'Dränering' är ett medicinskt begrepp som refererar till metoder för att avlägsna överskottsvätska eller vätska som ansamlas i kroppen. Detta kan ske genom olika tekniker, beroende på var i kroppen dräneringen behövs. Några exempel är:

1. **Lymfdränering:** En metod för att avlägsna överskottsvätska och cellavfall från lymfsystemet, ofta använd vid edem eller efter operationer.
2. **Paracentes:** En procedure där en nål eller tunn tarmrör inleds i bukhålan för att dränera överskottsvätska eller ascites (en ansamling av vätska i bukhålan).
3. **Thoracocentes:** En procedure där en nål eller tunn tarmrör inleds i brösthålan för att dränera överskottsvätska eller luft som ansamlats i brösthålan (pneumothorax eller pleuravätska).
4. **Hjärtdränering:** En procedure där överskottsvätska avlägsnas från hjärtkammare eller perikardvätska (vätska runt hjärtat) under kontrollerade förhållanden, ofta vid akut hjärtsvikt eller trauma.

Det är viktigt att notera att dränering bör utföras av kvalificerad medicinsk personal och under övervakning för att undvika komplikationer som infektioner, skador på omgivande vävnader eller organ, eller allvarliga elektrolyt- eller blodvolymrubbningar.

Lägesdränage (eng. "wound drainage") är ett medicinskt förfarande där exsudat, blod eller andra kroppsv likor avlägsnas från ett sår eller en vävnadspocket med hjälp av dräneringsrör. Detta görs vanligen för att förebygga påstuvning och infektioner samt underlätta läketiden. Dräneringsröret kan vara kopplat till en sänka eller ett slutet system för avfallshantering. Lägesdränage används ofta efter operationer eller vid abscesser, hjärnblödningar och andra sjukdomstillstånd som involverar vätskeansamling i kroppen.

"Avloppsdränering" är en medicinsk term som refererar till processen där excessvätska eller vätskor avlägsnas från kroppen. Detta kan ske på olika sätt, beroende på var i kroppen avloppsdräneringen sker. Några exempel är:

* Urinering: Avloppsdränering av urinen från njurarna genom urinvägarna.
* Svettning: Avloppsdränering av svett via svettkörtlarna på huden.
* Avflöde från sår eller sårskorpor: Avloppsdränering av infektionsvätska, blod eller nekrotiskt vävnadsmaterial från en sårplats.
* Ascitesdränering: Avloppsdränering av ascitesvätska från bukhålan.
* Pleuradränering: Avloppsdränering av vätska från pleurahuvan runt lungorna.

Avloppsdräneringen kan ske naturligt eller med hjälp av medicinska ingrepp, beroende på patientens behov och tillstånd.

I medically, 'varicella' refers to the viral infection better known as chickenpox. It is a highly contagious disease caused by the varicella-zoster virus (VZV). Chickenpox is characterized by an itchy rash that typically begins on the face, chest, and back before spreading to the rest of the body. The rash goes through several stages, from small, flat red spots to blisters filled with clear fluid, to scabs.

Chickenpox is usually a mild disease in children, but it can be more severe in adults and people with weakened immune systems. It is typically spread through the air by coughing or sneezing, or by direct contact with the rash of an infected person. The best way to prevent chickenpox is through vaccination.

'Sugning' er en medisinsk behandlingsmetode hvor et vakuum skabes for å fjerne væsker eller luft fra et område i kroppen. Denne metoden brukes ofte i medisinske tilfeller som å lage dråner under operasjoner, å avvase edema (svulst) eller å fjerne infeksjonsmateriale fra sår og sår. Sugning kan også være en del av behandlingen for å hjelpe med å fjerne luft fra lungsrammen ved respiratorisk distress syndrom (RDS).

En pankreatisk pseudocysta är en encapsulerad, fluidfylld accumulation av vätska och nekrotiskt vävnad i buken, som orsakas av en skada på eller sjukdom i bukspottkörteln (pancreas). Det skiljer sig från en äkta cysta, som har en epitelvägg. Pseudocystan uppstår vanligen som en komplikation till akut pankreatit eller kronisk pankreatit, trauma eller annan skada på bukspottkörteln. Symptomen kan variera från smärta i magen eller baken, illamående, kräkningar, aptitlöshet och viktminskning till inga symptom alls. Behandlingen kan bestå av observation, dränering av cystan eller kirurgi beroende på storleken, läge och symtom.

Toraxdräns definieras som en tunn, böjlig slang eller rör med en sugkopp på änden, som används för att dränera vätska eller luft från toraxhålan (omgivningen till lungorna) under behandling av medicinska tillstånd som exempelvis lungcollapse, pleuravred eller efter en thoraxkirurgisk operation. Dränagen hjälper till att förhindra överflödig vätska eller luft från att bygga upp i toraxhålan och pressa på lungorna, vilket kan orsaka andningssvårigheter och andra komplikationer.

Kammarvattendränage är en medicinsk procedure där ett rörlikt kanyl (tunn, böjlig tub) införs i perikardrummet, den membran som omsluter hjärtat, för att dränera överskott av vätska eller blod som har accumulerat i detta utrymme. Accumulering av vätska i perikardrummet kallas perikardial effusion och kan orsaka kompression av hjärtat och därmed leda till symptom som andnöd, bröstsmärta eller irreguljära hjärtslag. Dränage av denna vätska kan vara livräddande beroende på svårighetsgraden av kompressionen. Proceduren utförs vanligtvis under kontroll av ultraljud och under lokalbedövning eller med patient under narkos. Efter proceduren kan en dränagekateter lämnas kvar för att fortsatt dränera vätska om det behövs.

Obstruktiv lungemfysem, også kjent som "obstruktiv bronkikterus", er en tilstand der luftveiene i lungene blir restriktive eller obstruerte, fremfor all av utskillelse av slimet fra lungene. Dette kan føre til at luften ikke kan komme ut av lungene effektivt når du sykter ut, noe som kan føre til å ha vanskelighet med å inntekte nok ilt og kan forårsake hoste og trangst.

Den vanligste årsaken til obstruktiv lungemfysem er kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), som inkluderer både høyt blodtrykk i lungene (pulmonale hypertoni) og emfysem. Andre mulige årsaker kan være astma, bronkitis, lungefibrose, lungekreft eller andre former for luftveisforstyrrelser. Behandlingen av obstruktiv lungemfysem vil typisk inkludere å behandle den underliggende årsaken, samt å bruke medisiner som hjelper til å åpne luftveiene og fjerne slimet fra lungene. I værste fall kan en lungsjurggen være nødvendig for å fjerne det obstruktive materialet fra lungene.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

Lymphoscintigraphi är en medicinsk undersökningsmetod som använder små mängder radioaktivt marquerade ämnen (radiotracerare) för att studera och kartlägga transporten av lymfa i lymfkärlen och lymfknutorna.

I samband med en lymphoscintigrafi injiceras radiotraceraren vanligen i huden, ofta i anslutning till ett område som ska undersökas, t.ex. en extremitet. Därefter följer man med en gammakamera transporten av radiotracern in i lymfkärlen och lymfknutorna under flera timmar. Detta ger en radiografisk bild som kan användas för att bedöma funktionen hos lymfsystemet, upptäcka eventuella blockader eller avvikelser i transporten av lymfa och ställa en diagnos vid olika sjukdomar som berör lymfsystemet, till exempel lymfödem eller cancer.

Lymfatiska systemet är ett komplext transport- och försvarssystem hos däggdjur, inklusive människan. Det består av lymfkärl, lymfknutor, mjölke, tonsiller, Peyers plackar, broskben, milt, timmar och andra lymfoida vävnader spridda över kroppen.

Lymfatiska systemet har två huvudsakliga funktioner:

1. Att transportera lymfa, en klar vätska som innehåller vita blodkroppar (lymfocyter) och andra ämnen, från perifera delar av kroppen tillbaka till blodomloppet. Lymfan transporterar näringsämnen, hormoner och avfall tillbaka till blodet.
2. Att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen genom att producera och distribuera lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa infektioner och sjukdomar.

Lymfknutorna är små, avlånga strukturer som finns i hela kroppen, men de flesta är koncentrerade i halsen, armhålorna, ljumskarna och buken. De innehåller en stor mängd vita blodkroppar (lymfocyter) och filtrerar lymfan för att rensa den från bakterier, virus och andra främmande ämnen. När ett främmande ämne upptäcks i lymfan aktiveras lymfocyterna och utvecklar en immunrespons mot det.

Mjölken är en del av lymfatiska systemet som finns i bröstkörtlarna hos kvinnor. Den producerar modersmjölk som innehåller näringsämnen, hormoner och antikroppar som skyddar barnen mot infektioner.

I allmänhet är lymfatiska systemet en viktig del av kroppens immunförsvar och hjälper till att förhindra sjukdomar och infektioner.

Hjärnvenerna är ett system av blodkärl som förser hjärnan med näring och syre, och tar bort avfallsprodukter. Det består av två typer av kärl: arterier och vener. Arterierna transporterar syresatt blod från hjärtat till hjärnan, medan venerna transporterar syrefattigt blod och avfallsprodukter tillbaka till hjärtat. Hjärnvenerna bildar ett mycket omfattande nätverk av kärl som sträcker sig över hela hjärnan och är väsenskruttiga för hjärnans funktion och överlevnad.

Endoscopic Retrograde Cholangiopancreatography (ERCP) är en medicinsk undersökningsmetod som används för att undersöka och behandla problem relaterade till gallgångar och/eller pankreasgångar. ERCP kombinerar endoskopi, en teknik där en flexibel, belyst tub är insatt via munnen och ned i matstrupen, med fluoroskopi, en typ av röntgenundersökning som används för att guida placerandet av en kateter (en tunn, böjlig slang) in i gallgångarna och/eller pankreasgångarna. Kontrastvätska injiceras sedan genom katetern för att fylla och visualisera gallgångarna och/eller pankreasgångarna på röntgenbilderna. ERCP används ofta för att diagnostisera och behandla gallstenar, tumörer, inflammation och andra abnormaliteter i gallgångarna och/eller pankreasgångarna.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Koledokostomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk proceduren där en konstgjord öppning skapas mellan gallgången (koledok) och bukhinnan (stomia). Detta görs vanligtvis för att underlätta avflödet av gallvätska när den naturliga utgången är blockerad eller inte fungerar korrekt.

Den konstgjorda öppningen kallas en koledokostomibypass och kan vara permanent eller tillfällig, beroende på underliggande orsaken till gallgångens obstruktion. Den konstgjorda öppningen kan anslutas till en yttre säck (extern koledokostomi) eller till tarmen (intern koledokostomi).

Extern koledokostomi används ofta som ett temporärt lösning för att avlasta en inflammation eller infektion i gallgången, medan intern koledokostomi kan vara ett permanent alternativ när det inte går att återställa den normala gallgångens funktion.

'Varansamling i lungsäcken' refererar till när små, vita, rundade structuren, kallade 'varior', ansamlas i lungornas luftsäckar (alveoler). Varior är små klumpar av vitamin K-berikad blodkoagulationsprotein som bildas av celler som kallas amoebocyter hos broskfiskar och reptiler.

Varansamling i lungsäcken kan orsakas av olika faktorer, inklusive lunginflammation, pneumoni, trauma eller cancer. Denna tillstånd kan leda till andningssvårigheter och behöver vanligtvis medicinsk behandling.

Det är värt att notera att varior sällan ses hos däggdjur, inklusive människor, eftersom vi har ett annat system för blodkoagulering.

'Luft i lungsäcken' (i medicinska sammanhang) är ett tillstånd där luft har accumulerat i pleuran, den yttre hinna som omger lungorna. Detta kallas ofta för en pneumothorax. Orsakerna kan variera, men det kan exempelvis bero på skada, sjukdom eller underlättas av vissa aktiviteter som dykning. Symptomen kan inkludera plötslig bröstsmärta, hosta, andnöd och i allvarliga fall hypoxi (syrgasbrist). Behandlingen beror på svårighetsgraden av tillståndet, men kan omfatta observation, syreterapi, aspiration av luften eller kirurgiskt ingrepp.

En bukabscess är en encapsulering av inflammerat vävnad och frånvaro av normalt tarmluft i mag-tarmsystemet, oftast orsakad av en infektion. Den kan vara lokaliserad till musklerna i buken eller till peritonealrummet (den yttre layern av tarmsäcken). Bukabscesser kan vara farliga om de inte behandlas, eftersom de kan sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer. Behandlingen består ofta av antibiotika och dränering av abscessen.

En torakostomi är ett kirurgiskt ingrepp där en öppning, en stoma, skapas i thoraxväggen för att dränera luft eller vätska från brösthålan. Detta kan vara nödvändigt vid behandling av till exempel lunginflammationer, cancer eller trauma. Torakostomi kan också användas för att underlätta andningen efter operationer i bröstet. Öppningen täcks vanligtvis med en särskild plasttub som hålls på plats med ett bandage.

Likvor är en klar, lysande vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och hjälper till att skydda dessa organ genom att absorbera stötar och skapa ett buffert mot tryckvariationer. Likvorshuntar är abnorma anatomiska förbindelser mellan likvorvätskan och blodomloppet eller annan kroppsvätska, vilket orsakar en onormalt hög flöde av likvor från centrala nervsystemet till andra delar av kroppen. Detta kan leda till ett underskott av likvor i hjärnan och ryggmärgen, vilket kan orsaka en rad symtom som exempelvis huvudvärk, yrsel, balansstörningar och i vissa fall neurologiska skador. Likvorshuntar kan vara inneboende eller uppstå till följd av skada eller sjukdom, till exempel hjärntumörer eller trauma. Behandlingen för likvorshuntar kan bestå av kirurgiska ingrepp, medicinsk behandling eller både och.

"Gallvägskirurgiska tekniker" refererar till de olika metoderna och procedurerna som används under gallblås- eller bilstasoperationer. Detta kan inkludera:

1. Laparoskopisk kirurgi: En minimal-invasiv teknik där små snitt görs i buken och en kamera och specialdesignade instrument används för att operera. Denna metod används ofta vid gallblåse removal (cholecystectomi).
2. Öppen kirurgi: En traditionell teknik där en större incision görs i buken för att direkt kunna se och operera på strukturerna. Denna metod används ofta när laparoskopisk kirurgi inte är möjlig eller lämplig.
3. Cholecystostomi: En procedur där en tunnel görs mellan gallblåsan och bukhinnan för att dränera gallflödet från gallblåsan, ofta använd som ett temporärt behandlingsalternativ vid akut gallblåseinflammation.
4. Gallstensframkallad common bile duct dilation (CBD): En procedur där en endoskopisk ultraljudsond används för att krossa gallstenar i gemensamma levergångarna och underlätta deras avlägsnande.
5. Choledochoskopi: En procedure där en flexibel, slank bilstas endoskop insätts genom bukhinnan eller via andra rutter för att undersöka och behandla strukturer i gallgångarna.
6. ERCP (Endoscopic retrograde cholangiopancreatography): En procedure där en flexibel, slank bilstas endoskop används för att diagnostisera och behandla problem med gallgångarna och/eller bukspottkörteln.
7. Laparotomi: Öppna kirurgiska ingrepp i gallvägar eller levern.
8. Cholecystektomi: Kirurgisk avlägsnande av gallblåsan, ofta utförs laparoskopiskt (minimalt invasivt).

En galne bol (gallstone) är en fast, stelnad samling av substans som bildats inuti gallblåsan. Den består vanligtvis av kolesterol eller bilirubin, två ämnen som finns naturligt i gallan. Gallstenar kan vara mycket små (mindre än 3 millimeter i diameter) eller så stora som en golfboll. Många människor har en enda gallsten, medan andra kan ha flera.

Gallstenar bildas när substansen i gallan kristalliserar och blir till en fast massa. Detta kan hända om gallblåsan inte töms ofta eller om gallan innehåller för mycket kolesterol eller bilirubin. Vissa personer är mer benägna än andra att utveckla gallstenar, till exempel äldre kvinnor och personer med övervikt eller aderton.

De flesta människor som har gallstenar märker inte av det, eftersom de inte orsakar några symptom. Men om en gallsten blockerar någon av gallgångarna kan det leda till smärta, inflammation och andra komplikationer, såsom gulsot (icterus) eller akut bukinflammation (cholecystitis). I dessa fall behöver personen sannolikt få behandling, vanligtvis i form av kirurgi.

"Gallvägsinflammation", även känd som "cholangit", är en medicinsk term som refererar till en inflammation i gallgångarna. Gallgångarna är små rör som transporterar gallflüssan från levern till tarmen. Denna inflammation kan orsakas av en infektion, ett blockage i gallgångarna eller andra sjukdomar som påverkar levern och gallan. Symptomen på gallvägsinflammation kan inkludera smärta i överkroppen, feber, gulsot (icterus), illamående och kräkningar. Behandlingen av gallvägsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika för infektioner, behandling för att öppna upp blockage i gallgångarna eller kirurgi om det finns en gallsten eller annan strukturell anledning till problemet.

En hjärnsinus är ett slags utvidgning i skallbenen där det förekommer luftfyllda rum, kallade paranasala sinus. Dessa strukturer innehåller vanligtvis luft och hjälper till att fuktighet och varme regleras i näsa och svalg. Ordet "hjärnsinus" används ofta för att referera till de paranasala sinusen som är nära hjärnan, däribland frontova, etmoidala, sphenoidala och maxillära sinusen. Infektioner eller andra sjukdomar i dessa områden kan leda till komplikationer eftersom de gränsar till hjärnan och kranialnerverna.

En ventrikulostomi är ett medicinskt ingrepp där en liten öppning skapas i en hjärnventrikel, det vill säga en av de hålrummen i hjärnan som innehåller cerebrospinalvätska (CSF). Detta görs vanligtvis genom att borra ett hål i kraniet och sedan insätta en tunn tub (kateter) i ventrikeln.

Denna procedure används ofta för att underlätta avflödet av ökade volymer av cerebrospinalvätska vid ovanligt högt tryck, till exempel vid hydrocefalus eller andra patologiska tillstånd som påverkar hjärnvätskan. Genom att skapa en ventrikulostomi kan överskottet av CSF ledas bort från hjärnan och samlas istället i ett yttre reservoar, vilket hjälper till att minska det intrakraniella trycket och förhindra skada på hjärnan.

Ventrikulostomi är en invasiv procedure som bör utföras av en erfaren neurokirurg i en kontrollerad miljö, såsom ett operationssal. Efter operationen kan patienten behöva stanna på sjukhus för att övervaka och justera behandlingen, samt för att undvika komplikationer som infektion eller skada på hjärnan eller katetern.

En leverabscess är en samling av grovt, purulento (ett ämne som innehåller pus) material som bildas i levern till följd av en infektion. Abscessen kan vara orsakad av olika mikroorganismer, inklusive bakterier, parasiter eller svampar. Symptomen på en leverabscess kan variera, men de vanligaste är smärta i övergångsbenet (mellan revbenen) på höger sida av kroppen, feber, trötthet, viktminskning och illamående. Behandlingen innebär ofta antibiotika för att bekämpa infektionen och dränering av abscessen för att avlägsna pusen. I allvarliga fall kan kirurgi vara nödvändig.

Medicinskt talat, kallas vätskeutgjutning i lungsäcken (pleuravått) för accumulation av exsudat eller transsudat i pleurautrymmet. Detta innebär att det har bildats en ökad mängd vätska mellan lungan och bröstkorgens yttervägg, som kallas pleura. Om vätskan består av exsudat är den vanligtvis gulaktig till färgen och kan bero på inflammation eller infektion i området. Transsudat är istället en klar vätska och orsakas ofta av hjärt- eller leverfunktionsstörningar.

Symptomen på vätskeutgjutning i lungsäcken kan variera, men inkluderar ofta andnöd, hosta, bröstsmärtor och ibland feber. Behandlingen beror på orsaken till vätskan och kan omfatta dränering av vätskan, behandling av underliggande sjukdom eller mediciner för att lindra symtomen.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

Postoperativ vård, även känd som postoperativt omvårdnad, är den typen av medicinska vård och omsorg som en patient får direkt efter en operation eller ett kirurgiskt ingrepp. Denna form av vård kan vara kortvarig eller långvarig beroende på typen av operation och den individuella patientens behov.

Postoperativ vård inkluderar ofta:

1. Övervakning av vitala tecken som hjärtslag, blodtryck, andning och syrgasmättnad i blodet för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
2. Smärtlindring med läkemedel eller andra smärtbehandlingsmetoder.
3. Kontroll av blödningar och hemostas (att stoppa blödningen).
4. Infusion av vätskor för att förhindra dehydrering och underhålla cirkulationssystemet.
5. Andningsstöd, om det behövs, genom syrgas tillförsel eller mekanisk ventilation.
6. Kontroll av smärta, andning och neurologiska funktioner för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
7. Förhindra infektioner genom användning av sterila bandage, sårvård och, om det behövs, antibiotika.
8. Hjälpa patienten med aktiviteterna för daglig livsföring (ADL) som att äta, kläda sig och gå på toaletten.
9. Rörelseövningar för att förebygga komplikationer såsom blodproppar eller muskelsvaghet.
10. Psykologiskt stöd och information till patienten och deras familj om operationen, rehabiliteringen och återhämtningen.

Postoperativ vård kan ges på sjukhus, i en kirurgisk klinik eller hemma hos patienten beroende på patientens behov och läkarens bedömning.

En subduralblödning, kronisk, är en typ av blödning som sker mellan hjärnbarken (dura mater) och det underliggande subdurala utrymmet, vilket innehåller spinnkörteln och de stora venorna. Denna typ av blödning utvecklas gradvis över en period av veckor eller månader, till skillnad från en akut subduralblödning som kan uppstå plötsligt efter en trauma.

Kroniska subduralblödningar är ofta relaterade till äldre patienter med förtunnad hjärnhinna eller patienter som använder blodtunnande mediciner. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och inkluderar huvudvärk, yrsel, minnesförlust, förvirring, svaghet på ena sidan av kroppen eller en kombination av dessa. Behandlingen består ofta av neurokirurgisk intervention för att avlägsna den överskottliga blodansamlingen och lindra trycket på hjärnan.

Perikardiell utgjutning, även känd som pericardial effusion, är en medicinsk term som refererar till onormalt accumulerande vätska mellan de två hinnalagen som omsluter hjärtat, nämligen det yttre perikardiaktiva och det inre perikardiaka lagret. Denna påfyllda vätskan kan vara transparent, serös, blodig, purulent eller klamydial, beroende på orsaken till utgjutningen.

Perikardiell utgjutning kan vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under en rutinundersökning, men i vissa fall kan det orsaka symptom som bröstsmärta, andfåddhet eller trötthet beroende på omfattningen och hastigheten på vätskan som accumulerar. I allvarliga fall kan en stor mängd vätska leda till komplikationer som ett komprimerat hjärta (kardiell tamponad) eller irritation av det mediastinala vävnaden, vilket kan orsaka ytterligare symtom som heshet och hosta.

Det finns många olika orsaker till perikardiell utgjutning, inklusive infektion, trauma, autoimmuna sjukdomar, cancer och reaktioner på vissa mediciner. Behandlingen beror på underliggande orsaken, men kan omfatta avvaktan och övervakning, dränering av vätskan eller behandling av den underliggande sjukdomen.

'Vattenskalle' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. Uttrycket används ibland informellt för att beskriva någon som är stur, envis eller oöm på huvudet, men det finns ingen direkt motsvarighet i den professionella medicinska terminologin. I vissa fall kan termen användas metaforiskt för att beskriva en persons beteende eller inställning, men det är inte en diagnos som ställs av en läkare eller annan medicinsk expert.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

'Stora bröstgången' (latin: fascia thoracica) är ett brett, platt ligament som löper diagonalt över den främre delen av bröstkorgen. Det sträcker sig från sidan av nyckelbenet (clavicula) och ned till revbenen (costae) och skiljer bröstmuskulaturen (pectoralis major och pectoralis minor) från de yttre interkostal musklerna. Fascia thoracica ger stöd och skyddar det thoraxkompartment där lungorna, hjärtat och stora blodkärl finns inne.

En bukspottkörteltransplantation är en medicinsk proceduren där en ny, frisk bukspottkörtel transplanteras till en patient vars egen bukspottkörtel inte fungerar korrekt. Detta kan ske på grund av sjukdomar som typ 1-diabetes, cystisk fibros eller cancer. Den nya körteln kan komma från en levande donator, oftast en nära anhörig, eller en död donator.

Transplantationen innebär att patienten får en fungerande bukspottkörtel som kan producera hormoner och enzymer som behövs för kroppens normala funktion. Detta kan hjälpa till att lindra symtomen av den ursprungliga sjukdomen och förbättra patientens livskvalitet. Emellertid medför transplantationen också en risk för komplikationer som avstötningsreaktioner, infektioner och biverkningar av immunsuppressiva läkemedel som behövs för att förhindra avstötningsreaktioner.

"Likvortryck" er en medisinsk betegnelse for forhøyet trykk i likvor, det klare væske som findes i hjernens og ryggmærkes huler. Likvor har normalt et lavt trykk og fungerer som en amortisør for hjernen og ryggmærket.

Likvortryck kan stige av flere årsaker, inkludert hjerneblødning, infeksjon, hodeskade, tumor eller andre sykdommer som påvirker hjernen. Høyt likvortrykk kan føre til hodensvulst, hodepine, syns- og hukommelsesproblemer, desorientering og i værste fall koma. Behandling av likvortrykk vil typisk innebære å behandle underliggende årsaken, samt eventuelt behandling for å reducere trykket i likvor, f.eks. med løkkelaksasjon eller operasjon.

"Cystostomy" är en medicinsk term som refererar till ett kirurgiskt ingrepp där en öppning skapas mellan urinblåsan och bukhinnan, vanligtvis för att underlätta urindränage hos en patient. Detta kan vara tillfälligt eller permanent beroende på underliggande medicinska orsaker såsom neurologiska sjukdomar, skador eller avancerad cancer.

Den permanenta formen av cystostomi kallas även för suprapubisk cystostomi (SPC) och innebär att en kateter placeras genom huden ovanpå urinblåsan för att dränera urinen kontinuerligt. Den tillfälliga formen av cystostomi kan användas under akuta situationer, såsom efter en operation på urinvägar eller när patienten har svårigheter att urinera självständigt.

I allmänhet utförs cystostomi under narkos och kräver kompetens från en erfaren kirurg. Efter operationen måste patienten få vård för att förebygga infektioner och andra komplikationer, såsom skador på urinvägar eller blödningar.

En medicinsk definiering av "fistel" är:

En abnorm tunnelbildande förbindelse mellan två organ, vävnader eller hålrum i kroppen. Den kan uppstå som en komplikation till en infektion, sjukdom, skada eller operation. Fistlar kan vara olika storlekar och förekomma på olika ställen i kroppen. De kan orsaka symtom som smärta, utflöde av vätska eller feber beroende på var de är lokaliserade och hur allvarlig de är. Behandlingen beror på typen, storleken och platsen för fisteln.

'Kateterisering' är inom medicinen en procedure där en slang, kallad kateter, placeras in i en kroppsdel eller hålighet. Detta görs oftast för att underlätta avflödet av vätskor, ge kontrasterande medel under undersökningar som röntgen eller CT-scan, administrera läkemedel eller mäta tryck i kroppsvätskor.

Exempel på olika typer av kateterisering inkluderar:

* Urinkateterisering (placerandet av en kateter i urinblåsan)
* Hjärtkateterisering (placerandet av en kateter i hjärtat för att mäta tryck eller utföra andra procedurer)
* Central venkateterisering (placerandet av en kateter i en central ven för att ge intravenös behandling)
* Angiografisk kateterisering (placerandet av en kateter i ett artärsystem för att utföra en angiografisk undersökning eller behandla ett vaskulärt tillstånd).

'Endoskopi' er en medisinsk begrep som refererer til en metode der involverer at indsætte et smalt, fleksibelt tubelignende instrument, kaldet et endoskop, inde i kroppen for at undersøge eller behandle interne organer eller strukturer. Endoskopet har en lille kamera og lys på spidsen, der giver mulighed for at få billeder og video fra indersiden af kroppen viset på et monitor uden side.

Der findes forskellige typer endoskopi, alt efter hvilket område af kroppen der skal undersøges eller behandles. Nogle eksempler er:

* Gastroskopi (eller øsoscopi): Undersøgelse af mavesækken og de øvre dele af tarmen (spiserøret, mavesækken og tolvfingertarmen).
* Kolonoskopi: Undersøgelse af den nedre del af tarmen (colon) og endetarmen.
* Bronchoskopi: Undersøgelse af luftrørvejene og lungerne.
* Arthroskopi: Undersøgelse og behandling af leddene.
* Cystoskopi: Undersøgelse af urinblæren og urinrøret hos mænd.

Endoskopi anvendes ofte til at diagnosticere forskellige sygdomme, såsom tarmsygdomme, lungebetændelse, cancer, infektioner og andre lidelser. Den kan også anvendes til mindre operationer, som fjernelse af polypper eller andre abnorme væv, samt til at stoppe blødninger eller dræne væskeansamlinger.

En gallgångstumör är en ovanlig sorts tumör som utvecklas i gallgångarna, de smala rörleden som för bilevätska från levern till tarmen. Gallgångstumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga gallgångstumörer är cancer och de flesta fall av gallgångstumörer är av den maliga typen.

Gallgångscancer, även känd som kloridkarzinom eller gallgångscelligcancer, är den vanligaste formen av elakartig gallgångstumör. Den utvecklas oftast i de små grenarna av gallgångarna och kan vara svår att upptäcka på tidigt stadium eftersom den sällan orsakar några symtom. När tumören växer kan den blockera gallgångarna, vilket kan leda till gulsot (icterus), smärta i överkroppen och mag-tarmsymtom som illamående och kräkningar.

Andra typer av elakartiga gallgångstumörer inkluderar adenocarcinom, sarcom och lymfom. Godartade gallgångstumörer är ovanliga, men kan innefatta papillä cystadenom och mukösa cystadenom.

Behandlingen för gallgångstumörer beror på typen av tumör, dess storlek och om det har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Den medicinska termen för 'Bukspottkörtelinflammation med akut vävnadsdöd' är 'Acute Pancreatitis with Necrosis'.

Acute pancreatitis is a sudden inflammation of the pancreas, which can lead to various complications. Necrosis refers to the death of cells or tissues in the body due to injury or disease. In acute pancreatitis with necrosis, there is widespread damage and death of pancreatic tissue, which can result in severe complications such as infection, organ failure, and even death if not treated promptly and effectively.

En jejunostomi är en artificiell öppning (stoma) som skapas i tunntarmen, vanligen i jejunum delens mitt. Den används ofta för kort- eller långvarig enteral nutrition (när patienten inte kan äta via munnen), mediciner och dränering.

Jejunostomi kan placeras under operation eller med hjälp av endoskopi, beroende på patientens behov och läkares bedömning. Det finns olika typer av jejunostomier, men de flesta består av en yttre del som leds genom buken (extern stoma) och en inre del som leder till tunntarmen (intern stoma).

Det är viktigt att patienter med jejunostomi får rätt medicinsk behandling, undervisning och stöd för att hantera sin stoma korrekt och förebygga komplikationer som till exempel infektioner eller obstruktioner.

Pankreatikojejunostomi är en kirurgisk procedur där bukspottkörteln (pancreas) ansluts till den övre tunntarmen (jejunum). Denna typ av anslutning används ofta när en person har behövt operera bort en del av bukspottkörteln, till exempel vid behandling av en pankreascysta eller en cancer i bukspottkörteln.

Den vanligaste typen av pankreatikojejunostomi kallas "Puestow-anastomos" och innebär att man skapar en anslutning mellan den del av bukspottkörteln som producerarverdiga juice (pancreas head) och tunntarmen. Detta görs genom att skära upp bukspottkörteln och tunntarmen, varefter de syras ihop med varandra för att skapa en tätt anslutning.

Pankreatikojejunostomi kan även ingå som en del av ett Whipple-operation (pancreaticoduodenectomi), där man tar bort gallblåsan, den del av bukspottkörteln som producerar verig juice och tolvfingertarmen. I detta fall ansluter man sedan resten av bukspottkörteln till tunntarmen med en pankreatikojejunostomi.

Perikardiocentes är en medicinsk procedur där ett nyckelhålsliknande hål skapas i patientens bröstkorg för att tappa vätska som har accumulerat i det perikardiella utrymmet, det vill säga det rum som omger och skyddar hjärtat. Denna procedure utförs vanligtvis med hjälp av en tunn, böjlig tunnel som kallas en nål eller kateter.

Perikardiocentes kan vara livräddande när patienten har en akut accumulering av perikardvätska, till exempel vid ett mMAG- (myocardialt markörantigen) eller ett trauma som orsakar en ödematös accumulering i det perikardiella utrymmet. Det kan också användas för att underlätta diagnosen av infektioner, cancer eller andra sjukdomar som kan ha resulterat i en onormal accumulering av vätska runt hjärtat.

En gallgångsfistel är en abnormal kommunikation eller förbindelse (fistel) mellan gallgången och omgivande vävnad eller hud. Den kan orsakas av olika sjukdomar, till exempel gallstenssjukdom, kirurgiska komplikationer eller infektioner. Gallgångsfistlar kan leda till symptom som smärta, gulsot (icterus), feber och ökad risk för infektioner. Behandlingen kan innebära kirurgisk korrektur av fisteln, tillsammans med behandling av underliggande orsak.

Kärlmissbildningar i centrala nervsystemet (CNS) är abnormiteter i blodkärlen som förekommer inuti hjärnan eller ryggraden. Dessa kannibildningar kan vara medfötta eller aquired, och de kan orsaka en rad symtom beroende på vilka kärl och delar av CNS som är drabbade.

Det finns två huvudtyper av kärlmissbildningar i CNS: arteriovenösa malformationer (AVM) och cerebral cavernös malformationer (CCM). AVM är en abnorm sammanväxtning mellan artärer och vener inne i hjärnan, medan CCM består av små klumpar av blodkärl som har tunna väggar och kan läcka eller brista.

Andra typer av kärlmissbildningar inkluderar kapillärt telangiektasi, cavernom, venös malformation och developmental venous anomaly (DVA). Dessa missbildningar kan vara asymptomatiska eller orsaka symtom som huvudvärk, smärta, svimning, kramper, förlamning, sensorisk störning, kognitiv påverkan och i värsta fall död.

Behandlingen av kärlmissbildningar i CNS kan vara observation, medicinering eller kirurgi beroende på typ, storlek, lokalisation och symtom.

En 'Röntgenkontrastundersökning av gallvägarna', även känd som ett Cholangiogram, är en radiologisk undersökning där ett kontrastmedel införs i gallgångarna för att göra dem synliga på röntgenbilder. Detta gör att läkaren kan se om det finns några avvikelser eller skador i gallgångarna, som exempelvis stenar, cystor, inflammationer eller tumörer.

Under undersökningen får patienten ligga stilla på en röntgenstol medan en tunn slang leds genom munnen och ned i matstrupen till gallgångarna. Kontrastmedlet injiceras sedan genom slangen, vilket leder till att gallgångarna fylls med kontrastmedlet och blir synliga på röntgenbilderna.

Det är viktigt att patienten informerar läkaren om alla allvarliga sjukdomar, allergier eller mediciner som han eller hon tar, eftersom det kan påverka valet av kontrastmedel och hur undersökningen utförs.

'Lymfödem' är ett medicinskt tillstånd där en eller flera kroppsdelar svullnar upp på grund av ödem (vätskeansamling) i det lymfatiska systemet. Det lymfatiska systemet är ansvarigt för att transportera vätska, näringsämnen och avfall från celler tillbaka till blodomloppet. Om systemet inte fungerar korrekt kan vätskan buildas upp ivävnaderna och orsaka svullnad.

Lymfödem kan drabba alla åldrar och båda könen, men det är vanligare hos kvinnor än män. Det kan vara primärt, vilket betyder att det är ett medfött tillstånd orsakat av abnormaliteter i det lymfatiska systemet, eller sekundärt, vilket betyder att det orsakas av en skada eller sjukdom som påverkar systemet.

Sekundära lymfödem kan vara ett resultat av cancerbehandlingar som kirurgi, strålbehandling eller läkemedelsbehandling. Det kan också orsakas av infektioner, trauma, inflammation eller avsaknad av extremiteter (till exempel efter en amputation).

Lymfödem kan vara ett kroniskt tillstånd som kan påverka kvaliteten på livet och orsaka smärta, stelhet och funktionsnedsättning. Behandlingen inkluderar kompressionstextilier, övningar, massage och manuell lymfdränage för att hjälpa till att reducera svullnaden och underlätta lymfflödet. I vissa fall kan kirurgi vara en behandlingsoption.

"Gallgångar i levern" refererar till abnorma förbindelser (dvs. fistlar) mellan leverns inre struktur (hepatocyterna och dess kanaliculi) och gallgångarna. Dessa förbindelser orsakas vanligtvis av en skada eller sjukdom som påverkar levern, såsom cancer, inflammation eller trauma.

Gallgångarna i levern kan leda till att gallan (galla) läcker in i levervävnaden och orsaka skada, infektion och potentialen för malignt tillväxt. Detta tillstånd kallas ofta cholangiocellulär carcinom eller gallgroddcellscancer.

I vissa fall kan gallgångarna i levern vara asymptomatiska och upptäckas av en slump under en rutinundersökning eller vid en operation. I andra fall kan symptomen inkludera smärta i överkroppen, gulsot (icterus), mörk urin och ljusa avföring, förlorad aptit, viktminskning och trötthet.

'Lymfocele' är en medicinsk term som refererar till en abnorm accumulering av lymfa i en cavitet, vanligtvis bildad som ett resultat av en skada eller en kirurgisk procedur. Lymfan är en klar, gulaktig vätska som transporteras genom lymfkärlen från kroppens vävnader tillbaka till blodomloppet.

Ett lymfocele kan uppstå när ett lymfkärl skadas under en operation, vilket orsakar en läckage av lymfa som samlas upp i en cavitet och bildar en vätskefylld ficka. Lymfoceler är vanliga efter kirurgiska ingrepp som involverar lymfkärl, såsom lymfknutors borttagande eller operationer för att behandla cancer.

Symptomen på ett lymfocele kan variera beroende på storleken och platsen på caviteten. Små lymfoceler kan vara asymptomatiska, medan större lymfoceler kan orsaka smärta, svullnad eller tryck på omgivande vävnader. I vissa fall kan ett lymfocele bli infekterat och leda till komplikationer som abscessbildning eller sepsis. Behandlingen av ett lymfocele kan innebära observation, dränering eller kirurgisk korrektur beroende på storleken, platsen och symtomen.

Bukspottkörtelsjukdomar, eller pankreatit, är medicinska tillstånd som berör bukspottkörteln (pancreas) och kan delas in i akuta och kroniska former.

Akut pankreatit definieras som en plötslig inflammation av bukspottkörteln, vanligtvis orsakad av gallsten eller alkoholmissbruk. Andra orsaker kan inkludera vissa läkemedel, infektioner och skador. Symptomen på akut pankreatit kan vara mycket smärtsamma och innefatta plötslig buksmärta i övergumpen, illamående, kräkningar, feber och ökad hjärtfrekvens.

Kronisk pankreatit definieras som en långvarig inflammation av bukspottkörteln, oftast orsakad av alkoholmissbruk eller genetiska faktorer. Symptomen på kronisk pankreatit kan vara mindre akuta än de hos akut pankreatit, men kan inkludera buksmärta, diarré, onormal viktstörning och störningar i fettsyrans absorption. Kronisk pankreatit kan också leda till komplikationer som diabetes och mag-tarmsjukdomar.

Behandlingen av bukspottkörtelsjukdomar beror på typen och svårighetsgraden av sjukdomen, men kan innefatta smärtlindring, intravenös vätskebehandling, näringsstöd, kirurgi och mediciner för att reducera magsaftproduktionen. För kronisk pankreatit kan behandlingen också inkludera en speciell diet och livsstilsförändringar.

"Gallgångar" (bilaräducter) är rörliga, tunna tuber av gallblåsa och levern som transporterar gallflüssan. Gallflüssan hjälper till att bryta ned fett i mag-tarmkanalen. Det finns två typer av gallgångar: intrahepatiska (i levern) och extrahepatiska (utanför levern). De extrahepatiska gallgångarna inkluderar den gemensamma gallgången, som förbinder gallblåsan med tolvfingertarmen. Gallgångarna kan bli inflammerade eller blockerade, vilket kan leda till sjukdomar som galstenssjukdom och kirurgiska ingrepp som gall stones removal eller cholecystectomy.

'Empyem' är en medicinsk term som refererar till en infektion i en sluten kroppsstruktur, vanligtvis en kavitet eller en säck som bildas efter vätskeansamling. Det innebär en akut eller kronisk infektion av en klar, geléartad eller ärrformad encapsulerad vätska som innehåller nekrotiserat vävnadsmaterial, leukocyter (vita blodkroppar), och bakterier. Detta kan inträffa i olika kroppsregioner såsom lungorna (pleurautrymme), hjärnan (empyem i subduralrummet eller epiduralrummet) eller i buken (peritonealcaviteten). Empyem behandlas ofta med antibiotika, dränering och ibland kirurgi.

'Vagotomi' är ett medicinskt begrepp som refererar till kirurgiskt genomfört skärande av den vagala nerven, vilket ofta används som en behandlingsmetod för magulsaker. Den vagala nerven, eller det tionde kranialnerven, innehåller parasympatiska nerver som reglerar många kroppsliga funktioner, däribland matsmältningssystemet.

Vagotomi kan användas för att behandla problem som gastresaliegastriter (irritabelt slemhinna i magsäcken) och ulcuskrankhet (mag- eller tarmulcus). Genom att skära av delar av den vagala nerven kan man reducera mängden syra som produceras i magsäcken, vilket kan hjälpa att lindra symtomen och förebygga återfallsrisker. Det finns också varianter av denna operation där enbart en del av nerven skärs av eller selektivt stympas för att få samma effekt.

En varbildande leverabscess är en allvarlig infektion i levern där pus bildas och samlas in i en encapsulerad kavitet. Detta orsakas vanligtvis av bakteriell infektion, ofta som komplikation till en annan sjukdom eller skada, såsom gallstones, trauma, eller hos personer med nedsatt immunförsvar. Ibland kan även parasitära infektioner orsaka varbildande leverabscess.

Symptomen på en varbildande leverabscess kan inkludera feber, värk i överkroppen, illamående, kräkningar, och svaga leverspecifika symptom som mjölksyreförmörkning eller hepatomegali (förstorad lever). Diagnosen ställs vanligtvis med hjälp av bilddiagnostik, såsom ultraljud eller datortomografi (CT), och bekräftas ofta genom att analysera vätskan som dräns från abscessen.

Behandlingen består vanligen av antibiotika för att behandla infektionen och dränering av abscesscaviteten, vilket kan ske kirurgiskt eller perkutant med hjälp av en tunn nål under bildkontroll. Prognosen är ofta god om behandlingen påbörjas tidigt och komplikationer undviks. Vid fördröjd diagnos eller vid svårbehandlade infektioner kan dock komplikationer som sepsis, septisk shock, eller skada på andra organ uppstå, vilket kan leda till en sämre prognos.

'Lymfa' är en transparent, lätt gulaktig eller färglös vätska som cirkulerar i kroppen och hjälper till att skydda den från infektioner. Den bildas huvudsakligen i lymfknutarna, men också i andra vävnader som lungorna och tarmarna. Lymfan består av vita blodkroppar, speciellt lymfocyter, samt ett plasma-liknande vätska. Den transporterar näringsämnen, hormoner och avfall till olika delar av kroppen och hjälper också till att eliminera patogener, död cellmaterial och andra främmande partiklar från kroppen genom den immunologiska responsen.

Kylotorax är ett medicinskt tillstånd där det bildas en excesiv mängd vätska i pleurahuvan, den utrymme som omger lungorna. Pleurahuvan består av två tunna membran, en ytter- och en inre, som är separerade av en mycket liten mängd vätska som hjälper till att reducera friktionen när lungorna expanderar och kontraheras under andningen.

I en situation med kylotorax ökar mängden vätsa i pleurahuvan dramatiskt, vilket kan orsaka andningssvårigheter, bröstsmärta och andra symtom som beror på kompression av lungorna. Det finns olika orsaker till kylotorax, inklusive trauma, infektion, inflammation, tumörer och vissa mediciner. Behandlingen av kylotorax kan variera beroende på dess underliggande orsak, men den kan innefatta avlopp av överskottvätskan, behandling av infektion eller inflammation och i vissa fall kirurgiskt ingrepp.

Endoskopi av matspjälkningssystemet, även känt som övre gastrointestinal endoskopi (ÖGIS) eller övre endoskopi, är en procedur där en flexibel, belyst tub, ett slangliknande instrument kallat en endoskop, införs via munnen och nedför matstrupen till matspjälkningssystemet. Proceduren används för att undersöka och behandla sjukdomar i matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen (duodenum).

Under endoskopi av matspjälkningssystemet kan läkaren se in i organen, t.ex. magsäckens insida, och leta efter tecken på sjukdomar som gastrit, ulcus, cancersjukdomar eller blödningar. Vid behov kan också små verktyg via endoskopet användas för att ta biopsier (prover), stoppa blödningar eller avlägsna polyper (överväxta celler som kan vara cancerfrånvuxna eller precancera).

Patienten får ofta en bedövningsmedel och ibland ett smärtstillande medel innan proceduren, för att minska obehaget. Övre gastrointestinal endoskopi är en säker och effektiv metod för att diagnostisera och behandla problem i matspjälkningssystemet.

Den gemensamma gallgången (ductus choledochus) är en tunn tub som för bärer vätskan gallan från levern till tolvfingertarmen, där den hjälper till att bryta ned fett i matspjälkningen. Gallgången är ungefär 7-10 cm lång och bildas genom sammanflödet av flera mindre gallgångar från leverns olika segment. Gallan innehåller bland annat ämnen som hjälper till att bryta ned fett i kroppen, såsom gallasyra och kolesterol.

'Rensning' (eller 'diuresis') är inom medicinen ett tillstånd där kroppen producerar och eliminerar större än normalt urinvolym. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom vissa läkemedel, sjukdomar eller förhöjt vätskeintag. Rensningen kan användas som ett sätt att diagnostisera och behandla vissa medicinska tillstånd, till exempel när läkaren vill öka utsöndringen av kroppens ämnen för att minska deras koncentration i blodet. Rensning kan också användas som en term för att beskriva effekten av vissa diuretiska läkemedel, som ökar urinproduktionen och hjälper till att reducera vätskeansamlingar i kroppen.

"Serum" er en betegnelse for den flytende, klare del af blodet, der dannes når man fjerner celler og andre faststoffer gennem centrifugering. Serum indeholder proteiner, elektrolyter, hormoner, næringsstoffer og andre organisk og anorganisk stof, men ingen celler. Det bliver ofte brugt i medicinske tests for at måle forskellige stoffers koncentrationer i kroppen, herunder kolesterol, glucose, elektrolytbalancer, leverfunktionstest og andre specifikke proteiner. Serum er også et vigtigt væv i immunforsvarets respons, da det indeholder antistoffer og andre immune proteiner.

Gallvägssjukdomar (cholestatic liver diseases) är en grupp sjukdomar som karaktäriseras av störningar i gallans flöde genom leverns gallgångar, vilket leder till att gallan backuppar sig in i levern. Detta kan orsaka skada på levercellerna och leda till leverinflammation, fibros och eventuellt cirros. Gallvägssjukdomar kan ha många olika orsaker, till exempel gallsten, tumörer, autoimmuna sjukdomar eller infektioner. Symptomen på gallvägssjukdomar kan variera mycket, men de vanligaste är gulsot (icterus), magsmärtor, trötthet, viktminskning och förändrad leverfunktion. Behandlingen av gallvägssjukdomar beror på orsaken till sjukdomen och kan innebära mediciner, operationer eller annan typ av terapi.

Cerebrospinalvätska, på latin called "liquor cerebrospinalis", är en klar, steril och färglös vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människan. Den produceras kontinuerligt av specialiserade celler i kilarna, en typ av blodkärl som finns i hjärnbarken. Cerebrospinalvätskan agerar som ett skyddande och näringsfyllt kudde runt hjärnan och ryggmärgen, minskar på så sätt mekanisk skada från stötar och ger en buffertzon för att mildra tryckfluktuationer.

Cerebrospinalvätskan cirkulerar genom subarachnoidalrummet, ett utrymme mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, samt i centrala kanaler inne i ryggmärgen. Den cirkulerar sedan upp till hjärnventriklarna, där den till slut återabsorberas till blodomloppet via arachnoidalmembranet och granulationsvävnaden i venösa vener.

En analys av cerebrospinalvätskan kan ge värdefull information om eventuella sjukdomar eller skador på centrala nervsystemet, eftersom vätskan ofta innehåller proteiner och celler som kan vara tecken på olika tillstånd. Lumbarpunktion är en medicinsk procedur där en liten mängd cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka dess sammansättning och hitta eventuella sjukdomsmärken.

En blöding i lungsäcken, även känd som hemot Thorax, är när det förekommer blödning i den håla runt lungorna (torakalhålan). Detta kan orsakas av skada till lungan, ett brustet blodkärl eller som komplikation till en sjukdom eller behandling. Symptomen på en blöding i lungsäcken kan inkludera plötslig andfåddhet, hosta upp blod, smärta i bröstet och svaghet. Behandlingen beror på orsaken till blödingen men kan innebära operation, läkemedel eller annan typ av medicinsk behandling.

Det är svårt att ge en precis medicinsk definition på "matsmältningssystem, kirurgiska tekniker" eftersom det kan syfta på en mängd olika operationstekniker och procedurer relaterade till mag-tarmkanalen. Några exempel på kirurgiska tekniker som används vid behandling av problem med matspjälkningssystemet innefattar:

1. Gastroskopi/Ösoskopi: En flexibel tub med en liten kam och ljuskälla används för att inspektera matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen.
2. Kolonoskopi: En flexibel tub med en liten kam och ljuskälla används för att inspektera tjocktarmen och rektum.
3. Chirurgisk resektion: En del av mag-tarmkanalen tas bort, exempelvis vid behandling av cancer eller polyper.
4. Fundoplikation: En operation där man fäster livremmens övre del runt magsäcken för att förhindra syrefattig luft (luft som inte innehåller syre) från att tränga in i matstrupen, vilket kan orsaka symptom som syrera och illamående.
5. Magnetsammandragning: En magnetisk ring fäst vid livremmens yttersta del och en annan vid tolvfingertarmen används för att dra ihop livremmen runt magsäcken, vilket kan hjälpa till att lindra symptomen av gastroesofageal reflux sjukdom (GERD).
6. Magbypass: En operation där man skapar en ny förbindelse mellan magsäcken och tarmen för att behandla fetma och diabetes.
7. Stentimplantation: En rörlig, metalliska tub placeras i matstrupen eller tarmen för att hålla den öppen och underlätta sväljning.
8. Hernieoperation: En operation där man reparerar en hernia (ett sönderat muskel- eller bindvävslager) i mag-tarmkanalen.
9. Analkanalrekonstruktion: En operation där man återställer normal struktur och funktion efter att analkanalen skadats, exempelvis vid cancerbehandling.
10. Tjocktarmsresektion: En del av tjocktarmen tas bort, exempelvis vid behandling av cancer eller inflammatorisk tarmsjukdom.

Bukspottkörtelinflammation, också känd som pancreatit, är en medicinsk tillstånd där bukspottkörteln blir inflammerad. Detta orsakas vanligtvis av en överdriven aktivering av de enzymer som bukspottkörteln producerar för att bryta ned föda i tarmen. När dessa enzymer aktiveras inuti bukspottkörteln, istället för i tarmen, kan de skada vävnaden och orsaka inflammation.

Det finns två typer av bukspottkörtelinflammation: akut pancreatit och kronisk pancreatit. Akut pancreatit är en plötslig och allvarlig sjukdom som kan kräva omedelbar vård, medan kronisk pancreatit utvecklas gradvis över tid och kan orsaka permanenta skador på bukspottkörteln.

Orsakerna till bukspottkörtelinflammation kan vara många, men de vanligaste orsakerna är alkoholmissbruk och gallsten. Andra orsaker kan inkludera vissa läkemedel, infektioner, skador och vissa arvsfaktorer.

Symptomen på bukspottkörtelinflammation kan variera beroende på om det är en akut eller kronisk form av sjukdomen. Till de vanligaste symtomen hör smärta i magtrakten, illamående, kräkningar och feber. I allvarliga fall kan bukspottkörtelinflammation leda till komplikationer som blodförgiftning, andningssvårigheter, diabetes och svårartad magblödning.

I svensk medicinsk terminologi kan 'varbildning' definieras som "den patologiska process där celler eller vävnader i kroppen bildar felaktiga, funktionslösa eller överflödiga strukturer". Detta kan ske på grund av genetiska mutationer, infektioner, trauma eller andra skador. Exempel på varbildning inkluderar tumörer, cystor och vissa former av malformationer.

Torsakirurgi (Thoracic Surgery) är en gren inom kirurgin som fokuserar på operationer och behandlingar av organ i brösthålan (torax). Detta inkluderar lungorna, mediastinet (det område mellan lungorna), brösten, hjärtat och de stora blodkärlen. Torsakirurger kan också behandla cancerformer som förekommer i dessa områden, såsom lungcancer, bröstcancer och matstrupscancer.

Här är en videostödd medicinsk definition av Toraxkirurgi:

'Gruvdrift' är ett medicinskt begrepp som refererar till den mentala och fysiska påfrestningen och stressen som kan uppstå i samband med arbete inom gruvindustrin. Detta kan bero på en kombination av faktorer, såsom långa arbetsskift, isolering från familj och vänner, störd sömnmönster, höga nivåer av buller och vibrationer, och potentialen för olyckor eller andra faror på arbetsplatsen. Gruvdrift kan också innebära en rad specifika hälsofara, såsom exponering för damm, gaser och skräp, som kan leda till lungrelaterade sjukdomar och andra hälsoproblem. Dessa faktorer kan i sin tur leda till en ökad risk för psykiatriska problem, såsom depression, ångest och alkohol- eller drogmissbruk.

En bäckeninfektion, även känd som pyelonefrit eller nedre urinvägsinfektion (LUTI), är en infektion i urin systemet, vanligtvis orsakad av bakterier. I fallet med en bäckeninfektion har infektionen spridit sig till de nedre delarna av urinvägarna, inklusive urin blåsan och uretran, samt eventuellt till de bakre organen som kvinno köns organ och prostata hos män.

Symptomen på en bäckeninfektion kan inkludera smärta i underlivet, frekvent urineringsbehov, smärta eller brännande känsla vid urinering, blod i urinen och feber. Behandlingen för en bäckeninfektion består vanligtvis av antibiotika för att döda de infekterande bakterierna.

Lymfkärlsröntgen, även känt som lymfangiogram, är ett diagnostiskt tillvägagångssätt där kontrastmedel injiceras i det lymfatiska systemet för att undersöka om det finns några avvikelser eller blockader i lymfkärlen. Detta kan vara användbart för att diagnostisera olika former av lymfediskraser, såsom lymfödem eller cancer som har spridit sig till lymfsystemet. Under proceduren tar radiologen bilder med hjälp av ett röntgenstrålskop, vilket ger en detaljerad bild av dina lymfkärl och området runt omkring dem.

'Klippben' (latin: Os coxae) är ett skelettparti som består av tre ben, ilium, ischium och pubis, som fusionerats till en enhet. Klippbenet utgör en del av bäckenet och är fästat med ryggen via sacroiliacaarticulationen. Det är också fästat med lårbenet via höftleden (articulatio coxae), vilket möjliggör rörelser som gång, sittande och stående.

"Gallvägar" refererar till de små rör som transporterar gallan från levern till tarmen. Gallan hjälper till att bryta ned fett i mag-tarmsystemet och innehåller bland annat kolesterol, salter och gallasyror. Det finns två typer av gallvägar: de inre (intrahepatiska) och de yttre (extraintestinala). De inre gallvägarna är delar av leverns canaler som förbinder levercellerna med varandra, medan de yttre gallvärgen fortsätter från levern till tarmen via gallblåsan. Gallvägarna kan bli inflammerade eller blockerade, vilket kan leda till sjukdomar som gallsten eller hepatit.

En hudfistel (latin: *punctum cutaneum fistulae*) är en abnorm tunnel under huden som förbinder en cysta, abscess eller annan sorts vävnadsinflammation med ytan av huden. Hudfistlar kan variera i storlek och form och de kan innehålla gullig, vitaktig eller blodig vätska beroende på orsaken till inflammationen. De kan vara smärtsamma eller obekväma och ibland kan de också leda till infektioner om de inte behandlas korrekt. Hudfistlar är vanliga i områden som utsätts för ständig friktion eller irritation, såsom lår, armhålor, underbröst och analregionen.

Enligt ICD-10, den internationella klassificeringssystemet för sjukdomar och hälsoproblem, definieras en psoasabscess som en abscess (en encapsulerad samling av smittsamma vätskor) i muskeln iliopsoas, som består av två muskler, iliacus och psoas major. Abscessen kan vara bakteriell eller mykotisk (svamp) och orsakas av infektion från närliggande strukturer, blodburen infektion eller direkt spridning från en trauma. Symptomen på en psoasabscess kan inkludera smärta i låret eller flanken, feber, trötthet och minskad rörlighet. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika och dränering av abscessen.

'Hjärttamponad' är ett medicinskt tillstånd där fluida eller gaser ansamlas utanför hjärtkammare, vilket förhindrar att kamrarna fylls normalt under diastolen. Detta kan orsaka en minskad hjärtfunktion och på sikt leda till organsvikt om det inte behandlas. Orsakerna kan variera, men de vanligaste är hjärtsvikt, lungemboli eller trauma. Symptomen kan inkludera andnöd, trötthet, hosta, svullnad i benen och bröstsmärta. Diagnosen ställs vanligen genom ultraljud eller datortomografi (CT). Behandlingen består ofta av att behandla underliggande orsaken samt att avlasta hjärtat med mediciner, såsom diuretika och ACE-hämmare. I vissa fall kan kirurgiskt ingrepp vara nödvändigt för att avlägsna ansamlad fluid eller reparera skada på hjärtkammaren.

"Pleurodesis" är ett medicinskt förfarande där man orsakar en organisk vävnadsfusion mellan det parietala (yttre) och viscerala (inre) skiktet av den dubbla lungornas hinna, kallad pleura. Detta görs vanligtvis för att förebygga eller behandla en rekurrerande pneumothorax (luft i brösthålan) eller en rekurrerande pleurydial effusion (vätska mellan lungornas hinna).

Den vanligaste metoden för att orsaka pleurodes är genom att införa ett torrt, skarp föremål som irritationsmedel i den pleurala rummet. Detta orsakar en inflammation och till slut en vävnadsfusion mellan de två skikten av pleura. Andra metoder inkluderar kemisk pleurodes med hjälp av vissa läkemedel eller fysisk pleurodes genom att använda energiteknologier som laser, elektrokauterering eller ultraljudsguidad radiofrekvensablation.

Pleurodes är ett invasivt ingrepp och kan orsaka vissa komplikationer, såsom smärta, feber, hosta och andningssvårigheter. Dessa komplikationer tenderar att vara tillfälliga och förbättras vanligtvis över tiden.

Terapeutisk irrigering (også kendt som terapi irrigering eller medicinsk irrigering) er en behandlingsmetode, der involverer at anvende en strøm af væske til at rense og desinficere en sår, et sår, en sutureret sårlæsion eller en indre kropsoverskæring (f.eks. efter en operation).

Den terapeutiske irrigering kan udføres ved hjælp af forskellige væsketyper, alt efter behandlingens formål. Nogle almindelige væsker omfatter fysiologisk saltvandsløsning, antiseptiske løsninger eller antibiotiske løsninger. Irrigeringen udføres ofte med en speciel irrigationspumpe eller en syringe under kontrolleret tryk for at sikre en effektiv, men skånsom behandling.

Den terapeutiske irrigering anvendes til en række formål, herunder:

1. At fjerne dødt væv, nekrose, blodprop eller infektiøs materiale fra sår og sår.
2. At reducere infektionsrisikoen og forbedre værtsforsvaret mod patogener.
3. At fjerne rester af kirurgiske klister, blodklumper eller andet uønsket materiale fra indre kropsoverskæringer.
4. At opnå bedre visualisering og rengøring af sår og sår under operationer eller procedurer.
5. At forbedre vaskulær gennemstrømning og hjælpe med at reducere svulst i området.

Den terapeutiske irrigering er en effektiv behandlingsmetode, der anvendes i mange medicinske specialer, herunder kirurgi, ortopædi, plastikkirurgi, onkologi og vård af sår.

En medicinsk catheter är en slang eller rör som används för att dränera, infundera vätskor eller katalysatorer, eller utföra andra medicinska procedurer. Catheters kan vara tillverkade av olika material, såsom silikon, latex eller polyuretan, och de kan vara sterila eller icke-sterila beroende på användningsområdet.

Det finns olika typer av catheters som används i olika delar av kroppen, till exempel:

* Urinkateter (blåsa): Används för att dränera urin från urinusblåsan. De kan vara indrörda genom urinröret (urethra) eller placeras direkt i urinusblåsan via en liten incision (suprapubisk kateterisering).
* Hjärtcatheters: Används för att diagnostisera och behandla hjärtsjukdomar. De inseras genom en blodkärl i benet eller armarna och leds till hjärtat.
* Centrala venkatheters: Används för att administrera läkemedel, närings- eller vätskelösningar direkt till stora vener i kroppen, ofta i halsen, bröstet eller låret.
* Arteriella katheters: Används för att mäta blodtryck och taga blodprover från artärer. De kan användas under operationer eller vid intensivvårdsbehandling.

Catheters bör placeras och hanteras med stor omsorg för att undvika infektioner, skador på kroppsvävnader eller andra komplikationer.

"Levergång, gemensam" refererar till en medicinsk term som används för att beskriva en abnormal rörelse eller positionering av levern i kroppen. Levern är normalt belägen under de nedre ryggkotorna och skyddas av revbenen och andra muskler. I vissa fall kan levern röra sig från sin normala position, vilket kan bero på olika medicinska tillstånd eller sjukdomar som påverkar leverns funktion eller stödjande strukturer.

Gemensam levergång kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive:

* Leversvullnad (hepatomegali) orsakad av sjukdomar som leverinflammation (hepatit), levercancer eller fettsjuklever (steatosis hepatis).
* Svällning eller skada på de muskler och bindväv som håller levern på plats, till exempel vid muskelskador, muskeldystrofi eller tumörer.
* Förändringar i intraabdominaltrycket, såsom vid svårare fall av ascites (fluidansamling i bukhålan) eller graviditet.
* Anatomiska variationer som förekommer hos vissa individer, till exempel en extra leverlob eller en förändrad placering av levern i kroppen.

Det är viktigt att undersöka orsaken till gemensam levergång, eftersom det kan vara ett tecken på underliggande sjukdomar som behandlas medicinskt. Behandlingen av gemensam levergång beror på den underliggande orsaken och kan innefatta mediciner, kirurgi eller andra terapeutiska metoder.

Endosonografi, även känt som endoskopisk ultraljudsundersökning (EUS), är en medicinsk undersökningsmetod där en flexibel tub med en liten ultraljudssond monterad på änden introduceras in i kroppen via munnen eller rakt genom huden. Metoden används för att få detaljerade bilder av inre organ och vävnader, särskilt i mag-tarmkanalen och bukhålan.

Under endosonografi leds ultraljudsvågorna från sonden genom kroppsvävnaderna och reflekteras tillbaka till sonden, vilket genererar en tvådimensionell bild av de undersökta strukturerna. Den höga upplösningen hos endosonografi gör att det är möjligt att upptäcka små vävnadsanomalier och tumörer, samt att ta vävnadsprover (biopsier) för vidare analys.

Endosonografi används ofta för att undersöka misstänkta fall av cancer i mag-tarmkanalen, lever, gallblåsa och bukhinnan, samt för att övervaka behandlingar och efterföljande kontroller.

Den medicinska termen för "bukspottkörtelgångar" är "Ductus pancreatici". Ductus pancreatici är de små gångar eller kanaler som transporterar digestiva enzymer och sekretion från bukspottkörteln (pancreas) till tolvfingertarmen (duodenum). Det finns huvudsakligen två typer av bukspottkörtelgångar: den huvudsakliga bukspottkörtelgången (Ductus pancreaticus major) och accessoriska bukspottkörtelgångarna (Ductus pancreatici accessorii). Den huvudsakliga gången mynnar vanligtvis i tolvfingertarmen tillsammans med gallgången, medan de accessoriska gångarna mynnar direkt i tarmsystemet.

Intrakraniella arteriovenösa missbildningar (AVM) är en sällsynt medfödd sjukdom där blodkärl i hjärnan eller nära hjärnan är felanslutna. Normalt sett separeras artärer och vener av ett kapillärnätverk, men vid en AVM går artärerna direkt över till venerna utan mellanliggande kapillärer. Detta resulterar i en snabb blodflödesökning (arteriell hyperflöde) genom de drabbade venerna, vilket kan leda till komplikationer som blödningar, stroke och epilepsi. AVM:er kan variera mycket i storlek och lokalisation, och deras symptom kan variera beroende på var de befinner sig i hjärnan och hur stor de är. Behandlingen av intrakraniella arteriovenösa missbildningar kan innebära operation, strålbehandling eller kombinationer av dessa metoder.

Klatskin's tumör, även känd som en hälsoövergripande tumör (HCCA) eller en perihilär cholangiocellulär carcinom, är en sällsynt cancerform som utvecklas i gallgångarna i närheten av leverns leverartärians insmältning med gallgångarna. Tumören kan blockera gallgångarna och orsaka symptom som gulhet (ikterus), smärta i överkroppen, förlorad aptit och viktminskning. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa. Prognosen är ofta dålig eftersom tumören ofta upptäcks sent och sprider sig snabbt.

Lymfkärl, även känt som lymfavsnörningar eller lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i lymfsystemet. De hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och sjukdomar genom att filtrera lymfan fluid (lymffluid) och eliminera skadliga substanser, såsom bakterier, virus och cellresterna. Lymfkärl innehåller också vita blodkroppar, som leukocyter (specifikt lymfocyter), vilka är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla immunförsvaret.

Lymfkärl är vanligtvis grupperade tillsammans i specifika områden av kroppen, såsom halsen, armhålorna, ljumskarna och inre organen. När lymfanvsnörningarna blir inflammerade eller ökas i storlek (ofta orsakat av infektion eller inflammation), kan det kallas för lymfkörtelinflammation (lymfadenit).

Ekinokokos lever, eller echinococcus hepatikus, är en parasitär infektion orsakad av bandmasken Echinococcus granulosus. Den drabbar främst levern och karaktäriseras av att parasiten bildar vesiklar (cystor) i levervävnaden som kan växa till sig och skada levern. Symptomen kan variera beroende på storlek, antal och platsen på cystorna, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta eller obehag i övergångsbenet (övre högra delen av magtrakten), mjölksyra i levern och i vissa fall gulsot. Diagnosen ställs vanligtvis genom blodprover, bilddiagnostik som ultraljud eller datortomografi (CT) och ibland behövs en biopsi för att bekräfta diagnosen. Behandlingen kan bestå av kirurgiskt avlägsnande av cystorna, medicineringsbehandling med anthelmintika som albendazol eller mebendazol, eller en kombination av båda. Preventiva åtgärder inkluderar att undvika kontakt med infektiösa hundar och andra djur som kan vara värdar för parasiten, att tvätta sig noggrant efter toalettbesök och att tillaga kött och ägg väl.

En gallblåseoperation, också känd som kirurgisk kistektomi, är ett sjukhusinläggande ingrepp där man tar bort galblåsan. Detta görs vanligtvis för att lindra smärtor eller andra besvär orsakade av gallsten eller gallvätskeinflammation (kolesterolös kista).

Det vanligaste sättet att utföra en gallblåseoperation är laparoskopisk kistektomi, där man gör små snitt i magen och använder en kamera och speciella instrument för att nå och ta bort galblåsan. Denna metod medför ofta mindre smärta, sämre ärrbildning och snabbare återhämtning jämfört med den traditionella öppna kirurgiska metoden.

Efter en gallblåseoperation kan patienten vanligtvis lämna sjukhuset samma dag eller dagen efter operationen, och de flesta återgår till sin normala aktivitet inom två veckor.

'Preoperative care', eller 'preoperativ vård' på svenska, refererar till den medicinska vården som en patient får innan de genomgår en operation. Den preoperativa vården har som syfte att förbereda patienten både fysiskt och psykologiskt inför operationen, minska riskerna för komplikationer under och efter operationen samt optimera patientens allmänna hälsa.

Den preoperativa vården kan innefatta:

1. Klinisk bedömning: En fullständig bedömning av patientens hälsotillstånd, inklusive medicinsk historia, fysiska undersökningar och laboratoriemässiga tester för att avgöra om patienten är en lämplig kandidat för operation.
2. Informationsgivning: En detaljerad diskussion med patienten och deras familj om operationen, dess risker, fördelar och alternativ, samt vad de kan förvänta sig under och efter operationen.
3. Förberedelser inför operationen: Inkluderar instruktioner om att fasta, avbryta vissa mediciner och förbereda sig för anestesi.
4. Anestesiutvärdering: En bedömning av patientens behov av anestesi och möjliga risker eller komplikationer under anestesin.
5. Optimering av hälsotillståndet: Behandling av akuta eller kroniska medicinska problem som kan påverka operationen, såsom infektioner, högt blodtryck eller diabetes.
6. Planering av postoperativ vård: En plan för patientens vård efter operationen, inklusive smärtbehandling, fysisk terapi och rehabilitering.

Den preoperativa vården är en viktig del av den totala behandlingsplanen för en patient som ska opereras och hjälper till att säkerställa en säker och framgångsrik operation.

Kolangiokarcinom är en ovanlig form av levercancer som utgår från de små gångar (galblåsor och gallgångar) som transporterar gallflöde från levern till tarmen. Detta cancertyp kan vara mycket aggressiv och svår att behandla. Symptomen på kolangiokarcinom kan variera, men de vanligaste inkluderar gulsot (icterus), viktminskning, smärta i magen eller höger över del av ryggen, mörk urin och ljusa avföring. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

En ventrikuloperitoneal shunt (VPS) är en typ av neurokirurgiskt ingrepp där en tunn slang placeras från den laterala ventrikeln i hjärnan till bukhålan. Detta görs vanligtvis för att lindra ökad intrakraniell tryck (ICP) orsakad av hydrocefalus eller annan patologi som påverkar cerebrospinalvätskan (CSF) flöde.

Shunten består av tre huvuddelar: en ventrikulär kateter, en valv och en peritoneal kateter. Ventrikulära katetern placeras i den laterala ventrikeln i hjärnan och är ansluten till ett valv som reglerar flödet av CSF från hjärnan till bukhålan. Peritoneal katetern är en tunn slang som leder CSF från valvet till bukhålan där det kan absorberas.

Denna typ av shunt används ofta för att behandla infantil hydrocefalus, men kan också användas för vuxna med hydrocefalus orsakad av trauma, tumörer, infektion eller andra sjukdomar som påverkar CSF-flödet.

En spinalpunktion, även känd som lumbar punktion, är en medicinsk procedur där en tunn nål införs i ryggraden (i den lumbala regionen) för att insamla cerebrospinalvätska (CSF). CSF är en klar, färglös fluid som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och hjälper till att skydda dem från skador.

Under en spinalpunktion kan läkaren mäta trycket på CSF, insamla prov för att undersöka eventuella infektioner eller andra sjukdomar som berör centrala nervsystemet, och ge mediciner direkt in i CSF. Proceduren utförs vanligen under lokalbedövning och kan orsaka lätt smärta eller obehag. Risken för komplikationer är låg, men de kan omfatta bl a infektion, blödning eller hjärnskador ifall proceduren utförs felaktigt.

'Dubbelsidig förlamning' kan definieras som en medicinsk tillstånd där individen har förlorat känsel och rörelseförmåga på båda sidor av kroppen. Detta orsakas vanligtvis av skada på den del av centrala nervsystemet som kontrollerar rörelse och känsel, till exempel hjärnan eller ryggmärgen. Dubbelsidig förlamning kan vara ett tecken på allvarliga sjukdomar som stroke, multipel skleros eller traumatisk skada. Symtomen kan variera beroende på typen och svårheten på skadan, men kan inkludera muskelsvaghet, spasticitet, sängliggande, smärta och förlust av känsel. Behandlingen beror på orsaken till förlamningen och kan omfatta mediciner, terapi, operation eller livslång vård.

'Galla' er ein medisinsk terminu som oftest refererer til gallen, en fluktatørleg opptatt av sekrett fra leveren og andre stoffer. Gallen hjelper ved fordøyelsen av fedtstoffer i magen og inneholder ofte oppsurt saltsyre som gir gallen sin typiske grønne eller brune farge.

I noen tilfelle kan 'galla' også referere til en abnormal samling av galletannin, et kjemisk stoff som produseres i visse plantearter og som kan være skadelig hvis det ingesteres. Men i medisinsk kontekst er det vanligere å referere til gallen når man bruker terminologien 'galla'.

Roux-en-Y anastomose (også kendt som Roux-anastomose) er en type af maves operation, der oftest udføres for at forebygge gastroesofageal refraktær refluxsyge (GERD) eller behandle fedme. Under denne procedure skaber kirurgen to separate forbindelser mellem maven og tarmlederen, hvoraf den ene forbinder magens øverste del med en lille del af tyndtarm (den såkaldte Roux-limb), mens den anden forbinder den resterende del af mavesækken med det nedre led af tarmlederen. Dette resulterer i at mad og magens indhold ikke længere kan flyde tilbage op i spiserøret, hvilket reducerer refluxsymptomerne.

Roux-anastomosen er også en del af andre typer af mavesoperationer, herunder duodenal switch-procedurer og biliopancreatic diversion med duodenal switch (BPD/DS), som ofte anvendes til behandling af svær fedme. I disse tilfælde skaber kirurgen en Roux-anastomose for at adskille mavesækken fra tarmlederen og redusere den mængde mad, der kan absorberes i tarmene.

Postoperativ blödning är när en patient som har genomgått en operation får fortsatt eller nyutvecklad blödning från operationsstället efter att operationen är klar. Detta kan orsaka komplikationer såsom anemi, hypovolemi (volymbrist) och i värsta fall chock. Postoperativa blödningar kan vara omedelbart efter operationen eller upp till några dagar senare. Orsakerna kan variera från tekniska fel under operationen, blodproppar eller för högt tryck i blodkärlen. Behandlingen kan innefatta ytterligare kirurgi, transfusioner av röda blodkroppar och andra behandlingar för att stävja blödningen och hålla patientens vätske- och elektrolytbalans.

Sinus cavernosus er en del av hjerneskauddalen og er en slags venøs sinus (en slags blodmassehule) i menneskelig anatomi. Den ligger på hver side av sella turcica, som er den knokleplate som skiller ut i hjernenskallen der pinnen krysser. Sinus cavernosus inneholder blod fra flere forskjellige kraniale veners systemer og har en viktig rolle i dræning av blodet fra hjernen. Den er også nær til det autonoma nervesystemet, særlig sympatiske nervestrømme, som kan påvirke funksjonen av hjerte-karsystemet og andre organer i kroppen.

Medicinskt talat betyder "vätska i lungsäcken" (pleuravätska) vanligtvis att det har accumulerats excesiv vätska mellan lungan och bröstkorgens inre yta, där lungsäckarna (pleurorna) normalt glider fritt fram och tillbaka under andning. Denna ödematösa vätska kan accumuleras som en följd av olika sjukdomar eller tillstånd, t.ex. hjärtsvikt, levercirros, lunginflammation, cancer eller trauma. Ökad tryck i bröstkorgen eller nedsatt lymfatisk cirkulation kan också leda till accumulering av vätska i lungsäcken. I vissa fall kan orsaken inte fastställas (idiopatisk pleuravätska). Symtomen på pleuravätska kan variera beroende på mängden vätska och underliggande sjukdom, men de vanligaste symptomen är andnöd, hosta och bröstsmärta. Behandlingen avhänger av orsaken till pleuravätskan och kan innebära att man tappar bort vätskan med hjälp av en nål (torakocentes) eller dränerar den med hjälp av ett tunn rör (tunneldrenage). I vissa fall kan läkemedel ges för att minska produktionen av vätska.

Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.

Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").

'Skleral buckling' är en typ av glaukomkirurgi som används för att behandla akut closed-angle glaucom (očesni pritisak) genom att skapa en mekanisk barriär runt ögats yttre gränsskikt, sclera. Detta görs vanligtvis genom att placera en platta eller band av material runt ögat för att pressa in och deformera scleran så att det möjliggör en bättre kommunikation mellan främre och bakre ögonkammaren, vilket hjälper till att minska očesni fluidtryck och förebygga skada på optisk nerv.

Denna typ av operation är ofta mindre invasiv än andra typer av glaukomkirurgi, såsom trabekulectomi, men kan fortfarande ha vissa risker och komplikationer som inkluderar blödning, infektion, inflammation, förändringar i synen och ytterligare behov av glaukombehandling.

'Spontanbristning' är ett medicinskt begrepp som refererar till att en vävnad eller en organs mekaniska integritet plötsligt förloras utan någon uppenbar orsak. Detta kan inträffa på grund av en underliggande sjukdom eller störning i kroppens normala funktioner, såsom nedsatt kollagennivå, vaskulär skada eller infektion.

Ett exempel på spontanbristning är när huden eller slemhinnor bryts samman och bildar ett sår utan att det har varit någon yttre trauma. Spontanbristning kan också inträffa i hjärtklaffar, blodkärl eller andra organ, vilket kan leda till allvarliga komplikationer som blödning, infektion eller organskada.

Esofageal perforation är en medicinsk term som betyder att slemhinnan i matstrupen (esofagus) skadas så allvarligt att hål eller läckor uppstår. Detta kan orsakas av olika faktorer, till exempel trauma under en operationsförfarande, infektioner, sjukdomar som gastroesophageal reflux disease (GERD) eller åkommor som eosinofil esofagit. Symptomen på esofageal perforation kan inkludera plötslig och stark smärta i bröstet eller halsen, hosta, feber, svårigheter att svälja och illamående. Behandlingen avfhänger av orsaken till skadan och kan omfatta operation, antibiotika och icke-operativa metoder för att stänga läckan.

Teknetium Tc 99m-svavelkolloid är ett radioträusubstanser som används inom medicinen, särskilt inom nuclearmedicin. Det består av små partiklar svavelkolloid som är markerade med den radioaktiva isotopen Teknetium-99m.

Svavelkolloidpartiklarna har en storlek på ungefär 10-1000 nanometer och kan absorberas av retikuloendoteliala systemet (RES), som inkluderar levern, mjälten och benmärgen. Därför används Teknetium Tc 99m-svavelkolloid ofta för att undersöka funktionen hos dessa organ.

När patienten får injicera eller inandas Teknetium Tc 99m-svavelkolloid, kan en gammakamera användas för att spåra radionuklidet och skapa bilder av de organ där kolloidpartiklarna har accumulerats. Detta kan hjälpa läkare att diagnostisera olika sjukdomar eller skada på organen, som exempelvis leverinflammation eller benmärgssjukdomar.

Det är viktigt att notera att Teknetium Tc 99m-svavelkolloid endast används i små doser och har en mycket kort halveringstid på ungefär sex timmar, vilket betyder att strålningen från isotopen avtar snabbt.

Urinvägskateterisering (urinary catheterization) är en medicinsk procedur där en slang, kallad urinkateter, placeras in i urinblåsan (urinal bladder) via urinröret (urethra). Detta görs vanligtvis för att underlätta avflödet av urin när en patient har svårigheter att urinera själv, till exempel på grund av operation, infektion, neurologisk skada eller andra hälsoproblem. Urinkatetern kan vara kvar i flera dagar eller veckor beroende på patientens behov och tillstånd. Denna procedur bör utföras med största möjliga omsorg för att undvika komplikationer som infektioner och skador på urinvägar och blåsa.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Torakotomi är en kirurgisk procedur där man öppnar bröstkorgen genom att göra en incision (snitt) i den främre laterala delen av thorax (bröstkorgen). Detta görs vanligtvis för att ge bättre tillgång till de strukturer som befinner sig inne i bröstkorgen, såsom lungor, hjärta och mediastinum (det centrala området i thorax där stora blodkärl och luftstrupar passerar).

Torakotomi kan användas för en rad olika syften, inklusive:

1. Lungresektioner: Om man behöver ta bort en del eller hela en lunga på grund av sjukdom eller skada.
2. Biopsier: Om man behöver ta prover från lungor, lymfknutar eller andra strukturer inne i bröstkorgen för att ställa en diagnos.
3. Dränering: Om det behövs dränera vätska eller luft som har accumulerat inne i bröstkorgen.
4. Reparation av hjärtklaffar: I vissa fall kan torakotomi användas för att reparera skadade hjärtklaffar.
5. Tumörresektioner: Om det behövs ta bort tumörer eller cancer i bröstkorgen.

Torakotomin utförs vanligtvis under allmänt anestesi och kräver en vårdgivare med erfarenhet inom thoraxkirurgi. Efter operationen kan patienten behöva stanna på intensivvårdsavdelningen för att övervakas noga, och det kan ta tid för patienten att helt återhämta sig.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

En kirurgisk sårinfektion är en infektion som uppstår i samband med ett kirurgiskt ingrepp. Den kan drabba såväl det opererade området som omgivande vävnad och uppstår vanligen inom 30 dagar efter operationen. Symptomen på en kirurgisk sårinfektion kan vara rödhet, svullnad, smärta, varme och utflöde från såret. Andra symtom kan vara feber och allmän sjukdomskänsla. Infektionen kan orsakas av olika bakterier eller andra mikroorganismer som tränger in i såret under operationen eller via blodomloppet. Behandlingen av en kirurgisk sårinfektion består ofta av antibiotika och eventuellt ytterligare kirurgiska ingrepp för att rengöra och dränera infektionen.

'Magmun, nedre' refererer til den del af mat- og afføringskanalen som starter i underkanten af mavesækkens forbindelse til tyndtarmen (duodenum) og ender i endetarmen (rectum). Den består af tyktarmen (colon), som kan inddeles i opstigende, tvær- og nedstigende colon, samt endelige del af mat- og afføringskanalen, rectum og anus.

Tyktarmen har en vigtig rolle i at absorbere vand og salt fra afføringen, så den bliver mere fast for at lette udtømning under bowel movement. Desuden er der mange bakterier i tyktarmen, som hjælper med at nedbryde rester af maden og producere vitaminer, specielt vitamin K og store dele af B-vitaminerne.

I den nedre del af magmunnen findes også en række strukturer, der hjælper med at kontrollere afføringen, herunder det interne sfinkter, som er en ringmuskel, der forhindrer ulykkelige udtømninger, når vi ikke ønsker at gå på toilettet. Når vi er klar til at tisse eller sætte afføringen fri, slappes musklen af og lader det gå igennem.

Problemer med den nedre del af magmunnen kan føre til forstoppelse, diarré, inflammation, infektion eller cancer. Derfor er det vigtigt at have en sund kost- og livsstil, undgå overvægt og rygning, samt gennemgå regelmæssige screeningprøver for at opdage tidlige tegn på kræft.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th edition) definieras en retrofaryngeal abscess som:

"En infektion i det retrofaryngeala utrymmet, vanligtvis orsakad av bakterieinfektion. Symptomen kan inkludera svullnad, smärta och försämrad rörlighet i halsen, feber, trötthet och svårigheter att svälja."

Retrofaryngeal abscess är en allvarlig infektion som kan hota luftvägarna och kräver akut medicinsk behandling. Den kan orsakas av bakterier som sprider sig från närliggande strukturer, såsom tonsillerna eller munhålan, eller som komplicerad komplikation till en respirationsstörning. Behandlingen innefattar ofta antibiotika och i vissa fall kan kirurgiskt avlopp behövas för att dränera abscessen.

Torakoskopi är en kirurgisk procedure där en tunn, böjlig tub med en kamera och ljuskälla, kallad ett torakoskop, införs genom en liten incision i bröstet för att undersöka eller behandla strukturer inne i thorax (brösthålan). Proceduren utförs vanligtvis under allmänbedövning och kan användas för att diagnostisera eller behandla en rad olika problem, till exempel att ta biopsier av lungvävnad eller att behandla lunginflammationer.

Interventionell radiografi är en subspecialitet inom radiodiagnostik som innebär att läkare utför minnläkarprocedurer med hjälp av röntgenstrålning och kontrastmedel. Procedurerna kan vara diagnostiska eller terapeutiska i naturen och inkluderar ofta att placera katetrar, spetsar eller andra instrument i kroppens blodkärl eller håligheter under direkt visuell kontroll med hjälp av röntgenstrålning.

Exempel på interventionella radiografiska procedurer är:

* Angiografi: en undersökning där kontrastmedel injiceras i blodkärlen för att studera deras struktur och funktion.
* Embolisation: en terapeutisk procedur där blödning stoppas eller onormal blodflöde reduceras genom att blockera ett blodkärl med hjälp av spetsar, koiler eller andra material.
* Dränage: en terapeutisk procedur där vätska eller luft dräneras från en kroppshålighet eller cysta med hjälp av en kateter.
* Biopsi: en diagnostisk procedur där ett vävnadsprov tas för att undersöka och fastställa en diagnos på en sjukdom.

Interventionell radiografi kräver speciell utbildning och skicklighet inom både radiodiagnostik och interventionell teknik, samt en god förståelse av anatomi, fysiologi och patofysiologi.

En medicinsk definition av "stenta" är att placera en liten, rörlig eller fast, tunn cylindrisk utformad apparat (en stent) in i ett hålrum eller ett rör, som exempelvis en artär eller en ven, för att hålla det öppet och underlätta flödet av blod eller andra kroppsvätskor. Stenten kan vara gjord av metall, plast eller biologiskt material och kan vara permanent eller tillfällig. Syftet med en stent är ofta att behandla och förebygga återkommande stängningar eller skador på kärlen.

Gallgångssjukdomar (cholestatic liver diseases) är en grupp sjukdomar som kännetecknas av störningar i gallgångarnas funktion, vilket leder till att gallan inte kan rinna fritt ut från levern. Detta orsakar en ansamling av gallvätskan (cholestas) i levercellerna, som kan skada levern och leda till leverinflammation och skada. Gallgångssjukdomar kan orsakas av olika faktorer, inklusive genetiska defekter, infektioner, autoimmuna sjukdomar, alkoholmissbruk och vissa mediciner. Exempel på gallgångssjukdomar är primär skleroserande kolangit (PSC), primär biliär cirros (PBC) och sekundär skleroserande kolangit (SSC).

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

'Levervener' er et medisinsk begrep som refererer til væske som accumulerer i leveren på grunn av en skade eller sykdom, der forstyrrer leverens funksjon og evne til å producere og sekretere normalt. Denne patologiske væskesamling kaldes også for ascites, og den kan være et tegn på en række forskellige leverlidelser, herunder levercirrose, hæpatitt, eller leverkræft.

Levervener dannes som følge af øget permeabilitet i leverens kapillærnet (sinusoide), hvilket resulterer i udtræden af plasma og proteiner fra blodbanen og ind i leveren. Denne væskeakkumulation kan forstyrre leverens struktur og funktion yderligere, og den kan også føre til opståen af infeksjoner og andre komplikationer.

Behandlingen af levervener vil typisk inkludere behandling af underliggende leverliden, samt tdr. for at reducere væskemængden i leveren gennem diuretika eller paracentese (aspiration af levervæske).

Pankreatikoduodenektomi, även känt som Whipple operation, är en komplex bukoperation som utförs för att behandla olika sjukdomar i buken, främst cancer i huvudet på pancreas samt i gallgången och/eller tolvfingertarmen (duodenum). Under operationen avlägsnas delar av flera organ: huvudet på pancreas, tolvfingertarmen, böjarna i magen, galblåsan och regionala lymfkörtlar. De kvarvarande delarna av pancreas, magen och tarmkanalen ansluts sedan till varandra igen för att återställa näringsupptaget.

Det är en omfattande operation med en längre tids recovery, men den kan vara livräddande eller mycket förbättrande för vissa patienter med svåra sjukdomar i detta område.

'Tokyo' är inte en medicinsk term. Det är huvudstaden i Japan och den största storstadsregionen i världen med avseende på befolkning.

En hjärnabscess är en encapsulerad infektion i hjärnan som orsakas av bakterier, svampar eller amöbor. Den bildas när organismer tränger in i hjärnan och orsakar inflammation och vätskeansamling i en vesikel (en liten ficka) som är fylld med pus. Hjärnabscesser kan vara livshotande om de inte behandlas tillräckligt snabbt, eftersom de kan öka trycket inne i hjärnan och orsaka skada på hjärnvävnaden. Symptomen på en hjärnabscess kan inkludera huvudvärk, feber, kräkningar, yrsel, förvirring, talrubbningar, muskelsvaghet eller rörelsemönstringar på ena sidan av kroppen. Behandlingen består ofta av antibiotika och eventuellt kirurgiskt avlägsnande av abscessen.

'Tårkanalhinder' (lacrimal obstruction) är ett tillstånd där tårkanalerna, de små rörleden som leder bort tårvätska från ögat, blir blockerade. Detta kan orsaka ögonvatten eller epifora. Orsakerna till tårkanalhinder kan variera, men de vanligaste är åldring, infektion, trauma eller strukturella avvikelser. I vissa fall kan en operation behövas för att korrigera problemet och återställa normal tårflöde.

'Blodådror' (på engelska 'veins') är rörformiga strukturer i kroppen som transporterar blod till hjärtat. Det skiljer sig från artärer, som transporterar blodet bort från hjärtat. Blodådrorna har tunnare muskel- och elastisk vävnad än artärerna, vilket gör att de är mer slappa och kan expandera för att hålla mer blod. De flesta blodådrorna innehåller också valvulära strukturer som förhindrar att blodet rinner tillbaka när hjärtat slår.

Dumpningssyndrom är ett medicinskt tillstånd som kan uppstå efter en mag-tarmläkaroperation, särskilt efter operationer där stora delar eller hela magen tas bort. Tillståndet orsakas av att maginnehållet snabbt rinner ned i tarmsystemet utan att förväntade mängder hormoner och neurotransmittorer har haft tid att släppas ut, vilket stör regleringen av tarmsystemets motorik.

Symptomen på dumpningssyndrom innefattar bland annat illamående, kräkningar, buksmärtor, diarré och undernäring. Tillståndet kan behandlas med dietförändringar, mediciner som reglerar tarmsystemets motorik eller i vissa fall ytterligare kirurgiska ingrepp.

'Extrahepatisk kolestas' refererer til en form for kolestase (minsket eller forstyrret galledyssel) som opstår udenfor leveren. Kolestase betyder at galla ikke kan transporteres fra leveren og ud i tarmene som det normalt sker, hvilket kan føre til en opbygning af galasyrer i leveren og muligvis skade levercellerne.

Ved extrahepatisk kolestase er årsagen til problemet placeret udenfor leveren, typisk som følge af en obstruktion (forsnævring eller sammenpressning) i galdeleddene, der forhindrer gallafluidens passage. Dette kan skyldes forskellige patologiske tilstande såsom gallesten, tumorer, cyster eller entzündelser i bughulen, der presser på galdeleddene og forstyrrer gallaudfloden.

Symptomerne på extrahepatisk kolestase kan inkludere mørke urin, lysstole, opkast med en gul-grøn farve, pruritus (kronisk og intensivt kvalme), fedtet ophobning i huden og muligvis galasten (påvirkning af blodets kolesterolmængde). Diagnosen stilles typisk ved hjælp af ultralyd, CT-scanning, MRI eller ERCP (endoskopisk retrograd kholecystopankreaticografi) til at undersøge galdevejen og identificere årsagen til obstruktionen. Behandlingen vil typisk fokusere på at fjerne årsagen til obstruktionen, hvilket kan kræve kirurgiske indgreb i visse tilfælde.

En kraniotomi är ett neurokirurgiskt ingrepp där en del av skallbenet (kraniet) temporarily tas bort för att ge tillgång till hjärnan. Detta kan göras av olika anledningar, som exempelvis att behandla abscesser eller tumörer i hjärnan, att lindra ödem eller att korrigera blodansamlingar (hematomer) efter skalltrauma. Efter operationen kan delarna av skallbenet vanligtvis sättas tillbaka och fixeras på plats igen.

'Endoscopisk sfinkterotomi' är en medicinsk procedur som innebär att man skär sönder en muskelring (sfinktern) i matstrupen med hjälp av en slank, böjlig tub (endoskop). Detta görs vanligen för att lindra symtom orsakade av en ökad tryck i matstrupen, till exempel vid en så kallad achalasi. Proceduren underlättar för sväljningen och minskar smärtan som kan uppstå när man äter eller dricker.

'Ryggmärgsischemi' är en medicinsk term som refererar till skada eller skador på ryggmärgen, vanligtvis orsakade av ett trauma eller en olycka. Det kan leda till sensorisk och motorisk funktionsnedsättning under skadan eller lägre ned. Orsaken är ofta en trubbig tryckkraft som krossar, klipper av eller skadar ryggmärgen. Symptomen på ryggmärgsischemi kan variera beroende på var på ryggmärgen skadan har inträffat och hur allvarlig den är. Det kan inkludera smärta, kramper, svaghet, känselbortfall, problem med blåsbubblan eller avföringen, och i vissa fall paralys. Behandlingen för ryggmärgsischemi kan omfatta medicinsk behandling, operation, rehabilitering och livslång vård.

'Bukhåla' er en medisinsk betegnelse for en abnorm og oftest patologisk udvidelse af bughulen (cavitas abdominis). Dette kan skyldes forskellige tilstande, herunder fedtansamling, væskeakkumulation eller tumorvækst. Bughåla kan også dannes som følge af en infektion eller enten være inneboende (konstitutionel) eller opstå sekundært til andre sygdomme.

Den mest almindelige årsag til bughåla er fedtansamling, som ofte ses hos overvægtige og fede individer. Denne tilstand kaldes også steatosis hepatis eller fedtlever. Væskeakkumulation i bughulen kaldes asces og kan skyldes levercirrose, hjerteinsufficiens eller andre sygdomme, der forstyrrer cirkulationen af væske i kroppen.

Tumorer i bughulen er også en mulig årsag til bughåla. Disse tumorer kan være bOTH malign (kræft) eller benigne (godartet). Kræft i bugorganerne, såsom lever, milt, tarme og øvrige indvolde, kan resultere i en udvidelse af bughulen.

Bughåla kan også være associeret med andre tilstande, herunder infektioner som peritonittis, inflammatoriske tarmsygdomme som Crohns sygdom og ulcerøs kolitis samt autoimmune sygdomme som systemisk lupus erythematosus (SLE).

Symptomer på bughåla kan inkludere opkvidet mave, smerter, vægttab, træthed og inkontinens. Diagnosen stilles ofte ved hjælp af billeddiagnostiske metoder som ultralyd, CT-scanning eller MRI. Behandlingen kan omfatte antibiotika, kirurgi eller kemoterapi alt efter årsagen til bughåla.

'Lungvener' (latin: Pulmonary veins) är de blodkärl som transporterar oxygenerat blod från lungorna till vänster hjärtkammare. Det oxygenerade blodet har absorberats från alveolerna i lungorna via respirationen, och kommer nu att pumpas ut till kroppens vävnader via aortan för att försörja dem med syre. Lungvenerna är en del av de stora venerna (latin: Venae cavae) i kroppen.

'Lungsäcksjukdomar' är ett samlingsbegrepp för olika sjukdomar som drabbar lungornas blåsliknande strukturer, kallade lungbläsor eller alveoler. Dessa sjukdomar kan påverka lungornas förmåga att fungera korrekt och orsaka andningssvårigheter. Några exempel på lungsäckssjukdomar inkluderar:

1. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL): En grupp av sjukdomar som orsakas av skador på lungornas luftvägar, vilket leder till andningssvårigheter och hosta. De två vanligaste formerna av KOL är kronisk bronkit och emfysem.

2. Emfysem: En sjukdom där det uppstår ökad andningseffort och sämre syresättning på grund av att lungornas alveoler förstoras och skadas, vilket gör det svårt för dem att fylla sig med luft.

3. Lungsäcksinflammation (pneumoni): En infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus eller svampar, vilket leder till inflammation och skada på lungblåsorna.

4. Lungfibros: En grupp av sjukdomar där det uppstår ärrbildning och förtjockning i lungornas vävnad, vilket gör det svårt för dem att expandera och fungera korrekt. Detta leder till andningssvårigheter och sämre syresättning.

5. Lungsäckscancer: En form av cancer som utvecklas i lungbläsor eller luftvägarna i lungorna.

6. ARDS (akut respiratorisk distresssyndrom): En allvarlig lungsjukdom som orsakas av skada på lungornas alveoler, vilket leder till svår andning, syrebrist och ofta behöver patienten livsuppehållande behandling.

En bukspottkörtelfistel (pancreas fistula) är en abnorm connection eller ledning mellan bukspottkörteln och ett annat organ eller yttre yta. Denna medicinska term används oftast för att beskriva en komplikation efter en operation där det bildats en onormal öppning som dränerar bukspottkörteljuice, även kallad pankreatisk vätska, utanför bukspottkörteln. Detta kan leda till infektioner och andra komplikationer om det inte behandlas korrekt.

I medicinsk kontext, betyder "vårdtid" ofta tiden som en patient behöver vård och observation efter ett medicinskt ingrepp, sjukdomsfall eller procedure. Det kan också vara tiden som en patient förväntas stanna på en vårdinrättning, såsom ett sjukhus, för att få behandling och/eller rehabilitering. Vårdtiden kan variera beroende på flera faktorer, inklusive typen av medicinska problem, patientens allmänna hälsa, komplikationer under behandlingen och den specifika behandlingsplanen. Det är viktigt att notera att vårdtiden kan ändras baserat på patientens framsteg och respons på behandlingen.

En arteriovenös fistel (AV-fistel) är en abnorm connection mellan en artär och en ven. Denna anormala förbindelse orsakar blod att flöda direkt från artären till venen, istället för att gå genom kapillärsystemet som normalt. Detta kan leda till att hjärtats arbete ökar, blodtrycket stiger och blodflödet i de drabbade kroppsdelarna minskar.

AV-fistlar kan vara inneboende (kongenitala) eller aquired, och de kan uppstå som en komplikation till medicinska ingrepp, trauma eller som ett resultat av en sjukdom, såsom slagfall eller jämviktsrubbningar. I vissa fall kan AV-fistlar behöva behandlas med operation eller minimalinvasiva tekniker för att förebygga komplikationer och förbättra patientens kvalitet på livet.

En subfrenisk abscess är en infektion som orsakas av en samling av frånvarande, smittade vätska (pus) under fascien, den tunna skikt som täcker musklerna i buken. Den kan vara relativt liten eller mycket stor och kan orsaka allvarliga komplikationer om den inte behandlas korrekt.

Subfreniska abscesser uppstår vanligtvis som en komplikation till en infektion i buken, såsom appendicitis, diverticulit eller inflammation av tarmslemhinan (enterit). De kan också uppstå efter en skada eller ett sår i buken.

Symptomen på en subfrenisk abscess inkluderar smärta i buken, feber, trötthet, minskad aptit och ibland illamående och kräkningar. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika för att behandla infektionen och dränering av abscessen genom en liten inkision eller med hjälp av en bildguidad procedur, såsom en CT-guidad aspiration eller en ultraljudsguidad drenage. I vissa fall kan kirurgiskt ingrepp vara nödvändigt för att dränera abscessen och rensa området från infektion.