når det aktiveres, ved at omdanne fedt til varme uden at producere meget ATP (den energibærende molekyle i cellerne). Dette er en vigtig termoregulerende mekanisme hos små børn.

Foretlængere har man troet, at voksne mennesker ikke havde nogen brunt fedt, men ny forskning viser, at også voksne mennesker kan have en vis mængde brunt fedt, der primært findes omkring halsen og skuldrene. Brunt fedt aktiveres ved kulde eller fysisk aktivitet og hjælper med at forbrænde kalorier og opretholde en sund vægt.

I en medicinsk kontekst kan en "fettkropsforstyrrelse" også referere til sygdomme, der påvirker fedtcellerne, herunder overvægt (adipositas) og forgreb (lipodystrofi). Disse forstyrrelser kan have alvorlige konsekvenser for helbredet og kræve behandling.

Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.

Fluorinated carbons, eller fluorocarbons, är en grupp av syntetiska organiska föreningar som innehåller kol, väte och fluor. De kan också innehålla andra halogener som klor, brom eller jod. Fluorinated carbons är kända för sin termisk stabilitet, kemisk resistens och icke-reaktivitet med andra ämnen.

Det finns två huvudsakliga typer av fluorinated carbons: halogenerade fluorocarbons (HFCs) och perfluoralkaner (PFCs). HFCs används ofta som lågvärmeföreningsmedel i kyl- och varmväxlingssystem, medan PFCs används som gastillförselmedel i elektroniska komponenter.

Fluorinated carbons har också använts som bekämpningsmedel för eldspridning, men deras användning är begränsad på grund av deras negativa effekter på ozonlagret och klimatet. De har höga GWP-värden (global varmepotential) och bidrar därför till den globala uppvärmningen om de släpps ut i atmosfären.

'Bukfett' er en uformell betegnelse for overskydende fedtdepoter i maven. I medicinsk sammenhæng vil man ofte bruge termen 'central adipositas' eller 'visceralt fedt'. Disse begreber refererer til et forøget fedtmasseindehold, særligt omkring indre organer som leveren og bugspytkirtlen.

Central adipositas kan være forbundet med en række sundhedsproblemer, herunder hjerte-kar-sygdomme, diabetes, højt blodtryk og visse typer cancer. Derfor er det vigtigt at overvåge og kontrollere fedtmassen for at reducere risikoen for disse sundhedsproblemer.

'Subkutant fett' (eller 'subkutanoös fett') är ett medicinskt begrepp som refererar till det fettvävnadslager som ligger direkt under huden (epidermis och dermis) och ovanpå muskelvävnaden. Det subkutana fettet fungerar som en termoreglerande isolering, ett energilager och en buffertzon som skyddar kroppens inre strukturer från mekanisk skada. Fettceller i det subkutana fettlagret kallas adipocyter, och de lagras energi i form av lipider (fetter). Denna typ av fett är lättare att minska än visceralt fett, som omger inre organ. Förhöjda nivåer av subkutant fett kan dock fortfarande vara förknippade med hälsorisker, särskilt om det totala kroppsfettsprocenten är hög.

Fördelningen av kroppsfett, också känt som kroppskompositionen, refererar till hur kroppen fördelar det totala kroppsfetten mellan subkutant fett (under huden), visceralt fett (omgivet lever, bukhinnor och andra inre organ) och andra fettdepåer som intramuskulärt fett. En hälsosam fettdistribution tenderar att ha ett lågt niveau av visceralt fett och en jämn fördelning av subkutant fett över kroppen. En ohälsosam fettdistribution kan inkludera höga nivåer av visceralt fett, som är associerat med ökat hjärt-kärlsjukdomsrisiko och metabolt syndrom, samt en onormalt hög koncentration av subkutant fett i övervikt och fetma.

'Midjefett' er en uformell betegnelse for fedtdepoter i brystet og bbuen hos mennesker. I medisinske sammenhenger refererer begrepet ofte til det tekniske navn for fedtvæv i maven, omentum majus, som er en del af det intraabdominale fedt. Omentum majus er en slidsformet fedtsæk som hæfter sig til ydersiden af mavesækkens bagvinge og strækker sig over fordøjelseskanalen ned mod livmoderen hos kvinder og prostata hos mænd. Dette fedtdepot spiller en viktig rolle i immunforsvaret, men øget midjefett kan også være forbundet med sundhedsproblemer som type 2 diabetes, hjerte-kar-sygdomme og visse former for cancer.

Fettvävnad, även känd som adipös vävnad, är en speciell typ av bindväv som fungerar som ett energilager i kroppen. Den består av celler som kallas adipocyter, som innehåller lipider (fett) och är omgivna av ett rikt blodkärlsnätverk. Fettvävnad delas vanligtvis upp i två typer: brun fettvävnad och vit fettvävnad.

Brun fettvävnad innehåller fler mitokondrier än vit fettvävnad och är mer rik på blodkärl. Den fungerar primärt som en termogen (värmeproducerande) vävnad genom att oxidera lipider för att producera värme, istället för att lagra energi. Brun fettvävnad är vanligast hos spädbarn och små barn, men minskar i volym under uppväxten. Vuxna kan dock ha en viss mängd brun fettvävnad, särskilt i områden som halsen, överarmarna och ländryggen.

Vit fettvävnad är den vanligaste formen av fettvävnad och fungerar huvudsakligen som ett energilager. Den lagras under huden och runt inre organ. När kroppen behöver energi kommer lipider från vit fettvävnaden att omvandlas till fettsyror, som sedan kan användas som bränsle av celler i kroppen. Överskott av energiförråd lagras i form av triglycerider inom adipocyterna. Om individen intar mer energi än vad som behövs för kroppens grundbehov kan det leda till ökat fettlagring och därmed ökad volym av vit fettvävnad.

I onormala nivåer kan ökad mängd vit fettvävnad vara förknippad med ohälsa, såsom fetma, diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar och vissa former av cancer. Det är därför viktigt att upprätthålla en balans mellan energiförbrukning och intag för att undvika onormala ökningar av vit fettvävnad.

Polysorbater, också känd som Tween, är en typ av nonioniskt tensid som består av en vegetabilisk olja och sorbitol med en långa hydrofila polyetylenglykol (PEG) sidokedja. Det används ofta som emulgeringsmedel, dispersionsmedel eller uppvärmningsmedel i läkemedelsformuleringar, livsmedelsprodukter och kosmetika.

Det mest vanliga typerna av polysorbaterserien är Tween 20, 40, 60, 65 och 80, som varierar i deras hydrofila egenskaper beroende på längden på PEG-kedjan. De är lösliga i vatten och organiska lösningsmedel och har god förmåga att reducera ytspänning mellan två faser, vilket gör dem användbara som emulgeringsmedel för att blanda oljor och vatten tillsammans.

I läkemedelsformuleringar kan polysorbat användas för att förbättra lösligheten, stabiliteten och biodistributionen av aktiva substanser. Det finns dock vissa risker med användning av polysorbat, inklusive möjligheten för allergiska reaktioner hos vissa individer och potentialen för toxisk effekt vid höga doser.

En fettemboli är ett medicinskt tillstånd som inträffar när små fettpartiklar blockerar blodkärlen. Detta kan orsakas av en skada eller störning i kroppens normala funktion, såsom under en operation eller vid en allvarlig skada. Fettemboli kan leda till andnings- och cirkulationssvikt samt i värsta fall dödsfall. Symptomen på fettemboli kan variera beroende på storleken på blockaden och vilka blodkärl som är drabbade, men kan inkludera andnöd, hosta, bröstsmärta, yrsel, förvirring och svaghet. Behandlingen av fettemboli består ofta av stödjande vård, såsom syreterapi, mediciner för att stötta hjärt- och lungfunktionen och i vissa fall operationellt ingrepp för att avlägsna blockaden.

I medicinen kan 'partikelstorlek' referera till storleken på små partiklar, särskilt inom kontexten för läkemedel och andra terapeutiska behandlingar. Partikelstorleken kan ha en betydande effekt på hur ett läkemedel agerar inuti kroppen, inklusive dess absorption, distribution, metabolism och eliminination.

Partikelstorleken mäts vanligtvis i mikrometer (µm) eller nanometer (nm). I vissa fall kan partikelstorleken variera över ett brett intervall, vilket kan resultera i en heterogen population av partiklar.

Exempel på terapeutiska behandlingar där partikelstorlek är viktig inkluderar inhalationssteroider för astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD), nanopartikelbaserade läkemedel och liposomalt encapsulerade läkemedel.

I slutändan kan en korrekt kontrollerad partikelstorlek förbättra effektiviteten och säkerheten hos ett läkemedel, vilket kan leda till bättre kliniska resultat för patienter.

Mineral oil er en overordnet betegnelse for olier som udelukkende består af mineraliske forbindelser, der er dannet ved forvitringen af døde plante- og dyrelegemer under millioner af år. Mineralolie anvendes ofte i medicinske sammenhænge som laxativ (til at mindske forstoppelse) på grund af sin evne til at mindske overfladen spænding i tarmen og lette opstød. Der findes to typer mineralolie: paraffinolie og liquider paraffin. Paraffinolie er en fast form, der oftest anvendes som laxativ, mens liquider paraffin er en flydende form, der kan anvendes til at behandle tørre hudproblemer.

Det er vigtigt at bemærke, at overdrevent brug af mineralolie som laxativ kan forstyrre kroppens evne til at absorbere fedtstoffer og vitaminer fra maden, og derfor bør det anvendes med forsigtighed. Lægemidler med mineralolie skal altid anvendes under lægevidenskabelig vejledning.