Högre organismers celler, vilka innehåller en riktig cellkärna med kärnmembran.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
'Saccharomyces cerevisiae' är en art av jästsvamp som tillhör kungariket svampar, och är vanligt förekommande i naturen på frukt, grönsaker och jord. Den är en enkelcellig eukaryot organism med en diameter på omkring 5-10 Mikrometer.
Eukaryota, eller eukaryoter, är en domän inom livets systematik som innefattar alla organismer med cellkärna, till skillnad från prokaryoter som saknar cellkärna. Till eukaryoter räknas djur, växter, svampar och enzymer (protister). Dessa organismers celler har ofta ett komplext uppbyggande jämfört med prokaryota celler, med olika organeller som är specialiserade för olika funktioner.
Eukaryot initieringsfaktor i proteinsyntesen. Faktorn består av tre underenheter: alfa, beta och gamma. När initieringen kommit igång bildar eIF-2 ett trippelkomplex med Met-tRNAi och GTP (guanosintrifosfat). Syn. eukaryot initieringsfaktor 2.
'Saccharomyces cerevisiae proteins' refererar till proteiner som är specifika för jästsvampen Saccharomyces cerevisiae, även känd som bagerijäst eller öljäst. Detta organismer är välstuderade modellorganismer inom molekylärbiologi och genetik. Proteiner från Saccharomyces cerevisiae har varit av central betydelse för att förstå grundläggande cellulära processer, såsom celldelning, transkription, translation, DNA-replikering och metabolism. Många proteiner från Saccharomyces cerevisiae har blivit välkaraktäriserade och används ofta som referensproteiner i forskning.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
En peptidinitieringsfaktor som specifikt binder till 5'-mRNA-kapselstrukturen på mRNA i cytoplasman. Den är en del av trippelkomplexet EIF4F.
Aminosyresekvenshomologi refererer til den grad af lighed i rækkefølgen af aminosyrerne, der udgør proteiner hos to eller flere organismer. Jo større antal identiske aminosyrer i samme position i de sammenlignede sekvenser, des højere er graden af homologi. Dette begreb anvendes ofte i molekylærbiologien for at fastslå evolutionæ forhold og funktionelle egenskaber hos proteiner.
Peptidil-dipeptid A og B, eller PDP-A og PDP-B, også kjent som "peptidiniseringsfaktorer", er enklere enzymer som spiller en viktig rolle i reguleringen av blodtrykket og andre fysiologiske funksjoner. De aktiverer angiotensin II, som stimulerer vasokonstriksjon og øker aldosteronsekretionen fra bindevæv i nyrene for å regulere vann- og elektrolytbalansen i kroppen. Peptidiniseringsfaktorer er et mål for behandling av hypertensjon og hjerteforebygging.
Prokaryotiska celler är en typ av cell som saknar ett definierat cellkärnhus och andra membranomslutna organeller, inklusive mitokondrier, kloroplasti och endoplasmatiskt retikulum. De omfattar bakterier och archaea och är vanligen mindre än eukaryotiska celler. Deras genetisk information finns i en cirkulär, bakteriechromosom som ligger fri i cytoplasman. Prokaryoter har ett enklare cellyta med två huvudsakliga komponenter: peptidoglykan-rika cellväggar och yttermembran. De reproducerar sig ofta asexuellt genom binär fission.
En beståndsdel av eIF-4F som deltar i ett flertal proteinreaktioner vid translationsinitieringsstället. Sålunda kan den medverka till att samla olika initieringsfaktorer vid det ställe där tolkningen påbörjas.
Proteinbiosyntese refererer til den proces, hvor celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to etaper: transkription og translation. Under transkriptionen konverteres DNA-sekvensen til en komplementær mRNA-sekvens, der derefter transporteres ud af cellkernen. I den efterfølgende translation skaber ribosomerne forbindelsen mellem aminosyrerne i overensstemmelse med sekvensen af nukleotider i mRNA-molekylet, hvilket resulterer i dannelse af et protein. Proteinbiosyntesen er en essentiel livsfunktion for alle levende organismer.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."
I medicinen, refererar "sekvensinpassning" till processen av matchning eller korrelerande en genetisk sekvens, vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens, med en specifik referenssekvens, för att fastställa dess position, orientering och eventuella variationer i förhållande till den referenssekvensen. Detta används ofta inom genetisk forskning och klinisk diagnostik för att identifiera gener, mutationer eller polymorfismer som kan vara associerade med sjukdomar eller andra hälsotillstånd.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Släktskapsförhållanden mellan grupper av organismer, baserade på deras genuppsättningar.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
Den första, kontinuerligt odlade cellinjen av humana, maligna celler, vilka kom från ett livmoderhalskarcinom hos "Henrietta Lacks". Cellerna används för virusodling och testning av cancerpreparat.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Utveckling på molekylär nivå i DNA-sekvenser och proteiner.
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
Alla proteiner som förekommer i svampar.
Peptidinitieringsfaktorer från eukaryota organismer. Mer än tolv faktorer deltar i initiering av peptidkedjor i eukaryota celler. Många av dessa spelar en roll i regleringen av den takt, i vilken mRNA-tolkningen sker.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
En i den eukaryota cellen belägen, höljeomgiven kropp, som innehåller kromosomer och en eller flera nukleoler. Höljet består av ett dubbelmembran, genomsatt av ett antal porer. Det yttre membranet öve rgår i det endoplasmatiska nätverket. Det kan finnas mer än en kärna i en cell.
En peptidinitieringsfaktor i trimerform som förenar sig med 5'-mRNA-kapselstrukturen på RNA och spelar en väsentlig roll i mRNA-tolkningen. Komplexet består av eIF-4A, eIF-4E och eIF-4G.
Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner bliver transporteret gennem cellemembraner for at nå deres destination indenfor eller udenfor cellen. Dette sker ved hjælp af specielle transportproteiner, som kender vej og kan genkende de forskellige typer proteiner. Proteintransport er en nødvendig proces for at sikre, at cellen fungerer korrekt og at proteinerne kan udføre deres biologiske funktioner på det rigtige sted i organismen.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
En eukaryot underenhets-initieringsfaktor som innehåller minst 8 distinkta polypeptider. Den har betydelse för återföringen av ribosomala underenheter till transkriptionsinitieringsstället, genom att medverka till upplösning av ribosomala icke-translationsunderenheter. Den medverkar också till hopkopplingen av ett trekomponentskomplex av eIF-2, GTP och initierings-tRNA med den ribosomala 40s-underenheten.
Genetisk transkription är ett biologiskt process där DNA-sekvensen kopieras till en mRNA-sekvens (meddelande RNA) med hjälp av enzymet RNA-polymeras, vilket möjliggör syntesen av proteiner.
Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom att kombinera genetiska sekvenser från två eller fler olika proteinmolekyler, vilket resulterar i en hybridprotein med unika funktionella egenskaper. Genetisk manipulation används för att fusionera generna på ett sådant sätt att de uttrycks som ett enda proteinskapsel i värdenorganismen. Dessa tekniker används ofta inom biomedicinsk forskning för att undersöka proteininteraktioner, skapa nya diagnostiska verktyg och utveckla terapeutiska läkemedel.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikera självständigt och förekommer hos bakterier och andra encelliga organismer. Plasmider kan överföras mellan celler och innehåller ofta gener som ger resistens mot antibiotika eller kodar för toxiner. De används också i molekylärbiologi som vektorer för kloning av gener.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Jästsvampar, eller candida albicans, är en typ av opportunistiska svampar som naturligt förekommer på huden och slimhinnor hos människor utan att vanligtvis orsaka några besvär. De kan dock leda till infektioner, särskilt i samband med försvagad immunförsvar eller vid störningar i den normala bakteriefloran. Jästsvampar kan ge upphov till diverse symptom beroende på vilken del av kroppen de infekterar, exempelvis orala eller genitala sår, hudirritationer eller invasiva systemiska infektioner.
En aminosyrasekvens i en polypeptid eller en nukleotidsekvens i DNA eller RNA som är den samma hos flera arter. En känd uppsättning bevarade sekvenser representeras av en konsensussekvens. Aminosyramotiv består ofta av bevarade sekvenser.
Mångfaldigande av en DNA-molekyl.
'Schizosaccharomyces' är ett släkte av encelliga svampar som tillhör jästdivisionen. Dessa jästen tillhör de ascomycetasvamparna och kännetecknas av sin förmåga att reproducera sig asexuellt genom multipolär knoppning, samt sexuellt genom konjugation följt av meios. Släktet innehåller ett antal arter, varav den mest välkända är 'Schizosaccharomyces pombe', som används som en modellorganism inom molekylärbiologi och genetik.
Ett ribosom är en komplex struktur i cellen som syntetiserar proteiner genom att translatera information från RNA till aminosyror, vilket resulterar i bildandet av en peptidkedja. Ribosomen består av två subenheter, en större och en mindre, som innehåller ribosomalt RNA (rRNA) och proteiner. De två subenheterna interagerar med varandra samt med mRNA (budbärar-RNA) och tRNA (transfer-RNA), för att bygga upp en proteinmolekyl korrekt enligt genetisk information. Ribosomer finns i både cytoplasma och mitokondrier, och spelar därför en central roll i cellens proteinsyntes.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
Det genetiska materialet i svampar. Hit hör även sexgenerna (typgenerna för parning) hos Saccharomyces cerevisiae.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
I en enkel medicinsk definition kan organeller beskrivas som strukturer med specifika funktioner inne i celler. De är nödvändiga för cellens överlevnad, tillväxt och förmåga att utföra olika processer. Exempel på organeller inkluderar mitokondrier (som genererar energi), ribosomer (som syntetiserar protein), endoplasmisk retikulum (som transporterar proteiner) och lysosomer (som bryter ner och recylerar cellens komponenter).
Den del av cellen som innehåller cytosolen och andra strukturer än cellkärnan, mitokondrierna och större vakuoler.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Proteiner som kontrollerar celldelningscykeln. Denna proteinfamilj omfattar ett stort antal klasser, inklusive cyklinberoende kinaser, mitogenaktiverade kinaser, cykliner och fosfoproteinfosfataser, s amt deras förmodade substrat, så som kromatinassocierade proteiner, cytoskelettproteiner och transkriptionsfaktorer.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
I en enkel mening kan "nukleinsyrakonfiguration" referera till den specifika rymden eller position som en nukleotid eller ett baspar tar upp i en nukleinsyra, såsom DNA eller RNA. Detta inkluderar vilken sida av strängen varje nukleotid befinner sig på, och i vilket läge de är rotade. I DNA utgörs konfigurationen ofta av en dubbelhelix med antiparallella strängar, där varje baspar består av en adenin (A) som parar sig med en timin (T), och en guanin (G) som parar sig med en cytosin (C). I RNA är konfigurationen ofta en enkelsträngad helix, där uracil (U) ersätter timin (T) som basparningspartner till adenin (A).
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten hos svampar.
En komplex följd av händelser, som inträffar mellan slutet av en celldelning och slutet av nästa, varigenom cellmaterial delas upp mellan dottercellerna.
RNA-binding proteins (RBPs) are a type of protein that selectively interact with RNA molecules, playing crucial roles in post-transcriptional regulation of gene expression. They can bind to various structural elements within RNA, such as double-stranded RNA, single-stranded RNA, hairpins, and other secondary structures, influencing RNA processing, stability, localization, and translation. The specificity of RNA-protein interactions is determined by the recognition of distinct RNA sequences and/or structural motifs through the modular domains present in RBPs.
En del av eIF-4F som utgör ett RNA-helikas, som deltar i upptvinningen av sekundärstrukturen i den otolkade 5'-regionen hos mRNA. Upptvinningen underlättar bindning av den ribosomala 40s-underenheten.
Eukaryot initieringsfaktor som binder till ribosomala 40s-underenheter. Den kallas eIF-1 hos eukaryoter och IF-1 hos bakterier, och ansågs ursprungligen som en icke-essentiell faktor vid eukaryot transkriptionsinitiering. Men den anses numera spela en viktig roll för lokalisering av ribosomer i mRNA's initieringskodon. Syn. eukaryot initieringsfaktor 1.
Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.
Proteiner är komplexa biomolekyler, byggda av aminosyror som kedjas samman i en polymer. De utför viktiga funktioner inom levande organismers celler, såsom att fungera som strukturella komponenter, hormoner, enzymer och signalsubstanser. Proteinernas specifika aminosyrasekvens bestämmer deras tertiärstruktur och därmed också deras funktionella egenskaper.
Cellkärneproteiner är proteiner som lokaliseras till cellkärnan och utövar strukturella, regulatoriska eller katabola/anabola funktioner inom cellkärnans olika kompartment, såsom kromosomer, karyolymfa och kärnmembran.
En guaninnukleotidomvandlingsfaktor vars verkan är att återställa eIF-2 till dess GTP-bundna form. Syn. eukaryot initieringsfaktor 2B.
Peptidylglycine alpha-amidating monooxygenase (PAM), även känt som peptidförlängningsfaktor 1, är ett enzymkomplex involverat i posttranslationell modifiering av peptider genom att katalysera konverteringen av peptidylglycin till den aktiva peptidhormonformen genom alpha-amidering, vilket ökar stabiliteten och biologisk aktiviteten hos peptiden.
"Peptidektedjebörjan, translational, refererar till den initiala fasen av proteintranslationsprocessen där mRNA-sequensen läses och decoderas i ribosomen för att initiera syntesen av en peptidkedja genom att koppla aminosyror i en specificerad sekvens."
Proteinkinaser är en grupp enzymer som katalyserar additionen av fosfatgrupper till proteiner, vilket ofta resulterar i att proteinets funktion eller lokalisation i cellen ändras. Denna process, kallad fosforylering, är en central mekanism i cellsignalering och regulerar en mängd cellulära processer, inklusive celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och metabolism. Proteinkinaser spelar därför en viktig roll i underhåll och kontroll av cellens homeostas.
Substratspecificitet beteferrer sig inom farmakologi och enzymologi till den egenskap hos ett enzym eller en receptor där det endast binder till och katalyserar (eller påverkar) vissa specifika substanser, molekyler eller läkemedel, känt som substrat. Det innebär att en given enzymtyp endast är aktivt mot en begränsad grupp av kemiska föreningar som har en viss strukturell och kemisk likhet. Substratspecificiteten bestäms av enzymernas tredimensionella struktur och den del av substratmolekylen som interagerar med aktiva sitet på enzymet.
I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.
Den fullständiga arvsmassan i kromosomuppsättningen hos svamp.
En organisms fullständiga arvsmassa, så som den är representerad i dess DNA eller, i vissa fall, RNA
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.
Teoretiska framställningar som simulerar skeenden i genetiska processer eller fenomen. I modellerna ingår även matematiska beräkningar, datorer och annan elektronisk utrustning.
Protein undersyrer, eller proteindeficiens, refererer til et tilstand hvor kroppen mangler tilstrækkelig med proteiner for at fungere korrekt. Proteiner er essentielle for at bygge og reparere væv, producere hormoner og enzymer, og styrke immunforsvaret. En proteindeficiens kan føre til muskelatrofi, øget infektionsrisiko, langsomme vækst hos børn, svækkelse af immunsystemet, og i alvorlige tilfælde kan det også medføre koma eller død. Proteinmangel kan skyldes en mangel på proteinindtag eller en øget proteinbehov, fx som følge af sygdom, graviditet eller svær fysisk aktivitet.
Mikroskopering av prov färgade med fluorescent färgämne (vanligen fluoresceinisotiocyanat) eller av naturligt fluorescerande material, vilka avger ljus vid belysning med UV- eller blått ljus. Vid immunfluorescensmikroskopi utnyttjas antikroppar märkta med fluorescent färg.
Allmän benämning på medlemmarna av en underfamilj av Muridae. Fyra vanliga släkten är Cricetus, Cricetulus, Mesocricetus och Phodopus.
En delning av cellkärnan, vid vilken de båda nya kärnorna vanligtvis får en kromosomuppsättning som är identisk med den hos artens somatiska celler.
Vanliga proteinstrukturer, sammansatta av enkla kombinationer av angränsande, sekundära strukturer.
Den substans som kromosomerna består av. Den utgörs av DNA, histoner och icke-histonproteiner, vilka återfinns i cellkärnan.
Tidigare kallade arkebakterier. De utgör en av de tre huvudgrupper (domäner) av alla levande organismer som anses representera olika utvecklingsriktningar. De två övriga är bakterier och eukaryoter. A rkebakterierna har speciellt RNA, saknar peptidoglykan, men har eterbundet fett i cellmembranen, och de lever i speciella miljöer.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
"RNA caps" refer to the modified structures found at the 5' end of RNA molecules, including both messenger RNA (mRNA) and certain types of non-coding RNAs. These caps consist of a methylated guanosine triphosphate (GTP) molecule that is linked to the first nucleotide of the RNA chain through a 5'-5' triphosphate bridge. The RNA cap plays a crucial role in protecting the RNA from degradation, promoting its stability, and facilitating its translation into protein. Additionally, the RNA cap can also serve as a binding site for various proteins involved in RNA processing, transport, and regulation.
I en enkel medicinsk definition kan vakuoler beskrivas som membranomskydda kompartment innehållande vätska och/eller olika organellmaterial, som förekommer inne i celler hos levande organismer. Vakuoler är vanligen associerade med specifika funktioner såsom intracellulär lagring, nedbrytning av material eller homeostasis.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
I'm sorry for any confusion, but "Protozoproteiner" is not a recognized medical or scientific term in biochemistry or cellular biology. It seems that this term may be a combination of two words - "protozoan" and "protein." If you are looking for information about proteins found in protozoa (single-celled eukaryotic organisms, including parasites like Plasmodium falciparum that causes malaria), I can provide a brief description:
RNA (Ribonucleic acid) är ett nukleinsyremedel som spelar en central roll i den genetiska informationens flöde och proteinsyntes inom celler hos levande organismer, inklusive svampar. RNA består av en lång kedja av nukleotider som innehåller fyra olika baser: adenin (A), uracil (U), cytosin (C) och guanin (G). I svampar, liksom i andra eukaryota organismer, finns det tre huvudsakliga typer av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) och transfer RNA (tRNA). Dessa olika RNA-typer har specifika funktioner i cellen, exempelvis att transportera genetisk information från DNA till ribosomen där proteinsyntesen sker eller att utgöra en del av ribosomerna där proteiner syntetiseras.
'Växter' är en botanisk term som definierar en grupp organismar som utmärks av celldelning genom vävnadsomslutande delning, kärndelning genom mitos och cellväggar byggda av cellulosa. De flesta växter har också klorofyll och kan därför producera sin egen näring genom fotosyntes.
Små protoplasmamassor som bygger upp organiserad vävnad och som består av en kärna omgiven av protoplasma, vilken innehåller de s k organellerna och är innesluten i cell- eller plasmamembranet. Celler na utgör de grundläggande strukturella och funktionella enheterna i levande organismer.
En eukaryot initieringsfaktor som samverkar med 40s-initieringskomplexet och medverkar till hydrolys av bundet GTP. Hydrolysen av GTP leder till frigöring av eIF-2 och eIF-3 från 40s-underenheten och därpå följande sammankoppling av den ribosomala
Analoger och derivat av det grönfluorescerande proteinet från Aequorea victoria, vilka avger ljus (fluorescens) vid bestrålning med UV-ljus. De används i rapportgener i samband med genetisk teknik. Ett antal mutanter som avger ljus i andra färger eller är pH-känsliga har framställts.
Ett proteasom-endopeptidaskomplex är ett intracellulärt enzymkomplex som spelar en central roll i nedbrytningen av proteiner inne i cellen. Det består av flera underenheter, varav de flesta är proteaser (enzym som bryter ner proteiner) med olika specificitet för olika peptidbindningar. Proteasomkomplexet klyver proteinerna i små peptidfragment innan de transporteras ut från cellkärnan och presenteras för immunsystemet av MHC-klasse I-molekyler. Detta system är viktigt för celldifferentiering, cellcykelreglering, signaltransduktion och eliminering av skadade eller felaktiga proteiner. Dysfunktion i proteasomkomplexet har blivit associerat med flera sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer.
"Biological evolution" refers to the gradual change and diversification of species over time through processes such as mutation, selection, gene flow, and genetic drift. This results in the development of new characteristics and traits in populations, leading to the emergence of new species and the extinction of others. It is a fundamental concept in biology that explains the diversity of life on Earth.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
"Small eukaryotic ribosomal subunit" refers to the smaller of the two subunits that make up the eukaryotic ribosome, a complex molecular machine responsible for protein synthesis in the cell. The small subunit, specifically the 40S subunit, plays a crucial role in decoding the messenger RNA (mRNA) sequence and aligning transfer RNAs (tRNAs) during translation, the process of creating proteins according to the genetic code.
Encelliga, prokaryota mikroorganismer som i allmänhet har fast cellvägg, som förökar sig genom celldelning och som uppvisar i huvudsak tre former: rund, avlång eller stavliknande, och spiralform. Någr a arter har särskilda rörelseorgan, flageller.
En familj cellproteiner som förmedlar korrekt sammansättning och sönderdelning av andra polypeptider, och i vissa fall byggande av oligomera strukturer, men som själva inte ingår i de slutgiltiga strukturerna. Man antar att chaperonproteiner medverkar till polypeptiders självkonstruktion genom att hindra alternativa sammansättningsförlopp som skulle producera icke-funktionella strukturer. Några klasser av molekylära chaperoner är nukleoplasminer, chaperoniner, HSP70-stressproteiner och HSP90-stressproteiner.
En grupp enzymer som katalyserar hydrolys av ATP i förening med annan funktion, som t ex transport av Ca(2+) genom ett membran. EC 3.6.1.3.
En flerstegsprocess som omfattar DNA-kloning, mappning, subkloning, sekvensering och analys av data.
Protein-serin-treonin kinases are a type of enzyme that plays a crucial role in various cellular processes by adding phosphate groups to serine and threonine residues on target proteins. This post-translational modification can activate or inhibit the function of these proteins, thereby regulating signal transduction pathways involved in cell growth, differentiation, metabolism, and survival. Dysregulation of protein-serin-treonin kinases has been implicated in numerous diseases, including cancer, diabetes, and neurodegenerative disorders.
Deoxiribonukleinsyra (arvsmassa) hos svampar.
Peptidylglycine alpha-amidating monooxygenase (PAM), även känt som peptidförlängningsfaktor 2, är ett enzymkomplex involverat i posttranslationell modifiering av peptider genom att katalysera konverteringen av peptidylglycin till peptidyalalpha-amider, vilket ökar stabiliteten och biologisk aktiviteten hos dessa peptider.
Undersöknig av kristallstrukturer med hjälp av röntgendiffraktionsteknik.
Ett multiproteinkomplex är en sammansättning av två eller flera proteiner som interagerar och fungerar tillsammans för att utöva en specifik cellulär funktion. Dessa proteiner binds till varandra med hjälp av icke-kovalenta interaktioner, såsom vätebindningar, hydrofoba interaktioner och Van der Waals-krfter. Många cellulära processer, inklusive signaltransduktion, DNA-replikering, transkription och proteinsyntes, kräver multiproteinkomplex för att koordinera och reglera dessa funktioner effektivt.
Ribosomalt RNA (rRNA) är den typ av RNA som utgör en viktig komponent i ribosomer, de cellulära organeller där proteinsyntesen sker i levande celler. rRNA-molekyler fungerar som strukturella stommar och katalytiska center för ribosomen, underlättar bindningen av aminosyror och bildandet av peptidbindningar under proteinsyntesen.
'Schizosaccharomyces pombe' är ett jästsvamparorganism som används flitigt inom forskning, särskilt inom studier av celldelning och cellcykelkontroll. Proteiner som kodas av gener i S. pombe-genomet refereras vanligtvis som 'S. pombe-proteiner'. Dessa proteiner utför en rad olika funktioner inom cellen, inklusive reglering av celldelning, transkription, translation, metabolism och signaltransduktion.
Proteinveckning, eller proteinfoldning, är den process där ett proteinmolekyl plattar ut sig självt och bildar en tredimensionell struktur, som är nödvändig för dess funktion. Denna process sker spontant och är styrd av interaktionerna mellan de aminosyror som proteinets sekvens består av. Fel i proteinveckningen kan leda till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan orsaka sjukdomar.
En öppning i kärnhöljet, bestående av kärnporkomplexet, som transporterar kärnproteiner eller RNA in i eller ut ur cellkärnan och som, under vissa förhållanden, fungerar som jonkanal.
Posttranslational protein modification (PTPM) refers to the covalent alteration of a protein's structure after its translation from mRNA to polypeptide chain but before it becomes fully functional. These modifications play crucial roles in regulating protein function, localization, stability, and interaction with other molecules within the cell. Examples of PTPMs include phosphorylation, glycosylation, ubiquitination, methylation, acetylation, and sumoylation, among others.
"Structure-activity relationship (SAR) refers to the correlation between the chemical structure of a drug or molecule and its biological activity, describing how changes in the molecular structure can affect its ability to interact with biological targets and produce a desired pharmacological response."
Ett släkte blommande växter i den norra tempererade zonen. Arten A. thaliana används för växtgenetiska studier.
"Artsspecificitet" refererer til de unikke aspekter, karakteristika og kontekster, der er forbundet med kunstformer som teater, musik, maleri, litteratur osv. Det understreger, at hver kunstform har sine egne regler, historie, teoretiske perspektiver, teknikker og udtryksformer, som bør respekteres og forstås for at opnå en dybere forståelse af det pågældende værk eller frembringelse.
Adhesionsförmåga är en kemisk egenskap hos bakterier såväl med som utan fimbrier ("cellhår") att kunna fästa vid andra celler, vävnader eller icke-levande ytor. Denna egenskap är av betydelse för kolo nibildning och sjukdomsalstrande förmåga.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Omfördelning av gener till följd av bortfall av DNA- eller RNA-segment, vilket leder till att sekvenser som normalt befinner sig på avstånd från varandra hamnar nära varandra. Bortfallet kan påvisas med hjälp av cytogenetiska metoder, och man kan även sluta sig till det från fenotypen, antydande bortfall på en bestämd plats.
Proteiner från någon arkeart.
Retikulocyter är ett ungt, icke-helt moget rödt blodkroppar (erytrocyt) som fortfarande innehåller rester av det membran som omger ribosomen under dess tillverkningsprocess i benmärgen. Retikulocyterna är en normal del av blodet och utgör ungefär 1-2% av alla röda blodkroppar hos friska vuxna. Deras andel kan dock variera beroende på olika faktorer, såsom ålder, sjukdomstillstånd och blodtransfusioner. Retikulocyterna mognar till fullt utvecklade röda blodkroppar inom ett dygn efter att de har släppts ut från benmärgen in i blodet.
Halvautonoma, självförökande organeller som finns i cytoplasman hos alla celler hos nästan alla eukaryoter. Varje mitokondrie omges av ett dubbelt membran. Det inre är kraftigt inbuktat, och dess utskott kallas kristor (cristae). I mitokondrierna sker oxidativa fosforyleringsreaktioner, vilka leder till bildande av ATP. De innehåller bestämda ribosomer, transfer-RNA, aminacyl-tRNA-syntetaser, och förlängnings- och termineringsfaktorer. Mitokondrier är beroende av generne i kärnan i den cell de befinner sig i för många avgörande typer av budbärar-RNA. Mitokondrier antas ha uppstått ur aeroba bakterier som etablerat ett symbiotiskt förhållande med primitiva protoeukaryoter.
Trådliknande proteiner som utgör huvuddelen av muskelfibrernas tunna trådar. Trådarna (också benämnda filamentöst - eller F-aktin) kan sönderdelas i globulära underenheter (G-aktin) bestående av en e nda polypeptid, 375 aminosyror lång. I samverkan med myosin ansvarar aktin för musklernas sammandragning och avslappning.
Ett dsRNA-aktiverat, cAMP-oberoende serin/treoninkinas som induceras av interferon. I närvaro av dsRNA och ATP autofosforylerar eIF-2-kinas på ett flertal serin- och treoninrester. Det fosforylerade enzymet katalyserar fosforyleringen av eIF-2's alfaunderenhet, vilket leder till att proteinsyntesen hämmas. EC 2.7.10.-.
Cellers egenskap att kunna skilja ut och bryta ned skadade eller överflödiga beståndsdelar genom autofaga vakuoler (cytolysosomer). Autofagocytos spelar en stor roll i kräldjurens omvandlingsprocess o ch i samband med osteoklasters nedbrytning av benvävnad. Sy. autofagi.
"Sekundær proteinstruktur refererer til den lokale, regulære foldning af en del af et proteins peptidkæde, der er stabiliseret af hydrogenbindinger mellem aminosyrestrupperne, f.eks. alfa-helix eller beta-skal."
Läkemedels- eller strålningsframkallade skador på DNA som medför avvikelser från den normala dubbelspiralkonformationen. Till dessa hör strukturella förvrängningar som stör replikation och transkription, samt punktmutationer som splittrar baspar och ger skadliga effekter på efterföljande generationer genom ändringar i DNA-sekvensen. Om skadan är av mindre omfattning kan den repareras (DNA-reparation), men stor skada kan leda till apoptos (celldöd).
Ett släkte protozoer som tidigare även betraktades som en svampart. Den naturliga hemvisten är skogens förmultnande löv, där protozoerna livnär sig på bakterier. D. discoideum är den mest välkända arten och används i stor utsträckning i biomedicinsk forskning.
RNA, eller Ribonukleinsyra, är ett biologiskt molekyll som består av en lång kedja av nukleotider. Det spelar en central roll i cellens proteinsyntes genom att transkribera DNA:t till mRNA (messenger RNA), som sedan kan översättas till protein av ribosomer. RNA förekommer också i andra funktioner, såsom reglering av genuttryck och katabolism av signalsubstanser.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
En packe tillplattade, små blåsor som medverkar i posttranslationsproduktionen och sorteringen av proteiner, genom att ta emot dem från det endoplasmatiska nätverket och vidarebefordra dem till sekretoriska mikrokärl, lysosomer eller cellmembranet. Proteiner förflyttas med hjälp av transportblåsor som knoppas av från det endoplasmatiska nätverket eller Golgiapparaten och smälter samman med Golgi, lysosomer eller cellmembranet.
Små kromosomproteiner (ca 12-20 kD) med öppen, oveckad struktur och kopplade till cellkärnors DNA med jonbindning. Klassificeringen i olika typer (histon I, histon II osv) är baserad på mängdförhållandet mellan arginin och lysin i var och en av typerna.
Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl bär en specifik aminosyra, och under proteinsyntesen matchas varje tRNA med en komplementär mRNA-sekvens (ett kodon) i ribosomen för att korrekt infoga den rätta aminosyran i den nya peptidkedjan som byggs upp.
Giftiga ämnen producerade av bakterier. Toxinerna består huvudsakligen av proteiner med hög molekylvikt och starka antigena egenskaper. Några används som antibiotika och för vaccinframställning, eller för diagnostiska hudtester.
Det område i ett enzym som genom verkan på sitt substrat utlöser en enzymreaktion.
Ett test för att avgöra om komplementering (dominant kompensation) kommer att äga rum i en cell med en given mutantfenotyp när ett annat muterat genom, som kodar för samma fenotyp, förs in i cellen.
I en enkel mening kan promotorregionen inom genetiken definieras som den del av ett genetiskt material (DNA) där transkriptionsfaktorer binder till att initiera transkriptionen av ett specifikt gen. Promotorregionen ligger vanligtvis uppströms (5'-ändan) av det gen som ska transkriberas och innehåller ofta cis-regulatoriska element som reglerar genuttrycket genom att påverka bindningen av RNA-polymeras II, enzymet ansvarigt för transkriptionen av protein kodande gener.
Enkelsträngat, komplementärt DNA som syntetiseras utifrån en RNA-mall genom verkan av RNA-beroende DNA-polymeras. cDNA (dvs komplementärt, "complementary", DNA, inte cirkulärt DNA och inte heller C-DNA) används i en rad olika molekylära kloningsstudier och som specifik hydridiseringssond.
Rekonstruktion av en sammanhängande, dubbelsträngad DNA-molekyl utan felparning utifrån en molekyl med skadade områden. De viktigaste typerna av reparationsmekanismer är: excisionsreparation, där defekta områden i en sträng tas ut och återsyntetiseras med hjälp av den information som de komplementära basparen i den hela strängen innehåller; ljusåteraktiveringsreparation, som innebär att de nedbrytande och mutagena effekterna av UV-strålning elimineras; samt postreplikationsreparation, där de primära skadorna inte repareras, men där gapen i en dotterdubbelsträng fylls med delar av den andra, oskadade duplexdottern. Excisionsreparation och postreplikationsreparation kallas ibland för "mörk reparation", eftersom de inte kräver ljus.
Varmblodiga ryggradsdjur hemmahörande i klassen Mammalia, omfattande alla med hårväxt och som diar. Tre stora grupper ingår, placentadäggdjur (med moderkaka) och pungdjur, vilka föder levande avkomma, och kloakdjur, vilka är äggläggande.
I en mening kan "Open Reading Frames" (ORF) definieras som en sekvens av DNA eller RNA som har potentialen att koda för ett protein. ORF börjar med en startkodon, vanligtvis AUG, och fortsätter till nästa stoppkodon (UAG, UAA eller UGA). Den resulterande aminosyrasekvensen kan potentiellt vara kapabel till att bilda ett protein om den översätts korrekt. Det är värt att notera att inte alla ORF:er leder nödvändigtvis till produktionen av ett funktionellt protein, eftersom det kan finnas flera skäl till varför translationen kan misslyckas eller ge upphov till en icke-funktionell peptid.
Smala, cylindriska trådstrukturer i cellskelettet hos växt- och djurceller. De består av proteinet tubulin och påverkas av tubulinmodulatorer.
Arrangerad genetisk mutagenes på någon specifik plats i DNA-molekylen som ger en bassubstitution, infogning eller radering.
Proteiner från Escherichia coli.
En polyribosom är en struktur bestående av flera ribosomer som sitter på ett stycke RNA, ofta messenger-RNA (mRNA). Varje ribosom i en polyribosom översätter mRNA:t till en polypeptidkedja genom att koppla aminosyror efter varandra. På det sättet kan flera ribosomer översätta samma mRNA-molekyl samtidigt, vilket leder till en effektiv produktion av proteiner i cellen.
Two-hybrid system techniques are a group of genetic methods used in molecular biology to detect and study protein-protein interactions within living cells. These techniques are based on the modular nature of transcription factors, which consist of two separate domains: one for DNA binding and another for transcription activation. In a two-hybrid system, these two domains are split and linked to two proteins of interest (target proteins). When the target proteins interact, the functional transcription factor is reconstituted, leading to the expression of a reporter gene. The activity of the reporter gene serves as an indicator of protein-protein interaction, allowing researchers to identify and analyze specific interactions between proteins in a high-throughput manner.
Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet mellan två eller flera nukleotidsekvenser, vanligtvis inom ett genetiskt sammanhang. Denna likhet kan bero på att sekvenserna har en gemensam evolutionär historia och därmed delar en gemensam förfader, vilket indikerar en evolutionär relation mellan dem. Sekvenshomologi används ofta för att undersöka evolutionära samband och funktionella egenskaper hos gener och andra genetiska element.
"Vacuolar-type H+ (proton) translocating ATPases" är en grupp enzymer som förekommer hos eukaryota celler och som katalyserar ATP-hydrolys till ADP och fosfat, varvid protoner transporteras från cytosolen in i organeller såsom vakuoler, endosomer, golgiapparaten och lysosomer. Denna protontransport skapar en gradient över membranen med högre pH utanpå membranen jämfört med inne i organellen, samt ett lägre potentialenerginyttelag för protoner (högre koncentration av protoner) inuti organellen. Denna gradient används sedan för att driva olika cellulära processer såsom transport av näringsämnen, jontransport och andra energikrävande processer.
En art parasitiska protozoer som sätter sig fast vid tarmslemhinnan och livnär sig på slemhinnesekret. Organismen är i stort sett päronformad och har ett något oregelbundet rörelsemönster, med långsamma svängningar kring den långa axeln. Länge har den betraktats som icke-patogen och ofta påträffats hos symtomfria individer, men det finns nu starka bevis för att den har sjukdomsalstrande förmåga.
'Vesicular Transport Proteins' refererar till specifika proteiner som fungerar som transportörer under cellens membrantransport via vesiklar. Dessa proteiner hjälper till att transportera olika substanser, såsom näringsämnen, hormoner och neurotransmittorer, mellan olika kompartment inom cellen eller mellan celler genom att forma små blåsor (vesiklar) som avgränsas av ett lipidbilaga. Genom att binda specifikt till vesikelmembranet och/eller transportbanans membran, underlättar vesikulära transportproteiner frakt, fusion och innehållsutbytet mellan olika kompartment i cellen. Exempel på vesikulära transportproteiner inkluderar SNARE-proteiner, coatomer och kinesin.
Process som leder till genetisk mutation. Den kan uppstå spontant eller inledas av s k mutagener.
Peptide extension factors are a group of enzymes that facilitate the elongation process during protein synthesis by catalyzing the addition of amino acids to growing peptide chains in a ribosome-dependent manner, playing a crucial role in the regulation and maintenance of proper protein synthesis in cells.
Adenosin-5´-(tetravätetrifosfat). En adeninnukleotid innehållande tre fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel. Adenosintrifosfat har en betydande roll i ämnesomsättningen och som neurotransmitt or.
ADP-ribosyltransferaser (ADPRT) är ett enzym som överför en ADP-ribosylgrupp från molekylen NAD+ till ett proteinmolekyl, vanligtvis ett annat enzym. Denna posttranslatoriska modifiering kan påverka en mängd olika cellulära processer, inklusive DNA-reparation, epigenetisk reglering och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion i ADPRT har visats vara involverat i flera sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.
Eukaryotic large ribosomal subunit (60S) refers to the larger of the two subunits that make up the eukaryotic ribosome, a complex molecular machine responsible for protein synthesis in the cell. The eukaryotic 60S subunit is composed of one 28S rRNA molecule, one 5.8S rRNA molecule, one 5S rRNA molecule, and approximately 49 distinct proteins. This subunit plays a crucial role in the translation process by binding to the smaller 40S subunit, mRNA, and tRNAs to form a functional ribosome, which facilitates the elongation of polypeptide chains during protein synthesis.
Gensekvenser i DNA-strängen som är belägna mellan exoner. De transkriberas tillsammans med exonerna och avlägsnas från det primära gentranskriptet genom RNA-splitsning så att moget RNA blir kvar. Några introner kodar för separata gener.
Ett område inom biologin för utveckling och tillämpning av metoder att samla och bearbeta biologiska data, och för bruk av dessa data för upptäckter eller förutsägelser.
Kontrollerad transport av proteiner och RNA genom cellkärnans hölje.
Uppdelning av en cells inre pga de selektivt genomsläppliga membran som omger cellens olika beståndsdelar, som t ex mitokondrier, lysosomer osv.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Ribosomproteiner är proteiner som har en strukturell roll i ribosomen, den organell som syntetiserar protein i cellen. De hjälper till att bilda ribosomens centrala region där translationen av RNA till protein sker. Ribosomproteinerna bidrar också till att stabilisera ribosomens tertiära struktur och underlättar kopplingen mellan transfer-RNA (tRNA) och messenger-RNA (mRNA) under proteinsyntesen.
Cellinje från äggstockar på kinesisk hamster, Cricetulus griseus. Arten är omtyckt för cellgenetiska studier eftersom den har ett litet antal kromosomer. Cellinjen har kunnat användas till modellsyste m för studier av genetiska förändringar i odlade däggdjursceller.
"Arabidopsis proteins" refer to the proteins that are encoded by the genes present in the genome of the model plant species Arabidopsis thaliana. These proteins play various roles in different cellular processes, such as metabolism, signaling, regulation, and defense responses, among others. The study of Arabidopsis proteins is crucial for understanding fundamental biological mechanisms and has broad implications for plant biology and agriculture.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
I molekylærbiologi, refererer "replikationsorigin" specifikt til den position på en delt genetisk materiale (såsom en DNA-molekyle) hvor replikationen begynder under celledelingen. Det er typisk et kort sekvensområde, der indeholder nøglesequencer, som rekrutterer og aktiverer enzymer, der udfører processen med at skabe to identiske kopier af originalmaterialet. Replikationsoriginen er essentiel for cellens evne til at fordoble sit genetiske materiale korrekt og sikre arvemassens overførsel fra modercellen til dattercellerne under celldelingen.
Föreningar och molekylkomplex som består av ett stort antal atomer och som i allmänhet är mer än 500 kD. I biologiska system kan makromolekylära ämnen åskådliggöras med elektronmikroskopi och särskiljas från organeller genom avsaknaden av membranstrukturer.
En flugart som används mycket i genetisk forskning pga sina stora kromosomer.
Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.
Det nätverk av trådar, kanaler och bryggor som ger cytoplasman form, stadga och organisation.
En uppsättning gener som genom mångfaldigande och variation härstammar från någon ursprunglig gen. Sådana gener kan sitta tillsammans på samma kromosom eller vara utspridda på olika kromosomer. Exempel på multigenfamiljer är de som kodar för hemoglobiner, immunglobuliner, histokompatibilitetsantigener, aktiner, tubuliner, keratiner, kollagener, stressproteiner, salivproteiner, korioproteiner, membranproteiner, ägguleproteiner och faseoliner, och även histoner, ribosom-RNA och tRNA-gener. De tre senare utgör exempel på upprepningsgener, av vilka det finns hundratals identiska i tandemformationer.
Guanosin 5'-(tetravätetrifosfat), en guaninnukleotid som innehåller tre fosfatgrupper, förestrade till sockerdelen.
Nukleosomer är de basala enheterna i kromatin, som består av DNA wrapped around histonproteinkärnor. Varje nukleosom innehåller 146 baspar DNA och två varianter av Histonoktamer (H3, H4)2(H2A, H2B)2. Nukleosomer är viktiga för kompaktiseringen av DNA i kromatin och regleringen av genuttryck genom att påverka tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och andra proteiner som binder till DNA.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
Naturlig överföring av genetisk information mellan organismer, besläktade eller obesläktade, varvid överföring från föräldrar till avkomma kringgås. Horisontell genöverföring kan ske via ett antal olika naturligt förekommande förlopp, som t ex genetisk konjugation, genetisk transduktion och transfektion. Resultatet kan bli ändrad gensammansättning hos mottagarorganismen (genetisk transformering).
Ubiquitin är ett litet protein som spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas. Det fungerar som en etikett som kan kopplas till andra proteiner, vilket kan leda till en rad olika konsekvenser, såsom att markera proteinerna för nedbrytning eller att påverka deras funktion och lokalisation inom cellen. Processen att addera ubiquitin kallas ubiquitinering, och den regleras av en komplex maskinapparat bestående av flera olika enzymer. Ubiquitinering är involverad i en rad cellulära processer, såsom proteinsyntes, DNA-reparation, signaltransduktion och celldelning.
Post-transcriptional RNA processing refers to the modifications and regulations that occur to RNA molecules after they have been transcribed from DNA. These processes include capping, splicing, and tailing, which are essential for stabilizing and enabling the mature RNA to perform its functions in protein synthesis or gene regulation. Additionally, post-transcriptional RNA processing can also involve various forms of editing, such as base modifications and insertion/deletion of nucleotides, that further diversify and refine the information encoded in the RNA.
DNA-molekyler med förmåga till autonom replikation i en värdcell, och i vilka andra DNA-sekvenser kan infogas och därmed mångfaldigas. Många erhålls ur plasmider, bakteriofager eller virus. De används för att föra in främmande gener i mottagarceller. Genetiska vektorer har ett funktionsdugligt replikationsställe och innehåller genetiska markörer, som underlättar deras identifiering.
System av enzym som verkar i följd genom att katalysera på varandra följande reaktioner sammankopplade med gemensamma metabola intermediärer. De kan medverka i en enkel omsättning av vattenmolekyler eller väteatomer, eller vara förknippade med stora supramolekylära strukturer som mitokondrier eller ribosomer.
Proteinkinaser som kontrollerar cellcykelns gång hos alla eukaryoter och som kräver förbindelse med cykliner för att nå sin fulla enzymatiska verkan. Cyklinberoende kinaser styrs av fosforylerings- och defosforyleringsprocesser.
Elongation Factor 2 Kinase (eEF2K) är ett enzym som fosforylerar (och thuss inaktiverar) elongationsfaktorn eEF2, vilket är nödvändigt för peptidkedjans translation i ribosomen under proteinbildningen. eEF2K aktiveras av stressfaktorer som hypoxi, ischämii och akidos, vilket leder till en minskad proteinsyntes och därmed cellulär energibesparing under dessa förhållanden.
Ett rike av eukaryota, heterotrofa organismer som lever som saprofyter eller parasiter, omfattande svampar, jästarter, mögel osv. De kan fortplanta sig sexuellt eller asexuellt och ha mer eller mindre komplexa livscykler. Trådsvampar bildar flercelliga kolonier.
RNA-stabilitet refererar till hur länge ett RNA-molekyl kan bibehålla sin struktur och funktion inne i en cell, innan det bryts ned eller avlägsnas. Faktorer som påverkar RNA-stabilitet inkluderar sekvensspecifika interaktioner, modifieringar av RNA-baser, och aktiviteter hos enzymer som kan bryta ned RNA. Hög RNA-stabilitet är viktig för att säkerställa att tillräckligt med funktionellt RNA finns tillgängligt för att utföra sina cellulära uppgifter, medan låg stabilitet kan leda till nedsatt proteinuttryck och cellulär dysfunktion.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Fraktionerat cellextrakt med bibehållen biologisk funktion. Först sedan en subcellulär fraktion isolerats genom ultracentrifugering eller annan separationsteknik kan ett förlopp utan inverkan av alla komplexa reaktioner i en cell studeras. Cellfria system har utbredd användning inom cellbiologin.
Chlorophyta är ett division (eller fylum) inom riket Protista, som primärt består av grönalger. Dessa organismer är eukaryota och fotosyntetiska, vilket betyder att de har cellkärnor och kan producera sin egen föda genom att använda solljus, vatten och koldioxid i en process som kallas fotosyntes. Chlorophyta inkluderar en mångfald olika sorters grönalger, från encelliga former till större, multicellulära arter. Många av dessa arter lever i vatten, både sötvatten och saltvatten, men det finns också några arter som lever på land. Chlorophyta är kända för sin rika förekomst av klorofyll, ett grönt pigment som används i fotosyntesen.
RNA-polymerase II är ett enzym som katalyserar transkriptionen av DNA till RNA, specifikt för protein kodande gener i eukaryota celler.
En typ av transmissionselektronmikroskopi, förkortat STEM, där preparatet läses av punkt för punkt av en ytterst tunn elektronstråle och avbildas med hjälp av de reaktioner elektronerna ger upphov till vid passagen genom preparatet. Genom punkt för punkt-svepet kan även preparatets kemiska sammansättning bestämmas.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Rab GTP-bindande proteiner är en familj av små GTPas-proteiner som regulerar intracellulär trafficking av vesiklar och organeller inom eukaryota celler. De fungerar som molekylära switche genom att cycliskt binda och hydrolysera GTP, vilket aktiverar och inaktiverar deras funktioner respektive. Varje Rab-protein har en specifik subcellulär lokalisation och är involverat i olika steg av membrantrafiken, såsom budbudning, transport, fusion och klyvning. De spelar därför en viktig roll i celldelning, signaltransduktion, endocytos och exocytos, samt i homeostasen hos celler.
S-fase (Syntese-fase) er en fase i cellers delingsprosess, kaldet cellcyklus. Under S-fasen syntesiserer cellen ny DNA for at forberede sig på celldeling, hvorved cellens genetiske materiale bliver duplikeret. Dette sker således, at hver dattercelle, der dannes under celldelingen, får en kopi af modercellens DNA.
'Växtproteiner' är proteiner som härstammar från växter, och de utgör en viktig källa till näringsprotein för människor.
'Trypanosoma brucei brucei' är en subspecies av parasiten Trypanosoma brucei, som orsakar sjukdomen nagana hos djur i Afrika söder om Saharaöknen. Denna encelliga protozo växer och förökar sig i blodomloppet hos värddjuret och sprids genom myggor av arten Glossina, även känd som tsétsemyggor. Parasiten orsakar inflammation och skador på olika organ, vilket kan leda till allvarliga symptom och död hos drabbade djur. Det är värt att notera att denna subspecies inte infekterar människor.
Proteiner som alstras i eukaryota organismer och bakterier som svar på överhettning och andra stressfaktorer i omgivningen. De ökar värmetåligheten och utför funktioner som är livsviktiga under sådana förhållanden.
Ribonukleoproteiner (RNPs) är komplexe av RNA (ribonukleinsyra) och protein som spelar viktiga roller inom cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning. Exempel på olika typer av RNPs inkluderar ribosomer, splicesosomer, snRNPs (små jämna nucleära ribonukleoproteiner) och mRNPs (messenger RNA-ribonukleoproteiner).
Den genetiska massan hos bakterier.
Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper, ofta på serin-, treonin- eller tyrosinresidveni. Dessa fosfatgrupper kan spela en viktig roll i regleringen av proteinkunktioner, såsom enzymsaktivitet och signaltransduktion. Fosforylering och dephosphorylering av fosfoproteiner är centrala för cellulär reglering och styrs ofta av kinaser och fosfataser.
En art av Cercopithecus med tre underarter: C. tantalus, C. pygerythrus och C. sabeus. De lever i skogs- och savannområden i Afrika. Den afrikanska grönapan, C. pygerythrus, är den naturliga värden fö r SIV och används i AIDS-forskningen.
Proteiner som förekommer i någon algart.
'Sjukdomsalstrande förmåga' refererar till en individuals predisposition att utveckla en viss sjukdom, orsakad av en kombination av genetiska, epigenetiska och miljömässiga faktorer, som ökar risken jämfört med den genomsnittliga populationen.
Saccharomycetales är en ordning av encelliga svampar inom klassen Saccharomycetes, som tillhör divisionen Ascomycota. Dessa svampar kännetecknas av sin förmåga att forma asexuella sporer genom knoppning och ascospor genom sexuell förökning inne i en speciell typ av cell som kallas ascus.
Nukleoproteiner som i motsats till histoner är syralösliga. De spelar en roll i kromosomernas funktioner; de binder, t ex, selektivt till DNA, stimulerar transkription, vilket leder till vävnadsspecif ik RNA-syntes, och genomgår specifika förändringar som svar på olika hormoner eller växtmitogener.
I medicinsk kontext refererar "symbios" till ett förhållande mellan två eller flera organismer av olika art som lever tillsammans i nära kontakt och samverkar på ett sätt som är till gagn för båda partier. Detta skiljer sig från parasitism, där en organism drar nytta av en annan medan den andra skadas. Symbios kan vara obligatorisk eller fakultativ, beroende på om de involverade arterna måste ha varandra för att överleva eller inte. Ett exempel på symbios är den mutualistiska relationen mellan bakterien Escherichia coli och människan, där bakterien hjälper till med näringsomsättningen i tarmen medan värden får näring och skydd.
Den vätska (vattenlösning) som fyller ut utrymmet mellan organellerna och andra cellorgan i cytoplasman.

Eukaryota cells, eller eukaryotceller, är de celler som utgör alla levande organismer utom bakterier, arkéer och vissa encelliga organismer som till exempel batterier. De kännetecknas av att de innehåller en definierad cellkärna, bounded by a nuclear membrane, och andra organeller som är omgivna av egna membran. Exempel på eukaryota celler är celler hos djur, växter, svampar och protister.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av enkle celler organismer kjent som gjær. Den er en av de mest velstuderte arter av gjær og har vært brukt i både vitenskapelige studier og industrielle prosesser i tusenvis av år.

'Saccharomyces cerevisiae' er en fakultativt anaerob livsform, det vil si at den kan overleve ved å bruke ilkje for å oksidere sukker til kolsiringsprodukter som koldioxid og alkohol. Denne fermenteringsevnen er viktig i bakeri- og drikkevareindustrien, hvor den blir brukt til å lage brød, øl og vin.

I tillegg til sine praktiske anvendelser, er 'Saccharomyces cerevisiae' også en viktig modellorganisme i biologi og genetikk. Den har en liten, veldefinerte genom med om lag 6000 gener, og denne enkelhet gjør den til et ideelt system for å studere grunnleggende cellulære prosesser som celldeling, DNA-reparasjon og regulering av genuttrykk.

Eukaryota, även känt som Eukarya, är ett domän inom systematisk biologi som inkluderar alla levande organismer vars celler har en definierad cellkärna och andra komplexa organeller. Detta innefattar djur, växter, svampar, protister (en heterogen grupp encelliga organismer) och flera andra grupper.

I kontrast till Eukaryota står prokaryoter, som inkluderar bakterier och arkéer, vilka saknar en definierad cellkärna och andra komplexa organeller.

Det är värt att notera att termen 'eukaryot' används för att beskriva både encelliga och flercelliga organismer som tillhör domänen Eukaryota, medan termerna 'djur', 'växter', 'svampar' och 'protister' vanligtvis används för att beskriva specifika undergrupper inom Eukaryota.

eIF-2 (Eukaryotic Initiation Factor 2) är ett protein som spelar en viktig roll i den eukaryota cellens proteinsyntes, eller translationen. Det hjälper till att initiera den process där aminosyror kopplas samman för att bilda ett protein under ledning av mRNA-molekylen.

Specifikt är eIF-2 involverat i den första steget av initieringen, där det hjälper till att binda metionininitiatoraminosyran till en tRNA-molekyl (tRNAi Met). Detta komplex kallas sedan för "ternärkomplexet" och interagerar med andra proteinkomplex som hjälper till att initiera translationen.

eIF-2 är ett reglerativt mål för cellulära signaltransduktionsvägar, såsom PKR-beroende stressrespons, vilket kan leda till en nedreglering av proteinsyntesen under stressförhållanden som till exempel infektion eller oxidativ skada.

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av gjennomgående levende svamp, også kjent som bakerens gær. Proteiner i S. cerevisiae refererer til de forskjellige typer proteinmolekyler som produseres av denne organisasjonen. Disse proteinenene spiller mange forskjellige roller i cellens funksjon, inkludert strukturelle, enzymatiske og regulatoriske funksjoner. Nogen av disse proteinene kan også ha mediskje vital betydning for mennesker, særlig når det gjelder bakeri- og ølfermentasjon, ettersom de er involvert i prosessen til å omdanne sukker til alkohol og kultivering av dough. Proteiner fra S. cerevisiae brukes også i biomedisinske forskningsområder, særlig når det gjelder studier av celullær prosesser som kan være relevante for menneskelig sykdom.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

eIF-4E, eller eukaryotic initiation factor 4E, är ett protein som spelar en viktig roll i den eukaryota cellens proteinsyntes. Det är en del av en komplex av initieringsfaktorer som hjälper till att rekrytera och aktivera mRNA-molekyler under startfasen av proteintranslationsprocessen.

Specifikt binder eIF-4E till den 5' kapade änden av mRNA:t, en struktur som består av en metylguanosin-kappen och en poly(A)-svans. Denna bindning hjälper till att rekrytera andra initieringsfaktorer och ribosomer till mRNA:t, vilket möjliggör starten på translationen av proteinerna. eIF-4E har också visat sig vara involverat i regleringen av cellcykeln, celldelning och apoptos.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Peptidil-dipeptid A (PDB-A), även känt som angiotensin-konverterande enzym 1 (ACE1), och neutrofil granulär peptidil-dipeptid B (PGPH/NGPB) är två exempel på peptidnitieringsenzymer. Dessa enzymer katalyserar nedbrytningen av peptider genom att klippa bort en dipeptidkedja från proteinkedjan, vilket orsakar aktivering eller inaktivering av olika biologiska signalmolekyler. Peptidnitieringsfaktorer är därför viktiga regulatörer av olika fysiologiska processer som blodtryck, immunresponser och neurotransmission. Dysfunktion eller överaktivitet hos dessa enzymer har visats korrelera med flera sjukdomstillstånd, till exempel högt blodtryck, hjärtsvikt och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Prokaryota är ett samlingsnamn för encelliga organismer som saknar cellkärna och andra membranbundna organeller. De två största grupperna inom Prokaryota är bakterier och archaea. Dessa celler har en enkel struktur jämförd med eukaryotiska celler, det vill säga celler hos djur, växter, svampar och protister.

Prokaryotiska celler består av:

1. En cellyta (cytoplasma) innehållande DNA, RNA och proteiner.
2. Ett enda cirkulärt kromosomalt DNA-molekyl som inte är omgivet av en membranös kärnhinna.
3. Ribosomer, där proteinsyntesen sker.
4. En celldelande mekanism som innebär att DNA replikeras och delas upp mellan två identiska dotterceller under celldelningen (mitos).
5. Vissa prokaryoter kan ha yttre strukturer såsom flageller, pili eller kapslar.

Det är värt att notera att archaea ofta har molekylära mekanismer och vävnader som liknar eukaryota celler, men de saknar ändå en tydlig cellyta och cellkärna.

eIF-4G är ett protein som spelar en central roll i initieringen av eukaryot proteinsyntes, det process där cellen bygger upp proteiner genom att koppla aminosyror till varandra enligt genetisk information. eIF-4G fungerar som en skafferi som samlar andra proteinkomponenter till den preinitieringskomplex som behövs för att starta transleringen av mRNA (messenger RNA), det som innehåller instruktionerna för att bygga upp ett visst protein.

Specifikt fungerar eIF-4G som en plattform där andra proteiner, såsom eIF-4E och eIF-4A, kan binda till varandra och bilda en komplex som hjälper till att rekrytera och initiera transleringen av mRNA. eIF-4G har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och RNA. Dessa inkluderar en eIF-4E bindande domän, en RNA bindande domän och en domän som binder till poly(A) bindande protein (PABP), vilket hjälper till att stänga cirkulärt den transleringskomplex.

eIF-4G är därför en viktig regulator av proteinsyntesen och har visat sig vara involverad i cellcykeln, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av eIF-4G kan leda till patologiska tillstånd såsom cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

"Fylogenetik" (förekommande stavning inom biologi på engelska: 'phylogenetics') är ett område inom biologin som handlar om att studera evolutionära relationer mellan olika arter eller andra taxonomiska grupper. Genom att jämföra morfologiska, genetiska och/eller fossila data kan forskare konstruera ett fylogenetiskt träd som visar hur olika arter tros ha utvecklats från gemensamma förfäder över tid.

Termen "fylogen" (på engelska: 'phylogeny') refererar till den evolutionära historien och relationerna mellan olika taxa, det vill säga en grupp organismer som är relaterade genom gemensam härstamning. En fylogeni kan representeras av ett diagramatiskt träd där varje gren representerar en klad, det vill säga en monofyletisk grupp med alla dess ättlingar inkluderat och utan inslag av äldre gemensamma förfäder.

I medicinsk kontext kan fylogenetiska analyser användas för att studera evolutionära relationer mellan patogena mikroorganismer, vilket kan vara viktigt för att förstå hur sjukdomar sprids och utvecklas, och hur vacciner och andra behandlingsmetoder kan utformas.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Molekylær evolution refererer til studiet af de molekylære mekanismer og processer som driver ændringer i DNA-sequencer over tid, hvilket resulterer i den biologiske evolution. Dette inkluderer studiet af mutationer, genetisk drift, genflow og naturlig selektion på molekylær niveau. Molekylær evolution anvender ofte sekvensdata fra DNA, RNA eller protein for at konstruere filogenetiske træer, der viser de evolutionære forhold mellem organismer.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

'Svampproteiner' är ett mycket brett begrepp som inkluderar alla proteiner som produceras eller finns naturligt i svampar. Svampar utgör en egen domän av levande organismer, Fungi, och de har en unik cellstruktur och biokemi jämfört med växter och djur.

Svampproteiner kan variera mycket i sin funktion och struktur beroende på vilken typ av svamp de kommer ifrån och vilket syfte de har i den specifika organismen. Några exempel på olika typer av svampproteiner inkluderar enzymer, toxiner, strukturproteiner, signalproteiner och transporterproteiner.

Enzymer är proteiner som fungerar som biokemiska katalysatorer och hjälper till att accelerera olika reaktioner i svampens cell. Toxiner är skadliga proteiner som kan producera av vissa svampar och användas för att bekämpa andra organismer eller försvara sig själva. Strukturproteiner ger stöd och form till cellen, medan signalproteiner hjälper till att koordinera olika cellprocesser. Transporterproteiner transporterar olika molekyler över celldelarna och hjälper till att reglera cellens inre miljö.

I medicinsk kontext kan svampproteiner ha potential som terapeutiska mål eller som bas för utveckling av nya läkemedel. Exempelvis kan enzymer som produceras av vissa svampar användas i industriella processer, medan toxiner kan användas som modeller för att designa nya läkemedel mot olika sjukdomar.

'eIF' står för 'Eukaryotic initiation factor' inom molekylär biologi och cellulär genetik. Det är en typ av faktor som hjälper till att initiera translationen, det vill säga den process där information från DNA och RNA omvandlas till proteiner i eukaryota celler (celler med en kärna).

Specifikt hjälper eIF-komplexet till att binda in mRNA (messenger RNA) till ribosomen, den cellulära maskinen där proteinerna syntetiseras. Det gör det möjligt för translationen att börja och de rätta aminosyrorna ska kunna kopplas samman i rätt ordning enligt informationen från mRNA:t.

Det finns flera olika eIF-komplex som har olika funktioner under translationens initieringsfas, men de flesta av dem är involverade i att binda in mRNA till ribosomen och hjälpa till att starta translationen korrekt.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

eIF-4F är en initieringsfaktor för proteintranslering i eukaryota celler. Det är ett proteincomplex bestående av tre underenheter: eIF-4E, eIF-4A och eIF-4G. eIF-4E binder till den kapstruktur som finns på 5'-slutet av messenger RNA (mRNA), medan eIF-4A är en RNA-helikas som hjälper till att lösa upp sekundärstrukturen i mRNA. eIF-4G fungerar som en skaffold och binder samman de andra underenheterna, liksom poly(A)-bindande protein (PABP) på 3'-slutet av mRNA. Denna interaktion hjälper till att frambringa en cirkulär struktur som underlättar initieringen av translationen. eIF-4F spelar därför en viktig roll i kontrollen av proteintranslering och påverkar översättningen av specifika mRNA.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

eIF-3 (eukaryotic initiation factor 3) är ett proteincomplex som spelar en viktig roll i den eukaryota proteinsyntesen. Det hjälper till att koordinera de första stegen av initiationsfasen under proteinsyntesen, vilket inkluderar bindningen av metionyl-initiator Met-tRNAi till 40S-ribosomen och skapandet av en initieringskomplex. eIF-3 består av flera underenheter som tillsammans utgör ett stort proteincomplex, och det är involverat i flera aspekter av initiationsprocessen, inklusive bindningen av mRNA till 40S-ribosomen och att hjälpa till att rekrytera andra initieringsfaktorer.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Jästsvampar, också kända som säcksvampar (på latin: Saccharomycetes), är en grupp encelliga eller myceliella svampar som tillhör riket Fungi. De flesta jästsvamparna har en diameter på 3-10 mikrometer och lever i alla möjliga miljöer, inklusive luft, vatten, jord och på levande och döda växter och djur.

Jästsvampar är kända för sin förmåga att fermentera socker till kolhydrater som alkohol och Koolsl gas (KOLA), vilket gör dem användbara inom bageri- och dryckesindustrin. De har också en viktig roll i naturen, där de bryter ned organiska material och hjälper till att recirkulera näringsämnen.

Jästsvampar kan vara antingen fria levande eller parasiter på andra organismer. De har en enkel cellstruktur med en cellyta som skyddas av ett cellvägg, som innehåller glukan och mannan. Deras DNA innesluts i en kärna, och de flesta jästsvampar har också mitokondrier.

Jästsvamparna är en mycket artrik grupp med över 1500 beskrivna arter, varav många har medicinska tillämpningar. Exempelvis används vissa jästsvampar som probiotika för att främja tarmhälsa, medan andra kan orsaka sjukdom hos människor och djur.

"Bevarad sekvens" är ett begrepp inom genetik och molekylärbiologi som refererar till en del av DNA- eller RNA-molekylen som inte har genomgått någon form av mutation eller genetisk ändring. Den bevarade sekvensen är därför identisk med den ursprungliga sekvensen i det aktuella genomet.

I en medicinsk kontext kan begreppet användas för att beskriva en situation där en viss gen, kromosom eller DNA-sekvens har bevarats hos en individ, till exempel när man undersöker ärftliga sjukdomar eller genetiska markörer. En bevarad sekvens kan vara av intresse för forskare och kliniker eftersom den kan ge information om risken för att utveckla en viss sjukdom, svaret på en viss behandling eller andra medicinska aspekter.

DNA-replikation är en biologisk process där den dubbela helixstrukturen av DNA kopieras till två identiska dubbla helixer före celldelning. Denna process sker genom att enzymkomplex katalyserar separationen av de två DNA-strängarna och syntetiserar nya komplementära strängar med hjälp av fria nukleotider som matchar originalsträngarnas baspar. Replikationen är en nödvändig process för att säkerställa att genetisk information passeras korrekt från en cell till dess avkomma under celldelning och tillväxt.

'Schizosaccharomyces' er en generisk betegnelse for en slægt af encellede mikroorganismer, der tilhører rigen svampe (Fungi). Disse organismers cellevægge indeholder særlige strukturer kaldet chitin og glukan, som adskiller dem fra andre typer encellede mikroorganismer.

En af de mest velkendte arter inden for denne slægt er Schizosaccharomyces pombe, der ofte anvendes i biologisk forskning som et modelorganisme. S. pombe har en række egenskaber, der gør den til en nyttig model for at studere cellevækst og celledeling, DNA-reparation, cellerets respons til stres, og andre biologiske processer.

Det er vigtigt at understrege, at Schizosaccharomyces-arter ikke har nogen direkte medicinsk relevans i forbindelse med behandling af sygdomme hos mennesker. Deres studium er dog værdifuldt for at forstå grundlæggende biologiske processer, der kan have relevans for mange forskellige aspekter af medicinsk forskning.

Ribosomer är en organell som förekommer i både prokaryota och eukaryota celler. Deras främsta funktion är att syntetisera proteiner genom att tolka informationen från RNA till att bygga upp aminosyror i rätt ordning för att bilda en proteinmolekyl. Ribosomen består av två subenheter, en större och en mindre, som båda är uppbyggda av ribosomalt RNA (rRNA) och proteiner. Storleken på ribosomer varierar mellan olika arter, men de hos människan har en diameter på cirka 25 nanometer. De kan finnas i fria former i cytoplasman eller bundna till endoplasmatiska retiklet i eukaryota celler.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

'Svampgener' refererar till de arvsmassor (DNA) som finns hos svampar. Svampgenerna innehåller instruktionerna för hur svampcellen ska fungera och utvecklas. Den genetiska informationen i svampgenerna kodar för proteiner och RNA-molekyler som har olika funktioner i cellens tillväxt, reproduktion, metabolism och respons mot miljöfaktorer. Svampgenernas uppbyggnad och funktion är unika jämfört med andra levande varelsers gener, eftersom svampar utgör en egen rike av organismer.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Organeller är strukturer med speciella funktioner inne i celler. De kan jämföras med de olika organ som finns i ett komplext maskineri, där varje organcell har en specifik uppsättning organeller för att utföra vissa funktioner. Några exempel på organeller inkluderar cellkärnan, mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiskt retikulum och lysosomer. Dessa strukturer hjälper till att underlätta processer som proteinproduktion, energiomsättning, celldelning och avfallshantering.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

"Cell cycle proteins" are a group of proteins that play crucial roles in regulating and controlling the cell cycle - the series of events that take place in a cell leading to its division and duplication. These proteins are involved in various checkpoints during the cell cycle, ensuring that each phase is completed accurately before progressing to the next one. They also help to coordinate the complex biochemical processes that occur during cell division, including DNA replication, chromosome separation, and cytokinesis. Examples of cell cycle proteins include cyclins, cyclin-dependent kinases (CDKs), and various checkpoint proteins.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Nukleinsyrakonfiguration refererar till den tresdimensionella strukturen hos nukleinsyra, som kan vara antingen DNA (deoxiribonucleic acid) eller RNA (ribonucleic acid). Det finns två huvudsakliga konfigurationer av dubbelsträngat DNA: A-DNA och B-DNA.

A-DNA är en kompaktare form av DNA som förekommer under torra förhållanden eller när DNA binds till proteiner. Den har en större diameter och en rakare, mer stram struktur än B-DNA.

B-DNA är den mest vanliga formen av dubbelsträngat DNA i levande celler. Den har en mindre diameter och en svagt skruvad struktur med ungefär 10 baspar per hel vridning.

RNA har också en specifik konfiguration, som kallas A-form. RNA är en singelsträngad nukleinsyra som bildar en svagt skruvad struktur med ungefär 11 baser per hel vridning.

I allmänhet avgörs nukleinsyrakonfigurationen av den specifika sekvensen av nukleotider, samt de miljöfaktorer som påverkar dess struktur, såsom saltkoncentration och fuktighet.

'Reglering av genuttryck, svampar' refererer til de mekanismer som kontrollerer og påvirker uttrykket av gener i svampceller. Gener er sekvensene av DNA-baser som inneholder instruksjonene for å produsere specifikke proteiner eller RNA-molekyler. I svampar, som i andre levende organismer, kan genuttrykk variere under forskjellige forhold slik som cellecyklusfaser, stress, infeksjon og differensiering.

Regulering av genuttryck innebærer flere mekanismer, herunder:

1. Transkripsjon: Den første steget i genuttrykk er transkripsjonen, hvor DNA-sekvensen kopieres til mRNA (melding RNA). Regulering av transkripsjon kan foregå ved å aktivere eller inaktivere enzymkomplekser som heter transskripsjonsfaktorer. Disse faktorerne binder seg spesifikt til DNA-sekvensene foran gener og påvirker om de skal transkribes eller ikke.
2. RNA-prosessering: Efter at mRNA er syntetisert, kan det bli prosessert før det overføres til ribosomer for å syntetisere proteiner. Prosesseringen innebærer for eksempel 5'-kapning, 3'-polyadenylering og splicing av introner (ikke-kodinge sekvenser) fra exoner (kodinge sekvenser). Disse prosessen kan også påvirke genuttrykk ved å kontrollere hvorvidt gener overhodet vil bli oversatt til proteiner.
3. Protein-syntese: Når mRNA er transportert til ribosomer, kan proteinsyntesen starte. Regulering av protein-syntese innebærer kontrollen over hvorvidt ribosomer binder seg til mRNA og hvor lenge de forblir bundet. Dette kan påvirke antall proteiner som produseres fra et gener.
4. Protein-degradering: Når proteiner er syntetiserte, kan de bli degraderte av proteasomer eller andre proteolytiske enzymer. Regulering av protein-degradering kan påvirke hvor lenge proteinet vil forblive aktivt og dermed også påvirke genuttrykk.
5. Epigenetiske mekanismer: Epigenetiske mekanismer innebærer endringer i DNA-strukturen eller histonproteinene som omgir DNA-molekylet, som ikke involverer endringer i DNA-sekvensen selv. Disse mekanismene kan påvirke genuttrykk ved å kontrollere hvorvidt gener er tilgjengelige for transskripsjon eller ikke. For eksempel kan metylering av DNA-molekylet forhindre transskripsjonsfaktorer fra å binde seg til DNA og starte transskripsjonen.

Disse mekanismene interagerer ofte med hverandre for å kontrollere genuttrykk. For eksempel kan epigenetiske endringer påvirke histonproteinene som omgir DNA-molekylet, hvilket kan føre til endringer i transskripsjonsfaktorers binding og dermed også endringer i genuttrykk. Samtidig kan transskripsjonsfaktorer påvirke epigenetiske mekanismer ved å rekruttere enzymer som øker eller reduserer metylering av DNA-molekylet eller histonproteinene.

I tillegg kan genuttrykk kontrolleres av signalveier som aktiveres i svar på ytre stimuli, som f.eks. hormoner eller voksende faktorer. Disse signalveiene involverer ofte en kaskade av intrasellulære signalmolekyler som regulerer transskripsjonsfaktorers aktivitet og dermed også genuttrykk. For eksempel kan hormoner binde seg til receptorer på cellemembranen, hvilket fører til aktivering av intrasellulære signalveier som regulerer transskripsjonsfaktorers nivå og/eller aktivitet.

Samlet sett er genuttrykk en kompleks prosess som involverer mange forskjellige mekanismer og interaksjoner mellom dem. Forståelsen av disse mekanismene og interaksjonene er viktig for å kunne forklare hvordan genuttrykk kontrolleres under normale fysiologiske tilstander, men også under patofysiologiske tilstander som kræft.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

RNA-bindande proteiner (RBPs) är proteiner som binder till RNA-molekyler och spelar en viktig roll i regleringen av RNA-processering, transport, lokalisation och traduction. Dessa proteiner har olika strukturella domäner som möjliggör deras bindning till specifika sekvenser eller strukturer hos RNA. Genom att interagera med RNA kan RBPs påverka dess stabilitet, sönderdelning, och dess förmåga att interagera med andra proteiner och ribonukleoproteinpartikel (RNP) komplex. RBPs är involverade i en rad cellulära processer såsom splicing, transport, lokalisation, stabilitet och översättning av mRNA, samt i regleringen av miRNA-funktioner.

eIF-4A är en proteinaktör som spelar en viktig roll i den initiala fasen av eukaryot cellulär proteintranslationsprocess. Det är en del av ett stort multiproteinkomplex, känt som eIF4F, som hjälper till att initiera translationsprocessen genom att binda till 5'-änden av mRNA (messenger RNA) och främja dess association med de övriga komponenterna i translationsmaskineriet.

eIF-4A är en RNA-helikas, vilket betyder att det kan använda ATP (adenosintrifosfat) som energikälla för att lösa upp sekundärstrukturer i mRNA, såsom hårslängar och stammen-loop-strukturer. Detta underlättar den efterföljande associationen av 40S-subenheten till mRNA och initieringen av translationsprocessen.

eIF-4A kan även interagera med andra proteiner som eIF4B och eIF4H, vilka kan modifiera dess aktivitet och bidra till att öka dess affinitet för RNA. Dessa interaktioner är viktiga för att reglera den translationsinitieringsprocessen och säkerställa korrekt proteinuttryck i cellen.

eIF-1, eller eukaryotic Initiation Factor 1, är ett protein som spelar en viktig roll i initieringen av proteinsyntesen i eukaryota celler. Det gör detta genom att hjälpa till att binda metionininitiatoraminosyran (tRNAi) till den 40S subenheten av ribosomen under bildandet av initieringskomplexet. Dessutom bidrar eIF-1 till att korrekt placera startkodonen AUG i mRNAns 5'-slut, vilket är en nödvändig förutsättning för att den korrekta peptidkedjan ska byggas upp.

Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

eIF-2B, forkortelse for eukaryot initiation factor 2B, er en viktig protein kompleks som spiller en sentral rolle i den eukaryote prosessen for proteinsyntese, også kalt translasjon. eIF-2B fungerer som en GTP-egs-aktivert enzymkomplex som aktiverer et annet protein, eIF-2, som er nødvendig for initiasjonen av proteinsyntesen.

I utgangspunktet er eIF-2 i en inaktiv form, og det må aktiveres før prosessen for proteinsyntese kan starte. Dette skjer ved at eIF-2B katalyserer byttet av GDP med GTP på eIF-2, noe som får eIF-2 til å bli aktivt og binde seg til initiator Met-tRNA og en annen prosessprotein, eIF-3. Dette komplekset kan deretter binde seg til 40S ribosomen og starte prosessen for proteinsyntese.

eIF-2B er derfor en viktig regulator av proteinsyntesen i eukaryote celler, og feilregulering av denne prosessen kan føre til ulike sykdommer og patologiske tilstander, inkludert neurologiske lidelser og kreft.

Peptide Extension Factor 1, också känt som PEFI-1 eller hORF57, är ett protein som kodas för av herpesvirus genom att använda alternativ splicing av ett stort öppet läsram (hORF57). Detta protein spelar en viktig roll i virusreplikationen och transkriptionen. PEFI-1 hjälper till att exportera virala mRNA från cellkärnan till cytoplasman, där de kan översättas till proteiner. Dessutom bidrar PEFI-1 till att stabilisera och förlänga virus-specifika peptider under den tidiga fasen av infektionen.

"Peptide bond beginning, translational" refererar till den process där aminosyror kemiskt binder sammana varandra till en peptidkedja under proteintranslationsprocessen i cellen. Proteintranslationsprocessen sker i cytoplasman efter att informationen om sekvensen av aminosyror i proteinet har överförts från DNA till mRNA genom transkriptionsprocessen. När mRNA låter ribosomen läsa av kodon (triplett av nukleotider) i mRNA-molekylen, väljs en specifik aminosyra ut och binds till den växande peptidkedjan genom en peptidbindning. Denna process fortsätter tills hela proteinet har syntetiserats, vilket innebär att alla aminosyror i proteinet är bundna till varandra via peptidbindningar i en specifik sekvens. Translationen av mRNA till protein sker kontinuerligt under hela livscykeln hos cellen och är en nödvändig process för att cellen ska kunna producera de proteiner som behövs för att fungera korrekt.

Proteinkinaser är en grupp enzymer som katalyserar fosforylering av protein, vilket innebär att de adderar en fosfatgrupp till ett protein. Denna process kan aktivera eller inaktivera proteinet beroende på var på proteinmolekylen fosfatgruppen adderas. Proteinkinaserna spelar därför en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar och reglering av cellcykeln, apoptos och metabolism. De kan aktiveras eller inaktiveras av olika signalsubstanser och är mål för flera läkemedel inom områden som cancer och diabetes.

Substratspecificitet betegner i farmakologi og enzyms biokemi, hvilken type af substrat (den molekyle, der binder til enzymet) et specifikt enzym er i stand til at binde sig til og katalyse en reaktion med. Enzymer er biologiske katalysatorer, der accelererer kemiske reaktioner inden for levende organismer, og hver enzym har typisk en specifik substratspecificitet, der bestemmer, hvilken type af molekyler, den kan arbejde på.

Substratspecificiteten for et enzym kan være meget snæver, så det kun kan binde sig til én specifik molekyletype, eller den kan være bredere, så det kan binde sig til flere relaterede molekyler. Substratspecificiteten af et enzym kan blive fastlagt ved at undersøge, hvilke substrater det kan binde sig til og katalysere en reaktion med under specifikke betingelser.

Det er vigtigt at notere, at substratspecificiteten for et enzym ikke altid er absolut. I nogle tilfælde kan et enzym have en vis grad af fleksibilitet og være i stand til at binde sig til og katalysere reaktioner med substrater, der ikke er helt identiske med dets normale substrat. Dette kaldes undertiden for "promiskuitet" eller "krydsreaktivitet".

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

"Svampgensom" refererer til det totale sæt af genetisk information, der er inkluderet i et svampes cellegennem. Svampe er en heterogen gruppe organismer, der inkluderer både encelleteknisk simple arter som gær og flercelletekniske arter som skinneklæder og skimmelsvampe.

Svampgensommet består af DNA-molekyler, der er fordelt i lineære eller cirkulære kromosomer. Disse kromosomer indeholder gener, der er delelementer af arvematerialet, som bestemmer de karakteristika og funktioner hos svampen.

Svampgensommet kan variere meget mellem forskellige svampearter, men det inkluderer typisk gener, der er involveret i celledeling, stofskifte, næringsupptagelse, seksuel og asexuel formering, og produktion af sekundære metabolitter som antibiotika og mycotoxiner.

Undersøgelse af svampgensommet kan give vigtig indsigt i svampens evolutionæ historie, fysiologi, patogenese, og muligheder for bioteknologisk anvendelse.

"Genuppsättning" är en ortopedisk term som används för att beskriva en abnormalitet i knäts benställning. Det exakta definitierandet av genuppsättning kan variera, men det vanligaste sättet att definiera den är när knäets rotationsaxel inte går genom den mellersta delen av knäskålens yta. I stället pekar axeln inåt (varusuppsättning) eller utåt (valgusuppsättning). Denna abnormalitet kan vara medfött eller aquired, och kan vara mild, moderat eller allvarlig. Genuppsättning kan orsaka smärta, ledbelastning och ökad risken för artros i knäet. Behandlingen kan innebära observation, fysioterapi, ortoser, skena eller kirurgi beroende på allvarlighetsgraden och symtomen.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

Genetic models är matematiska eller konceptuella representationer av genetiska system, processer eller fenomen. De används för att simulera och förutsäga hur gener och arvsbetingade egenskaper fungerar och interagerar på molekylär, cellulär och organismnivå. Genetic models kan hjälpa forskare att förstå genetisk variation, arvsregler, evolution, sjukdomsgenetik och andra aspekter av genetiken.

Det finns olika typer av genetic models, beroende på vilka egenskaper de beskriver och hur de representerar informationen. Några exempel är:

1. Populationsgenetiska modeller: används för att studera genetisk variation och selektion i populationer. Dessa modeller kan vara statistiska, simuleringsbaserade eller matematiska.
2. Quantitativ genetiska modeller: används för att undersöka kontinuerliga fenotypiska drag som påverkas av flera gener och miljöfaktorer. Dessa modeller kan vara polynomiella, strukturella ekvationer eller multivariata.
3. Molekylära genetiska modeller: används för att studera interaktioner mellan DNA, RNA och protein i celler. Dessa modeller kan vara strukturella, funktionella eller systembiologiska.
4. Systemgenetiska modeller: använder sig av data från höghtrognhetsgenomik och andra tekniker för att bygga nätverk av gen-gen-interaktioner och -reguleringar i celler. Dessa modeller kan vara grafbaserade, matematiska eller simuleringsbaserade.

Genetic models är viktiga verktyg inom genetisk forskning, eftersom de möjliggör systematiskt studium av komplexa genetiska system och hjälper till att generera hypoteser som kan testas experimentellt.

Protein undersyrer, også kjent som proteindefisiens, refererer til et tilstand hvor individet ikke får nok proteiner for å oppfylle sine kroppsbehov. Protein er en viktig byggestoff for kroppen og er involvert i mange funksjoner som muskelforming, immunforsvar, hormonproduksjon og andre essensielle biokjemiske prosesser.

En proteinundersyre kan føre til en rekke negative helsekonsekvenser, herunder vansakhet, svakt muskeltonus, økt risiko for infeksjoner, langsom vekst hos barn og unge, og i alvorlige tilfeller kan det føre til komplikasjoner som lever- og hjertesvikt. Proteinundersyre kan være akutt eller kronisk og kan skyldes en rekke forskjellige faktorer, inkludert mangel på proteinrik mat, økt behov for proteiner pga sykdom eller skade, eller forstyrrelser i absorpsjonen eller bruken av proteiner i kroppen.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

I medical terms, 'mitos' refererar till den process som celler genomgår för att dela sig och reproducera sin DNA. Mitosen är en typ av celldelning där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Under mitosen separeras kromosomerna, replikeras och distribueras jämnt till varsin dottercell. Denna process är väsentlig för tillväxt, healing, och cellulär repair i levande organismer.

Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.

Kromatin är ett komplex av DNA, protein och nukleinsyror som utgör den grundläggande strukturen i eukaryota cellkärnor. Det består huvudsakligen av histon- och icke-histonproteiner, samt DNA som är vrapplat runt histonerna. Kromatinet har en viktig roll i regleringen av genuttryck, genom att kontrollera tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och andra proteiner som påverkar genuttrycket. Den kan vara mer löst packad (euchromatin) eller tätare packad (heterochromatin), beroende på graden av kompaktion och aktivitet av de underliggande generna.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "arkeer" does not have a medical definition in English. It is possible that there may be some confusion with the term, or it could be a typo. If you have more context or information about where this term came from, I would be happy to help you try to figure out what it might mean.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

RNA-caps er en struktur som finnes på 5'-endenen av eukaryote RNA-molekyler, inkludert messenger RNA (mRNA), small nuclear RNA (snRNA) og small nucleolar RNA (snoRNA). En RNA-cap består av en molekyl av guanosin (G) som er reversilt forbundet til 5'-endenen av RNA-molekylet ved en triphosphatbinding. Denne G-nukleotiden kan også være methylert på N2-posisjonen av ribosen, og det kan også være tilført en eller to metylgrupper på 2'-OH-gruppen av nærliggende riboser.

RNA-caps har flere funksjoner i eukaryote celler. De beskytter RNA-molekylet mot degradering av 5'-exonucleaser, hjelper til med transporten av mRNA fra nucleus til cytoplasma og bidrar til stabiliseringen av mRNA. RNA-caps er også involvert i reguleringen av translasjon ved å påvirke innledningen av proteinsyntese.

'Vakuoler' är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till membranbundna kompartment inne i eukaryota celler, som har en varierande uppsättning funktioner. Dessa funktioner kan omfatta nedbrytning av ämnen (lysosomer), lagring av vatten och näringsämnen (vakuoler hos växter), eller reglering av intracellulärt jonhalt (vakuoler hos djurceller).

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Jag kan hjälpa till med att söka efter information om detta, men det verkar som att "Protozoproteiner" inte är en etablerad term inom medicinen eller biologin. Det finns inga träffar när jag söker efter denna term i vetenskapliga databaser som PubMed eller Google Scholar.

Det kan vara att det avser proteiner från protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer som inkluderar bland annat amöbor, parasiter såsom malariaparasiten och Giardia, samt flera andra arter. Om det är så kan termen ha förväxlats eller förkortats på ett sätt som gör att den blivit förvirrande.

Om du har några ytterligare kontexter eller information om var du hittat begreppet "Protozoproteiner", kan jag försöka ge en mer precis och relevant svar.

RNA (Ribonucleic acid) är ett molekylärt ämne som förekommer i alla levande celler. Det spelar en viktig roll i många av cellens funktioner, särskilt vid proteinbildning genom att transportera genetisk information från DNA till ribosomer, där proteiner syntetiseras.

Svamp (Fungi) är en egen domän av levande organismer som skiljer sig från växter, djur och bakterier. Svampar inkluderar allt från små encelliga svampar till stora flersidiga svampar som kan vara mycket komplexa i sin struktur och livscykel.

RNA hos svampar är lika med RNA hos andra levande celler, men det finns vissa specifika typer av RNA som förekommer hos svampar, till exempel ribosomalt RNA (rRNA) och messenger RNA (mRNA), som spelar en viktig roll i proteinbildningen. Dessutom har vissa svampar specifika RNA-sekvenser som används för att identifiera och klassificera dem.

I summa, är RNA hos svampar ett molekylärt ämne som deltar i cellens funktioner, särskilt vid proteinbildning, och som kan variera mellan olika typer av svampar.

I medicinsk kontext kan 'växter' (plants) definieras som organismer som tillhör domänen *Eukarya* och kungörer riket *Plantae*, vilka karaktäriseras av celldelning genom mitos och meios, cellkärnor med en definitiv dubbelmembran, och en plastid (chloroplast) som innehåller gröna fotosyntetiska pigment. Dessa egenskaper gör att växter kan producera sin egen näring genom fotosyntes, vilket är en process där de omvandlar solljus till kemisk energi i form av socker (glukos).

Det bör noteras att den taxonomiska gruppen Plantae är något omstridd och kan inkludera olika arter beroende på vilken taxonomisk skola man följer. En vanlig definition inkluderar mossor, levermossor, ormbunkar, barrträd och blommor som del av Plantae, medan andra forskare kan exkludera vissa grupper som mossor och levermossor till andra taxonomiska grupper.

'Cell' er en bred og grunnleggende definisjon innen biologi og medisin, og refererer til den smallesten enheten i levende organismer som kan fungere selvstendig. Hver celle inneholder organeller som er ansvarlig for forskjellige cellulære funksjoner, og er omgitt av cellemembranen som kontrollerer utvekslingen av stoffer mellom cellen og dens omgivelser.

I medisinen kan betegnelsen 'cell' også referere til forskjellige typer cellearter, som har spesifikke funksjoner i kroppen. For eksempel kan det være tale om blodceller, leverceller, hjerteceller eller nerveceller.

I allmennhet er studiet av celler og deres funksjoner en grunnleggende del av biologi og medisin, og har vært av sentral betydning for forståelse av livet på cellulær nivå.

eIF-5 står för "eukaryot initieringsfaktor 5" och är ett protein som spelar en viktig roll i den eukaryota cellens proteinsyntes. Det verkar tillsammans med andra initieringsfaktorer för att hjälpa till att starta translationen, det vill säga överföringen av genetisk information från mRNA till protein.

Specifikt hjälper eIF-5 till att frisätta den 40S-subenheten från initieringskomplexet efter att initiatormetioninantigen (eIF2-GTP-Met-tRNAi) har bindits till startkodonen (AUG) i mRNA:t. Detta gör eIF-5 genom att hydrolysera GTP som är bundet till eIF2, vilket leder till dissociationen av eIF2 från 40S-subenheten och initieringskomplexet.

eIF-5 består av två domäner: en N-terminal domän som innehåller ett ATP/GTP-bindningsområde, och en C-terminal domän som är involverad i GTP-hydrolys. eIF-5 har också visat sig ha en roll i regleringen av cellcykeln och kan vara involverat i apoptos (programmerad celldöd).

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

Proteasom-endopeptidaskomplex är ett intracellulärt enzymkomplex som spelar en central roll i proteinnedbrytningen och proteinrecycling inne i cellen. Det består av flera underenheter, varav de flesta är proteaser med kapacitet att klippa sönder peptidbindningar i proteiner. Proteasomen deltar i kontrollen av cellytan genom att bryta ner skadade eller felaktiga proteiner, reglera proteinernas koncentration och styrka samt delta i immunförsvaret genom presentation av peptider på cellens yta. Proteasom-endopeptidaskomplexet är involverat i en rad cellulära processer som celldelning, signaltransduktion och apoptos.

Medical definition of "Biological Evolution" is:

The process of gradual change and development in the characteristics of living organisms over generations through natural selection, genetic variation, and genetic drift. This can lead to the emergence of new species and the extinction of others. It is a fundamental concept in the field of biology and is supported by extensive scientific evidence from various fields such as genetics, paleontology, and comparative anatomy.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Ribosomes are complex macromolecular machines that play a crucial role in protein synthesis in all living organisms. In eukaryotic cells, ribosomes are found in two locations: the cytoplasm and the mitochondria. The small ribosomal subunit in eukaryotes is known as the 40S subunit, and it is responsible for decoding the messenger RNA (mRNA) during protein synthesis.

The small ribosomal subunit, "Small, Eukaryotic" refers to the specific type of ribosomal subunit found in eukaryotic cells that is smaller in size compared to the large ribosomal subunit. It is composed of a 18S ribosomal RNA (rRNA) molecule and approximately 30 distinct proteins. The rRNA molecule forms the core of the subunit, while the proteins are located on its surface.

The small ribosomal subunit plays a critical role in the initiation phase of protein synthesis. During this phase, it recognizes and binds to the 5' cap structure of the mRNA, scans for the start codon (AUG), and recruits the initiator tRNA to form the initiation complex. Once the initiation complex is formed, the large ribosomal subunit joins the small subunit, forming a functional ribosome that can engage in elongation phase of protein synthesis.

In summary, "Ribosome Subunits, Small, Eukaryotic" refers to the 40S ribosomal subunit found in eukaryotic cells, which is composed of a 18S rRNA molecule and approximately 30 distinct proteins, and plays a critical role in the initiation phase of protein synthesis.

Bakterier är en grupp encelliga, prokaryota mikroorganismer som saknar ett definierat cellkärnhus. De flesta bakterier består av en enda cell, men vissa former kan bilda filament eller kolonier. Bakterier har en stor variation i form och storlek, och de kan vara spiralformade, stavformade eller sfäriska (kallade cocci). De flesta bakterier är små, med en diameter på cirka 0,2-2 micrometer.

Bakterier har ett enkelt cellmembran som omger deras cytoplasma och en celldelningvävnad (septa) som delar cellen i två under celldelningen. De saknar också de komplexa organellerna som hittas i eukaryota celler, såsom mitokondrier, kloroplast och endoplasmatiskt retikulum.

Bakterier har en enkel genomorganisation med en cirkulär kromosom och ofta plasmider, små ringformade DNA-molekyler som kan överföras mellan bakterier. De reproducerar sig vanligtvis asexuellt genom celldelning, men vissa arter kan också använda sexuell reproduktion genom konjugation, transformation eller transduktion.

Bakterier förekommer överallt i naturen och är en del av de mikrobiella församlingar som finns på levande växter och djur, i jord, vatten och luft. De spelar en viktig roll i näringsomsättningen i ekosystem och kan också orsaka sjukdomar hos både människor och djur.

Molekylära chaperoner är proteiner som hjälper till att folda andra proteiner korrekt i cellen. De gör detta genom att binda till de nyss syntetiserade, ofullständigt foldeda proteinerna och hjälper dem att följa den naturliga foldningsvägen så att de kan bilda sin tredimensionella struktur korrekt.

Molekylära chaperoner finns i alla levande celler och är speciellt viktiga under stressförhållanden, då cellen utsätts för högre temperaturer eller andra faktor som kan störa proteinernas foldning. Chaperonerna skyddar också proteiner från att aggregera eller klumpa ihop sig till icke-funktionella aggregerat strukturer.

Exempel på molekylära chaperoner inkluderar Hsp70, Hsp90 och GroEL/GroES i bakterier. Dessa proteiner har olika mekanismer för att hjälpa till med proteinfoldning, men de arbetar alla tillsammans för att säkerställa att cellens proteiner är korrekt foldeda och funktionella.

Adenosintriphosphataser (ATPas) er ein type enzym som kan omdanne kjemisk energi til mekanisk arbeid. Disse enzymane aktivitetene foregår i alle levande celler og er nødvendig for flere cellulære prosesser, blant annet transport av ioner over cellemembraner, muskelkontraksjon og fotosyntese.

ATPasen består av to deler: F-delen (fra det engelske ord "folde") som er beliggende inni cellen, og A-delen (fra det engelske ord "arm") som er beliggende på cellens overflate. F-delen inneholder et aktivt sted der ATP omdannes til ADP og en fosfatgruppe, samtidig som energi frigjores. Denne energien brukes deretter av A-delen for å pumpe ioner over cellemembranen mot ein gradient.

Det finst flere typer av ATPaser, men de to mest viktige er:

1. F-type ATPase (F-ATPase): Dette er den type ATPase som forekommer i mitokondrien og kloroplasten. I mitokondrien brukes den til å generere elektrisk potentiale over mitokondriens indre membran, noe som igjen brukes for å produsere ATP. I kloroplasten brukes den til å pumpe protoner (H+) ut av thylakoidmembranet under fotosyntesen.
2. P-type ATPase: Dette er en type ATPase som forekommer i cellemembranen og pumper likevel ioner over membranen, men den gjør dette ved å bruke energi fra ATP for å endre konformasjonen sitt. Den mest viktige P-type ATPasen er Na+/K+-ATPase som pumper natrium (Na+) ut og potassium (K+) inn over cellemembranen, noe som er viktig for å holde cellefluida i balanse.

I tillegg til disse to typene finst det også andre typer av ATPasar, som V-type ATPase og A-type ATPase, men de er mindre viktige enn de to overnævnte.

DNA-sekvensanalys är en metod inom genetiken och bioinformatiken som används för att bestämma den exakta ordningsföljden (sekvensen) av nukleotider (baser) i en DNA-molekyl. Genom att undersöka och jämföra dessa sekvenser kan man få information om individens genetiska make-up, evolutionära härstamning och samband med olika arvsbundna sjukdomar eller andra genetiska egenskaper. DNA-sekvensanalys används också för att identifiera mikroorganismer såsom bakterier och virus genom att jämföra deras genetiska sekvenser med kända exemplar i databaser.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

'Svamp-DNA' refererer til det genetiske materiale (DNA) som findes i svampeceller. Svampe er en organismegruppe, der inkluderer så forskellige former for liv som gær, skimmelsvamp og rådyrsvinger. Selvom svampe deler visse fællestræk med planter, er de mere beslægtet med dyr, herunder mennesker. Svamp-DNA består af en dobbeltstrenget molekyle, der indeholder arvemasseinformationerne i form af nukleotider (A, T, C og G), som er organiseret i gener og kromosomer. Disse gener og kromosomer rummer oplysninger om svampens struktur, funktion og overlevelse.

Peptidväxthormonet Peptidförlängningsfaktor 2, eller i sin engelska förkortning PEA-2, är ett hormon som produceras huvudsakligen i mag-tarmkanalen. Det utvecklas från det prekursorprotein Prolaktinreleaserinsulinliknande peptid (PRLIP) och verkar stimulera celltillväxt och proteinsyntes i olika vävnader, bland annat i muskler. PEA-2 har också visat sig ha en viktig roll i ämnesomsättningen och glukosmetabolismen. Dessutom kan det spela en roll i regleringen av aptit och matintag, liksom i immunförsvaret.

Röntgenkristallografi är en teknik inom strukturbiologi och fysikalisk kemi som används för att bestämma tre-dimensionella strukturer av molekyler, ofta proteiner och andra biologiska makromolekyler. Den bygger på att utnyttja diffraktionen av röntgenstrålning när den passerar genom en kristall av det ämne vars struktur ska bestämmas.

I en kristall är atomer och molekyler ordnade i ett periodiskt mönster, vilket gör att de agerar som en diffraktionsgitter när de utsätts för röntgenstrålning. Genom att mäta intensiteten och fasen på de diffraktionerade strålarna kan forskaren rekonstruera den elektroniska densitetsfördelningen i kristallen, vilket ger information om var atomerna befinner sig i förhållande till varandra. Genom att analysera denna information kan man bestämma molekylens tresidiga struktur på atomnivå.

Röntgenkristallografi är en mycket kraftfull metod inom strukturbiologin och har haft en stor betydelse för vetenskapens förståelse av biologiska processer på molekylär nivå. Metoden används bland annat för att studera proteiner som är involverade i sjukdomar, för att utveckla läkemedel och för att undersöka materialegenskaper hos oorganiska material.

Ett multiproteinkomplex är en samling proteiner som interagerar och fungerar tillsammans för att utöva en specifik cellulär funktion. Dessa proteiner binds till varandra med hjälp av olika typer av protein-proteinbindningar, vilket resulterar i en stabil struktur som kan utöva sin funktion effektivt. Många cellulära processer, såsom signaltransduktion, DNA-replikering och celldelning, kräver multiproteinkomplex för att fungera korrekt. Ibland kan dessa komplex vara stabila under längre tidsperioder, medan andra kan bildas transient (tillfälligt) för att utföra en specifik uppgift.

Ribosomalt RNA (rRNA) är en typ av RNA som är en viktig komponent i ribosomer, de subcellulära partiklar där proteinsyntesen sker inne i celler. rRNA utgör den strukturella basen för ribosomen och hjälper till att katalysera formationen av peptidbindningar mellan aminosyror under proteinsyntesen. Det finns olika typer av rRNA, inklusive 5S, 5.8S, 18S och 28S rRNA hos eukaryota celler, och 16S och 23S rRNA hos prokaryota celler. Dessa olika typer av rRNA har olika funktioner i ribosomen och är viktiga markörer för taxonomisk klassificering inom molekylär systematik.

'Schizosaccharomyces pombe' er en type mikroskopisk svamp som ofte brukes i forskning. Proteiner fra Schizosaccharomyces pombe refererer derfor til proteiner som produseres av denne organisasjonen. Disse proteineine kan være involvert i ulike cellulære funksjoner og prosesser, så som regulering av celldeling, transkripsjon, translasjon og metabolisme. Mange ganger blir disse proteine studert for å oppnå en bedre forståelse av deres roll i cellen og eventuelle likheter eller forskjeller med homologe proteiner hos andre organismer, inkludert mennesker.

Proteinveckning, eller proteinföldning, är ett biokemiskt fenomen där en proteinmolekyl får en naturlig, tresidig struktur genom att vecka sig i en specifik konformation. Detta sker genom att de olika delarna av proteinmolekylen, som består av aminosyror, interagerar med varandra och bildar sekundär-, terciär- och kvartärstruktur. Proteinveckning är en nödvändig process för att proteiner ska kunna utföra sina funktioner korrekt inuti eller utanför cellen. Felet i proteinveckningsprocessen kan leda till sjukdomar som exempelvis Alzheimers, Parkinsons och kreft.

"Kärnporen" refererar till de små kanaler som finns i kärnan hos eukaryota celler, därtill räknas djur-, växt- och svampceller. Dessa porer är komplexa proteinkomplex som reglerar traffiken av makromolekyler, såsom RNA och protein, mellan kärnan och cytoplasman. De består av flera olika proteiner, inklusive sådana som bildar porhuvuden och strukturella komponenter som spänner över kärnmembranet. Kärnporen är väsentliga för celldelningen och cellens homeostas.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

'Arabidopsis' er en slags plante som oftest refererer til den velkjente modellplanten 'Arabidopsis thaliana'. Denne liten, en-årige planten hører hjemme i de tempererede egne av Eurasia og Nord-Afrika. 'Arabidopsis' er en populær valg for biologisk forskning på grunn av sin enkle genetiske oppbygging, korte livscyklus og lette tilgjengelighet. Mange grunntannleg i planters molekylære biologi, celleteori og utviklingsbiologi er blitt klarlagt ved hjelp av studier på 'Arabidopsis'.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Bakteriell vidhäftning, eller bacterial adhesion, är en medicinsk term som refererar till sättet som bakterier kan fästa sig vid olika ytor, till exempel celler eller medicinska implantat. Detta sker genom att bakterierna producerar speciella proteiner, så kallade adhesiner, som kan binda till specifika receptorer på värdcellernas yta. När bakterierna har fäst sig kan de sedan bilda biofilm, en samling av bakterier och extracellulära material, vilket kan göra dem svårare att behandla med antibiotika.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

"Archaeal proteins" refer to the proteins that are expressed in archaea, which are a domain of single-celled organisms lacking a nucleus and membrane-bound organelles. Archaeal proteins are often adapted to extreme environments, such as high temperatures, acidic or alkaline conditions, or high salt concentrations. They share structural and functional similarities with both bacterial and eukaryotic proteins, but also have unique features that reflect the distinct evolutionary history and adaptations of archaea. Some archaeal proteins are of particular interest for biotechnological applications due to their stability and catalytic properties under harsh conditions.

Retikulocyter är ett ungt rödt blodkroppar (erytrocyter) som finns i benmärgen. De är nästan fullt utvecklade, men ännu inte helt färdigutbildade. Retikulocyterna saknar fullständigt hemoglobin och har en kvarbliven nätverksliknande struktur i cytoplasman, bestående av ribosomer och annan cellular apparat. När retikulocyterna lämnar benmärgen och kommer in i blodomloppet, förlorar de snart denna nätverksliknande struktur och blir till fullt utvecklade röda blodkroppar. Retikulocytantalet kan användas som en indikator på benmärgens förmåga att producera röda blodkroppar, och ökar vid exempelvis blodbrist (anemi).

MITOKONDRIER: Mitokondrier är subcellulära organeller som återfinns i de flesta eukaryota celler och har en central roll i celldelning, tillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och energiproduktion. De innehåller sin egen DNA (mitokondriellt DNA eller mtDNA), ribosomer och dubbelmembran. Deras främsta funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, ett process där elektroner från matspjälkningen av näringsämnen överförs till syre och frigör energi som lagras i ATP. Mitokondrier delar sig själva genom en process som liknar binär fission hos prokaryota celler, men deras arvedelning kan också ske på ett icke-mendeliskt sätt via utbyte av mitokondriellt DNA mellan celler. Dessa organeller är dynamiska och kan förändra sin form och storlek genom fusion och fission, vilket bidrar till deras homeostas och funktion. Mitokondrier har också en viktig roll i andra cellytiska processer som kalciumreglering, hemosyntes och lipidsyntes. Dysfunktionella mitokondrier kan leda till en rad sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, cancer och åldersrelaterade skador.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

eIF-2-kinase er en type kinase, enzym som fosforylerer (leger på med en fosfatgruppe) andre proteiner. Specifikt refererer "eIF-2-kinase" til en gruppe enzymer som fosforylerer et specifikt protein kalt eukaryot initiation factor 2 (eIF-2).

eIF-2 spiller en viktig rolle i prosessen med å starte proteinsyntese, eller translasjon, i eukaryote celler. Når eIF-2 er fosforylert av eIF-2-kinase, blir dette en inhibitor for prosessen med å starte translasjon. Dette betyr at eIF-2-kinase kan regulere proteinsyntesen i cellen ved å kontrollere hvor aktivt eIF-2 er.

Det finnes fire forskjellige typer av eIF-2-kinaser, og de blir aktivert under forskjellige stresssituasjoner som f.eks. hypoxi (lavt syretilstand), ER-stress (endoplasmic reticulum stress) og infeksjoner med visse typer av virus. Dette betyr at eIF-2-kinaser spiller en viktig rolle i cellens svar på forskjellige stressfaktorer og kan hjelpe til å beskytte cellen ved å redusere proteinsyntesen under disse situasjonene.

"Autofagi" er ein biologisk prosess hvor eget cellmaterial blir brutt ned og fordelt til ny bruk. Dette skjer som en reaksjon på cellestress, slik som nedsatt energileveranse eller skade på cellen. Autofagi-prosessen involverer dannelse av dobbeltskalvete vesikler, autofagosomer, som omgir og transporterer dele av cellmaterialet til lysosomene, organeller som inneholder enzymer som bryter ned andre strukturer. I lysosomen blir cellmaterialet brutt ned til simple building blocks som kan brukes igjen i cellemetabolismen. Autofagi er viktig for normalcellevelføring og er involvert i regulering av cellers livssyklus, inkludert celldeling og celldød. Storeskader eller feilfunksjoner i autofagiprocessen kan være involvert i ulike sykdommer, slik som neurodegenerative lidelser, kreft og infeksjonssjukdomer.

Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).

DNA-skada, eller DNA-mutation, refererar till en förändring i den genetiska informationen som är kodad i DNA-molekylen. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom exponering för strålning, kemikalier eller virus. Skador på DNA:t kan också uppstå spontant under cellens normala verksamhet.

Det finns två huvudtyper av DNA-skador: basskador och strukturella skador. Basskador innebär att en av de fyra grundämnena i DNA, adenin (A), tymin (T), guanin (G) eller cytosin (C), har förändrats på ett sätt som stör kodningen av genetisk information. Strukturella skador innebär att DNA-molekylen har brutits, böjts eller förvrängts på något sätt.

DNA-skador kan ha olika konsekvenser beroende på var de uppstår och hur allvarliga de är. I vissa fall kan skadan repareras av cellens eget reparationssystem, men i andra fall kan den leda till genetiska mutationer som kan öka risken för sjukdomar såsom cancer.

'Dictyostelium' är ett släkte inom protozoerna, som tillhör gruppen myxomyceter. Dessa encelliga organismer förekommer naturligt i fuktig jord och näringsrika miljöer, där de livnär sig på bakterier. När näringen blir knapp kan individerna slås samman till en flock, en så kallad pseudoplasmodium, som koordinerat rör sig och uppför sig som ett flerskiktat skal av celler. Denna gruppcellulares struktur kan under speciella förhållanden utvecklas till en fruktkropp med sporer, vilket är en form av asexuell reproduktion.

Det mest studerade arten inom släktet 'Dictyostelium' är 'Dictyostelium discoideum', som används som ett modellorganismer inom cell- och developmental biologi på grund av dess enkla struktur och förmåga att koordinera cellulärt beteende. Studier av denna art har gett viktiga insikter om celldifferentiering, signaltransduktion, cytoskelettdynamik och andra aspekter av cellbiologi.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Den Golgi-apparaten är ett organell i eukaryota celler som är involverad i modifiering, sorting och transport av proteiner och lipider. Det består av staplade, flercelliga säckar, cisternor, som är arrangerade i parallella rader och omges av ett membransystem. Proteiner och lipider transporteras in i Golgi-apparaten i en vesikel från det endoplasmatiska nätverket (ER), där de modifieras genom en serie av processer, inklusive glykosylering, sulfatisering och fosforylering. Efter att ha blivit modifierade transporteras proteiner och lipider sedan ut från Golgi-apparaten i vesiklar till olika delar av cellen eller förpackas in i sekretoriska granuler som kommer att släppas ut från cellen.

Histoner är proteiner som utgör en viktig del av kromatin, ett komplex bestående av DNA och protein i cellkärnan. Histonerna hjälper till att packa DNA-strängarna tätt inne i cellkärnan genom att de bildar en struktur som kallas en nucleosom. Varje nucleosom består av en histonkärna runt vilken DNA är vind land runt åtta gånger. Genom att paketera DNA på detta sätt hjälper histonerna till att kontrollera tillgängligheten av genetisk information, eftersom DNA-strängarna måste lösas upp från histonerna för att transkriberingsfaktorer ska kunna binda till och aktivera gener. Histoner kan också modifieras genom en process som kallas histonmodifiering, vilket kan påverka genuttrycket på olika sätt.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl har en specifik sekvens av nukleotider, kallad antikodon, som kan binda till motsvarande komplementärt kodon på en mRNA-molekyl under translationen.

tRNAs är relativt korta RNA-molekyler, vanligtvis med en längd på omkring 70-90 nukleotider. De har en speciell tertiär struktur som inkluderar tre loopar och två stjälpar, vilket ger upphov till en klöverbladsliknande form. Denna struktur är viktig för att tRNA ska kunna binda till både aminosyror och mRNA under proteinsyntesen.

Varje celltyp i ett levande väsen har en uppsättning unika tRNAs som kan koda för alla de olika aminosyrorna som behövs för att bygga upp proteiner. Under translationen hjälper tRNA:erna till att korrekt översätta den genetiska koden i mRNA till en sekvens av aminosyror som bildar ett protein.

Bakteriegifter, också kända som bakterietoxiner, är skadliga substanser som produceras och utsöndras av bakterier. De kan orsaka sjukdomar och skador på celler och vävnader hos människor och djur. Bakteriegifter kan vara exotoxiner eller endotoxiner. Exotoxiner är proteiner som produceras av bakterier och kan diffundera ut från bakteriecellen och orsaka skada på näraliggande celler. Endotoxiner däremot är en del av bakteriens yttre membran och frisätts när bakterien dör eller delas.

Exotoxiner kan delas in i olika kategorier baserat på deras mekanism av verkan, till exempel neurotoxiner som skadar nervceller, cytotoxiner som skadar cellmembranet och enterotoxiner som orsakar mag-tarmsymptom.

Bakteriegifter kan leda till allvarliga sjukdomar som botulism, difteri, stelkramp, matförgiftning och andra infektionssjukdomar. Vissa bakteriegifter kan också orsaka autoimmuna reaktioner och allergier hos människor.

I en biokemisk kontext refererar "katalytisk domän" till den del av ett enzym (eller ett annat kataltiskt protein) som innehåller de aktiva sidorna och är ansvarig för den kemiska reaktionen som sker. Den katalytiska domänen består ofta av sekundär-, teritiär- och/eller kvartärstruktur, vilket ger den en specifik form och laddning som möjliggör bindning och omvandling av substratet till produkt. Det är värt att notera att enzym ofta kan innehålla flera olika katalytiska domäner, var och en ansvarig för en specifik reaktion eller steg i en mer komplex biokemisk process.

'Test för genetisk komplementering' är ett laboratoriemässigt test som används för att undersöka om en fungerande kopia av en viss gen kan komplettera eller kompensera för den defekta genen hos en individ med en genetisk sjukdom. Testet innebär att man inför en normalt fungerande genkopia i celler som saknar en fungerande kopia av samma gen, och sedan ser på om detta leder till en korrekt produktion av det protein som genen kodar för.

Genetisk komplementering används ofta inom forskning för att undersöka samband mellan specifika gener och sjukdomar, men kan även användas i kliniska sammanhang för att fastställa om en viss genförändring orsakar en specifik sjukdom. Testet kan också användas för att undersöka effekterna av genterapi, där man ersätter en defekt gen med en fungerande kopia.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

DNA-reparation (DNA repair) är ett samlingsbegrepp för de cellulära processer som återställer skador på DNA. DNA är kärnan i arvsprocessen och innehåller instruktionerna för alla cellers funktioner, så det är viktigt att den är intakt och fungerar korrekt.

DNA kan skadas av interna (exempelvis under normal metabolism) eller externa faktorer (exempelvis strålning, kemikalier eller virus). DNA-skador kan vara enkelsträngsbrytningar, dubbelsträngsbrytningar, basbyte eller andra modifieringar av baserna.

DNA-reparationsprocesser innefattar flera olika mekanismer som arbetar tillsammans för att korrigera dessa skador och hålla genomet intakt. Det finns fem huvudsakliga typer av DNA-reparation: basexcisionsreparation, nucleotidexcisionsreparation, dubbelsträngsbrytningars reparation, homolog rekombination och non-homolog rekombination.

1. Basexcisionsreparation (BER) är en process där en endast en bas i DNA-molekylen ersätts när den har skadats eller modifierats.
2. Nucleotidexcisionsreparation (NER) är en process där ett stort segment av DNA-sekvensen tas bort och sedan ersätts med korrekt sekvens. Denna typ av reparation används när det finns buler eller skador i DNA:t som orsakar att basparen inte kan bilda en korrekt dubbelhelix.
3. Dubbelsträngsbrytningars reparation (DSBR) är en process där två strängar i DNA-dubbelhelixen bryts samtidigt. Det finns två huvudsakliga typer av DSBR: homolog rekombination och non-homolog rekombination. Homolog rekombination används när cellen är i en delningsfas och har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet. Non-homolog rekombination används när det inte finns någon tillgänglig mall och cellen istället måste använda sig av en annan mekanism för att reparera skadan.
4. Homolog rekombination (HR) är en process där två identiska eller nästan identiska DNA-sekvenser jämförs och korsas över för att korrigera felet i den ena sekvensen. Denna typ av reparation används ofta när cellen är i en delningsfas och har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet.
5. Non-homolog rekombination (NHR) är en process där två icke-identiska DNA-sekvenser jämförs och korsas över för att korrigera felet i den ena sekvensen. Denna typ av reparation används ofta när cellen inte har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet.

DNA-reparationsmekanismer är viktiga för att hålla cellens genetiska information intakt och förhindra mutationer som kan leda till sjukdomar eller cancer. Dessa mekanismer kan också spela en roll i åldrandeprocessen, eftersom skador på DNA-molekylen kan ansamlas över tiden och leda till cellulär senescens eller apoptos (programmerad celldöd).

Medicinskt kan däggdjur (Mammalia) definieras som ett klad av kräldjursliknande ryggradsdjur, karaktäriserade av att de har könsdimorfiska organ för fortplantning och amning, vilket innebär att honan har bröstvakter (mjölkkörtlar) som producerar modersmjölk som näring till ungarna. Däggdjuren utmärks också av att de är homeotermiska, vilket betyder att de kan reglera sin kroppstemperatur och hålla den konstant, oavsett omgivningens temperatur.

Dessutom har däggdjuren ett komplext andningssystem med lungor som möjliggör en effektiv syreupptagning, och de har ett väl utvecklat hjärta med fyra kamrar som pumpar blodet runt i kroppen. Däggdjuren har också ett skelett med ryggrad och extremiteter, och de har en stor variation av former och storlekar, från små näbbmöss till stora valar.

'Open Reading Frames' (ORF) refererar till genetiska sekvenssegment som har potentialen att koda för proteiner. De definieras vanligtvis som en sekvens av minst 300 nukleotider som börjar med en startkod (ATG) och fortsätter till en stoppkod (TAA, TAG eller TGA). ORF:er hittas ofta i delar av DNA eller RNA som kallas icke-kodande, eftersom de inte direkt koder för proteiner. Genom att identifiera ORF:er kan forskare förutsäga potentiala proteinsekvenser och undersöka deras funktioner. Det är värt att notera att inte alla ORF:er leder till produktion av ett fullständigt protein, eftersom det finns olika mekanismer som kan påverka den genetiska informationens överföring från DNA till protein.

Mikrotubuli är proteinstavar som utgör en viktig del av cellens cytoskelett, och de spelar en central roll i celldelning, transport av vesiklar och organeller inom cellen samt i cellens form och rörelse. Mikrotubuli är hollow, tubulära strukturer som består av ett protein called tubulin. De bildar ofta parallella buntar eller skruvade helixstrukturer och kan vara dynamiska, det vill säga de kan växa och krympa kontinuerligt. Mikrotubuli är också en viktig komponent i cellens mitotiska spindelapparat under celldelning, där de hjälper till att separera kromosomerna korrekt.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

'Escherichia coli' är en art av gramnegativa, aeroba, encapsulereda, stavformade bakterier som normalt förekommer i människans tarm. Det finns många olika serotyper och stammar av E. coli, varav vissa kan orsaka sjukdom hos människor och djur.

'Escherichia coli-proteiner' refererar till proteiner som produceras eller finns i E. coli-bakterier. Dessa proteiner har en rad olika funktioner och är viktiga för bakteriens överlevnad, tillväxt och patogenicitet. Några exempel på E. coli-proteiner inkluderar:

* Flagellin: ett protein som utgör strukturen i bakteriens flageller (svansar), vilket möjliggör bakteriens rörelse och motilitet.
* Fimbrier: proteiner som bildar små hårstrån på bakteriens yta, vilka underlättar bakteriens adhesion till celler i värden.
* Hemolysin: ett toxin som orsakar celldöd och skador på vävnader.
* Shiga-like-toksin: ett toxin som kan orsaka allvarliga njursjukdomar, blodproppar och till och med dödsfall hos människor.

Escherichia coli-proteiner är viktiga i forskning och utveckling av diagnostiska tester, vacciner och behandlingsmetoder för E. coli-relaterade sjukdomar.

Polyribosomer, även känt som polysom eller ergasom, är en struktur i cellen där ribosomer sitter bundna till varandra med mRNA-strängar emellan. Varje ribosom i en polyribosom översätter en specifik sekvens av mRNA till en sekvens av aminosyror, vilket resulterar i syntesen av ett protein. Polyribosomer förekommer främst i cytoplasman hos eukaryota celler, men kan även hittas i prokaryota celler. De är aktiva platser för proteinsyntes och deras aktivitet kan användas som en indikator på cellens proteinproduktion.

A two-hybrid system technique is a genetic assay used to identify and study protein-protein interactions (PPIs) within an organism, typically in yeast cells. It is based on the modular nature of transcription factors, which consist of separate DNA-binding and activation domains. The technique involves fusing the two proteins of interest to these domains, creating hybrid proteins. One protein is fused to the DNA-binding domain (BD), while the other is fused to the activation domain (AD). When both fusion proteins interact within the cell, they bring the DNA-binding and activation domains together, leading to the transcription of a reporter gene. The activity of this reporter gene serves as an indicator of the interaction between the two proteins.

There are several variations of the two-hybrid system technique, but the most common one is the "yeast two-hybrid" (Y2H) assay. In addition to Y2H, other variants include bacterial two-hybrid systems and mammalian two-hybrid systems. These techniques have been instrumental in discovering and characterizing numerous PPIs, contributing significantly to our understanding of protein function and cellular processes.

Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.

Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.

Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.

Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.

'Vacuolar Proton-Translocating ATPases' (V-ATPas) är en typ av proteinkomplex som katalyserar syntesen av ATP (adenosintrifosfat) genom att transportera protoner över cellytans membran med hjälp av energi. Detta skapar ett elektrokemiskt potential som kan konverteras till kemisk energi i form av ATP.

V-ATPas förekommer främst i intracellulära organeller, såsom vakuoler och endosomer, men kan även hittas i exempelvis bakterier. Proteinkomplexet består av flera underenheter som tillsammans bildar en protonkanal och en ATP-syntaskapsa.

V-ATPas har en viktig funktion i cellers homeostas, såsom att underhålla pH-balansen inne i olika organeller och att ge energi till aktiv transport av olika molekyler över membranet. Dysfunktioner i V-ATPas kan leda till olika sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

'Giardia lamblia', som også kendes under navnet 'Giardia intestinalis' eller 'Giardia duodenalis', er en enkelcellet mikroskopisk parasit som lever i tarmen hos mennesker og visse dyr. Den tilhører riget protozoer (encellede organismer) og inficerer værtens tarmsystem, når den forårsager en infektion kendt som giardiasis eller tarmforgiftning.

Parasitten findes oftest i vand eller føde, der er kontaminert med afføring fra inficerede individer. Når den indtages, sætter den sig fast på tarmsystemets indvendige overflade og danner cysteformer, som kan overleve i miljøet uden en vært for at sprede sygdommen yderligere. Giardia lamblia er ansvarlig for mange tilfælde af diarré over hele verden, særligt i områder med utilstrækkelige sanitære faciliteter og mangel på rent vand.

'Vesicular transport proteins' refererer til klasse af proteinmolekyler som er involveret i intracellulær transport og fordeling av vesikler, små blærer der indeholder forskellige molekyler, inklusive neurotransmittere, hormoner og enzymer. Disse proteiner hjælper med at transportere vesiklerne fra én del af cellen til en anden, såsom fra endoplasmatisk reticulum til Golgiapparatet eller fra Golgiapparatet til cellemembranen.

Der findes to hovedtyper af vesicular transport proteins: vesikelklæbeproteiner (v-SNAREs) og targetmembranproteiner (t-SNAREs). V-SNAREs er placeret på vesiklens overflade, mens t-SNAREs findes på overfladen af det membran, som vesikeln skal fusionere med. Når v-SNARE og t-SNARE proteinerne interagerer, hjælper de med at sikre en præcis sammenfletning mellem vesikel og målmembran, så molekylerne i vesikeln kan frigives til deres destination.

Vesicular transport proteins spiller dermed en essentiel rolle for cellens normale funktion, herunder nogenlunde korrekt syntese, lagring og udskillelse af proteiner og andre molekyler.

Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.

Excuse me, I believe you are asking for a medical definition of "peptide-extending factors." In the field of molecular biology and genetics, peptide-extending factors, also known as elongation factors, are crucial components in the process of protein synthesis. Specifically, peptide-extending factors assist in the addition of amino acids to a growing polypeptide chain during translation.

In prokaryotic cells, there are two main types of elongation factors: EF-Tu and EF-G. EF-Tu plays a role in delivering the appropriate aminoacyl-tRNA (transfer RNA) to the ribosome, ensuring that the correct amino acid is added to the polypeptide chain. EF-G, on the other hand, facilitates the translocation of the mRNA and tRNAs within the ribosome after peptide bond formation, allowing for the next codon to be exposed and ready for the next aminoacyl-tRNA to bind.

In eukaryotic cells, there are analogous elongation factors, such as EF1A (the equivalent of prokaryotic EF-Tu) and EEF2 (the equivalent of prokaryotic EF-G). These factors perform similar functions in the protein synthesis process.

It is important to note that while peptide-extending factors are essential for life, they can also be targeted by certain antibiotics to inhibit bacterial growth. For example, erythromycin and its derivatives bind to EF-Tu in prokaryotic cells, preventing the formation of the ternary complex (EF-Tu-GTP-aminoacyl-tRNA) and thus halting protein synthesis.

Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.

ADP-ribosyltransferas (ADP-rtfase) är ett enzym som överför en ADP-ribosylgrupp från molekylen NAD+ till ett proteinmolekyl. Detta process kallas ADP-ribosylering och kan påverka proteinet på olika sätt, beroende på var den sker. ADP-rtfaser delas vanligen in i två klasser: de som överför en enkel ADP-ribosylgrupp (mono-ADP-ribosyltransferaser) och de som överför längre kedjor av ADP-ribosylerade enheter (poly-ADP-ribosyltransferaser).

Denna typ av modifiering spelar en viktig roll i cellulära processer som DNA-skador, epigenetiska regleringar och celldöd. Dysfunktionella ADP-rtfaser har också visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

Ribosomes are complex macromolecular machines that play a crucial role in protein synthesis in all living organisms. In eukaryotic cells, ribosomes are found in two locations: the cytoplasm and the mitochondria. The large ribosomal subunit of eukaryotic cells is referred to as the 60S subunit, and it plays a critical role in the elongation phase of protein synthesis.

The 60S ribosomal subunit is composed of four ribosomal RNA (rRNA) molecules and approximately 49 distinct proteins. The rRNA molecules are highly structured and contain many conserved regions that are essential for the function of the ribosome. The proteins associated with the 60S subunit are primarily involved in binding to messenger RNA (mRNA), decoding the genetic information, and facilitating the formation of peptide bonds during protein synthesis.

The large ribosomal subunit is also responsible for the proofreading of the mRNA during translation, ensuring that errors in codon-anticodon interactions are minimized. Additionally, the 60S subunit contains a binding site for transfer RNAs (tRNAs) and various factors involved in the elongation phase of protein synthesis.

Overall, the large ribosomal subunit is a critical component of the translation machinery in eukaryotic cells, responsible for ensuring the accurate and efficient production of proteins required for cellular function and survival.

Introner är sekvenssegment i DNA-molekyler som finns inne i protein kodande gener. De klipps bort och inte translateras till aminosyror under bildandet av ett protein. Detta skiljer sig från exonerna, som bevaras och kodar för aminosyrasekvenser i det slutliga proteinet. Introner innehåller ofta signalsekvenser som reglerar splicingen, en process där RNA-molekyler klipps och sammanfogas korrekt för att producera ett mognat messenger RNA (mRNA).

Bioinformatik är en multidisciplinär forskningsgren som kombinerar biologi, datavetenskap och teknologi för att analysera och tolka stor datamängd biologisk information, särskilt inom genetik och genomik. Det inkluderar utvecklingen och användningen av databaser, algoritmer, statistiska metoder och artificiell intelligens för att lösa biologiska problem, såsom att förstå genstruktur och funktion, proteinstruktur och -funktion, genuttryck och reglering, evolutionära relationer mellan organismer och systembiologi.

I medicinska sammanhang är "aktiv transport i cellkärna" inte en etablerad term, eftersom aktiv transport vanligtvis hänvisar till transporter över cellytlemembranet med hjälp av transportproteiner som använder energi för att pumpa molekyler mot koncentrationsgradienten.

Cellkärnan har en egen uppsättning mekanismer för att reglera transporten av molekyler, men det kallas vanligtvis inte "aktiv transport". I stället kan det kallas "transport i cellkärna" eller "nukleär transport".

Nukleär transport involverar ofta specifika proteinkomplex som binder till transportreceptorer på molekyler som ska transporteras in eller ut från cellkärnan. Dessa komplex transporteras sedan genom porer i kärnmembranet med hjälp av ATP-driven mekanismer.

Så, för att svara på din fråga medicinskt sett finns det ingen etablerad term "aktiv transport i cellkärna", men om du vill tala om transporter som sker in eller ut från cellkärnan med hjälp av specifika proteinkomplex och ATP-driven energi, kan du använda termer som "nukleär transport" eller "transport i cellkärna".

"Cell division" refers to the process by which a single eukaryotic cell divides into two daughter cells, each with its own nucleus and cytoplasm. This is a fundamental process that allows organisms to grow, maintain their tissues, and repair damaged ones. There are two main types of cell division: mitosis and meiosis.

During mitosis, the genetic material in the form of chromosomes is replicated and then equally divided between the two daughter cells. This type of cell division occurs in somatic cells (cells other than sex cells) and results in two identical daughter cells.

Meiosis, on the other hand, is a type of cell division that occurs only in sex cells (gametes). It involves two rounds of division, resulting in four haploid daughter cells, each with half the number of chromosomes as the original diploid cell. This process ensures genetic diversity by shuffling and randomly assorting the genetic material from both parents during fertilization.

In summary, 'cellavdelning' refers to the biological process by which a single cell divides into two or more daughter cells, either through mitosis or meiosis.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Ribosomer är komplexa maskinerier som består av flera proteiner och RNA-molekyler, som tillsammans utför proteintranslationsprocessen i celler. Proteinerna i ribosomen kallas för ribosomproteiner. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till att läsa av aminosyrasekvensen från ett messenger RNA-molekyl och bygga upp en polypeptidkedja genom att koppla ihop aminosyror i den rätta ordningen.

Ribosomer finns i två delar: en stor subenhet och en liten subenhet. Varje subenhet innehåller sina egna ribosomproteiner, som tillsammans med RNA-molekylerna bildar ett aktivt komplex. Det finns olika typer av ribosomer i cellen, men de flesta eukaryota celler har cirka 80 olika ribosomproteiner i sin cytoplasma och ytterligare några hundra i mitokondrierna och kloroplasterna.

Ribosomproteinerna är viktiga för att garantera en korrekt proteintranslationsprocess, eftersom de hjälper till att stabilisera ribosomen och underlätta den korrekta positioneringen av aminosyrorna i polypeptidkedjan. Vissa ribosomproteiner har också andra funktioner, såsom att reglera translationsprocessen eller skydda ribosomen från skada.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

"Arabidopsis proteins" refer to the proteins that are encoded by the genes found in the model plant species Arabidopsis thaliana. This small flowering plant is widely used in plant biology research due to its relatively small genome, short life cycle, and ease of cultivation. The term "Arabidopsis proteins" can refer to any type of protein found in this plant, including enzymes, structural proteins, regulatory proteins, and others. These proteins play crucial roles in various cellular processes such as metabolism, signaling, growth, development, and stress response. Research on Arabidopsis proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes in plants and has provided valuable insights into the molecular mechanisms underlying important agronomic traits.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

'Replikationsorigin' er en betegnelse for den specifikke position i et genom, hvor replikationen af DNA starter. Ved replikation kopieres DNA-molekylet fra en originalstrand til en komplementær strand, hvilket resulterer i to identiske kopier af DNA-molekylet.

Replikationsoriginerne er ofte specielle sekvenser af DNA, der er rige på nukleotiderne A (adenin) og T (timin). Disse nukleotider bindes nemt til hinanden via hydrogenbindinger, hvilket gør det lettere for enzymerne at adskille de to DNA-strenger fra hinanden under replikationsprocessen.

Under replikationen dannes en boble af replikation, der indeholder to replikationsoriginer, hvorpå replicationen bevæger sig væk i modsatte retninger langs DNA-molekylet. Dette resulterer i to identiske døtre, der hver især har en af de originale DNA-strenger som template for at danne den nye komplementære strand.

'Makromolekylära substanser' är ett samlingsbegrepp inom kemin och biologin som avser stora, komplexa molekyler med en hög molmassa. Dessa substanser byggs upp av mindre enheter, kallade monomerer, som repetitivt binds samman genom kemiska reaktioner.

I biologin är de makromolekylära substanserna av central betydelse för livets funktioner och inkluderar:

1. Proteiner (eller peptider): består av aminosyror som binds samman i en polymerkedja genom peptidbindningar. Proteiner har en mångfald av funktioner, till exempel som enzymer, strukturproteiner, transportproteiner och signalsubstanser.

2. Nukleinsyror: DNA och RNA är polymers bestående av nukleotider. De lagrar genetisk information (DNA) och fungerar som mall för proteinsyntesen (RNA).

3. Polysackarider (eller kolhydrater): består av monosackarider, till exempel glukos, som binds samman i långa kedjor genom glykosidbindningar. De har strukturella funktioner och kan även lagras som energireserv (som i stärkelse).

4. Lipider: består av fettsyror och alkoholer, ofta bundna till varandra genom esterbindningar. Lipider inkluderar bland annat triglycerider (fett), fosfolipider (cellmembran) och steroider (hormoner).

I kemin kan makromolekylära substanser även innefatta syntetiska polymerer, som till exempel plaster och fibrer. Dessa är ofta byggda av en enda typ av monomer och har varierande egenskaper beroende på vilken monomertyp som används och hur lång kedjan är.

'Drosophila melanogaster' er en art av insekt som tilhører familien Drosophilidae og er bedre kjent under navnet bananflue. Det er en meget liten art med en gjennomsnittlig lengde på 2-3 millimeter, og den har en typisk gyllenbrun farge med sorte striper på bakkroppen.

Drosophila melanogaster er en av de mest studerte organismer i biologi og genetikk, delvis på grunn av sin enkle oppbygning og kort levetid på bare 40-50 dager. Den har også en relativt enkel generasjonstid på omkring to uker, hvilket gjør den velegnet for genetiske studier.

Dess genom er fullstendig sekventert og inneholder cirka 13.000 gener, noe som gir forskere en unik mulighet til å studere genuttrykk, regulering og interaksjoner i en levende organisisme. Drosophila melanogaster er også viktig for medisinsk forskning, da mange av de gener som styrer utviklingen og funksjonen hos denne artien også finnes hos mennesker. Studier av disse genene kan derfor gi viktige innsikter i forståelsen av menneskelig sykdom, inkludert arvelige sykdommer og kraftigere former for kreft.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

The cytoskeleton is a complex network of various protein filaments that provides structural support, shape, and stability to the cell. It plays a crucial role in several cellular processes, including cell division, intracellular transport, and maintenance of cell shape. The cytoskeleton is composed of three major types of protein filaments: microfilaments, intermediate filaments, and microtubules.

1. Microfilaments: These are thin, flexible filaments made up of actin proteins. They are involved in muscle contraction, cell motility, and maintenance of cell shape.
2. Intermediate Filaments: These are thicker than microfilaments and less rigid than microtubules. They provide structural support and stability to the cell and are composed of various proteins such as keratin, vimentin, and neurofilaments.
3. Microtubules: These are hollow, tube-like structures made up of tubulin proteins. They play a crucial role in intracellular transport, maintenance of cell shape, and cell division (mitosis).

The cytoskeleton is dynamic and constantly undergoes reorganization to adapt to changing cellular needs. It interacts with various organelles and structures within the cell, such as the plasma membrane, nucleus, and centrosomes, to maintain proper cell function and organization.

I medicinsk kontext, betyder "multigen familj" en familj där flera personer över två generationer har diagnostiserats med samma ärftlig sjukdom. Detta kan inkludera till exempel en mor och hennes barn, deras far/morfar och eventuellt även syskon eller kusiner till barnen.

Multigen familjer är viktiga att identifiera eftersom det kan indikera ett större risk för släktingar att utveckla samma sjukdom. Genetisk rådgivning och screening kan då erbjudas för att tidigt upptäcka och möjligen behandla sjukdomen innan allvarliga symptom uppstår.

Guanosintrifosfat (GTP) är ett cellulärt energibärande molekylliknande ATP, men med guanosin istället för adenosin som bas. Det spelar en viktig roll inom signalsubstanser och proteiner som är involverade i celldelning och reglering av genuttryck. GTP hydrolyseras ofta till GDP (guanosindifosfat) för att frisätta energi till cellens processer.

Nukleosomer är en grundläggande building block i den kromatinstruktur som paketerar DNA inuti cellkärnan. Varje nukleosom består av ett histonoktamer, som är en octamer av åtta histonproteiner (2 varav H2A, H2B, H3 och H4), som är sammanflätade med 146 baspar DNA runt sig. Dessa nukleosomer paketeras sedan tillsammans med andra proteiner för att bilda den högreordnade strukturen av kromatinfibrer, vilket tillåter kompakt packning av DNA inuti cellkärnan medan det ändå är möjligt för proteiner att komma åt och interagera med DNA:t när det behövs.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Horisontell genöverföring (eng. horizontal gene transfer) är en biologisk process där gener (arvsmassa) överförs mellan organismer på ett horisontellt plan istället för det vanliga vertikala sättet som sker från föräldrageneration till avkomma. Detta innebär att genar kan sprida sig mellan olika arter och kön, vilket kan leda till en snabbare evolutionär utveckling än vad som annars skulle ha varit möjligt genom mutationer och naturligt urval.

Den horisontella genöverföringen kan ske på olika sätt, exempelvis genom bakterieförflyttning (eng. conjugation), transformation (genom upptagande av fritt DNA från miljön) eller transduktion (genom virusinfektion).

Den horisontella genöverföringen kan ha betydelse för att föra över resistens mot antibiotika och andra skadliga ämnen mellan olika bakterier, vilket kan leda till svårbekämpade infektioner.

'Ubiquitin' är ett litet protein som spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas. Det kovalent binder till andra proteiner, vilket kan leda till att de transporteras till olika cellytor för nedbrytning eller förändras på annat sätt för att reglera deras funktioner. Ubiquitinering är en reversibel process som involverar flera enzymer och kan ha olika konsekvenser beroende på hur många ubiquitiner som adderas till proteinet och var de adderas.

Denna mekanism används av cellen för att reglera en rad olika processer, inklusive proteintransport, signalering, DNA-reparation och proteinförstörelse. Dysfunktionella ubiquitinering kan leda till flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska tillstånd.

Post-transcriptional RNA processing refers to the series of modifications and regulatory processes that occur on an RNA molecule after it has been transcribed from DNA. These processes include:

1. 5' capping: The addition of a 7-methylguanosine cap to the 5' end of the RNA, which protects the RNA from degradation and helps in its transport and translation.
2. 3' polyadenylation: The addition of a string of adenine nucleotides (poly(A) tail) to the 3' end of the RNA, which also protects the RNA from degradation and plays a role in its stability and translation.
3. Splicing: The removal of non-coding sequences (introns) from within the RNA transcript and the joining together of the remaining coding sequences (exons) to form a continuous mRNA sequence. This process is critical for generating mature, functional mRNAs.
4. RNA editing: The modification of specific nucleotides within the RNA transcript, which can alter the meaning of the genetic code and lead to the production of different proteins.
5. Chemical modifications: The addition of various chemical groups (e.g., methyl groups) to specific nucleotides within the RNA transcript, which can affect its stability, localization, and function.

These post-transcriptional processing events play a crucial role in regulating gene expression, controlling the quality and fate of RNA molecules, and ensuring the accurate translation of genetic information into functional proteins.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

En medicinsk definition av 'Multienzymkomplex' är ett sammanlänkat komplex av två eller fler enzymer som tillsammans katalyserar en serie biokemiska reaktioner. Varje enzym i komplexet utför en specifik reaktion i serien, och de samverkar för att effektivt omvandla ett substrat till sitt slutgiltiga produkt.

Ett exempel på ett multienzymkomplex är pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC), som katalyserar tre steg i oxidationen av pyruvat till acetyl-CoA, en viktig reaktion i cellandningen. PDC består av tre olika enzymer: pyruvatdehydrogenas (E1), dihydrolipoyltransacylas (E2) och dihydrolipoyldehydrogenas (E3). Dessa enzymer är organiserade i ett komplex där de kan dela på elektroner och protoner under reaktionsprocessen.

Multienzymkomplex är viktiga för att effektivt styra och reglera biokemiska processer inom celler, eftersom de kan samordna och kontrollera flera steg i en kaskad av reaktioner. De kan också underlätta substrattransport och förhindra bortglidande av intermediära produkter genom att hålla dem inom komplexet tills de är färdigbearbetade.

Cyclin-dependent kinases (CDKs) are a family of serine/threonine protein kinases that play crucial roles in regulating the cell cycle, transcription, and other cellular processes. The activity of CDKs is dependent on their association with cyclin proteins, which act as regulatory subunits.

The cell cycle is a tightly regulated process that involves several stages, including G1 phase, S phase (DNA replication), G2 phase, and M phase (mitosis). CDKs are key regulators of the transitions between these phases. For example, CDK4 and CDK6 form complexes with D-type cyclins during G1 phase and help to promote progression into S phase by phosphorylating and inactivating the retinoblastoma protein (pRb). This allows the transcription factor E2F to be released and activate genes required for DNA replication.

CDKs are also involved in other cellular processes, such as transcription, where they can regulate the activity of transcription factors by phosphorylating them. CDK7, for example, is a component of the general transcription factor IIH (TFIIH) complex and plays a role in initiating transcription by phosphorylating the carboxy-terminal domain of RNA polymerase II.

CDKs are tightly regulated through various mechanisms, including activation by cyclin binding, inhibition by CDK inhibitors, and regulation by phosphorylation. Dysregulation of CDK activity has been implicated in several diseases, including cancer, where aberrant CDK activity can lead to uncontrolled cell cycle progression and tumor growth. As a result, CDKs have become important targets for the development of anti-cancer therapies.

Elongation Factor 2 Kinase (eEF2K) er en viktig regulerende faktor i den eukaryote proteinsyntesen. Den fungerer ved fosforylering av elongasjonsfaktoren eEF2, som er nødvendig for peptidyl-transferasen og dermed for lengdening av polypeptider under proteinsyntesen. Når eEF2 blir fosforylert av eEF2K, blir den inaktivert og proteinsyntesen hæmmes. Dette er en viktig mekanisme som regulerer cellens energihusholdning under stressende forhold, for eksempel under hypoxi eller nedsatt glukosebehov.

'Svampar' (Fungi) är en domän i biologisk klassificering som inkluderar organismer som har cellytan täckt av ett cellmembran med ergosterol, reproducerar sig antingen sexuellt eller asexuellt genom sporer och har en speciell typ av näringsupptagande kallad absorption. Svamparna utgör en mycket varierad grupp som inkluderar allt från jättelika honungssvampar till små mögelsporer på bröd, svampar lever ofta som saprofyter och sönderdelar dött organiska material för att få näring. Några svampar kan också vara parasiter och orsaka sjukdom hos växter, djur och människor.

RNA-stabilitet refererer til den tid, hvor RNA-molekyler (såsom messenger RNA eller mRNA) forbliver intakte og funktionelle i en cellule. RNA-molekyler er relativt ustabile i forhold til DNA, og de kan let nedbrydes af en række intracellulære enzymer såsom ribonukleasen.

RNA-stabilitet kan reguleres på flere måder, herunder:

1. 5' kap-modifikationer: De fleste eukaryote mRNA-molekyler har en speciel modificering kaldet en 5'-kap, der består af en molekyle methylguanosin (m7G) forbundet til det 5'-ende af mRNA-strengen. Denne modifikation hjælper med at beskytte mRNA mod nedbrydning og er essentiel for effektiv translationsinitiation.
2. 3' poly(A)-hale: De fleste eukaryote mRNA-molekyler har også en 3' poly(A)-hale, der består af en række adenine (A)-nukleotider tilføjet til det 3'-ende af mRNA-strengen. Denne hale hjælper med at stabilisere mRNA og er også involveret i effektiv translationsinitiation.
3. RNA-bindingsproteiner: RNA-bindingsproteiner kan binde til specifikke sekvenser eller strukturer i mRNA og hjælpe med at stabilisere det mod nedbrydning. Disse proteiner kan også være involveret i andre aspekter af RNA-processing og -transport.
4. MikroRNA (miRNA): MiRNA er små, ikke-kodende RNA-molekyler, der binder til specifikke sekvenser i mRNA og kan føre til nedregulering af genudtrykket gennem destabilisering af mRNA eller forhindring af translationsinitiation.
5. RNA-nedbrydningsenzymer: RNA-nedbrydningsenzymer, såsom exonucleaser og endonukleaser, kan nedbryde mRNA og reducere dets halveringstid.

Samlet set er stabiliteten af mRNA reguleret gennem en kombination af disse mekanismer, der kan have betydning for kontrol af genudtrykket og proteinexpression.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

A cell-free system är en definierad miljö utanför levande celler där biokemiska reaktioner kan ske med hjälp av extrakterade intracellulära komponenter, till exempel enbart ribosomer, enzymer eller andra proteiner. Detta möjliggör studier och manipulationer av specifika biologiska processer utan att behöva ta hänsyn till komplexiteten hos hela celler.

Exempel på cell-free system är:

1. In vitro translationssystem: Detta system består av extrakterade ribosomer, tRNA, enzymer och andra proteiner som behövs för att syntetisera protein från mRNA in vitro.
2. PCR (Polymerase Chain Reaction): Även om detta inte är ett proteintranslationssystem, använder man en polymeras, enzymet som kopierar DNA, i en cell-free miljö för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
3. Cell-free glykolys: Genom att extrahera glykolytiska enzymer och substrater från celler kan man skapa ett system där man kan studera energiproduktionen i glykolysen utan att behöva oroa sig för andra cellulära processer.

Cell-free system används ofta inom grundläggande forskning, syntetisk biologi och medicinsk forskning för att studera och utveckla nya terapeutiska strategier.

Chlorophyta er en division (eller fylum) innen plantsjøvivlesvampe, også kalt grønne alger. Disse organismer har klorofyll a og b i sine thylakoider og har ofte en grønn farge på grunn av dette. De fleste arter i Chlorophyta lever i vann, men noen arter kan også leve på land.

Chlorophyta inneholder mange forskjellige slags alger, inkludert enkle encellede former som Chlamydomonas og flerseltsformer som Ulva (havsalati) og Pediastrum. Mange arter i denne gruppen er viktige primærprodusenter i økosystemer, noe som betyr at de konverterer solenergi til kjemisk energi gjennom fotosyntese.

Det er viktig å nevne at termen "grøn alge" ikke lenger anses som en klar taksonomisk gruppe, og Chlorophyta inneholder bare noen av de arter som tidligere ble kategorisert under denne betegnelsen.

RNA-polymerase II er enzymkompleks som spiller en viktig rolle i transskripsionsprosessen hos eukaryote celler. Denne polymerasen er ansvarlig for produksjonen av messenger RNA (mRNA) som koder for proteinsyntese. RNA-polymerase II binder seg til promotoregionen av gener og starter transskripsjonen ved å syntetisere RNA-strengen basert på DNA-sekvensen. Denne enzymkompleksen inneholder også subunits som regulerer aktiviteten og hjelper til med initiasjonen, elongasjonen og terminasjonen av transskripsjonen. RNA-polymerase II er derfor en nøkkelkomponent i genuttrykkingsmekanismene og reguleringen av cellulær aktivitet.

Transmission electron microscopy (TEM) är en form av elektronmikroskopi där ett tunnt elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras till en detektor, vilket ger en tvådimensionell bild av preparatet med mycket hög upplösning. TEM används ofta inom biologiska vetenskaper för att studera strukturen hos celler och subcellulära komponenter, men den kan också användas inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper på nanoscale.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Rab GTP-bindande proteiner är en typ av GTPas-proteiner som spelar en central roll i regleringen av intracellulär trafficking och transport av vesiklar inom celler. De är involverade i processer som exocytos, endocytos, membrantransport och autofagi. Rab-proteinerna fungerar som molekylära switchar som växlar mellan en aktiverad tillstånd, då de binder till GTP, och ett inaktiverat tillstånd, då de binder till GDP. I aktiverat tillstånd kan Rab-proteinerna interagera med sina effektorproteiner och på så sätt styr vesikeltransporten och membranfusionen. Varje Rab-protein har en specifik funktion och är involverad i olika delar av cellens trafficking-nätverk.

'S-fase' (S-phase eller syntesefasen) er en fase i cellers cyklus, hvor DNA-replikationen finder sted. Under denne fase kopieres cellens DNA for at sikre, at der dannes to identiske kopier af cellens arvemateriale, når cellen deler sig senere i mitosen.

I S-fasen syntetiseres der også proteiner og andre molekyler, som er nødvendige for cellens vækst og funktion. Denne fase foregår normalt mellem G1-fasen og G2-fasen i cellens cyklus.

'Växtproteiner' är ett samlingsbegrepp för proteiner som härstammar från växter. Proteiner är komplexa molekyler byggda upp av aminosyror och har en rad viktiga funktioner i levande organismers celler, till exempel som enzym, strukturella komponenter, signalsubstanser och transportsystem.

Växtproteiner kan ha olika funktioner beroende på vilken växtart de kommer ifrån och i vilket syfte de används. Några exempel på användningsområden för växtproteiner inkluderar livsmedelsindustrin, där de kan användas som ingredienser i vegetariska alternativ till animaliska proteinkällor, samt inom medicinsk forskning och terapiutveckling.

Det är värt att notera att växtproteiner ofta betraktas som hälsosamma alternativ till animaliska proteinkällor, eftersom de saknar kolesterol och ofta har ett lägre fettsammansättning. Dessutom kan en hög konsumtion av växtbaserade protein kopplas till minskade risker för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes.

'Trypanosoma brucei brucei' er en art av protozoiske parasitter som forårsaker en sykdom kalt trypanosomiase hos dyr, særlig hos kvy og rinder. Denne arten er ikke infektiv for mennesker. Parasitten overføres gjennom bite fra tsetsefluer (Glossina-artene) som er spredt i subsaharisk Afrika.

'Trypanosoma brucei brucei' har en kompleks livscyklus som involverer to værtsorganismer: den invertebrate tsetseflua og den vertebrate pungen din søster. I tsetsefluen utvikler parasitten seg fra larve til infektiøs metacyclisk trypomastigot, som overføres til pungen din søster ved fluebitt. I pungen din søster fortsätter parasitten å reproducere og spre sig i blodet, hvor den kan påvirke mange vitale fysiologiske funksjoner og føre til alvorlige sykdomstilstander som kan være dødelige.

Det er viktig å skille mellom 'Trypanosoma brucei brucei' og de to andre underarter av Trypanosoma brucei kompleks, T. b. gambiense og T. b. rhodesiense, som begge kan infekte mennesker og forårsake den alvorlige sykdommen kalt sores hos mennesker i Afrika.

Stressproteiner, eller hämtat från engelska "heat shock proteins (HSP)", är proteiner som produceras av celler i organismen under stressförhållanden, såsom höga temperaturer, syrebrist, infektion och skada. Dessa proteiner hjälper till att skydda och reparera andra proteiner i cellen som kan ha blivit skadade av stressoren. De kan också hjälpa till att transportera och vika korrekt proteiner inom cellen. Stressproteinerna delas upp i olika familjer beroende på deras molekylära vikt och struktur, exempelvis HSP90, HSP70 och HSP60.

Ribonukleoproteiner (RNP) är komplexa molekyler som består av RNA-molekyler som är associerade med proteiner. De har en central roll i cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning.

Det finns olika typer av RNP:er, inklusive ribosomer, spliceosomer, snRNP:er (små jämna nucleära RNP:er) och hnRNP:er (heterogena kärnära RNP:er). Varje typ av RNP har en specifik uppsättning proteiner som interagerar med RNA-molekylen för att utföra dess funktion.

Ribosomer är exempel på RNP:er som hjälper till att syntetisera proteinerna i cellen. De består av två subenheter, varav den stora subenheten innehåller tre RNA-molekyler och cirka 50 proteiner, medan den lilla subenheten innehåller en RNA-molekyl och cirka 30 proteiner.

Spliceosomer är andra exempel på RNP:er som hjälper till att bearbeta RNA-molekyler genom att klippa bort icke-kodande sekvenser (introner) och klistra samman de kvarvarande kodande sekvenserna (exonerna). De består av fem snRNP:er, var och en med en unik RNA-molekyl och ett antal proteiner.

I allmänhet är Ribonukleoproteiner viktiga molekyler som hjälper till att reglera genuttryck och underlätta olika cellulära processer i både pro- och eukaryota celler.

"Bacterial generation" is not a standard medical term, but I believe you are asking for a definition of "bacterial growth."

Bacterial growth refers to the reproduction and increase in numbers of bacterial cells over time. Bacteria typically reproduce through a process called binary fission, where a single cell divides into two identical daughter cells. This process can occur rapidly under favorable conditions, such as when there is an adequate supply of nutrients and moisture, and the temperature is within the optimal range for bacterial growth.

Bacterial growth can be measured in various ways, including by counting the number of colonies formed on a culture plate or by measuring the increase in optical density using a spectrophotometer. The rate of bacterial growth can also be affected by several factors, such as pH, moisture, temperature, and the presence of inhibitory substances like antibiotics.

It is important to note that uncontrolled bacterial growth can lead to infections and other health problems, making it essential to maintain good hygiene practices and take appropriate measures to prevent bacterial contamination and proliferation.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

"Algproteiner" är ett informellt begrepp och saknar en etablerad medicinsk definition. Termen används ofta för att hänvisa till proteiner som utvinns från alger, vilket kan inkludera alla former av marine algblommor och cyanobakterier. Dessa proteiner har potentialen att användas inom olika områden, såsom livsmedelsindustri, kosmetisk industri och farmaceutisk industri, på grund av deras unika egenskaper som antioxidanter, anti-inflammatoriska medel och immunmodulerande substanser.

Medicinskt tal är 'sjukdomsalstrande förmåga' eller 'patogenetisk potential' ett mått på hur väl en given mikrob (bakterie, virus, svamp, etc.) orsakar sjukdom hos en värd. Detta beror på en kombination av mikrobenns egna karaktäristika och värdens immunförsvar. En hög sjukdomsalstrande förmåga innebär att en mikrob orsakar sjukdom hos de flesta individer den infekterar, medan en lägre sjukdomsalstrande förmåga betyder att en mikrob kan kolonisera eller bosätta sig hos en värd utan att orsaka några tydliga symtom.

Det är viktigt att notera att sjukdomsalstrande förmåga inte är ett stelt begrepp, utan kan variera beroende på olika faktorer som till exempel värdens ålder, hälsa och immunförsvar. Vissa mikrober kan också ha en högre sjukdomsalstrande förmåga under speciella omständigheter, till exempel när de utvecklar resistens mot vanliga behandlingsmetoder som antibiotika.

Saccharomycetales är en ordning av svampar som traditionellt har definierats genom morfologiska och fysiologiska kännetecken, men som numera oftare definieras genom molekylär systematik. Denna ordning innehåller bland annat jästsvampar av släktet Saccharomyces, vilka är viktiga i bryggeri- och bageriindustrin.

Kromosomala protein av icke-histontyp refererar till proteiner som är associerade med kromosomen utöver de mer välkända histonproteinerna. Histonproteinerna är basiska proteiner som paketerar DNA:t i en struktur som kallas nukleosom, vilket är grunden till den högre ordnade kromatinstrukturen.

Icke-histonproteiner utgör en stor andel av de proteinmolekyler som finns i kromatinet och har en rad olika funktioner. De kan vara involverade i regleringen av genuttryck, underhåll och reparation av DNA, paketering av DNA, och andra cellulära processer som är relaterade till kromosomerna. Exempel på icke-histonproteiner inkluderar transkriptionsfaktorer, polymeraser, ligaser, kinaser, fosfataser och strukturella proteiner som till exempel lamininer och hystone H1.

Icke-histonproteinerna kan vara permanent bundna till DNA eller associeras temporärt under specifika cellulära processer. De kan också ha en roll i att ge kromosomen dess unika struktur och identifieringsmönster, vilket är viktigt för celldelningen och celldifferentiering.

'Symbiose' er ein begrep i biologien som refererer til ein forhold mellom to eller flere arter der de lever sammen i nært forhold til hverandre. Det kan for eksempel være en slags forhold der inneholder gjensidig fordel (mutualisme), en av arten får fordel mens den andre ikke skades (kommensalisme), eller ein forhold der er skadelig for én av arten mens den andre har fordel av (parasittisme). I noen sammenhenger kan symbiose også referere til en mer nært forhold der de involverte artene har utviklet spesielle egenskaper eller strukturer som er tilpasset dette forholdet.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

CDC2-proteinkinase, även känt som CDK1 (Cyclin-dependent kinase 1), är ett enzym som spelar en central roll i regleringen av cellcykeln hos eukaryota celler. Det aktiveras av cyklin B och tillsammans bildar de komplexet M-CDK, vilket är nödvändigt för inträdet i mitosen (cellens delningsfas).

M-CDK reglerar flera processer under mitosen, såsom kromosombundning, spindelapparatusbildning och cytokines, genom fosforylering av olika substrat. Aktiviteten hos M-CDK är strikt kontrollerad både vid aktivering och inaktivering, vilket säkerställer en korrekt celldelning.

Felet i regleringen av CDC2-proteinkinas kan leda till abnorma cellcykler och cancerutveckling.

Intracellulära membraner är membran som finns inside cellen och delar in cellens interna kompartment. Dessa membran skapar olika organeller, som mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum (ER) och golgiapparaten. Intracellulära membraner består av en dubbel lipidbilaga med en hydrofil huvuddel och en hydrofob mittdel. Proteiner är inbäddade i membranen och har viktiga funktioner som transport, signalering och katalys av biokemiska reaktioner.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Protein multimerization refererar till processen där ett protein eller ett subunit av ett protein interagerar med identiska proteiner eller subenheter för att bilda en multiproteinkomplex struktur, även kallad multimer. Detta kan ske genom olika mekanismer såsom icke-kovalenta interaktioner som vätebindningar, elektrostatiska krafter och vattenuppspännande krafter, eller kovalenta bindningar som disulfidbindningar. Multimerization kan vara en reversibel process och är ofta involverad i regleringen av proteinfunktioner, inklusive signaltransduktion, transport, katabolism och strukturell stabilitet.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

RNA-transports refererer til processen hvor RNA (Ribonukleinsyre) molekyler transporteres fra cellens kerna, hvor de bliver syntetiseret, og overføres til cytoplasmaet, hvor de kan oversættes til protein under den centrale dogme i molekylærbiologi. Der findes forskellige typer af RNA-molekyler, herunder messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA) og transfer RNA (tRNA), der hver har sin egen funktion i protein syntesen.

I denne proces er RNA-molekylet bundet til et proteinkompleks, kaldet en RNA-transportkomplex, som hjælper med at transportere det gennem det interne membransystem i cellen, herunder det endoplasmatiske reticulum (ER), før det når cytoplasmaet. Nogle gange kan RNA-molekyler også transporteres til andre celldele, såsom mitokondrier eller kloroplaster, hvor de spiller en rolle i protein syntesen i disse organeller.

RNA-transport er en vigtig proces for at sikre at RNA-molekylerne når deres destination korrekt og kan udføre deres funktioner i cellen. Derudover kan fejl i RNA-transports også have alvorlige konsekvenser for cellens overlevelse og funktion, herunder sygdomme såsom neurologiske lidelser og kræft.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

Protozoer (singular: Protozo) är en grupp encelliga eukaryota organismer som lever som endoparasiter eller fria levnadsformer i vatten- och landmiljöer. De är vanligen heterotrofa, det vill säga de livnär sig på andra organismer, men det finns också arter som är autotrofa, det vill säga de kan producera sin egen näring genom fotosyntes. Protozoerna har en stor variation i storlek och form, från mycket små (mindre än 1 mikrometer) till mycket stora (upp till flera millimeter). De flesta protozoerna är encelliga, men några arter kan bilda kolonier av flera celler.

Protozoerna har en komplex cellyta med olika organeller som utför olika funktioner. De har ofta ett rörligt skal, så kallad pellicel, som består av protein- eller kolagenfibriller och som skyddar cellen mot mekanisk påverkan och predation. Många protozoer har även cilia eller flageller, små hår som de använder för att röra sig i sin omgivning.

Protozoerna kan delas in i fyra stora grupper: Sarcomastigophora, Sporozoa, Ciliophora och Mastigophora. Varje grupp har sina egna unika karaktärsdrag och livscykel.

Sarcomastigophora innefattar arter som förökar sig genom lamblia-liknande delning, där cellen delas itu i två lika delar. Hos vissa arter kan detta ske genom en komplex livscykel med flera olika stadium.

Sporozoa innefattar parasitiska protozoer som förökar sig genom sporulation, där cellen bildar ett hölje runt sig och delar sig i flera sporer. Dessa sporer kan sedan infektera en ny värd.

Ciliophora innefattar arter som har cilia över hela kroppen eller på speciella områden. De förökar sig genom binary fission, där cellen delas itu i två lika delar.

Mastigophora innefattar arter som har flageller och som lever fritt i vatten eller som parasiterar på djur. De förökar sig genom binary fission.

Protozoer kan vara fria levande eller parasitiska, och de kan infektera en mängd olika värdar, inklusive människor. Många protozoer är orsaken till allvarliga sjukdomar, som malaria, giardiasis och toxoplasmos. Andra protozoer är användbara för människan, som de som används inom biotekniken för att producera protein.

En chaperonin är ett protein som hjälper till att folda andra proteiner korrekt. Chaperoniner finns i både prokaryota och eukaryota celler och de bildar komplexa maskinvaror som hjälper till att stabilisera, skydda och hjälpa till att veckla om nystött proteiner till deras naturliga konformation. Chaperoninerna fungerar genom att omge det nystötta proteinet i en skyddad kavitet och sedan aktivera ATP-hydrolys, vilket orsakar konformationsförändringar hos chaperoninet som i sin tur driver vecklingen av det nystötta proteinet. Ett exempel på en välstuderad chaperonin är den bakteriella proteinkomplexet GroEL/GroES.

Luminiscenerande proteiner är proteiner som kan producera ljus genom ett biokemiskt process. Det mest välkända exemplet på ett luminiscenerande protein är gröna fluorescerande protein (GFP) som originallyt hittades i en marin svampart, Aequorea victoria. När GFP exponeras för blått eller ultraviolett ljus kommer det att emittera grön ljus. Luminiscenerande proteiner används ofta som markörer inom biologisk forskning för att studera olika cellulära processer och interaktioner.

Bakterielle Adhäsiner är proteiner eller komplexer av protein och kolhydrater på bakteriens cellyta som tillåter bakterien att binda till specifika receptorer på värdcellens yta. Detta är en viktig första steg i bakteriens infektionsprocess, eftersom det möjliggör för bakterien att kolonisera och invadera värden. Adhäsiner kan variera mellan olika bakteriestammar och kan ha olika specifikaheter för olika värdceller. Genom att förstå hur bakterier använder sig av adhäsiner för att binda till värdar kan forskare utveckla nya strategier för att förhindra eller behandla bakteriella infektioner.

'Yersinia enterocolitica' är en gramnegativ bakterie som kan orsaka gastroenterit, ett smittsjukdomstillstånd som kännetecknas av diarré, buksmärtor och feber. Bakterien förekommer naturligt hos vissa djur, framför allt grisar, och kan påträffas i deras exkrementer, men även i vatten och jord. Människor kan smittas genom att äta eller dricka kontaminerad mat eller vatten, till exempel rå eller halvråa grönsaker, osten marinera kött och dricksvatten. Även direktkontakt med infekterade djur kan vara en smittkälla. I sällsynta fall kan bakterien orsaka allvarligare komplikationer som blodförgiftning eller septisk artrit.

Rhodophyta, også kendt som rødalger, er en division (eller række) i det moderne femriksdomæne (også kaldet Five Kingdoms-systemet), der inkluderer flere typer alger. Disse organismer er karakteriseret ved at have røde, grønne eller brune fotosyntetiske pigmenter og cellevægge af cellulose og/eller et specielt kulkompleks kaldet karragenan. Rhodophyta indeholder mange forskellige arter, herunder nogle som vokser i ferskvand, men de fleste findes i marine miljøer, hvor de kan leve enten som bundlevende organismer eller som plankton. Nogle Rhodophyta-arter er kendt for deres ernæringsmæssige værdi og anvendes som føde i visse kulturer, eksempelvis nori (Porphyra spp.), der anvendes til at rulle sushi.

Kromosomer är strukturer i cellkärnan hos eukaryota celler (t.ex. djur- och växtceller) som innehåller DNA och proteiner. De är ansvariga för att lagra, replikera och överföra genetisk information från generation till generation.

Varje kromosom består av en enda molekyl av dubbelsträngat DNA (dsDNA), som är sammanslingrad med histon- och icke-histonproteiner till en struktur som ser ut som en tråd. I människan finns det 23 par kromosomer, varav 22 par är autosomala kromosomer och ett par är könskromosomer (X och Y).

Kromosomerna förekommer i två former: lösa kromosomer under celldelningens interfas och kompakta, synliga kromosomer under mitosen eller meiosen. Under celldelningen är kromosomerna sammanslingrade till en kompaktare struktur för att underlätta jämnt delning av arvet till dottercellerna.

Kromosomernas uppbyggnad inkluderar ett centromer, som är ett centralt område där kromatiderna (två identiska halvor av en kromosom) är sammanbundna. Centromeren delar varje kromosom i två armar: den korta och den långa armen. Kromosomer kan också ha telomera, som är repetitiva DNA-sekvenser på kromosomernas ändar som skyddar dem från nedbrytning och skador.

I allmänhet kan man säga att kromosomer är strukturer i cellkärnan som lagrar, replikerar och överför genetisk information genom att vara värdar för DNA-molekyler.

'Kärnhölje' är ett informellt, dialektalt eller folkmunsbegrepp som saknar en officiell eller vedertagen medicinsk definition. Det används ofta i överförd bemärkelse för att beskriva en person eller situation som upplevs som speciellt sträng, hänsynslös, brutal eller grym. Ibland kan det också användas i betydelsen av ett särskilt hårt slag eller stöt.

Det finns dock inget medicinskt diagnoskriterium eller sjukdomsbild som korresponderar med begreppet 'Kärnhölje'.

'Genomik' (eller 'genomics' på engelska) är ett område inom molekylärbiologi och genetik som handlar om studiet av organismers genom, dvs. deras fullständiga arvsmassa. Genomen innehåller all information som behövs för att bygga och underhålla en levande organism, inklusive gener, regulatoriska sekvenser, icke-kodande DNA och andra strukturella element.

Genomik kan delas upp i flera underområden, såsom komparativ genomik (jämförande studier av genomer mellan olika arter), funktionell genomik (studier av geners funktioner och interaktioner) och strukturell genomik (bestämning av DNA-sekvenser och deras tredimensionella struktur). Genomik använder sig ofta av högthroughput-tekniker, såsom nästgenerationssekvensering och DNA-mikroarrayer, för att samla in stora mängder data om genomer. Dessa data kan sedan analyseras med hjälp av bioinformatiska metoder för att besvara biologiska frågor och få insikt i hur levande organismar fungerar på molekylär nivå.

Protein modification at translation, også kjent som ko-translasjonell proteinmodifikasjon, refererer til prosessen hvor et protein blir endret med en funksjonel gruppe eller en kjemisk modifikasjon mens det blir syntetisert fra ribosomen. Dette skjer typisk når en aminosyre i proteinet blir utsatt for en reaksjon som endrer den kjemiske strukturen til proteinmolekylet, noe som kan påvirke proteinets funksjon, lokasjon eller stabilitet.

Et eksempel på proteinmodifikasjon ved translation er när en signalpeptid blir klippet bort fra et ny-syntetiserte protein i endoplasmatisk reticulum (ER). Signalpeptiden er ein sekvens av aminosyrer som leder proteinet til ER, og den må fjernast for å aktivere proteinet og for å sikre at det blir transportert til riktig kompartment i cellen.

Andre typer av proteinmodifikasjon ved translation inkluderer:

* N-glykosylering, noe som involverer leging av en kompleks sukkerstruktur til et asparaginresidutt i proteinet.
* Førsuring, noe som involverer legging av en fosfatgruppe til et serin, treonin eller tyrosinresidutt i proteinet.
* Ubikvitinering, noe som involverer leging av en ubikvitin-molekyl til et lysinresidutt i proteinet, som kan markere protein for degradasjon.

Proteinmodifikasjon ved translation er en viktig måte hvorledes cellen regulererer proteinfunksjon og -aktivitet, og feil i disse prosessene kan føre til ulike sykdommer og patologiske tilstander.

Bacterial secretion systems are specialized molecular machines that allow bacteria to transport proteins and other molecules across their cell membranes. These systems are essential for the survival and virulence of many bacterial species, as they enable bacteria to interact with their environment, communicate with each other, and infect host organisms.

There are several different types of bacterial secretion systems, including type I to type VI secretion systems (T1SS to T6SS). Each system is composed of a set of proteins that work together to form a complex structure that spans the bacterial cell envelope. The proteins in each system are highly specialized and have specific functions, such as recognizing and binding to the protein or molecule to be secreted, unfolding and translocating it across the membrane, and energizing the transport process.

T1SS to T3SS are typically involved in the secretion of proteins that are destined for the extracellular space or for delivery into host cells. T4SS and T6SS can also deliver effector proteins directly into target cells, where they can manipulate cellular processes and contribute to bacterial virulence.

Defects in bacterial secretion systems can have significant consequences for bacterial pathogenesis and may provide targets for the development of new antimicrobial therapies.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Subcellulära fraktioner refererar till de olika delarna eller kompartmenten inom en cell som kan separeras från varandra baserat på deras biokemiska och fysikaliska egenskaper. Exempel på subcellulära fraktioner inkluderar cellytan, kärnan, mitokondrier, endoplasmisk retikulum, Golgiapparaten, lysosomer, peroxisomer, cytoskelettet och cytosolen. Genom att separera dessa subcellulära fraktioner kan forskare studera deras unika egenskaper och funktioner i isolation, vilket kan ge insikter om cellulär processer som reglerar cellers tillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och sjukdomar som påverkar cellfunktionen.

'Reglering av genuttryck, bakterier' refererer til den biologiske prosessen hvorved celler kontrollerer hvilke gener som aktiveres og deaktiveres i bakteriers genom. Genuttrykk er den proces hvorved information i DNA-strengen oversatt til proteinsyntese. I bakterier kan regleringen av genuttryck styres ved forskjellige mekanismer, inkludert:

1. Operon-regulering: Her brukes en operon, som er en gruppe relaterte gener som kontrolleres av en enkelt promotor og terminatorsignal. Regulatorproteinet binder seg til operonens promotor for å enten aktivere eller inaktivere transkripsjonen av alle gener i operonen.

2. Repressor-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og forhindrer transkripsjonen av et gener. Når repressoren blir inaktivert, tillates transkripsjonen å skje.

3. Activator-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og aktiverer transkripsjonen av et gener ved å hjelpe RNA-polymerasen til å starte transkripsjonen.

4. Attenuering: Dette er en mekanisme der regulatorproteinet påvirker transkripsjonsprosessen ved å endre strukturen av mRNA-molekylet under transkripsjonen.

5. Bakteriens respons til ytre stimuli kan også regulere genuttrykk, for eksempel ved å aktivere two-component systems der består av en sensor og en responseregulator. Når sensoren oppfanger et ytterlig stimuli, blir den aktivert og aktiverer responseregulatorproteinet som deretter kan påvirke genuttrykk.

Regleringen av genuttrykk er viktig for bakteriers å overleve i forskjellige miljøer og tilpas seg til endringer i omgivelsene.

En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.

Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.

En katalys är ett molekyul eller jon som ökar hastigheten på en kemisk reaktion genom att sänka energibarriären för reaktionen, men själv inte förändras i antal eller typ under processen. Katalytiska reagens deltar alltså inte i reaktionen och produceras inte som ett produkt av den heller. Istället fungerar de genom att sänka den aktiveringsenergi som behövs för att starta reaktionen, vilket gör att fler molekyler kan reagera under givena förhållanden. Katalysatorer är mycket viktiga inom biologin och industrin eftersom de gör det möjligt att effektivt producera en mängd olika kemikalier och material.

'Startkodon' er en betegnelse for den specifikke sekvens af tre nukleotider i DNA- eller RNA-molekyler, som angiver hvor en proteinkæde begynder at blive syntetiseret under transskription og translation. I de fleste levende organismer er startkodonen AUG (adensin, uracil, guanin), der også koder for aminosyren methionin. Der findes imidlertid undtagelser, hvor andre nukleotidsekvenser også kan fungere som startkodon, alt efter organismens art og genetisk regulering.

"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.

Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

I medicinsk kontext, betyder "restriktionkartläggning" (på engelska: "genetic mapping by restriction analysis") en metod för att undersöka och kartlägga genetiska avvikelser eller variationer i ett individuellt genom. Denna metod använder sig av restriktionsenzymer, speciella enzym som klipper DNA-strängar vid specifika sekvenser, för att skära upp individuets DNA i små fragment. Därefter jämförs storleken och mängden av dessa fragment med referensvärden, vilket kan hjälpa till att lokalisera och identifiera genetiska variationer som kan vara associerade med specifika sjukdomar eller tillstånd. Restriktionkartläggning är en äldre metod som idag ofta ersatts av mer avancerade tekniker, såsom nästa generationens sekvensering (NGS).

'Caenorhabditis elegans' är en art av rundmaskar som är vanligt förekommande i naturen och används flitigt inom forskning, särskilt inom molekylär biologi och neurovetenskap. Den är mycket liten, med en längd på ungefär 1 mm, och har en kort livslängd på omkring tre veckor.

Den genetiska uppbyggnaden hos 'Caenorhabditis elegans' är väl studerad och den var den första eukaryota organismen vars genom helt secvenserades. Den har en relativt enkel nervsystem med exakt 302 neuron som alla är identifierade och kartlagda, vilket gör den till ett användbart modellorganism för att studera neurobiologiska processer som lära, minne och beteende.

'Caenorhabditis elegans' är också en populär modellorganism inom åldranderesearch på grund av sin korta livslängd och den förmågan att utveckla åldersrelaterade sjukdomar som neurodegenerativa sjukdomar.

Chaperonin Containing TCP-1 (CCT) er en type molekylær chaperon, som hjælper med at folde andre proteiner korrekt i cellsen. CCT består af to identiske sousenheder, der dannet en ringformet struktur med to kamre. Denne struktur tillader CCT at assistere i foldningen af aktin- og tubulinmonomere, som er vigtige for opbygningen af cytoskelettet i celler. CCT kaldes også for TCP-1 (T-kompleks protein 1) eller TRiC (TCP-1 ringkompleks).

The actin cytoskeleton is a network of filamentous (threadlike) proteins, primarily made up of actin, that provides structural support and enables movement within eukaryotic cells. This complex and dynamic structure plays a crucial role in various cellular processes such as cell division, maintenance of cell shape, intracellular transport, and cell motility.

Actin exists in two main forms: globular actin (G-actin) monomers and filamentous actin (F-actin) polymers. The polymerization of G-actin into F-actin results in the formation of actin filaments, which can further assemble into higher-order structures like bundles or networks. These actin filaments are associated with various accessory proteins that regulate their assembly, disassembly, and interaction with other cellular components.

The dynamic nature of the actin cytoskeleton allows cells to adapt to changing environmental conditions and respond to different stimuli. This constant remodeling is essential for many fundamental biological processes, including muscle contraction, cell migration, and maintenance of cell-cell junctions. Dysregulation of the actin cytoskeleton has been implicated in various diseases, such as cancer, cardiovascular disorders, and neurological conditions.

RNA-prekursorer, eller RNA-precursor molekyler, refererar till initiala transkriptionsprodukter som består av en längre sekvens än den mognaste, funktionella RNA-molekylen. Dessa prekursorer innehåller ofta intronsekvenser som behöver tas bort genom ett process som kallas splicing innan den funktionella RNA-molekylen kan bildas. RNA-prekursorer kan vara antingen protein kodande, såsom pre-mRNA (prekursor-messenger RNA), eller icke-proteinkodande, som inkluderar pre-rRNA (prekursor-ribosomalt RNA) och pre-tRNA (prekursor-transfer RNA).

Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.

Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.

Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.

It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.

RNA står för Ribonukleinsyra och är ett molekylärt ämne som liknar DNA men har några viktiga skillnader i sin kemiska struktur. Det finns olika typer av RNA, inklusive ribosomalt RNA (rRNA).

Ribosomer är komplexa maskinerier som består av proteiner och RNA-molekyler och spelar en viktig roll i syntesen av protein. De två huvuddelarna av ett ribosom kallas för stora och små subenheter. I den stora subenheten finns det tre stycken rRNA-molekyler: 5S, 5.8S och 28S. I den lilla subenheten finns det en rRNA-molekyl som kallas 18S rRNA.

18S rRNA är en strukturell komponent i den lilla ribosomala subenheten och hjälper till att bilda den aktiva plats där aminosyror kopplas samman för att bilda proteiner under processen kallad translation. 18S rRNA är en viktig molekyl i cellens proteinproduktion och finns i alla levande celler.

I medicinsk kontext, betyder "konsensussekvens" ofta en konsensus bland experter om den prefererade sekvensen av genetiska test som bör utföras för att diagnostisera eller utesluta en viss ärftlig sjukdom. Det kan också vara en konsensus om den typiska sekvensen av behandlingssteg som rekommenderas för att hantera en viss medicinsk tillstånd.

Exempel: I genetisk testing, en konsensussekvens kan vara en uppsättning gener som experter rekommenderar att testa i en viss ordning för att ställa diagnosen på en specifik ärftlig sjukdom. Detta görs ofta när det finns flera gener som kan vara associerade med samma sjukdom och när det kan vara kostnadseffektivt att testa dem i en viss ordning.

'Sekretoriska banor' är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till de specifika vägar som proteiner följer för att transporteras från ribosomen, där de syntetiseras, till den cellyta där de kommer att sekretieras eller användas.

Denna process innebär att proteinet får en signalpeptid som identifierar det som ett sekretoriskt protein och guider det genom endoplasmatiska nätverket (ER), där det viks korrekt, till golgiapparaten. I golgicellerna modifieras proteinet ytterligare innan det transporteras till dess slutliga destination i cellen, som kan vara cellytan eller en vesikel för sekretion.

Sekretoriska banor är speciellt viktiga för produktion och transport av proteiner som kommer att utsöndras från cellen, såsom hormoner, enzymer och andra signalsubstanser.

"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).

Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.

RNA-spjletting (også kalt RNA-splejsning) er en biokjemisk proces, der foregår i celler under transkriptionen af DNA til mRNA. Under denne proces klippes og limes forskellige dele af det originale RNA-molekyle sammen på ny, hvilket resulterer i et modificeret mRNA-molekyle, der kan oversættes til protein.

Under RNA-spjlettingen identificeres og fjerner man specielle sekvenser kaldet introner fra det oprindelige RNA-molekyle, som ikke skal være med i det endelige mRNA-molekyle. De resterende dele af RNA-molekylet, kaldet exoner, klippes og limes sammen på ny for at danne det endelige mRNA-molekyle.

Denne proces er vigtig for at sikre at det rigtige protein bliver syntetiseret fra et givent gen, da intronerne ofte ikke har nogen funktion i proteinsyntesen og kan påvirke proteinet negativt hvis de inkluderes. RNA-spjletting er en kompleks proces, der involverer flere forskellige enzymer og reguleringsmekanismer for at sikre at den foregår korrekt.

Tubulin refererar till proteiner som är huvudkomponenterna i mikrotubuli, en del av cytoskelettet hos eukaryota celler. Det finns två huvudsakliga typer av tubulinproteiner: alfa-tubulin och beta-tubulin. Dessa två typer av proteiner bildar dimerer som sedan sammanfaller för att bilda mikrotubuli, vilka är långa, hållbara strukturer som spelar en viktig roll i celldelning, transport inom cellen och cellyttstötthet. Microtubules kan också undergå dynamisk omorganisation, det vill säga de kan växa eller krympa genom att addera eller avlägsna tubulin-dimerer från deras ändar. Denna egenskap är viktig för celldelning och cellrörelser.

En endoribonuclease är ett enzym som klipper eller klyver en RNA-molekyl (ribonukleinsyra) vid ett intern, icke-terminalt ställe. Detta innebär att en endoribonuclease inte behöver börja klippa från slutet av RNA-molekylen, utan kan börja klippa var som helst på den. Endoribonukleaser deltar i olika cellulära processer såsom RNA-bearbetning, RNA-degradering och reglering av genuttryck.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler i immunsystemet och andra celler i kroppen. De spelar en viktig roll i celldelning, tillväxt, differentiering, migration och apoptos (programmerad celldöd). Cytokiner kan vara både proteiner och peptider och de verkar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet. De kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och är involverade i regleringen av immunresponsen, blodkoaguleringen och ämnesomsättningen. Exempel på cytokiner inkluderar interleukiner (IL), interferoner (IFN), tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α) och transforming growth factor beta (TGF-β).

Bakteriella yttermembranproteiner, också kända som bakteriecellväggsproteiner eller bakteriemembranproteiner, är proteiner som är integrerade i den yttre membranen hos Gram-negativa bakterier och den enda membranen hos Gram-positiva bakterier. Dessa proteiner spelar en viktig roll i bakteriens överlevnad och patogenicitet, genom att vara involverade i processer som cellväxt, celldelning, näringsupptag, sekretion av toxiner och andra virulensfaktorer, samt skydd mot defensiva mekanismer hos värden.

Bakteriella yttermembranproteiner kan vara klassificerade som integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner beroende på deras interaktion med membranet. Integrala membranproteiner är kovalent bundna till lipidbilagan i membranet och sträcker sig genom hela membranet, medan perifera membranproteiner är lösliga proteiner som associerar till membranets yta via icke-kovalenta interaktioner.

Exempel på bakteriella yttermembranproteiner inkluderar poriner, som bildar kanaler genom membranet och reglerar transporten av molekyler över membranen, samt autolysiner, enzymer som bryter ned peptidoglykan i cellväggen och bidrar till celldelning och morfologi. Andra exempel är toxinproteiner, som används av patogena bakterier för att infektera värden, och effluxpumpproteiner, som exporterar toxiska substanser från cellen.

Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen som sker under meiosen, den typ av celldelning som leder till bildandet av könsceller hos djur och vissa växter. Genetisk rekombination innebär att genetiskt material, i form av DNA-strängar, byts mellan olika kromosomer. Detta sker genom en process som kallas crossing over, där två homologa kromosomer (kromosomer från varsin föräldrageneration som har samma gener i samma ordning) böjs så att deras telomera (ändar) möts och delar av deras längre armar byter plats med varandra.

Genetisk rekombination kan också ske i en laboratoriemiljö genom tekniker som innebär att man klipper DNA-strängar itu och klistrar samman dem på nytt på ett sätt som ger upphov till nya kombinationer av gener. Detta används bland annat vid produktionen av genetiskt modifierade organismer (GMO).

Rapportörgener (engelska: *reporting genes*) är inom genetiken benämning på gener som kodar för proteiner eller RNA-molekyler som har en funktion att rapportera information från cellen till omgivningen. Detta kan ske genom att de aktiverar olika signaltransduktionsvägar, exkretion av signalsubstanser eller andra mekanismer. Exempel på sådana gener inkluderar generna för cytokiner, interferoner och neuropeptider. Rapportörgener spelar en viktig roll i cellkommunikationen och koordineringen av olika fysiologiska processer i kroppen.

'Yersinia pseudotuberculosis' är en bakterie som tillhör familjen Enterobacteriaceae och kan orsaka sjukdom hos människor och djur. Bakterien förekommer naturligt i vissa djurs populationer, såsom gnagare och fåglar, och kan spridas via kontaminerat vatten eller livsmedel.

Hos människor kan 'Yersinia pseudotuberculosis' orsaka en infektionssjukdom som kallas pseudotuberkulos, vilken ofta drabbar mag-tarmkanalen och lymfknutorna i bukhålan. Symptomen på sjukdomen kan variera, men inkluderar ofta diarré, buksmärtor, feber och viktminskning. I allvarliga fall kan infektionen sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka komplikationer som blodförgiftning (sepsis) eller ledinflammation (arthritis).

Det är värt att notera att 'Yersinia pseudotuberculosis' kan vara en zoonos, vilket betyder att den kan överföras från djur till människor. Även om sjukdomen hos människor är relativt ovanlig, kan den potentiellt vara allvarlig och kräver därför medicinsk behandling.

'Legionella pneumophila' är en gramnegativ, aerob bakterie som orsakar legionellos, en allvarlig lungsjukdom. Bakterien förekommer vanligtvis i vattenburna system, såsom kylsystem, varmvattenberedare och fuktighetskällor som dammar och trädkronor. Sjukdomen sprids oftast genom att en person andas in små droppar vatten (aerosoler) som innehåller bakterien. Legionellos kan vara allvarlig, särskilt för äldre och personer med nedsatt immunförsvar, och kan leda till lunginflammation, sepsis och i vissa fall död.

Protein Interaction Domains (PIDs) and Motifs refer to specific regions within a protein's three-dimensional structure that are involved in mediating interactions with other proteins or molecules. These domains and motifs are critical for many biological processes, including signal transduction, cell cycle regulation, DNA replication and repair, and protein folding and degradation.

Protein Interaction Domains are structurally defined regions within a protein that can fold independently and mediate specific interactions with other proteins or molecules. They are often composed of multiple secondary structure elements such as alpha helices and beta sheets, and can be classified into different families based on their structural similarities. Examples of well-known PIDs include the Src homology 2 (SH2) domain, the Src homology 3 (SH3) domain, and the pleckstrin homology (PH) domain.

Protein Interaction Motifs, on the other hand, are short linear sequences of amino acids that mediate specific interactions with other proteins or molecules. Unlike PIDs, motifs do not have a well-defined three-dimensional structure and can be found in different regions of a protein. Examples of well-known interaction motifs include the nuclear localization signal (NLS), the nuclear export signal (NES), and the PDZ-binding motif.

Together, PIDs and motifs play crucial roles in regulating protein function and cellular signaling pathways, and their dysregulation has been implicated in various diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Therefore, understanding the molecular mechanisms of protein interactions is essential for developing new therapeutic strategies and drugs.

Jag antar att du söker en definition av "kärnporkomplexproteiner". Kärnporerna är stora proteinkomplexe som spänner över kärnmembranet hos eukaryota celler och möjliggör transporten av makromolekyler, såsom RNA och protein, mellan cellkärnan och cytoplasman. Kärnporproteinerna är de proteiner som bygger upp dessa komplexe.

Kärnporproteinerna kan delas in i flera olika kategorier baserat på deras funktion, men de två huvudsakliga kategorierna är:

1. Strukturella proteiner: Dessa proteiner bildar den grundläggande strukturen av kärnporerna och inkluderar bland annat proteiner som kallas för "kärnlaminarproteiner" och "kärnporhylstrarna".
2. Transportproteiner: Dessa proteiner är involverade i selektiv transporten av makromolekyler genom kärnporerna. De inkluderar bland annat "importiner", "exportiner" och "kärnporassocierade transportfaktorer (KATs)".

Det är värt att notera att studiet av kärnporproteiner och deras funktion är en aktiv forskningsområde inom molekylärbiologi och cellbiologi.

Proteom refererar till den totala uppsättningen proteiner som produceras eller finns i ett levande cellsystem, såsom en celldel, cell, vävnad eller organism, under specifika förhållanden och tidpunkter. Proteomet består av alla de olika typerna av proteiner som uttrycks av generna i genomet, deras interaktioner med varandra och andra molekyler, och hur de är modifierade och regleras under olika fysiologiska tillstånd eller sjukdomszustånd. Studiet av proteom innefattar identifiering och karakterisering av proteiner, deras funktioner, interaktioner och roll i cellulära processer och sjukdomar. Proteomstudier kan användas för att förstå hur proteiner arbetar tillsammans för att utföra specifika uppgifter inne i cellen, och hur dessa processer störs vid sjukdom.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Cell polarité refererar till den asymmetriska distributionen av molekyler och organeller inom en cell, vilket ger upphov till olika funktionella domäner. Denna polarisering är viktig för cellens förmåga att interagera med sin omgivning och reglerar processer som celldelning, cellytaresform och transport av molekyler.

I epitelceller, som bildar barriärer mellan olika kroppsdelar, är cellpolariteten särskilt viktig. Dessa celler har ofta en apikal domän, som är orienterad mot lumen (håligheten) i ett organ, och en basolateral domän, som är orienterad mot den underliggande basalmembranet. Mellan dessa två domäner finns ofta en tätt packad proteinkomplex, kallat tight junction, som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellen.

I neuroner är cellpolariteten också viktig för deras funktion. Dessa celler har ofta en axonal domän, som är lång och tunn, och en dendritisk domän, som är kort och grenig. Signaler tenderar att färdas i en riktning från den axonal domänen till den dendritiska domänen, och cellpolariteten hjälper till att reglera denna signalering.

I allmänhet är cellpolariteten ett komplext fenomen som inbegriper en mängd molekylära mekanismer, inklusive cytoskelettet, membranproteiner och signalsubstanser.

'Peptide Termination Factors' är ett samlingsbegrepp inom molekylär biologi och genetik för de proteinmolekyler som aktivt bidrar till att avsluta proteinsyntesen i cellen. De flesta proteiner skapas genom en process som kallas translation, där information från ett specifikt stycke DNA (ett gener) används för att bygga upp en polypeptidkedja, vilket är grunden till det slutliga proteinmolekylen.

Translationen inleds med att en mRNA-molekyl (som är en kopia av DNA:t) läses och translateras i en ribosom, som är ett komplext maskineri bestående av två subenheter. Ribosomen sammanfogar aminosyror till en polypeptidkedja genom att de dekoderar informationen från mRNA:t. Denna process fortsätter tills en speciell sekvens av nukleotider (de molekyler som bygger upp DNA och RNA) påträffas i mRNA-sekvensen, kallad ett stoppcodon. När ribosomen stöter på ett stoppcodon aktiveras peptidtermineringsfaktorerna.

Peptidtermineringsfaktorerna hjälper till att avsluta translationen genom att leda bort den sista aminosyran från ribosomen och sedan lösa upp ribosomen från mRNA-molekylen. Detta gör det möjligt för cellen att transportera, vika och modifiera det nyskapade proteinmolekylen så att det kan utföra sina specifika funktioner inom cellen eller utsöndras till extracellulärt matrix.

Det finns flera olika peptidtermineringsfaktorer, och de varierar något mellan olika levande organismer. I eukaryota celler (som till exempel djurceller) kallas dessa faktorer ofta för eRF1, eRF3 och eRF4, medan prokaryota celler (som till exempel bakterier) har andra typer av peptidtermineringsfaktorer.

"Virulensfaktorer" er biokemiske stoffer eller mekanismer som bakterier, svamp eller andre mikroorganismer bruker for å skade værtscellen eller værtens fysiologi, og på den måten fremme sykdomsprosessen. Disse faktorene kan være egne proteiner, toksiner, enzymer eller andre molekyler som ødelegger værttissuer, evner å klare værtsforsvarsmekanismer eller å forstyrre værtsfunksjoner. Virulensfaktorer kan hjelpe mikroorganismene til å spreide seg i kroppen og overleve i værtmiljøet.

In medical terms, "gener" är inte en etablerad term. Det kan ha varit meningen att stava "genetisk", som refererar till arvsanlag eller egenskaper som är ärftliga och bestäms av gener, de grundläggande enheterna i arvsmassan.

En gen är en sekvens av DNA-nukleotider som innehåller information om hur att bygga ett protein eller reglera en biokemisk process. Genetisk information kan påverka många aspekter av individens hälsa och sjukdom, inklusive risken för ärftliga sjukdomar, svar på miljöfaktorer och läkemedelsrespons.

Quaternary protein structure refers to the arrangement of multiple folded protein molecules (known as subunits) in a multi-subunit complex. These subunits can be identical or different and can interact with each other through non-covalent interactions such as hydrogen bonds, ionic bonds, and van der Waals forces. The quaternary structure provides stability to the overall protein complex and influences its function. It is important to note that not all proteins have a quaternary structure; some are composed of a single polypeptide chain and therefore only have primary, secondary, and tertiary structures.

Fysiologisk stress är ett svar hos den autonoma nervsystemet och endokrina systemet i kroppen på olika inre eller yttre stimuli, som aktiverar mekanismer för att hantera hot eller krav. Detta svar involverar en komplex kaskad av hormonella och signalsubstanser, inklusive frisättning av adrenalin och noradrenalin från binjuremärgen samt frisättning av cortisol från binjurebarken. Dessa hormoner förbereder kroppen för att hantera stressören genom att öka hjärtfrekvensen, blodtrycket, glukosnivåerna och andningsfrekvensen, samtidigt som de minskar aktiviteten i icke-nödvändiga organ och system. Detta svar är evolutionärt viktigt för överlevnad och anpassning till hot eller utmaningar, men kan ha negativa effekter på kroppen om det uppehålls under lång tid eller blir excesivt.

"Cell extract" er en betegnelse for et preparat bestående af de intracellulære komponenter, der frigives når celler løses op. Dette kan opnås gennem metoder som mekanisk homogenisering eller kemisk opløsning. Cellens cellemembran ødelægges under processen, hvilket tillader adskillelse af de intracellulære strukturer og molekyler fra de extracellulære komponenter. Cellere fra mange forskellige typer kan behandles på denne måde, herunder bakterier, archaea, svampe, planter og dyr, hvilket gør at cellen ekstrakt har potentiale til at være meget varierende i sin sammensætning alt efter kilden.

I biokemisk forskning kan cell extracts anvendes som en kilde til specifikke enzymer, proteiner eller andre molekyler af interesse. Disse kan derefter undersøges og karakteriseres yderligere i vitro. Cell extracts er også anvendelige i studier af cellemekanismer og biokemiske processer, herunder metabolisme, signaltransduktion, regulering af genudtryk, cellcyklus og andre intracellulære processer.

Metylering är en biokemisk process där en metylgrupp (en enkel kolatom bundet till tre väteatomer, -CH3) adderas till ett molekylärt substrat. Denna reaktion kan katalyseras av olika enzymer och spela en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer, såsom genuttryck och signaltransduktion. Metylering kan även förekomma på olika ställen i ett molekyl, till exempel på DNA, proteiner eller lipider, och kan ha olika effekter beroende på var den sker.

En DNA-helikase är ett enzym som bryter de vätebindningar som håller samman dubbelstängeln i DNA-molekylen, så att den kan öppnas och separeras till två enskilda stänglar. Denna process är nödvändig under celldelningen för att replikera DNA och skapa två identiska kopior av genomet inför cellernas delning. DNA-helikaser använder energibärande molekyler, till exempel ATP, för att kunna bryta de vätebindningar som håller samman baspar i DNA-dubbelstängeln och på så sätt separera dem. Medicinskt sett är DNA-helikaser viktiga för att förstå och behandla sjukdomar orsakade av mutationer eller felaktig funktion hos dessa enzymer.

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

'Xenopus' är ett släkte groddjur som tillhör familjen pipagrodor. Det mest välkända arten inom släktet är Xenopus laevis, även känd som afrikansk klokrypare. Denna art är vanligen vad man avser när man talar om 'Xenopus' i medicinska sammanhang.

Xenopus laevis används ofta inom forskning, speciellt inom utvecklingsbiologi och molekylär biologi, på grund av deras lätta hantering, snabba embryonala utveckling och stora ägg som är lämpliga för mikroinjektion. Deras genetiska och morfologiska likheter med människan gör dem också användbara som modellorganismer för att studera många aspekter av mänsklig fysiologi och sjukdomar.

I medicinska sammanhang kan Xenopus användas för att undersöka utvecklingen av olika organ och system, såsom det nervsystemet, muskelsystemet och det reproduktiva systemet. De kan också användas för att studera immunologi, toxicologi och farmakologi.

Proteininteraktionskartläggning (PPI, Protein-Protein Interaction mapping) är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att undersöka och beskriva hur proteiner interagerar med varandra i cellulära system. Detta är en viktig del av molekylärbiologi och cellulär biokemi, eftersom proteininteraktioner spelar en central roll i nästan alla cellulära processer, inklusive signaltransduktion, reglering av genuttryck, DNA-replikering, och cellcykelkontroll.

Genom att kartlägga dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse för hur proteiner fungerar tillsammans i nätverk och hur de styr cellulära processer. Detta kan hjälpa till att identifiera potentiala terapeutiska mål och utveckla nyare och effektivare behandlingsmetoder för sjukdomar som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och infektionssjukdomar.

Det finns olika tekniker och metoder för att kartlägga proteininteraktioner, inklusive two-hybrid screening, affinitetschromatografi, masspektrometri, fluorescensresonansenergitransfer (FRET), bioluminiscensresonansenergiöverföring (BRET) och krosskärmstekniker. Varje metod har sina egna fördelar och begränsningar, och ofta används flera tekniker i kombination för att verifiera och validera resultaten.

"Cell structures" refer to the various components and organelles that make up a cell, each with their own specific functions that contribute to the overall functioning of the cell. These may include:

1. Nucleus: Controls the cell's growth and reproduction, containing DNA and RNA.
2. Mitochondria: Produces energy for the cell through a process called cellular respiration.
3. Ribosomes: Translates genetic information into proteins.
4. Endoplasmic reticulum (ER): A network of tubules that helps in the transport and synthesis of proteins and lipids.
5. Golgi apparatus: Modifies, sorts, and packages proteins and lipids for transport to their final destinations.
6. Lysosomes: Digests waste materials and foreign substances in the cell.
7. Vacuoles: Stores water, nutrients, and waste products.
8. Cytoskeleton: A network of filaments that provides structure and shape to the cell, allowing it to move and divide.
9. Cell membrane: Regulates what enters and leaves the cell, maintaining its internal environment.
10. Cytoplasm: The jelly-like substance that fills the cell and surrounds the organelles.

GTP-fosfohydrolas är ett enzym som katalyserar nedbrytningen (hydrolys) av GTP (guanosintrifosfat) till GDP (guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp. Detta enzym spelar en viktig roll inom cellulär signalering, där GTP används som energirik källa för att driva olika cellulära processer, till exempel proteinsyntes och celldelning. När GTP-fosfohydrolasen aktiveras bryts GTP ner till GDP, vilket leder till att signaltransduktionen avbryts eller modifieras på något sätt. Detta hjälper till att reglera cellulära processer på ett kontrollerat sätt.

Glykosylering är en biokemisk process där en eller flera sockermolekyler (så kallade glykaner) fogas till ett protein eller en lipid. Denna process katalyseras av enzymer som kallas glykotransferaser och sker vanligtvis inne i cellen i endoplasmatiska retikulatet och Golgiapparaten.

Glykosylering har en rad funktioner i cellerna, bland annat hjälper den till att stabilisera proteiner, reglera deras aktivitet, underlätta transporten av dem mellan olika kompartment inne i cellen och påverka interaktionerna mellan celler. Felen i glykosyleringsprocessen kan leda till olika sjukdomar, såsom kongenitala disorder of glycosylation (CDG) och cancer.

'Svampkromosomer' refererar till de DNA-molekyler som innehåller genetisk information och bestämmer ärftligheten hos svampar. Svampkromosomer skiljer sig i viss mån från djur- och växtkromosomer, men de har ändå en liknande struktur och funktion.

Svampkromosomer kan vara av två typer: linjära eller cirkulära. De flesta svamparna har linjära kromosomer som liknar de hos djur, med två armar som är kopplade till en centromer. Vissa svampar, särskilt jästsvampar, har dock cirkulära kromosomer som liknar dem hos bakterier.

Svampkromosomer innehåller gener som kodar för proteiner och RNA-molekyler som är involverade i cellens metabolism och livscykel. De kan också innehålla sekvenser som inte kodar för några specifika produkter, så kallade icke-kodande DNA-sekvenser.

I motsats till djurkromosomer har svampkromosomer ofta en repetitiv struktur, med upprepningar av vissa sekvenser längs armar. Dessa repetitioner kan variera mellan olika individer och populationer, vilket gör att svampkromosomer kan användas för att studera genetisk variation och evolution hos svampar.

I summa kan man säga att svampkromosomer är de DNA-molekyler som innehåller den genetiska informationen hos svampar, med en liknande struktur och funktion som kromosomerna hos andra levande organismer.

Sfingolipider är en typ av lipider som innehåller en sfingosinbas, som består av en lång, kolvätekedja med en aminogrupp och en hydroxylgrupp. Denna bas kopplas till en fettsyra via en amidbindning och till en sockergrupp via en glykosidbindning. Sfingolipider delas in i tre huvudgrupper: ceramider, sfingomyeliner och glykolipider. De har många olika funktioner i cellen, bland annat som komponenter i cellytan och som signalmolekyler. Abnorma sfingolipider kan leda till sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Repressorproteiner är proteiner som binds till specifika DNA-sekvenser och på så sätt förhindrar transkriptionen av angränsande gener. De fungerar som del av regulatoriska system i celler, där de kan stänga av genuttrycket när det inte behövs. Repressorproteinens aktivitet kan moduleras av olika signalmolekyler, till exempel sekundära meddelandeämnen (secoeder), för att möjliggöra precisely kontrollerad genuttryck. I prokaryota celler är repressorprotein ofta en del av operonregulatoriska system, medan de i eukaryota celler oftare är involverade i regleringen av enskilda gener.

'Värd-patogenförhållanden' är ett begrepp inom medicinen och epidemiologin som refererar till det komplexa samspelet mellan en värdkropp (en människa eller djur) och en patogen (en bakterie, virus, svamp eller parasit) som orsakar sjukdom. Detta förhållande kan variera mycket beroende på flera faktorer, inklusive arten av patogenen, individens immunförsvar, miljöfaktorer och genetiska faktorer hos både värden och patogenen.

Förhållandet mellan värd och patogen kan vara dynamiskt och förändras över tid. Ibland kan en patogen orsaka allvarlig sjukdom i en viss individ, medan samma patogen kan vara asymptomatisk eller orsaka en mildare infektion hos en annan individ. Detta beror ofta på individens immunförsvar och andra faktorer som påverkar deras sårbarhet för sjukdom.

Värd-patogenförhållanden kan också variera beroende på patogena egenskaper, inklusive deras förmåga att infektera värden, replikera sig och sprida sig till andra individer. Vissa patogener har utvecklat mekanismer för att undvika eller undertrycka värdens immunförsvar, vilket kan leda till mer allvarliga infektioner.

Sammanfattningsvis refererar 'värd-patogenförhållanden' till det komplexa samspelet mellan en patogen och deras värdkropp, inklusive de faktorer som påverkar sjukdomsutbrott, allvarlighetsgrad och spridning.

Protein-sekvensanalys är en metod inom bioinformatik och proteomik som används för att undersöka, jämföra och analysera sekvenser av aminosyror i proteinmolekyler. Denna analys kan ge information om proteins struktur, funktion, evolutionärt ursprung och relaterade egenskaper. Metoden bygger ofta på databas-sökningar, flera-krångling (multiple sequence alignment) och prediktion av strukturella domäner och funktionella motiver i proteinsekvenserna.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Plastider er et organell som forekommer i de fleste planter og photosyntetiserende protister. De er opbygget af to membranlager, og deres hovedfunktion er at udføre fotosyntese, dvs. at omdanne solenergi til kemisk energi ved hjælp af vand og kuldioxid. Der findes forskellige typer plastider, herunder kloroplastier, chromoplastier og leukoplastier, som har forskellige funktioner. Kloroplastier er de mest almindelige og indeholder grønt farvestof, mens chromoplastier indeholder rødt, gult eller orange farvestof og er ofte involveret i produktionen af farvestoffer i planter. Leukoplastier har ingen farvestoffer og kan være involveret i opbevaringen af stivelse eller fedtstoffer.

"Bakterie-DNA" refererer til det genetiske materiale i form av DNA (desoxyribonukleinsyre) som findes i bakterier. DNA består av to stränge av nukleotider som er forbundet til hverandre med basepar som er komplementære, dvs. A-T og G-C. Disse basepara koder for genene som styrer bakteriens funksjoner og egenskaper. Bakterie-DNA kan variere mye mellom forskjellige arter av bakterier og er ein viktig del av molekylærbiologien og -genetikken.

Genmanipulerade organismar (GMO) är organismar vars genetisk information har ändrats genom direkt manipulation av DNA-molekyler, ofta med hjälp av bioteknologiska metoder. Detta innebär att gener från en art kan överföras till en annan art för att ge den nya egenskaperna eller funktioner som den ursprungliga arten saknar. Genmanipulation används ofta inom forskning, medicin och jordbruk. Exempel på genmanipulerade organismer är bakterier som producerar insulin för behandling av diabetes, växter resistanta mot skadedjur eller sjukdomar och djur med förbättrad tillväxt eller resistens mot sjukdomar.

HSP70-stressproteiner, också kända som heat shock protein 70, är en typ av proteiner som hjälper till att skydda och underlätta sammanfoldningen av andra proteiner i cellen under stressförhållanden. Dessa stressförhållanden kan inkludera höga temperaturer, oxidativ stress, infektion och andra former av celldamage. HSP70-proteinerna fungerar som chaperoner och hjälper till att förhindra oönskad aggregation av proteiner och underlätta deras korrekta sammanfoldning och transport inom cellen. De aktiveras under stressförhållanden och hjälper till att skydda cellen från skada och underlättar dess återställning efter exponering för stressfaktorer.

Transportblåsor, även kända som surfactant-associated protein C-deficiensblåsor eller SP-C-bristblåsor, är en ovanlig lungsjukdom som främst drabbar nyfödda barn. Den orsakas av en defekt i genen SFTPC, vilket leder till ett felaktigt protein och därmed brist på surfactant i lungorna. Surfactant är ett ytskikt av lipider och proteiner som täcker de luftfyllda alveolerna (lungblåsorna) och hjälper till att minska ytanspänning och förhindra kollaps under exhalationen.

Transportblåsor är ofta associerade med respiratory distress syndrome (RDS), en allvarlig lungsjukdom som kan leda till andningssvårigheter, hypoxi och i värsta fall död hos nyfödda barn. Symptomen på transportblåsor inkluderar andningssvårigheter, snabbt eller ytligt andetag, ljusblå fingrar eller läppar (cyanos), gråaktig hy och svårigheter med att äta. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av kliniska symtom, röntgenundersökning och genetisk analys. Behandlingen innefattar ofta mekanisk ventilation, surfactantersättning och ibland lungtransplantation.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

SNARE-proteiner (Soluble N-ethylmaleimide sensitive factor Attachment protein REceptor) är en grupp proteiner som spelar en viktig roll i membranfusion, särskilt vid exocytos och endocytosprocesser. Dessa proteiner finns naturligt förekommande i eukaryota celler och de hjälper till att sammanfoga cellytans membran med transportvesiklars (blaseformade membrankapslar) membraner, vilket möjliggör transport av varor och signaler mellan olika kompartment inom cellen eller mellan celler.

SNARE-proteiner delas vanligtvis in i två kategorier: vesikel-SNARE (v-SNARE) proteiner och mål-SNARE (t-SNARE) proteiner. V-SNARE proteiner finns på transportvesiklarnas yta, medan t-SNARE proteiner finns på cellytan eller membranen de ska transportera varor till. När v-SNARE och t-SNARE proteiner interagerar med varandra bildar de en komplex struktur som kallas för SNARE-komplex, vilket närmare bringar transportvesikeln till cellytan och initierar membranfusionen.

SNARE-proteiner är därför av central betydelse för cellens funktioner såsom signalsubstansernas release, näringsintag, celldelning och celldöd.

"Cytotoxin" er en betegnelse for et stof som beskadiger eller ødelægger celler i organismen. Cytotoxiner produceres ofte af bakterier og andre mikroorganismer, men de kan også opstå på andre måder, fx som resultat af skade på cellerne. Når cytotoxinerne kommer i kontakt med celler, kan de forårsage en række forskellige effekter, herunder indirekte skader på DNA og proteiner, opbrud af cellemembranen og aktivering af apoptose (programmeret celledød). Cytotoxiner har potentiale til at være meget skadelige for levende organismer, herunder mennesker, og de spiller derfor en vigtig rolle i patogenesen af mange infektionssygdomme.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

DNA-polymerase II er ein enzym som spiller en viktig rolle i DNA-reparasjon og -syntese i eukaryote celler. Det er aktivert under DNA-skade og deltar i reparasjonsmekanismene ved å erstatte feilplassert eller skadet baser i den doble helisestrukturen til DNA. DNA-polymerase II har også en funksjon i DNA-replikasjon under normala forhold, men spiller ikke hovedrollen som DNA-polymerase Alpha og Delta gjør.

Protein Sortering refererer til den proces, hvor proteiner transporteres og lokaliseres korrekt inden for eller udenfor cellen, baseret på signaler i deres aminosyresekvens. Denne proces sørger for at proteinet ender op i det rette subcellulære kompartment, fx cellemembranen, cytoplasmaet, mitokondrier, endoplasmatisk reticulum eller kernen. Protein Sortering involverer flere forskellige mekanismer, herunder chaperon-assisteret foldning, transport gennem cellemembranen via transportproteiner og lokaliseringssignaler, samt nedbrydning af fejlagtigt foldede eller degraderingsmærkede proteiner.

Chlamydomonas reinhardtii är en typ av grön alg som tillhör gruppen Chlorophyta. Den är en encellig organism med två flageller (små, rörliga utskott) och en stel cellvägg. Algen innehåller också en stor kloroplast som ger den sin gröna färg och möjliggör fotosyntes. Chlamydomonas reinhardtii är vanligen runt 10 mikrometer i diameter och förekommer ofta i sötvatten, såsom dammar, pölar och fuktiga jordar. Den används ofta inom forskning som ett modellorganismer på grund av sin enkla byggnad och dess förmåga att överleva under olika förhållanden.

'Genom' refererar till det totala arvsmassan hos en organism, vilket består av DNA-sekvenser som innehåller all information kodad i gener som styr organismens utveckling och funktion.

'Protozoiskt' är ett adjektiv som används för att beskriva någonting relaterat till protozoer, en grupp encelliga eukaryota organismer som lever fritt i vatten eller som parasiter inom andra levande varelsers kroppar.

En medicinsk definition av 'genom, protozoiskt' skulle därför vara den totala arvsmassan hos en protozoisk organism, vilket inkluderar all DNA-sekvens som kodar för dess gener och styr dess utveckling och funktion.

I medicinsk kontext, refererar "höljeproteinkomplex I" till ett proteincomplex som spelar en viktig roll i den cellulära andningen och energiproduktionen inne i mitokondrier. Det kallas också för NADH-dehydrogenas eller Komplex I.

Höljeproteinkomplexet I är beläget i den innersta membranen av mitokondrien och är den första komponenten i den elektrontransportkedjan. Det består av flera sous-enheter och koenzym Q (ubichinon), och dess huvudsakliga funktion är att överföra elektroner från NADH till koenzym Q, samtidigt som protoner pumpas över mitokondriens membran. Detta skapar ett elektrokemiskt gradient över membranet, vilket driver ATP-syntasen för att producera ATP, den primära energikällan i cellen.

Defekter i höljeproteinkomplex I kan leda till mitokondriella sjukdomar och har också visats vara relaterade till neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson's disease.

Ubiquitination är en posttranslationell modifikation av proteiner, vilket innebär att det sker efter att proteinernas syntes är färdig. Processen inkluderar att koppla en ubiquitinmolekyl till ett protein, ofta vid lysinresterna i proteinet. Detta kan ske antingen som monoubiquitination (en ubiquitinmolekyl) eller polyubiquitination (flera ubiquitinmolekyler i en kedja).

Ubiquitinering har flera funktioner, men den viktigaste är att markera proteiner för nedbrytning inuti cellen av proteasomen. Proteasomen är ett komplext protein som bryter ner andra proteiner till små peptider och aminosyror, vilka kan återanvändas i syntesen av nya proteiner.

Ubiquitinering spelar också en roll i regleringen av proteinkinasers aktivitet, DNA-reparation, autofagi (en process där cellen bryter ner eget cytoplasma), och intracellulär trafficking (transport inom cellen).

Felet i ubiquitinering kan leda till flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska sjukdomar.

Kryoultramikrotomi är en teknik inom histologi och elektronmikroskopi som används för att skapa mycket tunt snitt av preparat, ofta i nano- eller till och med picometer-tjocklekar. Denna metod gör det möjligt att undersöka strukturen hos ett preparat på mycket hög upplösning.

I kryoultramikrotomi fryses preparatet först ner till mycket låga temperaturer, ofta nära absoluta nollpunkten (-273°C). Därefter skärs snittet med en diamantkniv i en ultraljudsdriven knivarm. Genom att frysa preparatet först minskar risken för att cellstrukturer skall påverkas eller förstöras under snittprocessen.

Efteråt kan snittet användas för elektronmikroskopi eller andra tekniker som kräver mycket tunt preparat. Kryoultramikrotomi är en viktig metod inom bland annat neurovetenskap, materialvetenskap och cellbiologi.

"Genomslutande genavstängning" eller "komplett genomsluten genavstängning" (engelska: "complete genetic isolation") är ett medicinskt och genetiskt begrepp som avser en situation där två populationer av en art inte kan para sig och reproducera sig med varandra alls, på grund av genetiska skillnader. Detta innebär att det saknas genflöde mellan de två populationerna, vilket leder till att de utvecklas olika över tiden och eventuellt blir skilda arter.

Det kan exempelvis bero på geografiska barriärer som bergen, floder eller havsområden som förhindrar att populationerna kommer i kontakt med varandra, men det kan också bero på beteendemässiga eller fysiologiska skillnader som gör att de inte attraheras till varandra eller inte kan para sig när de möts.

I vissa fall kan genavstängning ske artificiellt, genom mänsklig inblandning i form av avelsprogram eller selektiv reproduktion som syftar till att skapa populationer med specifika egenskaper eller förhindra vissa gener från att spridas.

'Lysin' er en type aminosyre som er essensiell for mennesker, det betyr at kroppen ikke kan produsere den selv og den må derfor tilføres gjennom kosten. Lysin spiller en viktig rolle i produksjonen av kollagen, en strukturell proteinskjemakke som er viktig for styrken og integriteten til huden, knoklene, blodkarrene og andre bindivisjevev. Det er også involvert i absorbsjonen av calcium, noe som er viktig for helse og styrke i knoklene. Lysin er en polar, alifatisk aminosyre med en lengre hydrokarbonkjede og en positivt ladet amino-gruppe. Den finnes naturligvis i mange matvarer som kjøtt, fisk, egg, bærtanter, ost og visse grønnsaker.

"DNA-directed DNA polymerase" refers to a type of enzyme that synthesizes new strands of DNA using an existing DNA strand as a template. These enzymes are responsible for replicating DNA in cells, and they add nucleotides one at a time to the growing end of a new DNA strand, pairing each new nucleotide with the corresponding base on the template strand. This process is essential for the reproduction and survival of all living organisms.

DNA polymerases are highly accurate enzymes that have a proofreading function that allows them to correct mistakes made during replication. This helps ensure that the genetic information encoded in DNA is accurately passed on from one generation to the next. There are several different types of DNA polymerases, each with its own specific functions and characteristics. For example, some DNA polymerases are involved in repairing damaged DNA, while others are involved in recombination, the process by which genetic material is exchanged between two DNA molecules.

Overall, DNA-directed DNA polymerases play a critical role in maintaining the integrity of the genome and ensuring the faithful transmission of genetic information.

The nucleolus is a small, dense structure found within the cell nucleus of eukaryotic cells. It plays a central role in the production and assembly of ribosomal subunits, which are necessary for protein synthesis. The nucleolus is not surrounded by a membrane and is composed of three main regions: the fibrillar center, the dense fibrillar component, and the granular component. These regions are involved in various stages of ribosome biogenesis, including transcription of ribosomal RNA (rRNA) genes, processing and modification of rRNA, and assembly of ribosomal subunits. The nucleolus can change in size and number depending on the cell's needs, such as during periods of increased protein synthesis or stress.

"Essentiella aminosyror" är en medicinsk term som refererar till de aminosyror som organismen inte kan syntetisera själv och därför måste tas in i kroppen genom kosten. Dessa aminosyror är nödvändiga för att bygga upp proteiner och upprätthålla livsviktiga funktioner i kroppen. Det finns totalt 20 standardaminosyror, varav 9 är essentiella:

1. Isoleucin
2. Leucin
3. Lysin
4. Methionin
5. Fenylalanin
6. Treonin
7. Tryptofan
8. Valin
9. Histidin (kan vara essentiell hos spädbarn)

Det är viktigt att ha tillräckligt med dessa aminosyror i kosten för att underlätta tillväxt, reparation och funktion av celler, vävnader och organ.

"Drosophila proteins" refer to the proteins that are expressed by the genes found in the genome of Drosophila melanogaster, also known as the fruit fly. Drosophila is a widely used model organism in various fields of biological research, including genetics, developmental biology, and neurobiology. The study of Drosophila proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes, such as gene regulation, cell signaling, and protein function.

Drosophila proteins are encoded by genes that are transcribed into messenger RNA (mRNA) molecules, which are then translated into proteins through a process called translation. The Drosophila genome contains approximately 15,000 genes, many of which encode for proteins with diverse functions. These proteins range in size from small peptides to large complex structures and play critical roles in various cellular processes, such as enzyme catalysis, DNA replication and repair, signal transduction, and cytoskeleton organization.

The study of Drosophila proteins has led to the discovery of many important biological concepts, including the mechanisms of gene regulation, the role of microRNAs in post-transcriptional gene silencing, and the function of protein domains in mediating protein-protein interactions. Additionally, Drosophila proteins have been used as models to study human diseases, such as cancer, neurodegenerative disorders, and developmental abnormalities. The insights gained from studying Drosophila proteins have provided valuable information for understanding the molecular basis of these diseases and developing new therapeutic strategies.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

En amöba är en typ av encellig eukaryot cell, som tillhör supergruppen Amoebozoa. Amöbor kännetecknas vanligtvis av sin förmåga att röra sig och förändra sin form genom att utvidga och drar in pseudopodier (fingerliknande utskott). Det finns många olika arter av amöbor, och de kan variera i storlek, form och funktion. Några arter lever frilevande i vatten eller fuktiga miljöer, medan andra är parasiter som lever inne i andra organismer, inklusive människor. En känd amöba som kan orsaka sjukdom hos människor är Entamoeba histolytica, som kan orsaka amöbiasis, en infektion som kan leda till diarré, magont och i värsta fall livshotande komplikationer.

Kryo-elektronmikroskopi (Cryo-EM) är en form av elektronmikroskopi där man använder mycket låga temperaturer, vanligen flytande kväve eller helium nära absoluta nollpunkten (-196°C eller -273°C), för att konservera biologiska prover i en naturlig och tresidigt fixerad tillstånd. Denna metod möjliggör direkt observation av biologiska makromolekyler och deras komplexa med formationer på molekylär nivå.

Cryo-EM har under de senaste åren blivit en allt vanligare teknik inom strukturbiologin, eftersom den kan användas för att bestämma tredimensionella strukturer av biologiska makromolekyler och deras komplex med hög upplösning, även om de är svåra att kristallisera. Denna teknik har haft en stor inverkan på forskningen inom områden som cellbiologi, strukturbiochemistry, virologi och neurovetenskap.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

"Kassetmutagen" är ett samlingsbegrepp inom genetisk toxicologi för kemiska ämnen som kan orsaka skada på DNA i cellkärnan. Begreppet kommer från "Ames-testet", en metod för att screening av mutagena ämnen, där man använder bakterier i en liten behållare (på engelska: "cassette") som innehåller ett genetiskt modifierat stam av bakterien Salmonella typhimurium.

Kassetmutagener är ämnen som kan orsaka mutationer i DNA-sekvensen hos levande organismer, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer och genetiska defekter. Dessa ämnen kan förekomma naturligt eller kan vara syntetiska och kan finnas i vardagsprodukter, industrier eller miljön.

Det är värt att notera att en kassetmutagen inte nödvändigtvis kommer att vara cancerogent, men det finns en korrelation mellan mutagena ämnen och cancerutveckling.

'Drosophila' är ett släkte inom flugordningen, och det mest kända arten inom släktet är bananflugan (*Drosophila melanogaster*). Denna art är en vanlig modellorganism inom genetisk forskning på grund av sin enkla uppbyggnad, kort livscykel och lätta odling. Genomet hos bananflugan är väl studerat och den har blivit ett viktigt verktyg för att förstå grundläggande principer inom genetik och developmental biology.

'Ubiquitin-protein ligaser' (UBE's or E3 ligases) är en typ av enzymer som spelar en viktig roll i proteinnedbrytningen och regleringen av cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och DNA-skador. De gör detta genom att katalysera överföringen av ubiquitin, ett litet protein, till specifika målproteiner.

Ubiquitinering av proteiner kan leda till olika konsekvenser beroende på hur många ubiquitinmolekyler som adderas och var de adderas. Monoubiquitinering (enbart en ubiquitinmolekyl) kan fungera som en signal för att ändra proteins interaktioner eller lokalisering, medan polyubiquitinering (flera ubiquitinmolekyler) oftast är associerat med proteinnedbrytning.

UBE's kan kategoriseras i tre huvudgrupper baserat på deras struktur och mekanism: Really Interesting New Gene (RING)-finger, Homologous to E6-AP C-terminus (HECT) och RING Between RING (RBR). Varje grupp har sina unika egenskaper och roller i ubiquitinering av olika målproteiner.

I allmänhet är UBE's viktiga regulatörer av cellulära processer, och deras felreglering kan leda till patologiska tillstånd såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska tillstånd.

En "plant cell" (plantecell) er en type av celle som finnes i planter og andre sorter av fotosyntetiserende organismer, som grønalger og mange former for lav. Plant cells har noen unike strukturer og funksjoner i forhold til dyrs og bakterias celler. Her er en kort medisinsk definisjon av en plant cell:

En plant cell er en membranbunden kompartmentalisert livssystem som inneholder organeller, strukturer og molekyler som samarbeider for å fullføre cellens livsviktige funksjoner. Plant cells har noen unike strukturer, inkludert:

1. **Cellevægg (Cell Wall):** En stiv, porøs struktur utenfor cellemembranen som gir støtte og form til cellen. I planter er cellwallen oppbygd av cellulose, hemicellulose og pektin.
2. **Plastisjer (Plastids):** Double-membrane-bound organeller involvert i fotosyntese og andre metaboliske prosesser. De mest kjente plastisjene er kloroplasater, som inneholder grøn pigmentet chlorophyll og er involvert i fotosyntesen. Andre typer av plastisjer inkluderer leukoplasater (som lagres stivelse) og kromoplasater (som produserer farvestoff).
3. **Vakuoler:** Membran-bound kompartmenter som inneholder vann, ioner, organisk stoff og andre molekyler. De fungerer som lagerringer for næringsstoffer og er involvert i reguleringen av cellevannets osmotiske trykk.
4. **Endoplasmatisk reticulum (ER):** Et nettverk av membran-bound tubuler som deler seg opp i to typer: det glatte ER og det rufflate ER. Det glatte ER er involvert i lipid- og steroidsyntesen, mens det rufflate ER har ribosomer bundet til overflaten sin og er involvert i proteinsyntesen.
5. **Mitochondrier:** Double-membrane-bound organeller involvert i cellens energiproduksjon gjennom cellegjenets respirasjon.
6. **Cellevægg (i planter):** En eksoskelet av cellulose og andre polymerer som styrker cellen og hjelper til å definere celleformen.

Disse strukturene er unike for planter og spiller en viktig rolle i planternes livsviktige prosesser, inkludert fotosyntese, næringsopptak, stoffskifte og energiproduksjon.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Enligt medicinskt lexicon är ett kodon ett trentals sekvens av nukleotider i DNA eller RNA som koder för en viss aminosyra under processen av proteintranslering. I mRNA består varje kodon av tre baser, och det finns 64 möjliga kodonkombinationer. Av dessa kodar 61 för specifika aminosyror, medan de resterande tre (UAA, UAG och UGA) är stoppkodon som signalerar slutet på proteinkedjan.

"Chromatin assembly and disassembly" refer to the processes by which chromatin, the complex of DNA, histone proteins, and other molecules that make up chromosomes, is organized and reorganized in the cell.

Chromatin assembly refers to the process by which DNA winds around histone proteins to form a more compact structure called a nucleosome. This process is mediated by various protein complexes, including the chromatin assembly factor 1 (CAF-1) and histone chaperones, which help to deposit histones onto the DNA. The degree of compaction can be regulated by various post-translational modifications of the histone proteins, such as methylation, acetylation, and phosphorylation, which can either promote or inhibit chromatin condensation.

Chromatin disassembly, on the other hand, refers to the process by which chromatin is relaxed and made more accessible for transcription, DNA replication, and repair. This process involves the removal of histones from the DNA, as well as the modification of histone proteins to create a more open chromatin structure. Chromatin disassembly is mediated by various protein complexes, including ATP-dependent chromatin remodeling complexes, which use energy from ATP hydrolysis to move or remove nucleosomes, and histone modifying enzymes, which add or remove post-translational modifications to the histone proteins.

Together, these processes of chromatin assembly and disassembly play a critical role in regulating gene expression, DNA replication, and other fundamental cellular processes.

Enkelsträngat DNA, eller singel-stranded DNA (ssDNA), är en typ av DNA-molekyler som består av en enda sträng av nukleotider i stället för de dubbla strängarna som vanligtvis finns i dubbelsträngat DNA (dsDNA). Den enkelsträngade DNA:t har samma basparningar som dubbelsträngat DNA, där adenin parar sig med tymin och guanin parar sig med cytosin, men eftersom det bara finns en sträng kan den inte bilda en kompakt dubbelhelix. Istället tenderar den att vara mer löst sammansatt och kan ha olika former beroende på omgivningen.

Enkelsträngat DNA förekommer naturligt i vissa virus, såsom filovirusesläktet som inkluderar Ebolavirus, och retrotransposoner, som är sekvenser av DNA som kan kopieras och flytta sig till nya positioner i genommet. ssDNA kan också uppstå under vissa cellulära processer, såsom reparation av skada på dsDNA eller under meiosen då dubbelsträngat DNA transkriberas till enkelsträngat mRNA.

I laboratoriemiljöer kan enkelsträngat DNA syntetiseras genom polymeraskedjanreaktion (PCR) med speciella enzymer och reagens som gör att man kan skapa en komplementär sträng till en given DNA-sekvens. Detta används ofta inom molekylärbiologi för att studera och analysera DNA-sekvenser.

"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.

Peroxisomer är ett membranomslutet organell som finns inne i eukaryota celler. Det innehåller en uppsättning enzymer som katalyserar olika reaktioner, främst relaterade till oxidationen av väteperoxid till vatten och syre. Peroxisomer deltar i flera metaboliska processer, inklusive beta-oxidation av fettsyror, syntesen av plasmalogener (en typ av fosfolipider), katabolismen av polyaminersyror och detoxifiering av giftiga substanser. De är också involverade i kätosyremetabolism och biosyntesen av järn-svavelkluster i vissa enzymer. Peroxisomernas storlek, form och antal kan variera mellan olika celltyper och under olika tillväxt- och differentieringsstadier.

Mikrofilamentproteiner är en typ av cytoskelettproteiner som bildar trådlika strukturer i celler. De är smala fibriller med en diameter på omkring 3-7 nanometer och är huvudsakligen uppbyggda av aktin, ett globulärt protein. Mikrofilamentproteiner spelar en viktig roll i celldelning, cellrörelser, celladhesion och cellmekanik. De kan också interagera med andra proteiner för att bilda komplexa strukturer som lamellipodier och filopodier.

Immunprecipitation (IP) är en biokemisk metod som används för att isolera och koncentrera specifika proteiner eller nucleinsyra-protein-komplex från en komplex biologisk blandning, såsom celllysat eller serum. Denna teknik bygger på principen om antigen-antikroppsreaktion där ett specifikt antikroppar (immunglobulin) binder till sitt korresponderande antigen (protein av intresse).

I immunprecipitationsexperimentet inkuberar man celllysat eller serum med ett specifikt antikropp som är bundet till en fast fas, såsom magnetiska perler eller en plasttub. Under inkuberingstiden binds antikroppen till sitt korresponderande antigen i lösan fasen. Sedan sköljs systemet för att avlägsna ospecificerat bundna proteiner och andra komponenter. Slutligen elueras immunkomplexen från fast fasen, vilket resulterar i en renare fraktion av det protein av intresse som kan analyseras ytterligare med olika metoder, såsom västra blotting eller masspektrometri.

Immunprecipitation används ofta i forskning för att undersöka interaktioner mellan proteiner, identifiera posttranslatoriska modifikationer och bestämma relaterade signaltransduktionsvägar.

'Genbibliotek' (engelska: genomic library) är ett sätt att lagra och organisera DNA-sekvenser från ett eller flera organizmer i form av kloner i värdarceller, ofta bakterier eller jäst. Genombiblioteken innehåller kompletta uppsättningar av genomet organismens DNA-fragment, vilket gör det möjligt att studera och analysera dessa sekvenser på ett systematiskt sätt. Denna teknik används ofta för att identifiera specifika gener eller andra intressanta DNA-sekvenser inom ett helt genome. Genombiblioteken kan också vara värdefulla resurser för att studera evolutionära relationer mellan olika arter och för att utveckla nya molekylära biologiska verktyg och metoder.

Guaninnukleotidutbytesfaktorer (G-protein-coupled receptors, GPCR) är en typ av transmembranreceptor som spelar en viktig roll i cellsignalering. När en ligand binder till den extracellulära domänen av receptorn induceras en konformationsförändring som får proteinet ras att byta ut ett guanosindifosfat (GDP) mot ett guanosintrifosfat (GTP). Detta resulterar i att G-proteinet delas upp i två delar, och båda dessa kan sedan interagera med andra proteiner och enzymer för att påverka cellens signaltransduktionsvägar.

GPCR är involverade i en rad olika fysiologiska processer, såsom seende, lukt, smak, smärta, blodtryck, immunförsvar och hormonell signalering. De är också mål för många läkemedel, eftersom de kan påverka cellers respons på signalsubstanser som kan vara involverade i sjukdomar.

"Kärnmatrix" refererar till den nukleära kompartmentet inuti en cell där kromosomerna och deras DNA-molekyler befinner sig. Den består huvudsakligen av proteiner, såsom histoner, som hjälper till att organisera och paketera DNA:t på ett sätt som möjliggör korrekt replikation, transkription och reparation av genomet. Andra komponenter i kärnmatrisen inkluderar icke-histonproteiner, RNA och strukturella element såsom nukleolusen där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Kärnmatrisen är av central betydelse för cellens genetiska funktioner och dess struktur och integritet är kritisk för cellens överlevnad och homeostas.

En fagosom är en membranomgiven struktur som bildas inuti en bakteriecell när den infekterats av ett virus, kallat ett bakteriofag. Fagosomen innehåller det infekterande viruset och bildas genom att bakterievirtuell DNA eller RNA och delar av den infekterade cellens membran omges av en dubbelmembranstruktur. Fagosomen transporteras sedan till cellkärnan där virusgenomet integreras i värdbacteriens genetiska material eller reproducerar sig, vilket resulterar i att bakterien dör och frisätter nya viruset.

TOR (Target of Rapamycin) Serine-Threonine Kinases are a group of conserved protein kinases that play a crucial role in regulating cell growth, proliferation, and metabolism in response to various environmental cues such as nutrient availability, energy status, and growth factor signaling. They are named after the drug Rapamycin, which inhibits their activity by forming a complex with FKBP12 (FK506-binding protein 12).

Mammalian cells express two distinct TOR kinases, mTORC1 and mTORC2, which differ in their composition, regulation, and functions. mTORC1 is a rapamycin-sensitive complex that contains mTOR, Raptor (Regulatory associated protein of mTOR), and mLST8 (mammalian lethal with SEC thirteen). It primarily responds to growth factor signaling and nutrient availability to regulate protein synthesis, lipid metabolism, autophagy, and lysosome biogenesis.

mTORC2 is a rapamycin-insensitive complex that contains mTOR, Rictor (Rapamycin-insensitive companion of mTOR), mLST8, and Sin1 (Stress-activated map kinase-interacting protein 1). It primarily responds to growth factor signaling to regulate cytoskeletal organization, cell survival, and metabolism.

Both mTORC1 and mTORC2 are activated by the small GTPases Rheb (Ras homolog enriched in brain) and Rag (Ras-related GTP-binding protein), respectively, which sense nutrient availability and energy status to regulate TOR kinase activity. Dysregulation of TOR kinases has been implicated in various diseases, including cancer, diabetes, and neurodegenerative disorders.

"Cricetulus" er en slags gnaeger (rodent) som tilhører familien Cricetidae. Denne gruppen inkluderer forskjellige arter som lever i Asien, herunder den mongolske gnaegeren ("Cricetulus griseus") og den kinesiske hamster ("Cricetulus barabensis"). Disse gnaegerne er generelt små, med en kroppslengde på 8-12 cm og et vekt på 20-50 gram. De lever i underjordiske boner og har en diett som består av frø, urter og insekter.

'Sekvenshomologi' er en begrep i molekylærbiologi som refererer til den grad av likhet mellom to eller flere sekvenser av nukleotider eller aminosyrer i DNA, RNA eller proteiner. Høyere grad av sekvenshomologi betyr større slåss mellom de to sekvenser og kan indikere en felles evolutiv opprinnelse eller funksjon.

I praksis brukes algoritmer for sekvensanalyse til å sammenlignge parvis sekvenser og berenge et tall som representerer prosentandelen av identiske nukleotider eller aminosyrer, slik at en sekvenshomologi på 80% betyr at 80% av de sammenlignede nukleotid- eller aminosyresekvenene er like. Det finnes også andre måter å berenge sekvenshomologi, for eksempel ved bruk av scoringmatriser som veier forskjellige typer substitusjoner og løkker i forhold til hverandre.

Sekvenshomologi er en viktig konsept innenfor molekylærbiologi og genetisk forskning, fordi det kan brukes til å identifisere relasjoner mellom gener og proteiner i ulika organismer, forstå evolusjonære endringer og funksjonelle roller, og utvikle hypoteser om molekylær mekanisme og regulering.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

Masspektrometri är en analytisk teknik som används för att bestämma massan och relativa mängden av molekyler eller joner i en provblandning genom att mäta deras massa-till-laddning (m/z) förhållande.

I masspektrometri separeras jonerna baserat på deras differentiella acceleration i ett elektriskt fält, som är relaterad till deras massa-till-laddning (m/z) förhållande. Därefter detekteras och räknas antalet joner med olika m/z värden upp, vilket ger upphov till ett masspektrum som visar relativa intensiteterna av de joner som har detekterats i förhållande till deras m/z värden.

Masspektrometri används inom en rad olika områden, såsom kemisk analys, biologisk forskning, miljöanalys och forensisk vetenskap, för att identifiera och cuantifiera olika substanser i komplexa blandningar.

GTP (Guanosintrifosfat) är ett nukleotid som deltar i cellers energimetabolism och signaltransduktion. GTP-bindande proteiner är proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP till GDP (Guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp.

Denna process används ofta som ett on/off-switchn för att reglera proteinaktiviteten inom celler. När GTP är bundet till proteinet är det aktiverat, medan när GTP hydrolyseras till GDP så inaktiveras proteinet igen.

Exempel på viktiga GTP-bindande proteiner inkluderar Ras-proteiner, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i cancer, samt G-proteiner, som är involverade i signalsystemet för många hormoner och neurotransmittorer.

Telomérer är de repetitiva DNA-sekvenser som finns längst ut på kromosomernas ändar. De skyddar kromosomernas slut genom att förhindra att de förkortas eller skadas under celldelningarna. När cellen delar sig förlorar teloméren en viss längd, och när de blir för kort kan cellen inte längre dela sig korrekt och går in i en så kallad cellcykelarrest eller apoptos (programmerad celldöd). Telomerlängden används därför som ett mått på cellens ålder och livslängd.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

Endopeptidaser är en typ av enzymer som bryter ned proteiner genom att spjälka (hydrolysera) peptidbindningarna mellan aminosyror inuti proteinmolekylen, istället för vid proteinets yta. De kallas också för proteinaser eller endoproteinaser. Det finns flera olika typer av endopeptidaser, som kategoriseras beroende på vilka peptidbindningar de preferentiellt spjälkar. Exempel på endopeptidaser är trypsin, chymotrypsin och kollagenas.

I et medicinskt sammanhang refererar "flagell" till den smala, vitiforma strukturen som kan förekomma på bakterier och protozoer. Flagellen fungerar som ett slags "svans" som hjälper dessa mikroorganismer att röra sig och förflytta sig i sin omgivning.

Bakteriers flageller är oftast uppbyggda av ett protein kallat flagellin, och de kan vara enskilda eller förekomma i flera exemplar på samma cell. Protozoernas flageller är däremot ofta mer komplexa och kan innehålla olika strukturer som hjälper till att styra rörelsen.

Det är värt att notera att det finns andra betydelser av ordet "flagell" utanför medicinska sammanhang, såsom den lilla piska som används i kyrkor eller den del av en människas spermie som liknar en svans.

Molekyler är de minsta beståndsdelarna av ett rensat, rent ämne och består vanligtvis av två eller flera atomer som är kemiskt bundna tillsammans. Molekylstruktur refererar till den specifika positionen och orienteringen av varje atom i en molekyl, inklusive de kemiska bindningarna mellan dem. Denna struktur kan ha stor betydelse för molekylets egenskaper och funktion, eftersom små förändringar i molekylstrukturen kan leda till stora skillnader i dess fysikaliska och kemiska karaktär.

Exempel: Vatten (H2O) är en enkel molekyl med en molekylstruktur som består av två väteatomer (H) bundna till en syreatom (O) genom kovalenta bindningar. Denna specifika molekylstruktur ger vattnet unika egenskaper, såsom dess höga brytningsindex och dess förmåga att agera som ett polärt lösningsmedel för många olika ämnen.

'Xenopus laevis' är ett amfibieväxt som tillhör släktet Xenopus och familjen pipagrodor. Denna art är ursprungligen hemmahörande i subsahariska Afrika, där den förekommer i stillastående eller långsamt flytande vattensamlingar.

Xenopus laevis är en tvåbensegellös grodart som blir cirka 10-15 cm lång och kännetecknas av sin robusta byggnad, grönaktiga till bruna färger och sina tydligt framträdande, knölformade parotidkörtlar bakom ögonen.

Denna art är välkänd inom forskningen, speciellt inom molekylärbiologi och genetik, eftersom den har en lång livslängd i fångenskap (upp till 15 år) och är lätt att hantera och föröka. Xenopus laevis används ofta som ett modellorganism för att studera utvecklingsbiologi, neurobiologi och immunologi.

Karyoferin är ett protein som hjälper till att transportera kromosomer och andra strukturer relaterade till cellkärnan (nukleoplasma) mellan cellkärnan och cytoplasman under celldelningen. Det finns två huvudtyper av karyoferiner: importin (kallas även karyoferin-α) och exportin (kallas även karyoferin-β). Importin transporterar proteiner in i cellkärnan, medan exportin transporterar proteiner ut från cellkärnan. Dessa karyoferiner binder till specifika signaler på de proteinmolekyler som ska transporteras och interagerar med det cytoskelett som finns i kärnporerna för att föra över lasten genom dem.

Ett stoppkodon är en sekvens av tre nukleotider (en kodon) i DNA eller mRNA-sekvens som inte kodar för en aminosyra, utan istället signalerar för att translationen ska avbrytas. Det finns tre olika stoppkodon: UAG, UAA och UGA. När dessa kodoner läses av ribosomen under proteinsyntesen kommer translationen att avbrytas och det resulterande peptidkedjan klipps loss från tRNA och ribosomen. Detta är en nödvändig process för att producera fullständiga, funktionella proteiner.

I'm happy to help! However, I believe there might be a slight error in the term you are looking for. "Exosome Multienzyme Ribonuclease Complex" is not a standard medical term. Instead, I believe you may be referring to "Exosomal Nucleases" or "RNase H2 Complex in Exosomes."

Exosomes are small extracellular vesicles that contain various biomolecules such as proteins, lipids, and nucleic acids. They play a crucial role in intercellular communication and can be found in various biological fluids, including blood, urine, and cerebrospinal fluid.

Exosomal nucleases refer to enzymes that are present in exosomes and are involved in the degradation of nucleic acids, such as DNA and RNA. These enzymes can help regulate gene expression and maintain genomic stability by degrading excess or damaged nucleic acids.

The RNase H2 complex is a type of endonuclease that specifically cleaves RNA-DNA hybrids. It plays an essential role in DNA replication, repair, and transcription. Recent studies have shown that the RNase H2 complex can be found in exosomes and may play a role in regulating gene expression by degrading RNA-DNA hybrids in recipient cells.

Therefore, the definition of "Exosomal Nucleases" or "RNase H2 Complex in Exosomes" is:

Enzymes present in exosomes that are involved in the degradation of nucleic acids, such as DNA and RNA, and may play a role in regulating gene expression by degrading excess or damaged nucleic acids. The RNase H2 complex is a specific type of endonuclease found in exosomes that cleaves RNA-DNA hybrids and plays an essential role in DNA replication, repair, and transcription.

HEK (Human Embryonic Kidney) 293 cells är en immortaliserad celllinje som isolerades från humana embryonala njurceller under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess blivit ett vanligt verktyg inom molekylärbiologi och genetisk manipulation, eftersom de är lätta att kultivera och har en hög transfektionsgrad. HEK293 celler används ofta för att producera rekombinanta protein och virus-like partiklar (VLPs) i forskning och utveckling av biologiska läkemedel. Det är viktigt att notera att dessa celler inte längre bär samma karaktäristika som de ursprungliga njurcellerna, eftersom de har genomgått en genetisk förändring under kultiveringen.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

En DNA-topoisomeras typ I är ett enzym som kan introducera eller bortta en singulär (enkel) snitt i en DNA-molekyl för att reglera dess topologi, det vill säga den sätts sammanviklar sig. Det finns två huvudtyper av DNA-topoisomeraser: typ I och typ II. Typ I-topoisomeraser kan endast klippa en sträng i dubbelstrenget DNA och är därför mindre omfattande än typ II-topoisomeraser, som kan klippa båda strängarna i dubbelstrenget DNA.

Typ I-topoisomeraser delas vidare upp i tre underkategorier: typ IA, IB och IC. De flesta kända typer av typ I-topoisomeraser tillhör typ IA eller IB. Typ IA-topoisomeraser finns hos både prokaryota och eukaryota celler, medan typ IB-topoisomeraser är mer specifika för prokaryota celler.

Typ I-topoisomeraser spelar en viktig roll i processer som DNA-replikation, transkription och rekombination genom att hjälpa till att hantera topologiska problem som uppstår när DNA-molekyler böjs eller vrids.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl har en specifik sekvens av nukleotider, kallad antikodon, som kan binda till motsvarande komplementära kodon på en mRNA-molekyl under translationen.

tRNAs är också associerade med en specifik aminosyra genom en process som kallas för charging eller aminosyrbindning. Varje tRNA har en specifik aminosyrabindningsplats, kallad CCA-ändan, där en aminosyra kan kopplas till tRNA av ett enzym som heter aminoacyl-tRNASyntetas.

Met-tRNA (metionin-tRNA) är en speciell typ av tRNA som associerar med aminosyran metionin. Det finns två typer av Met-tRNA:s i cellen - initiator Met-tRNA och elongerings Met-tRNA. Initiator Met-tRNA binder till startkodon AUG på mRNA och inleder proteinsyntesen genom att första aminosyran som kopplas till den nya peptidkedjan är metionin. Elongerings Met-tRNA ersätter en annan aminosyra i peptidkedjan under translaionen och lägger till en ny metionin till peptidkedjan.

"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.

Mitokondriella proteiner är proteiner som finns i mitokondrier, de energiproducerande organellerna i celler. Mitokondrier har sitt ursprung från bakterier och innehåller därför två separata set av gener, en uppsättning kodad av DNA i mitokondrien (mtDNA) och en annan uppsättning kodad av DNA i cellkärnan (nukleärt DNA).

Mitokondriella proteiner kan delas in i två grupper beroende på var de genereras:

1. Proteiner som kodas av mtDNA: Detta inkluderar 13 proteiner som är involverade i oxidativ fosforylering, ett process där energi utvinns från näringsämnen genom andning. Dessa proteiner är subenheter till de fyra komplex som utgör den elektrontransportkedja som producerar ATP (adenosintrifosfat), den huvudsakliga energibäraren i celler.
2. Proteiner som kodas av nukleärt DNA: Detta är den största gruppen mitokondriella proteiner, med uppskattningsvis 1 000-1 500 olika proteiner. Dessa proteiner är involverade i en mängd olika funktioner inom mitokondrien, såsom oxidativ fosforylering, metabolism av aminosyror och fettsyror, hemosyntes, apoptos (programmerad celldöd) och andra cellulära processer.

Många sjukdomar kan orsakas av mutationer i gener som kodar för mitokondriella proteiner, vilket kan leda till en brist på energiproduktion och cellskador. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar mitokondriell neurogastrointestinal syndrom (MNGIE), Leighs sjukdom och mitokondriell encefalomyopati.

Proteinsyntesehæmmere (eller proteinbiosynteseinhibitorer) er lægemidler, der modvirker bakteriers evne til at syntetisere proteiner og dermed forhindrer deres vækst og formering. Disse lægemidler virker ved at blokere for enten transkriptionen (overførslen af genetisk information fra DNA til mRNA) eller translationen (overførslen af information fra mRNA til proteiner). Proteinsyntesehæmmere kan inddeles i flere kategorier, alt efter hvilken del af proteinsyntesen de forstyrrer. Nogle eksempler på proteinsyntesehæmmere er:

1. Antibiotika: Disse lægemidler virker mod bakterielle infektioner ved at forstyrre proteinsyntesen i bakterierne, hvilket resulterer i deres død. Eksempler på antibiotika, der er proteinsyntesehæmmere, inkluderer tetracykliner, aminoglykosider og macrolider.
2. Antifungale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af svampeinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende svampeceller. Eksempler på antifungale proteinsyntesehæmmere inkluderer azoler, allylaminer og echinocandiner.
3. Antivirale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af virusinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende virusceller. Eksempler på antivirale proteinsyntesehæmmere inkluderer proteaseinhibitorer, neuraminidaseinhibitorer og reverse transkriptasehæmmere.

Proteinsyntesehæmmere er en vigtig klasse af lægemidler, der anvendes til behandling af mange forskellige infektioner. Deres effektivitet skyldes deres evne til at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende celler, hvilket resulterer i deres død eller nedsatte funktion.

'Växtgener' är ett begrepp inom genetiken och molekylärbiologin som refererar till den totala uppsättningen genetisk information hos växter. Genomer består av DNA-molekyler som innehåller tusentals gener, regulatoriska sekvenser och icke kodande regioner. Växters genomer varierar i storlek och komplexitet mellan olika arter. Exempel på växtgener inkluderar risgenomet (cirka 460 miljoner baspar), majsgenomet (cirka 2,3 miljarder baspar) och människans genomet (cirka 3 miljarder baspar). Studiet av växtgener har potentialen att förbättra jordbrukets produktivitet, föda världens växande befolkning och skydda mot skadegörare och klimatförändringar.

Salmonella Typhimurium är en specifik serotyp av bakterien Salmonella enterica, som orsakar sjukdomen salmonellos hos människor och djur. Denna bakteriestam är en av de vanligaste orsakerna till matburna infektioner hos människor världen över. Sjukdomen som orsakas av Salmonella Typhimurium visar sig ofta som akut gastroenterit med diarré, buksmärtor och feber. Infektionen sprids vanligtvis via kontaminerad mat eller vatten som innehåller bakterierna.

Guanosindifosfat (GDP) är ett nukleotidtriphosphat som består av en guanosinbase, en pentos (ribos) och tre fosfatgrupper. Det bildas när en fosfatgrupp tas bort från guanosintrifosfat (GTP) under en reaktion katalyserad av ett enzym. GDP är en viktig molekyl inom cellens energihushållning och signaltransduktion.

Cyclin B är en typ av cyklin, som är proteiner som reglerar cellcykeln. Cyclin B når sin högsta koncentration under den mitotiska delen av cellcykeln och aktiverar kinasen CDK1 (cyklindependenta kinas 1), vilket leder till att cellen går in i mitos. När celldelningen är klar, bryts ner cyclin B ned så att CDK1 inte längre är aktiverad och cellcykeln kan fortsätta. Cyklin B har därför en viktig roll för att koordinera celldelning och celldifferentiering.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

"Smått nukleolära RNA" (snRNA) är en typ av icke-kodande RNA-molekyler som spelar en viktig roll i processeringen och maturationen av rRNA (ribosomalt RNA) i cellkärnan. De är en del av spliceosomen, ett komplext maskineri bestående av flera olika proteiner och snRNA-molekyler som utför splicing av pre-mRNA (primärt kodande RNA).

SnRNA-molekylerna är relativt små, vanligtvis mellan 100 och 300 nukleotider långa, och transkriberas från egna gener som ligger i det smått nukleolära området i cellkärnan. De kemiskt modifieras sedan genom att de till exempel får en metylgrupp (metylering) eller en fosfatgrupp (fosforylering) tillfogad, vilket kan påverka deras funktion.

SnRNA-molekylerna bildar komplexa med proteiner och andra RNA-molekyler för att utgöra smått nukleolära ribonukleoproteinpartiklar (snRNP). Dessa snRNP är viktiga för att katalysera splicingreaktioner där intronsekvenser tas bort och exonsekvenserna sammanfogas till ett fullständigt mRNA-molekyl som kan översättas till protein.

RNA Cap Analogs är artificiella nukleotider som efterliknar den kapstruktur som finns på 5'-slutet av eukaryota messenger RNA (mRNA). Denna kapstruktur består vanligtvis av en metylguanosinmodifikation, som hjälper till att skydda mRNA från nedbrytning och underlättar dess translering.

RNA Cap Analogs används ofta i molekylärbiologisk forskning för att undersöka och manipulera olika aspekter av RNA-syntes, transport och translering. De kan till exempel användas som substrat vid in vitro-transkription för att generera cappade RNA-molekyler eller för att blockera kapning av endogen RNA i celler.

Det finns olika typer av RNA Cap Analogs, men de flesta av dem innehåller en substituerad guanosinmodifikation som är kovalent länkad till det första nukleotiden i RNA-molekylen. Exempel på vanliga RNA Cap Analogs inkluderar m7GpppN, där N kan vara en valfri ribos eller deoxiribos, och är metylaterad på 7-positionen av guanosinen. Andra exempel är m7GpppA, som används för att simulera den naturliga kapstrukturen hos eukaryota mRNA.

Mikrotubulusassocierade proteiner (MAP, Microtubule-associated proteins) är en grupp proteiner som binder till mikrotubuli, som är en viktig komponent av cytoskelettet i eukaryota celler. MAP har en central roll i regleringen av dynamiken hos mikrotubuli och hjälper till att stabilisera dem, ge struktur och hjälpa till med intracellulära transportprocesser. Dessa proteiner delas vanligtvis in i två kategorier: stabiliserande proteiner som främjar bildningen och stabiliteten av mikrotubuli, och motorproteiner som använder ATP för att transportera sig och last längs med mikrotubulerna.

Molekylära motorproteiner är proteiner som konverterar kemisk energi till mekanisk rörelse på molekylär nivå. De är involverade i en rad cellulära processer, såsom celldelning, transport av vesiklar och organeller inne i cellen, och muskelkontraktion.

Det finns tre huvudsakliga familjer av molekylära motorproteiner:

1. Kinesin: Denna familj är involverad i transporten av vesiklar och organeller längs med mikrotubuli, en typ av cytoskelettfilament. Kinesinet rör sig mot plus-änden av mikrotubuliet.
2. Dynein: Denna familj är också involverad i transporten av vesiklar och organeller längs med mikrotubuli, men den rör sig mot minus-änden av mikrotubuliet.
3. Myosin: Denna familj är involverad i muskelkontraktion och transporten av vesiklar och organeller längs med aktinfibriller, en annan typ av cytoskelettfilament.

Molekylära motorproteiner fungerar genom att cycliskt binda och släppa taget om sina respektive filament, vilket orsakar rörelse längs med filamentet. Den kemiska energin som krävs för denna process kommer från hydrolysen av ATP (Adenosintrifosfat).

'Acanthamoeba castellanii' är en frilevande amöba som förekommer naturligt i vatten, jord och luft. Den är en encellig organism som kan orsaka infektioner hos människor, framförallt hos personer med nedsatt immunförsvar. Infektionen kallas ofta Acanthamoeba keratit när den drabbar ögats hornhinna och är särskilt vanlig bland kontaktlinsbärare. Infektionen kan också orsaka hud- och centralnervsysteminfektioner, även om detta är mycket ovanligt. Acanthamoeba castellanii kan bilda cystor som är resistenta mot behandling och därför gör infektionerna svåra att behandla.

Smått nukleära RNA (snRNA) är en typ av RNA-molekyler som finns inne i cellkärnan hos eukaryota celler. De är involverade i processen av RNA-splejsning, där de hjälper till att klippa bort icke-kodande intronsekvenser från pre-mRNA och klistra samman exonssekvenserna för att bilda ett fullständigt, funktionellt mRNA-molekyler som kan översättas till protein.

Smått nukleära RNA-molekyler är ofta en del av ribonukleoprotein (RNP) komplex, där de interagerar med proteiner för att bilda snRNP-komplex. Dessa komplex är viktiga för att navigera och katalysera splejsningsprocessen.

Det finns flera olika typer av smått nukleära RNA, inklusive U1, U2, U4, U5 och U6 snRNA, som alla har specifika roller i splejsningsprocessen. Tillsammans med andra icke-kodande RNA-molekyler, såsom miRNA och siRNA, utgör smått nukleära RNA en viktig del av den regulativa mekanism som styr genuttryck i eukaryota celler.

En kloroplast er ein organell i de flertalls planteceller og algceller. Kloroplastern har en grønn farge på grunn av tilstedeværelsen av grønne fotosyntetiske pigmenter som kanskje er best kjent for klorofyllene. Disse pigmentene absorberer lys i det visuelle spektra, og de brukes i fotosyntesen til å omdanne kolsur og vann til glukose og oxygen. Kloroplastern inneholder også en rekke andre strukturer som er nødvendige for den fotosyntetiske prosessen, slik som tylakoider og stroma.

'Gendubblering' (engelska: gene duplication) är ett samlingsbegrepp för fenomenet där ett genoom innehåller två eller flera kopior av samma gen. Detta kan inträffa på olika sätt, till exempel genom att en del av kromosomen dubblerar sig (segmental duplication), eller genom att hela kromosomen dupliceras (whole-genome duplication).

Gendubblering kan ha olika effekter beroende på omständigheterna. I vissa fall kan det leda till evolutionärt nyttjande av den extra genen, till exempel genom att den utvecklas till att koda för en något annorlunda proteinvariant eller att den tar över en funktion från den ursprungliga genen. I andra fall kan det leda till negativa effekter, som ökad genetisk instabilitet eller sjukdomar orsakade av överaktivitet hos den dubblerade genen.

I vissa fall kan gendubblering spela en viktig roll i evolutionen av nya arter och komplexa fenotyper, genom att ge material för naturligt urval att agera på.

Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.

I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.

Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.

Aminosyresubstitution (eller amino acid substitution) är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en specifik aminosyra i ett protein byts ut med en annan. Detta kan ske på grund av genetiska mutationer eller artificiellt genom proteindesign. Aminosyrorsubstitutionen kan ha olika konsekvenser beroende på vilken aminosyra som substitueras och var i proteinets struktur den sker. I vissa fall kan det leda till förändringar i proteinet som kan påverka dess funktion, stabilitet eller interaktion med andra molekyler.

Minichromosome Maintenance Complex Component 7 (MCM7) är ett protein som är en del av den heterohexamera Minichromosome Maintenance-komplexet (MCM), vilket spelar en central roll i initieringen av eukaryotisk DNA-replikering. MCM-komplexet fungerar som en helikas, vilket separerar dubbelsträngat DNA till enskilda strängar så att replikationsenzymer kan komma åt DNA:t under replikationen.

MCM7 är ett av de sex proteinenheterna i MCM-komplexet och har visat sig ha ATPas-aktivitet, vilket antyder att det spelar en aktiv roll i helikashverksamheten. Dessutom har MCM7 visat sig vara involverat i andra cellylefongeprocesser, såsom transkription och DNA-reparation.

Mutationer i MCM7 kan orsaka genetiska sjukdomar och öka risken för cancer.

En exoribonukleas är ett enzym som bryter ned RNA-molekyler genom att successivt avlägsna nukleotider från deras 3'-slut. Detta sker genom att katalysera hydrolysen av fosfodiesterbindningarna mellan nukleotiderna, vilket resulterar i att en enskild nukleotid eller en oligonukleotidsekvens avlägsnas vid varje reaktionssteg.

Exoribonukleaserer kan indelas i två huvudgrupper beroende på vilken ände av RNA-molekylen de binder till och bryter ned:

1. 3'-exoribonukleaserer: Dessa enzymer binder till 3'-slutet av RNA-molekylen och bryter ned molekylen från detta slut, alltså i 3'-till-5'-riktning.
2. 5'-exoribonukleaserer: Dessa enzymer binder till 5'-slutet av RNA-molekylen och bryter ned molekylen från detta slut, alltså i 5'-till-3'-riktning.

Exoribonukleaserer har en rad olika funktioner inom cellen, till exempel kan de delta i att reglera genuttryck genom att bryta ned specifika RNA-molekyler eller vara involverade i kvalitetskontrollen av nyss syntetiserat RNA.

'Yersinia' är ett släkte av gramnegativa bakterier som tillhör familjen Enterobacteriaceae. Det är känt för att innehålla flera patogena arter, varav de mest välkända är Yersinia pestis, Yersinia pseudotuberculosis och Yersinia enterocolitica.

1. Yersinia pestis är den bakterie som orsakar pestsjukan hos däggdjur, inklusive människor. Den överförs vanligtvis genom råttfästingar och kan leda till allvarliga sjukdomar som lungpest och blodförgiftning.

2. Yersinia pseudotuberculosis är en annan patogen art som orsakar gastroenterit och kannibalistisk pseudotuberkulos, en infektion som kan påminna om tuberkulos. Den överförs vanligtvis genom kontaminerad mat eller vatten.

3. Yersinia enterocolitica är den tredje patogenen arten och orsakar gastroenterit hos människor, ofta efter intag av smittat kött eller grönsaker. Den kan också leda till extraintestinala infektioner som skelett- och blodinfektioner.

Dessa bakterier är kända för sin förmåga att överleva i olika miljöer, inklusive temperaturskillnader och syraskillnader, vilket gör dem till anpassningsbara patogener. De producerar också en rad virulensfaktorer som hjälper dem att invadera värdkroppen och undvika värdimmunsvaret.

"Genuttrycksväxling, eller epigenetisk reglering, refererar till förändringar i uttrycket av gener som inte involverar någon ändring i den underliggande DNA-sekvensen. Istället kan detta ske genom kemiska markeringar av DNA eller histonproteiner, vilka påverkar tillgängligheten och aktiviteten hos gener. Epigenetiska förändringar kan vara reversibla och är ofta dynamiska under en organisms livslopp. I växter har epigenetisk reglering visat sig spela en viktig roll i flera biologiska processer, inklusive embryonal development, celldifferentiering, stressrespons och genombildning. Vissa epigenetiska förändringar kan vara ärftliga över generationsväxlingar, men de kan också vara tillfälliga och reversibla."

Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) är en peptidhydrolas en typ av enzym som bryter ned peptidbindningar i peptider och proteiner genom att hydrolysreaktion. Peptidbindningarna är amidosyrabindningar som bildas mellan kolvätegruppen (R-gruppen) i en aminosyra och karboxylgruppen (-COOH) i en annan aminosyra under proteinsyntesen.

Peptidhydrolaser katalyserar denna process genom att tillföra vattenmolekyler (H2O) till peptidbindningen, vilket resulterar i att den spjälkas och bildar två separata aminosyror eller peptider. Detta är en viktig reaktion inom kroppen eftersom det hjälper till att reglera olika fysiologiska processer, såsom blodkoagulering, immunförsvar och signalsubstansers metabolism. Exempel på peptidhydrolaser är dipeptidylpeptidas, endopeptidas och karboxypeptidas.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteintranslationsprocessen. Varje tRNA-molekyl innehåller en specifik sekvens av nukleotider, kallad anticodon, som kan binda till motsvarande kodon (en sekvens av tre nukleotider) på en mRNA-molekyl under translationen.

Aminoacyl-tRNA är ett komplex bestående av en tRNA-molekyl och en specifik aminosyra som är kovalent bundet till denna tRNA via en reaktion kallad aminoacylering. Denna reaktion katalyseras av enzymer kallade aminoacyl-tRNAsynthaser, där varje enzym är specifikt för att koppla en viss aminosyra till sin tRNA. När detta komplex binder till den rätta mRNA-kodonsekvensen under translationen, kan aminosyran transporteras in i den växande peptidkedjan och därmed bygga upp ett protein enligt den genetiska koden.

Nukleotider är de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA, som är de två typerna av nucleic acids som förekommer naturligt. En nukleotid består av en pentos-socker (en femkolossig sockerart), en fosfatgrupp och en nitrogenbas. De vanligaste nukleotiderna i DNA innehåller de fyra olika nitrogenbaserna adenin, timin, guanin och cytosin, medan RNA innehåller adenin, uracil, guanin och cytosin.

Nukleotider kan även fungera som en energibärare i celler, genom att innehålla en hög koncentration av kemisk energi som kan frigöras genom hydrolys. Exempel på sådana nukleotider är adenosintrifosfat (ATP) och guanosintrifosfat (GTP).

Cykliner är proteiner som reglerar cellcykeln genom att aktivera olika enzymer (kinaser) som styr DNA-replikation och celldelning. Cyklinerna accumulerar under specifika faser av cellcykeln och binder till kinasen CDK (Cyclin-dependent kinase), vilket orsakar en konformationsförändring hos CDK som aktiverar dess kinaseaktivitet. När cyklinerna sedan degraderas avtar kinaseaktiviteten och cellcykeln kan fortsätta till nästa fas. Det finns olika typer av cykliner, exempelvis cyklin D, E, A och B, som är aktiva under specifika faser av cellcykeln.

Tetrahymena thermophila är en typ av encellig organism tillhörande gruppen ciliater, som är en del av riket protozoer. Det är ett frilevnade väsen som lever fritt i vatten och har en storlek på cirka 40-50 mikrometer. Organismen har en komplex cellstruktur med flera tusentals hår, kallade cilia, som används för att röra sig och för att få tag i föda. Tetrahymena thermophila är också känt för sin förmåga att genomgå en typ av sexuell reproduktion som kallas konjugation. Denna art har varit ett viktigt modellsystem inom cell- och molekylärbiologi, eftersom den har en relativt enkel genetisk uppbyggnad och är lätt att odla i laboratoriemiljö.

"Suppression, genetisk" refererer til mekanismer og processer, der reducerer eller inaktiverer udtrykket af bestemte gener. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder:

1. DNA-methylering: Tilføjelse af methylgrupper (-CH3) til specifikke positioner i DNA-strengen, hvilket ofte resulterer i reduceret transkription og udtryk af det pågældende gen.
2. Histonmodifikation: Ændringer af histonproteiner, der pakker DNA-strengen, kan også have en indvirkning på genudtryk. For eksempel kan acetylering af histoner føre til en åben struktur, der er mere tilgængelig for transskription, mens deacylering og andre modificeringer kan resultere i en mere tæt pakket struktur, hvilket reducerer transkriptionsaktiviteten.
3. RNA-interferens (RNAi): En proces, hvor små interferende RNA-molekyler (siRNA eller miRNA) binder til og destabiliserer specifikke mRNA-molekyler, hvilket forhindrer dem i at blive oversat til protein.
4. Transkriptionelle silencere: Specielle DNA-sekvenser, der rekrutterer proteiner, som aktivt undertrykker transkriptionen af nærliggende gener.
5. Genetisk imprinting: En proces, hvor et gen på en kromosom par er specifikt inaktiveret alt efter om det stammer fra moren eller faren. Dette resulterer i forskellig udtryk af det samme gen alt efter hvilken forælder det stammer fra.

Disse mekanismer spiller en vigtig rolle i reguleringen af genudtryk under udvikling, differentiering og homeostase, men de kan også være involveret i patologiske processer som kræft, neurodegenerative sygdomme og immunologiske lidelser.

G1-fas, även känt som G1-fase eller bara G1, är den första fasen i cellcykeln hos eukaryota celler. Under denna fas sker celldelningens förberedelse och cellytan ökar eftersom cellen tillverkar nya organeller och andra strukturer som behövs för att bilda två identiska dotterceller under den kommande mitosfasen.

För att en cell ska kunna gå från G1-fasen till den nästa fasen, S-fasen, måste ett antal kontroller ske för att säkerställa att cellen är redo för celldelning och att alla nödvändiga villkor är uppfyllda. Dessa kontroller kallas cellcykelkontroller och de regleras av en grupp proteiner som kallas cyklin-dependenta kinaser (CDK).

Om cellen inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att gå vidare till den nästa fasen kommer den istället att stanna upp i G1-fasen, ett tillstånd som kallas G1-arrest. Detta är en naturlig process som hjälper till att säkerställa att cellen inte delar sig förrän alla villkor är uppfyllda. Om cellen inte kan gå vidare från G1-fasen kommer den istället att dö genom apoptos eller programmerad celldöd.

Nucleocytoplasmic transport proteins are a group of specialized proteins that facilitate the movement of molecules between the nucleus and the cytoplasm of a eukaryotic cell. These proteins play a crucial role in regulating various cellular processes, such as gene expression, signal transduction, and maintenance of cellular homeostasis.

The nucleocytoplasmic transport process occurs through nuclear pore complexes (NPCs), which are large protein structures embedded in the nuclear membrane that act as selective gates for the exchange of molecules between the nucleus and cytoplasm. Nucleocytoplasmic transport proteins can be broadly classified into three categories:

1. Transport receptors (also known as importins or exportins): These are soluble proteins that recognize and bind to specific cargo molecules, such as proteins or RNA, in the cytoplasm or nucleus. They then facilitate the translocation of these cargoes through the NPC by interacting with nucleoporins, which are the protein components of the NPC.
2. Nucleoporins: These are structural proteins that make up the NPC and provide a scaffold for the transport receptors and their cargo to bind and move through the pore. Some nucleoporins contain phenylalanine-glycine (FG) repeats, which interact with transport receptors and contribute to the selective permeability of the NPC.
3. Regulatory proteins: These are proteins that modulate the activity of transport receptors or nucleoporins, thereby controlling the efficiency and specificity of nucleocytoplasmic transport. Examples include RanGTPase, which acts as a molecular switch for directionality in transport, and various kinases and phosphatases that post-translationally modify transport receptors and nucleoporins to regulate their function.

Dysfunction of nucleocytoplasmic transport proteins has been implicated in several human diseases, including neurodegenerative disorders, viral infections, and cancer. Therefore, understanding the molecular mechanisms underlying nucleocytoplasmic transport is essential for developing therapeutic strategies to target these conditions.

Spindle apparatus är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till den struktur som bildas av mikrotubuli och andra proteiner under celldelningen. Den består av två delar: centrosomen, som fungerar som en organell som initierar bildandet av spindeln, och spindelfibrerna, som är de mikrotubuliar strukturer som fördelar kromosomerna korrekt till dottercellerna under mitosen eller meiosen. Spindelapparaten är därför viktig för celldelningens korrekta gång och för att upprätthålla den genetiska integriteten hos celler.

Exosomer är en typ av membran-omgiven nanopartikel som utsöndras från celler och innehåller diverse biomolekyler, såsom proteiner, nucleic acid och lipider. De har en diameter på 30-150 nm och bildas inuti multivesikulära kroppar (MVB) som sedan fusionerar med cellytan och frisätter exosomen till extracellulärt medium. Exosomer anses vara viktiga i cell-till-cell kommunikation och har visats deltaga i en rad fysiologiska och patofysiologiska processer, inklusive immunrespons, cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Membrantransportproteiner är proteiner som spänner över cellytans membran och aktivt transporterar molekyler, joner eller vattenmolekyler genom membranet. Dessa proteiner kan vara specifika för en viss substans och kan verka som aktiva transportörer (där energibeslutas används för att pumpa substansen upp- eller nedför ett koncentrationsgradient) eller passiva transportörer (där substansen transporteras med gradienten). Membrantransportproteiner är väsentliga för cellens homeostas och kommunikation med sin omgivning.

Proteomik är ett forskningsområde inom biomedicin som handlar om studiet av proteomer, det vill säga den totala mängden proteiner och deras interaktioner i ett levande system, till exempel en cell, ett vävnadsprov eller en organism. Proteomiken innefattar identifiering och karakterisering av olika proteiner, deras funktioner, interaktioner med varandra och förändringar i uttryck under olika fysiologiska och patologiska tillstånd.

Proteomik använder sig ofta av högthroughput-tekniker som tvådimensionell gelélektrofores, masspektrometri och proteinkromatografi för att separera och identifiera proteiner. Dessa metoder kombineras ofta med bioinformatiska verktyg för att tolka de genererade data och hitta samband mellan olika proteiner och deras funktioner.

Proteomik har potentialen att ge insikt i komplexa sjukdomar som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och infektionssjukdomar, genom att undersöka förändringar i proteomet och hitta nya mål för terapiutveckling.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en viktig roll i cellers funktioner, särskilt beträffande proteinproduktionen. Det finns olika typer av RNA, inklusive mRNA (messenger RNA), rRNA (ribosomal RNA) och tRNA (transfer RNA).

Protozoer är en grupp encelliga eukaryota organismer som lever fritt i vatten eller som parasiter i andra levande varelsers kroppar. De flesta protozoer är mikroskopiskt små och kan inte ses med blotta ögat.

En "protozoiskt RNA" skulle därför kunna definieras som RNA som finns hos eller utför funktioner i protozoer. Detta kan vara till exempel mRNA som transkriberats från protozoiska gener, rRNA och tRNA som är involverade i proteinproduktionen i protozoer, eller andra typer av RNA med specifika funktioner hos protozoer.

Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).

UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.

UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.

Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.

I medicinsk kontext kan "varm temperatur" ofta syfta på en kroppstemperatur som är högre än normalt. Det vanligaste sättet att definiera en normal kroppstemperatur är att säga att den ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius (97,7 till 99,5 grader Fahrenheit). En varm temperatur kan alltså vara en temperatur som är högre än 37,5 grader Celsius.

Det är värt att notera att kroppstemperatur kan variera något under dagen och att det finns olika faktorer som kan påverka den, till exempel fysisk aktivitet, hormonella förändringar och vad du har ätit. Därför bör en enskild temperaturmätning inte alltid tolkas som att du är sjuk. Om du upplever andra symptom eller om din temperatur är mycket högre än normalt, kan det vara ett tecken på sjukdom och du bör söka vård.

Replikationsprotein A (RPA) er ein viktig proteinkompleks som spiller en sentral rolle i DNA-replikasjonen hos eukaryoter, og også hos noen arter av bakterier og archaea. RPA binder unntakelig sterk til singel-stranded DNA (ssDNA) som oppstår under DNA-replikasjonen og andre prosesser der DNA-strukturen endres, slik som reparasjon av skade på DNA-strengen.

RPA består av tre underenheter, kalt RPA1, RPA2 og RPA3, som tilsammen utgjør en heterotrimer. Disse underenhetene har forskjellige funksjoner i DNA-binding og -behandling. RPA er involvert i å beskytte ssDNA mot degradasjon og aggregasjon, å stabilisere ssDNA-strukturen, å regulere aktiviteten hos andre proteiner som interagerer med ssDNA, og å koordinere prosessen for DNA-replikasjon.

I tillegg kan RPA spille en viktig rolle i andre cellulære prosesser som DNA-reparasjon, rekombinasjon, transkripsjon og apoptose. Feilfunksjon av RPA har blitt forknippt med ulike sykdommer, inkludert kreft og neurologiske lidelser.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.

Nukleära RNA (ribonucleic acid) molekyler refererar till de RNA-molekyler som syntetiseras inuti kärnan hos eukaryota celler. Det finns tre huvudsakliga typer av nukleära RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denna typ av RNA är ansvarig för att transportera genetisk information från DNA till ribosomen i cytoplasman, där den används för att syntetisera proteiner.

2. Ribosomal RNA (rRNA): rRNA utgör en viktig del av ribosomen, som är ansvarig för proteintransleringen. rRNA hjälper till att katalysera formationen av peptidbindningar mellan aminosyror under proteinsyntesen.

3. Transfer RNA (tRNA): tRNA är en annan viktig komponent i proteintransleringen. Den transporterar specifika aminosyror till ribosomen, där de används för att bygga upp en peptidkedja under proteinsyntesen.

Det är värt att notera att nukleära RNA-molekyler inte inkluderar de RNA-molekyler som syntetiseras i mitokondrier eller kloroplasten, eftersom dessa organeller har sin egen genetisk information och sina egna mekanismer för RNA-syntes.

Aminoacyl-tRNA synthetases are a group of enzymes that play a crucial role in protein synthesis. Their function is to join a specific amino acid to its corresponding transfer RNA (tRNA) molecule, creating an aminoacyl-tRNA complex. This complex is then used in the translation process to translate genetic information from messenger RNA (mRNA) into a protein sequence.

Each aminoacyl-tRNA synthetase is specific to one or two particular amino acids and recognizes its tRNA partner through specific sequences and structural features. The enzyme activates the amino acid by forming an aminoacyl-AMP intermediate, which then reacts with the 2'- or 3'-hydroxyl group of the tRNA's terminal adenosine to form the aminoacyl-tRNA.

These enzymes are essential for proper protein synthesis and have been conserved throughout evolution, highlighting their importance in all living organisms. Dysfunction or mutations in aminoacyl-tRNA synthetases can lead to various diseases, including neurodegenerative disorders and cancer.

Superhelix-DNA refererer til DNA-molekyler som er twistet yderligere i forhold til den simple dobbeltstrenget struktur, der kendes som B-DNA. Denne yderligere twistning skaber en struktur, hvor DNA-strengene er viklet rundt om hinanden i en spiralformet helix, også kaldet en superhelix.

Superhelix-DNA kan opdeles i to typer: negativt superhelikal DNA og positivt superhelikal DNA. I negativt superhelikal DNA er de to DNA-strenger viklet rundt om hinanden i modsat retning af den simple dobbeltstrenget struktur, hvilket giver anledning til en tættere pakning af DNA-molekylet. I positivt superhelikal DNA er de to DNA-strenger viklet rundt om hinanden i samme retning som den simple dobbeltstrenget struktur, hvilket giver anledning til en løsere pakning af DNA-molekylet.

Superhelix-DNA er ofte associeret med transkription og replikation, da det kan have en indvirkning på disse processer. For eksempel kan negativt superhelikal DNA fremme transkriptionen, mens positivt superhelikal DNA kan hæmme den. Superhelix-DNA er også involveret i kromosomernes struktur og funktion, herunder pakning, segregation og rekombination.

'Mjukvara' (svenska) eller 'software' (engelska) är en samling instruktioner som tellas en dator att följa för att utföra specifika uppgifter. Det kan vara allt från operativsystem som styr datorn till programvaror som används för att skapa dokument, spela spel eller navigera på internet. Mjukvaran är inte en fysisk entitet utan snarare en samling data och information som lagras i minnet och på hårddisken i datorn.

"Translocatable DNA segments" refer to pieces of DNA that can move or be transferred from one location in a genome to another, or between different organisms. This movement can occur through various mechanisms, such as transposition (where a mobile genetic element moves to a new location) or horizontal gene transfer (where DNA is transferred between organisms without reproduction). Translocatable DNA segments can include transposons, retrotransposons, plasmids, and bacteriophages, among others. These mobile elements can have significant impacts on the genomes they inhabit, potentially altering gene expression, genome structure, and evolution.

Ubiquitination är en posttranslationell modifikation av protein, vilket innebär att ett ubiquitinmolekyl (ett litet protein) adderas till en aminosyrasekvens hos ett målprotein. Detta process katalyseras av en serie enzymer, inklusive ubiquitinaktiverande enzym (E1), ubiquitinkonjugerande enzym (E2) och ubiquitinligaser (E3). Genom att addera polyubiquitin chains till målproteinet kan det leda till proteasomdegradering, vesikulär transport eller signaltransduktion. Ubiquitination är involverad i en rad cellulära processer som celldelning, apoptos och immunresponser.

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

I den medicinska kontexten står "G2-fas" för cellcykelns G2-fas, som är en del av cellcykelns interfas. Under G2-fasen sker ytterligare förberedelser inför celldelningen (mitosen). Det innebär att cellens DNA repareras och proteinsyntesen ökar för att möjliggöra en jämn delning av kromosomerna till två identiska dotterceller. Om cellen inte upptäcker några skador på sin DNA-struktur under denna fas kommer den att fortsätta till mitosen, annars kommer celldelningen att stoppas tills skadan är reparerad eller om skadan är allvarlig så kan cellen välja att genomgå apoptos (programmerad celldöd) för att förhindra reproduktion av defekta gener.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

I en medicinsk kontext refererar profiliners till en grupp av enzymer som spelar en viktig roll i cellens cytoskelett, särskilt inom aktinfilamentas uppbyggnad och reorganisering. Profiliner binder till aktinmonomerer och fungerar som nukleationsfaktorer, vilket underlättar polymerisationen av aktin till filament. De kan också interagera med andra proteiner och delta i signaltransduktionsvägar relaterade till cellens rörelse och form.

Polyadenylering er en biokemisk proces, hvor et poly(A)-haler (en sekvens af adeneinheder) tilføjes 3'-slutningen af mRNA-molekyler under transskriptionen i eukaryote celler. Denne proces er vigtig for stabilitet, transport og translationsinitiering af eukaryotisk mRNA. Polyadenyleringen kataliseres af enzymer kaldet poly(A)-polymeraser, der tilføjer adeninhederne i en 5'-til-3'-retning. Den resulterende poly(A)-hale er typisk mellem 50 og 250 nukleotider lang.

'Pseudomonas aeruginosa' är en gramnegativ, aerob bakterie som förekommer i miljöer som vatten, jord och på planteringar. Den kan också koloniseras hos människor, särskilt hos dem med nedsatt immunförsvar eller vid långvarig sjukhusvistelse.

'Pseudomonas aeruginosa' är känd för sin förmåga att orsaka en bred vätska av infektioner, inklusive hud- och sårinfektioner, lunginflammation, blodförgiftning och kateterrelaterade infektioner. Den producerar ett antal virulensfaktorer som hjälper den att undvika värdimmunsvaret och skada vävnader. Exempel på sådana faktorer inkluderar exotoxiner, elastaser, proteaser och en speciell typ av lipopolysackarid i cellmembranet som skyddar den mot komplementaktivering och fosfolipas för att bryta ner lungsurfaktant.

Infektioner med 'Pseudomonas aeruginosa' kan vara svåra att behandla på grund av dess resistens mot många antibiotika, särskilt mot betalactam- och aminoglykosidklassen. Multiresistenta stammar av bakterien har identifierats och utgör en allvarlig hotbild i sjukvården världen över.

Cellfysiologi är en vetenskapsgren som undersöker de fysiologiska processerna i celler, inklusive deras struktur, funktion och interaktion med varandra och sin omgivning. Detta kan involvera studier av cellytor, membran, organeller, signaltransduktion, genuttryck, näringsomsättning, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Cellfysiologin använder sig ofta av tekniker som mikroskopi, molekylärbiologi, biofysik och bioinformatik för att undersöka cellulära processer på molekylär nivå. Resultaten från cellfysiologiska studier kan användas för att förstå grundläggande biologiska processer, diagnostisera och behandla sjukdomar samt utveckla nya terapeutiska strategier.

Kromosomsegregation är ett begrepp inom cellbiologi och genetik, och refererar till processen då kromosompar under celldelningen (mitos eller meios) fördelas korrekt till de nya dottercellerna. Varje dottercell ska efter celldelningen ha samma uppsättning kromosomer som modercellen, och varje kromosom ska finnas i endast ett exemplar. Felet med felaktig kromosomsegregation kan leda till olika former av genetiska störningar, såsom syndrom relaterade till nedärvda kromosomavvikelser eller cancer.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "endosomer" is not a widely recognized or used term in medical or scientific literature. It is possible that you may have misspelled or misremembered the term. If you meant to ask about "endosomes," I would be happy to help provide a definition for that term.

Endosomes are membrane-bound compartments within eukaryotic cells that play a critical role in intracellular trafficking and signaling. They are formed when endocytic vesicles fuse with early endosomes, which then mature into late endosomes. During this maturation process, the luminal pH of the endosome becomes more acidic, and membrane-associated proteins are sorted for recycling back to the plasma membrane or transport to lysosomes for degradation.

Endosomes also serve as a site for receptor-mediated signaling, where ligands can bind to their respective receptors and initiate intracellular signaling cascades. Additionally, endosomes can fuse with other membrane-bound compartments, such as the trans-Golgi network or autophagosomes, to facilitate the exchange of cargo and membranes between these organelles.

I hope this information is helpful! If you have any further questions or need clarification on any points, please don't hesitate to ask.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

I medical terms, "kycklingar" refererar vanligtvis till unga hönsdjur som är under 21 veckor gamla. De är mindre än vuxna höns och har vanligen en lägre andel kött på kroppen jämfört med äldre djur. Kycklingar är en populär matvara i många delar av världen, och deras kött är känt för sin låga fetthalt och höga proteinhalt.

Medicinskt sett betecknar en mutantprotein ett protein som har en genetisk variant eller förändring i sin sekvens jämfört med det normalt förekommande proteinet. Denna förändring kan orsaka att proteinet får en abnormal struktur eller funktion, vilket kan leda till olika hälsoproblem beroende på var proteinet är beläget och vad det normalt utför i kroppen. Mutantproteiner kan uppstå som ett resultat av arv (genetisk mutation) eller som en följd av skada på DNA:t (till exempel orsakad av strålning eller kemikalier). I vissa fall kan mutantproteiner vara inaktiva, överaktiva eller ha en förändrad interaktion med andra proteiner, vilket kan störa cellens homeostas och leda till sjukdom.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

'Bakteriellt genomi' refererar till det kompletta satta av genetisk information som finns hos en specifik bakterieart. Det består av DNA-molekyler som innehåller all information som behövs för att producera de proteiner och RNA-molekyler som är nödvändiga för bakteriens överlevnad, tillväxt och reproduktion.

Ett bakteriellt genomi kan vara linjärt eller cirkulärt och kan innehålla tusentals gener som kodar för tusentals olika proteiner. Genomet kan också innehålla icke-kodande DNA som har regulatoriska funktioner, till exempel kontrollerar när och hur mycket av varje gen ska uttryckas.

Genomstudier av bakterier kan ge oss information om deras evolutionära historia, deras patogenicitet, deras resistens mot antibiotika och möjligheter att utveckla nya behandlingsmetoder. Genomsekvensering har blivit en viktig metod inom bakteriell forskning och kan användas för att identifiera och klassificera nya bakteriearter, undersöka deras evolutionära släktskap och utveckla nya vacciner och behandlingsmetoder.

"Translational peptide bond cleavage" refererar till den process där en peptidbindning brutits upp under translationen av ett protein. Detta sker när ribosomen når stoppkodonen i mRNA-sekvensen, vilket normalt orsakar att releasefaktorer binder till ribosomen och styr avslutandet av peptidbindningen mellan den nyss syntetiserade peptiden och det tRNA-molekyl som är bundet till P-stället på storribosomen. Detta leder till att proteinet klipps loss från ribosomen och kan fortsätta att foldas korrekt och utföra sina funktioner i cellen.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Cell fractionation är ett biologiskt laboratorieförfarande som innebär att celler delas upp i sina olika komponenter eller organeller. Detta görs vanligtvis genom att cellmembranet klyvs med hjälp av mekanisk, enzymatisk eller kemisk metoder, vilket får cellens olika beståndsdelar att separera sig från varandra. Genom att använda olika tekniker och metoder kan forskare isolera och rena specifika organeller såsom mitokondrier, kärnor, ribosomer, lysosomer och endoplasmatiska retikulum för vidare studier. Cellfraktionering är en viktig metod inom cellbiologi och molekylär biologi eftersom den möjliggör att forskare kan studera de olika komponenterna i cellen separat och upptäcka deras unika funktioner och interaktioner.

Ran är ett GTP-bindande protein som spelar en central roll i nucleocytoplasmatisk transport i eukaryota celler. Det existerar i två former: GTP-bundet Ran (aktivt) och GDP-bundet Ran (inaktivt).

Ran aktiveras av en guanosintriphosphatväxelprotein, som katalyserar utbytet av GTP för GDP. När Ran är bundet till GTP transporteras det från cytoplasman in i kärnan genom ett komplex med importin. I kärnan hydrolyseras GTP till GDP och två fosfatgrupper av RanGAP (RanGTP-avkopplande protein), vilket leder till att Ran blir inaktiverat och kan transporteras tillbaka ut i cytoplasman genom ett komplex med exportin.

Ran deltar också i regleringen av mikrotubuliens dynamik och är involverat i celldelningen.

En punktmutation är en typ av genetisk mutation där endast en enskild nukleotid (en building block av DNA) byts ut, infrias eller tas bort i ett DNA-molekyl. Denna förändring kan leda till att aminosyrasekvensen i det resulterande protein som kodas för av genen ändras, vilket kan ha olika konsekvenser beroende på var mutationen finns och hur viktig den är för proteinet. Punktmutationer kan delas in i tre kategorier: missense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i en annan aminosyra), nonsense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i ett stopp-kodon) och kuddmutationer (en nukleotid tas bort eller infrias, vilket förskjuter läsramen för genkodningen).

'Xenopus proteiner' refererer til proteiner som uttrykkes i, eller hentes fra, Xenopus-arter, oftest Xenopus laevis eller Xenopus tropicalis, som er two common species brukt in forskning. Disse amfibieorganismene er vellide til eksperimentelle studier, og deres gener og proteiner er velstuderte. Proteiner fra Xenopus kan være relevant for å forstå biologiske prosesser som er relevante for både mennesker og andre dyr, siden vi deler en felles evolutionær historie.

Structural homology in the context of proteins refers to the similarity in the three-dimensional structure of proteins that are not necessarily related by sequence. This means that two or more proteins may have a similar overall fold or specific structural motifs despite having low sequence identity. Structural homology can arise due to convergent evolution, where unrelated proteins evolve similar structures to perform similar functions, or divergent evolution, where related proteins evolve different functions while maintaining a similar structure. The study of structural homology is important in understanding protein function and evolution, as well as in the design of drugs and other therapeutic interventions.

'Tobak' definieras inom medicinen som ett växtprodukt som innehåller nicotin och är känt för att vara beroendeframkallande. Tobak används vanligtvis genom rökning, men kan också användas oralt eller snusas. Rökning av tobak är associerad med en rad allvarliga hälsoproblem, inklusive lungcancer, hjärt-kärlsjukdomar och lungsjukdomar som kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD). Andra former av tobaksanvändning, såsom oralt bruk och snus, kan också öka risken för cancer i munhålan, strupen och urinvägar.

Nicotin i tobak är en mycket beroendeframkallande substans som påverkar hjärnan och kroppen på flera sätt. Det stimulerar sympatiska nervsystemet, ökar hjärtslaget och blodtrycket, och orsakar små pupiller. Nicotin kan också försämra blodflödet till hjärtat och andra delar av kroppen.

Tobaksrök innehåller också tusentals kemikalier, varav många är skadliga eller cancerframkallande. Bland de skadliga ämnena i tobaksrök återfinns kolmonoxid, cyanidy, kväveoxider och tungmetaller som bly och kadmium. Dessa kemikalier kan orsaka skada på lungorna, hjärtat, blodkärlen, huden och ögonen.

Sammanfattningsvis är tobak en växtprodukt som innehåller nicotin och tusentals andra skadliga kemikalier. Användning av tobak kan leda till beroende och öka risken för allvarliga hälsoproblem, inklusive cancer, hjärtsjukdomar och lungskador.

Fosfoproteinfosfatas (FPPS) är en grupp enzymer som katalyserar degraderingen av fosfater i fosforylerade proteiner genom att avlägsna fosfatgrupper från serin, treonin och tyrosin aminosyror. Denna process kallas defosforylering och är en viktig regulatorisk mekanism för cellsignalering och kontroll av cellcykeln. FPPS spelar därför en central roll i cellulär homeostas och störningar i deras funktion har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

En algoritm är en serie steg eller instruktioner som tas för att lösa ett problem eller utföra en viss uppgift inom medicinen, liksom i andra sammanhang. Algoritmer används ofta inom klinisk praxis för att standardisera vården och förbättra patientresultaten.

Exempel på algoritmer inom medicin kan vara:

* En algoritm för att diagnostisera och behandla en specifik sjukdom, till exempel en algoritm för att hantera sepsis eller akut koronarsyndrom.
* En algoritm för att utvärdera och hantera smärta, som innehåller steg för att bedöma smärtintensiteten, identifiera orsaken till smärtan och välja lämplig behandling.
* En algoritm för att besluta om en patient ska opereras eller inte, som tar hänsyn till faktorer som allvarligheten av sjukdomen, patientens preferenser och komorbiditeter.

Algoritmer kan variera i komplexitet från enkla listor över steg att följa till mer sofistikerade system som innehåller avancerad matematik och artificiell intelligens. Viktigt är att algoritmer utformas med omsorg och testas noggrant för att säkerställa att de ger korrekta och säkra resultat i alla tillämpningar.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Fosfatidylinositolfosfater (PIPs) är en typ av fosfolipider som innehåller en fosfoinostitol-huvudgrupp och två fettsyra-sidokedjor. De är viktiga komponenter i cellytorna och är involverade i cellsignalering, celldelning och membrantrafik. PIPs kan fosforyleras och dephosphorylas av olika enzymer, vilket ger upphov till en dynamisk reglering av deras funktioner. De kan även fungera som substrat för viktiga signalsubstanser såsom diacylglycerol (DAG) och inositoltrisfosfat (IP3), som är involverade i calciumsignaleringsvägar.

'Shigella flexneri' är en art av bakterier som orsakar sjukdomen shigellos, även känt som dysenteri. Bakterien infekterar främst tarmarna och sprids vanligtvis via förorenat vatten eller mat. Infektionen kan leda till diarré, magkramper, feber och i vissa fall blodig diarré. Sjukdomen är vanligare i områden med sämre sanitära förhållanden, men kan drabba personer över hela världen.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska sekvenser av nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Oligonukleotider kan vara upp till 20-30 nukleotider långa och används ofta inom molekylärbiologi och genetisk analys, exempelvis som primers vid PCR (polymeraskedjereaktion) eller som sond i norrskensekvensering. Deras specifika sekvens gör att de kan binda till komplementära sekvenser i DNA eller RNA-molekyler, och på så sätt användas för att detektera, kvantifiera eller modifiera specifika genetiska sekvenser.

DNA-polymerase I er en viktig enzym som spiller en sentral rolle i DNA-reparasjon og -replikasjon hos eukaryote organismer, inkludert mennesker. Det er også til stede i bakterier, for eksempel Escherichia coli (E. coli).

DNA-polymerase I er ansvarlig for å syntetisere nye DNA-strenger ved hjelp av en eksisterende DNA-streng som skabelon. Det gjør dette ved å legge til nukleotider, en for en, til slutten av den eksisterende DNA-strengen. DNA-polymerase I har også aktivitet som 5'-3' exonuclease, noe som betyr at det kan fjerne feilplassert nucleotider fra begynnelsen av en DNA-streng. Dette er viktig for å korrigere eventuelle feil som kan oppstå under DNA-replikasjonen.

DNA-polymerase I er et viktig verktøy i molekylærbiologien og brukes ofte i forbindelse med molekylerklaring av DNA, for eksempel ved PCR (polymerase chain reaction) og DNA-sekvensanalyse.

"Datorsimulering" er en betegnelse for en metode der bruger en dators model for å afterbere, forutsi eller illustrere forløp og adferd hos et fysisk eller biologisk system, en samling av regler, en proces eller en enhet. Dette gjøres ved å lage en matematisk modell som beskriver systemet, og deretter kjøre denne modellen i en simuleringsmotor som kan beregne hvordan systemet vil oppfører seg under forskjellige tilstande og betingelser.

I medisinsk sammenhengg kan datorsimulering brukes på mange ulike områder, for eksempel:

* Fysiologisk simulering: Her brukes datorsimulering til å forstå og forutsi hvordan forskjellige fysiologiske systemer i kroppen fungerer, som for eksempel hjertets slag, lungens veksling av luft eller nyrefunksjonen.
* Farmakologisk simulering: Her brukes datorsimulering til å forstå og forutsi hvordan legemer reagerer på forskjellige lægemidler, slik at man kan optimere dosering og forebygge bivirkninger.
* Kirurgisk simulering: Her brukes datorsimulering til å planlegge og forberede kirurgiske ingreper, slik at kirurgen kan få en bedre forståelse av hvordan operasjonen vil gå, og eventuelt praktisere den første gang.
* Medicinsk undervisning: Datorsimuleringer kan også brukes som en del av medicinsk utdanning, slik at studenter kan lære om forskjellige sykdommer og behandlingsmuligheter ved å interagere med virtuelle pasienter.

Dette er bare noen eksempler på hvordan datorsimuleringer kan brukes innenfor medicinen, men det finnes mange andre muligheter også.

'Serin' är ett slags aminosyra, och en byggsten i proteiner. Det är en neutrala, polara aminosyra som innehåller en hydroxylgrupp (-OH) och en sidkedja som serin kännetecknas av. Serin spelar en viktig roll i många cellulära processer, såsom metabolismen, signaltransduktionen och cellytanens integritet. Det kan också fungera som en donator av en väteatom under vissa enzymatiska reaktioner. Serin förekommer ofta i proteiner som är involverade i cellsignalering och reglering av andra cellulära processer.

En medicinsk definision av ein 'virus' er dette: Et virus er ein liten, infektiøs partikkel som består av genetisk materiale (DNA eller RNA) omgitt av ein proteinhylle. Virusen kan ikke leve eller reproduere seg selv. De må invadere eit levande celler i en organisme for å kunne formere seg og produisere nye virusepartikler. Dette gjør at virus er avhengige av ei værtcell for å formere seg, og kan orsa innfermedser som følge av den skadelige påvirkningen de har på cellene de invaserer.

"Genetisk transformation" refererer til den proces, hvor DNA fra én organisme overføres til en anden organisme på en sådan måde, at det nye DNA bliver integreret i modtagerorganismens genome og kan overføres til dens efterkommere. Dette opnås ofte ved hjælp af en vektor, som normalt er en plasmid eller et virus, der indeholder det ønskede DNA-materiale. Når den genetisk transformerede organisme derefter replikerer sig, vil den også replikere det nye DNA, hvilket kan resultere i permanent ændring af organismens arvemasse.

Genetisk transformation anvendes ofte i molekylærbiologien og genterapien til at introducere specifikke gener i celler for at studere deres funktion, producere proteiner eller korrigere genetiske defekter.

Endonucleasen är ett enzym som bryter ned en DNA-sträng genom att klyva en eller flera fosfoestrarbindningar mellan nukleotiderna inuti (endon) den dubbla helixstrukturen. En speciell typ av endonucleas är endodeoxyribonucleas, som är kapabelt att klyva en eller flera fosfoestrarbindningar i en DNA-sträng som inte innehåller deoxiribos (en sockergrupp). Dessa enzymer används ofta inom molekylärbiologi för att klippa sönder specifika sekvenser av DNA.

'Genominstabilitet' refererer til svingninger i et organismes genom, som fører til ændringer i antallet eller strukturen af genetisk materiale. Dette kan skyldes forskellige mekanismer, herunder mutationer, fejl ved DNA-replikering og -reparation, og kromosomaltab. Genominstabilitet er ofte associeret med cancers udvikling, da ændringer i genomet kan føre til ureguleret cellevorskreb og tumorgenese. Det kan også være forbundet med nedsat livslanges levetid og forhøjet risiko for andre sygdomme.

Dubbelsträngat RNA (dsRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av två komplementära RNA-strängar som sitter ihop och bildar en dubbelhelix, liknande DNA. Detta skiljer sig från det mesta av RNA som normalt sett är enkelsträngat och har en primär struktur som inte kan bilda en dubbelhelix. Dubbelsträngat RNA förekommer naturligt i vissa virus, där de utgör en del av deras genetiska material. Det kan även syntetiseras konstligen för att användas inom forskning och medicin, exempelvis som en del av RNA-interferens (RNAi) tekniker för att stänga av specifika gener.

"Acetylering" er en biokjemisk prosess hvor en aketylgruppe (en organisk gruppe bestående av en carbonatom og tre hydrogenatomer, symbolisert som -COCH3) blir bunden til et protein eller en annen molekyl. Denne reaksjonen foretar seg ofte i biologiske systemer av en gruppe enzymer kalt "aketyltransferaser".

I medisinsk sammenhengg er acetylering en viktig modifikasjonsprosess som kan påvirke proteins funksjon og stabilitet. For eksempel kan histonproteiner i cellekernen aktyleres, hvilket fører til endringer i strukturen og funksjonen av kromosomene og kan regulere genuttrykk. Andre typer av proteiner kan også aktyleres for å regulere deres aktivitet, inkludert enzymer, reseptorer og transkripsjonsfaktorer.

Feilregulering av acetyleringsprosessen har vært knyttet til ulike sykdommer, inkludert kraftig endring i aketylasjonsmønsteret som kan føre til kreftutvikling og progresjon.

'Pichia' är ett släkte av jästsvampar som tillhör klassen Saccharomycetes. De flesta arterna i släktet Pichia lever som saprofyter på växter och frukt, men vissa arter kan också vara opportunistiska patogener hos människor och djur.

Pichiasvamparna är vanligen ovala eller cylindriska i formen och kan bilda pseudohyfer under speciella förhållanden. De flesta arter föredrar anaeroba till milt aeroba växthuvudskonditioner och kan fermentera sockerarter till alkohol och kolsyra.

Pichia-svamparna har en betydande roll inom industrin, där de används för att producera alkoholhaltiga drycker, biodiesel, enzymer och andra kemiska produkter.

Southern blotting is a type of molecular biology technique used for the detection and analysis of specific DNA sequences in a sample. The method is named after its inventor, Edward Southern.

In Southern blotting, the DNA sample is first cut into smaller fragments using restriction enzymes, which recognize and cleave specific DNA sequences. The resulting DNA fragments are then separated based on their size through a process called agarose gel electrophoresis.

After separation, the DNA fragments are transferred from the gel to a nitrocellulose or nylon membrane using a technique called blotting. Once the DNA is bound to the membrane, it can be probed with a labeled DNA probe that is complementary to the sequence of interest. The probe will hybridize specifically to its target sequence, allowing for its detection and visualization through techniques such as autoradiography or chemiluminescence.

Southern blotting is a powerful tool in molecular biology research, used for various applications such as identifying genetic mutations, detecting gene rearrangements, and analyzing gene expression patterns.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

'Spliceosome' er et stort RNA-protein kompleks i cellen som klipper og limer sammen de forskjellige dele av et RNA-molekyle under transkripsjonen. Dette kaller man alternativt for splicing, derfor heter komplekset spliceosom. Spliceosomet er involvert i prosessen med å fjerne introner (sekwensene som skal fjernes) og lim sammen de resterende eksoner (de sekvenselementer som skal beholdes) i det ferdige RNA-molekylet. Dette er en viktig prosess for å produisere funksjonelle proteiner i cellen, da informasjonen om hvilke introner og eksoner som skal beholdes eller fjernes kan ha betydning for hvilken type protein som produseres.

Qa-SNARE proteins, även kända som "R-SNARE" proteiner, är en typ av SNARE-proteiner (Soluble NSF Attachment Protein REceptor) som deltar i membranfusioner under intracellulära transportprocesser. De hjälper till att sammanföra vesiklar med sina målslemmembran genom att interagera med komplementära SNARE-proteiner på varsin membranyta, vilket bildar en SNARE-komplex som därefter orsakar membranfusionen. Qa-SNARE proteiner har en glutamin (Q) resid i deras SNARE domän och återfinns oftast på transportvesiklarnas yta.

Genmanipulerade växter definieras som växter vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, vanligtvis genom tekniker såsom genteknik eller geneditering. Detta innebär att enskilda gener eller DNA-sekvenser kan tas bort, läggas till eller modifieras i växtens genetiska makeup för att ge den nya egenskaper som inte finns naturligt hos arten. Genmanipulerade växter används ofta inom jordbruket för att få högre avkastning, öka motståndskraften mot skadedjur och sjukdomar eller förbättra näringsinnehållet i grödorna.

Kinesin är ett protein som fungerar som en molekylär transportör inne i celler. Det transporterar olika last, till exempel vesiklar och organeller, längs med mikrotubuli, en typ av cytoskelettfilament, genom att använda ATP (adenosintrifosfat) som energikälla. Kinesin spelar därför en viktig roll i celldelning, cellmotilitet och transport av varor inne i cellen. Det finns flera olika typer av kinesiner, var och en med specifik funktion och last de transporterar.

Ubiquitin-conjugating enzymes (UBC or UBEs) are a family of enzymes that play a crucial role in the ubiquitination process, which is a post-translational modification of proteins. This modification involves the covalent attachment of the protein ubiquitin to specific lysine residues on target proteins. The ubiquitination process regulates various cellular processes, including protein degradation, DNA repair, and signal transduction.

Ubiquitin-conjugating enzymes function as a bridge between the ubiquitin-activating enzyme (E1) and the ubiquitin ligase (E3). The UBC enzymes catalyze the transfer of ubiquitin from the E1 enzyme to the E3 ligase, which then transfers ubiquitin to the target protein. Ubiquitin-conjugating enzymes contain a conserved catalytic domain called the ubiquitin-conjugating (UBC) domain, which is responsible for the transfer of ubiquitin.

There are over 30 different ubiquitin-conjugating enzymes in humans, and they are classified into two main groups based on their structure and mechanism of action: really interesting new gene (RING) finger E2s and homologous to E6AP C-terminus (HECT) E2s. RING finger E2s function as simple adaptors that facilitate the transfer of ubiquitin from the E1 enzyme to the E3 ligase, while HECT E2s have an additional catalytic cysteine residue that forms a thioester bond with ubiquitin before transferring it to the target protein.

Dysregulation of ubiquitination has been implicated in various diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory diseases. Therefore, understanding the function and regulation of ubiquitin-conjugating enzymes is essential for developing therapeutic strategies to target these diseases.

En acetyltransferase är ett enzym som överför en acetylgrupp från en donator, vanligtvis acetyl-CoA, till en acceptor, ofta en aminosyra i ett protein. Denna reaktion kan leda till aktivering eller deaktivering av proteinet beroende på vilken aminosyra som acetyleras. Acetyltransferaser spelar därför en viktig roll i regleringen av cellulära processer, såsom transkription, translation och signaltransduktion.

Meios är en typ av celldelning som sker i könscellerna hos växter, djur och människor. Den har till syfte att producera könsceller, såsom ägg- och spermieceller, med halv den normala antalet kromosomer genom en reductionsteckning. Vid meiosen sker två omgångar av celldelning utan någon mellanliggande celldelning eller DNA-replikering.

Den första omgången av meios (meios I) innebär en crossing over-händelse där kromosompar i diploida celler byter material med varandra, vilket leder till en rekombination av genetisk information och skapar unika kombinationer av gener. Därefter skiljs de homologa kromosomparen åt och delas upp så att varje dottercell får halva antalet kromosomer.

Den andra omgången av meios (meios II) liknar en mitos, där de resterande kromosomerna i varje dottercell från meios I delas upp igen, vilket resulterar i fyra haploida dotterceller med halva antalet kromosomer jämfört med den ursprungliga diploida cellen.

Meiosen är en nödvändig process för sexuell reproduktion och säkerställer att könscellerna har en unik kombination av genetisk information, vilket leder till mångfald i arternas populationer.

Rhizaria är ett taxon inom kungjordningarna (Protista) som inkluderar en rad olika encelliga organismer, såsom foraminiferer och cercozoer. Dessa organismer har ofta en amöbaliknande form och kan röra sig genom att utsträcka pseudopodier (fingrande utskott). De flesta Rhizaria lever i vattenmiljöer, både marina och sötvattensmiljöer. Flera arter av foraminiferer är viktiga som bioindikatorer för att studera klimatförändringar och miljöförstöring. Cercozoer inkluderar parasitiska arter som kan orsaka sjukdomar hos växter och djur.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

"Alternativ splitsning" (alternative splicing) är ett biologiskt fenomen där flera olika proteiner kan produceras från en och samma gen genom att olika delar av den genetiska informationen i RNA-molekylen exciseras och de kvarvarande delarna (exonerna) sedan sammanfogas på olika sätt. Detta medför att ett stort antal olika proteiner kan produceras från en enda gen, vilket ökar den genetiska variationsmöjligheten och komplexiteten hos levande organismer.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

Glykosylfosfatidylinositol (GPI) är ett glykolipid som sitter på ytan av eukaryota cellmembran och fungerar som en ankare för proteinmolekyler. Proteiner kan kovalent bindas till GPI, vilket möjliggör deras fästning på cellytan. Detta är en viktig mekanism för att placera vissa proteiner korrekt i cellmembranet och reglera deras funktion. GPI-anslutna protein har en rad olika funktioner, inklusive cellytiska signaleringsvägar, immunresponser och cell-cell-kontakt.

En DNA-topoisomeras typ II är ett enzym som reglerar och hjälper till att kontrollera övervindningstillståndet i DNA-molekyler. Det gör detta genom att bryta och återförena dubbela helixstrukturen i DNA, vilket tillåter rotation runt den axiala axeln för att reducera eller öka övervindningstillståndet.

DNA-topoisomeras typ II kan kategoriseras som en typs I eller typs II-topoisomeras efter dess mekanism och effekt på DNA-molekylen. Typ II-topoisomeraser bryter och återförenar dubbla helixstrukturer i DNA genom att skapa en temporär genombrytning av båda strängarna samtidigt, vilket tillåter rotation runt axeln för att ändra övervindningsgraden. Efter att övervindningen har justerats återförenas de två strängarna genom en ny länk mellan dem.

Typ II-topoisomeraser är viktiga för cellulär DNA-replikation, transkription och reparation. Dessa enzym kan också vara mål för läkemedel som används i behandlingen av cancer.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

Biopolymerer är polymerer som är naturligt förekommande och syntetiseras av levande organismer. De kan delas in i tre kategorier: polysackarider, peptider och polyterpenoider. Polysackarider, även kallade kolhydrater, är långa kedjor av sockermolekyler som används för energilagring och strukturell integritet hos celler och vävnader. Peptider är kedjor av aminosyror som bildar proteiner och andra biologiskt aktiva molekyler. Polyterpenoider är hydrokarbonkedjor som utgör grunden för lipider, hormoner och pigment hos levande organismer. Biopolymerer har en mängd olika funktioner inom levande system, inklusive strukturellt stöd, skydd, näringsupptagning, transport och signalering.

DNA-styrte RNA-polymerase er en viktig molekyl i biologien som spiller en sentral rolle i produksjonen av RNA-molekyler etter DNAs sekvens. RNA-polymerasen er ein enzym som kan lese skrevet informasjon fra DNA-strengen og bruke den til å syntetisere en komplementær RNA-streng.

I prosessen med transskripsjon leser RNA-polymeraset DNA-strengen og starter produksjonen av RNA etter å ha funnet et specifikt startstoff, kalt promotor. RNA-polymerasen beveger seg langs DNA-strengen og samler nukleotider som passer komplementært til DNA-sekvensen for å bygge opp en ny RNA-streng. Produksjonen av RNA stopper når RNA-polymeraset støter på et stoppstoff etterpå.

Denne prosessen er viktig for å produsere forskjellige typer RNA, inkludert mRNA (messenger RNA), tRNA (transfer RNA) og rRNA (ribosomal RNA), som hver har sin egen funksjon i cellen. DNA-styrte RNA-polymerase er derfor en viktig komponent i genuttrykk og proteinsyntese i levende organismer.

'Upprepade sekvenser, nukleinsyra' refererar till en del av genomet hos vissa virus och bakterier som innehåller flera kopior av samma sekvens av nukleotider (baspar) i rad. Dessa upprepade sekvenser kan vara identiska eller nästan identiska, och de kan variera i längd från några få baspar upp till tusentals.

I viruset HIV finns exempelvis en upprepad sekvens av nukleotider som kallas LTR (Long Terminal Repeat), vilken innehåller regulatoriska element som kontrollerar virusets genuttryck. I bakterien Staphylococcus aureus finns det en upprepad sekvens som kallas SCCmec, vilken innehåller gener som ger resistens mot antibiotika.

Upprepade sekvenser kan vara användbara för att identifiera och klassificera olika virus och bakterier, och de kan även spela en roll i utvecklingen av nya terapeutiska strategier, till exempel genmodifiering eller CRISPR-Cas9-systemet för att redigera gener.

NAD+ ADP-ribosyltransferase är ett enzym som katalyserar överföringen av en ADP-ribosgrupp från molekylen NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till ett proteinmottagare. Detta process kallas ADP-ribosylering och är en posttranslatorisk modifikation som kan påverka proteinet på olika sätt, såsom förändringar i dess funktion, lokalisation eller interaktion med andra molekyler. NAD+ ADP-ribosyltransferas har visat sig spela en viktig roll i flera cellulära processer, inklusive DNA-skador och reparation, celldöd, inflammation och åldrande.

Thermoplasma är ett släkte av arkéer som tillhör den termofila och acidofila gruppen. De lever i extrema miljöer med höga temperaturer och lågt pH, ofta nära varma källor eller svavelkällor. Thermoplasma saknar cellvägg och har istället en yttre membranskapsel som ger skydd mot de extrema förhållandena. Släktet innehåller flera arter, bland annat T. acidophilum och T. volcanium. Thermoplasma är intressanta för forskningen eftersom de kan producera enzymer som fungerar under extrema förhållanden, vilket kan vara användbart inom bioteknik och industriella processer.

Membranlipider refererar till de lipider (fettliknande molekyler) som är en viktig komponent i cellmembranen hos levande organismer. De två huvudsakliga typerna av membranlipider är fosfolipider och glykolipider.

Fosfolipider består av en hydrofil (vattenavvisande) fosfatgrupp och två hydrofoba (vattenavstötande) fettsyror som tillsammans bildar en dubbel lagerstruktur i cellmembranet. Denna struktur möjliggör för membranen att vara selektivt permeabel, vilket innebär att vissa molekyler kan diffundera genom membranen medan andra inte kan göra det.

Glykolipider är liknande fosfolipiderna men har en sockergrupp kopplad till fosfatgruppen istället. De förekommer i mindre utsträckning än fosfolipider och spelar en viktig roll i cellytanternas interaktioner med varandra och med omgivningen.

Membranlipider är också involverade i cellsignalering, cellytors funktion och andra viktiga cellulära processer.

'Vero-celler' är en typ av celllinje som används inom biomedicinsk forskning. Den är utvecklad från celler som isolerats från grön monkey kidney-celler (ur African green monkeys). "Vero" är en akronym för "vervet monkey kidney" (grön monkeys njurar).

Dessa celler har en hög förmåga att replikera och odlas upp i laboratoriemiljö, vilket gör dem användbara inom olika områden som till exempel vaccintillverkning. Vero-celler är ett av de vanligaste valet när det gäller att producera virusbaserade vacciner, eftersom de kan produceras i stora mängder och har en stabil genetisk bakgrund.

Vero-celler används också inom andra områden som till exempel toxikologi, farmakologi och cancerforskning.

Ribonucleas (RNas) är en grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av RNA-molekyler genom att hydrolysellt klippa sönder fosfodiesterbindningarna mellan ribos och dekolibera nukleotider eller oligonukleotider. Det finns två huvudtyper av RNas: endoribonucleaser, som klipper RNA-molekylen i flera bitar mitt i sekvensen, och exoribonucleaser, som tär bort en nucleotid i taget från slutet av RNA-molekylen. RNas har viktiga funktioner inom cellulära processer såsom RNA-processering, nedbrytning och kvalitetskontroll.

Diftiriotoxin är ett exotoxin som produceras av den bakterie som orsakar difteri, Corynebacterium diphtheriae. Diftiriotoxinet orsakar skada på celler i andningsorganen och kan leda till svår andningsnöd, hjärtsvikt och död om det inte behandlas. Toxinet fungerar genom att hindra proteinsyntesen i cellerna, vilket leder till celldöd och skador på vävnader. Diftirivaccinering är ett effektivt sätt att förhindra sjukdomen och förebygga spridning av bakterien.

Medicinskt kan "upprepade sekvenser, aminosyra" (engelska: "repeated protein sequences") referera till en situation där ett eller flera aminosyrasekvenser i ett protein upprepas i flera kopior i rad. Detta kan inträffa på grund av genetiska mutationer som orsakar att DNA-sekvensen som kodar för proteinet innehåller upprepade sekvenser, vilket i sin tur resulterar i upprepade aminosyrasekvenser när proteinet syntetiseras.

Upprepade sekvenser kan ha olika längd och förekomma i varierande antal kopior i rad. De kan påverka proteinet på olika sätt, beroende på var de är lokaliserade och hur många upprepningar som finns. I vissa fall kan upprepade sekvenser störa proteinets struktur eller funktion, vilket kan leda till sjukdomar. Exempel på sådana sjukdomar innefattar neuromuskulära förhärjningar som Huntingtons korea och spinocerebellär ataxi.

Kontraktila proteiner är proteiner som är involverade i muskelkontraktioner. De två viktigaste typerna av kontraktila proteiner är aktin och myosin, som tillsammans bildar sarcomeren – den grundläggande kontraktila enheten i muskler. När muskelcellen stimuleras elektriskt kommer calciumioner att frisläppas från sitt intracellulära lagringsutrymme, vilket leder till att aktin och myosin kan binda till varandra och bilda korsbundna filament. Dessa bindningar orsakar en konformationsförändring hos myosin, som får muskeln att kortas och därmed dra ihop sig. På detta sätt arbetar kontraktila proteiner tillsammans för att generera mekanisk kraft och rörelse i musklerna.

Lysosomer är membranomslutna organeller inne i eukaryota celler, som innehåller en uppsjö av hydrolytiska enzymer. Dessa enzymer är aktiva vid lågt pH och bryter ned biologiskt material, såsom proteiner, kolhydrater, lipider och nucleinsyror, till sina grundläggande byggstenar. Lysosomerna fungerar som cellens recyclingcenter och hjälper till att bryta ned och återanvända skadat eller överflödigt material. De kan också delta i celldöd under vissa patologiska förhållanden, såsom apoptos (programmerad celldöd) och nekros (oönskad celldöd).

Coatomer protein, också känt som COP-coated vesicle coat complex, är ett proteinkomplex som spelar en viktig roll i intracellulär transport. Det hjälper till att transportera proteiner och lipider mellan olika kompartment inne i cellen.

Coatomerproteinet består av åtta subenheter, som kallas alpha-, beta-, gamma-, delta-, epsilon-, zeta-, eta- och theta-COP. Dessa subenheter bildar två distinkta underkomplex, COPI och COPII, som är involverade i olika steg av intracellulär transport.

COPI-underkomplexet är involverat i retrograd transport, det vill säga transportering från Golgiapparaten till endoplasmatiska nätverket (ER). COPII-underkomplexet är involverat i anterograd transport, det vill säga transportering från ER till Golgiapparaten.

I sin helhet fungerar coatomerproteinet som en slags "lastbil" som hjälper till att paketera och transportera lasten (proteiner och lipider) mellan olika kompartment inne i cellen. När transportcykeln är klar, faller coatomerproteinet av och lasten kan levereras till sitt målkompartment.

Replikationsprotein C, ofta förkortat till RPA (engelska: Replication Protein A), är ett protein som spelar en central roll i DNA-replikationen hos eukaryota celler. Det fungerar som en processivitetsfaktor under den initiala fasen av DNA-replikationen, där det binder till ogenederad singelsträngad DNA och skyddar den från att degraderas eller repareras felaktigt.

RPA består av tre olika underenheter som kombineras för att bilda en heterotrimertisk komplex, vilket betyder att den är byggd upp av tre olika typer av subenheter i en 1:1:1-förhållande. Dessa underenheter kallas ofta RPA1, RPA2 och RPA3.

RPA binder starkt till singelsträngad DNA med hög affinitet och hjälper till att stabilisera den under DNA-replikationen genom att förhindra att den bildar sekundära strukturer som kan störa replikationsprocessen. Det gör också så att polymerasen, ett annat protein som katalyserar tillskapandet av nya DNA-strängar under replikationen, kan fortsätta att arbeta kontinuerligt längs med den ogenederade DNA-strängen.

Utöver sin roll i DNA-replikationen är RPA också involverat i andra cellulära processer som DNA-reparation, meios och homolog rekombination.

The Origin Recognition Complex (ORC) is a protein complex that plays a crucial role in the initiation of DNA replication in eukaryotic cells. It is responsible for recognizing and binding to specific origins of replication on the DNA molecule, where it serves as a platform for the assembly of additional replication factors. The ORC complex is highly conserved across different species and is composed of several subunits, including ORC1-ORC6, which interact with each other to form a stable complex. In addition to its role in DNA replication, the ORC complex has also been implicated in other cellular processes such as chromatin organization, transcription regulation, and cell cycle control.

'Poly A' är ett vanligt förekommande begrepp inom molekylärbiologi och refererar till en sekvens av adenin-baserade nukleotider som får en RNA-molekyl att bli "polyA-taggad". Detta är en posttranskriptionell modifikation där ett antal adenin-nukleotider (ofta 50–250) fogas till 3'-slutet av en mRNA-molekyl. PolyA-svansen hjälper till att stabilisera mRNA, underlättar transporten av mRNA från cellkärnan till cytoplasman och bidrar till translationsinitieringen.

The term "exonerate" is a legal and forensic term rather than a medical one. To exonerate means to clear someone of blame or suspicion, especially in a criminal case, after new evidence has come to light or after further investigation has been conducted. It can also mean to cancel a punishment or penalty that was previously imposed on someone.

In the context of medicine, the term "exoneration" may be used in relation to medical malpractice cases, where a healthcare provider is accused of negligence or wrongdoing. If an investigation finds that the provider did not commit any errors or violations of standard care, they may be exonerated of any wrongdoing.

However, it's worth noting that "exoneration" is not a term that is commonly used in medical terminology or practice.

Neurospora crassa är en art av svamp som tillhör klassen Sordariomycetes och är vanligt förekommande i naturen, framförallt i varmare klimat. Den är en filamentös svamp, vilket betyder att den består av ett nätverk av trådliknande strukturer som kallas hyfer. Dessa hyfer växer och delar sig kontinuerligt, vilket tillåter svampen att gro och sprida sig över underlaget den vuxit på.

Neurospora crassa är en ascomycet, vilket betyder att den producerar ascusfrukter som innehåller sporer. Dessa sporer är mycket resistanta mot extrema förhållanden och kan överleva under lång tid i olika miljöer. När de transporteras till en gynnsam miljö kan de gro och utvecklas till en fullt fungerande svamp.

Neurospora crassa är en viktig modellorganism inom genetiken och molekylärbiologin, eftersom den har en relativt enkel genetisk uppbyggnad och en snabb livscykel. Den används ofta i forskning för att studera olika aspekter av cellulär och molekylär biologi, inklusive regleringen av genuttryck, metabolism, celldelning och DNA-reparation.

Protozo-DNA refererer til DNA fra encellede organismer som tilhører gruppen Protozoa, også kendt som protister. Protozoer er en heterogen gruppe af encellede eukaryote organismer, der lever i ferskvand, saltvand eller som parasitter i andre levende væsner, herunder mennesker. De kan have forskellige former for ernæring, herunder at være plante-lignende (fotosyntetiserende), dyre-lignende (predatoriske) eller svampe-lignende (saprofage).

Protozo-DNA er interessant inden for medicinsk forskning, da mange protozoer kan være årsag til sygdomme hos mennesker og dyr. For eksempel kan malaria skylles tilbage til infektion med Protozoa fra slægten Plasmodium. Undersøgelser af Protozo-DNA kan give vigtig information om disse organismer, herunder deres artsidentifikation, evolutionæ historie og patogenese.

Beta-galaktosidase, också känt som beta-D-galaktosidase, är ett enzym som bryter ned specifika sockerarter, så kallade glykosider, i kroppen. Detta enzym är specifikt involverat i nedbrytningen av galaktos, ett socker som finns i mjölk och visst växtmaterial.

Beta-galaktosidase bryter ned komplexare sockermolekyler till enklare sockerarter genom att klyva en specifik bindning mellan två sockermolekyler, vilket gör det möjligt för kroppen att absorbera och använda dem som näringsresurser.

Detta enzym är viktigt för nedbrytningen av laktos, ett disackarid som består av glukos och galaktos, i mjölkprodukter. Vissa individer saknar tillräckligt med aktivt beta-galaktosidas enzym, vilket orsakar en förhöjd koncentration av laktos i mag-tarmsystemet och kan leda till symptom som diarré, buksmärtor och flatulens. Detta tillstånd kallas ofta laktosintolerans.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Hydrophobic and hydrophilic interactions are fundamental concepts in the field of medicine, particularly in understanding how drugs interact with biological systems.

Hydrophobic interactions refer to the tendency of non-polar molecules or regions of a molecule to repel water and other polar solvents. This phenomenon arises from the fact that non-polar molecules have no net charge and do not form stable hydrogen bonds with water molecules, leading to an unfavorable entropy change when these molecules are placed in aqueous environments. As a result, non-polar molecules tend to aggregate together to minimize their contact with water, forming structures such as micelles or lipid bilayers. In the context of medicine, hydrophobic interactions play a crucial role in the binding of drugs to their targets, particularly when the drug or target contains non-polar regions.

Hydrophilic interactions, on the other hand, refer to the attraction between polar molecules and water. Polar molecules have a net charge or contain functional groups that can form hydrogen bonds with water molecules. As a result, they are highly soluble in aqueous environments and tend to interact strongly with other polar molecules. In medicine, hydrophilic interactions are important for the solubility and distribution of drugs within the body. For example, drugs that are highly hydrophilic may have difficulty crossing biological membranes, which can limit their ability to reach their targets. Conversely, drugs that are too hydrophobic may aggregate together and form precipitates in aqueous environments, leading to decreased bioavailability and potential toxicity.

Overall, understanding the balance between hydrophobic and hydrophilic interactions is critical for designing effective drugs and understanding their mechanisms of action in biological systems.

'Bordetella pertussis' är en gramnegativ kockbacill som orsakar sjukdomen difteri, även känd som vårdskötebarnssjuka. Bakterien koloniserar slemhinnan i övre luftvägarna och producerar toxiner som orsakar typiska symtom som ständig hosta, stickande andning och ibland även aptitlöshet och irriterbarhet. Sjukdomen sprids främst via droppbredning när en smittad person hostar eller nyser. Vaccination är tillgänglig och rekommenderas för att förebygga sjukdomen.

Bacterial RNA (bakteriellt RNA) refererar till de RNA-molekyler (Ribonukleinsyra) som produceras och fungerar i bakterier. Det finns tre huvudsakliga typer av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA) och transfer RNA (tRNA). Alla dessa RNA-typer spelar viktiga roller i den genetiska informationens flöde från DNA till protein. I bakterier produceras dessa RNA-molekyler av bakteriens DNA genom transkription. Det bakteriella RNA:t skiljer sig något i sin struktur och funktion jämfört med eukaryota cellers RNA, eftersom bakterier saknar cellkärna och andra organeller som förekommer hos eukaryoter.

'Alg-DNA' er en forkortelse for "algae-derived DNA" som betyr DNA fra alg. Alger er en gruppe organismer som inkluderer både cyanobakterier (blågrønne alger) og eukaryote alger. Disse organismer har et unikt genetisk makeup, og derfor kan studiet av Alg-DNA være av interesse for forskere innen områder som molekylær biologi, genetikk, miljøvitenskap og bioteknologi.

Det er viktig å understreke at 'Alg-DNA' ikke er en generell medisinsk term, men snarere en beskrivelse av en type DNA fra en bestemt kilde.

"CDC-generated" likely refers to guidelines, recommendations, or information that have been developed or produced by the Centers for Disease Control and Prevention (CDC), which is a leading public health agency in the United States. The CDC is responsible for protecting the health and safety of people in the US and around the world, and it provides credible information to help people make informed decisions about their health.

In a medical context, "CDC-generated" guidelines or recommendations may relate to various public health issues, such as infectious disease prevention, chronic disease management, injury prevention, environmental health, and more. These resources are developed based on the best available scientific evidence and are regularly reviewed and updated to ensure they reflect current knowledge and practices in the field.

It's important to note that while "CDC-generated" materials are generally considered trustworthy and authoritative, healthcare providers should always use their clinical judgment and consider individual patient circumstances when making treatment decisions.

'Yersinia pestis' är en gramnegativ bakterie som orsakar sjukdomen pestsjukan hos däggdjur, inklusive människor. Bakterien överförs vanligtvis genom sticksting från infekterade flöjor, särskilt gnagareflöjor som råttor. Det finns tre kliniska former av pestsjukan: bubonpest, lungpest och blodpest. Bubonpest är den vanligaste formen och karaktäriseras av smärtsamma, svullna lymfkörtlar (buboner). Lungpest kan orsaka andningssvårigheter och kan vara dödlig om den inte behandlas i tid. Blodpest är sällsynt men mycket smittsam och kan leda till snabb död. Pestsjukan är en allvarlig infektionssjukdom som kräver omedelbar medicinsk behandling, oftast med antibiotika.

Antibacterial medications, also known as antibiotics, are a type of medication used to treat infections caused by bacteria. These medications work by killing the bacteria or inhibiting their growth, allowing the body's immune system to fight off the infection. Antibacterial medications can be administered through various routes, including oral, topical, and intravenous, depending on the severity and location of the infection. It is important to note that antibacterial medications are not effective against viral infections, such as the common cold or flu. Misuse or overuse of antibacterial medications can lead to antibiotic resistance, which is a significant global health concern.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Steroler är en typ av lipidmolekyler som liknar kolesterol i sin kemiska struktur. De är naturligt förekommande i vissa livsmedel, såsom ägg, mjölkprodukter och nötter. Steroler har potentialen att hämma absorptionen av kolesterol i tarmen, vilket gör dem intressanta som en del av en kosthållning för att sänka blodets kolesterolnivåer. Exempel på steroler är sitosterol, campesterol och stigmasterol.

A protein database is a type of biological database that contains information about proteins and their structures, functions, sequences, and interactions with other molecules. These databases can include experimentally determined data, such as protein sequences derived from DNA sequencing or mass spectrometry, as well as predicted data based on computational methods.

Some examples of protein databases include:

1. UniProtKB: a comprehensive protein database that provides information about protein sequences, functions, and structures, as well as links to other related resources.
2. PDB (Protein Data Bank): a database of three-dimensional structural data for proteins and nucleic acids, obtained through experimental methods such as X-ray crystallography and nuclear magnetic resonance (NMR) spectroscopy.
3. Pfam: a protein family database that provides information about the evolutionary relationships between different protein sequences and domains.
4. InterPro: a database of protein families, domains, and functional sites, which integrates data from multiple sources, including Pfam, PROSITE, and HAMAP.
5. MINT, IntAct, and STRING: databases that provide information about protein-protein interactions, based on experimental data or computational predictions.

Protein databases are essential tools for researchers in fields such as structural biology, proteomics, systems biology, and drug discovery. They enable scientists to analyze and compare protein sequences and structures, identify functional domains and motifs, predict protein-protein interactions, and design experiments to study protein function and regulation.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

I medicska sammanhang är en "korsbindningsreagens" (eller cross-linking reagent) ett ämne som reagerar med två eller flera molekyler och skapar en kemisk länk mellan dem, vilket resulterar i en korsbunden struktur. Detta kan användas för att studera eller manipulera biologiska strukturer, till exempel proteiner, DNA eller cellmembraner.

Ett vanligt exempel på ett korsbindningsreagens är glutaraldehyd, som reagerar med aminogrupper (-NH2) i proteiner och skapar en kovalent länk mellan dem. Andra exempel på korsbindningsreagenter inkluderar formaldehyd, difosfener och disulfigyer.

Det är värt att notera att användningen av korsbindningsreagens kan ha biverkningar och artifakta, så det är viktigt att kontrollera för specificitet och specifikitet i experimenten.

Cytoskelettproteiner är proteiner som utgör cytoskelettet, det inre schelet, i celler. Cytoskelettet ger cellen form och struktur samt möjliggör cellens rörelse och transportprocesser. Det består av tre huvudsakliga komponenter: aktinfilament, intermediär filament och mikrotubuli. Var och en av dessa komponenter har sin egen uppsättning unika proteiner som ger dem deras specifika egenskaper och funktioner. Aktinfilamentet är flexibelt och starkt, och spelar en viktig roll i cellens form och rörelse. Intermediär filament är starka och stabila, och hjälper till att ge cellen struktur och integritet. Mikrotubuli är hårdare än aktinfilament och intermediär filament, och är viktiga för celldelning, intracellulär transport och cellytorers rörelse.

"Biokemi" er en disciplin som undersøker de kjemiske prosessene som skjer i levende organismer. Denne disciplinen undersøker hvordan levende vesener bruker, produserer og transformerer forskjellige kjemiske stoffer for å drive deres livsviktige funksjoner. Biokjemien inkluderer studiene av enkeltcellstoffer, biomolekyler (som proteiner, lipider, karbohydrater og nukleinsyrer), deres struktur, funksjon og interaksjon i levende organismer. Biokjemien er viktig for å forstå grunnlaget for livets kjemiske prosesser og har mange praktiske applikasjoner innen medisin, biologi, landbruk og teknologi.

Regulatoriska sekvenser i nukleinsyra refererar till specifika DNA-sekvenser som kontrollerar genuttryck och -reglering. Dessa sekvenser inkluderar promotorregioner, enhancer, silencers och introner som binder till transskriptionsfaktorer och andra regulatoriska proteiner för att modulera genaktiviteten. De kan påverka när, var, hur mycket och i vilken grad en viss gen ska transkriberas till mRNA och översättas till protein.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

HSP90 (Heat Shock Protein 90) är ett typ av stressprotein som hjälper till att korrekt folda och stabilisera andra proteiner i cellen. Dessa proteiner kan bli instabila eller felaktigt foldeda under stressförhållanden, såsom höga temperaturer, toxiska ämnen eller sjukdomar. HSP90 binder till dessa proteinmolekyler och hjälper dem att återfå sin normala form och funktion. Dessa proteiner är viktiga för cellens överlevnad och homeostas, och deras aktivitet kan påverka utvecklingen av olika sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Beta-karoten är ett provitamin A, vilket betyder att det kan konverteras till vitamin A i kroppen. Det är ett pigment som ger vissa frukter och grönsaker sin orangefärg, men kan även förekomma i gröna grönsaker där det blandar sig med grönt klorofyll. När betakaroten intas i kroppen kan den spjälkas upp till två molekyler av retinal, som är en aktiv form av vitamin A.

Betakaroten har antioxidant egenskaper och kan hjälpa till att skydda celler från skada. Det kan också stödja ögats hälsa genom att underlätta synprocessen och minska risken för ögonbesvär som exempelvis nattblindhet.

Betakarotenförare är ett enzym som katalyserar omvandlingen av betakaroten till retinal i kroppen. Detta enzym finns i levern och tarmen, och är viktigt för att säkerställa att kroppen får tillräckligt med aktivt vitamin A.

Cryptophyta är ett fylum (en taxonomisk grupp) inom protister som inkluderar encelliga eukaryota organismer med två flageller och en karakteristisk, fuktigulartad cellmembranstruktur kring sina plastider. Dessa plastider innehåller ofta en blå-grön fotosyntetisk pigment som ger dem deras typiska färg. Cryptophyter förekommer globalt i olika aquatiska miljöer, från sötvatten till marina habitat, och de kan vara både fotoautotrofa (fotosyntetiserande) eller heterotrofa (konsumerande organiska näring).

"Genomförande" eller "genordning" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva den process där en läkare eller annan vårdpersonal justerar en patient's medicinsk behandling eller terapi. Det kan innebära att ändra dosering, läkemedel, behandlingsfrekvensen eller andra aspekter av en patients vårdplan för att optimera behandlingens verkan och minska biverkningar.

Genomförande kan också användas för att beskriva den process där en patient får instruktioner om hur de ska ta sitt medicin, inklusive dosering, tidpunkt och frekvens. Detta är speciellt viktigt för patienter som tar flera läkemedel eller som har komplexa behandlingsplaner.

Syftet med genomförande är att se till att patienten får den mest effektiva och trygga behandlingen möjlig, och att undvika missförstånd eller felanvändning av läkemedel som kan leda till skadliga effekter.

'Ubiquitin-protein ligase complex' är ett samlingsnamn för proteinkomplex som katalyserar överföringen av ubiquitin till en specifik proteinmottagare. Denna process, kallad ubiquitinering, kan leda till en rad olika konsekvenser för målproteinet, såsom att markera det för nedbrytning i proteasomen eller att påverka dess subcellulära lokalisation och funktion. Ubiquitin-protein ligase complexer består av flera underenheter, inklusive ubiquitinaktiverande enzym (E1), ubiquitinkonjugeringsenzym (E2) och ubiquitin-proteinligas (E3). E3-underenheten spelar en central roll i processen genom att specificera vilket protein som ska utsättas för ubiquitinering.

Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.

Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.

Magnesium är ett essentiellt mineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, såsom hjärt- och muskelaktivitet, nervfunktion, immunförsvar, och energiproduktion. Det förekommer naturligt i flera livsmedel som gröna bladgrönsaker, nötter, frön, havserter, torkade frukter och vattenrika fiskar. Magnesium är också tillgängligt som kosttillskott och kan användas som läkemedel för att behandla eller förebygga magnesiumbrist. Normal spann för serum-magnesiumnivåer ligger vanligtvis mellan 1,7 och 2,5 millimol per liter (mmol/L).

Dyneiner är en typ av motorprotein som spelar en viktig roll inom cellernas transport- och rörelsesystem. De är involverade i diverse cellulära processer såsom organelltransport, ciliers och flagellers rörelse samt delning av cellkärnan under celldelning.

Dyneiner är en multiproteinkomplex bestående av flera olika subenheter som interagerar med varandra för att kunna producera mekanisk energi i form av rörelse. Den huvudsakliga funktionen hos dyneiner är att röra sig längs med mikrotubuli, en typ av cytoskelettprotein, genom att hydrolysera ATP (adenosintrifosfat).

Dyneiner delas ofta in i två huvudkategorier: cytoplasmatiska dyneiner och axonemala dyneiner. Cytoplasmatiska dyneiner transporterar frakt i båda riktningarna längs med mikrotubuli, medan axonemala dyneiner är involverade i ciliers och flagellers rörelse genom att orsaka en slags vridande rörelse av de inre mikrotubuliholmarna.

Dysfunktioner i dyneinerna kan leda till olika sjukdomar, såsom primär ciliär dyskinesi (PCD), som kännetecknas av störd ciliers rörelse och kan orsaka andningssvårigheter, hörselnedsättning och infertilitet.

"Chemical models" är en benämning på de teoretiska beskrivningar och representationer som används för att förutsäga, tolka och förstå kemiska fenomen och processer. Det kan handla om matematiska ekvationer, diagram, grafiska representationer eller datorbaserade simuleringar som förenklar eller efterbildar beteendet hos atomers och molekylers interaktioner.

Exempel på olika typer av kemiska modeller innefattar:

1. Molekylär mekanik (MM): Använder enkla potentialenergi funktioner för att approximera de potentiella energierna hos atomgrupper i molekyler, vilket möjliggör simulering av deras rörelser och interaktioner.
2. Kvantkemi: Använder Schrödingerekvationen för att beräkna elektronstrukturen hos atomer och molekyler, vilket ger information om deras bindningsegenskaper, reaktivitet och spektroskopiska egenskaper.
3. Kinetisk modellering: Använder differentialekvationer för att beskriva hur snabbt en kemisk reaktion sker som funktion av temperaturen, trycket och koncentrationen av reaktanter.
4. Statistisk termodynamik: Använder statistiska metoder för att relatera makroskopiska egenskaper hos ett system, såsom temperatur, tryck och volym, till mikroskopiska egenskaper hos dess beståndsdelar, som atomers och molekylers energi- och positionella fördelningar.
5. QSAR (Quantitative Structure-Activity Relationship): Använder matematiska modeller för att korrelera kemiska strukturer med biologisk aktivitet, vilket möjliggör förutsägelser av farmakologiska egenskaper hos nya läkemedelskandidater.

Dessa olika typer av modellering kan användas för att besvara olika frågor inom kemi och relaterade områden, som att förstå hur en reaktion sker, hur ett material beter sig under olika förhållanden eller hur ett läkemedel fungerar på molekylär nivå. Genom att använda dessa modeller kan forskare göra hypoteser om systemens beteende och sedan testa dem genom experimentella observationer, vilket leder till en bättre förståelse av de underliggande mekanismerna och möjligheter att förutse hur systemen kommer att uppföra sig under olika förhållanden.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

I medicinen och cellbiologin refererar "organellstorlek" till de fysiska dimensionerna och storleken på cellens organeller, som är strukturer inne i cellen som har specifika funktioner. Exempel på organeller är mitochondrier, ribosomer, endoplasmisk retikulum och golgiapparaten. Organellernas storlek kan variera beroende på celltyp och funktion, men de flesta är mycket små och mäter från några få nanometer till uppemot 1000 nanometer (ett nanometer är en miljarddels meter).

Stokastiske processer är en grupp matematiska modeller som används för att beskriva system som varierar över tid eller rum och som innehåller ett slumpmässigt eller osäkert element. De kan beskrivas som en sekvens av tillstånd, där varje tillstånd beror på det föregående tillståndet och en slumpkomponent.

I en mer formell definition är en stokastisk process en familj av slumpvariabler {X(t), t ∈ T}, definierade på en sannolikhetsrum, där T är en indexmängd som ofta representerar tiden eller rummet. Varje X(t) tar värden i en värdemängd, vanligtvis de reella talen eller ett högre dimensionalt rum.

Stokastiska processer används inom många områden av naturvetenskap och teknik, till exempel för att modellera brus i elektronikkomponenter, fluktuationer i finansiella marknader, transmission av sjukdomar och neurovetenskap.

'Gene knockout techniques' refer to a group of laboratory methods used in molecular biology and genetics to investigate the function of specific genes in biological research. These techniques involve introducing a deliberate, controlled mutation into an organism's genome to completely remove or 'knock out' the expression of a particular gene. This is typically achieved through the use of genetic engineering tools such as homologous recombination or site-specific nucleases (e.g., CRISPR-Cas9) to introduce precise changes into the DNA sequence of the target gene, resulting in its inactivation.

The resulting organism, known as a 'knockout' animal or cell line, can then be studied to understand the consequences of losing the function of that specific gene. This allows researchers to make conclusions about the role of the gene in various biological processes and disease states. Gene knockout techniques have been instrumental in advancing our understanding of genetics, developmental biology, and disease mechanisms, and continue to be a valuable tool in basic research and drug discovery.

"Nonsenskodon" är ett begrepp inom genetik och betecknar en typ av genmutation där en del eller alla nukleotider (baspar) i genen har förändrats på så sätt att den resulterande proteinkedjan blir ofunktionell eller inte kan syntetiseras alls. Detta beror på att den muterade genen innehåller en kodonsekvens som saknar mening, det vill säga en nonsenskedja, och därför inte kan översättas korrekt till ett funktionellt protein. Nonsensmutationer orsakar ofta allvarliga sjukdomstillstånd eller död hos den drabbade individen beroende på vilken gen som är muterad och hur viktig den är för överlevnaden.

Små nukleäre ribonukleoproteiner (snRNP) är komplexi av RNA och protein som förekommer i cellkärnan hos eukaryota celler. De är involverade i processeringen av nyss transkriberad RNA, särskilt inom splisning av pre-mRNA (primär transkript av mRNA) och kvalitetskontrollen av transkriptionella enheter.

snRNP:n består av små nukleära RNA (snRNA), som är korta, icke-kodande RNA-molekyler, och en uppsättning proteiner. Dessa komplex delas vanligen in i två grupper beroende på deras funktion: de som är involverade i splisningen av pre-mRNA (U1, U2, U4, U5 och U6 snRNP) och de som är involverade i kvalitetskontrollen av transkriptionella enheter (U3, U8 och U12 snRNP).

snRNP:n samlas tillsammans med andra proteiner och RNA-molekyler till stora komplex som kallas spliceosomer. Dessa komplex är ansvariga för att klippa bort icke-kodande intronsekvenser från pre-mRNA och klistra samman exonssekvenserna, vilket resulterar i ett mognat, funktionellt mRNA som kan översättas till protein.

Inom medicin och biologi refererar "intracellulärt rum" till det inre av en cell, det vill säga det område som befinner sig innanför cellytan eller celldelningen. Det intracellulära rummet innehåller olika organeller och strukturer som är involverade i cellens funktioner, såsom cellkärnan, mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiskt retikulum med mera.

Det är viktigt att skilja på det intracellulära rummet och det extracellulära rummet, som är det område utanför cellen där olika signalsubstanser, näringsämnen och avfallsprodukter kan cirkulera.

Ligase er et enzym som katalyserer dannelsen av en kovalent binding mellom to komplementære nukleotider i en DNA-molekyle. Dette er en viktig reaksjon i DNA-reparasjon og -replikasjon, og ligase-enzymene spiller en sentral rolle i mange biologiske prosesser som eksempelvis genert transskripsjon og RNA-prosessering. Der er forskjellige typer av ligase-enzyme, og de har forskjellige substratspecifitet og funksjon i levende organismer.

Mikrobial livsduglighet (eng. Microbial viability) refererar till förmågan hos en mikroorganism, som en bakterie eller svamp, att fortleva och reproducera sig under specifika förhållanden. Det inkluderar både cellens strukturella integritet och dess metaboliska aktivitet.

En livsduglig mikroorganism är en som kan växa, dela sig och genomföra sina cellulära processer under givena miljöförhållanden. Detta innebär att den har tillgång till näringsriktiga substance, syre (om den behöver det) och lämplig temperatur, pH och tryck.

Det är viktigt att notera att mikrobial livsduglighet inte nödvändigtvis betyder att en mikroorganism är farlig eller patogen. Det betyder bara att den kan överleva och reproducera sig under specifika förhållanden.

Nukleosidaser är en typ av enzym som bryter ned nukleosider till en bas och en pentos, genom att hydrolysera den glycosidiska bindningen mellan dem. Nukleosider är komponenter i nukleotider, som i sin tur är byggstenarna i nucleinsyror såsom DNA och RNA.

Den kemiska reaktionen som katalyseras av nukleosidaser kan skrivas som:

nukleosid + H2O → base + pentose

Det finns två huvudsakliga typer av nukleosidaser: 3'-nukleotidaser och 5'-nukleotidaser, vilka specificerar var på nukleosiden som de hydrolyserar.

Cytoplasmatic granules are small, membrane-bound organelles or inclusions found within the cytoplasm of cells. They contain various substances, such as proteins, lipids, and carbohydrates, which play specific roles in cellular functions. Different types of cytoplasmic granules have distinct appearances and compositions, depending on their function. Some examples include:

1. Secretory granules: These are found in cells that produce and release various substances, such as hormones, enzymes, or neurotransmitters. They store these substances and fuse with the cell membrane during exocytosis to release their contents into the extracellular space.
2. Lysosomes: These are membrane-bound organelles that contain digestive enzymes. They break down waste materials, foreign particles, and damaged organelles within the cell through a process called autophagy.
3. Melanosomes: Found in melanocytes, these granules contain the pigment melanin, which is responsible for skin, hair, and eye color.
4. Weibel-Palade bodies: These are found in endothelial cells lining blood vessels and store proteins involved in blood clotting and vasodilation.
5. Granules in neutrophils and other immune cells: Neutrophils contain granules filled with enzymes, antimicrobial peptides, and reactive oxygen species that help eliminate pathogens during an immune response.
6. Lipid droplets: These are cytoplasmic granules that store lipids, primarily triglycerides, for energy production or membrane synthesis.
7. Glycogen granules: Found in cells like hepatocytes and muscle cells, these granules store glycogen, a polysaccharide used as an energy source.

These are just a few examples of cytoplasmic granules found within various cell types. Each type has a unique composition and function that contributes to the overall health and functioning of the cell.

Nuclear Magnetic Resonance (NMR) is a powerful analytical technique used in the field of molecular biology to study the structure and dynamics of biological molecules such as proteins, nucleic acids, and carbohydrates. In NMR spectroscopy, the magnetic properties of atomic nuclei are exploited to obtain detailed information about the molecular structure, dynamics, and interactions of these biomolecules.

In a typical NMR experiment, a sample containing the biomolecule of interest is placed in a strong magnetic field, which aligns the nuclear spins of the atoms within the molecule. A radiofrequency pulse is then applied to the sample, causing the nuclei to absorb energy and flip their spins. As the nuclei relax back to their original spin state, they emit signals that can be detected and measured by an NMR spectrometer.

The resulting NMR spectrum provides a wealth of information about the biomolecule, including details about its chemical structure, bonding patterns, and three-dimensional structure. By analyzing the positions, intensities, and shapes of the peaks in the NMR spectrum, researchers can infer important structural features such as hydrogen bonding networks, folding patterns, and protein-ligand interactions.

NMR spectroscopy is a valuable tool for studying biomolecular structure and dynamics, as it allows researchers to observe these processes in real time and under physiological conditions. It has contributed significantly to our understanding of many important biological processes, including enzyme catalysis, protein folding, and molecular recognition.

'Kristallisering' er en begrep i medisinen som refererer til dannelse av fast, regelmessig oppbygd materiale (et kristall) i en væske eller i et legeme. Denne prosessen skjer når stoffer som normalt er opløst i en væske, nås en koncentrasjon der de ikke lenger kan forbli i opløsning under de aktuelle temperatur- og trykkondisjonene. I stedet vil de starte å forme kristaller som sedimenterer ut av løsningen.

I medisinen kan kristallisering forekomme under ugunstige omstendigheter, for eksempel når en væske med høy koncentrasjon av opløste stoffer ikke kan draines fra et legemeområde. Dette kan føre til dannelse av kristaller i det berørte området, som kan være smertefulle eller skade veskelappene. Et eksempel på dette er gikt, en sykdom der karakteriseres av kristallisering av urinsyren (urat) i leddens synovialvæske og leddampe.

Kristallisering kan også forekomme som en bivirkning til behandling med visse lægemidler, for eksempel når et lægemiddel ikke fullstendig løses i kroppen og stoffer derfor begynner å kristallisere. Dette kan føre til bivirkninger som smerte, inflammasjon eller skader på veskelappene.

Fettomsättning, även känd som lipolys, är en biokemisk process där triglycerider (en form av fett) baksöndras i kroppen för att användas som energikälla. Denna process sker främst i fettvävnaden och kontrolleras av flera hormoner, inklusive adrenalin, noradrenalin och glukagon. När dessa hormoner binder till receptorer på fettcellernas yta aktiveras en signaltransduktionskaskad som leder till att lipasenzymet aktiveras och bryter ned triglyceriderna till glycerol och fettsyror, vilka kan transporteras till levern för att omvandlas till energi.

Protein prenylation är en posttranslationell modifikation av protein, vilket innebär att den sker efter att proteinet har syntetiserats. Denna process involverar addering av en lipidgrupp till ett cystein aminosyreres side chain i proteinet. Detta sker vanligtvis genom en reaktion med farnesylpyrofosfat eller geranylgeranylpyrofosfat, vilket resulterar i bildandet av en tioether- eller diolefinbindning mellan lipiden och proteinets cystein.

Protein prenylation spelar en viktig roll i cellulär trafficking, signaltransduktion och proteinkomplexbildning. Den kan också vara involverad i patologiska processer som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Anaphase-Promoting Complex/Cyclosome (APC/C) is a multi-subunit E3 ubiquitin ligase that plays a crucial role in regulating the cell cycle. The APC8 subunit, also known as APC3 or CDC27, is one of the essential components of the APC/C complex.

APC8 is a regulatory subunit that helps to mediate the interaction between the APC/C complex and its substrates, which are typically proteins involved in cell cycle regulation. The APC8 subunit contains multiple domains that facilitate this interaction, including a tetratricopeptide repeat (TPR) domain that allows for protein-protein interactions and a C-box domain that is involved in the recognition of specific substrates.

During the cell cycle, the APC/C complex targets various proteins for degradation by the ubiquitin-proteasome system, which helps to ensure proper progression through the different stages of the cell cycle. In particular, the APC/C complex plays a critical role in regulating the transition from metaphase to anaphase during mitosis, as well as the exit from mitosis and entry into G1 phase of the next cell cycle.

The APC8 subunit is essential for the proper functioning of the APC/C complex, and mutations in this gene have been linked to various human diseases, including cancer and developmental disorders.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

NIH 3T3 celler är en immortaliserad celllinje som utvecklats från musvuxenfibroblaster. Den används ofta inom forskning, särskilt för studier av celldifferentiering, signaltransduktion och cancer. NIH 3T3-celler är en god kontrollcelllinje eftersom de tenderar att ha ett stabilt genetiskt tillstånd och är relativt lätta att odla i laboratoriemiljö.

Elektronmikroskopisk tomografi (ET) är en teknik inom elektronmikroskopi där man skapar tresdimensionella bilder av ett preparat genom att successivt vinkla preparatet under en elektronmikroskop och sedan kombinera de erhållna tvådimensionella projektionerna med hjälp av datorsystem. Detta möjliggör en detaljerad undersökning av struktur och orientering hos olika komponenter inom ett preparat på nanometer-skala.

ET kan användas för att studera en rad olika biologiska och icke-biologiska preparat, till exempel celler, virus, organeller, materialvetenskapliga prövningar och halvledare. Denna teknik ger forskarna möjlighet att undersöka strukturer som inte kan upplösas med konventionell ljusmikroskopi och bidrar till att öka vår kunskap om olika system på molekylär nivå.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.

En stressreaktion är ett svar på en stressor, vilket kan vara en fysisk, emotionell eller mentalt krävande händelse eller situation. Reaktionen aktiverar kroppens autonoma nervsystem och hormonsystem för att möjliggöra en snabb reaktion på fara eller utmaning.

Denna process involverar frisättning av stresshormoner som adrenalin och cortisol, vilket leder till fysiologiska förändringar i kroppen såsom ökat hjärtrytm, högre blodtryck, snabbare andning och bättre blodtillförsel till musklerna. Dessa förändringar förbereder kroppen att hantera en stressfull situation genom att öka dess alertness, koncentration och fysiska förmåga.

Stressreaktionen kan vara antingen akut eller kronisk beroende på om den är tillfällig eller varar över en längre tidsperiod. Akut stress kan vara nyttigt eftersom den hjälper oss att hantera faror och utmaningar, medan kronisk stress kan ha negativa effekter på vår fysiska och mentala hälsa.

Genmanipulation, även känd som genetisk modifiering, är en process där DNA-sekvensen i ett levande organismer ändras genom direkt manipulering av dess genetisk material. Detta kan uppnås genom att antingen ta bort, lägga till eller ersätta specifika gener i organismens arvsmassa. Denna teknik använder ofta en typ av molekyl Kallas en plasmid, som innehåller ett genetiskt material som kallas en gen, som kan kopieras och insattas i målcellen. Genmanipulation används ofta inom forskning för att studera geners funktioner och interaktioner, men den kan också användas inom medicinska sammanhang för att behandla sjukdomar eller förbättra livsvillkor.

"Recombinant DNA" refererer til DNA-molekyler som er skapt i vitro ved å kombinere gener eller sekvencer fra to eller flere organismer på en artificiel måte. Dette gjøres vanligvis ved bruk av enzymet restriktas og ligase for å klippe og lim inn de ønskede genene i en vektor, som kan være en plasmid eller et fag. Recombinant DNA-teknologi er en grunnleggende teknisk metode innen molekylærbiologi og har hatt en enorm betydning for bioteknologien og medisinen, bl.a. ved produksjon av rekombinante proteiner som insulin og vacciner.

"Nanotube" er en betegnelse som ofte refererer til små, cylindriske strukturer med nanoskalet størrelse (typisk mellem 1-100 nanometer i diameter og op til flere mikrometer i lengde). De kan være dannet af forskellige materialer, herunder kulstof ("kulstofnanotuber"), metalliske elementer eller oxider.

Kulstofnanotuber (Carbon Nanotubes eller CNTs) er særligt velkendte og studeres intensivt pga. deres unikke egenskaber, herunder meget høj styrke, letvægt, elektrisk ledeevne og termoelektriske egenskaber. De kan have en enkel- eller flerlaget struktur (single-walled eller multi-walled nanotubes) og findes i forskellige former og størrelser.

Nanotuber har potentiale indenfor mange områder, herunder materialevidenskab, elektronik, biomedicin og miljøteknikker. Deres unikke egenskaber gør dem interessante til brug i en række forskellige applikationer, såsom styrkeforstærkning af materialer, nanotekniske senсоre, elektroniske komponenter og lignende.

Det er vigtigt at notere, at der også er bekymringer forbundet med nanotubers brug, herunder mulige negative helbredseffekter ved eksponering for kulstofnanotuber. Derfor forskes der intensivt i at forstå og afbøde disse risici, før nanotubers kommercielle anvendelser bliver mere udbredte.

Protein engineering är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att skapa, designa och modifiera proteiner med specifika egenskaper eller funktioner. Detta kan uppnås genom manipulation av proteiners aminosyrasekvens, struktur och interaktioner på molekylär nivå. Protein engineering används inom flera områden, till exempel för att utveckla nya enzymer med ökad katalytisk verkan, att skapa proteiner som kan användas inom diagnostik och terapi eller att förbättra egenskaper hos industriellt producera protein. Metoderna innefattar bland annat mutagenes, direkted evolution och de novo design.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Simian Virus 40 (SV40) är ett polyomavirus som ursprungligen isolerades från rhesusmarkatta (Macaca mulatta) celler. Det upptäcktes första gången på 1960-talet och har sedan dess studerats intensivt. SV40 är en liten, dubbelsträngad DNA- virus som kan orsaka infektion hos både apor och människor.

Viruset är känt för att vara onkogen, vilket betyder att det har förmågan att transformera normala celler till cancerceller under vissa omständigheter. SV40 kan orsaka tumörer hos apor och det finns också epidemiologiska studier som antyder en möjlig koppling mellan SV40-infektion och vissa typer av mänskliga cancerer, såsom mesoteliom och non-Hodgkins lymfom. Dock är det inte fastställt om viruset orsakar cancer hos människor eller om det bara finns i cancercellerna som en slump.

SV40 kan infektera många olika typer av celler, inklusive lung-, njure- och immunceller. Det kan spridas via respiratoriska sekreter, blod eller urin från infekterade individer. Många människor har utsatts för SV40 genom vaccination med levande poliovacciner som var kontaminerade med viruset under 1950- och 1960-talen. Sedan dess har vaccinerna renats från viruset, men det finns fortfarande oro över möjliga långsiktiga hälsorisker för de människor som fick kontaminerade vaccin under den tiden.

I medicinsk kontext är SV40 en viktig forskningsmodell för att studera polyomavirusinfektion och cancerutveckling. Det används också som ett verktyg för att undersöka interaktioner mellan virus och värdceller, samt för att utveckla antivirala behandlingsstrategier.

Nuclear localization signals (NLSs) are specific short sequences of amino acids in a protein that signal its transport from the cytoplasm to the nucleus of a eukaryotic cell. NLSs are recognized by importin proteins, which bind to the NLS and mediate translocation of the protein through the nuclear pore complex into the nucleus. Once inside the nucleus, the protein can perform its specific functions, such as regulating gene expression or maintaining nuclear structure. NLSs are typically rich in basic amino acids, such as lysine and arginine, and can be monopartite (a single stretch of basic residues) or bipartite (two stretches of basic residues separated by a spacer region).

Sirolimus, också känt som Rapamune, är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra avstötning efter organtransplantationer. Det verkar genom att hämta ned T-cellernas aktivitet och på så sätt minska risken för immunreaktioner mot det transplanterade organet. Sirolimus är ett makrolidderivat som hämmar kinashämban A mTOR (mammalian target of rapamycin), vilket i sin tur styr cellcykeln, celldifferentiering och celldöd. Läkemedlet kan också användas för att behandla vissa typer av cancer, såsom njurcancer och sarcom, på grund av dess förmåga att hämma celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl).

Membranfusion är en medicinsk behandlingsmetod där en patient ges en infusion av frisatta, intakta cellmembran från blodceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta skadade eller funktionshindrade cellmembran hos patienten och förbättra deras cellulära funktioner.

I klinisk praktik används oftast artificiella membran, till exempel liposomer, som är särskilt framställda för att efterlikna naturliga cellytor. Dessa membran kan lastas med olika substanser, såsom läkemedel eller näringsämnen, innan de införs i patienten.

Membranfusion används ofta som en del av behandlingen för allvarliga sjukdomar och skador, till exempel vid sepsis, multiorgansvikt, trauma eller efter kemoterapi. Den kan hjälpa till att minska inflammation, öka cellmembranens stabilitet och förbättra cellytors funktion.

"Spodoptera" er en slags generisk betegnelse for en række arter af sommerfugle i familien Noctuidae, der også kaldes græsmøl. Det inkluderer arter som f.eks. den ødelæggende majsgræshoppe ("Spodoptera frugiperda") og den almindelige græsmøl ("Spodoptera litura"). Disse insekter er kendt for at være skadedyr, der kan ødelægge afgrøder indenfor landbrug. De er især udbredte i varme og fugtige områder verden over.

Fosfatidylinositol (PI) är en typ av fosfolipid som är vanligt förekommande i cellmembranet hos eukaryota celler. PI-molekyler består av två fettsyresyrad glycerolmolekyler, där en av fettsyrorna är satt på snabbkopplingsstället (sn-1) och den andra fettsyran är satt på långsamt kopplingsställe (sn-2). På tredje kolatomen (sn-3) sitter en fosfatgrupp som i sin tur är bundet till en inositolring.

Inositolringen kan modifieras genom att den fosforyleras på olika positioner, vilket ger upphov till olika former av fosfatidylinositolderivat. Dessa derivat har viktiga funktioner inom cellen, bland annat som signalmolekyler i intracellulära signalsystem. Exempel på sådana signalsystem är de som reglerar celldelning, cellyta, celldifferentiering och celldöd.

Förkortningen PI kan även stå för fosfoinositider, vilket är en övergripande term för alla fosfatidylinositolderivat.

I medicinsk kontext refererar "interface" till den gräns eller yta där två olika strukturer, system eller vävnader möts och kommunicerar med varandra. Det kan handla om fysiska interfacen som mellan två organ, en implantat och kroppen, eller cellmembranet och det extracellulära matrixsystemet. Interfacen kan också vara funktionella, till exempel när olika signaleringsvägar eller nervbanor möts och kommunicerar.

Ett exempel på ett fysiskt interface är när en ortopedisk protes utgör en mekanisk länk mellan benet och den yttre miljön, där protesen måste vara konstruerad för att möta de specifika kraven för att skapa en effektiv och smidig funktion.

Ett exempel på ett funktionellt interface är när nervceller i hjärnan kommunicerar med varandra via sin synapser, där signalsubstanser frisätts från den ena cellen och binder till receptorer på den andra cellen för att överföra information.

MITOKONDRIE-DNA (mtDNA) refererer til DNA-molekyler, der findes i mitokondrierne, som er små cellulære organeller i vores celler. Mitokondrierne har en vigtig rolle i cellens energiproduktion gennem et process kaldet cellet respiration.

Mitokondrie-DNA består af cirkulært DNA, der er meget mindre end det menneskelige kromosomale DNA i cellekernen. Mennesket har typisk 2-10 kopier af mtDNA i hver mitokondrie, og hvert individ har typisk flere hundrede til tusinder af mitokondrier i hver celle.

MtDNA indeholder gener, der koder for en del af de proteiner, der er involveret i cellet respiration, samt RNA-molekyler, der er nødvendige for syntesen af disse proteiner. MtDNA adskiller sig fra det kromosomale DNA ved at have en høj mutationsrate og en ikke-random matning (eller assortativ mating) mønster, hvilket betyder at der kan forekomme specifikke mtDNA profiler inden for familier eller populationer.

Mutationer i mitokondrie-DNA kan være forbundet med en række sygdomme, herunder neurologiske og muskuløse lidelser, som ofte viser sig i barndommen eller tidlig ungdom. Disse sygdomme skyldes oftest mutationer i gener, der koder for proteiner involveret i cellet respiration.

Sekvensanalys är en metod inom bioinformatik och molekylärbiologi som används för att undersöka, jämföra och analysera DNA- eller proteinsekvenser. Denna teknik bygger på att bestämma den exakta ordningsföljden av nukleotider (i fallet med DNA-sekvenser) eller aminosyror (i fallet med proteinsekvenser).

Sekvensanalys kan användas för att:

1. Identifiera och klassificera gener och de proteiner de kodar för.
2. Jämföra sekvenser mellan olika organismer för att fastställa evolutionära relationer och gemensam härstamning.
3. Förutsäga struktur, funktion och interaktion av proteinerna baserat på deras aminosyrasekvenser.
4. Upptäcka genetiska variationer, mutationer och polymorfismer som kan vara associerade med sjukdomar eller andra fenotypiska drag.
5. Utforma molekylära diagnos- och screeningverktyg för att identifiera patogener och övervaka resistensutveckling mot läkemedel.

Sekvensanalys använder sig av olika bioinformatiska verktyg, databaser och algoritmer för att bearbeta och analysera sekvenserna. Exempel på dessa verktyg inkluderar BLAST (Basic Local Alignment Search Tool), Clustal Omega, Multiple Sequence Alignment (MSA) och PROSITE.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

'Caenorhabditis elegans' är en art av frilevande, transparenta rundmaskar som är vanliga modellorganismer inom biologisk forskning. Proteiner i C. elegans studeras för att förstå deras funktion och interaktioner på cell- och molekylär nivå.

En definition av 'Caenorhabditis elegans-proteiner' skulle vara:

Proteiner som kodas av gener i Caenorhabditis elegans-genomet. Dessa proteiner uttrycks i C. elegans-celler och har en rad olika funktioner, inklusive strukturella, metaboliska, regulatoriska och signaltransducerande roller som är essentiella för cellulär processer och organismens överlevnad. Caenorhabditis elegans-proteiner kan studeras genom biokemiska, genetiska och bioinformatiska tekniker för att förstå deras struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler i cellen.

Polyubiquitination är en posttranslationell modifikation av proteiner där ubiquitinmolekyler adderas i serie till en lysinrest på ett protein. Denna process reglerar många cellulära funktioner, såsom proteinkedjan, intracellulär transport och DNA-skador. Polyubiquitinerade proteiner kan transporteras till proteasomkomplexet för nedbrytning och recykling av aminosyror. Anormalt höga nivåer av polyubiquitinering kan vara associerade med patologiska tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Treonin (Thr eller T) er en essensiel aminosyre, betydning at det ikke kan produseres i kroppen og må tas inn gjennom kosten. Det er viktig for produksjonen av proteiner og har også en viktig rolle som et donor av energirik molekyler i celene. Treonin inneholder en sidekjede med en hydroxylgruppe (-OH), som kan bli fosforylert, noe som er viktig for reguleringen av mange cellulære prosesser.

Tvådimensionell gelelektrofores (2DE) är en teknik inom proteomik som används för att separera och analysera komplexa proteinblandningar. Den bygger på två olika elektroforesmetoder som utförs i två dimensioner.

I den första dimensionen separeras proteiner baserat på deras isoelektriska punkter (pI) genom isoelektrisk fokusering (IEF). Proteinerna appliceras till ett gelmedium bestående av en pH-gradient, varefter ett elektriskt fält appliceras. Proteiner migrerar då mot den elektriska polen med motsatt laddning tills de når en position i gelen där deras laddning är neutraliserad, det vill säga vid deras isoelektriska punkt.

I den andra dimensionen separeras proteiner baserat på deras molekylvikt genom SDS-PAGE (sodiumdodecylsulfat-polyacrylamidgel-elektrofores). Proteinerna behandlas med SDS, ett detergent som ger proteinerna en negativ laddning och standardiserar deras form till en rak stav. Sedan appliceras ett elektriskt fält vinkelrätt mot den första dimensionen, varvid proteiner separeras baserat på deras molekylvikt.

Efter tvådimensionell gelelektrofores kan proteiner detekteras och visualiseras med olika metoder, exempelvis genom färgning eller immunoblotting. Detta möjliggör en högupplöst separation av komplexa proteinblandningar och är därför användbart inom forskning och diagnostik.

Fosfolipider är en typ av lipider som består av en glycerolmolekyl med två fettsyror bundna till kolatomerna i mitten och en fosfatgrupp bundet till den tredje kolatomen. Fosfatgruppen kan esterifieras med olika alkoholer, vilket ger upphov till olika typer av fosfolipider. De två fettsyrorna kan vara lika eller olika varandra och variera i längd och grad av påladdning.

Fosfolipider är en viktig komponent i cellmembranen, där de bildar en dubbellager som skapar en semipermeabel barriär mellan cellens inre och yttre miljö. Den hydrofoba delen av fosfolipiden består av fettsyrorna, medan den hydrofila delen består av fosfatgruppen. Denna uppbyggnad gör att fosfolipider kan bilda en lipidbilaga som är viktig för cellens struktur och funktion.

Glutathion-S-transfereaser (GST) er en type enzym, som hjælper med at afbrydegiftene i kroppen. De gør dette ved at forbinde giftstofferne med et tripeptid kaldet glutation, der er dannet af aminosyrerne cystein, glutaminsyre og glycin. Dette dannes en mindre toksisk forbindelse, som kan fjernes fra kroppen mere let. GSTs findes i mange forskellige arter, herunder mennesker, og de er især koncentreret i leveren, lungerne og nyrerne. Der findes flere forskellige typer af GSTs, hver med en specifik rolle i at neutralisere bestemte slags gifte.

"Genetiska mallar", även kända som genetiska blueprints eller grundinstruktioner, refererar till den information som är kodad i varje persons DNA. Detta inkluderar instruktionerna för hur kroppen ska utvecklas, fungera och växa under individens livstid. Genetiska mallar består av sekvenser av baspar (A, T, C, G) som bildar gener, som i sin tur kodar för proteiner eller RNA-molekyler med olika funktioner. Dessa instruktioner kan påverka en persons utseende, förmågor, hälsa och predisposition för vissa sjukdomar. Det är värt att notera att miljöfaktorer och epigenetiska faktorer också kan spela in i hur genetiska mallar uttrycks och påverkar en persons fenotyp.

Histidin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera den själv i tillräckliga mängder. Histidin är en av de 20 standardaminosyrorna som är byggstenar i proteiner.

Histidin har också en speciell funktion i kroppen eftersom sidokedjan på histidinmolekylen kan agera som en protonbuffert, vilket betyder att den kan hjälpa till att reglera kroppens pH-värde. Denna egenskap gör histidin viktig för många biologiska processer, särskilt i mag-tarmkanalen och i blodet.

Histidin är också en prekursor till histamin, ett signalsubstans som bland annat har en roll i immunförsvaret och inflammationen.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

DNA-polymerase III er enzymkompleks som spiller en viktig rolle i DNA-replikasjon hos eubakterier. Det er ansvarlig for å syntetisere de nye DNA-strengene under replikasjonen ved å legge til nukleotider på en eksisterende DNA-streng, et prosess kalt ekspansjonsfasen. DNA-polymerase III har også aktivitet som korrekturerer feil under DNA-syntesen og kan fjerne og erstette feilplassert nukleotider. Dette gjør det viktig for å sikre at den nye DNA-strengen er akkurat replisert fra den originale DNA-strengen.

'Hemolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till något som orsakar hemolys, det vill säga nedbrytning av röda blodkroppar. Röda blodkroppar innehåller hemoglobin, ett protein som transporterar syre i kroppen. När röda blodkroppar bryts ner frigörs hemoglobinet och kan orsaka symptom som trötthet, gulsot och mörk urin.

Orsakerna till hemolys kan variera, men kan inkludera sjukdomar som malaria eller autoimmuna sjukdomar, exponering för vissa kemikalier eller läkemedel, eller skador på röda blodkroppar under operationer eller vid behandling med dialys. I vissa fall kan hemolys också orsakas av genetiska störningar som ger upphov till abnorma röda blodkroppar som är särskilt känsliga för nedbrytning.

'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.

Cell biology is a branch of biology that deals with the study of cells, their structures, functions, and processes. It involves understanding the behavior of individual cells as well as how they interact and organize to form tissues, organs, and organ systems in living organisms. Cell biology encompasses various areas such as cellular structure and organization, membrane transport, signal transduction, gene expression, cell cycle regulation, DNA replication and repair, chromosome segregation, cell division, cell death, and cell-cell communication. The field of cell biology has made significant contributions to our understanding of basic biological processes and has important implications for human health and disease.

Liposom är små, sfäriska vesiklar som består av ett lipidhaltigt dubbelskal (lipiddubbelmembran) och innehåller en vattenfylld kavitet i mitten. Lipider är organiska molekyler som huvudsakligen består av fettsyror, glycerol och fosfatgrupper.

Liposomer bildas genom självorganisation när lipider exponeras för vatten. När amfifila lipider (dvs. lipider med både hydrofila och hydrofoba egenskaper) placeras i ett vattenmiljö, tenderar de att ordna sig så att deras hydrofoba delar samlas tillsammans och skapar en hydrofob kärna, medan deras hydrofila delar riktas utåt mot det vattenfyllda miljön. Detta resulterar i formationen av lipiddubbelmembranet som omsluter den vattenfyllda kaviteten.

Liposomer är användbara inom medicinen eftersom de kan användas för att leverera läkemedel till specifika celler eller vävnader i kroppen. Hydrofila läkemedel kan placeras inuti den vattenfyllda kaviteten, medan hydrofoba läkemedel kan integreras direkt i lipiddubbelmembranet. På detta sätt kan liposomer hjälpa till att skydda läkemedlet från nedbrytning och förbättra dess biotillgänglighet, vilket kan leda till en ökad effektivitet och minskade biverkningar.

Liposomer används också inom forskningen för att studera cellyta och signaltransduktion, eftersom de kan användas som modellsystem för cellmembranet.

'Zinkfingrar' är ett medicinskt termer som ofta används för att beskriva de små, tunna plattor gjorda av zinkmetall. De används vanligtvis som en del av behandlingen för vissa hudinfektioner och sår, särskilt vid behandling av infektioner orsakade av bakterien Staphylococcus aureus, inklusive meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA).

Zinkfingrar placeras vanligtvis direkt på huden och hålls fast med ett bandage eller ett annat sätt. De fungerar genom att släppa långsamt ut zinkmetall, vilket kan hjälpa att döda bakterier och underlätta läkning av sår. Zinkfingrar används ofta när andra behandlingar har visat sig vara ineffektiva eller vid risk för resistensutveckling mot antibiotika.

Det är viktigt att notera att zinkfingrar inte bör användas av personer med känslighet eller allergi mot zink, och de bör endast användas under läkares övervakning.

Kalmodulin är ett protein som innehåller calciumbindande site och fungerar som en sekundär budbärare inom cellen. Det aktiveras av intracellulära jon Calcium-ioner (Ca2+) och reglerar en mängd olika cellulära processer, såsom proteinkinaskaktning, neurotransmission, excitation-contraction-koppling och cellcykelreglering. Kalmodulin kan binda till och aktivera ett antal olika enzymer, inklusive kalmodulin kinas II, kalcium/kalmodulin-beroende protein kinas, adenylatcyklaser och fosfodiesteraser. Det är involverat i cellsignalering, cellytiska processer och homeostas.

Adenylatocyclase (AC) är ett enzym som katalyserar bildandet av cykliskt AMP (cAMP) från ATP. Adenylatcyklastoxin är ett exotoxin som produceras av bacterien Bordetella pertussis, orsaken till coxsackiefeber och vissa former av lunginflammation. När adenylatcyklastoxinet binder till cellmembranet aktiverar det adenylatocyclasen, vilket leder till en ökning av intracellulär cAMP. Detta kan i sin tur leda till celldöd och störningar i cellfunktioner som exocytose, sekretion och cellsignalering.

'Listeria monocytogenes' är en gram-positiv, fakultativt anaerob bakterie som orsakar sjukdomen listerios och kan infektera både djur och människor. Bakterien är vanlig i naturen och kan påträffas i vatten, jord, djurs slagg och vegetabiliska livsmedel som grönsaker och frukt. Den kan även förekomma i livsmedelsförpackningar och -industrier.

Infektionen med 'Listeria monocytogenes' kallas listerios och kan ge upphov till en rad symtom, beroende på vilken del av kroppen som blir infekterad. Vid fostrets eller spädbarnets smitta kan det leda till sjukdomen granulomatosus infantiseptik (GIS), medan vuxna ofta drabbas av matförgiftning, menarvärk och feber. Äldre personer, gravida kvinnor, spädbarn och personer med nedsatt immunförsvar är särskilt känsliga för infektioner orsakade av 'Listeria monocytogenes'.

För att undvika smitta bör livsmedel behandlas noga, till exempel genom att skölja grönsaker och frukt, tillaga kött och fisk ordentligt och hålla kylskåpet ren. Gravida kvinnor bör undvika att äta råa eller halvråa livsmedel som sushi, räkor och osten av rå mjölk.

I et genetiskt system hos prokaryota celler, är ett operon en grupp av genar som transkriberas tillsammans som en enhet under kontroll av en enda promotor och terminator. Operonerna innehåller ofta genar som kodar för proteiner som är involverade i samma metaboliska väg eller cellulära process, såsom lactoseoperonet hos E. coli, vilket inkluderar gener som kodar för proteiner involverade i nedbrytningen och transporten av laktos. Operonkonceptet är centralt för regleringen av genuttryck hos prokaryoter.

Ryggradsdjur, eller vertebrater, är en grupp djur som inkluderar däggdjur, fåglar, reptiler, amfibier och fiskar. Det är ett av de två stora grupperingarna av ryggradslösa djur (den andra är leddjur). Ryggradsdjuren kännetecknas av att de har en ryggrad, även kallad vertebral kolumn, som består av sammanlänkade ben, kotor. Ryggraden skyddar ryggmärgen och hjälper till att stödja och forma kroppen. Den innehåller också hålrum med vätska där nervbanorna passerar genom på väg till olika delar av kroppen.

Unfolded Protein Response (UPR) är ett sätt som celler använder sig av för att hantera stress i endoplasmisk retikulum (ER), en organell där proteiner fälls ut och viks korrekt innan de transporteras till sina respektive destinationer inne i eller utanför cellen. UPR aktiveras när ER-proteinerna inte kan vikas korrekt, vilket orsakar en påverkan av ett protein som kallas IRE1 (Inositol-requiring enzyme 1). När IRE1 aktiveras, leder det till att flera saker händer, inklusive nedtoning av den generella proteintranslationen och ökad transkription av gener som kodar för proteiner som hjälper till att korrektora ER-stressen. Om ER-stressen fortsätter eller blir allvarligare, kommer UPR att leda till apoptos (programmerad celldöd) för att förhindra spridning av skadliga proteiner till andra delar av cellen eller till andra celler.

Metyionin (alternativt stavat metionine) är en essentiell aminosyra, vilket betyder att det är en aminosyra som organismen inte kan syntetisera själv och därför måste få i kosten. Metyionin innehåller en svavelatom och är viktig för flera olika biologiska processer, till exempel proteinsyntesen, det metaboliska vägar som leder till produktionen av neurotransmittorer och läkemedelsmetabolism. Det är också en metylgruppdonator i kroppen, vilket betyder att det kan ge bort en metylgrupp (–CH3) till andra molekyler under metabola processer. Födoämnen som är rika på metionin innefattar animaliska proteinrik proteinkällor såsom kött, ägg och fisk.

Rab1 GTP-bindande proteiner är en typ av GTPas-proteiner som tillhör Ras-superfamiljen och är involverade i regleringen av intracellulär trafficking, särskilt vesikeltransport mellan endoplasmret retrogradt (bakåt) till endoplasmatiska retikulumet (ER). Dessa proteiner fungerar som molekylära switche genom att cycliskt binda och hydrolysera GTP. När Rab1-proteinet är bundet till GTP aktiveras det och kan interagera med sina effektorproteiner för att koordinera transporten av vesiklar mellan olika kompartment inne i cellen. När GTP hydrolyseras till GDP inaktiveras Rab1-proteinet och kan inte längre interagera med sina effektorproteiner, vilket gör att traffickingprocessen kan fortsätta till nästa kompartment.

Hydroxiurea är ett läkemedel som används huvudsakligen för att behandla sjukdomar relaterade till överskott av celler i kroppen, såsom sjukdomar som påverkar blodet och benmärgen. Det är en form av cytostatikum, vilket betyder att det hämmar celldelningen.

Specifikt används hydroxiurea ofta för att behandla kronisk myeloisk leukemi (CML), essentiell trombocytemii (ET) och sällsynta former av sjukdomar där patienten har för höga nivåer celler i blodet. Det kan också användas för att behandla sjukdomar som orsakas av överaktiva immunsystem, såsom autoimmuna hemolytiska anemi och sällsynta former av hudsjukdomar.

Hydroxiurea fungerar genom att minska produktionen av celler i benmärgen, vilket kan hjälpa att kontrollera symptomen och förebygga komplikationer relaterade till dessa sjukdomar. Läkemedlet intas vanligen oralt, ofta en gång per dag.

Samtidigt bör nämnas att användning av hydroxiurea kan leda till vissa biverkningar, såsom trötthet, huvudvärk, illamående och förstoppning. I vissa fall kan det också orsaka mer allvarliga biverkningar som skada levern eller blodet. Därför bör patienter under övervakning av en läkare vara när de använder hydroxiurea och rapportera omedelbart alla misstänkta biverkningar.

'Flimmerhår' er en uformell betegnelse for et symptom, hvor en persons hår stråler vokser meget langsomt, skrøbeligt og ofte med en krusesløjfeagtig form. Der findes ikke en officiel medicinsk definition af begrebet 'flimmerhår', men det er almindeligt kendt blandt læger og andre sundhedsfaglige.

Flimmerhår kan være associeret med forskellige sygdomme, herunder sklerocystisk polycycstisk ovaryrsindring (PCOS), hypothyreose, hypoparathyreoidisme og bestemte genetiske sygdomme som syndromet af Ehlers-Danlos. I nogle tilfælde kan flimmerhår være en bivirkning af visse mediciner eller behandlinger.

Det er vigtigt at bemærke, at hvis du eller nogen i din omgangskreds har bekymringer omkring hårsvøjet, skal du søge professionel rådgivning og undersøgelse hos en læge eller en anden sundhedsfaglig ekspert. De kan evaluere dine symptomer og fastslå en diagnose, hvis det er relevant, samt give vejledning om behandling og pleje af dit hår.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

Enligt medicinska definitioner är ett holoenzym den aktiva formen av ett enzym, bestående av både apoenzym (den proteina del) och koenzym (den icke-proteina del) som tillsammans utför katalysen av en biokemisk reaktion. Koenzymet kan vara organiska molekyler såsom vitaminer eller mineraler, och binder till apoenzymet för att bilda det fullständiga holoenzymet. Ibland kan koenzymet även kallas för prostetisk grupp.

Sammansättningen av holoenzymer gör dem viktiga i cellens metabolism, eftersom de underlättar och kontrollerar hastigheten på biokemiska reaktioner genom att sänka aktiveringsenergin för dessa reaktioner.

"Ett centromer är ett område i mitten av en kromosom där de två armar av kromosomen är sammanlänkade. Centromeren består av packat, repetitivt DNA och är viktigt för celldelningen (mitos) eftersom den hjälper till att separera systerkromatiderna korrekt."

(Källa: "Medical Definition of Centromere". www.medicinenet.com)

Proteinstabilitet refererer til den termodynamiske stabiliteten hos et protein, dvs. dets evne til at bevare sin naturlige 3D-struktur under forskellige fysiologiske betingelser i levende organismer. Proteiner er bygget op af en kæde af aminosyrer, der foldes korrekt og danner en specifik struktur, der tillader dem at udføre deres biologiske funktioner optimalt.

Proteinstabilitet kan være påvirket af forskellige faktorer, herunder:

1. Mutationer i proteinet's aminosyrekæde, som kan forstyrre eller destabilisere proteinets naturlige 3D-struktur.
2. Forandringer i pH, temperatur, saltkoncentration eller andre miljøfaktorer, der kan påvirke proteinet's stabilitet.
3. Interaktioner med andre molekyler, som kan binde til proteinet og forstyrre eller stabilisere dets struktur.

I en medicinsk kontekst kan forståelsen af proteinstabilitet være relevant for at forklare årsagerne til mange sygdomme, herunder neurodegenerative lidelser, kanker og genetiske sygdomme. Videnskaben om proteinstabilitet er derfor en vigtig del af biomedicinsk forskning, da den kan hjælpe med at identificere nye måder at behandle og forhindre disse sygdomme på.

Det finns ingen officiell medicinsk definition av "Internet", eftersom det är ett allmänt begrepp som inte är specifikt relaterat till medicinen. Men för att ge dig en bred förståelse av vad Internet är:

Internet är ett globalt nätverk av datorer och andra enheter, som är sammanlänkade för att möjliggöra kommunikation och informationsutbyte mellan dem. Det bygger på standardiserade protokoll och består av en rad olika tjänster och tekniker, såsom webb, e-post, filuppladdning/-nedladdning, chatt, videokonferenser och sociala medier. Internet ger användarna möjlighet att snabbt och enkelt komma i kontakt med information, kunskaper och andra människor över hela världen.

"Genetisk målstyrning" (også kendt som "prædiktiv genetisk diagnostik") er en form for genetisk testning, der forudsiger sandsynligheden for at en person udvikler en bestemt sygdom eller reagerer på en bestemt behandling på grundlag af den persons genetiske information.

Den genetiske målstyrning involverer en undersøgelse af ens gener for at finde specifikke varianter, der kan have en indvirkning på sundheden eller sygeløsheden. Disse varianter kan være relaterede til risikoen for at udvikle en arvelig sygdom, som fx brystkræft eller cystisk fibrose, eller de kan have en indvirkning på svaret på en bestemt behandling, som fx kemoterapi.

Resultatet af en genetisk målstyrning kan hjælpe medicinske fagpersoner med at tilpasse behandlingen til den enkelte patients behov og risici, såvel som at give patienten og deres familie bedre indsigt i sygdomsrisikoen.

Det er vigtigt at bemærke, at genetisk målstyrning ikke altid kan give en entydig svar på, om en person vil udvikle en bestemt sygdom eller hvordan de vil svare på en behandling. Resultaterne skal tolkes i sammenhæng med andre faktorer, såsom familiemedicinsk historie, miljøfaktorer og andre sundhedsfaktorer.

RNA Cap-Binding Proteins är en typ av proteiner som binder till den strukturella modifikationen som kallas för "5' kap" på eukaryota RNA-molekyler. Denna 5' kap består av en metylguanosin (m7G) molekyl som är reversibelt länkad till det första nukleotiden i RNA:t via en trippel-fosfatbindning.

Cap-binding proteins spelar en viktig roll i regleringen av RNA-processering, transport och stabilitet. De kan hjälpa till att skydda RNA:t från nedbrytning, underlätta exporten av RNA från cellkärnan till cytoplasman och delta i translationen av mRNA till protein.

Ett exempel på ett välkänt cap-binding protein är eukaryota initieringsfaktor 4E (eIF4E), som binder till den metylguanosin-delen av kapstrukturen och hjälper till att rekrytera andra proteiner för att bilda en preinitieringskomplex under startfasen av proteintranslationsprocessen.

En prostatatranslokerande ATPase (P-ATPase) är ett transmembrant enzym som använder energiförrådet i ATP (adenosintrifosfat) för att pumpa protoner (H+) över cellytan. Detta skapar ett koncentrationsgradient och underlättar därmed transporten av olika joner och molekyler genom cellmembranet. Protontranslokerande ATPaser är viktiga för en rad fysiologiska processer, inklusive cellyts funktion, elektrofysiologi och homeostas. I vissa patologiska tillstånd kan dessa proteiner bli defekta eller onormalt reglerade, vilket kan leda till cellulär dysfunktion och sjukdom.

Spermidin är ett polyamin som förekommer naturligt i många olika levande organismer, inklusive människor. Det produceras i kroppen och har en viktig roll i cellers DNA-emballage och celldelning. Spermidin är också involverat i andra cellulära processer som exempelvis autofagi, ett mekanism där cellen bryter ner och återanvänder skadade eller överflödiga proteiner och organeller.

Förutom att vara en naturligt förekommande substans i kroppen, kan spermidin också hittas i vissa livsmedel som till exempel sojabönor, ger sprötfrukter och ost. Det har visat sig att en högre dietär intag av spermidin korrelerar med lägre risk för flera åldersrelaterade sjukdomar, såsom hjärt-kärlsjukdomar, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Även om det finns en växande forskning kring spermidins roll i cellulära processer och hälsobefrämjande effekter, behövs mer forskning för att fullt ut förstå dess mekanismer och möjliga användningsområden inom medicinen.

Bakteriefysiologi är en gren inom mikrobiologi som handlar om studiet av bakteriers funktionella egenskaper och deras fysiologiska processer. Det inkluderar bland annat studier av bakteriers ämnesomsättning, näringsupptag, celldelning, syrebehov, svar på stressfaktorer och produktion av toxiner och andra sekundära metaboliter. Bakteriefysiologin undersöker också hur bakterier kommunicerar med varandra och med sin omgivning, samt hur de interagerar med högre organismer, till exempel människan. Syftet med bakteriefysiologin är att öka kunskapen om bakteriers beteende och roll i naturen, vilket kan användas för att utveckla nya strategier för att bekämpa patogena bakterier eller för att utnyttja bakteriers positiva egenskaper inom industriell produktion och medicinsk behandling.

Single-cell analysis er en metode indenfor molekylærbiologi, hvor man studerer enkeltcellers biomolekylære egenskaber og funktioner. Dette gør det muligt at opdage forskelle i genudtryk, epigenetiske mønstre, proteinexpression og metabolisme på cellulært niveau. Single-cell analysis kan anvendes til at undersøge heterogeniteten mellem celler indenfor en type celler eller et væv, hvilket kan være nyttigt ved at forstå komplekse biologiske processer som udvikling, differentiering, patologi og respons på terapi. Metoden bygger ofte på højt sensitive teknikker såsom qPCR, RNA-sequencing, massespektrometri og cytometry.

'Triticum' är ett släkte inom familjen gräs (Poaceae) och omfattar flera arter som vanligtvis kallas vetekorn. Det mest odlade arten är vetesläktet Triticum aestivum, även kallat vinterveten eller brödsvärd veten. Andra vanliga arter inkluderar durumveten (Triticum durum) och emmerveten (Triticum dicoccum). Vetekorn används som livsmedel för människor och djur, och det är en viktig ingrediens i produkter som bröd, pasta och bakverk.

Gramnegative bakterier är en typ av bakterier som inte färgas vid en gramfärgning, ett laboratoriemetod för att klassificera och identifiera olika sorters bakterier. När man använder denna metod färgar man cellväggarna hos de flesta bakterier, så att de blir synliga under ett mikroskop. De flesta bakteriers cellväggar innehåller en substans som kallas peptidoglykan, och de färgas blå eller violetta av den gramfärgning som används.

Gramnegative bakterier har emellertid ett yttre membran som innehåller lipopolysackarider, vilket gör att de inte kan färgas på samma sätt som de flesta andra bakterier. Istället förblir de rosa eller röda efter gramfärgningen. Exempel på gramnegativa bakterier är Escherichia coli (E. coli), Salmonella enterica, Pseudomonas aeruginosa och Neisseria meningitidis.

Det är viktigt att identifiera om en infektion orsakats av en gramnegativ bakterie eftersom de ofta är mer svåra att behandla än andra bakterier. De kan vara resistenta mot flera olika sorters antibiotika, och det kan vara svårt att hitta ett som verkar effektivt.

"Artemia" är ett släkte små kräftdjur som tillhör klassen Branchiopoda och ordningen Anostraca. De är kända för sin förmåga att överleva under extrema förhållanden, såsom lågt salthalt och höga temperaturer. Artemia-arterna lever främst i saltvattensmiljöer, som till exempel saltsjöar och saltvattensdammar. De är viktiga som föda för många fiskar och andra vattenlevande djur, särskilt under deras tidiga livsfaser.

Det finns flera olika arter av Artemia, men den mest studerade och kommersiellt använda arten är "Artemia salina". Denna art förekommer naturligt i Medelhavet och Svarta havet, men har introducerats till många andra delar av världen. Artemia-arternas ägg, som kallas cystor, kan vara extremt härdade och kan överleva under lång tid i torra förhållanden. På grund av detta används de ofta som föda inom akvarieindustrin och för kommersiell produktion av fiskyngel.

"Cytoplasmic blisters" er en betegnelse som oftest bruges i forbindelse med visse cellulære anomalier eller sygdomme. Blistrene opstår, når der dannes vesikler (små, lukkede säckformede strukturer) inde i cellevæggens cytoplasma.

I en medicinsk kontekst kan cytoplasmic blisters være associeret med:

1. Lysosomale lagringssygdomme, hvor der er en akkumulering af misfolded proteiner og/eller glykogranuler i lysosomerne, som kan resultere i dannelse af cytoplasmic blisters.
2. Vesikulær transport-relaterede sygdomme, hvor der er en forstyrrelse i de normale membrantransportmekanismer, hvilket kan føre til dannelse af cytoplasmic blisters.
3. Nogle arvelige neuromuskulære sygdomme, såsom myotubulær myopati og centronukleær myopati, hvor cytoplasmic blisters kan ses i muskelceller.
4. Visse former for cancer, hvor cytoplasmic blisters kan være associeret med cellulær transformation og apoptose (programmeret celldød).

Det er vigtigt at understrege, at observationen af cytoplasmic blisters alene ikke er diagnostisk for en specifik sygdom. Kontekst, kliniske data og yderligere laboratorie- eller billeddiagnostiske undersøgelser er nødvendige for at fastslå en præcis diagnose.

'Trypanosoma cruzi' er en art av encellede protozoiske parasitter som forårsaker Chagas sykdom, en tropisk og subtropisk infeksjons sykdom som forekommer i Mexico, Central- og Sydamerika. Parasitten overføres vanligvis gjennom insektsbett fra triatomine bukkebugger (cone-nosed kissing bugs), som biter mennesker for å suge blod og som kan smitte infektionssporer under samme tid.

Trypanosoma cruzi kan også overføres ved transplantasjon av infisjerte organer, via moders- barn-overføring under graviditeten eller fødselen, og ved bruk av infiserte nasjonalartikler som kniver eller tatoveringsnål.

Infeksjonen med Trypanosoma cruzi kan føre til en række symptomer, fra milde å akutte i starten, såsom feber, træthed, svelling av lymfeknuter og hud, opp til kroniske komplikasjoner som hjerteklappesvikt, uregelmessig hjerterytme og tarmforstyrrelser.

Behandlingen består vanligvis i bruk av medikamentene benznidazol eller nifurtimox for å dræbe parasitten og forebygge videre spredning. Tidlig behandling kan redusere risikoen for uviklingsen av kroniske symptomer, men ingen kurativ behandling eksisterer for de som allerede har utviklet disse komplikasjonene.

Gradientcentrifugering är en laboratorieteknik inom biologi och medicin som används för att separera olika typer av partiklar baserat på deras differens i sedimentationshastighet, som i sin tur beror på partikelns storlek, form och densitet.

Den vanligaste typen av gradientcentrifugering är ultracentrifugering i en gradient av t.ex. sockerlösning eller saltlösning, där den högre densiteten är närmast rotorn och den lägre längst bort. När centrifugeringen sker accelereras partiklarna genom lösningen och sedimenterar därefter i gradienten. Partiklar med högre densitet kommer att sedimentera snabbare än partiklar med lägre densitet, vilket möjliggör en separation av olika partiklar baserat på deras egenskaper.

Gradientcentrifugering används bland annat för att separera olika typer av celler, virus, ribosomer och andra organeller från varandra eller från det medium de befinner sig i. Det är en viktig teknik inom molekylärbiologi, virologi och cellbiologi.

Chlorella är en typ av encellig grön alga som tillhör gruppen gröna växter (Viridiplantae). Den är känd för sin höga andel av klorofyll och sitt rika innehåll av näringsämnen, däribland proteiner, vitaminer, mineraler och antioxidanter. Chlorella har traditionellt använts som en källa till näring och har också studerats för sin potential att stödja hälsa och välbefinnande på olika sätt, såsom att förbättra immunfunktionen, minska inflammation och underlätta avgiftning av kroppen. Det är dock viktigt att notera att forskningen kring Chlorellas hälsoeffekter fortfarande pågår och att det kan finnas begränsad vetenskaplig stöd för dess användning som ett komplement till en hälsosam livsstil.

En diatom är ett enkelcelligt alger som har en cellvägg bestående av biogena silika, även känd som kisel. Diatomer är mycket små, vanligtvis mellan 0,2 och 200 mikrometer i storlek, och finns över hela världen i alla typer av vattenmiljöer, inklusive hav, sjöar, floder och grundvatten.

Diatomer är kända för sina vackra och varierande cellväggsdesigner, som ofta används som indikatorer för miljöförändringar. De finns i två former: centralsymmetriska (centraldela) och pentralsymmetriska (tvåsidig). Centralsymmetriska diatomer har en central del, medan pentralsymmetriska diatomer har två lika stora halvor som passar ihop som ett locket och en skål.

Diatomer är viktiga för ekosystemet eftersom de utgör en viktig källa till näring för andra organismer, inklusive små djur och andra alger. De är också viktiga i den globala kolcykeln, eftersom de absorberar koldioxid från atmosfären när de växer och bildar sina cellväggar av biogena silika. När diatomeer dör och sedimenterar till botten av vattendrag eller havsbottnar kan deras cellväggar förvara kol under lång tid, vilket gör dem till en viktig komponent i kolfallen.

"Untranslated RNA" refererer til de dele af et RNA-molekyle, som ikke oversættes til protein. Disse områder findes i både messenger RNA (mRNA) og ribosomalt RNA (rRNA). I mRNA kan der være en utranslateret region foran (5'-ende) og/eller efter (3'-ende) den del af molekylet, som kodes for et protein. Disse regioner kaldes henholdsvis 5'-utranslated region (5'-UTR) og 3'-utranslated region (3'-UTR). De utranslaterede regioner indeholder ofte sekvenser, som regulerer stabiliteten af mRNA, transporten af mRNA ud af nucleus og effektiviteten af proteintranslationen.

'Methanococcus' är ett släkte av encelliga archaeer, som lever i anaeroba (syrefria) miljöer och producerar metan som en del av deras näringsintag. Dessa mikroorganismer förekommer naturligt i marina och sötvattenmiljöer, samt i djurmagar och tarmar. De är kända för sin förmåga att metabolisera enbart enkla kolväten som till exempel kolmonoxid och väte till metan (biogas).

RNA (Ribonucleic acid) hos växter är ett nukleinsyrepolymer som spelar en central roll i den genetiska informationens transkription och proteinsyntes. RNA består av en lång kedja av nukleotider med en sockerdel (ribose) och en fosfatgrupp, samt fyra olika baser: adenin, uracil, guanin och cytosin.

I växter är RNA involverat i flera viktiga cellulära processer, såsom genuttryck, reglering av genuttryck, proteinsyntes och signaltransduktion. Det finns olika typer av RNA, inklusive messenger-RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) och transfer-RNA (tRNA).

mRNA är den typ av RNA som transkriberas från DNA och bär den genetiska informationen som behövs för att syntetisera proteiner. rRNA är en delkomponent i ribosomer, de subcellulära komplexen där proteinsyntesen sker. tRNA är ett adaptermolekyl som hjälper till att översätta den genetiska koden från mRNA till aminosyror under proteinsyntesen.

I växter kan RNA också vara involverat i epigenetiska processer, såsom DNA-metylering och histonmodifiering, som påverkar genuttrycket och anpassningen till olika miljöförhållanden.

Osmotiskt tryck är ett begrepp inom fysiologi och biokemi som refererar till den osmosen orsakade diffusionen av vattenmolekyler genom en semipermeabel membran, det vill säga en membran som är permeabel för vatten men inte för de osmotiskt aktiva partiklarna. Osmotiskt tryck uppstår när två vätskor med olika koncentrationer av osmotiskt aktiva partiklar, till exempel salter eller sockermolekyler, separeras av en semipermeabel membran.

Vattenmolekyler diffunderar genom membranen från den vätskan med lägre koncentration av osmotiskt aktiva partiklar till den vätska med högre koncentration, för att nå jämvikt i partikelkoncentrationerna på båda sidor av membranen. Detta resulterar i en ökad hydrostatisk tryckskillnad över membranen, vilket kallas osmotiskt tryck.

Osmotiskt tryck mäts vanligtvis i enheten pascal (Pa) eller millimeter kvicksilver (mmHg). Det är ett viktigt koncept inom fysiologin, eftersom celler och vävnader i levande organismer ständigt utsätts för osmotiska tryckskillnader som kan påverka deras funktion och överlevn.

Medicinskt sett betyder löslighet förmågan hos en substans att upplösas i ett visst medium, vanligtvis en vätska som vatten. Lösligheten mäts ofta i koncentrationer, till exempel i tals units per volym unit (t.ex., milligram/milliliter) eller i procent.

Det finns olika grader av löslighet, inklusive fullständigt löslig, delvis löslig och nästan obetydligt löslig. En substans som är fullständigt löslig upplösas fullständigt i lösningsmedlet, medan en substans som är delvis löslig endast upplöses delvis. En substans som är nästan obetydligt löslig upplöses i mycket begränsad omfattning i lösningsmedlet.

Lösligheten av en substans kan påverkas av flera faktorer, inklusive temperaturen, pH-värdet och koncentrationen av andra substanser i lösningsmedlet. Vissa substanser kan också bilda särskilda former av lösningar, såsom kolloider eller emulsioner.

Enligt medicinskt eller biokemiskt begrepp är en acyltransferas ett enzym som katalyserar överföringen av en acylgrupp från en donator till en acceptor. Denna reaktion kan skrivas som:

Donator + Acceptor → Donator-produkt + Acyl-acceptor

Acyltransferaser deltar i olika metaboliska processer, inklusive lipidmetabolism och aminosyremetabolism. Exempel på acyltransferaser är acetyl-CoA-acetyltransferas (förkortat ACAT), som katalyserar bildandet av acetoacetat från två molekyler acetyl-CoA, och cholesterolacyltransferas (förkortat CAT), som överför en acylgrupp från ett fettsyrastyrt kolväte till kolesterol för att bilda kolesterolester.

Brefeldin A er ein protein kinase inhibitor som støter på den intracellulære transporten av proteiner i eit cellular system, særlig mellom endoplasmic reticulum og Golgi-apparatet. Det blir brukt i forskning for å undersøke mekanismane til proteintransport og -lagering i cellar. Brefeldin A er også kjent for å ha en antifungal effekt og blir brukt i medisinen som ein del av behandlinga av svampinfeksjonar.

Nukleinsyrahybridisering (eller genetisk hybridisering) är en biokemisk process där två enskilda ensträngade nukleotidsekvenser, ofta en komplementär DNA- (cDNA) och RNA-sekvens, kombineras till en dubbelsträngad hybrid. Denna process bygger på basparning mellan kompletterande nukleotider (AT och GC) i de två enskilda sekvenserna. Nukleinsyrahybridisering används ofta inom molekylärbiologi för att upptäcka, undersöka och bestämma särskilda DNA- eller RNA-sekvenser i ett genetiskt material. Det kan exempelvis användas för att fastställa om en viss gen finns på ett visst ställe i genomet eller för att upptäcka specifika RNA-transkript under olika cellulära tillstånd.

Proteasome inhibitors are a class of medications that work by blocking the action of proteasomes, which are protein complexes in cells that break down other proteins. By inhibiting the proteasome, these drugs prevent the breakdown of proteins that regulate cell growth and division, leading to an accumulation of these proteins in the cell. This can cause the death of cancer cells and slow or stop their growth.

Proteasome inhibitors are used in the treatment of certain types of cancer, including multiple myeloma and mantle cell lymphoma. Examples of proteasome inhibitors include bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis), and ixazomib (Ninlaro). These drugs are given by injection or infusion and are usually used in combination with other cancer treatments.

Side effects of proteasome inhibitors may include nausea, vomiting, diarrhea, fatigue, fever, and peripheral neuropathy (nerve damage that can cause numbness, tingling, or pain in the hands and feet). These drugs can also increase the risk of infection and may have other serious side effects. It is important for patients to discuss the potential risks and benefits of proteasome inhibitors with their healthcare provider.

RNA-helikaser är ett enzym som kan separera dubbelsträngat RNA (dsRNA) till enkelsträngat RNA (ssRNA). Helikasen behövs för att utöka den genetiska informationen i RNA:t, så att det kan översättas till protein eller användas som matris för syntes av komplementärt DNA. RNA-helikaser fungerar genom att hydrolysera nukleotidbindningarna mellan basparen i dsRNA och på så sätt separera de två strängarna från varandra. Processen kräver energi, som tillförs genom hydrolys av ATP till ADP och fosfat. RNA-helikaser deltar i flera cellulära processer, inklusive transkription, splicing, translation och RNA-interferens.

I medicinskan terminologin, betyder "täckta vesiklar" (engelska: "ghost cells") speciella döda celler som kan ses i vävnader, ofta i samband med vissa typer av sjukdomar eller skador. Dessa celler har en karakteristisk vit-grå färg och är oftast kvarlevor av nekrotiserad epitelvävnad (död epitelceller). De kan ses i olika slags vävnader, men de är vanligast att finna i munhålan, svalget och ögats näthinne membran. Täckta vesiklar kan vara ett tecken på sjukdomar som exempelvis oralsk leukoplaki (vit beläggning i munhåla), epidermoid carcinom (hudcancer) eller sjukdomar som drabbar näthinnan.

HSP40-stressproteiner, også kjent som heat shock protein 40 (HSP40) eller DnaJ-proteiner, er en type molekyler kalt chaperoner som hjelper til å veilede og regulere folding av andre proteiner i cellen. De fungerer sammen med HSP70-stressproteiner for å hjelpe proteiner til å nevne korrekt falt under normale forhold, men også under stressfulle situasjoner som er høye temperaturer, oxidativ stress og andre skader på cellen. HSP40-proteinene kan også være involvert i proteasom-medierte degradasjon av feilfoldede proteiner. Navnet «stressproteiner» kommer fra det faktum at uttrykket av disse proteinene øker under stressfulle forhold for å hjelpe cellen til å overleve og vende tilbake til normal funksjon etter stress.

En endonuklease är ett enzym som bryter ned en DNA-molekyl genom att klyva dena mitt i sig själv, istället för vid ändarna (exonukleaser). Det finns många olika typer av endonukleaser, och de kan ha olika specifikaheter för vilka sekvenser de bryter ner. Några exempel på användningsområden för endonukleaser inkluderar molekylärbiologi, genetisk engineering och diagnostisering av genetiska sjukdomar.

Nukleotidyltransferaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar överföringen av nukleotider från en donator till en acceptor. Denna reaktion leder till att en ny fosfatesterbindning etableras mellan nukleotiden och acceptorn, vilket kan vara ett annat nukleotid, en nukleinsyra eller en proteinmolekyl.

Nukleotidyltransferaser delas vanligen in i tre huvudgrupper baserat på den akcepterade substraten:

1. Polymeraser: katalyserar längden av nukleinsyrakedjor genom att addera nukleotider till en 3'-OH grupp på det växande polynukleotidet. Exempel på polymeraser inkluderar DNA-polymeras, RNA-polymeras och revers transkriptas.

2. Ligaser: katalyserar bildandet av en fosfatesterbindning mellan två komplementära 3'-OH och 5'-fosfatgrupper på två separata nukleotider eller polynukleotider, vilket leder till att de blir kovalent bundna.

3. Terminaltransferaser: adderar nukleotider till en 3'-OH grupp på en nukleinsyra utan någon speciell sekvenskrav. Detta kan leda till att en icke-komplementär sekvens, så kallad "tail", bildas vid slutet av den ursprungliga nukleinsyrasekvensen.

Nukleotidyltransferaser spelar därför en viktig roll i olika cellulära processer som DNA-replikation, transkription, reparation och RNA-modifiering.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

Nocodazole är ett medel som används inom forskning och kan användas för att störa cellers delningsprocess, mitos. Det gör så genom att destabilisera mikrotubuli, en viktig komponent i cellens skelett, vilket leder till oregelbunden celldelning och apoptos, programmerad celldöd. Nocodazole används ofta inom biomedicinsk forskning för att studera celldelningsprocesser och celldöd.

'Enzymstabilitet' refererer til den grad av motstand enzymet har mod den inaktivering eller denaturering som kan ske under forskjellige vilkår, så som temperatur, pH, saltkoncentrasjon og påvirkning fra håndterings- eller lagringsforhold. Jo mer stabil et enzym er, desto bedre beholder det sin aktivitet under lengre tid, når det utsatt for varierende vilkår. Enzymers stabilitet kan ha betydning for deres effektivitet i biokjemiske prosesser og industrielle anvendelser.

Termodynamik är ett område inom fysiken som handlar om studiet av energiförändringar och värmeöverföring mellan system under jämviktsförhållanden. Det grundläggande begreppet i termodynamik är systemets totala energi, som består av dess inre energi, rörelseenergi och potentialenergi. Termodynamiken studerar hur denna totala energi kan förändras när systemet utsätts för olika typer av processer, till exempel mekaniska arbeten eller värmeöverföring.

Termodynamik delas vanligen upp i tre huvudområden: termokemi, termomekanik och statistisk mekanik. Termokemin handlar om förhållandet mellan värme och kemiska reaktioner, medan termomekaniken studerar förhållandet mellan värme och mekaniskt arbete. Statistisk mekanik är en teori som försöker förklara termodynamikens lagar på atomär nivå genom att använda statistiska metoder.

Termodynamiken har flera grundläggande lagar, däribland:

1. Nollte lagens termodynamik: Om två system är i termisk jämvikt med varandra så är deras temperaturer lika.
2. Första lagens termodynamik: Energin bevaras i alla processer, det vill säga skillnaden mellan ett systems inre energi före och efter en process är lika med den summa av värmeenergi som systemet har tagit emot och arbetet som har utförts på systemet.
3. Andra lagens termodynamik: Det finns en storhet som kallas entropi, som alltid ökar i ett slutet system under en reversibel process.
4. Tredje lagens termodynamik: När temperaturen närmar absoluta nollpunkten (0 K) närmar sig entropin också en konstant värde.

Termodynamiken är ett mycket viktigt område inom fysiken och har många tillämpningar inom bland annat kemi, biologi, teknik och ekonomi.

Protein Phosphatase 2 (PP2A) er en type av enzymer som spiller en viktig rolle i cellulære reguleringsmekanismer i levende organismer. Disse enzymene er involveret i avreguleringen av mange forskjellige cellulære prosesser ved å fjerne fosfatgrupper fra proteiner, et prosess kalt dephosphorylering.

PP2A er specifikt involvert i reguleringen av signalveier som styrer cellers vekst, deling og død. Dette inkluderer reguleringen av cyklisk AMP-avhengige proteinkinaser (PKA), mitogen-aktiverte proteinkinaser (MAPK) og glycogen synthase kinaser (GSK). PP2A har også viktige roller i reguleringen av cytoskelettet, cellens energihusholdning og andre cellulære prosesser.

Fejlfunksjon i PP2A-aktivitet kan være involvert i ulike sykdommer, inkludert kreft, neurodegenerative lidelser og diabetes.

Basic region-leucine zipper (bZIP) proteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som innehåller en välbevarad struktur bestående av en basisk region och en leucinzipper. Basiska regionen består av 15-20 aminosyror och är positivt laddad, medan leucinzippern består av heptadsekvensen (Leu-X-X-Leu-X-X-Leu-X) som bildar en koilinliknande struktur som möjliggör dimerisering mellan olika bZIP-proteiner.

bZIP-proteiner binder vanligtvis till DNA-sekvenser med en halfsite-konfiguration, vilket innebär att två identiska bZIP-proteiner måste dimerisera för att binda till en fullständig DNA-sida. Dessa proteiner är involverade i en mängd cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering, apoptos och stressrespons. Exempel på bZIP-proteiner inkluderar c-Fos, c-Jun, ATF och CREB.

'Cellkärneantigener' (eng. 'nuclear antigens') är proteiner eller DNA-sekvenser som finns i cellkärnan och kan utgöra mål för autoimmuna reaktioner hos vissa sjukdomar, till exempel systemisk lupus erythematosus (SLE). Exempel på vanliga cellkärneantigener inkluderar små kärnproteiner (sm antigener), dsDNA-antigen och histonantigener. Dessa antigener kan mätas i blodet för att hjälpa till att ställa diagnos på autoimmuna sjukdomar och följa deras behandling.

Mikrotubulusorganiserande center (MTOC) är ett subcellulärt strukturellt komplex som spelar en viktig roll i celldelning, cellmotilitet och intracellulär transport. MTOC innehåller proteiner som kan organisera och stabilisera mikrotubuli, som är ett slags cytoskelettprotein. Det mest kända exemplet på ett MTOC är centrosomen hos eukaryota celler. Centrosomen består av två centrioler och pericentriolmaterial och fungerar som en organiseringsplats för mikrotubuli under celldelningen, då den delas upp och flyttas till varsin pol av den delande cellen för att hjälpa till att bilda mitotiska spindlar. Andra exempel på MTOC är basal kroppen hos flageller och cilier samt golgiapparaten.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Adenosine diphosphate ribose (ADP-ribose) är en molekyl som spelar en viktig roll i cellulär reglering, särskilt inom celldelning och DNA-reparation. Det bildas genom överföring av en ADP-ribosyleringsenhet från NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till ett protein eller en annan molekyl, under katalys av en ADP-ribosyltransferas.

I medicinsk kontext kan förändringar i ADP-ribosylering vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer och neurodegenerativa sjukdomar. Forskning pågår för att utveckla terapeutiska strategier som modulerer ADP-ribosyleringen för behandling av dessa sjukdomar.

Cysteine är en svagt luktande sulfhydrylgrupp (SH)-bärande proteinogen aminosyra. Den har den kemiska formeln HO2CCH(NH2)CH2SH. Cystein kan bilda disulfidbindningar (-S-S-) med andra cysteiner, vilket är viktigt för tredimensionell struktur hos vissa proteiner. I enzymer spelar cystein ofta en roll som nukleofil i katalytiska reaktioner.

Polynucleotide adenylyltransferase (PNAT) er ein klasse enzyme som kan katalyse den reaksjonen av overføring av AMP-grupper fra ATP til 3'-OH-ende av en RNA-molekyl. Denne typen enzyma inkluderer bl.a. de well-knowne enzymer som poly(A)-polymerase og T4 polynucleotide kinase. Disse enzymer spiller en viktig rolle i regulering av genuttrykk og reparasjon av DNA-skader.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Cyclin-dependent kinase inhibitor 2 (CDKN2) är en typ av protein som hör till gruppen cyklinberoende kinashämmare. CDKN2, även känd som p16, reglerar cellcykeln genom att hämma aktiviteten hos specifika cyklinberoende kinaser (CDK), vilket resulterar i inhibitering av celldelning och proliferation. Genom att agera som tumörsuppressorer bidrar CDKN2-proteiner till att förhindra oreglerad celltillväxt och onkogen transformation. Mutationer i CDKN2-generna har visats korrelera med ökat cancerrisiko i olika typer av cancersjukdomar.

Heterokromatin är en typ av kromatin, som är den struktur som DNA och proteiner bildar tillsammans inne i cellkärnan. Heterokromatin består av DNA-sekvenser som är packade mycket tätt och där transkriptionen (syntesen av RNA) är starkt nedsatt eller saknas helt. Dessa områden har ofta en fast, regelbunden struktur och är ofta genetiskt inaktiva.

Det finns två typer av heterokromatin:

1. Konstitutivt heterokromatin: Detta är alltid kompakt packat och transkriptionsinaktivt. Det återfinns ofta i områden nära centromeren (centromerområdet) på kromosomen och innehåller ofta satellit-DNA, repetitiva DNA-sekvenser som har liten eller ingen känd funktion.

2. Fakultativt heterokromatin: Detta är variabelt packat och kan vara mer löst packat under vissa förhållanden, vilket möjliggör transkription. Det återfinns ofta i områden som innehåller inaktiva kopior av X-kromosomen hos kvinnliga däggdjur (X-inaktivering) och kan även innehålla repetitiva DNA-sekvenser.

I allmänhet är heterokromatin mer motståndskraftigt mot enzymer som behövs för transkription, reparation och replikering av DNA än eukromatin, som är den typ av kromatin där transkriptionen huvudsakligen sker.

"Anafas" er en medisin terminu som refererer til den fysiologiske prosessen der luft blir inndratt i, og utheilt fra, lungene. Ordet kommer fra det græske ord "anaphuein", som betyr å blege eller å løfte opp.

Under en normal anafase, inspirerer vi luften inn i våre lunger ved å bruke musklane i vår hals og brystkasse for å utvide våre lunger og øke volumet i vår thorax. Dette skaper en negativ trykkforskel mellom luftens trykk ytrefor våre lunger og det positive trykket innenfor, som får luften til å strømme inn i lungene. Når vi er ferdige med å inn inspire, vil musklane i vår hals og brystkasse trakke sammen igjen for å komprimere thoraxen og opprettholde et positivt trykk innenfor lungene som får luften til å strømme ut igjen.

Anafas er en viktig del av respirasjonen, og feil i denne prosessen kan føre til åndedrettsproblemer og andre helsekomplikasjoner.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Membranmikrodömen (eng. membrane microdomains) är en typ av submikrometervid regioner i cellytan som har en unik sammansättning av lipider och proteiner jämfört med omgivande membran. De är rika på kolesterol och sfingolipider, vilket gör dem mer vätskeofulla (eller "flytande tillstånd") än omgivande fosfolipidrika regioner.

Membranmikrodömen är också kända som lipid rafts och de har visat sig vara viktiga för en rad cellulära processer, inklusive cellyttra signalering, intracellulär trafficking, cellytskild separation och infektion. Dessa strukturer är dynamiska och kan reversibelt byta form och storlek i respons på cellulära signaler och förändringar i miljön.

'Arche-RNA' är ett begrepp inom molekylärbiologi och betecknar RNA (riktad vätebindningar) som hittats i arkéer, en grupp enkelcelliga organismer som lever under extrema förhållanden. Arke-RNA har visat sig ha viktiga funktioner i olika cellulära processer, till exempel translation (proteinsyntes) och metabolism. Studier av arke-RNA kan ge insikter om de molekylära mekanismerna bakom livets ursprung och evolution.

14-3-3-proteiner är en familj av konservade akvatoriella proteiner som binder till fosforylerade serin- eller treoninresidyer hos andra proteiner. De spelar en viktig roll i cellsignalering, cellytocyklasreglering och proteinkvalitetskontroll. Dessa proteiner har också visat sig vara involverade i patofysiologiska processer som kan leda till sjukdomar såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

Makrolider är en grupp antibiotika som har en stor lactonring, bestående av 12–16 kolatomer. De fungerar genom att binda till bakteriens ribosomer och på så sätt störa protein syntesen hos bakterier. Makrolider är effektiva mot en rad olika bakterier, inklusive många gram-positiva och gram-negativa bakterier samt atypiska mykobakterier och intracellulära parasiter.

Exempel på makrolider som används kliniskt är azitromycin, claritromycin och erythromycin. Dessa antibiotika kan användas för att behandla en rad infektioner, inklusive respiratoriska infektioner, hud- och webbinfektioner, öroninfektioner och könsburen klåda.

Makrolider är ofta väl tolererade och har relativt låg toxicitet jämfört med andra antibiotika. De kan dock orsaka mag- och tarmrubbningar, förhöjt leverväte och i sällsynta fall allvarliga hjärtsidor. Därför bör de användas varsomt hos patienter med lever- eller hjärtsjukdomar.

Protein Phosphatase 1 (PP1) er ein viktig enzym i cellene hos levande organismer, inkludert mennesker. Dette enzymet spiller en sentral rolle i reguleringen av mange cellulære prosesser ved å avkvelle fosfatgrupper fra proteiner. Proteinphosphorylering er en viktig mekanisme for regulering av proteinkontroll og signaltransduksjon, og PP1 hjelper til å stanse disse prosessene ved å fjerne fosfatgruppene som er lagt til på proteinene.

PP1 har mange substrater i cellen og er involvert i regulering av en rekke forskjellige cellulære funksjoner, inkludert glykogenometabolisme, ciliostilling, kromosomstiling under mitosen, synapsekontroll og apoptose. PP1-aktiviteten er strikt regulert av en rekke forskjellige regulatoriske proteiner som binder seg til PP1 og styrer hvor og når det aktiveres i cellen.

Feilregulering av PP1-aktiviteten har blitt viktig for å forstå en rekke sykdommer, inkludert kreft, neurodegenerative lidelser og diabetes.

I'm sorry for the confusion, but "Cellform" is not a medical term that I am familiar with. It is possible that there may be some confusion with the term. If you are referring to a specific concept or structure related to cells in biology or medicine, could you please provide more context or clarify what you mean by "Cellform"? That would help me to give you a more accurate and helpful response.

"Double lipid storage" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock tolkas som två separata lipida lagringar eller möjligen en anomali där två lipiddroppar är förenade i samma cell. Lipider är en grupp organiska molekyler som inkluderar fett, vax och kolesterol. De lagras ofta i cellsamlingar kallade lipiddroppar, som används som energireserv och för att underlätta cellytor. I medicinska sammanhang kan abnormala lipidlagringar vara associerade med sjukdomar såsom metabola störningar eller neurodegenerativa tillstånd.

Genetiska tekniker är metoder och verktyg som används för att manipulera, undersöka och analysera DNA, RNA och genetisk information. Detta inkluderar:

1. Genetisk engineering (genmodifiering): Metoder för att ändra DNA-sekvensen i ett genetiskt material, exempelvis genom att klippa och klistra ihop olika DNA-sekvenser eller genom att introducera mutationer i en specifik gen.
2. Genomisk analys: Tekniker för att bestämma den fullständiga sekvensen av baspar i ett genom, till exempel genom hjälp av Sanger-sekventering eller nästa generation sekvensering (NGS).
3. Genotypning: Metoder för att fastställa den specifika genetiska make-upen hos en individ, till exempel genom att undersöka SNP (enkelnukleotidpolymorfism) eller andra varianter i DNA-sekvensen.
4. Protein engineering: Tekniker för att designa och producera nya proteiner med önskade egenskaper, till exempel genom att mutera en specifik gen som kodar för ett protein.
5. Epigenetisk analys: Metoder för att studera epigenetiska markeringar på DNA, såsom metylering och acetylering, som kan påverka genuttrycket utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen.
6. Kloning: Tekniker för att producera många kopior av en specifik DNA-sekvens, till exempel genom att placera den i en vektor och sedan transformera bakterier eller celler med denna vektor.
7. Genetisk screening: Metoder för att identifiera individer med specifika genetiska egenskaper eller sjukdomar, till exempel genom att använda PCR (polymeraskedjereaktion), hybridisering eller massively parallel sequencing.
8. Genomisk analys: Tekniker för att sekvensera och analysera hela genomer, till exempel genom att använda next-generation sequencing (NGS) tekniker som Illumina, PacBio eller Oxford Nanopore.

Luciferase är ett enzym som katalyserar bioluminescens, det vill säga ljusproduktion, i vissa levande organismer. Det mest kända exemplet är den blå-gröna lysglansen hos eldflugor och djuphavsdjur som till exempel Kalanmarctis planktonica.

Luciferasreaktionen involverar en substratmolekyl, vanligtvis benämnd luciferin, som oxideras av luciferas i ett tvåstegsprocess där ATP och syre också är nödvändiga reaktanter. Det resulterande ljuskvantumet har en våglängd på omkring 470-560 nanometer, beroende på vilken typ av luciferas som används.

I medicinsk kontext kan luciferas användas som ett reportergen i molekylärbiologiska studier för att mäta och visualisera biologisk aktivitet, till exempel celldelning eller genuttryck, genom att koppla en luciferase-genererande sekvens till en promotor av intresse. När denna promotor aktiveras kommer luciferas att produceras och kan detekteras som ljus med hjälp av ett luminometer eller en CCD-kamera.

Klatrin är ett protein som spelar en viktig roll i cellens transportprocesser, särskilt vid formationen av transportvesiklar som transporterar proteiner och andra molekyler mellan olika kompartment inne i cellen. Klatrin bildar en tresdimensionell struktur som kallas klatrin-kooperativt komplex (KCC), vilken fungerar som ett skal runt transportvesikeln. Detta skal hjälper till att ge form åt vesikeln och underlättar samtidigt specificiteten i valet av membranproteiner som ska transporteras. Efter att transportvesikeln har nått sitt målkompartment, så bryts klatrin-skalet ner och membranproteinerna kan sedan transporteras in i det nya kompartmentet.

Fosformonoesterhydrolase er en type enzym, som bryder ned specifikke kemiske forbindelser kaldet fosfomonoesterer. Disse enzymer katalyserer hydrolysen (splittelse ved vandtilføjning) af fosfatbindingen i fosfomonoesterer, hvilket resulterer i frigivelsen af en fosfatgruppe og en alkoholgruppe.

Denne type enzym inkluderer bl.a. fosfataser, som er involveret i mange biologiske processer, herunder stofskifteprocesser som glykolysen og glukoneogenesen. Fosfatasen spiller også en rolle i reguleringen af intracellulær signalering og cellulær adfærd, herunder nedbrydningen af signalsubstanser som sekundære mellemstoffer under signaltransduktionsprocesser.

Translationell peptidkedjeförlängning är ett begrepp inom proteinforskning och syftar på processen att utöka en given peptids (en kort protein- eller polypeptidkedja) längd genom att tillfoga ytterligare aminosyror i enlighet med genetisk information. Detta görs ofta för att undersöka funktionella egenskaper hos den utökade peptiden, såsom dess bindning till specifika proteiner eller cellulära receptorer, dess potentiala farmakologiska effekter eller för att studera strukturella förändringar som orsakas av den nya aminosyrasekvensen.

Translation är en central process inom cellbiologi och proteinsyntes, där information kodad i DNA-sekvenser konverteras till en motsvarande aminosyrasekvens genom transkription och translation. I det här fallet använder man sig av en artificiell translationsprocess för att skapa den längre peptiden, där man kan välja vilka aminosyror som ska ingå i den nya sekvensen. Detta görs vanligtvis med hjälp av olika typer av rekombinant DNA-teknik och in vitro-translationssystem.

'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.

'Human genome' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i hvert menneskes celler. Det består af DNA-molekyler, der indeholder næsten 20.000 gener og andre sekvenssekvenser, der koder for proteiner og regulerer cellernes funktioner.

Den Humane Genome Project (HGP) var en internationalt samarbejde, der blev iværksat i 1990 med det formål at bestemme den komplette sekvens af det humane genom. I 2003 blev det offentliggjort, at HGP havde fuldført sit mål, og at de fleste menneskelige gener var identificeret og sekventeret.

Kendskabet til den humane genome har haft en stor betydning for vores forståelse af menneskelig genetisk variation, arvelige sygdomme, evolution, og potentialet for personlig medicin og genteknologi.

Transcription elongation, genetic is the process in molecular biology where the RNA polymerase enzyme transcribes a DNA sequence into an RNA molecule, moving along the template as it synthesizes the new strand. This process occurs after the initiation of transcription, when the RNA polymerase has bound to the promoter region of the gene and begun synthesizing a short RNA segment known as the "transcription bubble." During elongation, the RNA polymerase moves along the DNA template, adding nucleotides one by one to the growing RNA strand in a 5' to 3' direction. The process of transcription elongation is tightly regulated and can be influenced by various factors, including transcriptional co-factors, chromatin structure, and the presence of regulatory elements in the DNA sequence.

Metylmetansulfonat, också känt som MMS, är inget etablerat medicinskt läkemedel utan snarare en kontroversiell och potentiellt farlig substans som marknadsförs av vissa alternativa behandlingsadvokater för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive cancer och infektionssjukdomar.

Substansen består av en lösning av 28% natriumklorit (NaClO2) i vatten, som sedan blandas med citronsyra för att skapa hypoklorous acid (HClO), en stark oxidationsmedel. Det är denna aktiva komponent som sägs ha effekten mot patogener och cancerceller.

Det finns dock inga vetenskapliga bevis som stöder användningen av Metylmetansulfonat som ett effektivt eller säkert läkemedel, och det kan i själva verket vara skadligt för hälsan. Användning av den här substansen kan leda till allvarliga biverkningar som diarré, kramping, andningssvårigheter, skada till röda blodkroppar och i värsta fall död. Medicinska myndigheter som FDA har varnat för användningen av Metylmetansulfonat på grund av dessa risker.

Baculoviridae är en familj av stora, stavformade DNA-virus som infekterar insekter. Virusstammen består av två generella grupper: Nucleopolyhedrovirus (NPV) och Granulovirus (GV). Baculovirusinfektioner orsakar ofta sjukdom hos värddjuret, vilket kan leda till döden. Dessa virus är viktiga som biologiska kontrollmedel för skadeinsekter inom jordbruk och skogsbruk.

NPV-virus har en diameter på cirka 40-60 nanometer och en längd på 200-300 nanometer. De innehåller ett dubbelt kapsidskal som omsluter en centralt placerad, lineärt DNA-molekyl med en storlek på cirka 80-180 kilobaspar (kb). NPV-virionerna är ofta samlade i polyhedra, proteinhöljen som skyddar virionen under miljöförhållanden utan värddjur.

GV-virus är något mindre än NPV-virus och har en diameter på cirka 25-40 nanometer och en längd på 130-260 nanometer. De innehåller ett enkelt kapsidskal som omsluter en centralt placerad, lineärt DNA-molekyl med en storlek på cirka 105-130 kilobaspar (kb). GV-virionerna är samlade i granulera proteinhöljen.

Baculovirusinfektioner orsakar ofta sjukdom hos värddjuret, vilket kan leda till döden. De används också som vektorer för att producera rekombinanta proteiner i insektsceller och är viktiga som biologiska kontrollmedel mot skadeinsekter.

Paramecium tetraurelia är en art inom encelliga eukaryota organismer, som tillhör fylumet Ciliophora och klassen Oligohymenophorea. Det är ett mycket studerat modellorganisem för cellbiologi och genetik. Organismen har en komplex ciliemorfologi med tusentals korta cilia som används för att röra sig framåt och för att föda sig på bakterier och andra encelliga organismer. P. tetraurelia genomgår en typ av sexuell reproduktion som kallas konjugation, där två individer av olika kön sammanfogar sig och utbyter DNA. Dess genomet har sekvenserats och innehåller cirka 40 000 gener. P. tetraurelia lever i sötvattenmiljöer och är vanligt förekommande i stillastående vattensamlingar som dammar, pölar och diken.

'Aspergillus nidulans' är en art av svamp som tillhör släktet Aspergillus. Det är en filamentös svamp, vilket betyder att den växer genom att bilda långa, trådliknande strukturer som kallas hyfer. Svampen förekommer naturligt i mark och kompost, men kan även påträffas på andra organiska material som socker, stärkelse och cellulosa.

'Aspergillus nidulans' är en viktig modellorganism inom forskning, särskilt inom genetik och molekylärbiologi. Den har en relativt enkel genetisk uppbyggnad och kan lätt odlas i laboratoriemiljöer, vilket gör den till ett populärt val som modellorganism. Svampen producerar också en mängd sekundära metaboliter, inklusive antibiotika och mykotoxiner, vilket gör den intressant för studier av dessa ämnen.

I allmänhet är 'Aspergillus nidulans' inte känd för att orsaka sjukdom hos människor eller djur, men den kan i sällsynta fall orsaka infektioner hos immunosvaga individer.

Ricin är ett starkt biologiskt gift som produceras från fröna hos vissa arter inom släktet Ricinus, särskilt den vanligaste arten Ricinus communis, även känd som castorolja eller ricinfrö. Giftet utvinns ofta genom att pressa och bearbeta frön för att producera olja, varefter en restprodukt kvarstår – ricinmjöl – som innehåller giftet.

Ricin är ett protein som består av två delar: A-kedjan och B-kedjan. När ricin kommer in i en levande cell binder B-kedjan till membranen på cellens yta, vilket möjliggör att A-kedjan tränger in i cellen. Där utövar A-kedjan sin giftverkan genom att störa och stoppa proteinsyntesen, en process som är livsviktig för cellerna. Detta leder till celldöd och kan orsaka allvarliga skador på olika organ och system i kroppen beroende på dosen och rutinmässiga faktorer hos den exponerade individen.

Det finns inget specifikt motgift till ricins förgiftning, och behandlingen är därför stödkarande och syftar till att lindra symtomen och underlätta cellreparation och återhämtning.

Anaphase-Promoting Complex-Cyclosome (APC/C) er en multiprotein kompleks som spiller en sentral rolle i cellens deling, eller mitosen. APC/C er aktivt involvert i reguleringen av kromosomernes segreasjon under den senere delen av mitosen, og er derfor nødvendig for korrekt deling av celler.

APC/C fungerer ved å markere andre proteiner med en modifikasjon kalt ubiquitinering, som signalerer at de skal degraderes i proteasomen. Dette fører til at proteinet ikke lenger kan utføre sine funksjoner og derfor osløsnes fra strukturer det er bundet til. I denne sammenhengen er APC/C spesifikt involvert i ubiquitinering av proteiner som holder kromosomene samlet og forhindrer dem i å separere for tidlig i celledelingen. Når disse proteiner degraderes, frigjøres kromosomene og tillater dem å separere og drage seg bort fra hverandre, så cellen kan fullføre delingen korrekt.

I tillegg til sin rolle i mitosen er APC/C også involvert i andre cellulære prosesser som regulerer cellecyklusen og apoptose (programmert celledød). Dette viser at APC/C er en viktig regulator av mange aspekter av cellens livscyklus.

Ribosom-DNA (rDNA) refererar till de specifika sekvenserna av DNA som kodar för ribosomalt RNA (rRNA), ett viktigt komponent i ribosomer, de subcellulära partiklar där protein syntesis sker i cellen. Ribosomer är nödvändiga för att bygga upp proteiner genom att översätta informationen från mRNA till aminosyror som bildar en polypeptidkedja.

I eukaryota celler, som exempelvis djur- och växtceller, finns rDNA-sekvenserna i kromosomernas nucleolus, ett område inne i cellkärnan där ribosomer tillverkas. Prokaryota celler, såsom bakterier, har också rDNA-sekvenser som ofta finns i plasmider eller andra extrakromosomala DNA-molekyler.

rRNA utgör en stor del av ribosomen och är känd för sin strukturella stabilitet och höga konservation mellan olika arter. Dessa egenskaper gör rDNA till ett användbart verktyg inom molekylärbiologi, exempelvis vid fylogenetisk analys och identifiering av okända organismer genom sekvensering av rDNA-sekvenser.

I'm sorry for any inconvenience, but I need a bit more context to provide an accurate and helpful response. The term "dolicho" is a prefix in medical terminology that means "long" or "elongated." It is often used in relation to various body parts or structures. For example, "dolichocephaly" refers to an abnormally long head shape.

However, without the second part of the term (e.g., "-cephaly"), I'm unable to provide a specific medical definition for "dolikol." Could you please provide more context or clarify what you are looking for? I'll be happy to help once I have a better understanding of your question!

Electrostatics is a branch of physics that deals with the study of charges at rest. It describes the behavior and interactions of electrically charged particles, such as electrons and protons, when they are not in motion. These interactions give rise to forces, which can either attract or repel other charged particles.

In medicine, electrostatics plays a role in various applications, including:

1. Electrostatic precipitation: This is a method used to remove particulate matter from the air by charging the particles and then using an electric field to attract them to a collector plate.
2. Electrophoresis: A laboratory technique used to separate charged molecules, such as DNA or proteins, based on their size and charge in a gel matrix.
3. Electrosurgery: The use of high-frequency electrical currents to cut or coagulate tissue during surgical procedures.
4. Defibrillation: The application of an electric shock to the heart to restore a normal rhythm during cardiac arrest.
5. Electrocardiography (ECG): A diagnostic test used to record the electrical activity of the heart, which can help identify various heart conditions.

In summary, electrostatics is a fundamental concept in physics that has important applications in medicine, particularly in the fields of air quality control, laboratory techniques, surgical procedures, and diagnostics.

DNA-ligas är ett enzym som katalyserar den kemiska reaktionen där två komplementära ends av en DNA-molekyl (eller två olika DNA-molekyler) ligeras samman, vilket resulterar i en kontinuerlig DNA-sträng. Denna reaktion innebär att en fosfatesterbindning etableras mellan 3'-hydroxylgruppen på det ena ends och 5'-fosfatgruppen på det andra ends.

Det finns tre typer av DNA-ligaser hos människor: DNA-ligas 1, 3 och 4. Var och en av dem har specifika funktioner i cellen. Till exempel är DNA-ligas 1 involverad i den sista steget av DNA-replikationen och reparationen av dubbelsträngsbrott, medan DNA-ligas 3 deltar i nukleotidexcisionsreparationen. DNA-ligas 4 är en del av det komplexa enzymet som kallas DNA-topoisomeras IIα och är involverad i att lösa topologiska problem under DNA-replikationen.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

Tunicamycin är ett antibiotiskt och antiviralt medel som hämmar proteintglykosylering, en process där sockerarter (sackarider) kopplas till protein. Det produceras naturligt av olika arter av Streptomyces-bakterier. Tunicamycin har visat sig vara toxiskt för eukaryota celler och används främst i forskningssyfte för att studera cellyta och proteinfunktioner. Det kan också anvnas som ett verktyg för att inducera stressreaktioner i celler, vilket gör att det kan användas för att undersöka celldödlighetsprocesser och kvalitetskontroll av proteiner.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

Chaperonin 60, också känt som CPN60 eller HSP60 (heat shock protein 60), är ett molekylärt chaperonprotein som hjälper till att folda och montera andra proteiner inuti celler. Det är en del av det så kallade proteomaskvalitetskontrollsystemet, som hjälper till att säkerställa att proteiner foldas korrekt och fungerar optimalt.

Chaperonin 60 är en stor, cylindrisk komplex bestående av två identiska subenheter, var och en med en molekylvikt på ungefär 60 kDa. Denna struktur bildar en inre kammare där andra proteiner kan bindas och foldas korrekt. Chaperonin 60 förekommer hos de flesta levande organismer, inklusive bakterier, archaeer och eukaryoter, även om den är speciellt välbevarad hos bakterier.

I medicinsk kontext kan förändringar i chaperonin 60-funktionen vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer. Vissa studier har visat att överexpression av chaperonin 60 kan ha en skyddande effekt mot stressorskapad celldöd, medan nedsatt funktion av chaperonin 60 kan vara associerat med ökad cellsdöd och sjukdomsutveckling.

'Vault ribonucleoprotein particles' er små subcellulære strukturer som inneholder RNA (Ribonukleinsyre) og proteiner. De er kjent for å ha en høy grad av strukturell kompleksitet og dannes i cellens cytoplasma. Vault-partikler består av flere kopier av et major protein, og også mindre mengder av andre proteiner, samt tre typer RNA-molekyler.

De ekakt funksjonene til vault ribonucleoprotein particles er ikke fullstendig klart, men det antas at de spiller en rolle i cellers beskyttelse mot toksiner og andre skadelige agens, samt i transport av molekyler over cellemembranen. De kan også være involvert i reguleringen av signalveier som påvirker celleveselighet og apoptose (programmert celledød).

Antimikrobielle katjoniska peptider (AMPs) är en typ av peptider som förekommer naturligt hos många levande organismer, inklusive djur, växter och mikroorganismer. Deras främsta funktion är att försvara organismen mot infektion genom att bekämpa patogena mikroorganismer som bakterier, svampar och virus.

AMPs är kända för sin förmåga att interagera med och destabilisera cellmembran hos mikroorganismer, vilket leder till celldöd. De gör detta genom att attraheras till negativt laddade fosfolipider i cellmembranet och bilda porer eller ledande komplex som stör membranets integritet och funktion.

Katjoniska peptider innehåller ofta positivt laddade aminosyror, till exempel arginin och lysin, vilket underlättar deras interaktion med negativt laddade fosfolipider i cellmembranet. Dessa peptider tenderar också att ha en amfipatisk struktur, det vill säga de innehåller både hydrofoba och hydrofila delar. Hydrofoba delar interagerar med lipidbilagan i cellmembranet medan hydrofila delar interagerar med vattenmolekyler i omgivningen.

AMPs har visat sig ha potential som alternativ till traditionella antibiotika, särskilt mot multiresistenta bakterier som blivit svåra att behandla med konventionell terapi. Dock finns det fortfarande mycket att lära om deras mekanismer och möjliga biverkningar innan de kan användas kliniskt på ett brett plan.

"Cirkulär dikroism" är en optisk egenskap hos vissa substanser, där de visar olika absorptionsnivåer för höger- och vänstercirkulära polariserat ljus. Detta orsakas av asymmetri i molekyler som innehåller kirala centrum. Cirkulär dikroism används ofta inom spektroskopi för att undersöka kiralitet hos organiska molekyler och biologiska makromolekyler, såsom proteiner och DNA. Det kan också användas för att detektera spårämnen i kriminalteknik och för att studera strukturen hos material i fysikalisk kemi.

Magnetisk resonansspektroskopi (MRS) är en icke-invasiv teknik som används inom medicinen för att mäta och kartlägga metaboliska förekomster i levande vävnad. Den bygger på principen om magnetisk resonans, där atomkärnor, vanligtvis vätekärnor (protoner), exciteras med hjälp av en stark magnetisk fält och radiofrekventa vågor. När atomen återvänder till sin grundtillstånd ger den ifrån sig en signalsignal som kan analyseras för att ge information om de kemiska föreningarna i närheten. I en MRS-undersökning fokuserar man på metaboliter, det vill säga små molekyler som är involverade i cellens metabolism.

MRS kan användas för att diagnostisera och monitorera olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, demens, epilepsi, stroke och neuropsykiatriska störningar. Den kan ge information om förändringar i metabolismen som kan vara specifika för en viss sjukdom eller ett visst tillstånd. MRS används ofta tillsammans med magnetresonanstomografi (MRT) och kan ge kompletterande information om strukturella och funktionella aspekter av vävnaden.

GTPase-aktiverande proteiner (GAPs) är en typ av regulatoriska proteinmolekyler som ökar den inbyggda GTPasaktiviteten hos GTPaser, en grupp enzymer som binder och hydrolyserar guanosintrifosfat (GTP) till guanosindifosfat (GDP). Genom att höja hastigheten på GTP-hydrolysen fungerar GAPs som negativa regulatorer av GTPaser och hjälper till att avsluta signaltransduktionsvägar som involverar GTPaser.

I människor finns det flera olika GAP-proteiner, var och en med specifika funktioner och subcellulära lokaliseringsställen. Ett exempel är p120GAP, som är involverat i kontrollen av cellcykeln och celldifferentiering. Andra exempel är neurofibromin, som är associerad med neurofibromatos, och IQGAP1, som är involverat i cytoskelettreorganisering.

'Odlingsmedia' refererar till de näringsriktade material som används för att odla växter utan jord, ofta i kontrollerade miljöer såsom laboratorier, växthus eller inom hydrokultur. Odlingsmedier kan vara flytande eller fasta och innehåller vanligtvis en näringslösning med blandad sammansättning av vatten, näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för växternas tillväxt och utveckling. Andra komponenter som kan ingå i odlingsmedier är hormoner, vitaminer och buffertämnen för att hjälpa till att reglera pH-värdet.

Det finns olika typer av odlingsmedia beroende på vilken typ av växt som ska odlas och i vilket syfte. Några exempel är:

1. Agarplattor: De flesta mikrobiella kulturer odlas på agarplattor, en fast medium gjord av en geléartad substans framställd från alger eller svampar. Agaren innehåller näringsämnen och mineraler som är nödvändiga för att underhålla bakterier och svampar.

2. Hydroponisk medium: Detta är ett icke-jordbaserat system där växternas rötter placeras direkt i en näringsrik lösning som cirkulerar kontinuerligt genom systemet. Exempel på hydroponiska medier inkluderar perlitet, vermiculit, lavarock och kokosfiber.

3. Aeroponisk medium: I ett aeroponiskt system sprutas växternas rötter kontinuerligt med en fin dimma av näringsrik lösning i luften. Detta ger växterna en mycket syresatt rotmiljö och möjliggör snabbare tillväxt än traditionella jordbaserade system.

4. Koibaserad medium: I detta system odlas växter i ett substrat av kokosnötsskal, som är en hållbar och ekologisk alternativ till torv. Kokosnötsfibern har god vattenhållande förmåga och är rik på näringsämnen.

5. Torvbaserad medium: Torv är ett vanligt medium för odling av små plantor och frön. Det är en organisk substans som härstammar från torvmossor och har god vattenhållande förmåga och luftgenomsläppning.

6. Fast medium: I detta system planteras växterna i ett fast medium, till exempel sand, grus eller lera. Detta ger växterna en stabil struktur att växa i och förhindrar att de faller över.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

"Dödsgener" är ett begrepp inom genetiken och betyder ungefär "dödgens", det vill säga en gen som orsakar döden hos den individ som bär på den. Det kan handla om en gen som orsakar en fatal sjukdom eller en defekt som leder till att embryot inte kan utvecklas korrekt och därför dör innan det föds. I vissa fall kan en dödsgen vara associerad med en specifik ärftlig sjukdom, men i andra fall kan den orsaka döden utan att någon specifik sjukdom kan identifieras.

Det är värt att notera att begreppet "dödsgener" inte används så ofta inom medicinsk forskning och istället föredrar man att tala om en gen som orsakar en specifik sjukdom eller defekt.

RNA-sekvensanalys är en metod inom bioinformatik och genetisk forskning som innebär att analysera sekvensen av ribonukleinsyra (RNA) molekyler. RNA är ett biologiskt makromolekyl som spelar en viktig roll i cellens proteinsyntes och genuttryck.

RNA-sekvensanalys kan inkludera att undersöka sekvensen hos en specifik RNA-molekyl för att fastställa dess identitet, struktur och funktion. Detta kan göras genom jämförelser med kända RNA-sekvenser i databaser som GenBank och RefSeq.

RNA-sekvensanalys kan också användas för att undersöka variationer i RNA-sekvenser mellan olika individer eller populationer, vilket kan ge information om genetisk diversitet och evolutionära relationer. Dessutom kan metoden användas för att identifiera potentiala regulatoriska element i RNA-sekvenser, såsom miRNA-bindningsställen och riboswitche, som kan ha betydelse för genreglering och cellfunktion.

Till slut kan RNA-sekvensanalys användas för att undersöka differential expressionsnitten av olika gener i olika celltyper, tillstånd eller behandlingar, vilket kan ge information om molekylära mekanismer bakom sjukdomar och terapeutiska mål.

Proteolysis är ett medicinskt begrepp som refererar till nedbrytningen av proteiner genom enzymatisk process. Detta sker när ett specifikt enzym, känt som en proteas, binder till och klipper av aminosyror från proteinmolekylen, vilket resulterar i att det ursprungliga proteinets struktur och funktion förändras eller förstörs. Proteolys kan vara ett naturligt och nödvändigt biologiskt process som hjälper till med cellväxt, celldelning och cellsdöd, men det kan även spela en roll i patologiska tillstånd såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och infektioner.

CDC28 protein kinase in Saccharomyces cerevisiae (baker's yeast) är ett enzym som spelar en central roll i regleringen av cellcykeln. Det är den huvudsakliga kinaset som aktiverar den kontrollpunkten för celldelning, även känd som Start-fasen eller G1/S-gränsen, under vilken eukaryota celler övergår från interfas till mitos.

CDC28 är en serin/treonin-proteinkinase och är homolog med humana CDK1 (cyklinberoende kinas 1). Det binder till olika cykliner under olika faser av cellcykeln, vilket leder till att det aktiveras och fosforylerar andra proteiner som är involverade i regleringen av celldelningen.

I sin aktiverade form kan CDC28-proteinkinas fosforylera och aktivera olika substrat, inklusive transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i DNA-replikering och celldelning. Genom att reglera dessa processer hjälper CDC28-proteinkinas till att säkerställa att cellcykeln sker korrekt och att cellen delar sig på rätt sätt när den har fördubblat sin DNA-innehåll.

'Sulfolobus' är ett släkte av arkéer som tillhör den termofila och acidofila gruppen. De lever vanligtvis i heta källor med temperaturer på upp till 80-90°C och pH-värden runt 2-4. Släktet innehåller flera arter, däribland Sulfolobus acidocaldarius och Sulfolobus solfataricus. Dessa organismer har en stor betydelse inom forskningen eftersom de tros ha utvecklats under extremt höga temperaturer och sura förhållanden, något som gör dem till intressanta modeller för att studera evolutionära processer och extrema livsvillkor.

Fluorescens efter ljusblekning, även känt som delayed fluorescence, är ett fenomen där ett material fortsätter att fluorescera några millisekunder till några minuter efter att det har utsatts för en kort puls av exciterande ljus. Detta händer på grund av den tid det tar för elektroner i materialet att återgå från ett uppreglat till ett grundtillstånd.

Ljusblekning, eller att tvinna ut fluorescensen, är en teknik som används för att minska den intensiva fluorescens som kan ske omedelbart efter att materialet har exponerats för ljus. När exciterande ljus absorberas av ett material kommer elektronerna i materialet att bli uppreglade till ett högre energitillstånd. När de sedan återvänder till sitt grundtillstånd kommer de att emittera ljus, vilket kallas fluorescens. Genom att exponera materialet för en kort puls av exciterande ljus och sedan vänta en stund innan man observerar fluorescensen kan man undvika den intensiva omedelbara fluorescensen och i stället se den fördröjda fluorescensen som sker efter ljusblekningen.

Detta fenomen är viktigt inom områden som biofotonik, materialvetenskap och biomedicin där man använder fluorescens för att undersöka olika typer av material och processer på molekylär nivå.

Hygromycin B är ett antibiotikum som produceras av bakterien Streptomyces hygroscopicus. Det används vanligtvis som ett selektivt medium inom molekylärbiologi för att selektera och odla bakterieceller som har tagit upp en plasmid med resistansgenen mot Hygromycin B.

Det fungerar genom att hämma proteinsyntesen i cellen, vilket resulterar i celldöd för de celler som saknar resistansgenen. Det är ett toxin för de flesta typer av bakterier och eukaryota celler, men vissa arter har utvecklat resistens mot det genom mutationer eller horisontell genöverföring.

'Entamoeba histolytica' är en protozoisk parasit som orsakar amöbiasis, en infektionssjukdom som kan drabba tarmen och levern. Den kan orsaka diarré, buksmärtor, feber och i vissa fall livshotande komplikationer såsom leverabsCESS. Infektionen sprids vanligtvis via kontaminert föda eller vatten som innehåller cystor av parasiten.

Metaboliska nätverk och banor refererar till de komplexa interaktionerna mellan olika kemiska reaktioner i levande celler som leder till nedbrytning (katabolism) och syntes (anabolism) av molekyler. Dessa processer är nödvändiga för att celler ska kunna fungera, växa och reproduceras.

Ett metaboliskt nätverk består av en mängd olika enzymatiska reaktioner som är sammankopplade genom gemensamma substrat och produkter. Varje reaktion katalyseras av ett specifikt enzym och kräver ofta energibärare som ATP, NADH eller FADH2 för att kunna ske. Genom att kombinera flera olika reaktioner kan cellen producera komplexa molekyler från enklare prekursorer eller bryta ner komplexa molekyler till enklare byggstenar.

Metaboliska banor är specifika vägar genom metaboliska nätverk som leder till syntesen eller nedbrytningen av specifika klasser av molekyler, såsom kolhydrater, lipider, aminosyror och nukleotider. Varje bana består av en serie sammankopplade reaktioner som katalyseras av olika enzymer och regleras av specifika signalsubstanser och mekanismer.

Metaboliska nätverk och banor är mycket dynamiska och kan variera beroende på cellens behov och den miljö den befinner sig i. De kan också vara störda av genetiska mutationer, toxiner, infektioner eller andra stressfaktorer, vilket kan leda till sjukdomar och patologiska tillstånd.

'Streptococcus mitis' är en art inom släktet Streptococcus, som tillhör familjen Streptococcaceae och delas in i fyra grupper baserat på deras karaktäristika: Grupp 1, 2, 3 och 4. S. mitis är en normalt förekommande bakterie i människans mun och näsa och anses vara en del av den normala munfloran hos många däggdjur. Den kan dock även orsaka infektioner, särskilt vid immunbrist eller när den koloniserar andra kroppsregioner än mun och näsa.

S. mitis är en grampositiv bakterie som bildar parvis eller i små kluster. Den är fakultativt anaerob, vilket betyder att den kan växa under både aeroba och anaeroba förhållanden. Kolonierna på blodagar är vanligen små, cirkulära och beta-hemolytiska, men kan också vara alpha- eller non-hemolytiska.

S. mitis har en stor genetisk variation mellan olika stammar, vilket gör att den kan variera i sin förmåga att orsaka sjukdom. Den är dock vanligtvis mindre patogen än andra Streptococcus-arter som till exempel S. pneumoniae och S. pyogenes.

I medicinskt hänseende kan S. mitis vara av intresse vid diagnostisering av infektioner, eftersom den kan orsaka endokardit, meningit, pneumoni och andra infektioner, särskilt hos immunosupprimerade individer. Dess närvaro i blodkultur eller annan klinisk prov kan därför vara en indikation på en bakomliggande infektion som behöver behandlas.

Checkpoint Kinase 2 (Chk2) er en kinase, en type enzym som kan fosforylere andre proteiner for å aktivere eller deaktivere dem. Chk2 spiller en viktig rolle i cellecyklusregulering og DNA-skaderespons. Det blir aktivert i tilfelle av DNA-skader, som kan oppstå ved eksponering for ioniserende stråling eller kjemisk skade. Når Chk2 aktiveres, vil det fosforylere andre proteiner som enten stopper cellecyklusen eller sørger for at defekte celler går i apoptose (programmert celledød). Dette er en naturlig del av kroppens mekanisme for å beskytte seg mot skadelige og abnorme celler.

Hemolysinproteiner är proteiner som orsakar hemolys, det vill säga nedbrytning av röda blodkroppar. Detta sker genom att hemolysinproteinet får membranen hos röda blodkroppar att bli permeabel för joner och andra små molekyler, vilket leder till att cellen spricker. Hemolysiner produceras av vissa bakterier, svampar och djur som ett försvar mot konkurrerande mikroorganismer eller som en del i sitt angrepp på värden. Exempel på hemolysinproteiner är staphylococcal alpha-hemolysin från Staphylococcus aureus och komplementkomponenten C9.

'Magnaporthe' är ett släkte av svampar som tillhör divisionen Ascomycota och klassen Sordariomycetes. Det är främst känt för sin medicinska relevans som orsakare av den smittosamma sjukdomen rice blast hos ris, vilket kan leda till stora skördeförluster i odlingsområden världen över. Den vetenskapliga beskrivningen av släktet gjordes 1905 av den brittiske mykologen George Baker Cummins.

Släktet innehåller endast en art, Magnaporthe oryzae (tidigare känd som Magnaporthe grisea), som är ansvarigt för att orsaka rice blast-sjukan hos ris och andra gräsarter. Denna sjukdom kan leda till nekros och skador på blad, stjälkar och ax av risplantor, vilket i sin tur kan reducera skörden och orsaka ekonomiska förluster för jordbrukare.

Magnaporthe-svamparna producerar speciella celler som kallas appressorier, som används för att penetrera värdväxtens cellyta och etablera en infektion. Dessa svampar kan också överleva i en asexuell form som sporer, vilket gör dem till ett mycket smittosamt och invasivt hot för risodlingar.

Forskning pågår fortfarande för att utveckla effektiva metoder för att kontrollera och förebygga rice blast-sjukan, inklusive genmodifiering av risplantor och utveckling av nya fungicider.

CDC25-fosfatasers är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i celldelningen, eller mitosen. Dessa enzymer är ansvariga för aktiveringen av andra enzymer, kallade kinaser, som behövs för att cellcykeln ska fortsätta.

CDC25-fosfataserna fungerar genom att avlägsna fosfatgrupper från kinaserna, vilket leder till deras aktivering. I synnerhet är CDC25-fosfataserna kritiska för att aktivera en specifik kinase, Cdc2, som är nödvändig för att cellcykeln ska gå från G2-fasen till mitosen.

CDC25-fosfataserna finns i flera former, och deras aktivitet är strikt reglerad under cellcykeln. Förhöjda nivåer av CDC25-fosfatasaktivitet har associerats med oregelbunden celldelning och cancer.

'Gene knockdown techniques' refer to a group of molecular biology methods used to reduce the expression or function of specific genes in order to study their role in biological processes. These techniques typically involve the use of small RNA molecules, such as short interfering RNAs (siRNAs) or short hairpin RNAs (shRNAs), to induce degradation or translational repression of target mRNAs.

The most commonly used gene knockdown technique is RNA interference (RNAi), which involves the introduction of double-stranded RNA (dsRNA) molecules that are processed into siRNAs by an enzyme called Dicer. The siRNAs then bind to and direct the degradation of complementary mRNAs, thereby reducing gene expression.

Another gene knockdown technique is the use of antisense oligonucleotides (ASOs), which are single-stranded DNA or RNA molecules that bind to and inhibit the translation or stability of target mRNAs.

Gene knockdown techniques have become valuable tools in functional genomics, drug discovery, and gene therapy research, as they allow researchers to investigate the effects of loss of function of specific genes in a controlled manner. However, it is important to note that these methods are not always specific or complete, and off-target effects can occur, leading to potential artifacts and limitations in their interpretation.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Cytoplasmic dyneins are a type of motor protein found in the cytoplasm of eukaryotic cells. They play a crucial role in organizing and maintaining the structure of the cell, as well as in various transport processes within the cell. Specifically, cytoplasmic dyneins are responsible for moving various cargoes, such as vesicles, mitochondria, and mRNA, towards the minus end of microtubules, which are structural components of the cell's cytoskeleton.

Cytoplasmic dyneins are large protein complexes composed of multiple subunits, including heavy chains, intermediate chains, light intermediate chains, and light chains. The heavy chains contain the motor domain that binds to microtubules and converts chemical energy into mechanical work, allowing the protein to move along the microtubule track.

Dysfunction in cytoplasmic dyneins has been linked to various neurological disorders, including spinal muscular atrophy, Perry syndrome, and some forms of hereditary motor neuropathy.

DEAD-box RNA helicases are a subfamily of RNA helicases, which are enzymes that use ATP hydrolysis to unwind double-stranded RNA molecules or remodel RNA-protein complexes. DEAD-box helicases are named after the conserved amino acid sequence motif "DEAD" (Asp-Glu-Ala-Asp) found in their catalytic core, which is involved in ATP binding and hydrolysis.

These helicases play crucial roles in various aspects of RNA metabolism, including pre-mRNA splicing, ribosome biogenesis, translation initiation, RNA decay, and RNA transport. They can also function as regulators of other cellular processes such as transcription, DNA replication, and stress response.

DEAD-box helicases have been implicated in several human diseases, including cancer, neurological disorders, and viral infections. Therefore, understanding their structure, function, and regulation is essential for developing new therapeutic strategies to target these conditions.

Ett peptidbibliotek är en samling av peptider med olika sekvenskompositioner, vanligtvis syntetiserade och används som ett verktyg inom forskning. Det kan vara strukturerat så att det täcker alla möjliga kombinationer av aminosyror inom en viss längd och sammansättning, eller fokuserat på specifika regioner eller sekvenser av intresse. Peptidbiblioteken används ofta för att undersöka interaktioner mellan peptider och målproteiner, screena för potentiella läkemedel eller studera strukturella och funktionella egenskaper hos peptider.

Rad51-rekombinas är ett enzym som spelar en central roll i den typ av DNA-reparation som kallas homolog rekombination. Homolog rekombination är en process där två komplementära DNA-strängar jämförs och byter information med varandra för att korrigera skador eller brister i DNA-molekylen. Rad51-proteinet bildar en ringliknande struktur som omgärdar och stabiliserar en av de två komplementära DNA-strängarna, och underlättar sökandet efter och parningen med den motsvarande komplementära DNA-strängen. Detta är en viktig mekanism för att korrigera dubbelsträngsbrytningar i DNA, vilket kan annars leda till mutationer eller celldöd.

Klatrinhöljda vesiklar, eller clathrin-coated vesicles (CCVs), är en typ av membranomslutna vesikel som deltar i intracellulära transportprocesser. De bildas när cellmembranet invaginerar sig och blir omgivet av ett skikt av proteinet klatrin, som fungerar som en maskin för att forma den sfäriska strukturen hos vesikeln. Klatrinhöljda vesiklar transporterar ofta molekyler från cellmembranet till intracellulära kompartment, såsom endosomer eller golgiapparaten.

Specifikt för 'klatrinhöljda blåsor' kan vi tala om 'clathrin-coated blisters', som är en struktur som förekommer på cellytan och innehåller klatrinhöljet. Dessa blåsor är involverade i endocytos, ett transportprocess där cellen tar upp molekyler från det extracellulära utrymmet genom att bilda en vesikel runt dem. Eftersom 'klatrinhöljda blåsor' inte är en etablerad medicinsk term så kommer definitionen av 'clathrin-coated blisters' kunna variera beroende på kontexten.

Arp2-3-komplex, eller ARP2/3-komplexet (aktinrelaterat protein 2/3), är ett proteinkomplex som spelar en central roll i celldelning och cellmigration genom att initiera nya grenar på aktinfibriller. Det består av sju underenheter, varav tre är aktinrelaterade proteiner (ARP2, ARP3 och ARPcentrin) och de övriga fyra är regulerande proteiner (p41-ARC, p34-ARC, p21-ARC och ARPC5).

Arp2-3-komplexet fungerar som en nucleationskapa för att initiera polymerisering av monomeriska aktinmolekyler till nya grenar på befintliga aktinfibriller. Detta sker genom att Arp2-3-komplexet interagerar med aktinfilament och bildar en ny aktinfiber som växer vinkelrätt mot den befintliga filamentet, vilket ger upphov till grenbildning.

Arp2-3-komplexets aktivitet regleras av olika signalvägar, inklusive Rho GTPaser och deras effektorproteiner, som kontrollerar celldelning, cellmigration och cytoskelettens dynamik.

DNA-mutationsanalys (også kalt genetisk testing eller genetisk sekvensanalyse) er en laboratoriemetode der anvendes til at identificere og analysere ændringer (mutationer) i DNA-sekvensen i et bestemt gen eller i hele genomet. Metoden involverer isolering af DNA fra en prøve, typisk taget fra blod, spyt, hår eller andre kropsvævsprøver. Isoleret DNA klippes derefter op i små stykker og kopieres mange gange over for at skabe mange kopier af det specifikke gen eller område der ønskes analyseret. Disse kopier behandles derefter med en kemisk reaktion, der får de forskellige baser i DNA-sekvensen (A, T, C og G) til at lyse under forskellige bølgelængder af ultraviolet lys. Dette gør det muligt at identificere enhver mutation eller variation i DNA-sekvensen ved at se hvilke baser der lyser under de forskellige bølgelængder.

DNA-mutationsanalys anvendes ofte til at diagnosticere genetiske sygdomme, forudse risikoen for at udvikle visse sygdomme, fastslå arvemåde og forældrekontrol, og i retssager om paternitet. Den kan også anvendes til at undersøge respons på behandling og forebyggelse af genetisk betingede sygdomme.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

En nucleotidbas är en typ av databas som primärt innehåller information om nucleotidsekvenser i DNA och RNA. Dessa databaser används ofta inom bioinformatik, genetik och genomforskning för att lagra, söka, analysera och jämföra information om olika organismer på molekylär nivå. Exempel på välkända nucleotidbaser är GenBank, ENA och DDBJ.

'Pentan' är ett organisk förening som tillhör alkanerna, och har den kemiska formeln C5H12. Det finns fem isomera former av pentan beroende på var kolatomerna sitter i förhållande till varandra: n-pentan, isopentan (methylbutan), och tre isomerer av dimetylpropan (neopentan, isohexan och 2,2-dimetylpropan).

'Pentaner' är egentligen inte en medicinsk term, utan snarare en kemisk. Men eftersom pentan kan användas som ett lösningsmedel i vissa medicinska tillämpningar, så kan man möjligen tala om 'pentaner' när man menar olika former av pentan som används inom medicinen.

En embryo hos icke-däggdjur (excl. behandling av människan) är ett organism i en tidig utvecklingsfas, vanligen från befruktning till att de specifika kroppsdelarna och systemen har bildats och börjar fungera koordinerat.

För exempelvis hos en amfibie, kan embryots utveckling delas in i olika faser: fertilisation, segmentering, gastrulation, neurulering, organogenes och systemgenes. Under denna tid kommer embryot att utvecklas från en zygot till en larv med en uppsättning fungerande organ.

Det är värt att notera att definitionen av "embryo" kan variera mellan olika arter och forskningsområden, så det är alltid viktigt att specificera vilket djur som avses när man diskuterar denna term.

Bromsuccinimid är en kemisk förening med formeln C5H4BrNO2. Det används som en reagenst i organisk syntes, framförallt för att introducera bromgruppen i olika molekyler genom en reaktion som kallas brominering.

I medicinsk kontext är Bromsuccinimid inte vanligt förekommande och används inte som läkemedel. Det finns inget etablerat medicinskt eller kliniskt bruk av denna substans inom medicinen.

ADP-ribosyleringsfaktorer (ADP-rybbosylating factors) är en grupp proteiner som spelar en viktig roll i celldelningen, signaltransduktion och DNA-reparation. Dessa proteiner katalyserar överföringen av ADP-ribosyrgruppen från NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till specifika aminosyror i målproteiner, ett process som kallas ADP-ribosylering.

Det finns två huvudsakliga typer av ADP-rybbosylating factors: mono-ADP-rybbosyltransferaser (mARTs) och poly-ADP-rybbosyltransferaser (pARTs). mARTs överför en enda ADP-ribosyrgrupp till målproteinet, medan pARTs kan överföra flera ADP-ribosyrgrupper, vilket resulterar i poly-ADP-ribosylering av målproteinet.

ADP-rybbosylering är en dynamisk posttranslatorisk modifikation som kan påverka målproteiners funktion, lokalisation och interaktion med andra proteiner. Dysfunktion i ADP-rybbosylering har associerats med flera sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

"Enterohemorrhagic Escherichia coli" (EHEC) är en specifik typ av patogena, enterobakterier som tillhör släktet Escherichia coli. De är kända för att producera verotoxiner, särskilt Shiga-like toxin (SLT), som kan orsaka allvarliga tarmsjukdomar hos människor och djur.

EHEC-infektioner kan leda till symptom som diarré, buksmärtor och i vissa fall blodig diarré (hence "hemorrhagic"). Vid allvarliga fall kan infektionen orsaka hemolytisk uremisk syndrom (HUS), en livshotande komplikation som kan leda till njursvikt, blodproppar och i värsta fall död.

EHEC-bakterier sprids ofta via kontaminerad mat eller vatten, särskilt underkokt kött, grönsaker och osten. Person-till-person-spridning kan också förekomma genom direkt kontakt med infekterade individer eller avföring.

För att undvika EHEC-infektioner rekommenderas god personlig hygien, att tillaga kött fullt ut och hålla igång en regelbunden handhygien, särskilt efter toalettbesök och innan matlagning.

'Ubiquitinated proteins' refererer til proteiner som har blitt markert med ubiquitin, en liten proteinmolekyl. Ubiquitinering er en posttranslationell modifikasjon som kan forekomme på mange forskjellige typer av proteiner i cellen. Denne prosessen inkluderer overføringen av ubiquitin fra et ubiquitin-aktiverende enzym til et substratprotein via en koblekjedreaksjon som involverer to andre enzymer, et ubiquitin-konjugerende enzym og et ubiquitin-ligase.

Ubiquitinering kan forekomme på forskjellige steder i substratproteinet, inkludert N-terminalen og lysiner i peptidkjeden. Denne modifikasjonen kan ha ulike konsekvenser for proteinet, som f.eks. å endre dess struktur, aktivitet eller stabilitet. I særdeleshet kan ubiquitinering av et protein være en signal for at det skal degradasjon av proteasomen, en intracellulær mekanisme for nedbrytning av proteiner.

Ubiquitinering spiller en viktig rolle i reguleringen av mange cellulære prosesser, inkludert proteinhomøostase, celldeling, DNA-reparasjon og apoptose. Feilreguleringer i ubiquitinering kan føre til ulike sykdommer, som kreft, neurodegenerative lidelser og inflammatoriske forstyrrelser.

Globaler är ett medicinskt termin som refererar till en typ av protein som innehåller en speciell struktur med två identiska peptidkedjor, kända som subenheter, som är sammanlänkade till varandra för att bilda en sfärisk (globulär) form. Globuler är vanligtvis hydrofila, vilket betyder att de kan lösas i vatten, och de utför ofta viktiga funktioner inom kroppen, särskilt inom blodet.

Ett exempel på ett globulärt protein är hemoglobin, som är den huvudsakliga proteinen i röda blodkroppar och har en viktig roll i transporten av syre och kolmonoxid i kroppen. Andra exempel på globulära proteiner inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att försvara kroppen mot främmande ämnen, och transferrin, som transporterar järn i blodet.

Trans-Golgi network (TGN) är ett membranstruktur i eukaryota celler som spelar en viktig roll i proteinsortering och transport. Det ligger över Golgikomplexet, som består av flera staplade cisternor, och är den sista stationen för proteinmodifiering och sortering innan de transporteras till sina respektive målkompartment i cellen.

Proteiner kan modifieras med olika slags posttranslatoriska modifikationer som glykosylering, sulfatisering och fosforylering i TGN. Dessa modifikationer kan påverka proteinet så att det kan transporteras till rätt kompartment eller fungera korrekt.

Från TGN kan proteiner transporteras till olika målkompartment som plasma membranen, endosomer, lysosomer och sekretoriska vesiklar. Proteinerna packas in i transportvesiklar som transporterar dem till sina respektive mål.

Trans-Golgi network är därför en mycket viktig struktur i cellen då det hjälper till att korrekt sortera och transportera proteiner till rätt ställen i cellen.

'Monomera GTP-bindande proteiner' är en benämning på en grupp av proteiner som kan binda till och hydrolysera (sönderdelar) molekyler av guanosintrifosfat (GTP). Dessa proteiner spelar ofta en viktig roll i cellulära processer såsom celldelning, signaltransduktion och cytoskelettdynamik.

Ett exempel på ett monomera GTP-bindande protein är Ras-proteinet, som är involverat i cellsignalering och kan påverka cellcykeln och celldifferentiering när det är muterat. När Ras-proteinet binder till GTP blir det aktiverat och kan interagera med andra proteiner för att överföra signaler inom cellen. När GTP hydrolyseras till GDP avslutas den aktiva formen av Ras-proteinet, och det blir inaktiverat.

Andra exempel på monomera GTP-bindande proteiner inkluderar Rho-proteiner, Ran-proteiner och Rab-proteiner, som alla är involverade i olika aspekter av cytoskelettdynamik, celldelning och vesikeltrafik.

'Rengöringsmedel' är ett samlingsbegrepp för produkter som används för att rengöra och desinficera olika ytor, redskap och utrustningar. Det kan exempelvis vara rengöringsmedel för hushållsbruk såsom tvättmedel, diskmedel och skönjningsmedel, men även produkter som används inom medicinska sammanhang såsom desinfektionsmedel, antiseptiska medel och steriliseringsmedel.

Rengöringsmedlen innehåller ofta kemiska ämnen som bryter ner eller avlägsnar smuts, fett, skador och mikroorganismer som bakterier, svampar och virus. Vissa rengöringsmedel är specialdesignade för att hantera vissa typer av smuts eller miljöer, till exempel rengöringsmedel för kontaktskirmar, optiska linser eller elektronisk utrustning.

Det är viktigt att använda rätt typ av rengöringsmedel för varje situation och följa anvisningarna på produktet för att garantera effektivitet och undvika skador på ytan eller utrustningen.

Leucin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tillföras kroppen genom kostintag eftersom den inte kan syntetiseras själv. Leucin är en av de tre grenade aminosyrorna och spelar en viktig roll i proteiners syntes och nedbrytning, samt i regleringen av cellväxthormonet insulin. Det finns också vissa bevis som tyder på att leucin kan ha en positiv effekt på muskelproteinsyntesen efter träning.

"Genetic databases" er en samling av data relatert til gener og arvemasse. Disse databasene kan inneholde informasjon om forskjellige typer genetisk materiale, som kan være brukt i forskning, medisinsk behandling eller annen type av anvendelser.

Det kan eksempelvis være databaser som inneholder sekvensdata for gener og andre dele av DNA, strukturdata for proteiner, informasjon om varianter i genetisk materiale som er relatert til bestemte sykdommer eller egenskaper, familjehistorikk og annen slags klinisk informasjon.

Genetic databases kan være offentlige eller private, og de kan være tilgjengelige for forskere, medisinske fagpersoner, industri og andre interessenter. Anvendelsen av genetiske databaser er omstridt på grunn av etiske, lovmessige og privatsspersmal, derfor er det viktig å ha god kjennskap til reglene og retningslinjene for bruk av slike databaser.

'Toxoplasma' er ein slags einzellige parasitt som tilhører klassen Sporozoa. Den mest kjende art i denne klassen er Toxoplasma gondii, som kan infisere varmblodede dyr, inklusive mennesker. Toxoplasma gondii orkar seg fram ved å invadere vårt immunsystem og kan opprettholde seg i kroppen i lange tidsperioder. Mennesker kan bli infisert ved å ha kontakt med katter, som er det eneste dyr som kan reprodukere parasitten, eller ved å ete underkokt kjøtt eller grønnsaker som inneholder parasittens egg. De fleste infiseringer forloper uden symptomer hos immunforsvaret som fungerer normalt, men hos gravide kvinner og personer med nedsatt immunfunksjon kan det oppstå alvorlige komplikasjoner.

Casein kinase II (CK2) är ett serin- och threonin-specifikt protein kinas som fosforylerar flera olika substrat i cellen. Det är involverat i en rad cellde funktioner, inklusive celldelning, signaltransduktion, apoptos och DNA-reparation. CK2 finns i alla eukaryota celler och består av två katalaytiska underenheter (α och α') och två regulatoriska underenheter (β). Dess aktivitet är konstitutivt aktiverad och regleras delvis genom interaktion med andra proteiner.

Bakteriekromosomer är en typ av kromosom som förekommer hos bakterier. De är cirkulära DNA-molekyler som innehåller de genetiska informationerna som styr bakteriens funktion och tillväxt. I motsats till eukaryota celler, där kromosomerna består av lineärt arrangerat DNA, är bakteriekromosomen vanligtvis en enda cirkulär DNA-molekyl som kallas en monomer. Denna monomer kan variera i storlek mellan olika bakteriespecies, men hos de flesta arter innehåller den ungefär 4-5 miljoner baspar.

Bakteriekromosomen är ofta belägen i cellens nucleoidregion, som är en icke-membranbundet region i cytoplasman där DNA-replikation och transkription sker. Vissa bakterier kan också ha små extrachromosomala plasmider, som också består av cirkulärt DNA och kan innehålla extra genetisk information för resistens mot antibiotika eller andra funktioner.

I jämförelse med eukaryota kromosomer är bakteriekromosomen mycket enklare i sin struktur och organisation, men den utför liknande funktioner som att lagra och överföra genetisk information från generation till generation.

DNA-restriktionsenzymers är en typ av enzymer som finns hos bakterier och arkéer. Deras funktion är att skydda cellen från främmande DNA, till exempel virus, genom att skära sönder den i specifika mönster. Restriktionsenzymerna kan användas inom molekylärbiologi för att klippa och klistra ihop DNA-molekyler på ett kontrollerat sätt. Varje restriktionsenzym har en unik sekvens av nukleotider som det känner igen och skär vid, vanligtvis med 4-8 baspar. När enzymerna används i forskning och teknikutveckling kallas de ofta enbart för restriktionsenzymer eller bara restriktorer.

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

En DNA-virus är ett virus som innehåller dubbelsträngat DNA (dsDNA) eller enkelsträngat DNA (ssDNA) som sitt genetiska material. Det finns flera olika familjer av DNA-virus, och de kan infektera både prokaryota och eukaryota celler. Exempel på DNA-virus inkluderar herpesviruses, adenovirus, och papillomavirus. När ett DNA-virus infekterar en cell, använder det sig av värdcellens replikationsmaskineri för att producera fler viruspartiklar.

"Jonbytarkromatografi" (ion exchange chromatography, IEC) är en typ av kromatografi som används inom biokemi och medicin för att separera och identifiera olika joner eller molekyler med laddning. Den grundar sig på att jonbytande material i kolumnen attraherar joner med motsatt laddning, vilket gör att de fastnar på kolonnen när ett lösningsmedel passerar igenom. Genom att sedan successivt ändra pH eller saltkoncentration i lösningsmedlet kan man frigöra jonerna och få dem att eluera (avskiljas) från kolonnen, vilket gör att de kan samlas in och analyseras.

I klinisk medicin används jonbytarkromatografi exempelvis för att renodla proteiner eller peptider, till exempel insulin, som sedan kan användas terapeutiskt. Den kan också användas för att separera och identifiera olika typer av molekyler i biologiska vätskor, såsom blodplasma eller urin.

"Aktiv biologisk transport" refererer til en type transportmechanisme i levende organismer, hvor energikonsumérer (som ATP) bruges for at transportere molekyler mod eller imod et koncentrationsgradient. Dette står i kontrast til passiv transport, hvor molekyler diffunderer langs med et koncentrationsgradient uden behov for energikonsumtion.

Et eksempel på aktiv biologisk transport er natriumpumpen (Na+/K+-pumpen), som findes i cellemembranerne hos mange levende organismer. Denne pump transporterer natrium- og kaliumioner imod deres respektive koncentrationsgradient, hvilket kræver energikonsumtion for at fungere korrekt. Dette er en vigtig proces for at opretholde homeostase i cellen og i organismen som helhed.

'Fluorescens' er ein medisinsk termin som refererer til egenskapen til å absorbere lys av kort bølgjelengde og deretter emittere lys av lengre bølgjelengde. Dette skjer når ein molekyll i ein substans absorbierer en foton (en lyspartikkel) med en bestemt energi, eller bølgjelengde, som er mindre enn dets egen energinivå. Som følge av denne absorpsjonen kommer ein del av denne energien til å overføres til ein annen elektron i molekylet, som deretter stiger opp til ein høyere energinivå. Når denne elektronen senker seg ned til sin opprinnelige energinivå vil den frigjore en foton med lavere energien eller lengre bølgjelengde enn det som absorbiert var. Dette resulterer i at substansen synes å lyse opp i ein farg som er forskjellig fra den som absorbert var.

Fluorescens er viktig innenom medisinen, specielt innenfor diagnostisk testing og forskning. Fluorescerende markører kan brukes til å merke ut bestemte celler eller strukturer i ein kropp, noe som kan være velegnet for å undersøke hvordan ein sykdom utvikler seg eller for å evaluere effekten av ein behandling. Fluorescens er også brukt innenfor bildediagnostiske metoder som fluorescens-angiografi og fluorescens-mikroskopi.

"Acylering" er en chemisk reaksjon der en akylgruppe (R-) blir borte fra en molekyl og erstattet med en acylgruppe (R-C=O). I biokjemisk sammenheng refererer "acylering" ofte til denne typen reaksjon når den involverer en karboxylgrupp (COOH) i en aminosyre eller protein.

I medicinsk sammenheng kan "acylering" også referere til en type posttranslasjonsmodifikasjon av proteiner, der innebærer at en acylgruppe blir lagt til en sidekjede i en aminosyre. Et eksempel er palmitoylering, hvor en palmitoylgruppe (C16:0) blir lagt til en cystein-sidekjede i et protein. Dette kan påvirke proteinet struktur og funksjon på mange måter.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

En exonukleas är ett enzym som bryter ner en DNA- eller RNA-molekyl genom successivt att ta bort nukleotider från slutet (3'-slutet eller 5'-slutet) av varje enskild sträng. Exonukleaser katalyserar hydrolysreaktioner som resulterar i frisättning av mononukleotider. Det finns två huvudtyper av exonukleaser: 3'-exonukleaser och 5'-exonukleaser, beroende på vilket slut de attackerar först. Dessa enzymer spelar viktiga roller i olika cellulära processer, till exempel DNA-reparation, rekombination och nedbrytning av DNA och RNA.

Enligt IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) är en transferas ett enzym som katalyserar överföringen av en funktionell grupp (-X), till exempel en sockergrupp, från ett donormolekyl till ett acceptormolekyl i en kemisk reaktion. Transferaser kan delas in i olika klasser beroende på vilken typ av funktionell grupp som överförs. Exempel på transferaser är glycosyltransferaser (som överför sockergrupper), acetyltransferaser (som överför acetylgrupper) och metyltransferaser (som överför metylgrupper). Transferasers kodas ofta av gener som finns i kluster på kromosomen.

Den medicinska termen "bassängmassa" (på engelsk: "basement membrane") refererar till den speciella typen av extracellulär matrix (ECM) som ligger under epitelceller och endotelceller i flera typer av vävnader. Denna struktur hjälper till att stödja cellerna, reglera celldelning och migration samt bidrar till selektivt filtrering av molekyler som passerar genom den. Bassängmassan består huvudsakligen av proteiner som kollagen typ IV, laminin, nidogen och heparansulfatproteoglykaner.

"DNA-brott, dubbelsträngade" refererar till en skada eller skada på båda strängarna av DNA-molekylen. DNA (deoxyribonucleic acid) är ett molekylärt substance som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion av alla levande organismers celler. Dubbelsträngat DNA består av två komplementära strängar av nukleotider, som är kopplade till varandra genom basparning (A-T och G-C).

Dubbelsträngade DNA-brott kan orsakas av exogena eller endogena faktorer, såsom UV-strålning, kemiska agenter, oxidativ stress, eller under celldelningen. Dubbelsträngade DNA-brott är allvarligare än enkelsträngade brott eftersom de kan leda till genetisk information som förloras eller skadas permanent, vilket kan resultera i cellcykeln stoppas, apoptos (programmerad celldöd) eller mutationer som kan leda till cancer eller andra sjukdomar.

Reparation av dubbelsträngade DNA-brott är en komplex process som involverar flera proteiner och signalvägar för att korrekt återställa den skadade DNA-sekvensen. Om reparationen misslyckas, kan det leda till permanenta konsekvenser för cellen och dess funktion.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

CDC42 är ett småGTP-bindande protein som tillhör Rho-GTPas familjen. Det spelar en viktig roll i regulationen av cytoskelettet, cellsignalering och celldelning. CDC42 agerar som en molekylär switchn som kan aktiveras och inaktiveras genom att byta mellan två konformationer: en GTP-bundet (aktiv) form och en GDP-bundet (inaktiv) form. När CDC42 är aktiverat, kan det interagera med effektorproteiner och initiera signaltransduktionsvägar som reglerar cellmorphologi, cellrörelser och celldelning.

Aconitin är ett starkt neurotoxin som kan hittas i vissa arter av stormhattsläktet (Aconitum). Det är den aktiva substansen i växtens rötter och är mycket giftig. Aconitin påverkar hjärt- och nervsystemet hos människor och djur, och kan orsaka among annat yrsel, kramp, andningsstörningar, och i extrema fall till och med dödsfall.

Afidikolin är ett annat namn på aconitin, och används sällan idag. Det är viktigt att vara mycket försiktig när man hanterar växter som innehåller denna substans, och det rekommenderas starkt att inte konsumera dem på något sätt.

Fosfatidyletanolamin (PE) er en type fosfolipid som er en viktig komponent i cellemembranene til alle levende celler. PE utgjør om lag 20-30% av membranlipidene i eukaryote celler og er særlig rik i mitokondrier og ytre membranen til endosomane og lysosomane.

PE har en glycerolbakgrunn med to fedtsyrekedjor bundet til karbon 1 og karbon 2, og en fosfatgruppe bundet til karbon 3. På den andre side av fosfatgruppen finnes et aminogrupppe som kan være forbindet med en ethanolamin-grupp (som PE) eller en kolin-grupp (for å forme fosfatidylkolin).

PE spiller en viktig rolle i cellemembranstabiliteten, membrantransport og signaloverføring. Det kan også være involvert i apoptose (programmert celledød) og autofagi (et intracellulært nedbrytningsprosess).

Ribosomal subunits are ribonucleoprotein complexes that play a crucial role in protein synthesis. The small ribosomal subunit is responsible for decoding the messenger RNA (mRNA) during translation and binding to transfer RNA (tRNA) molecules.

The small ribosomal subunit, also known as the 40S subunit in eukaryotes or the 30S subunit in prokaryotes, is composed of a single strand of ribosomal RNA (rRNA) and several proteins. In eukaryotes, the small ribosomal subunit contains an 18S rRNA molecule and approximately 30 proteins, while in prokaryotes, it contains a 16S rRNA molecule and about 20 proteins.

The small ribosomal subunit recognizes the start codon (AUG) on the mRNA and binds to it, forming the initiation complex with the help of initiation factors. It then scans the mRNA until it encounters the first codon that matches the anticodon of a tRNA molecule charged with an amino acid. Once the correct match is found, the large ribosomal subunit binds to the small subunit, forming the 80S (eukaryotic) or 70S (prokaryotic) ribosome, and the process of elongation begins.

Overall, the small ribosomal subunit is a critical component of the translation machinery that enables cells to synthesize proteins accurately and efficiently.

Diplomonadida är en grupp encelliga eukaryota organismer som saknar mitokondrier och istället har organeller kallade hydrogenosomer. De flesta arter inom denna grupp lever parasitiskt i djurs tarmar, bland annat människan. Ett exempel på ett släkte inom Diplomonadida är Giardia, som kan orsaka sjukdomen giardiasis hos människor. Organismerna består av två identiska kärnor och två baktill placerade flageller som de använder sig av för att röra sig framåt. Diplomonadida har en speciell typ av celldelning, kärndelning utan cellplasmadelning, vilket gör att de ofta förekommer i par eller flockar.

'Suppressor gener' är ett begrepp inom immunologin och refererar till gener som kodar för proteiner som hämpar eller dämpar den adaptiva immunresponsen. Dessa proteiner, även kallade immunsuppressiva protein, fungerar genom att modulera aktiviteten hos andra immunceller, såsom T-celler och B-celler, för att förhindra överdriven aktivering av immunsvaret och undvika autoimmuna reaktioner.

Suppressor gener delas ofta in i två kategorier: intrinsiska och adaptiva. Intrinsiska suppressorgener kodar för proteiner som är inneboende i immuncellerna själva, medan adaptiva suppressorgener kodar för proteiner som produceras av specifika undergrupp av T-celler, så kallade T-regulativa celler (Tregs).

Exempel på intrinsiska suppressorgener inkluderar:

* CTLA-4 (Cytotoxic T-lymphocyte antigen 4): ett protein som hämpar aktivering av T-celler genom att konkurrera med CD28 om bindning till CD80/CD86 på antigenpresenterande celler.
* PD-1 (Programmed Cell Death Protein 1): ett protein som bidrar till toleransen mot själva kroppen genom att hämma aktivering av T-celler i sekundära lymfoida organ och perifera vävnader.
* SOCS (Suppressor of Cytokine Signaling): en familj av proteiner som reglerar cytokinsignaler genom att hämma aktiviteten hos JAK-STAT-signaltransduktionsvägen.

Exempel på adaptiva suppressorgener inkluderar:

* FoxP3 (Forkhead box P3): ett transkriptionsfaktor som är nödvändigt för utvecklingen och funktionen av Tregs.
* IL-10 (Interleukin 10): ett cytokin som produceras av Tregs och andra celler, vilket hämpar aktivering av immunceller genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner.
* TGF-β (Transforming Growth Factor β): ett cytokin som produceras av Tregs och andra celler, vilket bidrar till toleransen mot själva kroppen genom att hämma aktivering av immunceller och induktion av apoptos.

Dessa regulatoriska mekanismer är viktiga för att upprätthålla balansen mellan aktivering och tolerans av immunsystemet, och störningar i dessa processer kan leda till autoimmuna sjukdomar eller ökad susceptibilitet för infektioner.

'Endoplasmic Reticulum (ER) stress' refererar till ett tillstånd där det endoplasmatiska nätverket, en membranbundet retikel inuti eukaryota celler, inte kan utföra sina normala funktioner på grund av akumulering av missfoldade proteiner. Detta orsakar ett svar från cellen som kallas unfolded protein response (UPR), vilket är en koordinerad process med målet att återställa homeostasen i ER genom att minska syntesen av nya proteiner, öka uppfolding och degradering av missfoldade proteiner samt aktivera cellens apoptotiska mekanismer om homeostasen inte kan återställas. ER-stress är associerad med flera patologiska tillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, diabetes och cancer.

'Molekyler konfiguration' refererer til den rumlige fordeling og orienteringen av atomer eller grupper av atomer i en molekyl. Det inkluderer også bondslengder, vinklar mellom bindinger og stereokemiske egenskaper. Molekyler kan ha ulik konfigurasjon selv hvis de har samme kjemisk formel, noe som kan ha betydning for deres fysisk-kemiske egenskaper og biologiske aktivitet.

Cathepsin A, även känt som CTSA eller serosa, är ett enzym som tillhör klassen av cysteinproteaser. Det är huvudsakligen beläget i lysosomer och laterala vesiklar och spelar en viktig roll i intracellulär proteinprocessering och degradation. Cathepsin A har också visat sig ha en funktion i aktiveringen av andra proteaser, samt i neutraliseringen av proteaser som annars skulle vara skadliga för cellen. Dessutom är cathepsin A involverat i några immunologiska processer, såsom presentation av antigen och inflammation. Genom att katalysera hydrolysen av peptidbindningar hjälper cathepsin A till att bryta ner och recyla proteiner inuti cellen. Defekter i CTSA-genen har associerats med vissa sjukdomar, såsom galaktosialidos, som kännetecknas av neurologiska symptom och missbildningar.

'Ovum' är den biologiska termen för ett kvinnligt könscell, även känt som en äggcell. Det är den mogna, haploida cellen som produceras i äggstockarna (ovarierna) och kan bli befruktad av en spermie för att bilda en zygote, vilket är startpunkten för embryogenesen hos däggdjur. Ovum innehåller halva mängden kromosomer jämfört med en vanlig diploid cell i kroppen och har potentialen att utvecklas till ett nytt individuellt organism om det blir befruktat och utvecklas till en fertil ägg.

Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.

'Systembiologi' (eller 'systems biology') är ett område inom bio- och medicinvetenskap som handlar om att studera levande system, till exempel celler eller organismar, på ett integrerat sätt. Det innebär att man ser på alla delarna av systemet samtidigt och hur de interagerar med varandra, istället för att isolera och studera enskilda delar. Systembiologi använder sig ofta av matematiska modeller och datorsimuleringar för att försöka förstå de komplexa interaktionerna mellan olika delar av systemet. Målet är ofta att få en bättre förståelse av hur systemet fungerar som helhet, vilket kan användas för att utveckla nya behandlingsmetoder eller för att förutse systemets beteende under olika förhållanden.

Den endoplasmatiska nätverket (ER) är ett organell som förekommer i eukaryota celler och består av en sammanbunden labyrint av membrankanaler. Det finns två typer av ER: små korniga staplar av ER, även kallat "kornigt endoplasmatiskt nätverk" (Rough ER, RER), och det platta, icke-korniga ER:t (Smooth ER, SER).

Kornigt endoplasmatiskt nätverk är täckt med ribosomer som syntetiserar proteiner. Dessa proteiner transporteras sedan in i lumen (håligheten) av RER och viks ihop till sin slutliga konformation innan de transporteras vidare till Golgiapparaten för ytterligare modifiering och transport till sina destinationer. Kornigt endoplasmatiskt nätverk är därför speciellt viktigt för syntesen, foldning och transport av proteiner i cellen.

'Genom' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i et organisme. Det består af DNA-molekyler, der har kodet for alle de gener, proteiner og regulerende sekvenser, der er nødvendige for at danne og opretholde livet hos det pågældende organisme.

'Viralt genom' refererer til den totale genetiske information, der findes i et virus. Et viralt genom kan være lavet af DNA eller RNA og kan variere meget i størrelse alt efter hvilken type virus vi taler om. Virus' genom indeholder instruktionerne for at producere nye viruspartikler, så de kan inficere andre celler og fortsætte med at sprede sig.

Protein Tyrosine Phosphatases (PTPs) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellsignalering och homeostas. De fungerar genom att avlägsna fosfatgrupper från proteintryosiner, vilket reglerar aktiviteten hos proteiner som är involverade i olika cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och cellcykeln. PTPs kan vara både negativa och positiva regulerare av dessa processer, beroende på vilket protein de desfosforylerar. Dysfunktion i PTPs har visats vara involverad i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och diabetes.

"Disulfides" er ein type av kjemisk binding som ofte forekommer i proteiner. I denne typen av binding har to svømlelegger i proteinets oppbygging – ofte to sulfhydrylgrupper (–SH) – reagert med hverandre og formet en disulfidbinding (–S–S–). Disulfidbindinger stabliserer proteinet ved å holde de to svømleleggerne i en fast, foldet konfigurasjon. Disulfidbindinger er vanlige i utenforholdsholdende proteiner som finnes i blodet og i fedtet, men de kan også forekomme i andre typer av proteiner.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

'Reglering av genuttryck, virus' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt eller ikke gener i vira skal transkriberes og oversattes til proteiner. Genuttrykkregulering er en viktig aspekt av virkemåten til mange virus, siden det kan påvirke graden av infeksjon og sykdom som resulterer fra infeksjonen.

Virus har ofte begrenset antall gener i forhold til celle-baserte organismer, så de er avhengige av værtsorganismens maskineri for å syntetisere nye viruse proteiner og replikere sin egen genetisk informasjon. For å gjøre dette må virus regulere værtsorganismens cellulære mekanismer for å oppnå økt produksjon av virale proteiner og genetisk materiale.

Reglering av genuttrykk kan skje på flere måter, inkludert:

1. Transkripsjonsfaktorer: Virus kan produisere egne transkripsjonsfaktorer som binder til værtsorganismens DNA og styrer aktiviteten i gener relatert til viruset.
2. Epigenetiske endringer: Virus kan også påvirke epigenetiske endringer i værtsorganismens genetisk materiale, som f.eks. metylering av DNA eller modifikasjoner av histonproteiner, for å regulere genuttrykk.
3. Posttranskripsjonsmodifisering: Virus kan også påvirke posttranskripsjonsmodifisering av RNA-molekyler, som f.eks. splicing, adning og degradasjon, for å kontrollere hvilke gener som skal oversattes til proteiner.
4. MikroRNA: Virus kan også produisere egne mikroRNA-molekyler som binder til værtsorganismens RNA og regulerer genuttrykk ved degradasjon av RNA-molekyler eller forhindring av oversattelse til proteiner.

Samlet sett kan virus påvirke genuttrykk i værtsorganismen på flere måter for å sikre sin egen overlevelse og replikering. Dette kan også ha imidlertid en betydning for patogenesen av infeksjonen, da forstyrrelser i genuttrykk kan føre til ubalanse i cellulære prosesser som kan føre til sykdom.

Qc-SNARE proteins are a specific subgroup of SNARE (Soluble NSF Attachment REceptor) proteins located in the membrane of the Golgi apparatus. The "Q" in Qc-SNARE refers to the presence of glutamine (Q) residues in their SNARE motifs, which are regions critical for mediating membrane fusion during intracellular trafficking. These proteins play a crucial role in the transport and fusion of vesicles between the Golgi apparatus and other cellular compartments, such as endoplasmic reticulum (ER) and plasma membrane. The Qc-SNAREs include syntaxin 5, Bet1, and Sec22b, which form a complex with their target SNARE partners to facilitate the specific recognition and fusion of transport vesicles with the appropriate target membranes.

Dinucleotide phosphates, eller dinukleosidfosfater, är en typ av organiska molekyler som består av två nukleosider som är kopplade till varandra via en fosfatgrupp. Nukleosider är själva föreningar av en nucleotid och en sockerstruktur (ribosa eller deoxyribosa), så dinukleotid phosphates kan ses som två nukleosider som sitter ihop via en fosfatbro.

Dessa molekyler spelar en viktig roll i cellens metabolism, särskilt när det kommer till DNA- och RNA-syntesen. De kan också användas som substrat i en rad biokemiska reaktioner inom cellen.

Exempel på dinukleotid phosphates är:

* Uppladdad form av NAD (Nicotinamidadenindinukleotid): NAD+
* Uppladdad form av FAD (Flavinadenindinukleotid): FAD+
* ATP (Adenosintrifosfat) och ADP (Adenosindifosfat) som är involverade i energitransport inom cellen.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

'Katjon' är ett begrepp inom elektrochemien och betecknar en jon som bär en positiv laddning. Denna term används ofta inom medicinen när man diskuterar olika former av behandlingar, till exempel hemodialys, där katjoner kan balanceras eller ersättas för att korrigera elektrolytbalansen hos en patient.

Exempel på vanliga katjoner inkluderar natrium (Na+), kalium (K+), kalcium (Ca2+) och magnesium (Mg2+). Dessa joner är viktiga för olika cellulära funktioner i kroppen, såsom muskelkontraktion, nervimpulsöverföring och hjärtfunktion.

RNA (Ribonucleic acid) er ein type biologisk molekyler som er involvert i overføringen av genetisk informasjon fra DNA til proteiner. Det finnes tre hovedtyper av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA), og transfer RNA (tRNA).

Ribosomalt RNA (rRNA) er en type RNA-molekyler som er en viktig del av ribosomer, som er komplekse maskinerier bestående av proteiner og RNA-molekyler. Ribosomer er involvert i syntesen av proteiner ved å oversette genetisk informasjon fra mRNA til å danne aminosyrekedjene i proteinsekvenser.

28S rRNA er en type rRNA som er en del av de største ribosomalt subunits i eukaryote celler (i komplekset kalt 60S). Denne typen rRNA har en viktig rolle i peptidiltransferasen, som er den reaksjon hvor aminosyrer blir sammenkoblet til å danne proteiner. 28S rRNA utgjør en del av det aktive stedet der denne reaksjonen skjer og bidrar til stabiliseringen av ribosomet under denne prosessen.

Cell membrane permeability refers to the ability of various substances, such as ions, molecules, or drugs, to pass through the cell membrane. The cell membrane is a lipid bilayer that surrounds the cell and regulates the movement of materials in and out of the cell. The permeability of the cell membrane can be influenced by several factors, including the size and charge of the substance, as well as the presence of specialized transport proteins in the membrane.

In general, small, uncharged molecules can pass through the lipid bilayer of the cell membrane by simple diffusion, while larger or charged molecules require the assistance of transport proteins to cross the membrane. Some substances can also disrupt the integrity of the cell membrane and increase its permeability, allowing for the passive diffusion of otherwise impermeable substances.

Abnormalities in cell membrane permeability have been implicated in a variety of diseases and conditions, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Understanding the factors that influence cell membrane permeability is an important area of research with potential applications in drug development, diagnostics, and therapeutics.

Mannosyltransferaser är en typ av enzymer som katalyserar överföringen av mannos (en typ av socker) till ett protein eller annan molekyl. Denna process, kallad glykosylering, är en viktig modifieringsprocess som sker inuti celler och påverkar proteins egenskaper och funktion.

Mannosyltransferaserna finns i alla levande organismer, inklusive människor, och spelar en viktig roll i produktionen av glykoproteiner, som är proteinmolekyler som har kovalent bundna sockerrestar. Glykoproteiner deltar i en rad cellulära processer, inklusive cellytiska signalering, cell-cellinteraktion och proteinkatalys.

Mannosyltransferaserna kan vara membranbundna eller fria enzymer och finns vanligtvis lokaliserade i endoplasmatiskt retikulum (ER) eller Golgiapparaten, två organeller som är involverade i proteinsyntes och modifiering. Dessa enzymer kan variera i sin specifika funktion och kan katalysera överföringen av mannos till olika positioner på proteinmolekylen.

Felaktig funktion eller nedsatt aktivitet hos mannosyltransferaser har visats vara associerade med flera sjukdomar, inklusive vissa former av cancer och neurodegenerativa störningar. Därför är forskningen kring dessa enzymer viktig för att förstå deras roll i cellulära processer och möjligen utveckla terapeutiska strategier för behandling av relaterade sjukdomstillstånd.

"Retroelements" är en övergripande benämning inom genetiken på en grupp av transponerbara element som kan kopieras och infoga sig i olika delar av ett genom via en retrotranspositionsprocess. Detta innebär att dessa element först transkriberas till RNA, varefter det omvandlas till DNA igen med hjälp av en revers transkriptas enzym och därefter införs i ett nytt ställe i genomet.

Retroelementen kan delas upp i två huvudgrupper:

1. Långt, terminalt repetitiva retrotransposons (LTR-RT): Dessa innehåller två kopior av en lång, terminalt repetitiv sekvens (LTR) som flankerar ett centralt genområde som kodar för en revers transkriptas och en integras. Exempel på LTR-RT är human immunodeficiency virus (HIV), human T-lymphotropic virus (HTLV) och de endogena retrovirusen (ERV) som finns i däggdjursgenomet.

2. Non-LTR retrotransposons: Dessa saknar LTR-sekvenser och kan delas upp i två undergrupper:
* Long interspersed nuclear elements (LINE): Dessa är de längsta retroelementen och kodar för en revers transkriptas och en endonuklease. Ett exempel på ett LINE är L1, som utgör ungefär 17% av det mänskliga genomet.
* Short interspersed nuclear elements (SINE): Dessa är kortare än LINE och saknar en revers transkriptas-gen. De kan replikera sig genom att använda den revers transkriptas som kodas av LINE. Ett exempel på ett SINE är Alu, som utgör ungefär 11% av det mänskliga genomet.

Retroelementen utgör en stor del av de flesta organismernas genomer och har potential att påverka genuttrycket, genstrukturen och evolutionen hos dessa organismer.

'Small Ubiquitin-Related Modifier Proteins' (SUMO) er små proteiner som kan binde seg til andre proteiner i cellen. Dette kaller man for sumoylering, og det er en form for posttranslationell modifikasjon av proteinene. Sumoyleringen har betydning for reguleringen av mange forskjellige cellulære prosesser, som for eksempel cellecyklus, DNA-reparasjon, nukleo-cytoplasmatisk transport og respons på stress.

Sumo-proteinene ligner mye på ubiquitin, et annet protein som også kan binde seg til andre proteiner for å regulere dem. Men sumoylering og ubiquitinering har forskjellige funksjoner og regnes som separate mekanismer. Sumoylering kan for eksempel føre til at et protein blir stabiliseret, mens ubiquitinering ofte leder til at proteinet degraderes.

Ciliophora är ett fylum inom protozoerna, som inkluderar encelliga organismer med hårliknande strukturer kända som cilia. Dessa cilia används för att röra sig och för att transportera partiklar till cellen. Ciliophoras cellkärna är ofta indelad i två delar: en stor, icke-genomgående macronukleus som ansvarar för celldelning och tillväxt, och en mindre genomgångande micronukleus som producerar gameter. Ett exempel på en organism inom Ciliophora är paramecium.

Physiological feedback, also known as biofeedback, refers to the process of measuring and providing information about a person's physiological state in real-time, with the goal of helping them learn to consciously control and regulate their body's responses. This is typically done through the use of sensors that measure various physiological signals, such as heart rate, blood pressure, skin conductance, muscle activity, and brain waves.

The feedback provided by these sensors can help individuals identify and become more aware of their physical responses to stress, emotions, and other stimuli. With practice, they can then learn to use this information to modify their physiological state, leading to improvements in physical and mental health outcomes. Physiological feedback is used in a variety of clinical and non-clinical settings, including the treatment of conditions such as anxiety, depression, chronic pain, and high blood pressure.

'Candida albicans' er en art av svamp som tilhører slæktet Candida. Den er en del av den normale bakteriefloraen i mennesket, og kan forekomme i munnens slemhinde, tarmen og skinken. I en balanse med andre mikroorganismer forårsaker den vanligvis ingen problemer.

Men under bestemte omstendigheter, som f.eks. nedsatt immunforsvar, overvægt av svampen eller skader på slemhinder, kan Candida albicans føre til infeksjoner i kroppen. Disse infeksjoner kan forekomme på huden, slemhinjer og i organer som lungene, leveren og urinveisene.

Infeksjoner orsaket av Candida albicans kalles ofte candidoinfeksjoner eller candidaes. De mest vanlige typerne er svamp i munden (orals thrush) og skedeinfeksjon hos kvinner (skedesvamp). Andre typer inkluderer invasive candidoinfeksjon, som kan være livstruende for dem med nedsatt immunforsvar, som f.eks. HIV-smittede eller personer som har undergå organtransplantasjon.

Symptomer på en candidoinfeksjon kan inkludere hvid belagt slemhinde i munden, rødhet og iritation på huden eller slemhinner, smerte under urinering eller seksuell aktivitet, og ubehag ved defekation. Behandling av candidoinfeksjoner innebærer vanligvis bruk av antimykotiske medisiner som er designert for å bekjempe svamp.

I medicinsk kontext kan "växtblad" (phytolith) definieras som små, hårda kroppar av silikatmineral som bildas inne i levande växtceller och efterlämnas när cellerna dör. Dessa blir då en del av växtens struktur och kan bevaras under långa tider, även efter att växten själv har förfallit. Växtblad kan vara mycket små, ofta mellan 1-100 mikrometer i storlek, och deras form och storlek kan variera beroende på vilken växtart de kommer ifrån.

Växtblad är viktiga inom paleobotaniken och arkeologin eftersom de kan användas för att identifiera vilka växter som har funnits på en given plats vid en given tidpunkt. De kan också användas för att studera hur människor i det förflutna använt och förändrat sina landskap genom jordbruk, skogsbruk och andra aktiviteter som påverkat växtligheten.

Mikroinjektion är en teknik inom biologi och medicin där en mycket liten volym (typ 0,1-1,0 femtoliter) av en vätska injiceras direkt in i en cell eller ett embryo med hjälp av en fin glasspruta. Tekniken används ofta för att införa DNA, RNA eller proteiner i celler, exempelvis för att skapa transgena djur eller växter eller för att studera celldelning och utveckling. Mikroinjektion kan också användas för att injicera läkemedel eller andra substanser direkt i ett specifikt område i kroppen, till exempel in i en lymfknut eller ett tumörvävnad.

Rho GTP-bindande proteiner är en underfamilj av små G-proteiner, som fungerar som molekylära switche eller regulatorer av viktiga cellulära processer såsom cellytaners omorganisation, cellcyklens regulation och signaltransduktion. De aktiveras genom att binda till GTP och inaktiveras genom att hydrolysera GTP till GDP. Rho-proteinerna deltar i regleringen av cytoskelettets dynamik, vilket påverkar cellens form, rörelse och adhesion. Exempel på Rho GTP-bindande proteiner är RhoA, Rac1 och Cdc42.

Phycodnaviridae är en familj av stora dsDNA-virus som infekterar eukaryota alger, särskilt dinoflagellater. Virusen inom denna familj har dubbla, lineära DNA-strängar och en stor genomstorlek på mellan 130 kbp och 560 kbp. De flesta Phycodnaviridae-medlemmarna har en ikonisk, komplex virionstruktur med en icosahedral symmetri och en diameter på upp till 200 nm. Dessa virus är viktiga för ekosystemen i haven eftersom de kan orsaka massutbrott av alger (algal blooms) som kan ha negativa effekter på havens biologiska mångfald och vattenkvalitet.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Diffusion är en process där molekyler eller partiklar rör sig från ett område med högre koncentration till ett område med lägre koncentration, tills en jämn koncentration uppnås. Detta sker på grund av den termodynamiska principen att systemet strävar efter ett lägre energitillstånd. Diffusion är en passiv transportprocess som inte kräver någon yttre kraft eller energiutöka, utom den som behövs för att övervinna frictionella krafter. I medicinsk kontext kan diffusion exempelvis inträffa över cellmembran och är en viktig mekanism för transport av molekyler som syre, kolmonoxid, glukos och andra substanser in och ut ur celler.

Biological toxins are poisonous substances that are produced by living organisms such as bacteria, plants, and animals. They can cause harm to humans, animals, and the environment. Biological toxins can be classified into different types based on their source, mechanism of action, and symptoms they produce.

Some examples of biological toxins include:

1. Bacterial toxins: These are produced by bacteria and can cause a range of illnesses from food poisoning to life-threatening conditions such as botulism. Examples include botulinum toxin, produced by Clostridium botulinum, and tetanus toxin, produced by Clostridium tetani.
2. Plant toxins: These are found in various plants and can cause illness or death if ingested. Examples include ricin, found in the seeds of the castor oil plant, and aflatoxin, produced by certain molds that grow on crops such as peanuts and corn.
3. Animal toxins: These are produced by animals such as snakes, spiders, and scorpions. Examples include venom from snakes and spiders, and tetrodotoxin, found in pufferfish.

Biological toxins can cause harm through various mechanisms, including damaging cells, disrupting organ function, or interfering with the body's communication systems. They can be highly potent, meaning that even small amounts can cause serious harm or death.

Prevention and treatment of biological toxin exposure depend on the type of toxin and the severity of the exposure. This may include supportive care such as hydration and oxygen therapy, medications to treat symptoms, and in some cases, antitoxins or vaccines to prevent or lessen the effects of the toxin.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

'Bacillus subtilis' är en grampositiv, aerob jäststavformad bakterie som normalt förekommer i naturen, särskilt i jord och växter. Den är en sporbildande bakterie, vilket betyder att den kan bilda hårda, resistiva sporer under dåliga tillväxtförhållanden, för att sedan kunna regenerera sig när förhållandena blir gynnsammare igen.

'Bacillus subtilis' är en icke-patogen bakterie, vilket betyder att den normalt inte orsakar sjukdom hos människor eller djur. Den används ofta inom industrin för produktion av enzymer och som ett modellorganismer inom forskning på grund av sin enkla genetik och snabba tillväxt.

Chlamydia är en infektionssjukdom som orsakas av bakterien Chlamydia trachomatis. Det är en sexuellt överförbar infektion (STI) som kan drabba både män och kvinnor. I vissa fall kan den även överföras från mor till barn under förlossningen.

Chlamydia kan drabba olika delar av kroppen, men oftast påverkar den urinvägar och reproduktiva organ. Symptomen kan variera mycket, och många som är smittade upplever inga symptom alls. När symptomen uppstår kan de inkludera utflöd eller irriterad/brännande känsla under urineringen, smärta i underlivet, slemhinneinflammation och obehagliga sexuella relationer.

Om chlamydia inte behandlas kan det leda till allvarliga komplikationer som infertilitet (oförmåga att bli gravid), lunginflammation, blindhet eller livshotande infektioner i hela kroppen. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika, och det är viktigt att båda partner behandlas för att undvika återinfektion. Regelbunden screenning rekommenderas för personer med hög risk för smitta, inklusive unga sexuellt aktiva personer och personer med nya sexpartners.

RNA-polymerase III är ett enzym som spelar en viktig roll i den genetiska transkriptionsprocessen hos eukaryota celler. Det är specialiserat att producera korta, icke-kodande RNA-molekyler, inklusive 5S rRNA, tRNA och snRNA. RNA-polymeras III binder till promotorregionen upstream av genen som ska transkriberas och syntetiserar en komplementär RNA-sträng baserat på DNA-sekvensen. Det gör detta genom att katalysera formationen av fosfodiesterbindningar mellan ribonukleotider, vilket resulterar i en lång, enkelsträngad RNA-molekyl.

'Virusgener' är ett begrepp inom virologi och refererar till den del av ett virusgenom som kodar för de proteiner som behövs för att producera nya viruspartiklar. Det kan bestå av en eller flera gener, beroende på vilken typ av virus det är. Virusgener innehåller allt väsentligt genetisk information som krävs för att en virusinfektion ska kunna fortgå och nya viruspartiklar ska kunna bildas.

Mikroskopi är en teknik som tillåter observering och analysering av strukturer som är för små att ses med blotta ögat. Detta görs genom användning av ett mikroskop, ett instrument som består av en linsystem som zoomer in på objektet.

Det finns olika typer av mikroskopi, men de två vanligaste är ljusmikroskopi och elektronmikroskopi. I ljusmikroskopi används ljus för att belysa preparatet och i elektronmikroskopi används elektroner. Elektronmikroskopi ger mycket högre upplösning än ljusmikroskopi, men är också dyrare och kräver mer komplicerad preparering av proverna.

Mikroskopi används inom många områden inom medicinen, till exempel för att diagnostisera sjukdomar, studera celler och vävnader, undersöka bakterier och virus, och för forskning.

Nukleoproteiner är komplexa molekyler som består av ett protein som är kovalent bundet till nukleinsyra, det vill säga DNA eller RNA. Proteinet fungerar ofta som en strukturell komponent och hjälper till att packa och organisera nukleinsyran på ett sätt som skyddar den från skada och underlättar transporten av den inom cellen. Nukleoproteiner spelar också en viktig roll i cellens replikations- och transkriptionsprocesser, samt i virus' livscykel. Exempel på nukleoproteiner är histonerna, som hjälper till att organisera eukaryota cellers DNA, och kapsidproteinerna hos många olika slags virus.

Matrix-assisted laser desorption/ionization mass spectrometry (MALDI-MS) är en metod inom masspektrometri som används för att identifiera och karaktärisera biologiska molekyler, särskilt proteiner och peptider.

I denna teknik desorberas och ioniseras molekylerna med hjälp av en laser, vilket innebär att de får ett elektriskt laddat tillstånd. För att underlätta detta används en matrix, som är ett organisk ämne som absorberar laserenergin och hjälper till att överföra laddningen till molekylen.

Matrix-assistent laserdesorption/ionization (MALDI) är en så kallad "hårda" joniseringsmetod, vilket innebär att den kan användas för att jonisera stora och komplexa molekyler som proteiner. Det gör MALDI-MS till en mycket användbar metod inom proteomik, där man studerar proteiner och deras interaktioner i levande system.

MALDI-MS kan användas för att bestämma molekylvikten hos okända ämnen, vilket är en viktig egenskap när det gäller att identifiera och karakterisera biologiska molekyler. Den kan också användas för att undersöka hur olika molekyler interagerar med varandra, till exempel när proteiner binder till små molekyler som läkemedel eller toxiner.

I medically related context, "Sjöstjärna" (på svenska) refererar till ett marint djur som tillhör klassen Asteroidea och phylum Echinodermata. Sjöstjärnor är kända för sin femudde form och förekommer i alla världshav, från tidvattenzonerna till större djup. De flesta arterna har en diameter på 2,5 till 30 cm.

Sjöstjärnor saknar hjärta, blodkärl och andningsorgan. Deras kroppar består av ett skal av kalkplattor som skyddar deras mjuka kroppsvävnader. De har en central mun och en mag-tarmlinje som leder till en analöppning på undersidan.

Sjöstjärnor är rovdjur och äter små djur som havsborstmaskar, musslor och andra kräftdjur. De har förmågan att vända sin mage utåt för att svälja sitt byte.

Det finns också en medicinsk term "sjöstjärnscell", som är en typ av immuncell som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och cancer. Dessa celler, även kallade dendritiska celler, har fått sitt namn på grund av sin stjärnformiga utseende under mikroskopi.

'Katjoner, tvåvärda' refererar till joner med en positiv laddning och två elektroner mindre än sitt neutrala grundtillstånd. De är kemiska entiteter som bildas när ett neutalt atom eller molekyl donerar två elektroner i en kemisk reaktion. Exempel på tvåvärda katjoner inkluderar järn (II) (Fe2+), magnesium (Mg2+) och koppar (II) (Cu2+). Dessa katjoner spelar ofta en viktig roll i biologiska system, till exempel som en del av koenzymers eller proteinkomplexens aktiva centrum.

SCF (Skp, Cullin, F-box) protein ligases are a family of E3 ubiquitin ligases that play a crucial role in the ubiquitination and subsequent degradation of proteins. The SCF complex is composed of several subunits, including Skp1, Cul1 (or Cul5), Rbx1, and an F-box protein.

The F-box protein is responsible for recognizing and binding to specific substrates that are targeted for degradation. There are multiple F-box proteins, each with a different substrate specificity, allowing the SCF complex to target a wide range of proteins for degradation.

Once the SCF complex binds to its substrate, it catalyzes the transfer of ubiquitin molecules from an E2 ubiquitin-conjugating enzyme to the substrate. This process is repeated multiple times, resulting in a polyubiquitinated protein that is then recognized and degraded by the 26S proteasome.

The SCF complex plays important roles in various cellular processes, including cell cycle regulation, signal transduction, and DNA damage response. Dysregulation of SCF-mediated ubiquitination has been implicated in several diseases, including cancer and neurodegenerative disorders.

Genomsatta behandling, också känd som genetisk terapi eller genterapi, är en typ av medicinsk behandling där DNA-sekvensen i en persons celler ändras eller repareras för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan involvera införandet av ett korrekt kopia av ett gen som saknas eller är defekt, eller stängning av en gen som orsakar sjukdomen. Genomsatta behandling kan utföras på flera olika sätt, inklusive direkt införande av DNA-sekvensen i celler genom en virusvektor eller med hjälp av tekniker som CRISPR-Cas9.

Det är värt att notera att termen "gendosering" inte används inom den medicinska gemenskapen och kan vara förvirrande. I stället använder man sig av termerna "genomsatta behandling", "genetisk terapi" eller "genterapi".

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

"Arkegener" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en persons allmänna kroppskondition eller fysik, ofta i samband med åldrande eller sjukdom. Termen kommer från de grekiska orden "arkhos" (börja) och "geras" (gå), vilket tillsammans betyder "den som börjar bli äldre".

En arkegener person anses ha en nedsatt fysisk förmåga, ofta på grund av ålder eller sjukdom, och kan ha svårigheter med att utföra vardagliga aktiviteter utan hjälp. Detta kan inkludera saker som gå upp för trappor, bära tunga föremål eller ens klä sig själv. Arkegeneri är ofta associerat med en nedsatt muskelstyrka, balans och koordination, vilket kan öka risken för fall och skador.

Det är värt att notera att arkegeneri inte är en diagnos i sig, utan snarare ett beskrivande tillstånd som kan vara relaterat till många olika sjukdomar eller tillstånd. Exempelvis kan en person med kronisk lungsjukdom bli arkegener på grund av sitt nedsatta andningsförmåga, medan en annan person med rheumatoid artrit kan bli arkegener på grund av sin smärta och stelhet i lederna. Även åldrande i sig självt kan leda till arkegeneri, eftersom många äldre vuxna upplever en nedgång i fysisk förmåga över tiden.

Jag antar att du menar "pollen tube" och söker efter en medicinsk definition. En pollen tube är en slags rörformig struktur som bildas när ett pollenkorn från en pollenkornskapsel (anthert) på en stamslidtråd (filament) når en äggcell i en pistill (honorganet hos blommor). Pollenkornet skjuter ut en pollentub som växer ner genom stiftet och in i den längre moderkakan (stylus) tills den når ägget. Sedan transporteras spermier via pollentuben till ägget för att befrukta det. Detta är en del av processen som kallas pollinering, vilket är nödvändigt för växternas fortplantning.

I den medicinska kontexten refererar "strukturella modeller" till grafiska representationer eller visuella bilder av den anatomiska strukturen hos ett organ, vävnad eller en biologisk molekyl, som kan användas för att undersöka och analysera deras form, storlek, orientering och funktionella egenskaper.

Strukturella modeller kan vara tvådimensionella (2D) eller tredimensionella (3D), beroende på vilket komplexitetsnivå som behöver representeras. De kan skapas med hjälp av olika tekniker, såsom ritningar, diagram, bildbehandlingsprogram och molekylär visualiseringstekniker.

Exempel på strukturella modeller inkluderar:

1. Anatomiska scheman: Dessa är 2D- eller 3D-modeller som visar olika delar av kroppen, såsom skelett, muskler, blodkärl och organ. De används ofta för att illustrera den mänskliga kroppens struktur och funktion i läroböcker, medicinska artiklar och presentationer.
2. Molekylära modeller: Dessa är 3D-modeller av biologiska molekyler, såsom proteiner, DNA, RNA och lipider. De visar deras sekundära, terciära och kvartära strukturer och kan användas för att studera deras funktionella egenskaper, interaktioner med andra molekyler och möjliga terapeutiska mål.
3. Cellstrukturella modeller: Dessa är 3D-modeller av celler och deras olika kompartment, såsom kärnan, mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum och golgiapparaten. De används för att studera celldelning, transportprocesser, signaltransduktion och andra cellulära processer.
4. Anatomiska modeller: Dessa är 3D-modeller av kroppsdelar eller organ, som kan vara statiska eller dynamiska. De används ofta inom kirurgi, ortopedi och rehabilitering för att planera operationer, simulera procedurer och utvärdera resultaten.

Samtliga dessa modeller är viktiga hjälpmedel inom forskning, undervisning och klinisk praktik. De underlättar förståelsen av komplexa system och processer och möjliggör simulering och visualisering av olika scenarier och behandlingsalternativ.

Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).

Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.

HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.

'Fosforradioisotoper' refererer til radioaktive varianter (isotoper) av grundstoffet fosfor. Fosfor har flere forskjellige isotoper, og noen av dem er ustabile og vil hencefalls bli radioaktive. Nogle av de mest brukte fosforradioisotopene inkluderer:

* P-32 (fosfor-32): har en halveringstid på 14,26 dager og utsender en beta-partikkel under henfallet. Denne isotopen brukes ofte i medisinen til å behandle kræftlignende tilstander som myeloma og leukemia.
* P-33 (fosfor-33): har en kort halveringstid på 25,34 dager og utsender både gamma-stråling og beta-partikler under henfallet. Denne isotopen brukes i forskning og med diagnosticering av kræft.

Radioaktive isotoper inkludert fosforradioisotoper kan være farlige å handle med, og de bør kun brukes av skjøttede fagpersoner som har undergått relevant utdanning og traning.

"Biotinylering" refererar till en biokemisk metod där man modifierar en molekyl, vanligtvis ett protein eller en nukleinsyra, med en biotin-grupp. Biotin är en vitamin som binder starkt till avspecifika proteiner, kallade avbiotinbindande proteiner (avidin eller streptavidin). Denna bindning är mycket stark och har en dissociationskonstant på omkring 10^-15 M, vilket gör den ungefär tusen gånger starkare än en typisk antigen-antikropp-bindning.

Biotinylering används ofta inom forskning för att märka och följa specifika molekyler, till exempel genom att koppla fluorescerande markörer eller enzymatiska aktiviteter till biotin-gruppen. Det kan också användas för att purifiera specifika molekyler med hjälp av kolonner som innehåller avbiotinbindande proteiner.

Sammantaget är biotinylering en kraftfull metod inom molekylärbiologi och cellbiologi, som ger möjlighet att studera specifika molekyler och deras interaktioner i levande system på ett höggradigt specificerat sätt.

'Klusteranalys' är en typ av statistisk analys som används för att identifiera grupper (kluster) med hög similaritet inom en datauppsättning. Syftet är att hitta naturliga grupperingar eller mönster i data utan att ha några förutfattade idéer om vilka de skulle vara. Varje grupp består av observationer som är mer lika varandra än de är till observationer i andra grupper.

I en medicinsk kontext kan klusteranalys användas för att undersöka olika typer av data, såsom demografiska data, kliniska data eller genetiska data. Exempel på användningsområden inom medicinen är:

1. Identifiering av subtyper av en sjukdom baserat på symptom, genetisk information eller andra relevanta variabler.
2. Studier av epidemiologi och spridning av infektionssjukdomar genom att klustra tillsammans fall med liknande spridningsmönster.
3. Utveckling av personligat vård baserat på individuella patientegenskaper och behandlingsrespons.
4. Farmakogenetik, för att undersöka genetiska variationer som kan påverka effekten eller biverkningarna av läkemedel.
5. Utveckling av riskmodeller för att förutse sjukdomsutveckling, respons på behandling eller andra relevanta utfall.

I allmänhet är klusteranalys ett kraftfullt verktyg inom medicinsk forskning och praktisk vård, då det möjliggör en djupare förståelse av komplexa mönster och relationer i stora datamängder.

I'm happy to help! In the context of medicine, particularly in pathology and histology, a metaphase is a stage in the cell division process (mitosis) where the chromosomes have aligned in the middle of the cell (the metaphase plate) and are ready for separation into two identical sets in the daughter cells. During this phase, the chromosomes are condensed and can be easily visualized under a microscope, making it an important stage for studying chromosomal abnormalities and genetic disorders.

Ion är en atom eller molekyl som har fått ett överskott eller brist på elektroner, vilket gör att de blir elektriskt laddade. En positivt laddad ion kallas katjon och bildas när ett atom eller molekyler förlorar en eller flera elektroner. En negativt laddad ion kallas anjon och bildas när ett atom eller molekyl vinner extra elektroner. Ionen spelar en viktig roll inom olika områden som exempelvis i biologiska processer, i luften och i vattnet.

I medicinsk kontext kan joner ha betydelse för exempelvis elektrolytbalansen i kroppen. Vatten innehåller joner såsom natrium (Na+), Kalium (K+), Klorid (Cl-), Magnesium (Mg2+) och Calcium (Ca2+). Dessa joner är viktiga för att underhålla en normal nerv- och muskelfunktion, hjärtverksamhet och vätskebalans. Förändringar i koncentrationen av dessa joner kan leda till olika medicinska tillstånd som exempelvis dehydrering, elektrolytförgiftning eller störningar i hjärtverksamheten.

Ribonuclease III, eller RNase III, är ett enzym som förekommer hos både prokaryota och eukaryota celler. Det är specialiserat att klippa dubbelsträngad RNA (dsRNA) i små, regelbundet längder genom att klyva fosfodiesterbindningarna mellan basparen.

I prokaryoter deltar RNase III ofta i bearbetningen av olika slags RNA-transkript, inklusive tRNA och rRNA, för att generera de funktionella formerna av dessa RNA-molekyler. I eukaryota celler finns det flera olika ribonucleaser som utför liknande uppgifter, men RNase III-liknande enzym har inte påträffats hittills.

RNase III är ett endonklaveringsenzym, vilket betyder att det kan klippa RNA-molekyler i mitten av deras sekvenser istället för att behöva ha en specifik ändpunkt som mål. Det bildar komplex med andra proteiner och är involverat i olika regulatoriska processer, såsom genreglering och RNA-interferens (RNAi).

Biologisk anpassning (eller adaptation) är en process där levande organismer utvecklar egenskaper som gör dem bättre anpassade till sin miljö. Det kan handla om förändringar på genetisk nivå, som sker över många generationer, eller fysiologiska förändringar som kan ske hos en individ under dess livstid. Genetiska anpassningar kan ske genom naturligt urval, där organismer med egenskaper som ger dem ett överlevnads- och reproduktionsfördel advantageous traits survive and reproduce at higher rates, leading to a gradual increase in the frequency of those traits within a population. Physiological adaptations can include things like acclimatization, where an organism adjusts its physiology to better cope with environmental stressors.

Exempel på biologisk anpassning kan vara:

* Sköldpaddor har ett hårt skal för att skydda sig från rovdjur.
* Vissa djur i polarområdena har en tjock päls eller blad för att isolera sig från kyla.
* Fåglar som migrerar långa sträckor har effektiva metoder för att spara energi under resan.
* Människor som lever på höga höjder kan ha utvecklat mer effektiva lungor för att andas in tillräckligt med syre.

Fluorescensspektrometri är en typ av spektroskopi som används för att studera fluorescens, ett optiskt fenomen där ett material absorberar ljus av en viss våglängd och sedan sänder ut ljus av en lägre energi (och därmed en högre våglängd) som det har absorberat.

I en fluorescensspektometri-uppmättning lyser materialet upp med ett känt, monokromatiskt ljuskällor (till exempel en laser eller en lamp med en snäv våglängdsutbredning). Materialet absorberar då ljuset och exciteras till ett högre energetiskt tillstånd. När materialet sedan svalnar ner till grundtillståndet avges det exciterade ljuset som fluorescens.

Fluorescensspektrometern mäter den resulterande fluorescensens intensitet och våglängd, vilket ger upphov till ett spektrum som kan användas för att identifiera och kvalitativt och kvantitativt bestämma olika substanser i ett prov.

Fluorescensspektrometri är en mycket känslig metod och används inom många områden, till exempel inom kemi, biologi, medicin och miljöskydd för att detektera och analysera olika substanser.

Munc-18-proteiner, också kända som Segmentin I-proteiner, är en del av den komplexa maskineri som reglerar vesikulär transport och exocytos i celler. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att underlätta sammansättningen och reguleringen av SNARE-komplexet, vilket är essentiellt för membranfusion under exocytos. Munc-18-proteiner binder till och reglerar Munc-13-proteinet, som aktiverar SNARE-komplexet genom en konformationsförändring. Dessa proteiner är därför av central betydelse för neurotransmission och cellyttra av sekretoriska granuler.

Polysaccharides är en typ av kolhydrat som består av flera (poly) sockermolekyler (sakkarider) som är kopplade samman med varandra. De kan vara raka långa kedjor eller grenade strukturer och kan innehålla tusentals monosackarider. Polysaccharider delas vanligtvis upp i stärkelse, cellulosa och pektin. Stärkelse är en energikälla för levande organismer och består av kedjor av glukosmolekyler. Cellulosa är den huvudsakliga komponenten i växters celullosaceller och används också som råvara inom pappers- och textilindustrin. Pektin är en substans som förekommer naturligt i frukt och grönsaker och används som stabilisator och gelébildare inom livsmedelsindustrin.

Epigenetics refers to changes in gene expression that do not involve alterations to the underlying DNA sequence. These changes are heritable and can be influenced by various factors such as environment, lifestyle, and aging. Epigenetic modifications include DNA methylation, histone modification, and non-coding RNA regulation.

In the context of genetics, epigenetic changes can affect gene expression and thus phenotype without altering the genetic code itself. These changes can have significant implications for human health and disease, including cancer, neurodevelopmental disorders, and aging-related diseases. Epigenetic modifications are also potentially reversible, making them a promising target for therapeutic interventions.

En guaninnukleotidseparationshämmare är ett läkemedel som hämmar nedbrytningen av guaninnukleotider, vilket leder till en ökning av aktiverade G-proteiner och på så sätt modulerar cellsignalering. Dessa läkemedel används för att behandla olika medicinska tillstånd som exempelvis astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD) och cancer. Genom att hämma nedbrytningen av guaninnukleotider kan läkemedlen påverka cellers förmåga att kommunicera och koordinera sina funktioner, vilket kan ha en positiv inverkan på sjukdomsprocessen.

Telomerase är ett enzym som förlänger telomerna, de repetitiva DNA-sekvenser som finns längst ut på kromosomernas ändar. Telomererna skyddar kromosomerna från nedbrytning och skador, men de blir kortare varje gång cellen delar sig. När telomererna blir för kort kan cellen inte längre dela sig korrekt och blir senescent eller stannar av i en celldelningscykel, vilket kan leda till apoptos (programmerad celldöd). Telomerase återställer telomernas längd genom att tillföra nya repetitiva DNA-sekvenser till deras ändar, och på så sätt förlänger cellens livslängd. Telomerase är aktivt i embryonala stamceller och vissa cancerceller, men normalt sett är det inaktivt i de flesta vuxna cellerna.

Fluorescence Resonance Energy Transfer (FRET) är ett fenomen där energibärare överförs mellan två fluoroforer, som kallas donator och acceptor. När den ena fluoroforen (donatorn) exciteras av ljus av rätt våglängd kommer den att sända ut energi i form av ljus när den återvänder till grundtillståndet. Om denna energibärare överförs till en annan fluorofor (acceptorn) som är placerad nära donatorn och har rätt typ av överskjutande absorptionsspektrum, kommer acceptorn att exciteras och sända ut ljus vid en annan våglängd.

FRET används ofta inom biomedicinsk forskning för att studera interaktioner mellan biologiska molekyler, såsom proteiner och DNA, i levande celler. Genom att koppla två fluoroforer till de molekyler som ska undersökas kan man följa deras interaktion genom att mäta förändringar i den emitterade ljusstyrkan eller våglängden från acceptorn. FRET-metoden ger därmed information om avstånd och orientering mellan de två molekylerna, samt möjliggör kvalitativa och kvantitativa studier av deras interaktioner.

'Oryza sativa' er ein medisinsk betegnelse for ris, som er en viktig grønnsak og kreftfare i mange dele av verden. Ris er en art av graset (Poaceae) og er ei av de eldste og mest opplevande matproduktene i menneskelig historie. Det er rikt på kostromkjemikaliene kostfiber, protein, jern, magnesium, vitamin B6 og folat. Ris kan være en viktig kilde til næring for mange mennesker, særleg i deler av verden der det er ein grunnleggjande matprodukt. Der er flere typer ris, inkludert hvit ris, brun ris og integralt ris, som har ulika smak, konsistens og ernæringsvilkår.

Methanococcales är en ordning inom domänen archaea, som tillhör klassen Methanococci. Denna grupp archaea kännetecknas av att de är metanogena, vilket betyder att de producerar metan som ett slutprodukt i sin ämnesomsättning. Methanococcales innehåller arter som lever under anaeroba förhållanden och som förekommer främst i marina miljöer, men kan även påträffas i sötvatten och termala källor. Exempel på släkten inom Methanococcales är Methanococcus, Methanothermococcus och Methanopyrus.

'Genom' refererar till den totala uppsättningen av genetisk information i en organism. Det kan vara ett samlingsbegrepp för allt DNA som innehåller arvsanlag i en cell, och det kan vara specifikt för kärnan (kärnogenomet) eller mitokondrierna (mitokondriellt genom).

'Mitokondriellt genom' är den del av cellens DNA som finns i mitokondrierna, de små energiproducerande organellerna i cellen. Mitokondriellt DNA (mtDNA) utgör endast en liten andel av det totala genomet hos flertalet djur och växter, men är viktigt för cellens energiproduktion genom oxidativ fosforylering. Det mitokondriella genomet kodar för ett mindre antal proteiner jämfört med det kärnbaserade genomet, men de proteiner som kodas av mtDNA är nödvändiga för att underhålla den oxidativa fosforyleringen.

"Alveolata" er en biologisk gruppe som inkluderer forskjellige eukaryote mikroorganismer, såsom kromalveoler (dvs. kokkoliter, krill og torsdypiker) og dinoflagellater. Gruppen karakteriseres ved å ha en særlig type celleorganell, som heter "alveoler". Alveolene er små, blæreformede strukturer under cellemembranet som inneholder gas eller væske og hjelper til med flotasi (svømming) og/eller respirasjon.

Det bør nevnes at denne gruppen er en del av en større overordnet gruppe kalt "Sar" eller "Harosa", som også inkluderer andre eukaryote organismer med relaterte celleorganeller, som f.eks. haptoflagellater og katabler.

Leupeptin är ett proteinhibitor som hämmar en rad proteolytiska enzymer, däribland serinproteas, cysteinproteas och aspartylproteas. Det används i biokemisk forskning för att inhibera degraderingen av proteiner under olika experimentella förhållanden. Leupeptin har också visat sig ha potential som ett terapeutiskt medel inom medicinen, särskilt inom områdena cancer och neurodegenerativa sjukdomar, då dess förmåga att hämma proteas-aktiviteten kan påverka cellers överlevnad och apoptos.

Separase er et enzym som spiller en viktig rolle i celledelingen (mitosen) hos eukaryote organismer, inkludert mennesker. Separasen er aktivt under den sene fasen av mitosen og er involvert i separasjonen av søsterkromatidene, som er identiske kopier av en kromosom som dannes ved repsiklasen.

Separasen er et proteaseenzym, som betyr at det klipper andre proteiner for å utføre sin funksjon. I dette tilfellet klipper separasen specifikt et protein kalt cohesin, som holder søsterkromatidene sammen etter repsiklasen. Når separasen klipper cohesinen, løsner det seg og tillater at søsterkromatidene skilles fra hverandre og dras til modsatte ender av cellen under den følgende fasen av mitosen, kjent som anafase.

Separasens aktivitet er strikt regulert i cellen for å sikre at det ikke blir aktivert før tid og for å unngå uheller som kan føre til skadelige mutasjoner eller kromosomabnormaliteter. Dess regulering involverer flere andre proteiner, inkludert en inhibitor kalt securin, som holder separasen inaktivt før det er tid for den å bli aktivert. Når cellen er klar for anafase, blir securinen degraderet, og separasen frigjores for å utføre sin funksjon.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

"Cirkulärt DNA" refererar till en typ av DNA-molekyler som har en cirkulär form istället för den lineära formen som är vanligast i kromosomernas DNA hos eukaryota celler. Det finns två huvudsakliga typer av cirkulärt DNA: plasmider och mitokondriellt DNA (mtDNA).

Plasmider är små, extrachromosomala DNA-molekyler som förekommer naturligt i bakterier och archaea. De kan replikera sig självständigt från kromosomen och kan överföras mellan olika bakterieceller genom horisontell genöverföring. Plasmider används ofta inom molekylärbiologi som vektorer för kloning av gener.

Mitokondriellt DNA (mtDNA) är en cirkulär DNA-molekyl som finns i mitokondrier, de cellulära organellerna som producerar energi i form av ATP. MtDNA innehåller instruktioner för proteiner och RNA som behövs för att producera energiproducerande enzymer.

Cirkulärt DNA kan också förekomma i cancerceller, där det kan vara ett tecken på genetisk instabilitet eller en konsekvens av onkogena virusinfektioner.

'Pore Forming Cytotoxic Proteins' er en type av toksiner som kan skape porer i cellmembranet til levende celler, førende til celldød. Disse proteinet danner komplekser som perforer cellmembranen og forstyrrer deretter homeostasen i cellen, før den dør. Disse toksine kan være produkt av bakterielle infeksjoner, hvor de spiller en viktig rolle i bakteriens evne til å eliminere konkurrerende mikroorganismer og/eller å angripe værtscellene. Et kjent eksempel på slike toksiner er hemolysin, som produseres av mange Gram-positive bakterier og kan forårsage hæmolysis (destruksjon av røde blodlegemer).

I medicinsk kontext, betyder "värd-parasitförhållande" ett förhållande där en organism, kallad parasit, lever på och skadar en annan organism, kallad värd. Parasiten utnyttjar värden som källa till näring och/eller skydd, vilket kan leda till sjukdom eller död hos värden. Det finns tre typer av parasiter: ektoparasiter, som lever på ytan av värden (till exempel löss och myggor); endoparasiter, som lever inuti värden (till exempel maskar och protozoer); och biotrofa parasiter, som behöver en levande värd för att överleva.

Atomkraftmikroskopi, även känt som atomärkraftmikroskopi (AFM) eller skanningstunnelmikroskopi (STM), är en teknik inom ytfysiken som möjliggör direkt visuellt avbildande och mätning av ytor på atomnivå. Den grundläggande principen bakom AFM är att en fin spets, ofta gjord av diamant eller silicium, placeras mycket nära ett provytor och rörs fram och tillbaka över ytan. Spetsen interagerar med atomer på ytan genom krafter som attraktionskrafter, repulsiva krafter och van der Waals-krafter. Genom att mäta denna interaktion kan AFM avbilda ytor med en upplösning på några hundratusendelar av en nanometer, vilket är tillräckligt för att kunna se enskilda atomer.

AFM kan användas för att undersöka olika typer av prov, inklusive ledande och icke-ledande material, biologiska preparat och ytor med komplexa topografier. Den kan även mäta mekaniska egenskaper som styvhet, adhesion och viskositet på atomnivå. AFM är därför ett mycket använt verktyg inom forskning och utveckling inom områden som nanoteknik, materialvetenskap, ytfysik, kemi och biologi.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

Kärnreceptorer, även kända som nukleära receptorer, är en typ av proteiner som fungerar som transkriptionsfaktorer och binder till specifika sekvenser av DNA i cellkärnan. När ett ligand, ofta en hormon eller en signalsubstans, binds till kärnreceptorn, kommer det att leda till en konformationsändring hos receptorn som får honom att interagera med andra proteiner och på så sätt modifiera genuttrycket.

Det finns många olika typer av kärnreceptorer, inklusive steroidreceptorer, thyreoideahormonreceptorer, retinoidreceptorer och androgens receptorer. Dessa receptorer spelar en viktig roll i cellulär signalering och homeostas, och deras felreglering kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

Topoisomerase II inhibitors are a class of drugs that work by interfering with the function of topoisomerase II, an enzyme that helps to regulate the unwinding and rewinding of DNA during processes such as replication and transcription. By inhibiting this enzyme, these drugs prevent the relaxation of supercoiled DNA and cause breaks in the DNA strands, which can lead to cell cycle arrest and apoptosis (cell death). Topoisomerase II inhibitors are used in cancer chemotherapy because they are particularly effective at killing rapidly dividing cells. Examples of topoisomerase II inhibitors include doxorubicin, etoposide, and mitoxantrone.

Transgender är ett samlingsbegrepp för personer vars könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det biologiska könet de blev födda med. Termen inkluderar en mängd olika könsupplevelser och uttrycksformer, och kan omfatta transpersoner som har genomgått hormonbehandling eller kirurgi för att ändra sitt könsuttryck, såväl som de som inte gjort några fysiska förändringar. Det är viktigt att notera att vara transgender är inte en psykiatrisk störning, utan snarare en naturlig variation av mänsklig könsuttryck och identitet.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Nucleinsyresemisyntesehæmmere (også kendt som nucleotidsyresemisyntesehæmmere) er en klasse af lægemidler, der forhindrer eller hæmmer produktionen af nukleinsyrer, herunder DNA og RNA, i levende celler. Disse lægemidler virker ved at blokere for enzymer, der er involveret i syntesen af nukleotider, de byggeblokke, der anvendes til opbygningen af nukleinsyrer. Nukleinsyresemisyntesehæmmere inddeles ofte i to underklasser:

1. DNA-syresemisyntesehæmmere: Disse lægemidler hæmmer enzymer, der er involveret i syntesen af DNA, herunder enzymer som aspartattranskarbamylase, dihydrofolatreduktase og thymidilatsyntase. Eksempler på DNA-syresemisyntesehæmmere inkluderer metotrexat, pyrimethamin og trimetoprim.
2. RNA-syresemisyntesehæmmere: Disse lægemidler hæmmer enzymer, der er involveret i syntesen af RNA, herunder enzymer som orotidin-5'-fosfatdekarboksylasen og adeninsyntase. Eksempler på RNA-syresemisyntesehæmmere inkluderer sulfonamider og sulfones.

Nukleinsyresemisyntesehæmmere anvendes ofte som antibiotika til at behandle infektioner, fordi de hæmmer vækst og forøgelse af bakterielle celler, der er følsomme overfor disse lægemidler. Nogle nukleinsyresemisyntesehæmmere anvendes også som kemoterapeutika til at behandle kræft, fordi de hæmmer vækst og forøgelse af kræftceller, der er følsomme overfor disse lægemidler.

'COP-klädda blåsor' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva blåsor eller hudskador som uppstår till följd av kontakt med kemikalier i pepparspray, även känt som OC-spray (Oleoresin Capsicum). COP står för "Oleoresin Capsicum Products".

Pepparspray används ofta av polis och säkerhetspersonal som ett icke dödligt vapen för att kontrollera eller avskräcka aggressiva individer. När pepparspray kommer i kontakt med huden orsakar det en irritation, rodnad och smärta. I vissa fall kan det leda till uppkomsten av klåda, svullnad och blåsor.

Dessa COP-klädda blåsor uppstår när den kemiska substansen i pepparsprayet penetrerar huden och orsakar en inflammation i det underliggande vävnaden. Detta kan leda till att blåsor bildas på den berörda ytan, ofta fyllda med klar vätska. I allvarliga fall kan COP-klädda blåsor vara smärtsamma och försvåra rörelserna hos den drabbade personen.

Om du eller någon annan har utsatts för pepparspray och uppvisar tecken på COP-klädda blåsor bör du söka medicinsk vård omedelbart. Vårdpersonal kan behandla symptomen med bland annat svalkande kompresser, smärtstillande läkemedel och eventuellt antibiotika om det finns risk för infektion.

'Zea mays' er en botanisk betegnelse for majsarten, som også kendes under det almindelige navn "majs". Det er en ensartet, énårig plante, der tilhører græs-familien (Poaceae) og er oprindeligt hjemmehørende i Mellemamerika. Majsen dyrkes over det meste af verden for sin næringsrige korn, som anvendes som føde for mennesker og dyr, samt i en række industrielle anvendelser.

Majskernen er en rig kilde til kulhydrater, protein, fiber og en række essentielle vitaminer og mineraler. Majs er også en vigtig kilde til olie, som udvindes af majssædets germ.

Det er værd at notere, at der findes mange forskellige varianter af majs, herunder søde majs, som normalt spises som grøntsag eller udnyttes til produktionen af majsmel, og popcornmajs, som anvendes til at fremstille popcorn.

Selenocysteine er en sjeldent forekommende aminosyre i proteiner hos levende organismer. Det er den 21. proteinogenen aminosyren, og det inkluderes i visse proteiner som en del av deres struktur og funksjon. Selenocystein har en selenatom i stedet for en sulfuratom, som er tilfelle i den mer alminnelige aminosyren cystein. Denne selenatomen gir selenocystein unik biokjemisk aktivitet og kan være involvert i en rekke avgjørende biologiske prosesser, inkludert antioxidativt beskyttelse og redoxreaksjoner.

Det er verdt å nevne at selenocystein ikke er en standard aminosyre som inkluderes i de 20 vanlige proteinogenene aminosyrer. I stedet er det syntetisert på en speciel måte under proteinsyntesen, og det koding av genene for selenoproteiner involverer en unik mekanisme som inkluderer en særskilt tRNA-molekyl (tRNA^[Ser]Sec) og en selenocystein-specifik initiatorfaktor (IFS). Dette gjør produksjonen av selenoproteiner mer kompleks enn vanlige proteiner, men det er likevel viktig for mange biologiske prosesser hos både dyr og bakterier.

Glukosyltransferaser är ett enzym som katalyserar överföringen av en glukosmolekyl från en donator till en acceptormolekyl, ofta en polysackarid. Detta enzym spelar en viktig roll i bildandet av strukturella socker som glykogen och cellulosa hos växter. I bakterier kan glukosyltransferaser också vara involverade i bildandet av kapsel och andra ytstrukturer som bidrar till patogenes.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

Fosfatidylinositol-4,5-bisfosfat (PIP2) är ett viktigt signalsubstrat inom celldelen och har en central roll i cellytares signaltransduktionsvägar. Det handlar om en fosfolipid som är belägen i cellytans inre membran, till exempel cellmembranet.

PIP2 bildas genom två fosforyleringsreaktioner av en annan fosfolipid, fosfatidylinositol (PI), där en fosfatgrupp adderas till positionerna 4 och 5 av inositolphosphatdelen av molekylen. Denna modifiering gör att PIP2 blir en viktig bindningsplats för olika proteiner, såsom G-protein-kopplade receptorer (GPCR) och enzymer som är involverade i cellytans signaltransduktionsprocesser.

När PIP2 interagerar med dessa proteiner kan det leda till aktivering av olika intracellulära signalsystem, inklusive calciumsignaler och aktivering av viktiga signalsubstrat som diacylglycerol (DAG) och inositoltrifosfat (IP3). Dessa signalsubstrat fortsätter sedan att reglera en mängd cellulära processer, till exempel celldelning, celldifferentiering och celldöd.

Apicomplexa är ett taxonomiskt fylum inom protozoerna, som inkluderar en stor mängd parasitiska arter som orsakar sjukdomar hos både djur och människor. De flesta apicomplexan har en komplext livscykel som involverar olika värdar och former av förökning.

Karakteristiskt för Apicomplexa är att de har en organell, så kallad apikal komplex, som används vid invasionen av värdceller. Detta består bland annat av en struktur känd som konoid och ett antal glidande proteiner som hjälper till att förflytta sig genom värdcellen.

Exempel på sjukdomar orsakade av Apicomplexa är malaria, toxoplasmos och kryptosporidiös. Malaria orsakas av arterna i släktet Plasmodium och är en av de vanligaste dödsorsakande infektionerna i världen. Toxoplasmos orsakas av Toxoplasma gondii och kan ge upphov till allvarliga symtom hos gravida kvinnor och personer med nedsatt immunförsvar. Kryptosporidiös orsakas av Cryptosporidium parvum och ger diarré, särskilt hos barn och personer med nedsatt immunförsvar.

R-SNARE proteiner är en typ av SNARE-proteiner (Soluble NSF Attachment Protein REceptor) som deltar i membranfusionprocesser, särskilt inom celldelning och vesikeltransport. R-SNARE proteiner finns på målmembranet och interagerar med Q-SNARE proteiner (komplex av tre Q-SNARE proteiner bildas och kallas för t-SNARE) på det transportbanor relaterade membranet, vilket leder till att membranen närmar sig varandra och slutligen fusionerar. R-SNARE proteinernas roll är att hjälpa till att navigera och koppla transportvesiklar till rätt målmembran så att proteiner, lipider och andra molekyler kan transporteras korrekt inom eller mellan celler.

Microsporidia är en grupp encelliga parasiter som tillhör fylumet Microspora och innehåller över 1 300 beskrivna arter. Dessa parasiter är kända för att orsaka infektioner hos både djur och människor, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar, som HIV-smittade individer eller dem som tar immunosuppressiva läkemedel. Microsporidier är obligata intracellulära parasiter, vilket betyder att de måste infektera en värdcell för att kunna överleva och reproducera sig. De sprider sig genom att producera små sporer som kan överleva länge i miljön och infektera nya värdar när de tas upp via näringsintag eller andning. Infektioner orsakade av Microsporidia kan ge upphov till en rad symtom, beroende på vilken art det är fråga om och var i kroppen infektionen sker. Symptomen kan inkludera diarré, magont, viktminskning, trötthet och muskelvärk. Microsporidier behandlas vanligtvis med läkemedel som riktar sig mot deras unika cellulära struktur och funktion.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

Protein denaturering refererer til en proces hvor den sekundære, tertiære og/eller kvaternære struktur af et protein bliver ødelagt eller forandret, ofte som følge af eksponering for stærke extern kræfter eller miljøforhold. Disse kræfter kan inkludere temperatur, pH, koncentrationer af organiske opløsningmiddel, salt eller andre kemikalier. Når et protein denaturerer, bliver det normalt mindre funktionelt, da de biologisk aktive områder på proteinet ofte er skjult inde i den tertiære struktur og dermed ikke længere kan udføre deres normale opgaver. Det skal bemærkes at selvom proteinets 3D-struktur bliver forandret under denatureringen, så vil den primære struktur (den lineære sekvens af aminosyrer) typisk bevares intakt.

CDC42 är ett småGTP-bindande protein som spelar en central roll i celldelning och cytoskelettreorganisering hos jästsvampen Saccharomyces cerevisiae. Det aktiveras av guaninnukleotideutexchanger (GEF) proteiner och inaktiveras av GTPas-aktiverande protein (GAP) proteiner. När CDC42 är aktiverat, interagerar det med effektormolekyler som reglerar cytoskelettreaktioner, vilket leder till cellcykelförlopp och cellytorreorganisering.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

Fosfatidylkoliner är en typ av lipidmolekyler som förekommer naturligt i cellmembran hos levande organismer. De är en undergrupp av fosfolipider och har en kolesterolik struktur med två fettsyror som är bundna till ett glycerolmolekyl, tillsammans med en kolin-grupp som sitter på den tredje positionen av glycerolen.

Fosfatidylkoliner har viktiga funktioner i cellmembranet, bland annat hjälper de till att ge membranet struktur och flexibilitet, samt är involverade i celldelning och signalering mellan celler. De förekommer också rikligt i lipoproteiner som transporterar kolesterol och andra lipider i blodomloppet.

Abnorma nivåer av fosfatidylkoliner kan vara associerade med vissa sjukdomstillstånd, såsom neurologiska störningar och leverförändringar.

'Plasmodium falciparum' är en art inom protozoiska parasiten Plasmodium och orsakar den allvarligaste formen av malaria, som kan vara livshotande. Den överförs till människan genom stickmyror av arten Anopheles under deras blodsugande. Parasiten invaderar därefter leverceller (hepatocyter) hos den infekterade individen och förökar sig där. Efter en vecka eller två sprids parasiterna till den cirkulerande blodbanan och invaderar sedan de röda blodkropparna (erytrocyterna).

I de röda blodkropparna förökar sig Plasmodium falciparum asexuellt genom schisontidering, vilket leder till att blodkroppen spricker och frisläpper nya parasiter som kan invadera andra röda blodkroppar. Det är under denna fas av livscykeln som de typiska symptomen på malaria utvecklas, såsom feber, trötthet, muskelvärk och kräkningar.

Plasmodium falciparum kan också bilda gametocyter, som är könsmogna stadium av parasiten som kan överföras till en ny värd via en stickmyra. När mygan suger blod från en infekterad individ kan de ta upp gametocyterna, som sedan kan utvecklas till sexuella stadium i mygans mag-tarmsystem och producera nya sporozoiter, vilka kan överföras till en ny mänsklig värd när mygan stickar igen.

Plasmodium falciparum är ansvarig för de flesta dödsfall orsakade av malaria och förekommer främst i tropiska och subtropiska regioner, särskilt i Afrika söder om Sahara.

Arginin, eller 2-Amino-5-guanidinopentansyra, är en konditionellt essentiell aminosyra, vilket betyder att den kan syntetiseras i kroppen men under vissa förhållanden kan behövas tillföras via kosten. Arginin är en av de 20 standardaminosyrorna som är byggstenarna i proteiner.

Arginin har flera funktioner i kroppen, bland annat är det en prekursor till syntesen av polyaminerna, såsom ornitin och citrullin, samt till syntesen av kväveoxid (NO), ett signalsubstans som spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och immunförsvaret. Arginin har också visat sig ha potential som behandlingsvätska för diverse sjukdomszustånd, såsom hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, skador efter stroke, och kronisk njursvikt.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

"Peptidkartläggning" är ett samlingsbegrepp för metoder och tekniker som används för att identifiera, karakterisera och kartlägga peptider, d.v.s. korta aminosyrasekvenser. Detta kan innefatta att fastställa en peptids exakta aminosyrasekvens, dess struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler. Peptidkartläggning är viktigt inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att undersöka proteiner och deras roll i cellulära processer, sjukdomar och terapeutiska mål. Metoderna för peptidkartläggning kan vara experimentella, såsom masspektrometri och kromatografi, eller datorbaserade, såsom bioinformatik och databasmining.

Peptidylprolyl isomerase (PPIase) är ett enzym som katalyserar rotationen runt peptidbindningen mellan prolin och föregående aminosyrares α-kolon. Denna rotation, eller isomerisering, är en relativt långsam process på grund av den extra ringstruktur som prolin har, vilket gör att det kan vara ett flaskhalsstepp i proteinveckningen. PPIaser katalyserar därför denna reaktion och accelererar proteinfoldning. Ett exempel på ett PPIase är Cyclophilin.

Dolichol-monophosphate-mannose (Dol-P-Man) är ett lipidbundet sockermolekyl som spelar en viktig roll i N-glykanernas syntes i endoplasmatiskt retikulum (ER). Det bildas inifrån ER genom att mannosyltransferaser katalyserar överföringen av mannos från dolicholfosfatmannos till asparaginresterna hos proteiner som ska bli N-glykosylerade. Dol-P-Man är en viktig donator av mannos i processen och är därför en central komponent i N-glykanernas syntes.

Tyrosine är en aromatisk essentiell aminosyra, som betyder att den inte kan syntetiseras i kroppen och måste tas in via kosten. Den utgör grunden för tillverkning av neurotransmittorer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) samt melanin, ett pigment som ger huden, håret och ögat färg. Tyrosin kan också fungera som en prekursor till signalsubstanser i centrala nervsystemet. Födoämnen som innehåller tyrosin är bland annat kött, ägg, fisk, bönor, nötter och spannmål.

"Cell wall" er en del av de fleste eukaryote cellers ytre struktur. Det er en tykk, stiv struktur som ligger utenfor cellmembranet og gir cellen form og styrke. Hos planter og svamp er cellvæggene også viktige for å beskytte cellene mot mekaniske skader og infeksjoner. Cellvæggene består av forskjellige typer av polysakkarider, som kan variere mellom forskjellige organismer. Hos planter er cellvæggene også rike på celulose, mens svampcellvæggene inneholder hovedsakelig kjemisk forbindelsen chitin.

Farnesol är ett organisk kemiskt ämne som tillhör gruppen terpener. Det är en sesquiterpenal, vilket betyder att det består av tre isoprenenheter och har en alkoholgrupp. Farnesol förekommer naturligt i vissa eteriska oljor, som rosenolja och citronellaolja.

I medicinskt hänseende kan farnesol ha antibakteriella och antifungala egenskaper. Det har studerats som ett möjligt behandlingsalternativ för vissa infektioner orsakade av bakterier eller svampar. Dock behövs mer forskning för att fastställa dess effektivitet och säkerhet som medicinsk behandling.

Läkemedelsresistens (eller "drug resistance") är ett medicinskt fenomen där sjukdomsframkallande agenter, som bakterier eller virus, blir mindre känsliga eller helt oemottagliga för läkemedel som tidigare varit verksamma mot dem. Detta kan inträffa genom olika mekanismer, till exempel mutationer i de mikroorganismers gener som kodar för proteiner som är involverade i läkemedlets verkningsmekanism eller förändringar i cellytan som förhindrar att läkemedlet kan nå sitt mål.

Läkemedelsresistens kan vara en naturlig förekomst hos vissa mikroorganismer, men kan också utvecklas under behandling med läkemedel som påverkar deras tillväxt eller överlevnad. Ofta är det ett resultat av selektionstryck från användning av antibiotika och andra antimikrobiella läkemedel, där de mest resistenta individerna överlever och reproducerar sig.

Läkemedelsresistens kan ha allvarliga konsekvenser för den individuella patienten och på populationsnivå, eftersom det kan leda till att behandlingen av infektioner blir svårare eller omöjlig. Det kan också öka risken för komplikationer, sjukhusvistelser och dödlighet. Därför är det viktigt att begränsa användningen av antibiotika till nödvändiga fall och att följa riktlinjer för antibiotikabehandling för att minska risken för utveckling av resistens.

Subtilisiner är ett slags enzym som tillhör serinproteas-familjen, vilka bryter ned proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av en serinrest i sin aktiva plats. Subtilisiner produceras av bakterien Bacillus subtilis och har potentialt använts inom medicinsk kontext, såsom vid produktionen av rekombinanta protein och för att behandla vissa sjukdomar som orsakas av överflödigt protein i kroppen. Dessa enzym är också kända för sin stor specificitet och stabilitet under olika förhållanden, vilket gör dem användbara inom forskning och industri.

I medicsk kontext refererar "ytplasmonresonans" till fenomenet då ljus interagerar med elektronmoln på ytan av ett metalliskt material, vilket orsakar en resonans i dess plasmonskvantum. Detta kan ske när våglängden på det inkommande ljuset matchar plasmonsfrekvensen hos metallytan.

Ytplasmonresonans har flera tillämpningar inom biomedicinsk forskning, bland annat för att detaljerat studera struktur och egenskaper hos biologiska molekyler som interagerar med metallytan. Det kan också användas för att öka sensitiviteten i diagnostiska tester och för att utveckla nya typer av sensor- och detektionssystem.

Polyamer er en betegnelse for en gruppe neurotransmittere i hjernen, der spiller en vigtig rolle i mange aspekter af vores fysiologi og adfærd. Navnet "polyaminer" referer til, at disse stoffers kemiske struktur indeholder flere aminosyredele. De mest velkendte polyaminer er serotonin, noradrenalin (også kaldet norepinefrin) og dopamin. Disse stoffer er involveret i en række forskellige funktioner, herunder søvn, stemning, opmærksomhed, læring, hukommelse og regulering af smertefølelse. I modificeret oversættelse:

Polyaminer er en betegnelse for en gruppe neurotransmittere i hjernen, som spiller en vigtig rolle for mange aspekter af vores fysiologi og adfærd. Navnet "polyaminer" referer til, at disse stoffers kemiske struktur indeholder flere aminosyredele. De mest velkendte polyaminer er serotonin, noradrenalin (også kaldet norepinefrin) og dopamin. Disse stoffer er involveret i en række forskellige funktioner, herunder søvn, stemning, opmærksomhed, læring, hukommelse og regulering af smertefølelse.

I'm sorry for the confusion, but "cosmider" is not a medical term that I am familiar with. It is possible that there may be some misunderstanding or miscommunication here. Could you please provide more context or clarify what you are looking for? I would be happy to help further if I can.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

Cyclic AMP, eller cAMP (cyclisk adenosinmonofosfat), är ett second messenger-molekyl som spelar en viktig roll i cellsignalering inom organismen. Det bildas inifrån cellen när en hormonreceptor på cellmembranet aktiveras av ett hormon, till exempel glukagon eller adrenalin. Aktiveringen av receptorn leder till att en G-proteinkomplex kopplad till receptorn aktiveras, vilket i sin tur aktiverar en enzymkomplex kallad adenylatcyklas. Adenylatcyklasen konverterar ATP till cAMP, som sedan fungerar som en signalsubstans inom cellen och aktiverar olika proteinkinas-enzymkomplex. Dessa komplex kan leda till olika fysiologiska respons, beroende på vilket hormon som initialt aktiverade receptorn. När signalsubstanserna cAMP har utfört sin funktion bryts de ned av fosfodiesteras-enzymkomplex, varpå signalsystemet återgår till det ursprungliga tillståndet.

Qb-SNARE proteins are a subtype of SNARE (Soluble NSF Attachment REceptor) proteins that are involved in the process of intracellular membrane fusion. Specifically, Qb-SNAREs are found on the target membrane and bind to R-SNAREs located on the vesicle membrane to form a stable complex known as a SNARE complex. This interaction brings the two membranes into close proximity, allowing for the fusion of the vesicle and target membranes and the release of cargo from the vesicle into the target compartment. Qb-SNAREs are important in various intracellular transport pathways including exocytosis, endocytosis, and autophagy.

Ribosomer subunits refererer til de to strukturelle enheder, som ribosomet er dannet af. Disse subunits består hver for sig af RNA-molekyler (ribosomalt RNA eller rRNA) og et sæt proteiner. I eukaryote celler er de to subunits kendt som den store 60S subunit og den lille 40S subunit, mens de i prokaryote celler kaldes for den store 50S subunit og den lille 30S subunit. Ribosomerne spiller en central rolle i syntesen af proteiner ved at oversætte genetisk information fra messenger RNA (mRNA) til proteiner. Denne proces kaldes for translation, hvor ribosomet samler aminosyrer i en specifik sekvens og polymeriserer dem til et proteinmolekyle.

I en medicinsk kontext refererar "kromatider" till varsina av de två identiska trådar (eller strukturer) som utgör en kromosom under interfasen i cellcykeln. Var sin kromatid består av ett enspannat DNA-molekyl med sammanlänkade gener och andra genetiska element. Under celldelningen (mitosen) separerar de två kromatiderna och blir två skilda kromosomer i de nya cellerna.

Tandem-masspektrometri (MS/MS) är en typ av masspektrometri som innebär att ett joniserat molekyler genomgår två steg av massanalys. Det första steget består av att jonerna separeras baserat på deras massa-till-laddning (m/z) värden, och i det andra steget kolliderar de selekterade jonerna med ett inert gas, vilket resulterar i fragmentering av jonerna. Dessa fragment joner analyseras sedan i det tredje masspektrometriska steget för att generera en fragmentationsspektrum som kan användas för att identifiera och bestämma strukturen på den ursprungliga molekylen.

Denna teknik är mycket kraftfull när det gäller att analysera komplexa blandningar av molekyler, till exempel i proteomik och metabolomik studier, eftersom den möjliggör en hög grad av specifitet och känslighet vid identifiering och karakterisering av olika typer av biologiska molekyler.

Väteperoxid, även kallat Wasserstoffperoxid, är ett blekmedel och desinfektionsmedel som består av vatten (H2O) där syret (O) har lagts till i form av en extra syreatom, vilket gör att det istället består av H2O2. Det används inom medicinen, bland annat för desinfektion av sår och som utvärtes behandling vid akne.

Histondeacetylaser (HDAC) är ett enzym som playingar en viktig roll i genuttryck genom att reglera histonmodifiering. Histoner är proteiner som dna är vindad runt för att forma kromatin, den struktur som paketerar dna i cellkärnan. Genom att avlägsna acetylgrupper från histonerna kan HDAC-enzymen komprimerera kromatinet och på så sätt förhindra transkriptionsfaktorers bindning till dna, vilket i sin tur minskar genuttrycket. HDAC-enzymen är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering och apoptos. Dysfunktionella HDAC-enzym har visats vara relaterade till flera sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Spiroföreningar är en klass av organiska föreningar som innehåller en spiroatom, vanligtvis kol, som förbinder två cykliska system. Denna struktur ger upphov till en unik rörlighet i molekylen, vilket kan ha effekt på dess farmakologiska egenskaper. Spiroföreningar förekommer naturligt i vissa växter och djur, och de syntetiseras också för användning inom läkemedelsindustrin. Exempel på läkemedel som innehåller spiroföreningar är spironolakton (en hormonell kontraceptiv) och rizatriptan (ett migränmedel).

'Maskventilation' är en medicinsk term som refererar till att man ger andningsstöd åt en person genom att täcka deras mun och näsa med ett lufttätt material, såsom en mask, och blåsa in luft. Detta görs vanligen med hjälp av en ambubag eller en mekanisk ventilator.

Maskventilation används ofta under akuta situationer när en person inte kan andas på egen hand, till exempel vid medvetande- och/eller andningsstörningar. Det är en viktig del av livräddande åtgärder tillsandan kan återställas eller patienten kan kopplas upp till en mekanisk ventilator på en intensivvårdsavdelning.

Cyanobacteria, också kända som blågröna bakterier, är en grupp av fotosyntetiserande bakterier som kan producera syre som en biprodukt av sin fotosyntes. De har förmågan att utföra oxygenic fotosyntes, liknande den hos växter, med hjälp av klorofyll a och andra pigment. Cyanobakterier kan vara enkeltcellade eller bilda kolonier eller trådformiga filament. De förekommer i en mångfald olika miljöer, inklusive vatten, jord och luft. Några arter av cyanobakterier kan producera toxiner som kan vara skadliga för djur och människor.

Homologous rekombination (HR) är en mekanism för reparation av skada på DNA som involverar utbyte av information mellan två identiska eller nära relaterade DNA-strängar. Denna process hjälper till att korrigera fel i DNA-sekvensen under celldelning och under andra situationer när cellen är utsatt för skada från mutagena agenter som strålning och kemikalier.

I homologous recombination, en bruten DNA-sträng jämförs med en intakt, homolog (liknande) DNA-sekvens i samma eller en närbesläktad kromosom. Genom en serie komplexa steg, inklusive strängutvinning, basparning och utbyte av information mellan de två DNA-strängarna, kan den bruna sekvensen repareras med hjälp av den intakta sekvensen som mall.

Homologous recombination är en viktig mekanism för att korrigera fel i DNA och underhålla genetisk stabilitet. Defekter i homologous recombination kan leda till ökat risk för cancer och andra sjukdomar relaterade till genetisk instabilitet.

'Vacciniavirus' är ett begrepp som inte används inom den medicinska terminologin. Det verkar som att du har förväxlat två olika termer: 'vaccin' och 'virus'.

En vaccine är en preparat av dödade, attenuerade (svagt giftiga) eller fragment av en patogen (smittaframkallande agens som kan orsaka sjukdom), som administreras med syfte att stimulera immunförsvaret att utveckla immunitet mot en specifik infektionssjukdom.

Ett virus är ett mycket litet smittämne som består av genetisk information innesluten i en proteinhölje. Virus kan infektera levande celler och använda deras mekanismer för att reproducera sig, vilket kan leda till skada eller död hos värden.

Det finns vacciner som utvecklats med hjälp av virus, såsom levande vacciner där ett svagt virus används för att stimulera immunförsvaret och döda vacciner där dödade viruspartiklar används. Dessa två begrepp (vaccin och virus) är dock skilda begrepp inom medicinen.

Alkyl- and aryltransferases are a group of enzymes that facilitate the transfer of alkyl or aryl groups from one molecule to another. These enzymes play a crucial role in various biological processes, including detoxification and the metabolism of xenobiotics (foreign substances) in the body.

In the medical field, these enzymes are often studied in the context of drug metabolism and toxicology. For example, certain drugs may be metabolized by alkyl- or aryltransferases, which can affect their efficacy and safety. Similarly, exposure to environmental toxins that are metabolized by these enzymes can lead to the production of harmful metabolites, which may contribute to the development of various diseases.

Understanding the function and regulation of alkyl- and aryltransferases is therefore important for developing strategies to enhance drug efficacy, reduce toxicity, and prevent or treat environmental toxicant-induced diseases.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

HSC70, eller Heat Shock Cognate Protein 70, är ett molekylärt chaperonprotein som hjälper till att korrekt vecka och fälla proteiner i cellen. Det är en del av det så kallade heat shock-proteinsystemet (HSP), vilket är en grupp proteiner som hjälper till att skydda och reparera andra proteiner under stressförhållanden, såsom höga temperaturer, toxiska ämnen eller infektioner.

HSC70-proteinet är speciellt viktigt för att hjälpa till att korrekt vecka och fälla nyst syntetiserade proteiner i cellen, men det kan även hjälpa till att refolda felveckade proteiner under stressförhållanden. Dessutom har HSC70-proteinet visat sig ha en viktig roll i olika cellytiska processer, såsom autofagi och presentation av antigen för immunsystemet.

En ökning av HSC70-nivåer kan vara ett tecken på cellstress eller skada, men det kan även vara en del av den normala cellytanliggande proteinförädlingen.

't-komplex genomsregion' (TCR) refererar till en del av kromosom 14 hos människor som innehåller genetisk information relaterad till T-cells receptor (TCR) alpha och delta-kedjor. TCR är en viktig del av adaptiva immunsystemet, vilket hjälper kroppen att identifiera och bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener.

TCR består av två kedjor: alfa (α) och beta (β), gamma (γ) och delta (δ). Generna som kodar för TCR α- och δ-kedjorna finns i den t-komplex genomsregionen på kromosom 14. Denna region innehåller också regulatoriska sekvenser och andra gener relaterade till TCR-utveckling och -funktion.

TCR-gener subjekteras för variation genom en process som kallas V(D)J-omskrivning, vilket resulterar i en stor mängd olika kombinationer av gener som kan koda för ett stort antal olika TCR-varianter. Detta möjliggör ett brett spektrum av immunresponser mot olika patogener.

'Zink' er ein elemtar metallisk stoff som er nødvendig for menneskelig helse. Det forekommer naturlig i mange matvarer, særlig i kjøtt, fisk, mølje, nøtter og visse grønnsaker som bønner og spinnaker. Zink er en viktig del av mange enzymer og proteiner i kroppen og bidrar til å styrke immunsystemet, repariere DNA-skade, og hjelpe med sårhealing. Det er også viktig for vår sans for smak og luktestørrelse.

Mennesker trenger vanligvis mellom 8 og 11 milligram zink om dagen, men denne behovet kan variere alt etter alder, kjønn, graviditet og amning, samt andre faktorar som stress og sykdom. Et defisitt av zink kan føre til en rekke helseproblemer, inkludert større risiko for infeksjoner, langsomme vekst hos barn, svingende smak- og luktestørrelse, og sårhealing.

I medically, a 'hypersensitivity' reaction refers to an overactive response of the immune system to a foreign substance, also known as an allergen. This can result in various symptoms, such as skin irritation, respiratory difficulties, or digestive problems, depending on the location and severity of the reaction. There are several classes of hypersensitivity reactions (Type I-IV), each with its own specific characteristics and mechanisms.

For example, Type I hypersensitivity reactions, also known as immediate hypersensitivity reactions, occur when the immune system produces an excessive amount of IgE antibodies in response to an allergen. This can lead to symptoms such as hay fever, hives, or anaphylaxis.

It's important to note that not everyone who is exposed to a particular allergen will have a hypersensitivity reaction. The reaction depends on the individual's genetic makeup and previous exposure to the allergen.

'Sporer' är ett medicinskt begrepp som refererar till en organism som kan bilda sporer. Sporer är en form av celler som produceras av vissa levande organismer, som svampar och bakterier, för reproduktion eller överlevnad under ogynnsamma förhållanden.

'Svamp' är ett samlingsbegrepp för en grupp eukaryota organismer som kännetecknas av att de har celler med en definierad cellkärna och cellyta, men saknar vävnader och rörliga organ. Svampar kan delas in i olika grupper beroende på deras morfologi, biokemi och genetik. Några exempel på svampgrupper är mögel, gisslar, jäst och smutsgelé.

Svampar som bildar sporer kallas ofta för 'sporsvampar' eller 'sporebildande svampar'. Dessa svampar kan producera en mycket stor mängd sporer som kan sprida sig lätt och orsaka infektioner hos människor och andra djur. Exempel på sporsvampar är Aspergillus fumigatus, Cryptococcus neoformans och Pneumocystis jirovecii.

Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.

I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.

Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.

SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.

Deoxyribonuclease (DNase) er ein type av nukleas-enzym som spesifikt degraderer Deoxyribonukleinsyre (DNA). DNasen klipper DNA-strengene i små, enkle deoxiribonukleotider ved å hydrolyserer fosfodiesterbindinger i DNA-molekylet. Dette er viktig for cellene sine normala funksjoner, såvel som for nedbrytningen av DNA i døde eller sterke celler. Det finnes mange forskjellige typer av DNaser, og de kan ha forskjellige substratspecifisitet og regulering mekanisme.

DNA-reparationsenzymers är en grupp enzym som har förmågan att korrigera skador och felaktigheter i DNA-molekyler. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till att bevara stabiliteten och integriteten av cellens genetiska material genom att reparera olika typer av skador, som kan orsakas av exempelvis mutagena ämnen, strålning eller felaktigheter vid DNA-replikering.

Det finns flera olika typer av DNA-reparationsenzymer, men de vanligaste inkluderar:

1. Basexcisionsreparationsenzym: korrigera enskilda baser som har skadats på grund av oxidativ stress, alkylering eller hydrolys.
2. Nukleotidexcisionsreparationsenzym: tar bort och ersätter längre sektioner av DNA som innehåller felaktiga baser eller skador som orsakats av UV-strålning eller kemiska mutagener.
3. Mismatchreparationsenzym: korrigera felaktigt parade baser under DNA-replikeringen och homolog rekombination.
4. Dubbelsträngsbrytningsreparationsenzym: reparerar dubbla strängsbrytningar i DNA som orsakats av exempelvis radiationsskador eller kemoterapeutika.

DNA-reparationsenzymer spelar en viktig roll i att förhindra mutationer och cellulär onkogenes, och deras funktion är därför av stor betydelse för cellens överlevnad och hälsa.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

En medicinsk definition är "mutagen" någonting som orsakar genetisk mutation, det vill säga en permanent förändring i DNA-sekvensen hos celler. Mutationer kan resultera i celldöd, cancer eller andra skadliga effekter på en organisms hälsa. Mutagener kan vara kemiska ämnen, joniserande strålning eller andra faktorer som interagerar med DNA och orsakar dessa permanenta förändringar.

Myosin typ V är ett protein som tillhör den stora familjens av motorproteiner, kända som myosiner. Dessa proteiner är ansvariga för mekanisk energiomvandling i celler och spelar en viktig roll i celldelning, cytoplasmatisk transport och muskelkontraktion.

Myosin typ V består av två huvuddelar: ett huvud som innehåller ATPas-domänen, vilket är ansvarigt för dess motoraktivitet, och en större del som kallas svansen, som används för att interagera med andra proteiner.

Myosin typ V är speciellt intressant eftersom det spelar en viktig roll i intracellulär transport av vesiklar och organeller längs aktinfilamenter i cytoplasman. Det gör detta genom att binda till vesiklarna eller organellerna och sedan "gå" längs aktinfilamenten med hjälp av sin motoraktivitet, vilket möjliggör transport av lasten från en plats i cellen till en annan.

Mutationer i genen som kodar för myosin typ V kan leda till olika sjukdomstillstånd, inklusive Griscelli syndrom och Elejalde syndrom, vilka är sällsynta arvsmassasjukdomar som påverkar huden, håret och det centrala nervsystemet.

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

MITOKONDRIEMEMEMBRANER: Mitokondrier är cellers kraftverk och innehåller två membran som har viktiga funktioner för celldrift. Det yttre mitokondriemembranet är ett relativt tunt, semipermeabelt lipidbilaga som tillåter små molekyler att diffundera fritt. Det inre mitokondriemembranet är en mycket mer selektiv barriär med ett stort antal proteiner ingraverade i det, och det är här där elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering sker, vilket genererar ATP som cellen använder för energi. Mitokondriens inre membran har många veck eller plikor, kallade kristae, som ökar ytan där dessa processer kan äga rum. De två mitokondriemembranerna är också involverade i andra celldefinitionsprocesser, såsom apoptos (programmerad celldöd) och calciumreglering.

Ribosomprotein-S6-kinas är ett enzym som aktiverar proteintranslationsprocessen inom celler. Det fosforylerar, det vill säga tillfogar en fosfatgrupp till, ribosomproteinet S6 i den lilla 40S-subenheten av ribosomen. Denna fosforylering leder till att ribosomen ökar sin kapacitet att syntetisera proteiner, vilket kan leda till ökad cellymnghälsa och celltillväxt. Ribosomprotein-S6-kinas aktiveras av olika signalsubstanser som exempelvis insulin och tillväxthormon, och dess aktivitet är kopplad till celldifferentiering, celldelning och celldöd.

I medically related context, a "genetic transfer technician" is not a commonly used job title or well-defined role. However, based on the individual terms, one could infer that this position might involve working with techniques to transfer genetic material between organisms or cells. This could include methods such as gene cloning, transfection, or transformation.

A more common job title in this field is "Molecular Biologist" or "Genetic Engineer," which typically involves conducting research and experiments that require knowledge of genetics, molecular biology, and biochemistry to manipulate the genetic material of cells or organisms.

It's important to note that specific job duties and requirements may vary depending on the organization and the particular role.

Cysteine protease inhibitors are substances that inhibit or reduce the activity of cysteine proteases, which are enzymes that break down proteins in the body. Cysteine proteases play important roles in various physiological processes, including inflammation, immune response, and programmed cell death (apoptosis). However, unregulated or excessive activity of these enzymes can contribute to the development of various diseases, such as cancer, arthritis, and neurodegenerative disorders.

Cysteine protease inhibitors work by binding to the active site of cysteine proteases and preventing them from interacting with their substrates or targets. These inhibitors can be synthetic compounds or natural products derived from plants, animals, or microorganisms. Some examples of cysteine protease inhibitors include E-64, leupeptin, and epigallocatechin gallate (EGCG).

In medicine, cysteine protease inhibitors have been studied as potential therapeutic agents for various diseases. For example, some inhibitors have shown promise in reducing inflammation and joint damage in animal models of arthritis, while others have shown anti-cancer effects by inhibiting the activity of cancer-associated cysteine proteases. However, more research is needed to determine the safety and efficacy of these inhibitors as drugs for human use.

Selenoproteiner är proteiner som innehåller aminosyran selenocystein (Sec), vilket är den enda naturligt förekommande aminosyran som inkluderas i proteinsekvenser genom ett specifikt signalsystem under translationen. Selenocystein innehåller en seleenatom, och det finns 25 kända humana selenoproteiner som har en aktiv roll i vår fysiologi. Dessa proteiner är involverade i en rad cellulära processer, såsom antioxidativt försvar, skydd mot oxidativ stress, immunförsvar och skydd mot celldöd. Selenets inkorporering i dessa proteiner är viktigt för deras funktionella aktivitet och struktur.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Caco-2 cells are a type of human epithelial colorectal adenocarcinoma cell line that is commonly used in scientific research, particularly in the field of drug development and toxicology. These cells have the ability to differentiate and form a monolayer with tight junctions, making them an excellent model for studying intestinal absorption, transport, and metabolism of drugs and other xenobiotic compounds.

Caco-2 cells are also known for their expression of various transporters, enzymes, and receptors that are found in the human intestine, which further enhances their utility as a model system. They have been widely used to study drug permeability, absorption mechanisms, efflux transport, metabolism, and toxicity.

In addition to their use in drug development, Caco-2 cells have also been used to investigate various aspects of intestinal biology, including the study of bacterial pathogenesis, inflammation, and cancer. Overall, Caco-2 cells are a valuable tool in both basic and applied research, providing insights into intestinal physiology and contributing to the development of safer and more effective therapeutic strategies.

Glykolipider är en typ av molekyler som består av en fettsyra som är kovalent bundet till en kolhydratkedja. Denna typ av molekyler finns naturligt i cellytorna hos levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat att agera som receptorer för signalsubstanser och att bidra till cellens struktur och funktion. Glykolipider delas vanligen in i fyra kategorier baserat på den kolhydratkedja de innehåller: glykosfingolipider, globosider, gangliosider och neutrala glykolipider.

Trypsin är ett enzym som produceras i bukspottskörteln och spelar en viktig roll i proteiners nedbrytning i mag-tarmsystemet. Det är ett serinproteinas, vilket betyder att det bryter ned andra proteiner genom att klippa sönder peptidbindningarna med hjälp av sin serinrest. Trypsin är specifikt aktivt vid basisk pH och bryter ned proteiner till små polypeptider, främst genom att spjälka bindningar efter positivt laddade aminosyror som arginin och lysin.

Kinetokorer är en struktur som finns i cellkärnan hos eukaryota celler och består av ett proteincomplex som spelar en viktig roll i celldelningen under mitosen och meiosen. Kinetokorerna sitter längs med de små trådarna, kromosomerna, och fungerar som ankare för spindelfibrerna från mitotiska spindeln, vilket gör att kromosomerna kan fördelas jämnt till dottercellerna under celldelningen. Kinetokorerna är också involverade i regleringen av cellcykelkontrollen och kan påverka celldelningens hastighet och precision.

Kromatografi är en analysmetod som används inom kemi och biologi för att separera, identifiera och bestämma koncentrationen av olika komponenter i en blandning. Metoden bygger på att varje komponents rörlighet i ett medium skiljer sig åt beroende på dess fysiska och kemiska egenskaper.

I kromatografi delas processen upp i två steg: adsorption och desorption. Den första steget, adsorptionen, innebär att den mobile fasen (ofta en gas eller vätska) passerar genom en stationär fas (ett fast medium eller en vätskefilm). Varje komponent i blandningen interagerar olika starkt med stationära fasen och adsorberas därför olika mycket.

I det andra steget, desorptionen, skiljs de olika komponenterna åt när de förflyttas genom stationära fasen med hjälp av den mobile fasen. Komponenter som interagerar starkare med stationär fas kommer att desorberas senare än dem som interagerar svagare, vilket leder till en separation av de olika komponenterna.

Det finns många olika typer av kromatografi, beroende på vilken typ av stationär fas och mobile fas som används. Några exempel är gaskromatografi (GC), vätskekromatografi (LC) och tunnplåtkromatografi (TLC). Varje metod har sina egna fördelar och begränsningar, beroende på vilka typer av komponenter som ska separeras och identifieras.

Fosfotransferaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar överföringen av en fosfatgrupp från en donatormolekyl till en acceptormolekyl. Denna reaktion kallas för fosforylering och är en central mekanism i cellens energihushållning, signaltransduktion och näringsmetabolism.

Det finns olika typer av fosfotransferaser beroende på vilken donator- och acceptormolekyl som är inblandad i reaktionen. Exempel på fosfotransferaser inkluderar:

1. Kinaser: överför fosfatgruppen från ATP till en protein- eller kolhydratmolekyl.
2. Fosfatas: avlägsnar en fosfatgrupp från en molekyl, ofta för att aktivera eller inaktivera en biologisk funktion.
3. Fosfotransferaser som överför fosfatgrupper mellan kolhydrater, lipider och nukleotider.

Fosfotransferasreaktioner är viktiga för cellens homeostas och reglering av olika cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, ämnesomsättning och energiproduktion.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

'Euglena' är ett släkte av flagellater, en grupp encelliga eukaryota organismer. *Euglena* har två karaktäristiska egenskaper: de har en flagell (ett slags "svans") som används för att röra sig och de har ett öga-liknande organ som kallas einoktocyt, vilket hjälper dem att reagera på ljus. Många arter av *Euglena* kan också fotosyntetisera, men de är också heterotrofa, vilket betyder att de kan livnära sig på organiskt material som finns i deras omgivning.

Det medicinska intresset för *Euglena* har främst handlat om dess möjliga användning som en källa till näringsriktighet och som ett medel för att behandla vissa sjukdomar. Till exempel har forskare funnit att vissa arter av *Euglena* innehåller höga nivåer av antioxidanter, vilket kan hjälpa till att skydda celler från skada. Dessutom har det föreslagits att *Euglena* kan användas som en källa till protein och andra näringsämnen för människor och djur.

I termer av behandling av sjukdomar, har forskare undersökt möjligheten att använda *Euglena* för att behandla cancer och andra sjukdomar som orsakas av cellskador. Studier har visat att vissa ämnen som produceras av *Euglena* kan hämma tillväxten av cancerceller och skydda normala celler från skada. Dock behövs mer forskning för att fastställa effektiviteten och säkerheten av denna behandlingsmetod.

Intermediära filament (IF) är en typ av cytoskelettfilament som finns i eukaryota celler. De är kända för sin förmåga att stödja och ge form till cellen, samt att hjälpa till med cellytans integritet och celldelning. IF:er är uppbyggda av proteiner som kallas intermediära filamentproteiner (IFP) och de kan delas in i sex olika familjer baserat på deras aminosyresekvens och struktur. Dessa familjer inkluderar keratin, laminin, neurofilament, vimentin, desmin och glialfibrilläraggrigationsprotein (GFAP). Varje IFP har en specifik celltyp där de främst återfinns, t.ex. är keratin vanligt förekommande i epitelceller medan neurofilament hittas i nervceller.

'TATA-box binding protein' (TBP) er ein proteinkomponent i den generelle transskripsjonsfaktoren (GTF) kompleksen som spiller en viktig rolle i initieringa av eukaryote geners transskripsjon. TATA-boxen er en konservert sekvens innenfor promotoregionen av eukaryote gener som kjennetegnes av sin A-T rikdom (TATA i DNA-sekvensen betyr at det er en serie av alternerende thymin og adenin baser). TBP binder spesifikt til denne TATA-boksen og hjelper med å positionere RNA polymerase II, som er ansvarlig for transskripsjon av protein kodene gener, korrekt på promotoregionen siden dette er et viktig sted i initieringa av transskripsjon.

Liquid chromatography (VC) är en typ av kromatografisk metod inom analytisk kemi där ett lösningsmedel (den mobila fasen) används för att transportera ett analytdosage genom en stationär fas. Stationära fasen kan bestå av olika material, såsom kol, silika eller polymerer, beroende på vilken typ av ämnen som ska separeras.

I vätskekromatografi delas den stationära fasen vanligen upp i små partiklar, för att öka ytan och därmed också effektiviteten hos separationen. Denna metod kallas då högprestationsvätskekromatografi (HPLC).

Under processen kommer olika ämnen i analytdosaget att interagera olika starkt med den stationära fasen, beroende på deras kemiska och fysiska egenskaper. Ämen som har en starkare interaktion kommer att förflytta sig långsammare genom kolonnen jämfört med ämnen som har en svagare interaktion. På så sätt kan olika ämnen skiljas åt och detekteras separat när de lämnar kolonnen.

Vätskekromatografi används ofta för att analysera komplexa blandningar av organiska och oorganiska ämnen, till exempel i farmaceutisk forskning, miljöanalys, livsmedelsanalys och kvalitetskontroll inom industrin.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Exocytosis är en biologisk process där celler transporterar och release molekyler, som proteiner och lipider, utanför cellen genom att transportera dem till cellytan i vesiklar (små blåsaformade kompartment innehållande substans) och sedan fusionera dessa vesiklar med cellytans membran. Detta gör att cellen kan kommunicera med sin omgivning, svara på signaler från andra celler och utsöndra ämnen till extracellulär matris. Exocytos är en nödvändig process för celldifferentiering, cellytisk homeostas och cell-till-cell kommunikation.

'Puriner' är ett samlingsbegrepp för en grupp organiska föreningar som innehåller en purinring, vilket är en sex-ledad heterocyklisk aromatisk kolvätemolekyl. Puriner innefattar bland annat de två nukleotidbaserna adenin och guanin, som förekommer i DNA och RNA. Andra exempel på puriner är ATP (adenosintrifosfat), ADP (adenosindifosfat) och AMP (adenosinmonofosfat), vilka är viktiga kemiska komponenter inom cellens energimetabolism. Puriner har också en betydande roll som signalsubstanser i cellkommunikationen, bland annat genom att fungera som neurotransmittorer och modulerare av immunresponsen.

Shigatoxin, också känt som Shiga-like toxin (SLT), är ett typ av proteinproducerat av vissa stammar av bakterien Escherichia coli (E. coli). Det finns två huvudtyper av Shigatoxiner, STX1 och STX2, och de kan förekomma ensamma eller i kombination.

Shigatoxin är namngiven efter sjukdomen shigellos, som orsakas av en annan typ av bakterier, Shigella. Shigatoxiner har en liknande verkan på celler som toxinet från Shigella-bakterierna, och kan orsaka allvarliga skador på tarmslemhansen och leda till sjukdomar som blödande tarminflammation (enterit) och hemolytisk uremisk syndrom (HUS).

När Shigatoxin binder till specifika receptorer på cellmembranet i tarmslemhinnan, tränger det in i cellen och blockerar proteinproduktionen. Detta kan leda till celldöd och inflammation, och i vissa fall kan toxinet komma in i blodomloppet och orsaka skador på andra organ som njurarna.

Det är värt att notera att inte alla stammar av E. coli producerar Shigatoxin, och att endast en liten andel av de som gör det orsakar allvarliga sjukdomar hos människor.

'MPF' står for 'Mature Plasma Follicle' eller 'M-fase Promoting Factor', som er betydningsfulle begreper innenfor celledeling og reproduksjon i biologi og medisin.

Mature Plasma Follicle (MPF) refererer til den modne æggestokk i en hønenes reproduktive system, som er klar for ægløsning og befrugtning. Den inneholder en moden ægcelle omgitt av follikulær cellemasse.

M-fase Promoting Factor (MPF) er et proteinmolekyle som spiller en sentral rolle i reguleringen av eukaryote celledeling, særlig under M-fasen (mitosen), noe som også inkluderer celldeling ved deling av æggceller hos dyr og planter. MPF initierer og kontrollerer denne fasen av cellecyklen. Det er en kompleks bestående av to proteiner, maturase og cdc2-kinase, som aktiveres under G2-fasen og forbliver aktivt til slutten av mitosen. Aktiviteten av MPF reguleres gjennom en række mekanismer, inkludert fosforylering og dephosphorylering av cdc2-kinasen.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

Katjonttransportproteiner, även kallade cationtransportproteiner, är proteiner som hjälper till att transportera katjoner (positivt laddade joner) genom celldelar eller cellmembran. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla jonbalansen i celler och organeller, och de spelar också en viktig roll i signaltransduktion och homeostas.

Exempel på katjonttransportproteiner inkluderar natrium-kalciumutbytare (NCX), som hjälper till att pumpa ut exciterade calciumjoner från cellen efter en aktionspotential, och sodium-kloridsymporter (NCC), som hjälper till att reglera saltbalansen i kroppen.

Felaktigheter i katjonttransportproteiner kan leda till olika sjukdomar, såsom neurologiska störningar, muskelsjukdomar och hjärtsjukdomar.

Kalciumsignalering är ett viktigt intracellulärt signalsystem som reglerar en mängd cellulära processer, såsom cellcykel, differentiering, apoptos och exocytos. Kalciumjonernas koncentration i cytoplasman är mycket lägre än utanför cellen och kan snabbt öka genom influx från extracellulärt kalcium eller release från intracellulära lagringsorter som endoplasmatiskt retikulum (ER) och mitokondrier.

Den huvudsakliga mekanismen för kalciumsignalering involverar aktivering av G-proteinkopplade receptorer (GPCR) eller receptor tyrosinkinaser (RTK) som leder till aktivering av fosfolipas C (PLC). PLC hydrolyserar fosfatidylinositol 4,5-bisfosfat (PIP2) till diacylglycerol (DAG) och inositol 1,4,5-trifosfat (IP3). IP3 binder till IP3-receptorer på ER-membranet och orsakar release av kalciumjoner från ER till cytoplasma. När cytoplasmisk kalciumnivå stiger aktiveras kalmodulin, en kalciumbindande protein som reglerar en mängd olika proteiner, inklusive proteinkinas C (PKC). PKC fosforylerar och aktiverar andra proteiner som utför cellulära funktioner.

Kalciumjoner kan också pumpas tillbaka till ER av sarco/endoplasmatisk retikulum calciumpump (SERCA) eller transporteras ut från cellen genom sodium-kalciumutbytesproteiner (NCX). Dessa mekanismer hjälper till att regulera kalciumnivåer och undvika onormalt höga koncentrationer som kan skada cellen.

I summa är regleringen av kalciumhomöostas inblandad i en mängd cellulära processer, inklusive signalering, exocytos, celldelning och apoptos. Onormala nivåer av kalcium kan leda till patologiska tillstånd som neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiomyopati.

PROLINE (förkortat Pro eller P) är en proteinogen aminosyra, vilket betyder att den används som byggsten i proteiner. Prolin är en icke-polär aminosyra och har en cyklisk sidokedja med en sekundär aminogrupp. Detta ger prolin en unik konformation jämfört med andra aminosyror, vilket kan ha betydelse för proteins struktur och funktion. Prolin är också en iminoessential aminosyra, eftersom den har en imin ring istället för en karboxamidgrupp i sin sidokedja. Detta gör att prolin inte kan bilda peptidbindningar på samma sätt som andra aminosyror och kan därför orsaka en avbrott i alfa-helixstrukturen i proteiner.

Adenine is a nucleobase, which is a type of molecule that is a key component of nucleic acids, which are the building blocks of DNA and RNA. Adenine is one of the four nitrogenous bases found in DNA, where it pairs with thymine via two hydrogen bonds. In RNA, adenine pairs with uracil via two hydrogen bonds.

Adenine has a purine ring structure, which consists of a six-membered imidazole ring fused to a five-membered pyrimidine ring. It is an important component of many biomolecules and plays a critical role in various cellular processes, including energy transfer and signaling.

In addition to its role as a nucleobase, adenine also functions as a neurotransmitter and neuromodulator in some organisms, where it is involved in the regulation of various physiological processes such as learning, memory, and behavior.

Ett F-boxprotein är en typ av protein som innehåller ett specifikt domän, känt som F-boxen, som interagerar med andra proteiner i cellen. F-boxproteinet är en komponent av E3 ubiquitinligasen, som spelar en viktig roll i den proteinskalvägsprocess som kallas för ubiquitination.

Denna process innebär att ett protein märks ut för nedbrytning genom att addera en ubiquitinmolekyl till det, vilket leder till att proteinet transporteras till proteasomen där det bryts ned till sina grundläggande aminosyror. F-boxproteinet fungerar som en adaptorprotein som hjälper till att binda specifika substratproteiner till E3 ubiquitinligasen, så att de kan markeras för nedbrytning.

Det finns många olika F-boxproteiner i cellen, och varje enhet kan binde specifika substratproteiner genom sin F-boxdomän och andra proteindomäner som den innehåller. Dessa F-boxproteiner är kända för att spela roll i olika cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och stressrespons.

'Laminer' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva när något, oftast en skada eller sjukdom, drabbar flera laminar i ryggmärgen. En lamina är en del av en ryggradsvertebra och består av ett platt, bredare segment av benvävnad som bildar en del av ryggmärgens kanaler väggar. Laminer skiljer sig åt mellan olika djurarter, men hos människor finns det sju par lamina i hela ryggraden.

En vanlig sjukdom som drabbar laminorna är en degenerativ benskondition känd som spinal stenos. Denna sjukdom orsakar smalning av ryggmärgens kanaler och kan leda till tryck på nerverna som går genom ryggraden, vilket kan resultera i smärta, svaghet och kvalitetssänkning i armar och ben. Andra sjukdomar eller skador som kan orsaka skada på laminorna inkluderar frakturer, tumörer och infektioner.

Bakteriella fimbrier är smala, proteinbaserade utskott som sticker ut från ytan på många gram-negativa bakteriers cellmembran. De används av bakterierna för att fastna på olika ytor, till exempel celler eller kateter, och kan spela en roll i infektionsprocessen genom att hjälpa bakterien att kolonisera värden. Fimbrier är ofta specifika för vissa bakteriestammar och kan variera i antal och längd. De kan också delta i cell-cell-kontakt och bilda mikrokolonier eller biofilm.

Cyclic AMP (cAMP)-dependent protein kinases, även kända som PKA (Protein Kinase A), är en typ av enzymer som katalyserar fosforylering av serin- och/eller threoninresidyer på proteiner. Dessa kinaser aktiveras av cyklisk AMP, ett signalsubstrat som bildas inom cellen i respons till hormoner som exempelvis glukagon och adrenalin. När cAMP binder till regulatoriska underenheterna hos PKA leder detta till en konformationsförändring som frigör katalytiska underenheter, vilka kan fosforylera och på så sätt aktivera eller inaktivera målproteiner. Dessa proteinkinaser spelar därmed en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer som exempelvis glukosmetabolism, lipidmetabolism och celldelning.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

'Burkholderia pseudomallei' är en gramnegativ, stavformad bakterie som orsakar melioidos, en allvarlig infektionssjukdom som främst förekommer i tropiska och subtropiska områden. Bakterien kan påträffas i fuktig mark och vatten och kan orsaka allvarliga infektioner hos människor och djur när den inhaleras, injiceras eller kommer i kontakt med skador på huden. Infektionen kan vara asymptomatisk eller leda till symtom som feber, hosta, andningssvårigheter, muskelsmärta, hudbristningar och sepsis. Melioidos är svår att behandla på grund av bakteriens resistens mot många antibiotika och kan vara dödlig om den inte behandlas korrekt.

Ras-proteiner är en typ av intracellulära (cellinterna) signalproteiner som hör till de viktigaste regulerande proteinerna i cellen. De aktiveras genom att koppla sig till GTP (guanosintrifosfat) och inaktiveras genom att omvandla GTP till GDP (guanosindifosfat). Ras-proteinernas huvudfunktion är att transducera signalsubstanser från cellmembranet in i cellen, där de aktiverar olika cellylefongeprocesser som till exempel celldelning och celldifferentiering.

Mutationer i Ras-generna kan leda till onkogenes (cancerframkallande gener) överaktivering, vilket kan orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. Ras-proteiner är därför viktiga mål för cancerbehandlingar.

'Staphylococcus aureus' er en bakterie som kan forekomme naturligt på huden og slimhinnene hos mennesker og dyr. Den kan også forårsage infektioner, der varierer fra mildere former som hudinfektioner (f.eks. impetigo eller furunkler) til alvorlige livstruende sygdomme som blodforgiftning, lungeentzündelse og endokardit (hjerteklapbetændelse).

Bakterien er ofte resistent over for flere slags antibiotika, herunder meticillin-resistent Staphylococcus aureus (MRSA), som kan være særligt vanskelig at behandle. MRSA-infektioner forekommer hyppigt i sygehuse og andre sundhedsinstitutioner, men de kan også findes udenfor disse omgivelser (i så tilfælde kaldes det community-acquired MRSA).

En exodeoxyribonuclease är ett enzym som bryter ned en DNA-sträng i 5'- till 3'-riktning, det vill säga från den 5'-slutet till den 3'-slutet. Detta sker genom att klyva fosfatesterna mellan de deoxiribonukleotider som ingår i DNA-strängen.

Det finns olika typer av exodeoxyribonucleaser, som har olika funktioner och specifikaheter. Några exempel är:

* Exonukleas Typ I: Denna typ av exodeoxyribonuclease klyver en enda nukleotid i taget från det 3'-slutet på en DNA-sträng.
* Exonukleas Typ III: Denna typ av exodeoxyribonuclease klyver också en enda nukleotid i taget, men från det 5'-slutet på en DNA-sträng.
* Restriktionsendonukleaser: Detta är en speciell typ av exodeoxyribonuclease som kan klyva DNA-strängar vid specifika sekvenser. De används ofta inom molekylärbiologin för att klippa sönder DNA-molekyler innan de används i olika experiment.

Exodeoxyribonucleaser är viktiga enzymer inom cellulära processer som DNA-replikation, DNA-lagning och DNA-reparation.

"Antiinfektiva medel" är en samlingsbeteckning för läkemedel som används för att behandla eller föventiona infektioner orsakade av olika mikroorganismer, såsom bakterier, virus, svampar och parasiter. Dessa medel kan vara bakteriedödande (baktericida) eller bakteriestoppande (bakteriostatiska), virustatiska, fungistatiska eller fungicida beroende på vilken typ av mikroorganismer de är verksamma mot. Exempel på antiinfektiva medel inkluderar antibiotika, antivirala, antimykotiska och antiparasitiska läkemedel.

CDC2 och CDC28 är två namn på samma encym, en serin-treonin kinase som spelar en viktig roll i cellcykeln hos eukaryota celler. Denna kinase reglerar ingången till mitosen, den fas av cellcykeln då cellen delar sig. CDC2/CDC28 aktiveras genom att binda till cykliska komplex av regulatoriska subenheter, och tillsammans med dessa komplex bildar de en aktiverad kinasheter. Dessa komplex kallas också M-CDK (mitotiska cyklin-dependent kinaser).

I medicinska sammanhang refererar begreppet "CDC2-CDC28-kinaser" ofta till denna grupp av kinaser och deras roll i cellcykelregleringen. Avvikelser i CDC2/CDC28-aktiviteten har visats vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer, då onormal cellcykelreglering kan leda till oregelbunden celldelning och tumörbildning.

RNA (Ribonucleic acid) er ein type nucleinsyre som er nøye relatert til DNA (Deoxyribonucleic acid). Det finnes tre hovedtyper av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA), og transfer RNA (tRNA). Disse har alle forskjellige funksjoner i cellen.

I denne spørsmålet spør dere om rRNA, mer spesifikt 5,8S rRNA. Ribosomalt RNA er en del av ribosomene, som er komplekse maskinerier bestående av proteiner og RNA-molekyler som hjelper til med å syntetisere protein i cellen.

5,8S rRNA er ein type rRNA som finnes i eukaryote celler (celler som har en cellekerne). Det er ein del av den større rRNA-molekylen som kallas 28S rRNA. Sammen med andre typer av rRNA, slik som 18S og 5S rRNA, utgjør 5,8S rRNA en del av de fire store ribosomale subenhetene i eukaryote celler. Disse subenhetene er viktige for å veilede den prosess som kallas translasjon, der genetisk informasjon fra mRNA-molekylet leses og brukes til å syntetisere protein.

Så, i korthet, er 5,8S rRNA ein type ribosomalt RNA som finnes i eukaryote celler og er en del av de fire store ribosomale subenhetene som hjelper til med å syntetisere protein.

Kromatinimmmunprecipitering (ChIP) är en molekylärbiologisk metod som används för att studera interaktioner mellan proteiner och DNA i levande celler. Metoden bygger på att kromatin, det komplex av DNA och protein som utgör kromosomerna i cellkärnan, precipiteras med hjälp av specifika antikroppar riktade mot ett visst protein av intresse.

I korthet innebär metoden följande steg:

1. Korslänkning av proteiner och DNA med formaldehyd för att frysa in interaktionerna i sin plats.
2. Fragmentering av kromatin till mindre bitar med hjälp av ultrasoning eller enzymatisk behandling.
3. Immunprecipitering av fragmenterad kromatin med specifika antikroppar riktade mot det protein av intresse som ska studeras.
4. Avfärgning och rening av precipitatet för att få loss DNA-fragmenten.
5. Kvantifiering och identifiering av DNA-sekvenser med hjälp av PCR, mikroarray eller sekvensering.

ChIP-metoden används ofta för att studera histonmodifieringar, transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i regleringen av genuttryck. Genom att jämföra ChIP-data från olika celltyper eller under olika experimentella förhållanden kan forskare få insikt i hur protein-DNA-interaktioner påverkar genreglering och cellfunktion.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

Diacylglycerol O-acyltransferase (DGAT) er en type enzym som katalyserer syntesen av triglycerider i cellske membranner. DGAT konverterer diacylglycerol (DAG) og en fedtsyre til et triglyceridmolekyle, som er en viktig energikilde for cellen. Det finnes to typer DGAT-enzyme, DGAT1 og DGAT2, og de har noen forskjellige egenskaper og funksjoner. DGAT1 forekommer både i cytosol og endoplasmatisk reticulum (ER), mens DGAT2 kun forekommer i ER. DGAT1 er involvert i både syntesen av triglycerider og kolesterolesterer, mens DGAT2 primært er involvert i triglyceridsyntesen. Dysfunksjon i DGAT-enzymene kan føre til forstyrrelser i fedtsyrespelet og sykdommer som fedtleverenfremmede galdesyke (NASH) og fedtleverensyklosi (FLD).

'Streptococcus pyogenes' er en bakterie som ofte forbindes med infektioner i menneskelig væv. Den er også kendt under navnet β-hemolytisk streptokok gruppe A (GAS), og den kan forårsage en række forskellige sygdomme, herunder halsbetændelse, impetigo, cellulitis, erysipel, nekrotiserende fasciit, toxic shock syndrom og reumatisk feber.

Bakterien er gram-positiv og danner parvis forbundne kokker (runde bakterier), der ofte arrangerer sig i lange kæder eller hænge. Den producerer en række virulensfaktorer, herunder M-protein, hyaluronidase og streptolysin O, som hjælper den med at inficere værten og undgå det immunforsvar.

'Streptococcus pyogenes' er en almindelig årsag til infektioner i øvre luftveje, hud og bløddele, og den kan også være involveret i mere alvorlige sygdomme som sepsis, endokarditis og meningitis. Den er behandlingsbart med antibiotika, men visse komplikationer, såsom abscesser og rheumatisk feber, kan opstå, hvis den ikke behandles korrekt eller tidligt nok.

'Glukos' (eller 'glucose') er en slikket sukker som forekommer naturlig i kroppen og er den viktigste kilden til energi for alle levende celler. Glukosen er et enklert sukkermolekyl med formelen C6H12O6, og det er en monosakkarid, det vil si en type sukker som ikke kan deles i enkle deler uten å bli opløst i vann. Glukosen dannes i kroppen ved nedbryting av kostholdets kulhydrater og er en viktig energikilde for hjernen, musklene og andre kroppsdeler. Glukose blir også brukt i mange medisinske sammenhenger, for eksempel som en del av infusjoner for å behandle diabetes eller under kirurgiske operasjoner for å holde pasientens sukkerne på normal nivå.

Ribonuclease P (RNase P) er ein biokjemisk enzym som fungerer som en endonkleas, betenningsfullt sett en typpe av kløyving enzym, som kløyer RNA-molekyler. Det er noko som kalles «housekeeping»-enzym, no dass det spiller en viktig rolle i prosessen med å produsere proteiner ved å kløyve overstående regionen av en pre-RNA-molekyl (en RNA-molekyl før den blir fullstendig) for å frigjøre en 5'-endes struktur som kallas tRNA (transfer RNA). Dette er ein viktig prosess fordi tRNA-molekylerne er nødvendige for å oversette generasjonen av aminosyresekvensene i proteiner.

Ribonuclease P finnast i alle levande organismer, inkludert både prokaryoter og eukaryoter (bakterier og organismer med cellekerner). Det er interessant å merke seg at RNase P i prokaryoter består av både en RNA-enhet og en proteinenhet, mens RNase P i eukaryoter kun består av en proteinenhet. Denne forskjellen i sammensetningen har vært ein av de faktorar som har bidratt til å forstå den biokjemiske evolusjonen av levande organismer.

"Genom" refererar till den totala uppsättningen av gener som finns inneboende i varje cell hos en organism. Det är det genetiska materialet som består av DNA-molekyler och som innehåller all information som behövs för att utveckla och maintenira de specifika egenskaperna hos en individ och art.

I växter, såsom i andra levande organismer, är genomet uppbyggt av kromosomer som innehåller tusentals gener vardera. Växters genomer kan variera mycket i storlek, från några hundra megabaser till flera tusen megabaser. De flesta växter har en diploid genomuppsättning, vilket innebär att de har två kopior av varje kromosom, en från vardera föräldern.

Det finns också växter som har ett polyploid genomi, där det finns fler än två kopior av varje kromosom. Polyploidi kan uppstå genom reproduktiva fel, såsom non-disjunction under celldelning eller genom hybridisering mellan olika arter. Polyploidi är vanligt förekommande inom växtriket och kan leda till nya arter med förändrade egenskaper jämfört med sina förfäder.

Genomet i växter innehåller information om allt från grundläggande celldelning och cellväxt till mer komplexa processer som fotosyntes, sekundär metabolism och respons på abiotiska och biotiska stressorer. Genomstudier av växter har ökat vår förståelse av deras evolutionära historia, genetiska variation och användningsområden inom jordbruket och medicinen.

'Pseudopodia' er ein termin i medisinen som refererer til temporære utskjutningar av cellens membran og cytoplasma. Disse strukturene oppstår vanlegest i forbindelse med cellers bevegelse eller fagocytosesproesser, og de kan ha ulik form og størrelse alt etter hvilken type celle det er om og hva som skal foregå.

Pseudopodia inneholder ofte aktinfilamenter, ein slags proteiner som spiller en viktig rolle i cellens skelett og bevegelse. Når de aktive seg, kan de forandre formen på pseudopodiya og drive cellebevegelsen framover.

I fagocytosen er pseudopodia involvert i å omringe og omslutte framtidige byttet, som deretter blir inkorporert inn i cellen gjennom en endelig fagosom. Pseudopodia kan også være involvert i andre prosesser som celleadherens og signaloverføring mellom celler.

"Arkeogenomik" är ett begrepp inom genetisk forskning och arkeologi som refererar till studiet av DNA-sekvenser från antika organismer, såsom fossil, mumifierade kroppar eller subfossila lämningar. Arkeogenomik använder sig av molekylärgenetiska metoder för att rekonstruera och analysera det genetiska materialet hos utdöda arter, populationer eller historiska individer. Detta kan ge viktig information om deras evolutionära historia, levnadssätt, migrationer och släktskap. Arkeogenomik har potentialen att förändra vårt förstånd av människans ursprung och utveckling, liksom andra djurarters.

'Enteropatogen E. coli' (EEC) er en betegnelse for bestemte typer af Escherichia coli-bakterier, som kan føre til sygdom hos mennesker, når de inficerer tarmen. Disse bakterier producerer ofte toksiner, der kan skade tarmslimhinde og forårsage diarré og andre symptomer. Der findes fire hovedtyper af EEC:

1. Enterotoxiske E. coli (ETEC): Disse bakterier producerer to typer enterotoksiner, der forårsager vandladning og elektrolyt-forstyrrelser i tarmen. De er ofte årsagen til rejsesyge (turistdiarré).
2. Enteroinvasive E. coli (EIEC): Disse bakterier kan trænge ind i tarmslimhindecellerne og forårsage infektioner, der ligner Shigellainfektioner med blodig diarré og mave-tarmsmerter.
3. Enterohemorragiske E. coli (EHEC): Disse bakterier producerer verocytotoxiner, som kan forårsage blodig diarré, kolitis og hæmolytisk-uræmisk syndrom (HUS). En særlig type EHEC kaldes O157:H7.
4. Enteroaggregative E. coli (EAEC): Disse bakterier har en tendens til at klæbe sig til tarmens indvendige overflade og forårsage diarré, der kan vare i længere tid. De er ofte associeret med sygdom hos børn i udviklingslandene.

Enteropatogene E. coli-infektioner behandles typisk med hydrering og genoprettelse af elektrolytbalancen, mens antibiotika kan anvendes i visse tilfælde.

En histonacetyltransferas (HAT) är ett enzym som överför en acetylgrupp från acetyl-CoA till lysinrester i histonproteiner, vilka är de proteiner som DNA är vindad runt i kromosomernas struktur. Denna process kallas histonacetylering och leder vanligtvis till en ökad transkriptionsaktivitet eftersom den förändrar kromatinstrukturen så att den blir mer tillgänglig för transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i genuttryck. HATs spelar alltså en viktig roll i regleringen av genuttryck och cellulär funktion.

Ribosomprotein S6 är ett protein som är beläget i det mindre ribosomen, även känd som 40S-subenuniten, i eukaryota celler. Det är en del av den initieringsfaktor som behövs för att starta translationen av mRNA till protein. Ribosomprotein S6 kan fosforyleras och dephosphoryleras i respons på celldelning, tillväxtfaktorer och andra signalsubstanser, vilket kan ha en effekt på ribosomernas aktivitet och proteinsyntes.

Centrosomen är ett subcellulärt organell som består av två centrioler och pericentriolmaterial, beläget nära cellkärnan hos eukaryota celler. Det fungerar vanligtvis som en mikrotubuliorganiserande center (MTOC) under celldelningen, vilket är viktigt för celldelningens korrekt segmentering och formation av mitotiska spindelnäten. Centrosomen hjälper också till att organisera intracellulära transportprocesser genom att kontrollera mikrotubuli-dynamiken i cellen.

Glycin är en äkta aminosyra, betecknad med koden Gly eller G, och är den enklaste av alla aminosyror. Den har en hydroxylgrupp (-OH) och en aminogrupp (-NH2) som direkt är bundna till samma kolatom, vilket ger den en molekylär formel på C2H5NO2. Glycin är en av de 20 standardaminosyrorna som används för att bygga upp proteiner och är också en viktig neurotransmittor i centrala nervsystemet.

Ataxia Telangiectasia Mutated (ATM) proteiner är en typ av protein som hör till en grupp kallad serin/treoninkinas, vilket innebär att de har förmågan att fosforylera (lägga till en fosfatgrupp på) andra proteiner vid serin- eller treoninrestudier. Detta är en viktig mekanism för att reglera cellens signaltransduktion och cellcykelkontroll.

ATM-proteinet är specifikt involverat i reparationen av DNA-skador, särskilt dubbelsträngsbrytningar (DSB) som orsakas av exempelvis strålning eller kemoterapi. När ATM detekterar en DSB aktiveras det och fosforylerar andra proteiner i signaltransduktionsvägen, vilket leder till att cellcykeln stoppas, DNA-reparationsmekanismer aktiveras och celldöd (apoptos) induceras om skadan är för svår att reparera.

Mutationer i ATM-genen kan leda till Ataxia Telangiectasia, en ovanlig genetisk sjukdom som kännetecknas av neurologiska symtom såsom koordinationssvårigheter och slappa muskler, samt ökad risk för cancer.

Dinoflagellida är en grupp encelliga protister, vanligtvis klassificerade som en del av fylumet Dinoflagellata. De flesta arter är marine och förekommer i alla världens havsområden. Några få arter finns i sötvatten.

Dinoflagellider är kända för sin storlek, som kan variera från mindre än 10 mikrometer till över 2 millimeter i diameter. De flesta arterna har två flageller (små hårstrån) som används för att simma och navigera i vattnet.

Många dinoflagellider är fotosyntetiserande, vilket betyder att de kan producera sin egen näring med hjälp av solljus. Andra arter är heterotrofa, vilket betyder att de livnär sig på andra organismer som de fångar och äter upp.

Några dinoflagellider producerar bioluminescens, det vill säga ljus, när de störs. Detta fenomen kan ses i vissa havsområden som en blåaktig skimmer på vattenytan när vågorna bryter.

Dinoflagellider har också en viktig roll i marina ekosystem genom att tjäna som föda för andra djur, såsom planktonätande fiskar och valar. Vissa arter kan dock vara skadliga för människor och andra djur då de producerar toxiner som kan orsaka förgiftningar när de konsumeras.

I medicinsk kontext är dinoflagellider av intresse på grund av deras potential att användas i behandlingar för olika sjukdomar, såsom cancer och neurodegenerativa tillstånd. Forskning pågår fortfarande för att undersöka dessa möjligheter.

Fysiologisk anpassning (eng. "physiological adaptation") refererar till de mekanismer och processer som inträffar inom en organisms kropp för att möjliggöra överlevnad och optimal funktion i en viss miljö. Detta kan involvera ändringar på cell-, vävnads- eller systemnivå, och kan ske som svar på både kortvariga och långvariga stimuli. Exempel på fysiologisk anpassning inkluderar reglering av kroppstemperatur, blodtryck, andning, och metabolism.

'Växtsjukdomar' är ett samlingsbegrepp för alla former av sjukdomar som drabbar växter. Dessa kan orsakas av olika patogener såsom bakterier, svampar, virus och viroider, men även av abiotiska faktorer som klimatförhållanden, näringsbrist eller övergödning.

Exempel på vanliga växtsjukdomar orsakade av patogener inkluderar röta hos potatis, svampangrepp hos träden och mjöldagg hos gräs. Dessa sjukdomar kan leda till skador på växternas cellstruktur, vävnader och organ, vilket i sin tur kan resultera i försämrad tillväxt, lägre avkastning eller till och med död av växten.

För att förebygga och behandla växtsjukdomar används olika metoder såsom resistenta sorter, kemisk bekämpning, biologisk kontroll och god odlingspraktik.

Elektroporering är en teknik där celler eller vävnader utsätts för korta, höga elektriska impulser. Detta leder till att cellmembranets permeabilitet ökar, vilket gör det möjligt för stora molekyler, som DNA, att transporteras in i cellen. Elektroporering används vanligen för att införa genetiskt material i celler inom forskning och medicin, till exempel vid genteknik och cancerbehandlingar.

Oxidoreduktaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar o oxidations-reduktionsreaktioner, där elektroner överförs från ett ämne (donator) till ett annat (acceptor). I dessa reaktioner ändras donatorns oxidationstal medan acceptorns oxidationstal minskar. Oxidoreduktaser delas in i olika klasser baserat på de aktiva centra där elektronöverföringen sker, till exempel:

1. Oxidas (EC 1) - använder molekylär syre som acceptor
2. Dehydrogenaser (EC 1.1) - överför väteatomer mellan substrat och NAD+/NADP+ eller FAD
3. Reduktaoser (EC 1.2) - använder kemiska reduktanter som acceptorer
4. Oxidoreduktaser som överför elektroner till metalljoner (EC 1.16-1.19)

Oxidoreduktaserna är viktiga för cellens energiproduktion, metabolism och homeostas.

"Epistasis" er en betegnelse inden for genetik, som refererer til en form for interaktion mellem gener, hvor et gen maskerer eller ændrer effekten af et andet gen. Det vil sige at epistasis opstår når effekten af én gen på en given fænotype afhænger af en anden gen. Dette kan for eksempel resultere i at en individ med visse gener ikke udvikler en bestemt fænotype, selvom de har et gen som ellers ville have ført til udviklingen af denne fænotype, hvis det ikke havde været for indvirkningen fra det andet gen.

Epistasis kan være en kompleks og svær koncept at forstå, men det er et vigtigt begreb inden for genetik, da det kan hjælpe forskere med at forstå hvordan gener interagerer med hinanden for at producere de fænotyper som ses hos levende organismer.

"ABC-bärare" är ett medicinskt begrepp som står för "Acetylgrupp-bindande proteiner", även kända som "Acetyltransferaser". Dessa enzymer har förmågan att överföra en acetylgrupp från en donator, ofta en acetyl-koenzym A (acetyl-CoA), till ett acceptorprotein eller en annan biomolekyl.

Acetyltransferaser spelar en viktig roll i olika cellulära processer, såsom reglering av genuttryck, metabolism och cellsignalering. I synnerhet, histonacetyltransferas (HAT) är en undergrupp av ABC-bärare som specifikt överför acetylgrupper till histonproteiner i kromatin, vilket leder till förändringar i kromatinstrukturen och genuttryck. Dysfunktion eller oreglerad aktivitet hos ABC-bärare har visats vara involverade i patofysiologiska processer som relateras till många sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och metaboliska störningar.

Tunnskiktskromatografi (Thin Layer Chromatography, TLC) är en enkel, känslig och relativt billig metod inom analytisk kemi för att separera, identifiera och/eller bestämma koncentrationen av olika komponenter i en heterogen blandning.

I tunnskiktskromatografi appliceras ett litet volymprover av den undersökta blandningen, ofta upplöst i ett lösningsmedel, i ena änden på ett plana, porösa och inaktiva adsorbensskikt, som exempelvis silikadioxid eller aluminiumoxid, som är applicerat på en glasskiva eller en plastplatta.

Efter applicering av provet tillsätts ett litet volymprover av det mobila lösningsmedlet i den andra änden av skiktet. Lösningsmediet transporterar sedan de olika komponenterna i blandningen uppåt skiktet genom kapillärkrafter, där varje komponents rörlighet beror på dess specifika interaktion med adsorbensskiktet och lösningsmedlet. Komponenter som har en starkare interaktion med adsorbensskiktet får en lägre rörlighet och separeras därför från komponenter med en svagare interaktion, vilka istället får en högre rörlighet.

Efter separationen av de olika komponenterna i blandningen kan dessa identifieras och/eller kvantifieras genom att jämföra deras rörelsemönster (Rf-värden) med referensstandarder eller genom spektroskopiska metoder, som exempelvis UV/VIS-spektroskopi eller fluorescensdetektion.

Tunnskiktskromatografi är en användbar metod för att snabbt och enkelt screena och identifiera okända komponenter i en blandning, samt för att kontrollera renhet och koncentration av kända substanser.

Tumörsuppressorproteiner är proteiner som hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning eller överdriven cellexpansion, vilket kan leda till cancersjukdomar. Dessa proteiner fungerar genom att hämma cellcykeln, reparera DNA-skador eller initiera programmerad celldöd (apoptos) när celldelningen är skadad eller cancergenetisk information upptäcks. När tumörsuppressorproteinerna är defekta eller fungerar fel kan det leda till oregelbunden celldelning och cancersjukdomar. Exempel på välkända tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

"Borföreningar" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva föreningar eller sammanslutningar av celler eller vävnader i kroppen som kan vara skadliga eller patologiska. Dessa föreningar kan uppstå när olika typer av celler börjar växa och dela sig snabbare än normalt, vilket kan leda till att de bildar en massa eller ett klump som stör den normala funktionen hos det omgivande vävnaden.

Exempel på borforeningar inkluderar tumörer, cystor och skleroser. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancerceller eller inte. Cystor är slutna säckar fyllda med vätska, luft eller andra substanser som bildas inuti kroppen. Skleroser är förhårdnader eller förtjockningar av vävnad som kan orsaka skador på organen och deras funktioner.

Det är viktigt att notera att borforeningar kan vara asymptomatiska (utan symtom) under en längre tid, men kan också leda till allvarliga hälsoproblem om de inte behandlas i tid. Därför är regelbundna läkaregarderingar och undersökningar viktiga för att upptäcka och behandla borforeningar i ett tidigt stadium.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

Adenosinmonofosfat (AMP) är en nukleotid som består av en fosfatgrupp, en ribos och en adeninbas. Det är en viktig källa av energibärande fosfatgrupper inom celler och spelar också en roll i syntesen av andra nukleotider. AMP kan konverteras till andra nukleotider som adenosindifosfat (ADP) och adenosintrifosfat (ATP), beroende på cellens energibehov.

'Kväve' är ett grundämne med symbolen N och atomnummer 7. Det är en icke-metall som utgör ungefär 78 % av jordens atmosfär i form av gasen kvävdoter, N2. Kvävet är en viktig näringsämne för växter, djur och mikroorganismer, eftersom det är ett essentiellt beståndsdel i aminosyror, nukleotider, proteiner och DNA.

I medicinsk kontext kan kväve ha olika användningsområden. Till exempel kan kvävegas användas för att behandla sår eller brännskador genom att skapa ett miljö som förhindrar tillväxten av bakterier. Kväveoxid (NO) är också en gas som har medicinska användningsområden, framför allt inom lungsjukvården, där den används för att vidga luftvägarna hos patienter med astma eller kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Fosfolipidtransporterande proteiner, även kända som flippaser eller fosfolipidskiljare, är en typ av protein som hjälper till att transportera fosfolipider mellan de två membranhalvorna i en biologisk membran. Deras huvudsakliga funktion är att underlätta remodelleringen och homeostasen hos cellmembranet genom att reglera fördelningen av fosfolipider, särskilt ämnen som innehåller kolesterol.

Fosfolipidtransporterande proteiner kan delas in i två huvudkategorier: A-typ (P4-ATPas) och ABC-transporterna (ATP-bindande kassetter). Båda typerna av proteiner använder energi från ATP-hydrolys för att transportera fosfolipider mot gradienten över membranet.

A-typ-flippaser är enzymer som katalyserar transporten av fosfolipider från den extracytoplasmatiska (ytliga) membranhalvan till den cytoplasmatiska (insidan) halvan, medan ABC-transporterande proteiner kan transportera fosfolipider i båda riktningarna.

Dysfunktion eller mutationer i fosfolipidtransporterande proteiner har visats korrelera med olika sjukdomar, inklusive neurologiska störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

'TATA-box' er en betegnelse for en specifik sekvens af DNA-baser, der findes i promotorregionen af eukaryotiske gener. Denne sekvens er en cis-aktivator, som spiller en vigtig rolle i initieringen af transkriptionen af genetisk information til RNA. TATA-boksen består af et område med ca. 25 baser, hvoraf de 6 er meget konservative og typisk har sammensætningen TATAA/TATAAG. Denne sekvens dannes som en loop, der kan binde til transskriptionsfaktorer, herunder TBP (TATA-binding protein), hvilket resulterer i at RNA-polymerase II kan binde sig og starte transkriptionen.

Förekommer främst i prokaryota celler. Förekommer främst i eukaryota celler. DNA-strängen klyvs med en nukleas och RNA-strängen ... Detta kan ske på flera sätt: Den viktigaste typen av rekombination i våra celler är överkorsning. Det är den process som gör ... I klassisk genetik betyder "rekombination" att celler eller organismer bildats genom att genetiskt material från två föräldrar ... kombinerats, eller att celler/organismer införlivat nytt DNA i sitt genom. Nuförtiden kan det även betyda DNA eller proteiner, ...
... er finns i alla eukaryota celler. Ubiquitin binder till proteiner som ska brytas ned och fungerar därmed som en signal ...
Detta återfinns normalt inte i eukaryota celler. Dock är det associerat med flera olika sorters virus, som använder RNA ...
Dessa mönster uppkommer genom komplex interaktion mellan många celler. I eukaryota celler finns kromatin-strukturer som ... Eukaryota celler har nästan alltid flera kromosomer. Dessa har ändpunkter. Människocellens längsta kromosom är 247 miljoner ... Haploida celler uppstår genom att diploida celler delar sig utan att DNA kopieras. Dottercellerna erhåller då en slumpvis vald ... Dessa celler som får formen av en skära (engelska sickle) har därför mycket svårare att ta sig fram genom de minsta blodkärlen ...
Hans forskningsområde är transkription i eukaryota celler. Gustafsson invaldes 2008 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien ...
Till skillnad från eukaryota celler kan bakterier tillverka folsyra. Trimetoprim är ett exempel på ett vanligt antibiotikum som ... Bakterier saknar cellkärna men har liksom eukaryota celler DNA. Kinoloner och metronidazol stör på olika sätt DNA-syntesen ... eukaryota celler). Det måste alltså verka på de beståndsdelar eller processer i bakterier som saknas hos, eller är mycket ... eukaryota celler. Av dessa finns endast ett fåtal. Se nedan. De allra flesta bakterier, till skillnad från alla djurceller, har ...
... är en organell som förekommer i eukaryota celler. I golgiapparaten bearbetas, sorteras och paketeras de ...
Prokaryota celler skiljer sig från eukaryota i flera avseenden. Prokaryoten saknar cellkärna (och således kärnmembran) och har ... Prokaryota celler har även plasmider, som innehåller ett tiotal gener. Donatorcellen bildar en pilus på sin yta, som därefter ... Under den första hälften av denna period var prokaryota celler (bakterier) de enda levande organismerna på jorden. Vidare ... Dock förekommer cellväggar hos vissa eukaryota växtceller och svampar, men sammansättningen är olika. Kromosom - den prokaryota ...
För eukaryotaceller kan energiomsättning ske genom cellandning eller fotosyntes. Celler kan reagera på yttre stimulans på flera ... Med mitos bildas så kallade somatiska celler, vilket innefattar alla celler förutom könsceller. Den andra processen kallas ... Eukaryotaceller kan slå ihop sig och jobba tillsammans och därmed bilda flercelliga organismer. De kan även specialisera sig ... Antingen sker det genom mitos där en cell replikerar sitt DNA för att sedan delas till två nya celler med samma genetiska ...
Transformation är motsvarigheten när bakterier istället för eukaryota celler används. (Artiklar som behöver källor 2019-12, ... Mikroinjektion går ut på att celler studeras under mikroskop, varvid en mycket tunn nål penetrerar plasmamembranet och DNA:t ... Elektroporering går ut på att kultiverade celler appliceras i en kyvett tillsammans med det främmande DNA:t, därefter ...
En form av biologiskt membran är cellmembranet på eukaryota celler. Det består av ett lipidbilager med inbäddade proteiner och ... Exocytos hos prokaryoter: Exocytos ses traditionellt som förbehållet eukaryota celler. Den här föreställningen bröts dock med ... Cellmembranen är inte samma substans som de isolerande vävnader som formas av lager av celler, som slemhinnor, basalmembran ... I experiment används elektroporering för att introducera hydrofila molekyler i celler. Den här tekniken är särskilt användbar ...
I eukaryota celler utförs den oxidativa fosforyleringen på mitokondriens inre membran. I det tidigare steget flyttar ...
Hos eukaryota celler består varje gen av en till hundratals exoner. Dessa bitar av funktionell DNA-kod kan sättas ihop i olika ...
Hos celler som saknar membranavgränsad kärna, prokaryota celler, sker transkriptionen i cytoplasman. I eukaryota celler sker ... I celler som har membranavgränsad cellkärna, eukaryota celler, sker nästan all transkription i just kärnan. Den nyskapade mRNA- ... Mitokondrier är organeller i eukaryota celler som har ett ringformat DNA, som kodar för ca 13 gener. Även detta DNA ...
... en är en struktur inne i de flesta typer av eukaryota celler. Centrosomen består av två centrioler, en moder- och en ...
I eukaryota celler utförs denna process av en uppsättning proteiner som befinner sig i och omkring det inre membranet i ... Citronsyracykeln är den i särklass största energiproducenten i de flesta eukaryota celler. En del av denna energi levereras i ... De stora molekyler som celler och vävnader består av har vanligtvis byggts upp genom att cellen stegvis lagt till en liten ... Så har man till exempel funnit samma karboxylsyror både i bakterien Escherichia coli och i elefantens alla celler. Dessa ...
Mitokondrierna förenades med de eukaryota celler för åtminstone 2 miljarder år sedan. Man antar att mitokondriens förfader (" ... som har anpassat sig till ett liv inne i eukaryota celler i ett s.k. symbiotiskt förhållande. ... som ingick i ett endosymbiotiskt förhållande med proto-eukaryota celler. Under evolutionens förlopp har de endosymbiotiska ...
... har även nödvändiga funktioner för fortlevnaden hos alla eukaryota celler [vilka?]. Muskelkontraktion Wikimedia Commons ...
I eukaryota celler förlänger DNA-polymeras δ Okazaki fragmenten i riktning 5'→3'. När polymeraset når RNA-primern från det ... I prokaryota celler avlägsnas RNA-primrarna med hjälp av RNas H, ett enzym som bryter ner RNA, samt polymeras I. Polymeras I ...
... är ett skikt av kolhydrater som finns på utsidan av alla eukaryota celler. Kolhydraterna förekommer som ... I och med att glykokalyx kan vara väldigt varierande olika celler emellan kan likartade celler känna igen varandra och veta ...
... är den idag dominerande teorin om hur uppkomsten av eukaryota celler har gått till. Teorin går ut på att ... Den här upptäckten ledde till teorin om hur eukaryota celler kan ha uppstått Flertalet levande organismer var för 2 miljarder ... I eukaryota celler finns den största delen DNA i cellkärnan, men även mitokondrier och plastider (i växtceller och algceller) ... Det var i samband med syreökningen på jorden som den eukaryota organismen uppstod. Det här är en händelse av stor betydelse då ...
... är ett motorprotein som svarar för transport av organeller och kromosomer i eukaryota celler. Det har även en funktion ...
... er eller nuclear pores är öppningar av protein i dubbelmembranet på cellkärnan i eukaryota celler. De består av stora ...
För andra betydelser, se Alger (olika betydelser). Alger (latin: algae) är de eukaryota organismer som utvinner energi ur ljus ... Några trådformiga cyanobakterier har specialiserade celler för kvävefixering kallade heterocyster. Alla andra alger är ... eukaryota och utför sin fotosyntes i särskilda membranförsedda organeller kallade kloroplaster. Kloroplaster innehåller DNA och ...
Typen at ATPas varierar mellan olika sorters celler. V-ATPas brukar finnas i tonoplasten hos eukaryota celler, F-ATPas brukar ...
Födan består ofta av andra mikroorganismer och bakterier, men även alger och eukaryota celler förekommer. Nyare studier visar ...
... , Cell division cycle 6, är ett protein i eukaryota celler som studerats i Saccharomyces cerevisiae. Proteinet är en viktig ... är en av flera redundanta mekanismer som förhindrar re-replikation av DNA i eukaryota celler. Den kristallografiska strukturen ... Det har visats att överuttryck av CDC6 inte inducerar re-replikation i besläktade celler, förmodligen på grund av hämning genom ... Dessa fynd tyder på att avreglering av CDC6-uttryck i mänskliga celler utgör en allvarlig risk för karcinogenes. Nedreglering ...
... används om man vill studera eukaryota celler eftersom de fungerar nästan likadant men är enklare. Man tror att kunskapen ... Morfologiskt liknar bakteriernas celler arkéernas. Formen kan vara kocker eller stavar och de har ungefär samma storlek. ... om arkéer kan användas till att anpassa eukaryota celler till extrema miljöer. Nitrosopumilus maritimus är den enda odlade " ...
... (Eukaryota) är en av de tre domäner som organismer delas in i enligt modern systematik. En eukaryot är alla celler ... Det finns flera olika hypoteser om exakt hur den eukaryota cellen först utvecklades. Inslag av endosymbios, det vill säga att ... Virus är biologiska enheter som parasiterar på celler och faller utanför denna klassifikation.[källa behövs] Ordet är bildat av ... Eukaryota) har traditionellt indelats i fyra riken (med prokaryoterna i ett eget rike): Djur (Animalia) Svampar (Fungi) räknas ...
... är komplex av DNA och proteiner, huvudsakligen histoner men även andra genregulatoriska proteiner, i eukaryota celler ...
Förekommer främst i prokaryota celler. Förekommer främst i eukaryota celler. DNA-strängen klyvs med en nukleas och RNA-strängen ... Detta kan ske på flera sätt: Den viktigaste typen av rekombination i våra celler är överkorsning. Det är den process som gör ... I klassisk genetik betyder "rekombination" att celler eller organismer bildats genom att genetiskt material från två föräldrar ... kombinerats, eller att celler/organismer införlivat nytt DNA i sitt genom. Nuförtiden kan det även betyda DNA eller proteiner, ...
En av många specialiserade komponenter (organeller) i eukaryota celler. De eukaryota cellerna bildar svamparna, växterna, ... En av många specialiserade komponenter (organeller) i eukaryota celler. De eukaryota cellerna bildar svamparna, växterna, ... Mitokondrierna var ursprungligen bakterier som tog sig in i andra celler, och en stor del av deras biologi måste betraktas ur ...
Den sekretoriska vägen (secretory pathway) i eukaryota celler består av flera olika organeller som styr transport och olika ...
Eukaryota celler. Djur (inkl. människan), växter och svampar är uppbyggda av eukaryota celler. ... Eukaryota celler har troligen uppstått genom att en "urkaryot" cell (släkt med dagens arkéer, se nedan) tog upp en bakterie som ... Endosymbiontteorin: Hur eukaryota djur- och växtceller har uppstått.. Växtceller har troligen uppstått genom att en eukaryot ...
Resultaten indikerar att eukaryota celler hade en mycket komplex organellstruktur, bland annat med en fungerande golgi-apparat ... Heda Agić har studerat den allra tidigaste evolutionen av komplext liv, genom att rena fram små, eukaryota mikrofossil ur sten ... Heda Agić har studerat den allra tidigaste evolutionen av komplext liv, genom att rena fram små, eukaryota mikrofossil ur sten ...
Eukaryoter uppstod genom att bakterier integrerade sig med föregångarna till eukaryota celler, något som föreslås i ... Hos vissa bakterier tränger utskott av styva proteintrådar ut genom cellväggen, dessa kan fästa bakterien vid andra celler. Så ... Kapseln är en vanlig komponent hos patogena bakterier eftersom komponenterna i kapseln gör att den liknar kroppsliga celler ... Många bakteriearter existerar som enstaka frilevande celler, andra bildar typiska mönster med andra bakterier som ett resultat ...
En grupp celler som inkluderar fibroblaster, broskceller, fettceller, den glatta muskulaturens celler och benceller. ... Endokrina celler (0) * Epitelceller (0) * Erytroida celler (0) * Eukaryota celler (0) * Könsceller (0) ...
En fråga som många ställer sig är: Vad är skillnaden mellan prokaryota celler och eukaryota celler? ... Alla eukaryota celler kan föröka sig genom vanlig mitos (celldelning), och vissa mer komplicerade organismer använder sig av ... Eukaryota celler har en cellkärna. Kärnan skyddas av ett kärnmembran, som reglerar in och ut-transport. ... Storleken på eukaryota celler har vanligtvis en diameter på någonstans mellan 5-20 µm. ...
Eukaryota: Är organismer vars celler har en mer avancerad kärna. Särskiljer sig väsentligen från enklare celler och har ... ATP-syntas: Ensym som skapar den energilagrande molekylen ATP som är den mest använda energivalutan för alla organismers celler ... Celler fungerar som små elkraftverk/elmotorer som kan omvandla elektrisk energi till mekanisk och vice versa. ... Vilket inte annars är möjligt eftersom celler inte släpper igenom vaccin för att möjliggöra detta. ...
I eukaryota celler sker dessa reaktioner i mitokondrierna.. Översätt bild: Pyruvat; Acetyl-CoA; Co-A ... Mitokondrierna i celler, som producerar mycket energi, har många cristae = veck på den inre membranen.. Översätt bild: ...
Topoisomerasenzymer är närvarande i både eukaryota och prokaryota celler. Dess existens förutspåddes av forskarna Watson och ...
som inkluderar alla bakterier, virus och eukaryota celler. Erhållna sekvenser mappas även mot alla sekvenser i databasen RefSeq ...
Legionellas förfäder angrep celler för miljarder år sedan Förfäderna till legionellabakterier infekterade eukaryotaceller redan ... Legionellas förfäder angrep celler för miljarder år sedan 2022-02-16 Förfäderna till legionellabakterier infekterade ... eukaryotaceller redan för två miljarder år sen. Detta skedde snabbt efter att eukaryoter började livsnära sig på bakterier. Det ...
Eukaryoter (Eukaryota) är en av de tre domäner som organismer delas in i enligt modern systematik. En eukaryot är alla celler ... Virus är biologiska enheter som parasiterar på celler och faller utanför denna klassifikation.[källa behövs] ... Det finns flera olika hypoteser om exakt hur den eukaryota cellen först utvecklades. Inslag av endosymbios, det vill säga att ... Domänen eukaryoter (Eukaryota) har traditionellt indelats i fyra riken (med prokaryoterna i ett eget rike): ...
p,,strong,Förfäderna till legionellabakterier infekterade eukaryotaceller redan för två miljarder år ... Denna mikroorganism representerar en felande länk i evolutionen av komplext liv och studien visar hur de komplexa celler som ...
Den största skillnaden mellan eukaryota celler och prokaryota celler är närvaron av en kärna och organeller i eukaryoter, som ... Cilia och flagella är två olika typer av mikroskopiska bihang på celler. Cilia finns i både djur och mikroorganismer, men inte ... De eukaryota organismernas rike - Animalia, Plantae, Monera, Fungi och Protista - faller nu under Eukarya. Bakterier tillhör ... Dessa organismer, kallade arkebakterier, är prokaryota celler som är tillräckligt olika bakterier för att motivera sin egen ...
p,,strong,Förfäderna till legionellabakterier infekterade eukaryotaceller redan för två miljarder år ... Denna mikroorganism representerar en felande länk i evolutionen av komplext liv och studien visar hur de komplexa celler som ...
Det övergripande målet för MOBA03 är att ge er en bred biokemisk och molekylärbiologisk kunskap om hur eukaryota celler ...
Våra kroppar består av en himla Det finns olika huvudtyper av celler - prokaryota och eukaryota.Den prokaryota cellen saknar ... Olika celler har olika uppgifter. Alla celler är inte helt lika. De har olika uppgifter och därför har de också lite olika ... Olika gener är aktiva i olika celler. De får därför olika utseende och funktion. Olika celler har olika uppgifter. ... Alla celler i kroppen har samma information i sitt DNA. Men om alla har samma recept för proteiner, varför blir då inte alla ...
Mitokondrierna i alla eukaryota celler (från början bakterier som började leva i symbios inne i och med andra encelliga ... På så sätt måste livet nödvändigtvis ha börjat med enskilda celler, och allt dessförinnan brukar bara betraktas som olika ... Kloroplasterna i växtceller (cyanobakterier som togs upp av andra celler) som gör att växter har fotosyntes.. - Bakterier i ...
Eukaryota celler har cellkärna, och flera membranavgränsade organeller (som I eukaryota celler skulle i de allra flesta fall ... 1] Celler förökar sig genom delning.. Då blir det viktigt, ibland rent av viktigast, vad besluten uttrycker för dess det finns ... Nk celler test. Etikettexten använder allt tillgängligt utrymme på prestationspanelen. Det går att hovra över en cell för att ... Och med tanke på att vår kropp består av ungefär 50 000 miljarder celler, innebär det att vi på ett enda dygn gör av med en ...
Eukaryota celler & organeller. - Organiska molekyler i cellen. - Cellandning & ATP. - Cellmembran och cellskelett/" ... Prokaryota celler & virus. - Virus. Människans fysiologi. Grunder. - Grundläggande processer & begrepp. Rörelse & ...
Eukaryota vs. prokaryota celler. *Bakterier*Bakteriernas yttre byggnad. *Bakteriernas inre byggnad*Bakteriernas genom ... åter till vegetativa celler inom några minuter. Gasblåsor ...
Legionellas förfäder angrep celler för miljarder år sedan Förfäderna till legionellabakterier infekterade eukaryotaceller redan ...
Bakterien är en enda cell, de har en egen ämnesomsättning, bakterie cellen bygger upp nya celler och förökar sig på det sättet ... Skydda lednings- nätet Denna kan skilja sig temporalt (över säsong) och spatialt (geo- grafiskt). Vi är därmed eukaryota ... Virus partikeln kan endast föröka sig inuti andra levande celler. De flesta bakterier finns redan i kroppen och människan ... de läser av i vilken ordnin 13 nov 2019 Antibiotika kan skilja på mänskliga celler och bakterier. Men när han år 1928 upptäckte ...
eukaryota celler. manga magic the gathering. *uh. *ujLZ. *bTsZ. *xb. *pl. *vur ...
Med fokus på eukaryota organismer behandlar kursen genetik på cellulär och organism nivå, populationsgenetik och mikro- ... är den samma i alla celler så är det bara vissa gener Andra ämnen som ofta förekommer i artiklar om Genetik är: Forskning & ...
3-8. Alla celler har en uppsättning system för reparation av DNA. E-frågor. *Att DNA är dubbelsträngat kan utnyttjas vid ... En del eukaryota transposoner tror man har sitt ursprung i RNA-virus. Diskutera. *varför man tror det (ledtrådar) ...
Eukaryota 2 frågor * Arkeer 0 frågor Tidigare kallade arkebakterier. De utgör en av de tre huvudgrupper (domäner) av alla ... Bakterierna återfinns i specialiserade celler i bladlusens kroppshåla. * Campylobacter 0 frågor Ett släkte av bakterier i ... Gramnegativa aeroba stavar och kocker 0 frågor En grupp gramnegativa bakterier, bestående av stav- och klotformade celler. De ... Tenericutes 0 frågor En klass gramnegativa bakterier bestående av celler omgivna av ett plasmamembran. De skiljer sig från ...
Cancerterapier baserade på T-celler har visat en imponerande klinisk fördel. I synnerhet orsakar blockeringsterapier av ... Experimentell Upptäckt Av Korta Reglerande Motiv I Eukaryota Proteiner: Tips För Såväl God Praxis Som Dålig ...
  • Mitokondrierna var ursprungligen bakterier som tog sig in i andra celler, och en stor del av deras biologi måste betraktas ur det perspektivet. (helsinki.fi)
  • som inkluderar alla bakterier, virus och eukaryota celler. (folkhalsomyndigheten.se)
  • Dessa organismer, kallade arkebakterier, är prokaryota celler som är tillräckligt olika bakterier för att motivera sin egen klassificering. (kunskaper.se)
  • Mitokondrierna i alla eukaryota celler (från början bakterier som började leva i symbios inne i och med andra encelliga organismer) som gör att vi kan utvinna energi i cellandningen. (lu.se)
  • För några år sedan inriktade sig forskarna på snor som kom från barn med djupa Sedan genomför de en så kallad sekvensering, de läser av i vilken ordnin 13 nov 2019 Antibiotika kan skilja på mänskliga celler och bakterier. (netlify.app)
  • Förekommer främst i prokaryota celler. (wikipedia.org)
  • En fråga som många ställer sig är: Vad är skillnaden mellan prokaryota celler och eukaryota celler? (naturvetenskap.se)
  • Topoisomerasenzymer är närvarande i både eukaryota och prokaryota celler. (thpanorama.com)
  • Den största skillnaden mellan eukaryota celler och prokaryota celler är närvaron av en kärna och organeller i eukaryoter, som prokaryoter saknar. (kunskaper.se)
  • Våra kroppar består av en himla Det finns olika huvudtyper av celler - prokaryota och eukaryota.Den prokaryota cellen saknar cellkärna, så den enda DNA-strängen ligger fritt i cellvätskan. (web.app)
  • Eukaryoter ( Eukaryota ) är en av de tre domäner som organismer delas in i enligt modern systematik . (wikipedia.org)
  • En eukaryot är alla celler eller organismer med en definierad cellkärna . (wikipedia.org)
  • Vi är därmed eukaryota organismer. (netlify.app)
  • Med fokus på eukaryota organismer behandlar kursen genetik på cellulär och organism nivå, populationsgenetik och mikro-evolutionära processer. (firebaseapp.com)
  • Endosymbiontteorin: Hur eukaryota djur- och växtceller har uppstått. (ehinger.nu)
  • Eukaryota celler har cellkärna, och flera membranavgränsade organeller (som I eukaryota celler skulle i de allra flesta fall varje protein ha en egen promotor med övrig uppbyggnad av cellvägg och inre membran att bakterien blir mer De måste alltså först ske en annan infektion som gör miljön i vävnaden anaerob. (web.app)
  • De eukaryota organismernas rike - Animalia, Plantae, Monera, Fungi och Protista - faller nu under Eukarya. (kunskaper.se)
  • Biokemi som mer liknar de eukaryota cellerna. (ehinger.nu)
  • De eukaryota cellerna har tillgång till intracellulära symbioter i form av mitokondrier och kloroplaster som tar hand om många viktiga funktioner som har med energiproduktion att göra. (naturvetenskap.se)
  • En del celler har flimmerhår på ytan, till exempel cellerna i luftrören. (web.app)
  • Den bestämmer vad som får passera in i cellen Alla celler består av cytoplasma och är omslutna av ett cellmembran. (web.app)
  • Bakterien är en enda cell, de har en egen ämnesomsättning, bakterie cellen bygger upp nya celler och förökar sig på det sättet. (netlify.app)
  • Mitokondrierna i celler, som producerar mycket energi, har många cristae = veck på den inre membranen. (solunetti.fi)
  • I eukaryota celler sker dessa reaktioner i mitokondrierna. (solunetti.fi)
  • Förfäderna till legionellabakterier infekterade eukaryotaceller redan för två miljarder år sen. (uu.se)
  • Och med tanke på att vår kropp består av ungefär 50 000 miljarder celler, innebär det att vi på ett enda dygn gör av med en mängd ATP som nästan motsvarar vår egen kroppsvikt. (web.app)
  • Klassificering gör det lättare att jämföra observationer av levande varelser, från de enklaste encelliga organismerna till komplexa system som innehåller biljoner celler. (kunskaper.se)
  • Virus är biologiska enheter som parasiterar på celler och faller utanför denna klassifikation. (wikipedia.org)
  • Alla celler i kroppen har samma information i sitt DNA. (web.app)
  • beskriva den eukaryota cellens uppbyggnad och funktion. (liu.se)
  • I kursen studeras immunsystemets uppbyggnad och funktioner, samt grunderna i Föreläsningar ges om organ, celler och molekyler i immunsystemet samt om 17 feb 2020 Men immunförsvaret hos en nyfödd är otränat jämfört med immunsystemet hos äldre barn och vuxna. (firebaseapp.com)
  • Nedanstående text förklarar immunsystemets uppbyggnad och dess · Forskarna den eukaryota cellens uppbyggnad och cellcykeln. (firebaseapp.com)
  • Äggstockar Äggstockarna är två stycken organ som sitter på Eukaryota celler har också organeller som sköter cellens maskineri. (netlify.app)
  • ge exempel på hur celler kan påverkas av för kroppen främmande material. (liu.se)
  • Mikrobiologi och Ralph Steinman upptäckte immunsystemets dendritceller och deras unika förmåga upptäckter vet vi till exempel hur antikroppar är uppbyggda och hur T-celler. (firebaseapp.com)
  • Mikroskopering vid till exempel studier av celler eller celldelning. (didak.se)
  • Det övergripande målet för MOBA03 är att ge er en bred biokemisk och molekylärbiologisk kunskap om hur eukaryota celler fungerar. (lu.se)
  • Utvecklingen fram till att organen är utvecklade kallas för specialiserade celler i vävnader och organ. (netlify.app)
  • Dessutom tillåter en lättanvänd fysikalisk teknik som kallas impedansspektroskopi kontinuerlig analys av både TEER och den elektriska kapaciteten som ger ytterligare information om barriäregenskaperna hos celler som odlas på permeabla membran. (biomedicalhouse.com)
  • Enskilda mänskliga celler eller en grupp mänskliga celler, som inte är förenade av något slag av bindväv. (web.app)
  • Täta korsningar som förbinder intilliggande celler, styr passagen av molekyler över barriären och dessutom underlättar aktiva transportprocesser. (biomedicalhouse.com)
  • Även om de saknar mitokondrier kan dessa typer av celler fortfarande genomgå en form av cellandning för att omvandla sina matmolekyler till användbar energi i form av ATP. (kunskaper.se)
  • beskriva hur celler kan reglera sitt genuttryck och därmed sina funktioner. (liu.se)