Deoxyribose är en pentos, ett socker med fem kolatomer, som är en viktig del av DNA-molekylen. Det skiljer sig från den andra pentosen, ribosen, som finns i RNA, genom att ha en hydrogenatom istället för en hydroxylgrupp (–OH) vid den 2'-kolatomen. Denna skillnad gör att DNA är mer stabilt än RNA och bättre lämpat för att lagra genetisk information. Namnet "deoxy" betyder just "utan syre", vilket refererar till avsaknaden av en OH-grupp.

Ribosomonofosfat (RIP, Ribosomal Monophosphate) er ikke direkte en medisinsk definert terminologi, men det refererer til en type molekyl som spiller en viktig rolle i biokjemisk syntese av proteiner.

RIB-en er et produkt av en reaksjon kalt "ribosomalt RNA (rRNA) degradering", der rRNA-molekyler i cellen brytes ned til mindre enheter for å regulere cellulær homeostasisme og beskyttelse mot infeksjonsagenter. Disse mindre enhetene inkluderer også ribosomonofosfater, som kan være betydningsfulle i forståelsen av cellefunksjon og -regulering.

I denne sammenhengen er ribosomonofosfat et fosforylert nukleotid som inneholder en ribose-søtetilsørjing, men det er ikke direkte relatert til medisinsk behandling eller diagnostisk testing.

En hydroxylgrupp är en funktionell grupp inom kemi, som består av en syreatom (O) och en väteatom (H) som är bundna till varandra (-OH). Denna grupp kan förekomma i många olika sorters organiska molekyler, inklusive alkoholer, fenoler och karboxylsyror. Hydroxylgruppen har stark polaritet på grund av den negativa laddningen som delas mellan syreatomen och väteatomens proton, vilket gör att hydroxylgruppen kan ingå i vattenbundna nätverk och delta i kemiska reaktioner som innebär överföring av protoner.

"Pentose" er en betegnelse for en enkel, monosaccharid sukkerart som består af fem carbonatomer. Navnet "pentose" kommer fra det græske ord "pente", som betyder fem. Pentoserne er en del af de simple sukkerstoffer, der kendes som monosakkarider, og de inkluderer glukose (en hexose med seks carbonatomer), ribose (en pentose med fem carbonatomer) og deoxyribose (en pentose med fire carbonatomer).

Ribose er en vigtig bestanddel af RNA (ribonukleinsyre) i levende organismer, mens deoxyribose findes i DNA (desoxiribonukleinsyre). Pentoserne spiller dermed en central rolle i livets kemi og molekylære processer.

En aldehydlås (aldéhydes hydrolase eller form Aldehydreduktas) är ett enzym som katalyserar nedbrytningen av aldehyder till deras respektive alkoholer, genom en reduktionreaktion. Detta enzym finns naturligt i levande organismer och hjälper till att reglera nivåerna av aldehyder inne i celler. Aldehydlåsar är viktiga för att skydda celler från skadan orsakad av överaccumulering av aldehyder, som kan vara toxiska och skada DNA, proteiner och lipider.

"Hydroxide" er en betegnelse for en ion som består av ett negativt ladet oxygenatom (O^{2-}) koblet til et positivt ladet hydrogenatom (H^{+}). Sammen danner de vannmolekyler (H2O) eller hydroxylgrupper (-OH) i syrer og baser. Hydroxider er en viktig del av mange baser, som kan reagere med syrer for å forme salt og vann i en neutraliseringreaksjon.

Deoxyribonucleosides are the building blocks of DNA, one of the two main types of nucleic acids in cells. A deoxyribonucleoside is made up of a deoxyribose sugar, which is a type of sugar that lacks one oxygen atom compared to ribose (the sugar found in RNA), and a nitrogenous base, which can be either a purine or a pyrimidine.

The nitrogenous bases that can be found in deoxyribonucleosides include adenine, guanine, thymine, and cytosine. Adenine pairs with thymine, and guanine pairs with cytosine, through hydrogen bonds to form base pairs that are the foundation of DNA's double helix structure.

Deoxyribonucleosides are important in genetics because they make up the DNA molecule, which contains the genetic instructions for the development and function of all living organisms. They play a crucial role in processes such as replication, transcription, and repair of DNA.

Pyridoxal är den aldehydformen av vitamin B6, som är ett vattenlösligt vitamin som spelar en viktig roll i flera kroppsfunktioner, särskilt vid protein- och aminosyraomsättningen. Pyridoxal kan konverteras till pyridoxal 5'-fosfat (PLP), vilket är en koenzym som deltar i flera enzymer i kroppen. PLP hjälper till att reglera metabolismen av neurotransmittorers, fettsyrors och kolhydraters syntes och nedbrytning. Pyridoxal kan också hittas i vissa livsmedel, såsom fisk, kycklingkött, potatis, bananer och gröna bönor.

Apurinsyra, eller adenin, är en av de två puriner som finns i nucleotider (den andra är guanin). Apurinsyra är en aromatisk heterocyklisk förening och en vasodilator. I kroppen deltar apurinsyra i DNA-syntesen och fungerar som en nukleobas när det kombineras med en sockerdel (ribos eller deoxyribos) och en fosfatgrupp för att bilda en nukleotid. Apurinsyra kan också ingå i RNA, men är inte lika vanligt förekommande som guanin.

'Ferroföreningar' är en term inom kemi och betecknar järnbaserade kemiska föreningar. Dessa föreningar innehåller i regel en eller flera järnatomer som är bundna till andra grupper av atomer, vilket ger upphov till specifika egenskaper och reaktionsmönster hos dessa föreningar.

Exempel på vanliga ferroföreningar inkluderar järn(II)oxid (FeO), järn(III)oxid (Fe2O3), och järnsulfat (FeSO4). Dessa föreningar kan ha viktiga tillämpningar inom områden som medicin, kemi, fysik och ingenjörsvetenskap.

I medicinsk kontext är ferroföreningar av intresse för deras roll i hemoglobins syretransportsystem. Hemoglobinmolekylen innehåller järnbaserade hemgruppor som reversibelt binder till syre, vilket gör det möjligt för blodet att transportera syre från lungorna till kroppens celler. Vissa medicinska tillstånd kan leda till ett onormalt lågt järnhalt i kroppen (anemi), och i dessa fallen kan järntillskott eller andra ferroföreningar användas för att behandla sjukdomen.

Fria radikaler är en term inom kemi och biologi som refererar till molekyler eller joner med en ospärrad, ofta reaktiv elektron. Denna ofullständiga elektronskal vill aktivt binda sig med andra atomer eller molekyler för att få en fullständig elektronskal och bli stabilt.

I medicinsk kontext kan fria radikaler vara skadliga eftersom de kan reagera med viktiga cellulära strukturer, såsom DNA, proteiner och lipider, vilket kan leda till celldamage och potentialt till sjukdomar som cancer, neurodegenerativa störningar och åldrande. Fria radikaler produceras naturligt i kroppen under processer som andning och ämnesomsättning, men deras nivåer kan öka på grund av externa faktorer som tobaksrök, UV-strålning och föroreningar. Antioxidanter är substanser som hjälper att skydda kroppen från skadan genom att neutralisera fria radikaler.

Zinostatin är ett läkemedel som används inom cancerbehandling, specifikt för att behandla vissa typer av cancer, såsom levercancer och sarcom. Zinostatin består av ett preparat av neocarzinostatin (NCS), ett protein med starkt cytotoxiskt (cellgiftigt) och antitumörverkande beteende.

När zinostatin administreras till en patient, binder det till specifika enzymer i cancerceller, vilket orsakar skada på DNA och slutligen dödar cellen. Detta gör att zinostatin är ett effektivt verktyg för att bekämpa cancerceller, medan det tenderar att vara mindre skadligt för normalt vävnad.

Zinostatin marknadsförs under olika varunamn beroende på land och tillverkare, exempelvis "Samcyt" och "Zinostat". Det är viktigt att notera att användning av zinostatin skall övervakas och förskrivas av en läkare, eftersom det kan ha allvarliga biverkningar och kontraindikationer.

Nogalamycin är ett ämne som tillhör gruppen araquantronder och utvinns från aktinobakterien Streptomyces nogalater. Det används inte som läkemedel inom medicinen, men har forskats på som en möjlig behandling av vissa cancerformer, framförallt med fokus på carcinomer i mag- och tarmkanalen. Nogalamycin fungerar genom att binda till DNA och på så sätt störa celldelningen hos cancerceller. På grund av dess toxicitet har det inte blivit godkänt som läkemedel för kliniskt bruk hos människor.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

*Ribosomer är organeller som består av RNA och protein som fungerar som maskinerier för att syntetisera proteiner i celler. De hittas fritt i cytoplasman eller anslutna till endoplasmatiska nätverkets (ER) membran. I eukaryota celler finns det två typer av ribosomer: citoplasmiska ribosomer och mitokondriella ribosomer. Citoplasmiska ribosomer syntetiserar proteiner som ska användas inne i cellen, medan mitokondriella ribosomer syntetiserar protein som ska användas inuti mitokondrier. Ribosomerna består av två subenheter: en större subenhet där peptidbindningarna mellan aminosyrorna etableras och en mindre subenhet där transfer-RNA (tRNA) binds till aminosyror.*

Benzoesyra, eller benzoic acid, är en organisk syra med formeln C6H5COOH. Det är en aromatisk syra som förekommer naturligt i små mängder i vissa frukter, grönsaker och biverkningar. Benzoesyra används som konserveringsmedel i livsmedel, kosmetika och mediciner på grund av dess förmåga att döda eller hämma tillväxten hos mikroorganismer. Den har också använts inom medicinen för behandling av svampinfektioner och inflammation.

'Pentosfosfat' är ett organofosfater med kemisk formel C5H11O9P. Det är en ester av pentos, en monosackarid med fem kolatomer, och fosforsyra. Pentosfosfat förekommer naturligt i levande organismer och spelar en viktig roll i celldes metabolism, särskilt inom glukosmetabolismen där det är ett intermediärt steg i pentosfosfatvägen.

Pentosfosfatvägen är en metabolic väg som involverar nedbrytning av pentoser och glukos till pyruvat, ATP och reducerade koenzergeringsmedel som NADPH. NADPH används sedan i andra biokemiska reaktioner såsom fettsyrasyntes och antioxidativ försvar.

I klinisk medicin kan pentosfosfatnivåerna mätas för att undersöka funktionen hos pentosfosfatvägen, särskilt i sjukdomar som berör röda blodkroppars metabolism såsom glykolytiska enzymdefekter och några former av anemi.

'EDTA' står för Etiylendiamintetraessigsyran och är en organisk syras salt som används inom medicinen, bland annat som ett kärlvidgande medel vid behandling av hyperkalcemi (förhöjda värden av kalcium i blodet) samt för att binde tungmetaller och andra toxiska substanser i blodomloppet. EDTA används också som konserveringsmedel inom laboratoriemedicinen för att förhindra oxidation av blodprover.

Nukleinsyrakonfiguration refererar till den tresdimensionella strukturen hos nukleinsyra, som kan vara antingen DNA (deoxiribonucleic acid) eller RNA (ribonucleic acid). Det finns två huvudsakliga konfigurationer av dubbelsträngat DNA: A-DNA och B-DNA.

A-DNA är en kompaktare form av DNA som förekommer under torra förhållanden eller när DNA binds till proteiner. Den har en större diameter och en rakare, mer stram struktur än B-DNA.

B-DNA är den mest vanliga formen av dubbelsträngat DNA i levande celler. Den har en mindre diameter och en svagt skruvad struktur med ungefär 10 baspar per hel vridning.

RNA har också en specifik konfiguration, som kallas A-form. RNA är en singelsträngad nukleinsyra som bildar en svagt skruvad struktur med ungefär 11 baser per hel vridning.

I allmänhet avgörs nukleinsyrakonfigurationen av den specifika sekvensen av nukleotider, samt de miljöfaktorer som påverkar dess struktur, såsom saltkoncentration och fuktighet.

Nukleosider är en organisk komponent i nukleotider, som är byggstenarna i nukleinsyror såsom DNA och RNA. En nukleosid bildas genom kondensation av en pentos (en fem carbonsugar) med en heterocyklisk bas, vanligtvis adenin, guanin, cytosin, uracil eller tymin. Nukleosider spelar därför en central roll i lagring och överföring av genetisk information inom celler.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska sekvenser av nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Oligonukleotider kan vara upp till 20-30 nukleotider långa och används ofta inom molekylärbiologi och genetisk analys, exempelvis som primers vid PCR (polymeraskedjereaktion) eller som sond i norrskensekvensering. Deras specifika sekvens gör att de kan binda till komplementära sekvenser i DNA eller RNA-molekyler, och på så sätt användas för att detektera, kvantifiera eller modifiera specifika genetiska sekvenser.

Deoxyribonucleotider är byggstenarna i DNA (DNA) molekyler. Varje deoxyribonukleotid består av en deoxiribose sockerstruktur, en fosfatgrupp och en av fyra möjliga nukleotidbaser: adenin (A), timin (T), guanin (G) eller cytosin (C). Deoxyribonucleotider kombineras i långa, dubbla kedjor för att bilda DNA-molekyler som innehåller genetisk information.

Nukleosidaser är en typ av enzym som bryter ned nukleosider till en bas och en pentos, genom att hydrolysera den glycosidiska bindningen mellan dem. Nukleosider är komponenter i nukleotider, som i sin tur är byggstenarna i nucleinsyror såsom DNA och RNA.

Den kemiska reaktionen som katalyseras av nukleosidaser kan skrivas som:

nukleosid + H2O → base + pentose

Det finns två huvudsakliga typer av nukleosidaser: 3'-nukleotidaser och 5'-nukleotidaser, vilka specificerar var på nukleosiden som de hydrolyserar.

DNA-skada, eller DNA-mutation, refererar till en förändring i den genetiska informationen som är kodad i DNA-molekylen. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom exponering för strålning, kemikalier eller virus. Skador på DNA:t kan också uppstå spontant under cellens normala verksamhet.

Det finns två huvudtyper av DNA-skador: basskador och strukturella skador. Basskador innebär att en av de fyra grundämnena i DNA, adenin (A), tymin (T), guanin (G) eller cytosin (C), har förändrats på ett sätt som stör kodningen av genetisk information. Strukturella skador innebär att DNA-molekylen har brutits, böjts eller förvrängts på något sätt.

DNA-skador kan ha olika konsekvenser beroende på var de uppstår och hur allvarliga de är. I vissa fall kan skadan repareras av cellens eget reparationssystem, men i andra fall kan den leda till genetiska mutationer som kan öka risken för sjukdomar såsom cancer.

"Glykolate" är ett substrat som produceras i cellens energiproducerande process, glykolys. Glykolysen är den första steget i cellandningen och sker under anaeroba (syrefria) förhållanden. I detta steg bryts glukos ner till två molekyler pyruvat, och under processen bildas också två mol ekvivalenter ATP (adenosintrifosfat), två mol NADH (reducerad nicotinamidadenindinukleotid) samt två mol H+. Glykolate produceras som en biprodukt när cellen bryter ned pyruvat med hjälp av ett enzym kallat glykolatoxidas under speciella förhållanden, till exempel vid höga nivåer syre. Glykolate kan sedan omvandlas tillbaka till pyruvat eller ombildas till andra metaboliter i cellen.

Acetaldehyd, eller etanol metabolit, är en organisk förening med formeln CH3CHO. Det är den huvudsakliga metaboliten av alkohol under nedbrytningen i kroppen och bildas när alkohol dehoxaseras till acetat av enzymet alkoholdehydrogenas (ADH) i levern. Acetaldehyd är ett toxiskt ämne som kan orsaka symtom som rödflammighet, yrsel och illamående, särskilt vid högre koncentrationer. Det har också visat sig vara cancerogent och bidra till skador på levern vid långvarig exponering.

DNA-polymerase-beta är ett enzym som spelar en viktig roll i DNA-reparationen, särskilt under processen kallad basexcisionsreparation. Detta enzym katalyserar tilläggningen av nukleotider vid en skada i DNA-molekylen, vilket gör att den skadade delen kan repareras korrekt. DNA-polymerase-beta är därför viktigt för att säkerställa stabiliteten och integriteten av cellens genetiska material.

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

Sockersyror, även kända som monosackarider eller enkla socker, är en typ av kolhydrat som består av en enkel sugringring. De har en kemisk formel som kan skrivas som (CH2O)n, där n är ett heltal som varierar från 3 till 7. De vanligaste sockersyrorna inkluderar glukos (dextros), fruktos (levulos) och galaktos, som alla har sex kolatomer. Andra exempel på sockersyror är ribos (ett pentos) och dessulfo (ett hexos).

Sockersyror kan vara linjära eller cykliska, beroende på om de har en öppen sockerring eller en sluten sockerring. De flesta sockersyror förekommer i naturen som cykliska socker, där den linjära sockerringen har cycliserats genom att en hydroxylgrupp (–OH) och en hydrogenatom (–H) bildar en eterbindning mellan kolatomen vid position 1 och 5 i ringen.

Sockersyror är viktiga källor av energi för levande organismer, eftersom de kan oxideras till koldioxid och vatten genom cellandningen, en process som frigör energiriket ATP. De kan också syntetiseras från andra kolhydrater eller föreningar i processer som fotosyntesen och glukoneogenes.

I medicinsk kontext kan sockersyror vara av intresse när de används som diagnostiska markörer för olika sjukdomstillstånd, till exempel när blodsockret är högre än normalt (hyperglycemi) eller lägre än normalt (hypoglycemi). Även för att spåra diabetes och försöka hålla blodsockret på en jämn nivå.

Fria radicaler är en term inom medicinen och biokemi som refererar till molekyler eller joner med en ospärrad elektron i sin yttersta skal. På grund av den ospärrade elektronen är de mycket reaktiva och kan attackera och oxidera andra molekyler, vilket kan leda till cellskador och sjukdomar. Fria radicaler produceras naturligt i kroppen under processer som andning och nedbrytning av näringsämnen, men deras koncentration kan öka på grund av externa faktorer som luftföroreningar, tobaksrök, ultraviolett strålning och vissa läkemedel. Renhållare, eller antioxidanter, är substanser som skyddar cellerna från skador orsakade av fria radicaler genom att neutralisera dem.

Deoxyguanosine är en nukleosid som består av den pentosa sockerarten deoxyribose och guanin, en av baserna i DNA. Det saknar ett syreatom jämfört med guanosin, som istället har en ribosgrupp. Deoxyguanosin bildar två vätebindningar med cytidin när DNA parar sig.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

Magnetisk resonansspektroskopi (MRS) är en icke-invasiv teknik som används inom medicinen för att mäta och kartlägga metaboliska förekomster i levande vävnad. Den bygger på principen om magnetisk resonans, där atomkärnor, vanligtvis vätekärnor (protoner), exciteras med hjälp av en stark magnetisk fält och radiofrekventa vågor. När atomen återvänder till sin grundtillstånd ger den ifrån sig en signalsignal som kan analyseras för att ge information om de kemiska föreningarna i närheten. I en MRS-undersökning fokuserar man på metaboliter, det vill säga små molekyler som är involverade i cellens metabolism.

MRS kan användas för att diagnostisera och monitorera olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, demens, epilepsi, stroke och neuropsykiatriska störningar. Den kan ge information om förändringar i metabolismen som kan vara specifika för en viss sjukdom eller ett visst tillstånd. MRS används ofta tillsammans med magnetresonanstomografi (MRT) och kan ge kompletterande information om strukturella och funktionella aspekter av vävnaden.

'Ferriferrous complexes' eller 'ferrifere bindinger' refererer til kemiske forbindelser der inneholder jern i dets ferrisk form (Fe(III)), hvor jernet er bundet til andre atomer, molekyler eller ioner med en koordineringsgeometri som oftest er oktaedrisk eller tetraedrisk. Disse forbindelser kan være organiske eller anorganiske, og de spiller en viktig rolle i biologiske systemer, særlig i relasjon til oxygen transport og lagring i levende organismer. Et velkjent eksempel er hemoglobin, et protein i røde blodceller hos mennesker og andre dyr, der transporterer ilt ved å binde seg til en ferriferrous kompleks av jern (Fe(II)) som kallas hemet.

I'm happy to help! In the context of medicine, thymine (T or U) is a nucleobase that is one of the four building blocks of DNA and RNA. It pairs with adenine via two hydrogen bonds in DNA. The thymine-adenine base pair forms part of the double helix structure of DNA, which was discovered by James Watson and Francis Crick.

In RNA, thymine is replaced by uracil (U), which also pairs with adenine. Thymine is synthesized in the body through a process called de novo synthesis, and it plays an important role in maintaining the genetic code and ensuring proper protein synthesis.

It's worth noting that thymine deficiency can lead to various health issues, including developmental delays, neurological problems, and increased risk of cancer. Therefore, it's essential to maintain adequate levels of thymine through a balanced diet or supplementation if necessary.