En grupp glukospolymerer som produceras av vissa bakterier. Dextraner har terapeutisk användning som plasmavolymutökare och som antikoagulanter. De har även utbredd användning i biologiska studier och industriellt.
En långkedjad glukospolymer med 17-20 % svavel.
Ett komplex av ferrioxihydroxid och dextraner på 5000 till 7000 dalton i viskös lösning med 50 mg/ml järn. Lösningen ges parenteralt och används mot järnbrist.
Specifika eller ospecifika inflammationer i tjocktarmen. Syn. kolit.
1,6-a-D-glukan-6-glukanohydrolas. Ett enzym som katalyserar endohydrolys av 1,6-a-D-glukosidbindningar in dextran. EC 3.2.1.11.
Fluorescerande markör som kan binda till vävnader och proteiner och som används vid fluorescerande antikroppsfärgning och i protein- och aminosyrabindningsteknik.
Preparat som används som medium i jonbyteskromatografi.
Tarmsegmentet mellan blindtarmen och ändtarmen. Det omfattar en uppåtstigande, en tvärgående, en nedåtgående och en slingrande del.
Ett släkte grampositiva, fakultativt anaeroba bakterier som är beroende av jäsningsbara kolhydrater för sin tillväxt. Organismerna är inte patogena för växter eller djur, människor inräknade.
Tarmarnas invändiga beklädnad, bestående av ett inre epitelskikt, en mellanliggande lamina propria och en yttre muskelslemhinna. I tunntarmen kännetecknas slemhinnan av en rad veck och ett överflöd av absorberande celler (enterocyter) med mikrovilli (ytludd).
Kapillärkärls förmåga att tillåta ett selektivt utbyte av ämnen genom kärlväggen. Små, fettlösliga molekyler som koldioxid och syrgas vandrar fritt genom diffusion. Vatten och vattenlösliga molekyler kan inte passera endotelväggarna och är beroende av mikroporer, som kan hindra stora molekyler från att passera.
Plasmaersättningsmedel, även kända som kolloidala lösningar eller substitutionsvätskor, är preparat som används för att ersätta vätska och protein i blodplasmavätskan under olika medicinska tillstånd, såsom blödningar, operationer, trauma, sepsis och skada på njurfunktionen, då den naturliga produktionen av plasma inte är tillräcklig. De kan vara av naturlig eller syntetisk börd och innehåller ofta albumin, kolloidala polymerer eller syntetiska aminosyror.
Varje form av ödem i struphuvudet. I tidigt stadium kan ödemet vara svårt att skilja från infektion, men i det senare fallet ses oftare slemhinnepåverkan och rodnad. Allergiskt ödem kan uppkomma som reaktion på föda, inandade ämnen eller läkemedel. Hela andningssystemet eller enbart en del av strupen kan vara påverkade. Struphuvudödem kan även vara ärftligt. Andra möjliga orsaker till ödem kan vara ökat kapillärtryck till följd av vena cava superiorsyndromet (övre hålvenssyndromet), ligering av den inre halsvenen, sänkt osmotiskt plasmatryck pga njursvikt, försämrat lymfflöde och ökad genomsläpplighet för proteiner i kapillärerna.
Egenskap hos membranösa och andra strukturer att släppa igenom ljus, värme, gaser, vätskor, metabolitmolekyler och mineraljoner.
Kramper i struphuvudet.
Minsking av blodets viskositet genom tillsats av cellfria lösningar. Metoden används kliniskt 1) vid tillstånd med försämrad mikrocirkulation, 2) vid ersättning av förlorat blod vid operationer utan homolog blodtransfusion och 3) vid hjärt-lung-bypass och hypotermi.
Hopklumpning av röda blodkroppar vid dåligt blodflöde, till följd av dragningskraften mellan cellerna, vilka binds till varandra i rouleaux-aggregat. Den svaga mekaniska kraft som blodflödet utövar är tillräcklig för att bryta upp aggregaten. Starkare eller svagare hopklumpning kan bero på en rad förhållanden i cellmembranet eller i blodplasman. Aggregationsgraden påverkas av erytrocyternas deformerbarhet, sialylering i cellmembranet, ändrad negativ ytladdning hos cellerna pga den dielektriska effekten av proteiner i den omgivande plasman, osv. Blodviskositeten och sänkan påverkas av erytrocytaggregationen och används som parametrar för beräkning av hopklumpningen.
Färgämnen som avger ljus vid bestrålning. Våglängden hos det utsända ljuset är vanligtvis längre än hos det infallande. Fluorokromer är färgämnen som tillsätts andra ämnen för att få dessa att fluorescera, och används som markörer inom biokemi och immunologi.
En sackarospolymer med hög molekylvikt.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
En grupp derivat av spiro(isobensofuran-1(3H),9'-(9H)xanten)-3-on. De används som färgämnen, som metallindikatorer och som fluorescerande markörer i immuntester.
En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.

Dextraner är en typ av polysackarider, som består av en lång kedja av sockermolekyler som är sammanlänkade med varandra. De kan ha olika molekylmassor och sönderdelas av vissa enzymer i kroppen. Dextraner används inom medicinen, bland annat för att minska blodets viskositet och för att behandla svullnad efter skador eller operationer. De kan också användas som kontrastmedel under bilddiagnostiska undersökningar. Dextraner är normalt ofarliga, men i sällsynta fall kan de orsaka allergiska reaktioner eller andra biverkningar.

Dextransulfat, även känd som dextran sulfat sodium, är en negativt laddad polysackarid med hög molekylär vikt. Den framställs syntetiskt genom behandling av dextran (en neutral polysackarid) med svavelsyra och natriumhydroxid. Dextransulfat har en negativ laddning på grund av de sulfatgrupperingar som fogats till dextranmolekylen, vilket gör att den kan användas som ett läkemedel för att behandla olika medicinska tillstånd.

I medicinskt sammanhang används dextransulfat ofta som ett kolloidalt lösningmedel vid blödningar och hemostasis, eftersom det kan hjälpa till att stabilisera kapillärerna och reducera blodförlusten. Det har också visat sig ha antiinflammatoriska egenskaper och används därför som ett läkemedel för att behandla kolit, proktit och andra inflammatoriska tarmsjukdomar.

Det är värt att notera att dextransulfat kan orsaka biverkningar som diarré, buksmärtor och blod i avföringen, särskilt vid högre doser eller längre behandlingstider. Dessutom kan det påverka blodets koaguleringsförmåga och öka risken för blödningar, så det bör användas med försiktighet hos patienter som har en hög risk för blödning eller är på blodförtunnande mediciner.

Järn-dextran är ett komplex av järn och dextran, som används inom medicinen som ett preparat för parenteral järnutspäddning. Det används specifikt för behandling av järnbrist orsakad av blodförluster, svår järnbrist hos patienter som inte svarar på oral järnpreparat eller vid kronisk nedsatt absorption av järn.

Järn-dextran är en kolloid lösning där järnet är kemiskt bundet till dextran, ett polysackarid som förbättrar lösligheten och tar upp järnets toxicitet. Läkemedlet injiceras vanligen intravenöst eller intramuskulärt och ger en kontinuerlig frisättning av järn till kroppen under en längre tidsperiod.

Det är viktigt att notera att användningen av järn-dextran har minskat på grund av risk för allvarliga biverkningar, såsom anafylaktiska reaktioner och ökad risk för infektioner. Idag föredrar man ofta andra former av parenterala järnpreparat, som till exempel järnsaccharid eller järnhydroxid.

Tjocktarmsinflammation, även känt som colitis, är en inflammation i tjocktarmen (colon). Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tarmsjukdomar och vissa mediciner. Symptomen på tjocktarmsinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera diarré, smärta i magen, trötthet, feber och viktminskning. I allvarliga fall kan komplikationer som blödningar, perforationer eller toxic megacolon uppstå. Behandlingen av tjocktarmsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller kirurgi.

"Dextrans" är en grupp av polysackarider, som består av en lång kedja av glukosmolekyler (en typ av socker) som är sammanlänkade med varandra via glykosidbindningar. Dextraner kan ha olika molekylvikter beroende på hur många glukosenheter de innehåller, och de kan antingen vara naturligt förekommande eller syntetiskt framställda.

I medicinsk kontext är dextraner välkända för deras användning som kolloidala lösningar inom sjukvården. Dessa lösningar används ofta som volumeexpansionsmedel, vilket innebär att de hjälper till att öka blodvolymen och förbättra cirkulationen hos patienter som har förlorat mycket blod eller är dehydrerade. Dextranlösningar kan också användas som transportmedium för läkemedel, eftersom de kan hjälpa till att förhindra att substanserna fastnar i kroppen.

Det är värt att notera att användningen av dextranlösningar har minskat något under de senaste åren, delvis på grund av riskerna för biverkningar som allergiska reaktioner och koagulationsstörningar. Idag föredrar många läkare att använda andra typer av volumeexpansionsmedel, såsom hydroxyetylstärk (HES) eller albuminlösningar.

Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.

DEAE-dextran är ett artificiellt polysackarid, som består av en ram av glukosenheter (dextrose) med positivt laddade kvävegrupper (diethylaminoetylgruppen eller DEAE) bundna till dem. Det används ofta inom biokemi och molekylärbiologi som ett hjälpmedel för att fästa negativt laddade molekyler, såsom DNA eller protein, genom elektrostatisk attraktion.

DEAE-dextran är lösligt i vatten och har en hög förmåga att binda vattenmolekyler, vilket gör det till ett användbart reagens för att öka den effektiva koncentrationen av vätskefaser under extraktion och separation av biomolekyler. Det är också känt för sin förmåga att stabilisera membran och minska den aggregerande verkan hos vissa proteiner, vilket gör det till ett användbart reagens inom proteinrening och -kristallisation.

'Grovtarm' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. I medicinska sammanhang används istället termen kolon, som är den del av tarmkanalen som sträcker sig från blindtarmen till ändtarmen. Kolonet inkluderar också de delar som kallas grovtarm i vardagligt tal, såsom komphållet, kräk- och blindtarmen. Dessa delar av tarmkanalen är specialiserade på att absorbera vatten och elektrolyter samt bryta ned komplexa kolhydrater med hjälp av bakterier som lever där.

Leuconostoc är ett släkte av grampositiva, icke-flytande, anaeroba eller aerotoleranta bakterier som tillhör familjen Leuconostocaceae. Dessa bakterier förekommer naturligt i växter, jord, och livsmedel som mjölkprodukter och fermenterade grönsaker. De är kända för sin förmåga att producera laktat från sockerarter, såväl som andra metaboliter som kolsyra och diacetyl.

Leuconostoc-arterna kan orsaka förruttnelse av livsmedel och är ibland associerade med infektioner hos människor, särskilt hos immunosvaga individer eller vid användning av medicinska katetrar. Dessa infektionser tenderar att vara lokaliserade till specifika områden som urinvägar och mag-tarmkanalen.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

"Kapillärgenomtränglighet" (i vissa sammanhang även kallat "mikrovaskulär genomslagskraft") är ett medicinskt begrepp som refererar till förmågan hos olika typer av läkemedel att passera igenom kapillärväggarna i kroppen. Kapillärerna är de mycket små blodkärlen som bildar nätverk i alla kroppens vävnader och organ, förutom i hjärtat och lungorna.

Läkemedel kan tas upp av kapillärerna och transporteras till olika delar av kroppen via blodomloppet. Kapillärgenomtränglighet beror på flera faktorer, inklusive läkemedlets molekylstorlek, laddning, lipofilitet (förmåga att lösa sig i fett) och proteinbindningsgrad.

Läkemedel med hög kapillärgenomtränglighet kan passera genom kapillärväggarna lättare och nå högre koncentrationer i omgivande vävnader och celler, vilket kan vara viktigt för att uppnå terapeutisk effekt. Däremot kan hög kapillärgenomtränglighet också öka risken för biverkningar och skada normalt fungerande vävnader.

Det är därför viktigt att utveckla läkemedel med optimal kapillärgenomtränglighet, så att de kan nå målceller effektivt utan att orsaka onödiga skador på kroppen.

Plasmaersättningsmedel, även kända som kolloidala lösningar eller kolloida plasmaexpanderare, är medicinska preparat som används för att behandla volymbrist i kroppen. De ersätter förlorad vätska och elektrolyter i blodet och andra kroppsvätskor. Plasmaersättningsmedel kan vara baserade på syntetiska eller naturliga substanser, som albumin, gelatin, dextran eller hydroxyetylstärk (HES). Dessa medel hjälper till att öka blodvolymen och förbättra cirkulationen av syre i kroppen. De används ofta under operationer, vid blödningar, trauma, sepsis och andra tillstånd som orsakar volymförlust.

Struphuvudödem, även känt som Strupe och Bakre Halsödem, är en medicinsk term som används för att beskriva ett smält samman av celldammar i halsen bakom struphuvudet (larynx) och över mellanhalsens skiljevägg (septum). Ödemat kan vara lindrat eller allvarligt, vilket orsakar andningssvårigheter på grund av svullnaden som trycker på struphuvudet och strypningstecken. Det kan vara livshotande om det inte behandlas omedelbart. Struphuvudödem kan orsakas av en allergisk reaktion, infektion, trauma eller ett sjukdomstillstånd som värre i allmänhet.

"Genomtränglighet" (engelska: "permeability") är ett medicinskt begrepp som hänvisar till hur lätt eller svårt det är för substanser att passera genom en cellmembran, ett organ eller ett kroppssystem. En hög genomtränglighet betyder att substansen kan diffundera relativt enkelt, medan en låg genomtränglighet innebär att det är svårare för substansen att passera igenom.

I samband med läkemedel kan genomträngligheten vara viktig att ta hänsyn till eftersom den påverkar hur snabbt och i vilken omfattning ett läkemedel absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen. En lägre genomtränglighet kan leda till att läkemedlet behöver ges i högre doser eller via andra administrationsvägar för att uppnå den önskade effekten.

Struphuvudspasm, även känd som laryngospasm, är ett plötsligt och ofta orsakat av en reflex, tillfälligt slutning av stämbanden (placerade i struphuvudet), vilket kan leda till andningsproblem. Det kan uppstå spontant eller som komplikation till någon form av irritation i struphuvudet, såsom luftvägsinfektioner, refluxsjukdom, utläggning av främmande kroppar eller vid anestesi. Symptomen kan inkludera hosta, stridor (ett stönande ljud under andningen), andningssvårigheter och i värsta fall syrebrist. Behandlingen kan bestå av olika metoder som inhalation av läkemedel eller i allvarliga fall intubering eller tracheotomi för att säkerställa andningen.

Hemodilution är ett medicinskt tillstånd där blodet har en lägre koncentration av celler och andra beståndsdelar på grund av ökat plasmavolym. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom infusion av intravenösa vätskor eller förhöjt vattenintag. Hemodilution kan leda till en minskad viskositet hos blodet och påverka koagulationsförmågan. I vissa fall kan hemodilution användas som en strategi under operationer för att skydda njurarna genom att reducera risken för ischemi (dvs. syrebrist) i vävnaden.

Erytrocytaggregation refererar till den process där röda blodkroppar (erytrocyter) tenderar att klumpa eller sammanlänkas med varandra. Denna process kan orsakas av olika faktorer, såsom förändringar i blodets salt- och surhetsnivåer, vissa sjukdomstillstånd eller påverkan från externa faktorer som temperaturförändringar.

I klinisk kontext kan erytrocytaggregation ha betydelse vid diagnostisering och behandling av blodrelaterade sjukdomar, eftersom förhöjd aggregation kan påverka blodets flöde och syresättning av kroppens vävnader.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

Ficoll är ett varumärke för en typ av syntetiska polysackarider som används inom laboratoriemedicin, speciellt vid separation och rening av celler. Ficoll-produkter består av mycket stora, lättlösliga molekyler med neutral laddning och en unik struktur av alternerande glukos- och epimersackarider (förgreningar).

På grund av deras storlek och laddningsfördelning bildar Ficollmolekyler i vatten en gradientisk densitet som kan användas för att separera celler med olika densiteter, till exempel olika typer av vita blodkroppar. Denna metod kallas för Ficoll-gradientcentrifugering och är vanlig inom forskning och diagnostik.

I korthet, Ficoll är ett varumärke för en typ av syntetiska polysackarider som används för att skapa gradientiska densiteter i centrifugering, vilket gör det möjligt att separera celler med olika densiteter.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Fluoresceiner är ett fluorescerande ämne som används som markör i diagnostiska tester, särskilt inom oftalmologi och urinanalys. Det är en gul kemisk förening som absorberar ljus vid violetta våglängder (kring 390-490 nm) och emitterar det i form av grönaktigt ljus (kring 510-530 nm).

I oftalmologi används fluorescein ofta som en del av Fluorescein angiografi, ett undersökningsmetod där fluoresceinet injiceras i blodomloppet och sedan följs med hjälp av en specialkamera för att studera blodflödet i ögat. Detta kan användas för att detektera skador på näthinnan, retinavaskulär sjukdom eller andra ögonrelaterade problem.

I urinanalys används fluoresceiner ofta som en del av dipsticktest där en teststrecka doppas i urinen för att upptäcka närvaron av protein, blod eller glukos. När fluoresceinet kommer i kontakt med dessa substanser kommer det att lysa upp under ultraviolett ljus, vilket indikerar en positiv testresultat.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

För behandling av stärkelselösningar används, dextraner aktovegin Aktovegin - utan rädsla för negativa konsekvenser och mer. I ...
... är att mäta permeabiliteten för givna hydrofila underlag som har olika molekylvikter som sackaros eller dextraner. Men denna ...