"Kirurgisk dekompression" refererar till ett medicinskt ingrepp där målet är att minska trycket på en del av kroppen, oftast inre organ eller nerver, för att lindra smärta eller förbättra funktionen. Detta kan uppnås genom att skapa ett artificiellt utrymme runt den drabbade strukturen, till exempel genom att ta bort en del av ett ben för att lindra tryck på en nerv, eller genom att göra en öppning i en kapsel runt ett organ för att minska trycket inuti.

Exempel på kirurgisk dekompression inkluderar:
- Nervdekompression, där en del av en nervrot är komprimerad och orsakar smärta eller kraftiga känsel- eller rörelseförluster. Genom att göra en liten inkision i huden och skapa ett utrymme runt nervern kan trycket minskas och symtomen förbättras.
- Dekompression av gallblåsan, där stenar eller andra abnormaliteter orsakar högt tryck inuti gallblåsan. Genom att göra en inkision i gallblåsan kan man minska trycket och förhindra komplikationer som inflammation eller infektion.
- Dekompression av lungan, där en del av lungan kollapsar och orsakar andningssvårigheter. Genom att göra en inkision i bröstkorgen kan man återställa lungans funktion och förbättra andningen.

Det är viktigt att notera att kirurgisk dekompression bör utföras av en kvalificerad läkare, ofta en specialist inom området som drabbats, efter en noggrann undersökning och bedömning av patientens tillstånd.

'Dekompression' er en medisinsk betegnelse for en behandlingsmetode som gradvis reducerer trykket på legemets væv, typisk i forbindelse med dykning eller arbejde under stort tryk. Dette gjøres for å unngå dykkersyke (dysbarisk iltforgiftning) og dykkerelationssykdomme (dysbariske barotrauma), som kan oppstå når en person stiger til overflaten for raskt etter å ha vært under stort trykk.

Under dykking eller arbejde under stort trykk, blir kvælstof opløst i kroppens væv i større mengder enn normalt. Når individet stiger til overflaten, må denne opløste gassen frigis gradvis for å unngå skade på lungene og centralnervesystemet. Dekompressionsstoppene er planlagte pauser underveis ned til overflaten hvor individet holder still og lar kroppen fjerne opløst kvælstof i en kontrollert måte.

Dekompressjon kan også være nødvendig etter eksponering for andre typer av trykkforskyvninger, som f.eks. i en flykrise eller i en hyperbarisk behandlingskammer.

"Dykarsjuka" (decompression sickness, eller "DCS") är ett tillstånd som kan uppstå vid dykning när kvävgas upplösts i kroppens vätskor under högt tryck och sedan avges för fort när dykaren stiger till ytan. Detta orsakar bubblor som kan bildas i blodet och i vävnaderna, vilket kan skada olika delar av kroppen. Symptomen på dykarsjuka kan variera mycket, från milda symptom som trötthet, yrsel och hudrodnad till allvarliga symptom som andningssvårigheter, svårt att röra sig, svimning och i värsta fall död. Behandlingen för dykarsjuka innebär normalt syrebehandling och rekompression i en hyperbarisk kamara.

Dykning kan definieras som en aktivitet där en individ helt eller delvis dyker under vattenytan med hjälp av andningsapparat, såsom en andetagspåse eller en autonom andningsapparat. Dykning innebär ofta att man förflyttar sig under vattnet och kan omfatta en mängd olika aktiviteter, som exempelvis sportdykning, tekniskt dykning, kommersiellt dykning och fritidsdykning. Dykning kan utföras i en mängd olika miljöer, som hav, sjöar, floder och konstgjorda simbassänger.

Ryggmärgskompression (även känd som ryggmärgsförträngning) är ett tillstånd där det på grund av olika orsaker uppstår tryck eller kompression på ryggmärgen. Detta kan leda till neurologiska symtom såsom smärta, kvalster i extremiteterna, muskelsvaghet och känselbortfall. I vissa fall kan det även orsaka problem med tarm- och urinvägsfunktioner. Ryggmärgskompression kan vara akut eller kronisk och kan orsakas av en rad olika sjukdomar, till exempel tumörer, frakturer, infektioner, inflammationer eller degenerativa tillstånd som exempelvis spinal stenos.

La laminectomía es un procedimiento quirúrgico de la columna vertebral que involucra la extracción de parte o la totalidad del ligamento amarillo y el hueso laminar de una o más vértebras. Estos tejidos se encuentran en la parte posterior de la columna vertebral y su eliminación puede ayudar a aliviar la presión sobre la médula espinal o las raíces nerviosas, lo que puede causar dolor, entumecimiento o debilidad en las extremidades. Esta cirugía se realiza comúnmente para tratar condiciones como estenosis espinal, hernias de disco y tumores espinales. Después de la laminectomía, es posible que sea necesario un período de rehabilitación y fisioterapia para ayudar a restaurar la fuerza y la movilidad en las áreas afectadas.

Microvascular decompression surgery (MVD) är en neurokirurgisk procedur som används för att behandla vissa sorters nervskador orsakade av blodkärl som trycker på nerverna. Proceduren innebär att kirurgen gör en liten öppning i skallen eller halsen och flyttar bort eller oskadliggör de blodkärl som orsakar nervtrycket.

MVD används ofta för att behandla trigeminusneuralgi, en nervsjukdom som orsakas av ett tryckande blodkärl på den femte kranialnerven (trigeminusnerven). Symptomen på trigeminusneuralgi inkluder plötsliga, starka smärtor i ansiktet. Genom att genomföra en MVD kan kirurgen avlasta nerven och lindra eller avlägsna smärtorna.

MVD är en komplex procedur som bör utföras av en erfaren neurokirurg. Även om det är en effektiv behandling för vissa sorters nervskador, så finns det också risker och komplikationer som kan uppstå under eller efter operationen. Dessa kan inkludera blödning, infektion, skada på nerverna eller andra viktiga strukturer i hjärnan eller halsen, och i sällsynta fall dödsfall.

Trigeminusneuralgi, även känt som tic douloureux, är en neurologisk sjukdom som orsakar extremt starka smärtor i ansiktet. Det beror på irritation eller skada av den gren av trigeminusnerven som innerverar ansiktet. Smärtan kan kännas som stickningar, bränningar, elstötar eller kolikartad smärta i ena eller båda sidorna av ansiktet och kan utlösas av vanliga aktiviteter som tugga, tala eller röra vid ansiktet. I allvarliga fall kan även känslan av beröring (allodyni) vara tillräckligt för att utlösa smärtan. Trigeminusneuralgi är vanligare hos äldre kvinnor än män, och orsaken kan ibland vara svår att fastställa. I vissa fall kan det bero på tryck från blodkärl eller tumörer som trycker på trigeminusnerven, medan andra fall kan ha en okänd orsak. Behandlingen kan innefatta läkemedel som antiepileptika och/eller kirurgiska ingrepp beroende på svårighetsgrad och orsak till sjukdomen.

En ryggradsförträngning (även känd som ryggmärgskompression) är ett tillstånd där det structurella trycket från ben, discar eller andra bensjukdomar i ryggraden orsakar skada på ryggmärgen. Detta kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och i vissa fall till förlust av rörelseförmåga.

Det finns olika typer av ryggradsförträngningar, men de vanligaste orsakerna är degenerativa skador på discarna mellan varje ryggkotplatta (discogen slid) eller utväxter från benen (benutskott). Andra orsaker kan inkludera tumörer, infektioner och trauma.

Även om ryggradsförträngningar kan drabba vem som helst, är de vanligare hos äldre personer på grund av åldersrelaterad degeneration av ryggkotplattorna och discarna. Behandlingen för ryggradsförträngning beror på allvarlighetsgraden av tillståndet, men kan inkludera mediciner, fysisk terapi, injektioner eller i vissa fall kirurgi.

Nervkompressionssyndrom (NCS) är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar som orsakas av att en nerv komprimeras eller trycks på, vilket leder till smärta, kraftlöshet, känselbortfall och/eller domningar i de områden där nerven innerverar. Det kan inträffa när en nerv passerar genom en trång passage i kroppen eller vid rörelser som trycker på nerven.

Exempel på olika former av Nervkompressionssyndrom inkluderar:

1. Karpaltunnelsyndrom - Kompression av medianusnerven i handleden, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och känselbortfall i handflatan och fingrarna.
2. Sulcus ulnaris syndrom - Kompression av ulnalisnerven i underarmen, vilket kan leda till smärta, kraftlöshet och domningar i lillfingret och ringfingret.
3. Tibialis posterior tendinit - Irritation eller inflammation av tibialis posterior senan som orsakas av överansträngning eller kompression, vilket kan leda till smärta, svullnad och instabilitet i foten.
4. Piriformis syndrom - Kompression av ischiasnerven när den passerar genom piriformis muskeln i höftområdet, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och domningar i lårets baksida och ner i benet.

Behandlingen för NCS beror på typen och svårighetsgraden av kompressionen, men den kan innefatta vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel, ortoser eller kirurgi i allvarliga fall.

Arnold-Chiari missbildning (ACM) är en medfödd missbildning av hjärnan och ryggraden. Det uppstår när nedre delarna av hjärnbalken (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata) deformeras och sänks ner från sin normala position i skallbasen till öppningen mellan hjärnan och ryggraden (förstorad jugularforamen). Detta kan orsaka kompression av cerebellum, medulla oblongata och kraniala nerveändar.

Det finns fyra typer av Arnold-Chiari missbildning, men de två vanligaste är typ I och typ II. Typ I involverar en mindre utbuktning av cerebellum och medulla oblongata genom förstorad jugularforamen. Typ II, även känd som Chiari malformation med myelomeningocele, innebär en mer allvarlig deformitet där cerebellum, medulla oblongata och vanligtvis även delar av ryggmärgen protruderar genom denna öppning.

ACM kan leda till en rad symtom som beror på kompressionen av hjärnan och ryggraden. Dessa kan inkludera huvudvärk, yrsel, svårigheter med balans och koordination, problem med andningen, sväljningssvårigheter, hörselskador och i vissa fall till och med förlamning eller död. Behandlingen kan bestå av observation, medicinska behandlingar för att lindra symtomen eller kirurgi för att korrigera missbildningen.

Spinal fusion är en kirurgisk procedur där två eller flera vertebrala segment i ryggraden förenas till ett kontinuerligt segment. Detta uppnås vanligtvis genom att placera en bit av benväv (bengraft) mellan de två segmenten, vilket sedan växer samman och skapar en fast länk mellan dem. Ibland används även metallimplantat som skruvar, stänger eller plattor för att hålla de fusionerade segmenten i rätt position medan benväven läker.

Den huvudsakliga orsaken till spinal fusion är att behandla smärta och instabilitet i ryggraden som orsakas av olika tillstånd, såsom degenerativa skador på diskarna (de gummartade kuddarna mellan varje ryggkotor), skleros (härdning) eller frakturer av ryggkotorna, skolios eller andra former av ryggradsförvridningar, tumörer eller infektioner.

Det är viktigt att notera att spinal fusion kan minska flexibiliteten i ryggraden och kan leda till ökad belastning på de omgivande segmenten, vilket kan orsaka nya problem över tiden. Därför bör alla andra behandlingsalternativ undersökas innan en spinal fusion rekommenderas, och den ska endast utföras av en erfaren kirurg specialiserad på ryggradskirurgi.

En halskota (latin: cricoid cartilage) är en ringformad broskstruktur i struphuvudet. Den utgör den mest nedre, och nästan cirkulära, delen av struphuvudet och ligger omedelbart under stämbanden. Halskotan har en viktig funktion vid andningen och under konstgjord andning (intubation) då den används som ett grepp för att hålla luftvägen öppen och förhindra att mat och slem tränger ner i lungorna.

Perkutan diskektomi är en neurokirurgisk proceduren där fragment av en herniaterad diskus (oftast i ryggraden) tas bort genom huden och tillgång till disken skapas med hjälp av speciella instrument som förs in genom huden. Proceduren utförs vanligtvis under lokalbedövning eller med mild medvetandosedering, och patienten är vaken under hela proceduren.

Målet med perkutan diskektomi är att lindra smärtan och andra symtom som orsakas av nervrottryck från den herniaterade disken, såsom svaga ben eller sängliggande smärtor. Denna typ av operation används ofta när patienten inte har fått tillräckligt med lindring med konservativa behandlingsmetoder, som mediciner, fysioterapi och vila.

Perkutan diskektomi är en mindre invasiv teknik jämfört med traditionell öppen diskektomi, eftersom den kräver mindre skärsår och ger vanligtvis snabbare återhämtningstid. Dock kan det fortfarande finnas vissa risker och komplikationer associerade med proceduren, såsom infektion, blödning, skada på nervstrukturer eller fortsatt smärta. Läkaren kommer att diskutera både fördelar och risker med patienten innan operationen beslutas.

Syringomyeli är ett medico-kirurgiskt tillstånd där det bildas en cysta innehållande cerebrospinalvätska (CSF) i centralnervsystemet, vanligtvis i ryggmärgen. Denna cysta, även kallad syring or syrinx, kan leda till skador på ryggmärgens nervceller och åderförsörjning, vilket kan resultera i neurologiska symtom som svaga muskler, smärta, känselbortfall, och autonoma störningar. Syringomyeli kan vara congenital eller aquired, och den kan förekomma ensam eller i samband med andra tillstånd, såsom Chiari malformationer eller trauma.

I medicska sammanhang kan "längdkotor" (engelska: "calluses") definieras som en typ av hudförändring orsakad av upprepad mekanisk påfrestning eller friktion. Detta leder till en ökad accumulering av döda hudceller och ett tjockare skikt av hornhud på den berörda ytan. Längdkotor är vanligt förekommande på händer, fötter eller andra kroppsdelar som utsätts för ständig mekanisk påfrestning, som exempelvis vid gång eller vid användning av vissa typer av verktyg. I allmänhet är längdkotor ofarliga, men de kan i vissa fall vara symptomatiska för underliggande hälsoförhållanden eller leda till besvär som klåda, smärta eller svullnad. I sådana fallen bör man söka medicinsk rådgivning.

En luftemboli är ett medicinskt tillstånd som inträffar när luft eller gas bubblor kommer in i blodomloppet, ofta som en komplikation till skada eller sjukdom i lungorna eller hjärtat. Det kan leda till allvarliga hälsoproblem, inklusive andningsstörningar, hjärtklappning och i värsta fall död om det inte behandlas omedelbart.

'Noble gases' er en betegnelse for en gruppe af grundstoffer i det periodiske system, der også kaldes gruppe 18 eller de ædle gasser. Disse grundstoffer har fuldt opbefattede elektronskal og er derfor meget reaktionsudelte, hvilket betyder at de sjældent danner kemiske forbindelser med andre atomer. De mest almindelige noble gases inkluderer helium (He), neon (Ne), argon (Ar), krypton (Kr), xenon (Xe) og radon (Rn). Disse grundstoffer anvendes ofte i forskellige industrielle, medicinske og videnskabelige sammenhænge, herunder bl.a. belysning, lasere, medical imaging og raketmotorer.

Intervertebral disc displacement, även känt som "slipped disc" eller "herniated disc", är en medicinsk term som refererar till när en del av den mjuka, skivformade strukturen (disken) mellan två ryggradsben (vertebror) i ryggen skadas eller skjuts ut genom en svaghet eller spricka i dess yttre kapsel. Den skadade disken kan pressa på de omkringliggande nerverna och orsaka smärta, kramper, stickningar eller domningar i armar eller ben, beroende på vilken del av ryggraden som är drabbad. Det finns olika grader av diskusprolaps, från en liten bulas (buckla) i disken till en fullständig herniation där disken sticker ut genom kapseln. Orsaken till en intervertebral disc displacement kan vara degenerativa förändringar, skada eller överansträngning av ryggen.

Spinal osteophytes, även kända som benskantutväxter eller knölar på ryggraden, är små benvälskar som bildas som en reaktion på degenerativa förändringar i ryggradens ledpannor. De uppstår ofta vid artros i ryggraden och kan orsaka smärtor, stelhet och andra symtom beroende på var de är belägna och hur storleken är. I vissa fall kan osteophytes pressa ner på nervrötter eller komprimeras i ryggmärgen, vilket kan leda till neurologiska symtom som svaga muskler, känselbortfall och smärta i armar och ben. Behandlingen av spinal osteophytes kan innefatta mediciner, fysisk terapi, injektioner eller i vissa fall kirurgi.

'Stort nackhål' (latin: foramen magnum) är en stor öppning i den bakre delen av kraniet där ryggmärgen passerar och förbinder sig med ryggraden. Det är också en viktig passageväg för blodkärl och nervbanor som förbinder hjärnan med resten av kroppen. Stort nackhål har en central roll i att möjliggöra rörelser mellan huvudet och kroppen, såsom blickrörelser, hosta och skratt.

"Diskektomi" är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där en del eller hela en intervertebral disk tas bort. Denna typ av operation utförs vanligtvis för att lindra smärta eller andra symtom orsakade av ett tryck på nervrötter i ryggmärgen, som kan uppstå till följd av en skadad disk.

I en diskotomi kan både kärnan (nucleus pulposus) och yttre lagret (annulus fibrosus) av disken tas bort. Detta görs ofta när konservativa behandlingsmetoder har visat sig vara otillräckliga för att lindra smärtan eller förbättra funktionen hos patienten.

Det är viktigt att notera att det finns också en annan typ av operation som kallas microdiskektomi, där man använder ett mikroskop för att underlätta operationen och minska skadan på omgivande vävnader. Microdiskektomi är ofta mindre invasiv än en traditionell diskektomi.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

"Bröstkotor" refererar till de lymfkörtlarna (lymph nodes) som finns i brösten hos människor. De är en del av det immunförsvar som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och sjukdomar. Bröstkotorna kan delas in i två grupper: de axillära (underarmen) och de mediastinala (i mitten av bröstet). De axillära bröstkotorna är de mest välkända och de som oftast undersöks under en mammografi eller när en läkare utför en kroppsundersökning.

'Hyperbaric oxygenation' är en medicinsk behandlingsmetod där patienten andas in syre under högre än normalt tryck. Behandlingen sker vanligtvis inom en hyperbarisk kamare, som kan pressuriseras upp till flera gånger atmosfärstrycket vid havsytan.

Under behandlingen ökar partialtrycket av syre i patientens blod, vilket leder till att syret diffunderar till skadade vävnader och hjälper till att främja läkning och återhämtning. Denna metod används ofta för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, som exempelvis koldioxidförgiftning, gasbubblor i blodet (arteriell gasemboli), sår orsakade av diabetes eller svår infektion, och bestrålningsskador.

Det är viktigt att notera att hyperbarisk oxygenation bör endast utföras under direkt medicinsk övervakning och i en klinisk setting, eftersom det kan förekomma risker relaterade till tryckförändringar och syretoxicitet om behandlingen inte administreras korrekt.

Medicinskt kan "glosögdhet" definieras som en försämring av förmågan att artikulera tala, det vill säga att forma och producera tal med hjälp av tungan, läpparna och andra munmuskler. Glosögdhet kan orsakas av olika medicinska tillstånd som neurologiska sjukdomar, skador på hjärnan eller nerverna, strukturella skador på munnen eller tungan, eller muskulära problem. Symptomen på glosögdhet kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera att personen har svårt att producera klara ljud, att talet blir sluddrigt eller nästan omöjligt att förstå. Behandlingen av glosögdhet beror på orsaken till problemet och kan innefatta logopedisk träning, medicinsk behandling eller kirurgi.

"Graves' oftalmopati", även känt som "Basedows sjukdom" eller "Graves-Basedow sjukdom", är en autoimmun ögonsjukdom som ofta förekommer hos personer med Graves' sjukdom, en form av hyperaktivt sköldkörtelsyndrom. Sjukdomen orsakas av att immunsystemet producerar antikroppar som stimulerar ögonmusklerna och fettvävnaden bakom ögat, vilket leder till ögoninflammation, pådrivning och utbuktning av ögonen. Symptomen kan inkludera rodnad, tårflöde, känsla av främmande kropp i ögat, dubbelseende, synnedsättning och i vissa fall även synförlust. Graves' oftalmopati kan vara mild eller allvarlig och behandlas vanligtvis med läkemedel, strålbehandling eller kirurgi beroende på svårighetsgraden av sjukdomen.

Polyradikulopati är ett medicinskt tillstånd där flera nerver i ryggraden skadas på grund av en underliggande sjukdomsförlopp. Ordet poly radikulopati kommer från grekiskan och betyder "många rötter" (poly) och "nervrötter" (radiculopathy).

Detta tillstånd kan orsakas av en rad olika sjukdomar, inklusive degenerativa benskörden som cervikala eller ländryggssmärtor, diskbråck, tumörer, infektioner eller autoimmuna sjukdomar som Guillain-Barrés syndrom. Symptomen på polyradikulopati kan variera beroende på vilka nerver som är drabbade, men de kan inkludera smärta, krypningar, stickningar, svaghet och förlorad känsel i armar eller ben.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och bilddiagnostik som röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen beror på den underliggande orsaken till polyradikulopati och kan innefatta smärtbehandling, fysioterapi, operation eller immunoterapi.

"Bennebildning" refererar till en förändring i benstrukturen som orsakas av olika skäl, som trauma, sjukdom eller genetiska faktorer. I den angivna frasen "bakre longitudinellt ligament" refererar "bennebildning" sannolikt till en abnormal growth or formation on the posterior longitudinal ligament.

Det bakre longitudinella ligamentet (PLL) är ett band av bindväv som löper längs med ryggmärgen och stödjer ryggraden. I sällsynta fall kan det uppstå en bennebildning på PLL, vilket kan orsaka smärta, nervskador eller andra symtom beroende på storleken och platsen för tillväxten.

Mag-tarminstubering (eller gastrostomi) är en procedur där en konstgjord öppning skapas genom magsäcken och till huden, för att ge näring direkt in i magen. Detta görs vanligtvis när någon inte kan äta eller dricka normalt på grund av sjukdom eller skada. En tunn, böjlig tub som kallas en Mag-tarminstub är placerad genom den konstgjorda öppningen och förbinder magsäcken med ytan. Näring kan sedan ges genom tuben med hjälp av en pump eller gravitation.

'Orbit' är inom medicinen den bägige kavitet i ansiktsskelettet där ögat och de omkringliggande vävnaderna är belägna. Orbitten bildas av flera ben, bland annat överkäksbenet (maxilla), tinningbenet (temporale) och kindbenet (zygomaticum). I orbiten finns även muskler som används för att röra ögat, nerver, blodkärl och fettvävnad. Funktionen hos orbitten är att skydda och ge stöd till ögat och dess tillhörande strukturer.

"Halvsidig ansiktsspasm" är en medicinsk term som refererar till en form av muskelsammandragning i ansiktet på ena sidan. Det orsakas vanligtvis av en skada eller en sjukdom i den del av hjärnan som styr ansiktsmusklerna, kallad facialisnerven.

Symptomen på halvsidig ansiktsspasm innebär att det drabbade ansiktet blir slappare och/eller mer uttryckslöst på den ena sidan, och det kan vara svårt att blinka eller smila på den sidan. I vissa fall kan det även förekomma smärta i ansiktsmusklerna.

Halvsidig ansiktsspasm kan behandlas med läkemedel som lindrar muskelspasmer, men i allvarliga fall kan operation vara nödvändig.

Radikulopati är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där en eller flera nervrötter i ryggraden komprimeras, inflammeras eller skadas på något annat sätt. Detta kan orsaka smärta, krypning, domning och förlust av känsel och/eller muskelstyrka i armarna eller benen, beroende på vilka nervrötter som är drabbade. Radikulopati kan vara tillfällig eller permanent och kan orsakas av en rad olika sjukdomar och skador, till exempel hernierade intervertebrala diskar (skivskador), tumörer, infektioner, degenerativa skelettsjukdomar eller trauma.

Mikrokirurgi är en typ av kirurgi där operationer utförs under ett operationsmikroskop med mycket hög förstoring och med specialdesignade, extremt små instrument. Mikrokirurgin används ofta inom områden som plastik- och rekonstruktiv kirurgi, ögonkirurgi och nervkirurgi. Den möjliggör att kirurgerna kan operera mycket små strukturer som blodkärl och nerver med stor precision.

Spinal osteophytes, även kända som benskantutväxter eller knölar på ryggraden, är små benvälskar som bildas som en reaktion på degenerativa förändringar i ryggradens ledpannor. De uppstår ofta vid artros i ryggraden och kan orsaka smärtor, stelhet och andra symtom beroende på var de är belägna och hur storleken är. I vissa fall kan osteophytes pressa ner på nervrötter eller komprimeras i ryggmärgen, vilket kan leda till neurologiska symtom som svaga muskler, känselbortfall och smärta i armar och ben. Behandlingen av spinal osteophytes kan innefatta mediciner, fysisk terapi, injektioner eller i vissa fall kirurgi.

Lårbenshuvudnekros (avser vanligen den vuxna populationen): Det mesta eller all av det benvävnad som utgör höjdpartiet (huvudet) av lårbenet dör orsakat av en interruption i blodförsörjningen. Detta kan inträffa till följd av olika orsaker, såsom trauma, infektion, sjukdomar som påverkar blodets koagulering eller långvarig press på blodkärlen till lårbenshuvudet. Symptomen kan inkludera smärta, stelhet och svårigheter att röra benet. I vissa fall kan det behövas genomgå en operation för att ersätta eller reparera den skadade leden.

Ryggmärgssjukdomar är en beteckning för en grupp sjukdomar som drabbar ryggmärgen och kan orsaka neurologiska symptom som sängliggande svaghet, smärta, kvalster, känselbortfall eller störningar i koordinationen. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan vara degenerativa, inflammatoriska, orsakade av infektioner eller trauma. Exempel på ryggmärgssjukdomar inkluderar multipel skleros, ryggmärgsbråck, tumörer i ryggmärgen, neurodegenerativa sjukdomar som amyotrofisk lateralskleros och raka medfödda missbildningar som spina bifida.

Ryggradssjukdomar, även kända som muskuloskeletala sjukdomar, är en grupp av medicinska tillstånd som påverkar ryggraden och relaterade strukturer, inklusive ben, muskler, ligament, nerver och grå substans. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan variera i allvarlighet från milda till livshotande. Några exempel på ryggradssjukdomar inkluderar:

1. Osteoartrit: En degenerativ ledsjukdom som orsakas av slitage och åldrande, ofta drabbar stora leder som knä och höft, men kan också påverka ryggraden.
2. Skleros: En kronisk autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i hjärnan och ryggmärgen.
3. Interkostal neuralgi: Irriterande eller skadade nerver mellan revbenen kan orsaka smärta, särskilt vid djup andning eller hosta.
4. Ryggradsförstoring: En ökning i ryggradens höjd som orsakas av osteofyter (knölar) på vertebrala kropparna.
5. Skolios: En abnormal böjning eller krökning av ryggraden, ofta under uppväxten och kan vara associerad med muskuloskeletala tillstånd som cerebral pares eller muskeldystrofi.
6. Osteoporos: En benvävnads sjukdom karaktäriserad av låg benmassa och försämrad mikroarkitektur, vilket ökar risken för frakturer.
7. Ryggradsförlamning: Total eller partiell förlust av rörelseförmåga i kroppen på grund av skada till ryggmärgen.
8. Spinal stenos: En smalnad av ryggradens kanaler som orsakar tryck på nerverna och kan leda till smärta, svaghet eller känselbortfall i armar och ben.
9. Reklamsjuka: Små fragment av diskmaterial som pressas ut från en skadad intervertebral disk och orsakar irritation eller kompression av nerverna.
10. Cervikogen kronisk smärta: Kronisk smärta i nacken och halsen som orsakas av degenerativa förändringar i ryggraden.

'Korsben' er en betegnelse for en type skade på benet, hvor begge benes underarmsknogler (ofte kaldt 'skinneben') er brutt i et eller flere steder. Dette skaber ofte en formation som minder om et kors, derfor navnet 'korsben'. Denne type skade kan forekomme ved alvorlige ulykker, fx bil- eller arbejdsulykker, og kan medføre varierende grad af funktionsnedsættelse i benet. Behandlingen kan inkludere operation, stabilisering med ekstern fastsætning, fysio- og ergoterapi samt smertestillende behandling.

'Ligamentum flavum' är ett gult, elastiskt ligament som finns i ryggraden (kolonnen). Det sträcker sig mellan de bakre delarna (posteriora) av varje ryggkotor (vertebra) och hjälper till att stabilisera ryggraden samt begränsa flexion i ryggraden. 'Ligamentum flavum' innehåller höga nivåer av elastin, vilket gör det mycket flexible under normala omständigheter. Det är vanligt att se en förtjockning av ligamentum flavum hos äldre individer, vilket kan leda till kompression av nervrötter och bäckengångssymtom som sciatica.

Neurokirurgi är en gren inom kirurgin som fokuserar på behandling och operationer av sjukdomar och skador i centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Neurokirurgiska tekniker kan därför definieras som de metoder, verktyg och procedurer som används under neurokirurgiska operationer för att behandla eller reparera skador, avlägsna tumörer eller korrigera abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen.

Exempel på neurokirurgiska tekniker inkluderar:

1. Mikrokirurgi: Användning av mikroskop och specialdesignade instrument för att utföra mycket precisionella operationer i hjärnan eller ryggmärgen.
2. Stereotaxisk radiosurgeri: En icke-invasiv teknik som använder strålbehandling för att eliminera tumörer eller abnormiteter i hjärnan, utan att behöva öppna upp skallen.
3. Endoskopisk neurokirurgi: Användning av en flexibel, slank tub med en kamera och ljuskälla för att utföra operationer genom små inkisioner eller naturliga hål i kroppen.
4. Skallelektion: En metod där en del av skallen tas bort för att ge tillgång till hjärnan under operationen, och sedan återfår sin ursprungliga position efter operationen.
5. Deep Brain Stimulation (DBS): Implantering av en neurostimulator som levererar elektriska impulser till specifika områden i hjärnan för att behandla rörelsesjukdomar som Parkinson's sjukdom och essentiell tremor.
6. Spinal fusion: En teknik där två eller flera vertebrala segment kombineras med hjälp av skruvar, stänger och/eller benförstärkning för att korrigera en deformitet eller stabilisera ryggraden.

Atmosfäriskt tryck, även kallat lufttryck, är den kraft som utövas per enhet area av den atmosfären som omsluter jorden. Det motsvarar det totala vikten av den kolonn av luftmolekyler som sträcker sig från en given punkt upp till atmosfärens övre gräns. Atmosfäriskt tryck mäts vanligtvis i enheten pascal (Pa), men det kan också uttryckas i termen atmospherer (atm). Standardatmosfärisk tryck definieras som 101 325 Pa (1 atm).

Atmosfäriskt tryck påverkar oss kontinuerligt och har en central roll för många naturliga fenomen, inklusive väder och klimat. Trycket varierar beroende på höjden över havsytan, temperatur, luftfuktighet och andra faktorer. I allmänhet minskar atmosfäriskt tryck med ökande höjd, eftersom det finns färre molekyler ovanför för att utöva en given kraft.

Ryggradskanalen (Spinal canal) är den rymliga kanalen i ryggkotorna (vertebrala kolonnen) där ryggradsnervstrupen (spinal cord) löper. Den bildas av de bakre delarna av varje ryggkota och intervertebraldisk, som tillsammans skapar en tunnel som skyddar nervstrupen. Ryggradskanalen innehåller även cerebrospinalvätska (CSF), blodkärl och fettvävnad.

Platybasi är ett medicinskt tillstånd där det basala skallets bakre del (occipitala benet) har en abnormt plan eller sluttande läge i förhållande till de övriga skallbenen. Detta kan ses på lateral kraniebilder och mätas med Basalelevationsindex (BHI), även kallat basalangulära index (BAI). Vid platybasi är BHI större än 110 grader hos män och 105 grader hos kvinnor.

Detta tillstånd kan vara associerat med olika syndrom eller skelettrelaterade sjukdomar, men kan också förekomma isolerat. Platybasi kan leda till neurologiska symptom som huvudvärk, synnedsättning och i vissa fall svårigheter att tugga, svälja eller andas på grund av tryck mot hjärnan eller de övre luftvägarna.

Tuberkulose der Wirbelsäule, auch bekannt als spinale Tuberkulose, ist eine infektiöse Erkrankung, die durch Mycobacterium tuberculosis verursacht wird und hauptsächlich die Wirbelkörper befällt. Die Infektion führt allmählich zum Zerfall des Knochengewebes, was zu Schmerzen, Instabilität und Deformitäten der Wirbelsäule führen kann. Im fortgeschrittenen Stadium können Abszesse (eitrige Ansammlungen) entstehen, die sich auf die umgebenden Weichteile ausbreiten und Komplikationen wie Querschnittlähmung verursachen können.

Spinale Tuberkulose ist eine ernsthafte Erkrankung, die eine frühzeitige Diagnose und Behandlung erfordert, um Langzeitschäden zu vermeiden. Die Behandlung besteht in der Regel aus einer Kombination von mehreren Antibiotika zur Bekämpfung der Infektion und möglicherweise auch aus chirurgischen Eingriffen, um Instabilitäten oder Deformitäten zu korrigieren.

En kotförskjutning, även kallat rectal prolaps, är ett tillstånd där en del eller hela tjocktarmen (kolon) sticker ut genom rektum och anus. Detta kan orsakas av att musklerna och ligamenten som håller kroppens inre organ på plats har försvagts eller skadats.

Kotförskjutning kan delas upp i tre olika typer:

1. Delvis prolaps: Endast en liten del av tjocktarmen sticker ut genom rektum och anus.
2. Total prolaps: Hela tjocktarmen har förskjutits och sticker ut genom rektum och anus.
3. Intern prolaps (occult prolaps): Innerverna till tjocktarmen har skadats, vilket gör att den inte kan dra sig tillbaka in i kroppen efter defekation. Denna typ av prolaps är inte synlig utanför kroppen.

Symptomen på en kotförskjutning kan variera beroende på typ och graden av förskjutningen, men kan inkludera svårigheter att kontrollera tarmrörelserna, smärta eller obehag i anus eller låret, blödning från anus, opasslig stoling och en känsla av omedelbar behov av att gå på toaletten.

Behandlingen för en kotförskjutning kan variera beroende på orsaken till tillståndet och dess svårighetsgrad. För mindre allvarliga fall kan behandlingen innefatta livsstilsförändringar, såsom ökad fiberrikedom i kosten och ökad fysisk aktivitet. Mer allvarliga fall kan kräva operation.

'Kompartmentsyndrom' är ett tillstånd där trycket inne i en muskelkompartment (en tätt omgiven struktur som innehåller muskler, nerver och blodkärl) ökar kraftigt. Detta orsakas oftast av en skada eller edem (vätskeansamling) i kompartmentet, vilket gör att det blir svårt för blod och syre att nå musklerna och nerverna inne i kompartmentet.

Om inte behandlas akut kan kompartmentsyndrom leda till allvarliga skador på muskler och nerver, inklusive nekros (död av vävnad) och permanent skada. Behandlingen för kompartmentsyndrom innebär ofta kirurgiskt ingrepp för att avlasta trycket i kompartmentet, till exempel genom att skära upp muskelväggarna och släppa ut vätskan.

"Epidural hematoma, spinal" er en samling av blod i epiduralrummet rundt om rygraden. Epiduralrummet er et tynt mellemrom etter den ytre hjernehinnen og de bindevævsstrukturer som holder rygmarven på plass. I denne definisjonen refererer "spinal" til rygraden eller rygmarven.

Epiduralblødninger i ryggemerket er relativt sjeldne, men kan oppstå som en komplikasjon under kirurgiske ingrepner eller som et resultat av trauma til ryggen. Blødningene kan føre til trykking på rygmarven og nervesystemet, og dette kan resultere i vanskeligheter med svingende grader av neurologisk skade, inkludert lammelse og tap av sensorisk funksjon nederst i kroppen. Behandlingen for epiduralblødning innebærer ofte kirurgi for å stoppe blødningen og avlasting av trykket på nervesystemet.

'Parapares' är ett medicinskt begrepp som betecknar ofullständig förlamning i båda benen. Det kan orsakas av olika sjukdomar eller skador på ryggmärgen, till exempel multipel skleros (MS), tumörer eller trauma. Parapares kan variera från mild till allvarlig och kan leda till svårigheter att gå, balansera och utföra vardagliga aktiviteter. Behandlingen beror på orsaken till parapares och kan innefatta mediciner, fysioterapi eller kirurgi.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

Helium är ett ädla gas med atomnummer 2 och kemisk beteckning He på periodiska systemet. Helium är det näst lättaste grundämnet efter väte och förekoms naturligt i jordens atmosfär till omkring 5 ppm (delar per miljon). Det upptäcktes första gången 1868 av den franske astronomen Pierre Janssen under en solförmörkelse.

Helium är ett färglöst, luktlöst och smaklöst gas som har en mycket låg densitet och kokpunkt (-269°C). Det används inom många olika områden, till exempel inom medicinen för att fylla upp ballonger som används vid lungprover, inom dykning för att rengöra andningsgasflaskor och i MRI-scanningar för att kyla ner supraledande magneter.

Helium är också ett icke-reaktivt gas, vilket betyder att det inte reagerar med andra grundämnen eller ämnen under normala förhållanden. Detta gör det till ett mycket användbart gas i många industriella och medicinska tillämpningar där en icke-reaktiv atmosfär behövs.

Inre fixturer, även kallat interna organ eller inre vävnader, är de strukturer som finns inuti kroppen och utgör det mesta av vår fysiologi. De inkluderar bland annat hjärtat, lungorna, levern, bukspottkörteln, njurarna, tarmarna, könsorganen och flera andra organ och vävnader. Dessa strukturer har ofta specifika funktioner som är nödvändiga för att upprätthålla livet och hälsa hos en individ. Exempelvis är lungorna ansvariga för andningen, levern renar blodet från skadliga ämnen, njurarna filtrerar blodet och tar bort avfall, medan tarmarna absorberar näringsämnen från maten.

Toraxapertursyndrom, även känt som thoracic outlet syndrome (TOS), är ett samlingsnamn för en grupp symtom som orsakas av kompression eller irritation av nerver och blodkärl i det övre delen av bröstkorgen (toraxaperturan). Det kan delas in i tre kategorier beroende på vilka strukturer som är drabbade:

1. Neurogent toraxapertursyndrom: Orsakas av kompression av nerver, särskilt den första ribbans grenar och plexus brachialis. Detta kan leda till smärtor, känselbortfall, domningar eller svaghet i arm, hand eller fingrar.

2. Venöst toraxapertursyndrom: Orsakas av kompression av subklaviavenen, som för både blod till och från överkroppen. Detta kan leda till svullnad, smärtor, blåfärgning eller varmhet i arm, axel eller hand.

3. Artärtoraxapertursyndrom: Orsakas av kompression av subklaviartärgan, som förbinder lungartären med arterien till överarmen. Detta kan leda till smärtor, särskilt under övningar, blåfärgning eller kyla i handen eller fingrarna.

Det är värt att notera att toraxapertursyndrom är en kontroversiell diagnos och det finns inga allmänt accepterade kriterier för diagnosen. Vissa forskare anser att symtomen kan bero på andra orsaker än kompression av nerver och blodkärl i bröstkorgen.

Medicinsk definicion: "Skallgrop, bakre" refererar till en anatomisk struktur som kallas "occipitalgropen". Detta är en liten fossa (groove eller fördjupning) på baksidan av skallen, mer specifikt på den occipitale benet. Occipitalgropen kan kännas som en liten inbuktning precis ovanför nackens bas och lateralt från det externa occipitala protuberanset (ett utstickande område på baksidan av skallen). Den bakre skallgropen har inga specifika kliniska betydelser i sig själva, men kan vara viktiga för att identifiera olika anatomiska landmärken och hjälpa under utbildning av medicinska fackmän.

'Paramethasone' är ett starkt kortikosteroidmedel som används för att behandla inflammation och immunsystemsvar i samband med olika sjukdomar och tillstånd. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducera svullnad, rödhet och smärta. Paramethasone kan användas för behandling av astma, allergier, artrit, hudåkommor, ögoninflammationer och olika former av cancer. Det ges vanligen som tablett, injektion eller cream beroende på tillståndet som behandlas.

Tung- och svalgnervssjukdomar (latin: Glossopharyngeusneuropathier) är en neurologisk term som refererar till sjukdomar eller skador på den tolfte kranialnerven, glossopharyngeusnerven. Denna nerv har flera funktioner, bland annat att innervera musklerna i svalget och tungan samt att förmedla smakkänslor från baksidan av tungan.

Sjukdomar eller skador på den tolfte kranialnerven kan orsaka en rad symtom, såsom sväljningssvårigheter, difficulties swallowing, sänkt smakkänsla på baksidan av tungan, sänkt känsel i svalget och öronen, och muskelkoordinationsproblem i svalget.

Orsakerna till tung- och svalgnervssjukdomar kan variera, men de kan inkludera neurologiska sjukdomar som multipel skleros (MS) eller nervskada som kan uppstå till följd av trauma, infektion eller tumör. I vissa fall kan orsaken vara okänd.

Lufttryck är ett mått på den kraft som atmosfärens luft ger upphov till på olika ytor och i olika djup. Det standardmått som används för att mäta lufttrycket är pascal (Pa), men det kan även uttryckas i millibar (mb) eller i mm kvicksilver (mmHg).

I medicinsk kontext avses ofta med lufttryck det tryck som andningsluften utövar på lungorna under inandning och utandning. Det normalt sett normala lufttrycket vid havsytan är ungefär 101 325 Pa (1 atm), men luftpressuren kan variera beroende på höjden över havet, väderförhållanden med mera.

I samband med sjukdomar eller skador på lungorna kan lufttrycket i lungorna bli förhöjt eller sänkt, vilket kan ha negativa effekter på andningsfunktionen och syresättningen av kroppen. Exempel på sådana tillstånd är lungsäcksinflammation (pneumothorax), lungkollaps (atelektas) eller kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Undervattensmedicin, även känd som dykemedicin, är ett medicinskt specialområde som handlar om att förhindra, behandla och studera sjukdomar, skador och andra hälsoeffekter som kan uppstå i samband med undervattensaktiviteter, såsom dykning, simning och undervattensjakt. Det inkluderar kunskap om gasers fysikalisk och fysiologisk beteende under högt tryck, dykningsfysiologi, dykarsjukdomar, dyktillstånd och dyksäkerhetsfrågor. Undervattensmedicinen är en tvärvetenskaplig disciplin som kombinerar aspekter av läkemedicin, fysiologi, biokemi, luft- och rymdfartsm Medicin, psykologi, miljömedicin och ingenjörsvetenskap.

Karpaltunnelsyndrom (CTS) är ett tillstånd där nerven medialt nerver blir komprimerad i karpaltunneln, en smal passage i handleden. Detta kan orsaka smärta, stickning, formskifting eller svaghet i handen och fingrarna, särskilt pekfingret och tummen. Tillståndet är vanligare hos kvinnor än män och tenderar att drabba personer med arbete som innebär repetitiva rörelser eller kroppsställningar som kan öka trycket på nerven i karpaltunneln. Andra riskfaktorer är ålder, övervikt och vissa sjukdomar som diabetes och hypotyreos. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av patienthistoria, fysiskt undersökande och neurofysiologiska tester. Behandlingen kan innebära vila, spänningsavlastning, smärtstillande medel, kortikosteroidinjektioner eller i vissa fall kirurgi för att avlasta nerven.

Ryggradstumörer, eller spinala tumörer, är abnorma tillväxtar av celler inom ryggraden och ryggmärgen. De kan vara either benigna (godartade) eller maligna (elakartade), och de kan uppstå i olika delar av ryggraden eller ryggmärgen.

Tumörer i ryggraden kan delas in i två kategorier: intradurala tumörer och extradurala tumörer. Intradurala tumörer finns inne i den hårda membran som omsluter ryggmärgen (dura mater), medan extradurala tumörer finns utanför den hårda membranen.

Intradurala tumörer kan delas upp i två underkategorier: intramedullära tumörer och extramedullära tumörer. Intramedullära tumörer växer inne i ryggmärgen självt, medan extramedullära tumörer växer utanför ryggmärgen men inne i den hårda membranen som omsluter det.

Extradurala tumörer är vanligare än intradurala tumörer och kan orsakas av metastaser från cancer i andra delar av kroppen. De kan också uppstå lokalt, till exempel som resultat av en skada eller infektion i ryggraden.

Symptomen på ryggradstumörer kan variera beroende på var tumören är belägen och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar smärta, kramper, svaghet eller förlust av känsel i armar eller ben, problem med blåsan eller tarmen, och i vissa fall kan det leda till att personen blir rörelsehindrad eller förlamad.

Behandlingen av ryggradstumörer beror på flera faktorer, inklusive typen av tumör, dess storlek och placering, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativen kan omfatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

'Endoskopi' er en medisinsk begrep som refererer til en metode der involverer at indsætte et smalt, fleksibelt tubelignende instrument, kaldet et endoskop, inde i kroppen for at undersøge eller behandle interne organer eller strukturer. Endoskopet har en lille kamera og lys på spidsen, der giver mulighed for at få billeder og video fra indersiden af kroppen viset på et monitor uden side.

Der findes forskellige typer endoskopi, alt efter hvilket område af kroppen der skal undersøges eller behandles. Nogle eksempler er:

* Gastroskopi (eller øsoscopi): Undersøgelse af mavesækken og de øvre dele af tarmen (spiserøret, mavesækken og tolvfingertarmen).
* Kolonoskopi: Undersøgelse af den nedre del af tarmen (colon) og endetarmen.
* Bronchoskopi: Undersøgelse af luftrørvejene og lungerne.
* Arthroskopi: Undersøgelse og behandling af leddene.
* Cystoskopi: Undersøgelse af urinblæren og urinrøret hos mænd.

Endoskopi anvendes ofte til at diagnosticere forskellige sygdomme, såsom tarmsygdomme, lungebetændelse, cancer, infektioner og andre lidelser. Den kan også anvendes til mindre operationer, som fjernelse af polypper eller andre abnorme væv, samt til at stoppe blødninger eller dræne væskeansamlinger.

Kubitaltunnelsyndromet, även känt som ulnar nerve kompression eller handledsgriffelsyndrom, är en nervkompressionssjukdom som drabbar den ulnara nerven i handledens sida. Nerven passerar genom ett smalt utrymme i handleden, känt som kubitaltunneln, innan den fortsätter upp längs armen och in i handen.

Vid kubitaltunnelsyndromet blir nerven komprimerad eller tryckt på i tunneln, vilket kan orsaka smärta, krympningar, stickningar, formlösa känsel- eller kraftförluster i handen, speciellt vid handledens insida och lillfingret samt ringfinger. I allvarliga fall kan muskelförtviningar uppstå i handen.

Sjukdomen kan utvecklas gradvis över tid eller plötsligt efter en skada på handleden, till exempel vid upprepade belastningar eller långvarig press på handleden. Vid svårare fall kan kirurgiskt ingrepp behövas för att lindra symtomen och förebygga fortsatt nervskada.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.

Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Myelografi är en diagnostisk radiologisk undersökning där kontrastvätska införs i ryggradskanalen (spinalt kana) för att få klarare bilder på hjärnhinnan (dura mater), nervrötter och ryggmärgens struktur. Det görs vanligen med hjälp av en liten kateter som införs i ryggradskanalen via en smal tunnbindel, så kallad lumbarpunktion.

Under myelografi får patienten ofta ligga på en speciell undersökningsbord med ett sluttande plan för att hjälpa kontrastvätskan att sprida sig jämnt inom ryggradskanalen. Sedvanligen tas flera röntgenbilder efteråt i olika positioner för att studera rörelserelationerna mellan ryggmärgen och den omgivande strukturen.

Myelografi används ofta när andra icke-invasiva undersökningar inte gett tillräckligt mycket information eller är osäkra, för att hjälpa till att fastställa diagnoser på olika tillstånd som kan påverka ryggraden och nervsystemet, såsom diskbråck, tumörer, infektioner eller annan skada.

En kraniotomi är ett neurokirurgiskt ingrepp där en del av skallbenet (kraniet) temporarily tas bort för att ge tillgång till hjärnan. Detta kan göras av olika anledningar, som exempelvis att behandla abscesser eller tumörer i hjärnan, att lindra ödem eller att korrigera blodansamlingar (hematomer) efter skalltrauma. Efter operationen kan delarna av skallbenet vanligtvis sättas tillbaka och fixeras på plats igen.

En decompressive craniectomy är en neurokirurgisk procedur där en del av skallbenet tas bort för att ge hjärnan mer utrymme och förhindra ökat intrakraniellt tryck (ICP) efter trauma, stroke eller andra sjukdomar som orsakar ökad intrakraniell volym. Detta kan hjälpa till att förbättra cerebral perfusion, minska riskerna för sekundära skador och förbättra kliniska utfall. Efter operationen kan en del av skallbenet återplaceras och fixeras i ett senare stadium.

Den medicinska definitionen av "explosiv dekompression" är en plötslig reduktion av det tryck som omger kroppen, särskilt under övervattentryck, vilket kan leda till formation av gasbubblor i vätskor och vävnader, vilket kan orsaka skador på kroppens vävnader och organ. Detta är en potential farlig situation som kan uppstå vid diversion eller annan plötslig tryckminskning under vattnet, särskilt vid djup dykningar.

Minimalinvasiva kirurgiska tekniker är metoder för att utföra kirurgiska ingrepp genom mycket små snitt eller inkapslingar, istället för de traditionella öppna kirurgiska procedurerna med stora snitt. Dessa tekniker innebär ofta användning av specialdesignade instrument, kamera och belysning som introduceras genom små inkapslingar i kroppen. Exempel på minimalinvasiva kirurgiska tekniker är laparoskopi, thorakoskopi och artroskopi.

Laparoskopi används vanligen för bukhålsoperationer, där en liten kamera och instrument introduceras genom små snitt i magen. Thorakoskopi är en teknik som används för att operera på lungor och mediastinum genom små inkapslingar mellan revbenen. Artroskopi är en minimalinvasiv metod för att undersöka och behandla leder, där en liten kamera och instrument introduceras genom ett mycket litet snitt i ledhinnan.

Minimalinvasiva kirurgiska tekniker kan minska smärtan, blodförlusten, nedrekomplikationerna, skarvaffekterna och rehabiliteringstiden efter operationen jämfört med traditionell öppen kirurgi.

'Skulderinklämningssyndrom' är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar och tillstånd som orsakar smärta och/eller stelhet i skulderregionen, vanligtvis på grund av att någon del av axelsystemet inte fungerar korrekt. Det kan bero på problem med muskler, senor, ligament, ledkapslar, blodkärl eller nerver i området.

Det är viktigt att notera att 'skulderinklämningssyndrom' inte är en specifik diagnos, utan snarare en beskrivning av symtomen. För att fastställa den underliggande orsaken till symptomen behöver en individuell bedömning och undersökning göras av en läkare eller annan medicinsk specialist.

En epiduralabscess är en abscess, eller infektion, som bildas i det epidurala utrymmet, det vill säga det rum som finns mellan hjärnan eller ryggraden och den överliggande hårda hinna som kallas dura mater. Den kan orsakas av bakterier som sprider sig från en infektion någon annanstans i kroppen, till exempel från en infektion i en närbelägen vävnad eller från blodet. Symptomen på en epiduralabscess kan inkludera smärta, stelhet, svullnad och feber. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika och i vissa fall kirurgiskt avlägsnande av abscessen.

Intra-abdominal hypertension (IAH) är ett tillstånd där trycket inuti bukhålan överskrider normalvärdet. Det definieras som en kontinuerlig mätning av intra-abdominaltrycket (IAP) på 12 mmHg eller högre. IAH kan orsaka en rad allvarliga komplikationer, till exempel nedsatt blodgenomströmning, andningssvårigheter och organskada, och behöver därför behandlas så snart som möjligt. Det är vanligast att se IAH hos patienter med allvarliga skador, sjukdomar eller efter operationer i bukhålan.

Lateral longitude ligaments, also known as the longitudinal ligaments, are a pair of fibrous bands that run along the length of the spinal column. They are located on either side of the spinous processes, which are the bumps you can feel along your back when running your hand down your spine.

The two lateral longitudinal ligaments are:

1. The anterior longitudinal ligament (ALL): This ligament runs down the front of the vertebral bodies and intervertebral discs. It helps to limit excessive extension of the spine and provides stability to the anterior column.

2. The posterior longitudinal ligament (PLL): This ligament is located inside the spinal canal, running along the back of the vertebral bodies and intervertebral discs. Its primary function is to prevent excessive flexion of the spine and provide additional support to the posterior column.

Together, these longitudinal ligaments play a crucial role in maintaining the stability and alignment of the spinal column, protecting it from excessive movements that could lead to injury or damage.

Atlanto-occipital joint (AOJ) refers to the articulation between the occiput (the bone forming the lower part of the skull) and the atlas (the first cervical vertebra). This joint is responsible for approximately 45-50 degrees of rotation during normal neck movement.

The term "atlanto-occipital" is derived from the names of these two bones:

* The atlas, which is named after the Greek god Atlas who was condemned to hold up the heavens, is the first cervical vertebra and supports the head.
* The occiput is the bone that forms the back and base of the skull, including the foramen magnum, a large hole through which the spinal cord connects to the brain.

Together, these two bones form an important joint that allows for movement and stability of the head and neck.

Atlantoaxiell är en anatomisk term som refererar till den articulationen mellan atlas, den första cervikala vertebran (halskotan), och axis, den andra cervikala vertebran. Den atlantoaxiella leden är viktig eftersom den tillåter huvudrörelserna i flexion, extension, lateralflexion och rotation.

En patologisk tilldragelse som kan drabba atlantoaxiell leden är atlantoaxiell subluxation eller luxation, vilket innebär att det onormalt stora utrymmet mellan atlas och axis orsakar en kompression av halskärlen och nervbanan. Detta kan leda till neurologiska skador och symtom som svaghet, känselbortfall, smärta eller andningssvårigheter.

Atlantoaxiell subluxation eller luxation kan orsakas av trauma, men kan också förekomma hos personer med vissa neurologiska eller muskuloskeletala tillstånd som exempelvis Downs syndrom, rheumatoid artrit eller ankyloserande spondylit.

Neurologiskt högtryckssyndrom (Ichthyosis Hystrix or SHIC) är ett sällsyntt autosomalt recessivt neurologiskt och dermatologiskt tillstånd som kännetecknas av en kombination av hudförändringar och neurologiska symptom. Det orsakas av mutationer i ATP2B1-genen, som kodar för ett calciumpumpprotein i cellytan.

Huvudsymtomen inkluderar:

1. Dermatologiska symtom: Extremt grov, tjock och skör hud med upphöjda, färgade plackar som är rikliga på fjäll och taggar. Hudförändringarna kan vara allvarliga nog för att orsaka funktionsnedsättning och kan leda till social isolering.

2. Neurologiska symtom: De neurologiska symptomen inkluderar spasticitet, hyperreflexi, ataxi, tremor, nystagmus, sinnesförlust, kognitiva funktionsnedsättning och i vissa fall epilepsi.

Det är värt att notera att det finns också andra tillstånd som kan orsaka neurologiska symtom och hudförändringar, såsom neurocutana syndrom, och att en professionell medicinsk bedömning av en läkare är nödvändig för en korrekt diagnos.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

'Dubbelsidig förlamning' kan definieras som en medicinsk tillstånd där individen har förlorat känsel och rörelseförmåga på båda sidor av kroppen. Detta orsakas vanligtvis av skada på den del av centrala nervsystemet som kontrollerar rörelse och känsel, till exempel hjärnan eller ryggmärgen. Dubbelsidig förlamning kan vara ett tecken på allvarliga sjukdomar som stroke, multipel skleros eller traumatisk skada. Symtomen kan variera beroende på typen och svårheten på skadan, men kan inkludera muskelsvaghet, spasticitet, sängliggande, smärta och förlust av känsel. Behandlingen beror på orsaken till förlamningen och kan omfatta mediciner, terapi, operation eller livslång vård.

'Kyfos' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en ovanligt stor krökning i ryggens mitt, även känd som oaxial kyfos. Normalt sett har en vuxen persons thorakal ryggkota en curvature på mellan 20 och 40 grader. En person med kyfos har en curvature på mer än 50 grader.

Det vanligaste tecknet på kyfos är en synlig, rundad eller böjd rygg, som ofta kallas "hunchback". Andra symtom kan inkludera smärta i ryggen, trötthet, andningssvårigheter och en förkortad andning.

Kyfos kan vara antingen medfödd eller aquired. Medfödd kyfos kan orsakas av en genetisk defekt eller en skada under fostertiden. Aquired kyfos kan uppstå till följd av olika sjukdomar, skador eller dåliga vanor som slouching.

Behandlingen för kyfos beror på dess orsak och svårighetsgrad. I milda fall kan behandlingen innebära att man arbetar med att förbättra posturen och styrkan i ryggmusklerna. I mer allvarliga fall kan kirurgi vara nödvändig för att rätta ryggkotorna och förhindra ytterligare skada på ryggraden.

'Ansiktsnervssjukdomar' refererar till olika medicinska tillstånd som drabbar den femte kranialnerven, även känd som trigeminusnerven. Trigeminusnerven är ansvarig för känsel- och smärtsensationer i ansiktet, tänder och slemhinnor i munhålan.

Exempel på ansiktsnervssjukdomar inkluderar:

1. Trigeminusneuralgi: En nervskada som orsakar plötsliga, intensiva smärtor i ansiktet, ofta kring läppen, kinden eller nästäppan. Smärtorna kan utlösas av enkla beröringer eller rörelser i ansiktet.
2. Trigeminusneurit: En inflammation eller irritation av trigeminusnerven som orsakar kraftiga, ständiga smärtor i ansiktet och ibland även sömnsvårigheter.
3. Herpes zoster oftalmicus: En infektion med herpes simplex-virus som drabbar trigeminusnerven och kan orsaka hudutslag, smärtor och svullnad i ansiktet, ögoninflammation och synförändringar.
4. Tumörer eller cystor: Vävnadsomvandlingar som utvecklas på trigeminusnerven kan orsaka smärta, förlamning och känselbortfall i ansiktet.
5. Multipel skleros (MS): En autoimmun sjukdom där nervskador kan drabba trigeminusnerven och leda till smärtor, sömnsvårigheter och andra neurologiska symtom.

Behandlingen av ansiktsnervssjukdomar beror på orsaken till sjukdomen och kan innefatta mediciner som lindrar smärtan, kirurgi eller strålbehandling.

En bentransplantation är en medicinsk procedur där man tar bort ett ben eller en del av ett ben från en donator och transplanterar det till en mottagare som saknar ett fungerande ben eller har en allvarlig skada på benet. Detta kan vara nödvändigt för att återställa rörelseförmågan, lindra smärtor eller rädda livet på den drabbade personen.

Den typiska proceduren innebär att man tar bort benet från den avlidna donatorn och preparerar det så att allt som kan orsaka avstötning tas bort. Sedan skärs mottagarens kvarvarande benvävnad till så att den nya benbiten passar in i kroppen. Slutligen fästs den nya benbiten på plats med hjälp av skruvar, plattor eller andra metoder för att stabilisera konstruktionen.

Efter operationen behöver patienten vanligtvis genomgå en lång rehabiliteringsprocess för att lära sig använda det nya benet igen och bygga upp styrka och rörlighet.

Försvarspsykologi (engelska: Military Psychology) är ett område inom psykologin som fokuserar på att förstå, förutse och hantera psykologiska aspekter av militära operationer och miljöer. Det inkluderar studier av mänskliga förmågor och begränsningar under stress, ledarskap, beslutsfattande under osäkerhet, motståndskraft, samarbete i grupp, trauman och psykisk hälsa.

Försvarspsykologin tillämpas inom flera områden som rekrytering, utbildning, personalutvärdering, insatspsykologi, trauma-behandling och organisationell utveckling. Målet är att stödja den militära organisationsmakten genom att förbättra individuella och gruppprestationer samtidigt som man arbetar för att minimera riskerna för psykiska skador hos soldater och civil personal.

Arthroscopy är en kirurgisk procedur där ett smalt, belyst teleskop (arthroscope) införs in i en led via en liten incision. Proceduren utförs vanligen under lokalbedövning eller narkos.

Genom att använda arthroscopen kan kirurgen se in i leden, undersöka skador och utföra vissa typer av reparations- eller korrektivbehandlingar. Detta görs vanligen genom ytterligare en liten incision där små instrument introduceras för att behandla problemet.

Arthroscopy används ofta för att diagnostisera och behandla olika ledsskador, såsom meniska skador, ledbandsskador och ledinflammationer.

"Akromion" är den utstickande spetsen av skulderbladet (scapula) där det articulerar med överarmsbenet (humerus). Det bildar en del av axelledsen och är vanligtvis den ytligaste punkten på skelettet. Ordet kommer från grekiskan, där "akros" betyder "yttre" eller "extremitet", och "omion" betyder "skulderblad".

"Benskruv" är en benämning på en typ av ortopedisk implantat som används under operationer för att stabilisera och fixera frakturer eller lösa ledband i benet. De består vanligtvis av metall, ofta titan, och har trådliknande utformning med skruvar på ändarna för att fästa dem fast i benet.

Det finns olika typer av benskruvar, inklusive intramedullära (placeras inuti benmärgskanalen) och extramedullära (placeras utanpå benmärgskanalen). Intramedullära skruvar är vanligare vid behandling av längre benfrakturer, medan extramedullära skruvar används oftare för kortare frakturer eller för att stabilisera ledband.

Benskruvarna hjälper till att hålla benbitarna på plats under helandeprocessen och kan vara permanenta eller temporära, beroende på typen av skada och patientens behov. Efter operationen och läkning kan benskruven eventuellt tas bort genom en ytterligare operation om den inte behövs längre.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

En ryggradsfraktur är en allvarlig skada där någon eller flera av de ben i ryggen (vertebrala) som bildar ryggraden är brustna eller skadade. Detta kan orsakas av olika skäl, till exempel trauma såsom bilolyckor, fall eller våld, men kan även vara relaterat till svaga ben på grund av osteoporos eller tumörer. Ryggradsfrakturer kan leda till smärta, förlust av rörelseförmåga och i allvarliga fall kan orsaka skador på nervsystemet.

Tarsaltunnelsyndrom är ett tillstånd där nerven tibialis posterior, som går genom en smal passage i foten (tarsaltunneln), komprimeras eller trycks på. Detta kan orsaka smärta, krypning, formskifting eller stickningar i foten och undre underbenet. Andra symtom kan vara sängvänliga fötter, svårigheter att gå på tåspetsarna eller att ställa upp på tårna. Tarsaltunnelsyndrom är relaterat till karpaltunnelsyndrom, men inträffar i foten istället för handen.

"Bindvävshinna" refererar till den fibrösa membran som omsluter hjärtat och består av bindväv. Det kallas även epicardium eller visceralt pericardium. Den har till uppgift att skydda och stödja hjärtat, samt reducera friktionen när hjärtat expanderar och kontraheras.

'Nyckelbensven' (latin: Vena subclavia) är en viktig blodåder i kroppen som transporterar blod från överkroppen till hjärtat. Den bildar en fortsättning på axillarven och går under nyckelbenet (clavicula), därav namnet, innan den mynnar upp i venerna i halsen (Vena jugularis interna/externa) och bildar venerna brachiocephalica dextra och sinistra. Dessa två blodådror mynnar sedan samman och bildar Vena cava superior som transporterar blodet till höger atrium i hjärtat.

'Gaser' er en uformell betegnelse for gasformige substanceer i kroppen. I medisinsk sammenhengen kan det være forskellige typer gasser som forekommer naturlig eller som dannes under forskellige sygdomstilstande.

Her er noen eksempler på gaser i medicinsk kontekst:

1. Syrgas (O2): Et nødvendigt element for å oppretholde liv og en viktig del av respirasjonen.
2. Kulilte (CO2): En biprodukt fra cellernes stofskifte, som normalt utses gjennom respirasjon. Høye nivåer kan være skadelige og føre til sykdom.
3. Magensyre (HCl): En gas dannet i maven under fordøyelsen, hvor det spiller en rolle ved å bryte ned kosten.
4. Dyspepsi: En betegnelse for ubehag i maven og/eller tarmene som kan være forårsaket av forstyrret gassenivå.
5. Gasemboli: En tilstand der luftbobler migrerer til blodomløpet, oftest som en komplikasjon under operasjoner eller dykking. Gasemboli kan være livstruende hvis de når hjertet eller lungene.
6. Intestinal gas: Gas som dannes i tarmene som en del av fordøyelsen og normal tarmflora. Overdreven mengde kan føre til oppblåsthet, flatulens og ubehag.

Det er viktig å huske på at denne liste ikke er uttømmende, og at forekomsten og betydningen av gaser i kroppen kan variere alt etter kontekst og individet.

"Funktionell återhämtning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en persons fysiska, kognitiva och emotionella funktioner återgår till ett acceptabelt eller nära normalt stadium efter sjukdom, skada eller operation. Det innebär att individen kan utföra sina vardagliga aktiviteter och delta i sociala situationer på ett relativt normalt sätt. Funktionell återhämtning kan variera från person till person beroende på en rad faktorer, inklusive typen av sjukdom eller skada, allmän hälsostatus, ålder och psykologiska faktorer. Det är viktigt att notera att fullständig återhämtning kan vara orealistisk i vissa fall, men målet är ändå att uppnå den bästa möjliga funktionella kapacitet för den enskilde individen.

'Tryckskada' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva skador på kroppen orsakade av onormalt högt tryck. Detta kan inträffa när en del av kroppen utsätts för en kraft under en längre period, vilket orsakar skada på vävnader och celler.

Tryckskador kan uppstå i olika sammanhang, men de är speciellt vanliga inom områden som medicinsk behandling, sport och arbetsmiljö. Exempel på tryckskador inkluderar:

* Trycksår (decubitus): Skador på huden och underliggande vävnad som orsakas av att en kroppsdel har varit under tryck under en längre period. Detta är vanligt bland patienter som ligger i sängen under lång tid, till exempel efter en stroke eller operation.
* Dykarsjuka: En sjukdom som orsakas av att andas in för mycket kvävgas under vattnet när man dyker. Detta kan leda till luftblåsor i kroppen och skador på hjärnan och nervsystemet.
* Barotrauma: Skador på lungor, örat eller tänderna som orsakas av skillnader i tryck mellan inandningsluften och omgivningen, till exempel vid dykning eller flygning.

För att undvika tryckskador bör man vara medveten om riskfaktorer och ta lämpliga försiktighetsmått, såsom att regelbundet byta position när man ligger i sängen, att följa rekommenderade dyktider och djup och att använda tryckreglerad andningsapparat (rebreather) vid dykning.

Koledokostomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk proceduren där en konstgjord öppning skapas mellan gallgången (koledok) och bukhinnan (stomia). Detta görs vanligtvis för att underlätta avflödet av gallvätska när den naturliga utgången är blockerad eller inte fungerar korrekt.

Den konstgjorda öppningen kallas en koledokostomibypass och kan vara permanent eller tillfällig, beroende på underliggande orsaken till gallgångens obstruktion. Den konstgjorda öppningen kan anslutas till en yttre säck (extern koledokostomi) eller till tarmen (intern koledokostomi).

Extern koledokostomi används ofta som ett temporärt lösning för att avlasta en inflammation eller infektion i gallgången, medan intern koledokostomi kan vara ett permanent alternativ när det inte går att återställa den normala gallgångens funktion.

Cauda equina är en latin term som betyder "hästrasen". Det används inom medicinen för att beskriva en del av ryggmärgen som löper ner i ryggraden i ländryggen och består av nervrötter som liknar en hästras. Dessa nervrötter styr signalerna till benen, urinblåsan och underlivet. Skador eller sjukdomar som trycker på eller skadar cauda equina kan orsaka svåra symptom som kännetecknas av smärta, kraft- och/eller känselbortfall i benen, problem med urin- och avföringskontroll samt sällsynt sexuell dysfunktion.

En tryckkammare är en behandlingsrum där patienten placeras inne i och som kan stängas för att skapa ett kontrollerat lufttrycksmiljö. Tryckkammaren fylls med ren, filtrerad luft som kan komprimeras till högre tryck än det normala atmosfäriska trycket på havsnivå.

Den vanligaste användningen av en tryckkammare är för att behandla dykarsjuka, även känt som dekompressionssjukan. När en dykare stiger upp från djupa vattendjup till ytan kan gaser i kroppen expandera och orsaka skador på lungorna och blodkärlen. Genom att placera patienten i en tryckkammare och successivt minska lufttrycket över timmar eller dagar kan läkaren hjälpa kroppen att avlägsna gasbubblor långsamt och säkert, förhindra allvarliga skador eller dödsfall.

Tryckkammare används också för andra medicinska behandlingar som exponering för högt tryck för att stimulera benvävnadsregeneration och behandling av kärlkramp.

Ortopedisk tekniker är en yrkestitel som i Sverige inte är skyddad. En ortopedisk tekniker kan vara en person som har kompetens och utbildning inom området ortopedi, det vill säga lärdomar kring prevention, diagnostisering, behandling och rehabilitering av skador och sjukdomar i rörelseorganen.

En ortopedisk tekniker kan till exempel arbeta med att tillverka, anpassa och reparera ortoser (stöd) och proteser (ersättningar) för personer med rörelsehinder eller skador. De kan också vara specialistutbildade inom områden som till exempel ortopedisk mekanik, where they can work with the adjustment and repair of assistive devices such as wheelchairs, walkers, and crutches.

It is important to note that the specific responsibilities and competencies of an orthopedic technician may vary depending on the country and the specific job setting. In some countries, there may be formal education and certification programs for orthopedic technicians, while in others, the role may be more informally defined.

I medicinsk kontext, betyder "tryck" vanligtvis den kraft som verkar på en viss yta eller en fluidvolym. Det kan delas in i olika typer beroende på vilket sammanhang det används:

1. Blodtryck: Det kraft som utövas av blodet på väggarna i de blodkärl som försörjer kroppen med syre och näringsämnen. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter Quecksilbersøaka (mmHg) och består av två värden: systoliskt tryck (när hjärtat kontraherar) och diastoliskt tryck (när hjärtat utvidgas).
2. Intrakraniellt tryck (ICP): Det tryck som finns inne i skallgropen, där hjärnan och cerebrospinalvätskan (CSF) befinner sig. ICP mäts vanligtvis med en kateter placerad inuti det intrakraniella utrymmet och används för att övervaka patienter med hjärnskador eller andra sjukdomar som kan påverka hjärnan.
3. Vätskebalans: Trycket i olika kroppsvätskor, till exempel interstitielt vätska (vätska mellan cellerna) och cerebrospinalvätska. Förhöjt vätsketryck kan vara ett tecken på sjukdom eller skada.
4. Andning: Trycket i luftvägarna under andningen, som påverkar luftflödet in och ut från lungorna. Det kan delas upp i positivt tryck (när luften trycks in i lungorna) och negativt tryck (när lungorna drar in luft).
5. Tryckulcus: En medicinsk procedur där en kateter placeras i en artär för att mäta blodtrycket kontinuerligt över tiden. Det används ofta under operationer eller vid intensivvård.

Kolecystostomi är ett medicinskt ingrepp där en tunnel, en kateter, placeras i gallblåsan genom bukväggen. Detta görs vanligtvis som ett temporärt lösning för att avlasta eller behandla akut kalkulös galldysenteri (inflammation orsakad av stenar i gallgångarna) när en gallblåsextirpation inte kan genomföras omedelbart.

Denna procedure utförs vanligtvis under lokalbedövning eller med medvetandosenkning och under röntgen- eller ultraljudskontroll. Efter operationen får patienten ha katetern kvar i gallblåsan för att dränera den på vätska och gallstenar som kan orsaka smärta och infektion. När patientens tillstånd har stabiliserats och det är möjligt att genomföra en operation för att ta bort gallblåsan, tas katetern bort.

Methanobacteriaceae är en familj av arkéer som tillhör ordningen Methanobacteriales. Arkéer är en grupp encelliga mikroorganismer som tillsammans med bakterier utgör den dominerande livsformen på jorden. Methanobacteriaceae består av strikt anaeroba arter, vilket betyder att de inte kan tolerera syre. De flesta arterna i denna familj producerar metan som en slutprodukt i sin ämnesomsättning, och de är därför kända som metanogena arkéer.

Methanobacteriaceae innefattar ett antal släkten, däribland Methanobacterium, Methanobrevibacter, Methanosphaera och Methanothermus. Dessa arter förekommer i en mängd olika miljöer, såsom sediment i sjöar och hav, jord, tarmar hos djur och även i avloppssystem. De spelar en viktig roll i globala kolcykler genom att bidra till bildandet av metan, ett starkt växthusgas.

Det är värt att notera att Methanobacteriaceae kan vara patogena för människor och djur, särskilt när de koloniserar tarmsystemet. Detta kan leda till diverse sjukdomstillstånd, såsom tarminflammationer och diarré.

'Tarmvred' er ikke en medisinsk terminologi som jeg kjenner til. Det kan være at du menger 'tarmvaksine', som er en type vaccine som inneholder døde eller svakte bakterier eller dele av bakterier fra tarmsystemet. Disse brukes vanligvis for å forebygge infeksjoner i tarmen, særlig hos nyfødte og små barn.

En annen mulighet er at du menner 'tarmsyke', som er en medisinsk betegnelse for en infeksjon i tarmsystemet. Tarmsykene kan være akutte eller kroniske, og de kan skyves seg av mange ulike bakterier, parasitter og jevnlig også virus.

Hvis du hadde noen spesifikke spørsmål om en bestemt medisinsk betydning, vennligst opplys meg, og jeg vil prøve å hjelpe deg så godt jeg kan.

Trigeminusnerven, också känd som det femte kranialnervet (CN V), är ett parat nervsystem som innerverar ansiktet och hjässan hos däggdjur. Det består av tre grenar: oftalmisk, maxillär och mandibulär. Oftalmiska grenen innerverar ögats övre och nedre ögonlock, hornhinnan, conjunctiva, och delar av pannan och kinden. Maxillärgrenen innerverar näsa, överkäken, kindbenet, underkäken och tandkött i överkäken. Mandibulära grenen innerverar underkäken, tungan och kindmusklerna. Trigeminusnerven är också involverad i känsel, smak, smärta och temperatur i ansiktet och hjässan.

En ansiktsförlamning, eller faciales pares, är en förlust av rörelseförmåga eller nedsatt känsel i ansiktet på grund av skada eller störning i den del av nervsystemet som kontrollerar ansiktsmuskulaturen, vanligtvis den seventh cranial nerve (facial nerve).

Faciales nerverna har två huvudsakliga funktioner: att styra de muskler som kontrollerar ansiktets mimika och att överföra smaksinnet från framtandet. En skada på denna nerv kan orsaka en förlamning av antingen ena eller båda sidor av ansiktet, vilket kan leda till att det blir svårt att blinka, rynka pannan, smiles, tala och äta. I vissa fall kan även smakförlust i framtänderna upplevas.

Ansiktsförlamningar kan ha olika orsaker, till exempel infektioner som mässling eller hjärninflammation, skalltrauma, tumörer, stroke eller cancersjukdomar. I vissa fall kan orsaken inte fastställas. Behandlingen beror på orsaken till förlamningen och kan innefatta mediciner, operation eller rehabilitering.

Rizotomi är en medicinsk term som refererar till den kirurgiska proceduren där en nervrot (en del av ett nerverogram) skärs av för att lindra smärta. Detta görs vanligtvis när en nerv skickar smärtliga signaler till hjärnan på grund av en skada eller sjukdom i kroppen. Genom att skära av nervroten kan man förhindra att dessa smärtliga signaler når hjärnan, vilket kan ge lindring från kronisk smärta. Rizotomi används ofta som ett sista alternativ när andra behandlingsmetoder har visat sig vara otillräckliga.

'Pneumoperitoneum' betyder när luft eller gas har accumulerat sig i bukhålan, peritonealcaviteten. Det kan orsakas av olika faktorer, till exempel som komplikation efter en operation, trauma, perforation av magsäck eller tarmar, eller på grund av vissa medicinska procedurer såsom laparoskopi. Symptomen på pneumoperitoneum kan variera beroende på orsaken och graden av luftansamlingen, men de kan inkludera buksmärtor, illamående, kräkningar och förändringar i bukhålan. Diagnosen ställs vanligen med hjälp av röntgenteknik eller datortomografi (CT). Behandlingen beror på orsaken till pneumoperitoneum, men kan innebära operation eller konservativ behandling.

Reoperation, även kallat "omopereration", är en term inom medicinen som refererar till att en patient behöver genomgå en ny operation för samma sjukdom eller skada efter att ha genomgått en tidigare operation. Det kan bero på att den första operationen inte löst problemet fullt ut, att komplikationer har uppstått eller att patientens tillstånd har försämrats. Orsaken och typen av reoperation varierar beroende på diagnosen och individuella faktorer hos patienten.

En synovialcysta är en cysta som bildas i ledband eller capsul (slenv) kring en led. Den består av synovialvävnad, det vill säga samma typ av vävnad som leder och ledband har. Synovialcystor är vanliga vid degenerativa ändartsjukdomar som artros, då de ofta bildas i capsulen kring en led på grund av ökad tryck i ledvätskan. De kan också uppstå efter skada eller sjukdom i ledband eller capsul.

Synovialcystor är vanligen smärtlösa, men de kan orsaka besvär om de pressar på nerver eller blodkärl i närheten. I vissa fall kan de också öka risken för komplikationer som infektion eller ledskada. Diagnos ställs vanligen genom klinisk undersökning och bilddiagnostik, såsom röntgen, ultraljud eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen kan bestå av vila, smärtstillande medel, fysioterapi eller i vissa fall operation.

Postoperativ vård, även känd som postoperativt omvårdnad, är den typen av medicinska vård och omsorg som en patient får direkt efter en operation eller ett kirurgiskt ingrepp. Denna form av vård kan vara kortvarig eller långvarig beroende på typen av operation och den individuella patientens behov.

Postoperativ vård inkluderar ofta:

1. Övervakning av vitala tecken som hjärtslag, blodtryck, andning och syrgasmättnad i blodet för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
2. Smärtlindring med läkemedel eller andra smärtbehandlingsmetoder.
3. Kontroll av blödningar och hemostas (att stoppa blödningen).
4. Infusion av vätskor för att förhindra dehydrering och underhålla cirkulationssystemet.
5. Andningsstöd, om det behövs, genom syrgas tillförsel eller mekanisk ventilation.
6. Kontroll av smärta, andning och neurologiska funktioner för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
7. Förhindra infektioner genom användning av sterila bandage, sårvård och, om det behövs, antibiotika.
8. Hjälpa patienten med aktiviteterna för daglig livsföring (ADL) som att äta, kläda sig och gå på toaletten.
9. Rörelseövningar för att förebygga komplikationer såsom blodproppar eller muskelsvaghet.
10. Psykologiskt stöd och information till patienten och deras familj om operationen, rehabiliteringen och återhämtningen.

Postoperativ vård kan ges på sjukhus, i en kirurgisk klinik eller hemma hos patienten beroende på patientens behov och läkarens bedömning.

Heterotopic ossification (HO) är en medicinsk term som refererar till att benvävnad bildas utanför dess normala plats i kroppen. Detta kan inträffa när benvävnadskomponenter, såsom benceller och kollagen, migrerar och växer in i mjuk vävnad som muskler, senor eller bindväv.

Heterotopic ossification kan vara asymptomatisk eller orsaka symptom beroende på dess storlek och plats. Symptomen kan inkludera smärta, svullnad, rörelsebegränsningar och ömhet i det drabbade området. I vissa fall kan HO leda till funktionsnedsättning eller vara förknippat med komplikationer såsom trängsel eller nekros i de drabbade vävnaderna.

Det finns olika typer av heterotopic ossification, inklusive traumatisk HO som kan uppstå efter skador eller operationer och neurologisk HO som kan förekomma hos personer med skador på centrala nervsystemet, såsom ryggradsbråck eller hjärnskada. Behandlingen av HO kan innefatta mediciner, fysioterapi, strålbehandling och i vissa fall kirurgi.

"Diskitis" är en medicinsk term som refererar till inflammation i en intervertebral disk, det rör sig om den mjuka skivan mellan två ryggradsben (vertebrae). Detta kan orsaka smärta, stelhet och ibland feber. Diskit kan uppstå som en komplikation till en bakterieinfektion som sprider sig från blodet eller från en närliggande struktur, såsom en skada på ryggraden eller en kirurgisk procedur. Diagnosen ställs vanligen genom att analysera blodprover och göra avbildningstester som magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen består ofta av antibiotika och vila för att minska inflammationen och bekämpa infektionen. I allvarliga fall kan kirurgi behövas för att dränera infektionen eller stabilisera ryggraden.

"Benvävsdöd" (i medicinska sammanhang ofta benämnt "osteonekros", engelska: "avascular necrosis") är ett tillstånd där blodflödet till en del av benvävnaden avbryts eller minskar, vilket leder till att vävnaden dör. Detta kan orsakas av flera olika faktorer, exempelvis trauma, långvarigt bruk av kortison, alkoholmissbruk och vissa sjukdomar som sickle cell anemi och lupus.

Symptomen på benvävsdöd kan variera beroende på vilken del av benet som är drabbad, men kan inkludera smärta, stelhet och svullnad i det berörda området. Behandlingen kan bestå av mediciner för att lindra smärtan, fysisk terapi eller i vissa fall kirurgi. I de allvarligaste fallen kan benvävsdöd leda till att benet bryts sönder eller att det behöver amputeras.

En galne bol (gallstone) är en fast, stelnad samling av substans som bildats inuti gallblåsan. Den består vanligtvis av kolesterol eller bilirubin, två ämnen som finns naturligt i gallan. Gallstenar kan vara mycket små (mindre än 3 millimeter i diameter) eller så stora som en golfboll. Många människor har en enda gallsten, medan andra kan ha flera.

Gallstenar bildas när substansen i gallan kristalliserar och blir till en fast massa. Detta kan hända om gallblåsan inte töms ofta eller om gallan innehåller för mycket kolesterol eller bilirubin. Vissa personer är mer benägna än andra att utveckla gallstenar, till exempel äldre kvinnor och personer med övervikt eller aderton.

De flesta människor som har gallstenar märker inte av det, eftersom de inte orsakar några symptom. Men om en gallsten blockerar någon av gallgångarna kan det leda till smärta, inflammation och andra komplikationer, såsom gulsot (icterus) eller akut bukinflammation (cholecystitis). I dessa fall behöver personen sannolikt få behandling, vanligtvis i form av kirurgi.

'Ryggkotsinflammation', även känd som 'facettesyndrom' eller 'facettledsinflammation', är en medicinsk term som refererar till inflammation i en av de små fasettskivorna (facetter) i ryggraden. Dessa fasettskivor är små, böjliga ledytor mellan varje ryggkota (vertebra), och de låter ryggraden röra sig smidigt samtidigt som de hjälper till att begränsa rörelsen.

Ryggkotsinflammation orsakas ofta av en kombination av åldersrelaterad nedbrytning och artrit, överansträngning eller skada på ryggen. Den kan också uppstå som ett resultat av en annan bakre ryggskada, såsom en herniation eller en bulhus diskprotrusion.

Symptomen på ryggkotsinflammation inkluder vanligtvis smärta i nacken eller ryggen, särskilt vid rörelse och ofta förvärras efter längre perioder av inaktivitet. Smärtan kan också irradiera till benen eller armar, beroende på vilken del av ryggraden som är inflammerad. Andra symtom kan vara stelhet, sömnsvårigheter och en minskad rörlighet i ryggen.

Diagnosen av ryggkotsinflammation ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, medicinsk historia och bilddiagnostik, såsom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innefatta smärtstillande läkemedel, fysisk terapi, injektioner med lokalbedövningsmedel och steroider samt i vissa fall kirurgi.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

"Bencystor" er en feilstavning av "benceptor", som igen er en gammeldags betegnelse for et protein kalt "benzodiazepin-bindingsstedet" i GABA-A-receptorer. Dette proteinet binder til benzodiazepiner, en type av sedativa midler, og forsterker deres virkning på GABA-A-receptorerne. I dag brukes betegnelsen "benceptor" sjeldent, og i stedet brukes mer nøyaktige terminologier for å beskrive disse proteinetes struktur og funksjon.

Lumbosacral regionen refererer til den del af ryggraden (columna vertebralis) som består af de fem nederste lænd i lændestammen (lumbalregionen) og den øverste del af korsbenet (sakrum). Dette er en overgangszone mellem rygens mobile segment og det relative fasta bækken, hvor mange vigtige musculøse, ledbåndslige og nervemæssige strukturer findes. Lumbosacral regionen er specielt vigtig, fordi den indeholder de fem nederste lænd, der bærer det meste af kroppens vægt og tillader bevægelse i ryggraden. Desuden udspringer store pyramidale nervesystemets store motoriske nervebaner til benene fra denne region.

Medicinskt sett betyder nackben (latin: os axis) den andra halskotan i människans ryggrad (kolumnen). Nackbenet articulariserar med det första halskotet, Atlas, och tillsammans utgör de den övre delen av ryggraden som stödjer skallen.

Nackbenet har en unik form jämfört med andra halskotor, eftersom det innehåller ett tandformat utskott på sin övre del, densa odontoideum, som sticker upp i Atlas och möjliggör rörelserna mellan de två översta halskotorna. Detta tillåter huvudrörelser som rotation, flexion och extension.

Nackbenet är också viktigt eftersom det utgör en del av den högre halsregionen där flera känsliga strukturer passerar, inklusive blodkärl och nerver. Skador på nackbenet kan potentiellt orsaka skada på dessa strukturer och leda till komplikationer som svårigheter med rörelse eller känsel i armar och händer, samt neurologiska symptom som sängliggande.

Odontoidutskott, även känt som dens axis eller odontprocessen, är ett smalt, toppformigt benutskott på den övre delen av den andra halskotan (C2), även känd som axis. Odontoidutskottet spelar en viktig roll i att möjliggöra rörelser mellan de två översta halskotorna, atlas (C1) och axis (C2). Det fungerar som en pivotpunkt och låter huvudet rotera från sida till sida. Skador på odontoidutskottet kan orsaka instabilitet i halsen och potentiellt leda till allvarliga komplikationer, inklusive skada på ryggraden och andnings- eller cirkulationssvikt.

Obstruktiv lungemfysem, også kjent som "obstruktiv bronkikterus", er en tilstand der luftveiene i lungene blir restriktive eller obstruerte, fremfor all av utskillelse av slimet fra lungene. Dette kan føre til at luften ikke kan komme ut av lungene effektivt når du sykter ut, noe som kan føre til å ha vanskelighet med å inntekte nok ilt og kan forårsake hoste og trangst.

Den vanligste årsaken til obstruktiv lungemfysem er kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), som inkluderer både høyt blodtrykk i lungene (pulmonale hypertoni) og emfysem. Andre mulige årsaker kan være astma, bronkitis, lungefibrose, lungekreft eller andre former for luftveisforstyrrelser. Behandlingen av obstruktiv lungemfysem vil typisk inkludere å behandle den underliggende årsaken, samt å bruke medisiner som hjelper til å åpne luftveiene og fjerne slimet fra lungene. I værste fall kan en lungsjurggen være nødvendig for å fjerne det obstruktive materialet fra lungene.

'Dränering' är ett medicinskt begrepp som refererar till metoder för att avlägsna överskottsvätska eller vätska som ansamlas i kroppen. Detta kan ske genom olika tekniker, beroende på var i kroppen dräneringen behövs. Några exempel är:

1. **Lymfdränering:** En metod för att avlägsna överskottsvätska och cellavfall från lymfsystemet, ofta använd vid edem eller efter operationer.
2. **Paracentes:** En procedure där en nål eller tunn tarmrör inleds i bukhålan för att dränera överskottsvätska eller ascites (en ansamling av vätska i bukhålan).
3. **Thoracocentes:** En procedure där en nål eller tunn tarmrör inleds i brösthålan för att dränera överskottsvätska eller luft som ansamlats i brösthålan (pneumothorax eller pleuravätska).
4. **Hjärtdränering:** En procedure där överskottsvätska avlägsnas från hjärtkammare eller perikardvätska (vätska runt hjärtat) under kontrollerade förhållanden, ofta vid akut hjärtsvikt eller trauma.

Det är viktigt att notera att dränering bör utföras av kvalificerad medicinsk personal och under övervakning för att undvika komplikationer som infektioner, skador på omgivande vävnader eller organ, eller allvarliga elektrolyt- eller blodvolymrubbningar.

En portosystemisk shunt, eller portacaval anastomose, är en kirurgisk procedure där blodkärlen i levern (portvenen) direkt kopplas till de stora venorna (nerven caval). Detta görs vanligtvis för att minska trycket i portalvenen hos personer med svår levercirros.

Vid en portosystemisk shunt bypassar blodet från mag-tarmkanalen direkt till systemiska kretsloppet, istället för att gå genom levern först. Detta kan leda till en minskad klarning av toxiner och ämnen som normalt tas bort av levern, vilket kan orsaka symtom som mentala störningar, rörelsemässiga störningar och komplikationer relaterade till njurfunktionen.

Det är viktigt att notera att det finns också naturliga (konstitutionella) portosystemiska shuntar hos vissa individer, särskilt hos barn, som inte behöver någon kirurgisk behandling.

'Giftstruma' är ett medicinskt tillstånd där magsäcken och/eller tarmsystemet har blivit förlamat eller påverkats negativt efter exponering för ett toxiskt ämne, vanligtvis en giftig substans. Detta kan orsaka symtom som illamående, kräkningar, buksmärtor och i allvarliga fall undernäring och död, beroende på typen och mängden av toxinet. Giftstruma behandlas vanligtvis genom att avlägsna toxinet så snart som möjligt, stödja patientens andnings- och cirkulationsfunktioner och ge understödjande vård beroende på symtom.

'Volvulus' är ett medicinskt begrepp som refererar till en rotation och torsion (tvingning) av loopen på en böjd struktur, oftast tarmsäckar såsom tunntarm eller tjocktarm. Denna rotation kan leda till en obstruktion (blockad) och ischemisk (sämre blodförsörjning) eller nekrotisk (dödlig) vävnad på grund av den minskade blodflödet. Volvulus är ett akut buk emergency som kräver omedelbar kirurgisk behandling för att undvika allvarliga komplikationer, till exempel perforation eller sepsis.

Smärtanalys (pain assessment) är en systematisk bedömning och utvärdering av smärtan hos en patient. Den innefattar att insamla information om patientens subjektiva upplevelse av smärta, observera beteenden som kan vara relaterade till smärta samt granska eventuella faktorer som kan påverka smärtan, såsom sjukdomsförlopp och medicinsk behandling.

Smärtanalysen utförs vanligen med hjälp av en standardiserad skala eller en kvalitativ bedömning, beroende på patientens ålder, mentala status och förmåga att kommunicera. Syftet med smärtanalys är att fastställa smärtintensiteten, lokalisationen och karaktären av smärtan, samt att utvärdera effekterna av eventuell behandling.

Regelbundna smärtanalys kan hjälpa till att säkerställa att patienten får rätt behandling och att smärtan hanteras på ett optimalt sätt, vilket kan förbättra patientens kvalitet av liv och minska komplikationer som kan vara relaterade till obehandlad smärta.

'Inert Gas Narcosis' (IGN) är ett tillstånd som kan uppstå vid dykning när en individ andas in gasblandningar med höga koncentrationer av ädelgaser, såsom nitrogen, helium eller väte, under högt tryck.

Vid stigande tryck ökar mängden gas som löses i kroppsv likuiderna, inklusive hjärnvätskan. När vissa gaser når en viss koncentration i centrala nervsystemet kan de orsaka en rättfram narkos, liknande den som induceras av anestesi med mediciner.

Symptomen på IGN kan variera från milda, såsom förhöjd eufori och nedsatt kognitiv förmåga, till allvarligare, såsom desorientering, hallucinationer, sammanbrott i koordination och medvetande, och i extrema fall, andnings- och hjärtstopp.

Det är viktigt att notera att IGN kan drabba olika individer på olika sätt, beroende på en rad faktorer som inkluderar deras ålder, fysisk fitness, mentala status och tidigare erfarenheter av dykning. Dessutom kan symtomen variera i allvarlighet under olika dykturer, beroende på gasblandningen som används, trycknivåerna som upplevs och den totala exponeringstiden under högt tryck.

Spindelvävhinna, även känd som plexus brachialis neurapraxia eller sönderslitning av nerven i axeln, är en skada på de nerver som kontrollerar rörelsen och känseln i armen. Denna typ av skada inträffar ofta när armen slits med stor kraft bakåt och uppåt, vilket kan sträcka eller till och med slicka sönder de nerver som löper genom axelns ledpanna. Skadan orsakar smärta, svaghet eller förlust av känsel i armen och handen på den skadade sidan. I vissa fall kan skadan vara tillfällig och läka sig själv över tid, medan andra fall kan kräva operation och/eller rehabilitering för att återställa funktionen i armen.

Hydrostatiskt tryck är det tryck som utövas på en fluid (gas eller vätska) av den fluids eget tyngdskikt ovanför en given punkt. Det beror på fluidens densitet, gravitationskonstanten och höjden av fluidpelaren ovanför punkten. I vatten vid standardgravitation är 1 atmosfär (atm) lika med ungefär 10 meter vattendjup.

Medicinskt sett kan en "kramp" definieras som oväntat, ofrivilligt och plötsligt sammandragning eller kontraktion av en muskel eller en grupp av muskler. Krampar kan orsakas av ett brett spektrum av medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, elektrolytbrist, skador och vissa läkemedel. De kan också uppstå som en reaktion på intensiv fysisk aktivitet eller utmattning. I vardagligt tal används termen "kramp" ofta för att beskriva en kraftig smärta eller spasmer i magmuskulaturen, men medicinskt sett är det inte samma sak som en muskelkramp.

Intervertebral är ett medicinskt term som refererar till något som är beläget mellan, eller relaterad till, de små ben i ryggraden som kallas vertebror. De flesta vanliga användningarna av termen intervertebral hänvisar till diskarna mellan varje par av vertebror, kallade intervertebrala skivar. Dessa skivar agerar som gångjärn och amorteringshjälpmedel mellan varje ryggradsförben, vilket möjliggör flexibilitet och rörelse i ryggraden. Intervertebral diskarna består av en geléartad kärna omgiven av en tuffare, sklerotisk yttre kapsel. I vardagligt tal kan man säga att "intervertebralt" betyder "mellan ryggkotorna".

Kolonpseudoobstruktion är ett medicinskt tillstånd där kolons muskulatur (tarmens muskler) drabbas av en funktionell störning, vilket leder till att tarminnehållet inte kan transporteras fram genom tarmen på ett normalt sätt. Detta orsakar symtom som påminner om en mekanisk obstruktion (mekaniskt stopp) i tarmen, men utan att det finns någon fysisk eller anatomisk orsak till detta.

Tillståndet kan uppstå till följd av olika sjukdomar eller läkemedel som påverkar tarmsystemet, samt hos äldre personer och personer med neurologiska sjukdomar. Symptomen inkluderar krampaktiga smärtor i buken, upprepad illamående, kräkningar, förstoppning och påblåsthet av tarmen. Diagnosen ställs vanligen genom undersökningar som röntgen, kolonoskopi eller CT-scan. Behandlingen kan bestå av mag-tarms liquidus, avslag av eventuella utlösande läkemedel och ibland även behandling med intravenöst antibiotika och muskelavslappnande medel. I vissa fall kan operation vara aktuellt om patienten inte svarar på den konservativa behandlingen eller om komplikationer uppstår, såsom perforation av tarmen.

Epiduralrum (epidural space) är en definierad anatomisk rumslighet i människans ryggrad. Det är beläget utanför den yttre hinna (dura mater) som omsluter ryggmärgen och innehåller fett, blodkärl och nervrötter.

Epiduralrummet är en vanlig plats för smärtlindring vid förlossning och andra operationer i buken och nedre extremiteterna. Smärtlindring ges genom att en kateter placeras i rummet och läkemedel som lokalbedövningsmedel eller opiater injiceras. Detta orsakar en temporär nervblockad och minskar smärtan i området.

'Proteser och implantat' är två olika typer av medicinska hjälpmedel som används för att ersätta eller stödja skadade, sjuka eller saknade kroppsdelar.

En prostesis (protes) är en konstgjord kroppsdel som används för att ersätta en del av kroppen som saknas eller inte fungerar korrekt. Proteser kan vara exempelvis ben- eller armproteser, ögonproteser, hörselproteser och bröstproteser. De kan vara gjorda av material som plast, metall eller kombinationen av båda. Proteserna är ofta anpassade efter den enskilde patientens behov och kan vara rörliga eller fast monterade.

Ett implantat däremot är en konstgjord kroppsdel som placeras kirurgiskt in i kroppen för att ersätta, stödja eller förbättra funktionen hos en kroppsdel. Implantaten kan vara till exempel artroplastik (konstgjorda led), pacemaker, bröstimplantat, dentalimplantat och ögonlinsimplantat. De kan vara gjorda av material som titan, keramik eller plast. Implantaten är ofta permanenta men kan i vissa fall också vara tillfälliga.

Sammantaget är både proteser och implantat viktiga medicinska hjälpmedel som kan förbättra patienternas livskvalitet, rörlighet och funktion efter en skada eller sjukdom.

"Dubbelseende" er en ørelægemæssig term, der betegner en type hørelsehandicap, hvor personen har svært ved at forstå tale i støj. Den medicinske definition af "dubbelseende" (eller *diplopi*) refererer til et fænomen, hvor individet oplever at se dobbelt, altså to synspunkter for det samme objekt. Det skyldes oftest, at de to øjne ikke kan samarbejde ordentligt om at pege på det samme sted i rummet.

Jeg antager, at der har været en forveksling mellem "dobbelt høre" (*dichotic hearing*) og "dubbelseende". Hvis du havde spurgt efter definitionen af "dobbelt høre", ville jeg have svaret:

"Dobbelt høre" er en lydperception-termin, der beskriver, hvordan ørene modtager to forskellige lyde eller budskaber samtidigt. Det kan være et naturligt fænomen, som mange mennesker oplever i visse situationer, eller det kan være en del af en speciel audiologisk undersøgelse, hvor forskellige lyde præsenteres til hvert øre for at evaluere hørelsesevnen.

Spinala nervrötter, även kända som spinalnervrotoroots eller simpelthen nervrötter, är de nerver som utgör den initiala delen av det perifera nervsystemet. De kommer direkt från ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina) och delar sig sedan i två delar: en motorisk gren som kontrollerar muskulaturen och en sensorisk gren som tar hand om känsel- och smärtreceptorer. Skador eller sjukdomar i de spinala nervrötterna kan orsaka smärta, kraftförlust och känselbortfall i olika delar av kroppen.

The Cervical Atlas, also known as C1 or the first cervical vertebra, is the uppermost bone in the spine. It supports the skull and allows for movements such as nodding and rotating the head. The name "Atlas" comes from Greek mythology, where Atlas was a Titan who was condemned to support the heavens on his shoulders, much like how the Cervical Atlas supports the weight of the skull.

En ganglioncysta är en typ av cysta, eller vätskefylld säck, som oftast bildas i eller nära ledgångar eller ledkapslar i händer och fötter. Den innehåller klart, geléaktigt material som består av synovialvätska, som är den vätska som hjälper till att mjuka upp rörelserna i en led.

Ganglioncystor är oftast små och kan variera i storlek från några millimeter till flera centimeter i diameter. De kan vara fasta eller rörliga, och de kan växa eller minska i storlek över tiden. Även om de ofta är smärtlösa, kan de ibland orsaka obehag eller smärta, särskilt när de trycks på eller vid rörelse.

Orsaken till att ganglioncystor bildas är inte fullständigt känd, men det antas vara relaterat till en skada eller abnormalitet i leden eller ledkapseln som får vätska att ansamlas och bildar en cysta. De är vanligare hos kvinnor än män och tenderar att drabba personer mellan 20 och 40 år.

Även om ganglioncystor ofta är ofarliga, kan de ibland behöva behandlas om de orsakar smärta eller stör andras funktion. Behandlingen kan innebära att cystan töms genom en nålaspiration eller att den avlägsnas chirurgiskt.

En kolostomi är en typ av stoma, vilket betyder att ett öppet sår skapas genom bukväggen så att en del av tarmen kan sticka ut. Kolostomin görs vanligen när en persons kolon eller ändtarm har blivit skadad eller behöver tas bort under en operation.

Specifikt är en kolostomi en öppning som skapats från kolon, det vill säga den del av tarmen som tar hand om nedbrytningen och absorptionen av vatten och näringsämnen i maten. Ofta används kolostomin för att avleda fekalievätskan när en person inte kan göra det på naturlig väg, till exempel efter operationer eller vid sjukdomar som kronisk inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) eller cancer.

Fekalievätskan kommer då att rinna ut via kolostomin och samlas i en säck som sitter runt omkring stoman. Sådana säckar behöver tas bort och rengöras regelbundet för att förhindra infektioner och andra komplikationer.

Det finns olika typer av kolostomier, beroende på var den skapas i kolon och hur stor del av kolon som tas bort. Varje typ kan kräva olika metoder för vård och hantering, så det är viktigt att personer med en kolostomi får rätt information och instruktioner från sina läkare och sjuksköterskor.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Ortopediska fixationsanordningar är medicinska enheter som används för att stabilisera och stödja ben, led eller annan skelettdel under läkande efter en skada eller operation. Dessa kan vara exempelvis splintar, bandage, korsettar, plåtar, skruvar och proteser. De hjälper till att hålla kroppsdelarna på rätt plats, minska smärta och förhindra ytterligare skada under rehabiliteringen.

Epidural tumorer är en allmän term för en tumör eller ett neoplastiskt växt som utvecklas i epiduralrummet, det rum som omger den yttre hårda hjärnhinnan (dura mater) i ryggraden. Dessa tumörer kan vara primära, vilket betyder att de har sin ursprungliga plats i epiduralrummet, eller sekundära, vilket innebär att de har spridit sig från en annan del av kroppen (t.ex. bröstcancer eller lunscancer).

Primära epiduraltumörer kan delas upp i tre olika typer:

1. Meningeom: En tumör som utvecklas från de membran (meningerna) som omger och skyddar hjärnan och ryggraden.
2. Neurinom: En långsamväxande, benign tumör som utvecklas från celler i den yttre hårda hinnan (dura mater).
3. Sarcom: En ovanlig form av cancer som utvecklas från bindväv, muskler eller blodkärl i epiduralrummet.

Sekundära epiduraltumörer orsakas vanligtvis av cancer som har spridit sig (metastaserat) från en annan del av kroppen. De allmänna symtomen på epiduraltumörer innefattar smärta, svaghet, kvalare i extremiteterna och sensoriska förändringar. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek och placering.

'Vagusnervsjukdomar' är ett samlingsbegrepp för olika sjukdomar och tillstånd som beror på skada eller avvikelse i vagusnerven, den tionde kranialnerven. Vagusnerven är en av de största nerverna i parasympatiska nervsystemet och har en rad viktiga funktioner, bland annat att reglera hjärtats slagfrekvens, matsmältningssystemets motorik och svalgfunktionen.

Exempel på vagusnervsjukdomar inkluderar:

1. Vagusnervspares: En skada eller avvikelse i vagusnerven som orsakar en nedsatt funktion och kan leda till symptom som sväljningssvårigheter, halsont och hosta.
2. Gastrisk paus: En ovanlig sjukdom där vagusnerven inte fungerar korrekt, vilket orsakar magont och illamående efter matintag.
3. Orofacial neuralgi: En smärtsjukdom som beror på en skada eller avvikelse i nerverna i ansiktet och halsen, inklusive vagusnerven.
4. Vocal cord paralys: En skada eller avvikelse i vagusnerven kan leda till rösten förloras eller bli hes.

Det är värt att notera att vagusnervsjukdomar kan vara primära, det vill säga orsakade av en sjukdom som direkt berör nerven, eller sekundära, det vill säga orsakade av en annan sjukdom eller skada.

En intervertebral disc (mellanhalskota) är en typ av kushformad struktur som sitter mellan varje ryggradsben (vertebra) i ryggraden (columna vertebralis). Den består av två delar: en fuktig, geléaktig kärna inuti (nucleus pulposus) och en yttre ring av stödjande bindväv (annulus fibrosus). Disken fungerar som en amortisering mellan varje ryggradsben, för att dämpa stötar och minimera slitage på de närliggande benen. Den tillåter också flexibilitet i ryggen genom att möjliggöra rörelse mellan varje segment av ryggraden.

'Vakuumaspiration' är en medicinsk term som refererar till ett sjukvårdsförfarande där ett vakuum skapas för att tömma eller dränera en kroppsdel på excesfluid, blod eller vävnad. Detta förfarande används ofta inom gynekologi och obstetrik, där det kan användas för att avlägsna menstruationsblödningar, missfall eller cystor från livmodern eller äggstockarna.

Under proceduren introduceras en tunn, hålsydd tub in i kroppsdelen som ska dräneras. Sedan skapas ett undertryck (vakuum) med hjälp av en aspirationsapparat, vilket suger upp excesfluiden eller vävnaden genom tuben. Vakuumaspiration kan också användas inom andra medicinska specialiteter, till exempel för att dränera vätskor från huden eller muskler.

Det är värt att notera att vakuumaspiration också kan kallas för aspiration, men det är viktigt att inte förväxla det med en annan medicinsk procedure som kallas lungaspiration, vilket istället är en procedur där luft eller vätska tas bort från lungorna.

Lårbenshuvud, på latin "caput femoris", är den del av lårbenet (femur) där det articulerar med höftleden. Det är en kulaformad ledyta som sitter uppåt och bakåt på lårbenet och passar in i höftledens skålformade ledpanna, acetabulum. Lårbenshuvudet är omgivet av brosk, så kallat ledbrosk ("cartilago articularis"), som dämpat slid mellan lårbenshuvudet och höftbenet (os ilium).

"Tjocktarmssjukdomar" (kolorektala sjukdomar) är en samlande benämning på olika sorters sjukdomar som drabbar tjocktarmen. Det kan handla om både funktionella störningar och strukturella skador i tarmens vägg eller de angränsande organen. Några exempel på tjocktarmssjukdomar är:

1. Koloncancer: en onkologisk sjukdom där cancerceller bildas i tjocktarmens slemhinna och kan sprida sig till andra kroppsdelar.
2. Crohns sjukdom: en autoimmun tarmsjukdom som kan drabba vilken del av tarmen som helst, inklusive tjocktarmen.
3. Ulcerös kolit: en autoimmun tarmsjukdom som primärt drabbar tjocktarmen och dess slemhinna.
4. Divertikulit: en sjukdom där små utbuktningar (divertiklar) bildas i tjocktarmens vägg, vilket kan leda till inflammation eller infektion.
5. Irritabel tjocktarm: en funktionell tarmsjukdom som orsakas av störningar i tarmens muskulatur och nervsystem, vilket leder till smärta, flatulens och förstoppning.
6. Tjocktarmsobstruktion: en obstruktion eller blockering i tjocktarmen som kan orsakas av tumörer, inflammation, infektion eller andra strukturella skador.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man anar att man har någon form av tjocktarmssjukdom, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen betydligt.

Intervertebral Disc Degeneration (IDD) är en naturlig åldersrelaterad förändring som sker i de mjuka skivarna (intervertebrala diskar) mellan varje ryggkotstock (vertebra) i ryggraden. Disken består av ett yttre skikt av tuffare bindväv, annulus fibrosus, och ett inre geléartat skikt, nucleus pulposus.

IDD innebär en nedbrytning av dessa skikten, vilket kan leda till smärta, stelhet och sämre rörlighet i ryggen. Denna process kan påverka disken mekaniska egenskaper, som exempelvis förmågan att absorbera stötar och utsätta ryggkotorna för ökat slitage. IDD kan också orsaka andra åkommor såsom bandscheibssjukan (disc herniation) eller led Degenerativa skador.

Värt att notera är att IDD inte alltid orsakar symtom och det finns många individer som har en viss grad av degenerering utan att uppleva några besvär alls. Även om ålder är den största riskfaktorn för IDD, kan faktorer såsom övervikt, rökning, brist på motion och olyckor också bidra till dess utveckling.

'Ryggsmärta' är ett samlingsbegrepp för smärtor som lokaliseras till ryggen. Det kan vara akuta eller kroniska, och orsakas av en rad olika medicinska tillstånd. Till exempel kan det bero på muskulära spänningar, skador på ryggraden, diskbråck, inflammationer eller sjukdomar i binnervävnaderna. I värsta fall kan ryggsmärta även vara ett tecken på allvarliga tillstånd som cancer eller infektion i ryggraden. Det är viktigt att söka medicinsk hjälp om man drabbas av plötsliga, intensiva ryggsmärtor, speciellt om de kombineras med svaghet, smärta eller känselbortfall i benen, inkontinens eller besvärligheter att gå.

Främre kompartmentsyndrom är ett medicinskt tillstånd där trycket inne i muskelkompartmentet i främre delen av underbenet stiger till ett sådant stadium att det orsakar skada på de omgivande vävnaderna, inklusive muskler, nerver och blodkärl. Detta kan inträffa som en komplikation efter trauma, operationer eller långvarig immobilisering i en utsträckt position.

Trycket inne i ett muskelkompartment regleras av ett balans mellan det blodvolym som cirkulerar in och ut samt den interstitella vätskan (vätska mellan cellerna). Vid främre kompartmentsyndrom stiger trycket till en punkt där det komprimerar de små blodkärlen (kapillärerna) som försörjer musklerna och nerverna med syre och näringsämnen. Detta kan leda till ischemisk skada, vilket innebär att vävnaderna inte får tillräckligt med syre och näringsämnen för att fungera korrekt.

Symptomen på främre kompartmentsyndrom kan inkludera stark smärta i underbenet som ökar vid tryck, känslomässig oro eller irritabilitet, svullnad och hårdhet i området, förlorad känsel i tån eller foten, och eventuellt svag puls i foten. Diagnosen ställs vanligen genom mätning av trycket inne i kompartmentet, men ibland kan det vara tillräckligt att bedöma symtomen och fysiska tecken för att göra diagnosen. Behandlingen består ofta av en snabb operation där fascian (den tunna membran som omger muskelgruppen) öppnas upp för att minska trycket och ge plats för svullnaden.

Brown-Séquard syndrom är en sällsynt neurologisk sjukdom som orsakas av en skada på ryggmärgen, vanligtvis till följd av en trauma eller tumör. Sjukdomen uppkallades efter den franske neurologen Charles-Édouard Brown-Séquard och kännetecknas av halvsidig förlamning och sensorisk rubbning på nivån under skadan.

Förlamningen beror på att de motoriska nervbanorna i ryggmärgen skadas, medan sensoriska rubbningar orsakas av skador på de sensomotoriska nervbanorna som leder känselimpulser till hjärnan. På den skadade sidan av kroppen kan patienten ha förlorat känseln för smärta, temperatur och tryck, medan de har behållit känslan för vibrationer och position på den motsatta sidan.

Symtomen varierar beroende på var skadan sitter i ryggmärgen och kan inkludera muskelsvaghet, spasticitet, smärta, sängliggande reflexer och urinerings- eller tarmproblem. Behandlingen av Brown-Séquard syndrom beror på orsaken till skadan och kan omfatta medicinering, fysisk terapi, operation eller kombinationer av dessa.

'Sugning' er en medisinsk behandlingsmetode hvor et vakuum skabes for å fjerne væsker eller luft fra et område i kroppen. Denne metoden brukes ofte i medisinske tilfeller som å lage dråner under operasjoner, å avvase edema (svulst) eller å fjerne infeksjonsmateriale fra sår og sår. Sugning kan også være en del av behandlingen for å hjelpe med å fjerne luft fra lungsrammen ved respiratorisk distress syndrom (RDS).

'Bukhåla' er en medisinsk betegnelse for en abnorm og oftest patologisk udvidelse af bughulen (cavitas abdominis). Dette kan skyldes forskellige tilstande, herunder fedtansamling, væskeakkumulation eller tumorvækst. Bughåla kan også dannes som følge af en infektion eller enten være inneboende (konstitutionel) eller opstå sekundært til andre sygdomme.

Den mest almindelige årsag til bughåla er fedtansamling, som ofte ses hos overvægtige og fede individer. Denne tilstand kaldes også steatosis hepatis eller fedtlever. Væskeakkumulation i bughulen kaldes asces og kan skyldes levercirrose, hjerteinsufficiens eller andre sygdomme, der forstyrrer cirkulationen af væske i kroppen.

Tumorer i bughulen er også en mulig årsag til bughåla. Disse tumorer kan være bOTH malign (kræft) eller benigne (godartet). Kræft i bugorganerne, såsom lever, milt, tarme og øvrige indvolde, kan resultere i en udvidelse af bughulen.

Bughåla kan også være associeret med andre tilstande, herunder infektioner som peritonittis, inflammatoriske tarmsygdomme som Crohns sygdom og ulcerøs kolitis samt autoimmune sygdomme som systemisk lupus erythematosus (SLE).

Symptomer på bughåla kan inkludere opkvidet mave, smerter, vægttab, træthed og inkontinens. Diagnosen stilles ofte ved hjælp af billeddiagnostiske metoder som ultralyd, CT-scanning eller MRI. Behandlingen kan omfatte antibiotika, kirurgi eller kemoterapi alt efter årsagen til bughåla.

'Orbital diseases' refer to a range of medical conditions that affect the orbit, which is the bony cavity in the skull that contains the eye and its associated muscles, nerves, fat, and blood vessels. These conditions can be caused by various factors such as inflammation, infection, trauma, tumors, or congenital abnormalities.

Orbital diseases can manifest as a variety of symptoms, including protrusion or displacement of the eye, double vision, pain, swelling, redness, and decreased vision. Some common examples of orbital diseases include:

1. Graves' orbitopathy: an autoimmune disorder that often affects people with Graves' disease, causing inflammation and enlargement of the tissues around the eye.
2. Orbital cellulitis: a bacterial or fungal infection of the orbital tissue, which can cause swelling, redness, and fever.
3. Orbital tumors: benign or malignant growths that develop in the orbit, such as optic nerve gliomas, lacrimal gland tumors, or lymphomas.
4. Thyroid eye disease: a condition characterized by inflammation of the orbital tissue due to an overactive thyroid gland.
5. Orbital fractures: breaks in the bones surrounding the orbit, often caused by trauma.
6. Orbital varix: a dilated vein in the orbit that can cause protrusion or displacement of the eye.
7. Congenital orbital anomalies: abnormalities present at birth, such as craniofacial syndromes or congenital glaucoma, which can affect the development and function of the orbit.

Proper diagnosis and treatment of orbital diseases require a thorough evaluation by an ophthalmologist or neuro-ophthalmologist, who may order imaging studies, blood tests, or biopsies to determine the underlying cause and develop an appropriate treatment plan.

'Benplattor' er en medisinsk terminologi som refererer til en type skade på knoklene i underbenet, særligt i skankelen og/eller spolebenet. Denne skade opstår oftest som en komplikation til benbrud eller benoperationer, hvor en del af benknoget ikke får nogen tilstrækkelig blodforsyning og derfor dør. Dødt knoglevæv kaldes nekrose, så betegnelsen 'benplattor' refererer til de døde plader af knoglevæv.

Den mest almindelige årsag til benplattor er trauma, som fører til en fraktur, hvor blodforsyning til knoglefragmenterne afbrydes. Andre mulige årsager kan være infektion, kronisk alkoholisme, rygning og forskellige sygdomme, der påvirker blodcirkulationen, som f.eks. lægemiddelinduceret akroosteoporose eller sickle cell anemia.

Behandling af benplattor kan variere alt efter størrelsen og beliggenheden af det døde knoglevæv, men den typiske behandlingsmetode er enten at vente på, at plattet naturligt opløses og erstattes med nyt, levende knoglevæv over tid, eller at fjerne dem kirurgisk. I mange tilfælde vil patienten også have behov for rehabilitering for at hjælpe med at opretholde mobilitet og styrke i det påvirkede ben.

"Mjältven" på svenska är ett informellt eller folkligt uttryck för "mjälte". På engelska kan det översättas till "spleen". Mjälten är en organ i vår kropp som ingår i det retikuloendoteliala systemet och har en rad funktioner, bland annat att producera vita blodkroppar (specifikt granulocyter), hämma immunreaktioner, lagra järn och filtrera små blodkärl från skadade röda blodkroppar och bakterier.

En medicinsk definition av "mjältven" skulle vara: "Mjälten är ett organ i vänster överkant av buken, under den lägre delarna av vänstra lungan. Det är ungefär storleken på en knytnäve och har en form som påminner om en bönka. Mjälten har en mjuk, blöt textur och består av tunnväggiga blodkärl som innesluts i bindväv."

'Valsalva manöver' är en medicinsk term som refererar till en specifik andnings- och tryckförändring i kroppen. Det innebär att man tar ett djupt andetag, stänger näsan och munnen och försöker sedan tvinga ut luften genom att pressa mot det slutna rummet. Detta orsakar en ökning av intrathorakal tryck, vilket kan ha olika effekter på kroppen.

Den vanligaste anledningen till att man utför ett Valsalva manöver är för att rensa öronen från överskott av vätska eller luft när trycket skiljer sig åt, till exempel vid en flygning eller dykning. Men det kan också användas i medicinska sammanhang för att undersöka hjärtat och blodcirkulationssystemet.

Valsalva manöver kan delas in i fyra faser:
1. Den initiala fasen, där intrathorakalt tryck stiger och minskar blodflödet till hjärtat.
2. En kompensatorisk fas, där hjärtat ökar sin kontraktion för att motverka den minskade blodförsörjningen.
3. En reflexmässig tidsbegränsad paus i hjärtats kontraktion.
4. Ett återställande till det normala tillståndet när trycket minskar och blodflödet återgår till det normala.

Fluoroscopi är en typ av medicinsk undersökningsmetod som använder lågdoser joniserande strålning för att producera realtidsbilder av rörliga strukturer och handlingar inne i kroppen. Den används ofta under andra procedurer, såsom injektioner eller operationer, för att guida verktyg och positionera implantat korrekt. Fluoroskopi kan också användas för att diagnostisera sjukdomar och skada i rörliga strukturer som ledgångar, muskler och tarmsystemet. Under en fluoroskopi-undersökning får patienten ofta placera sig under ett rörligt röntgenstrålningsskärm, medan en tekniker eller läkare manövrerar ett rörligt röntgenstrålningskälla runt patienten för att få en tydlig bild av det som undersöks.

"Benigne intrakraniell tryckökning" (engelska: "benign intracranial hypertension") är ett medicinskt tillstånd där det ökar trycket inne i hjärnan utan att det finns någon underliggande sjukdom eller skada som orsakar det. Tillståndet kännetecknas av högt tryck inne i liquorvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen, men utan att det finns några andra tecken på skada på hjärnan eller nervsystemet.

Personer med "benigne intrakraniell tryckökning" kan uppleva symtom som huvudvärk, synproblem (såsom synnedsättning, dubbelseende eller undervisning), yrsel och ljud i öronen. Även om tillståndet kallas "benign", kan det fortfarande vara allvarligt och behöva behandlas för att förebygga permanenta skador på synnerven. Behandlingen kan innebära mediciner som minskar produktionen av liquorvätska eller ökar dess avflöde, samt viktminskning och andra livsstilsförändringar.

En arachnoidalcysta är en sackartad utbuktning av det spindelvävsliknande hinnan (arachnoidea) som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Cystorna innehåller cerebrospinalvätska och kan variera i storlek. De är oftast asymptomatiska, men i vissa fall kan de orsaka nervtryckssymptom om de expanderar tillräckligt mycket. Arachnoidalcystor är ovanliga och förekommer hos cirka 1-2% av populationen. De kan upptäckas vid rutinmässiga bilddiagnostiska undersökningar eller när de orsakar symptom.

En dislokation är en skada på en led, där den ena benet i leden (eller ledens kula och dess f sockel) förskjuts från sin normala position i förhållande till det andra benet. Detta kan orsakas av trauma eller olyckor som skapar kraftfulla drag- eller tryckkrafter på leden. Dislokationer kan vara partiala, där endast en del av benet är förskjutet, eller kompletta, där hela benet är utanför sin normala position. Symptomen på en dislokation innefattar ofta smärta, svullnad, blåmärken och en förändrad ledfunktion. Behandlingen av en dislokation kan involvera reducering (manuell återplacering) av benet till dess normala position, efter vilket immobilisering och rehabilitering kan behövas för att underlätta läkningen och förebygga komplikationer som ledskada eller kronisk smärta.

I medicinsk kontext kan "luft" ha flera betydelser, men ofta avses syre-kväveblandningen som andas in och ut från lungorna. Denna luft består huvudsakligen av 78% kvävgas (nitrogen), 21% syre (oxygen) och 1% argon, med små mängder av andra gaser som koldioxid (CO2) och vattenånga. När vi andas in luft fylls lungorna med denna syre-kväveblandning och syret diffunderar över till blodet där det transporteras till kroppens celler för att användas i cellandningen. Vid utandning andas vi ut en luft som innehåller mindre syre och mer koldioxid än vid inandning.

"Labyrinth diseases" refer to a group of disorders that affect the inner ear, specifically the labyrinth or vestibular system, which is responsible for maintaining balance and spatial orientation. These conditions can cause symptoms such as vertigo, dizziness, imbalance, and hearing loss. Examples of labyrinth diseases include:

1. Benign Paroxysmal Positional Vertigo (BPPV): A condition characterized by the presence of otoconia (calcium carbonate crystals) in the semicircular canals of the inner ear, causing brief episodes of vertigo triggered by changes in head position.
2. Meniere's disease: An inner ear disorder that causes episodes of vertigo, tinnitus (ringing in the ears), hearing loss, and a feeling of fullness in the affected ear.
3. Labyrinthitis: Inflammation of the inner ear caused by a viral or bacterial infection, resulting in symptoms such as vertigo, dizziness, nausea, and hearing loss.
4. Vestibular neuronitis: A condition characterized by inflammation of the vestibular nerve, causing severe vertigo, nausea, and imbalance without hearing loss.
5. Superior canal dehiscence syndrome: A rare inner ear disorder caused by a thinning or absence of the bone overlying the superior semicircular canal, leading to symptoms such as vertigo, sound- or pressure-induced dizziness, and conductive hearing loss.
6. Perilymph fistula: An abnormal connection between the inner ear and middle ear, allowing perilymph (fluid inside the inner ear) to leak into the middle ear, causing symptoms such as vertigo, unsteadiness, and hearing loss.
7. Ototoxicity: Damage to the inner ear caused by certain medications or chemicals, resulting in hearing loss, tinnitus, and balance problems.

'Ophthalmologic surgical procedures' refer to various types of surgeries performed on the eye and its surrounding structures by trained medical professionals called ophthalmologists. These procedures aim to correct or improve vision, diagnose and treat eye diseases or conditions, or restore functionality to the eye. Here are some examples of ophthalmologic surgical procedures:

1. Cataract surgery: This procedure involves removing a cloudy lens (cataract) from the eye and replacing it with an artificial one called an intraocular lens (IOL).
2. LASIK (Laser-Assisted In Situ Keratomileusis): A type of refractive surgery that uses a laser to reshape the cornea, improving vision and reducing the need for glasses or contact lenses.
3. Glaucoma surgery: Several surgical options are available to treat glaucoma, including trabeculectomy (creating a new drainage channel), implanting a shunt or stent, or using laser therapy to improve fluid outflow from the eye.
4. Corneal transplantation: This procedure involves replacing a damaged or diseased cornea with a healthy one from a donor. There are different types of corneal transplants, such as penetrating keratoplasty (PK), deep anterior lamellar keratoplasty (DALK), and endothelial keratoplasty (EK).
5. Vitreoretinal surgery: These procedures involve operating on the vitreous humor (the gel-like substance inside the eye) and the retina to treat conditions like retinal detachment, macular holes, or diabetic retinopathy.
6. Strabismus surgery: This procedure aims to correct misalignment of the eyes (strabismus) by adjusting the muscles that control eye movement.
7. Oculoplastic surgery: These procedures focus on the eyelids, eyebrows, and tear ducts, addressing conditions like droopy eyelids (ptosis), eyelid tumors, or blocked tear ducts.
8. Orbital surgery: This procedure involves operating on the bones surrounding the eye to manage conditions like fractures, tumors, or Graves' disease.
9. Pediatric ophthalmic surgery: These procedures address various eye conditions in children, such as congenital cataracts, retinopathy of prematurity (ROP), or congenital glaucoma.
10. Refractive surgery: These procedures aim to correct vision problems like nearsightedness, farsightedness, or astigmatism by reshaping the cornea with techniques like LASIK, PRK, or phakic intraocular lenses (IOLs).

Kalciumsulfat är ett salt av kalcium och svavelsyra. Det har den kemiska formeln CaSO4 och förekommer naturligt i mineralet anhydrit. När kalciumsulfat innehåller två vattenmolekyler per formelen (CaSO4·2H2O) kallas det även gips.

I medicinsk kontext används ofta den dehydrerade formen av kalciumsulfat, som är en fast, vit substans som är nästan lufttät. Den används inom ortopedisk kirurgi som ett benhärdningsmedel eftersom den stelnar till en hård massa när den blöts upp med vatten. Detta gör att den kan användas för att stabilisera frakturer och underlätta benreparation och läkning.

Pulsed radiofrequency treatment (PRFT) är en minimalinvasiv medicinsk procedur som används för att lindra smärta och kan appliceras till olika nervstrukturer i kroppen.

Under PRFT skickas pulserade, högfrekventa elektromagnetiska vågor till den målade nerven med hjälp av en fin nål eller en elektrod. Dessa pulseringar av värmen är avsevärt lägre än vid kontinuerlig radiofrekvensbehandling (CRFB), och temperaturen stiger inte över 42°C (107,6°F).

Den exakta mekanismen bakom PRFT är inte fullständigt klarlagd, men det antas att den påverkar nervens smärtreceptorer och kan minska dess förmåga att överföra smärtsignaler till hjärnan. Vissa studier visar också att PRFT kan orsaka långvariga förändringar i nervcellernas membranpotential, vilket ytterligare bidrar till smärtlindringen.

PRFT är ofta en behandlingsalternativ för patienter med kronisk smärta som inte svarat på konventionell behandling, inklusive läkemedel, fysioterapi och injektioner med lokalbedövningsmedel eller steroider. Det kan användas för att behandla en rad olika smärtsamma tillstånd, såsom facettledssmärta, ryggsmärta, skuldersmärta och nervskada.

I allmänhet är PRFT en säker procedur med få biverkningar, men det kan förekomma lokal smärta, rodnad eller svullnad i behandlingsområdet. Dessa biverkningar tenderar att vara milda och tillfälliga. I mycket sällsynta fall kan PRFT orsaka allvarligare komplikationer, såsom nervskada eller infektion.

Neurogenerellt tar man med "neurogen tarm" (engelska: "enteric nervous system", ENS) ett nätverk av neuron och glialceller som finns i väggarna på ditt gastrointestinala system, från munhålan till analöppningen. Det är den del av det autonoma nervsystemet som kontrollerar peristaltiken (muskelkontraktionerna) och sekretionen i tarmarna oberoende av vilken medveten kontroll vi har över det.

Neuron i ENS kan antingen vara sensorer som registrerar till exempel tryck, temperatur eller kemiska förändringar i tarmarna, eller motorneuron som styr muskelkontraktionerna och sekretionen. Dessa neuron kommunicerar med varandra via neurotransmittorer och bildar ett komplext nätverk av nervbanor.

Det finns ungefär lika många neuron i ENS som det finns i ryggmärgen, och det är därför ibland kallat "tarmarnas lilla hjärna". Det kan fungera oberoende av centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen), men det finns också kopplingar mellan ENS och det centrala nervsystemet via det parasympatiska och sympatiska nervsystemet.

I medicinskan definieras "nypstyrka" som den kraft eller styrka som behövs för att röra eller lyfta ett objekt. Det är en gemensam term för styrkan hos en muskel eller en grupp av muskler i ett visst läge och under specifika omständigheter. Nypstyrka mäts ofta i newton (N) eller pound-force (lbF) och kan variera beroende på individuella faktorer som ålder, kön, träning och hälsotillstånd.

"Ländryggssmärta" är ett vanligt medicinskt begrepp som oftast refererar till smärta i ländregionen, specifikt mellan den nedre delen av ryggkotorna (ländkota) och höftbenet. Smärtan kan vara konstant eller komma och gå, och kan vara kopplad till rörelser som böjning, rotation eller extension av ryggraden. Ländryggssmärta kan ha många olika orsaker, inklusive muskulära spänningar, skador på bäckenet eller ländkota, diskbråck, åldrande, övervikt och andra sjukdomar som exempelvis cancer. Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever långvarig eller kronisk ländryggssmärta för att fastställa orsaken och få rätt behandling.

En hjärnbråck (cerebral herniation) är en allvarlig komplikation som kan uppstå när det intracraniala trycket blir så högt att hjärnbarken eller andra strukturer i hjärnan pressas igenom skallbasens öppningar. Detta kan orsaka skada på hjärnan och vara livshotande. Hjärnbråck kan delas in i olika typer beroende på vilken del av hjärnan som är inblandad och var den pressas ut genom.

En neurologisk undersökning är en systematisk bedömning och utvärdering av en persons nervsystem och relaterade funktioner. Den inkluderar ofta en kombination av anamnes, observations- och fysiska undersökningsmetoder för att bedöma sensoriska, motoriska, kognitiva, språkliga och emotionella förmågor. Neurologiska undersökningar kan hjälpa till att fastställa diagnoser, övervaka sjukdomsprogression, planera behandlingar och utvärdera behandlingsresultat inom områden som stroke, traumat, neurodegenerativa sjukdomar, infektionssjukdomar, muskuloskeletala sjukdomar och andra neurologiska störningar.

Höftbenet, eller acetabulum, är i människans kropp den del av bäckenet där lårbenets höjd articulerar med bäckenet. Det bildar en sockel som har formen av en bikupa och täcks av ledhuvudet på lårbenet, forming ett kulformigt ledarticulationsområde som tillåter en stor rörlighet i höftleden. Höftbenet består av tre ben, ischium, ilium och pubis, som fuseras tillsammans under utvecklingen för att bilda bäckenringen.

En portosystemisk shunt, eller mer specifikt en "portokaval shunt, kirurgisk", är en operationell anslutning mellan portalvenen (som transporterar blod från mag-tarmkanalen till levern) och den centrala venösa systemet (oftast vena cava inferior). Denna procedure utförs vanligtvis som ett behandlingsalternativ för patienter med svårartad levercirros och associated komplikationer, såsom ödem och ascites, som inte svarat på medicinska behandlingar.

Genom att skapa en portosystemisk shunt avlastas portalvenens blodflöde till levern, vilket hjälper till att minska den intrahepatiska trycket och därmed förbättra ascites och edem. Det finns olika typer av kirurgiska portosystemiska shunt-procedurer, men de två vanligaste är side-to-side Sherman-shunten och mesenterisk-omledningsshunten (Meso-RAF).

Det är viktigt att notera att det finns också naturliga ( spontana) portosystemiska shuntar, men de kallas vanligtvis för portosystemiska blodflödesstörningar och kan vara associerade med hepatiska encefalopati hos patienter med leverfunktionsnedsättning.

In a medical context, ‘time’ kan defineres som the duration or interval between two events, or the point at which something occurs. It is used to monitor the progression of diseases, measure the effectiveness of treatments, and schedule appointments and procedures. Time is also an important factor in the administration of medications, with certain drugs requiring precise timing for optimal efficacy and safety. Additionally, time-sensitive conditions such as stroke or heart attack necessitate immediate medical attention to prevent further damage or death. Overall, time is a critical component in the delivery and evaluation of healthcare services.

Intrakraniellt tryck (ICP) är det tryck som finns inom kraniehålan, som innehåller hjärnan, cerebrospinalvätska och blod. Normalt ligger ICP mellan 5 och 15 mmHg. Ökat intrakraniellt tryck kan orsaka skada på hjärnan och är därför en viktig medicinsk parameter att övervaka, särskilt efter skalltrauma eller vid andra tillstånd som kan påverka hjärnans blod- och vätskeomsättning.

Polyostotic fibrous dysplasia är en sällsynt benrelaterad sjukdom som orsakas av genetiska mutationer i celler som producerar benvävnad. Denna tillstånd karaktäriseras av att normalt benvävnad ersätts med fibros, vilket är ett slags bindväv. Detta kan leda till skelettförändringar, smärtor och i vissa fall skador på rörelseförmågan.

I polyostotic fibrous dysplasia drabbas flera ben av sjukdomen, till skillnad från monostotisk fibrous dysplasia som enbart berör ett ben. Sjukdomen kan variera i allvarlighetsgrad och symptomen kan vara milda eller kraftiga beroende på hur stor andel benvävnad som är drabbad.

Det är värt att notera att polyostotic fibrous dysplasia kan förekomma tillsammans med andra tillstånd, såsom endokrina störningar och pigmentförändringar av huden (känt som café au lait-fläckar). I vissa fall kan sjukdomen också vara associerad med McCune-Albrights syndrom.

'Kväve' är ett grundämne med symbolen N och atomnummer 7. Det är en icke-metall som utgör ungefär 78 % av jordens atmosfär i form av gasen kvävdoter, N2. Kvävet är en viktig näringsämne för växter, djur och mikroorganismer, eftersom det är ett essentiellt beståndsdel i aminosyror, nukleotider, proteiner och DNA.

I medicinsk kontext kan kväve ha olika användningsområden. Till exempel kan kvävegas användas för att behandla sår eller brännskador genom att skapa ett miljö som förhindrar tillväxten av bakterier. Kväveoxid (NO) är också en gas som har medicinska användningsområden, framför allt inom lungsjukvården, där den används för att vidga luftvägarna hos patienter med astma eller kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Intraoperativ övervakning är den process där patientens vitala funktioner, såsom hjärtslag, blodtryck, syrehalt i blodet och andning, övervakas under en operation. Detta görs vanligtvis med hjälp av medicinska instrument och tekniker för att säkerställa patientens säkerhet och att snabbt upptäcka och behandla eventuella komplikationer under eller strax efter operationen. Intraoperativ övervakning kan också inkludera neurologisk övervakning för att kontrollera nervfunktionen under operationer som påverkar nervsystemet.

Ryggradsskada, eller ryggradsförlamning, är en allvarlig skada på ryggmärgen som orsakas av en skada på ryggraden. Skadan kan vara olika allvarlig beroende på vilken del av ryggmärgen som skadas och hur allvarligt skadan är. En ryggradsskada kan orsaka förlamning, smärta, känselbortfall, svårigheter med koordination och andra neurologiska symptom.

Ryggradsskador kan delas in i två kategorier: kompletta skador och ofullständiga skador. Vid en komplett skada fungerar inte ryggmärgen alls under skadan, medan vid en ofullständig skada finns det kvar någon form av funktion.

Orsakerna till ryggradsskador kan vara många, men de vanligaste orsakerna är trafikolyckor, fall, våld och idrottsskador. Andra orsaker kan vara tumörer, infektioner, skleros (MS) och andra sjukdomar som kan skada ryggmärgen.

Behandlingen av ryggradsskador beror på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är. Behandlingen kan innebära operation, läkemedel, fysisk terapi, rehabilitering och andra behandlingsformer. I vissa fall kan en ryggradsskada vara livshotande eller orsaka bestående funktionsnedsättningar.

Rekonstruktivkirurgi är en gren inom kirurgin som fokuserar på att restaurera funktion och form på kroppen efter sjukdom, trauma eller medfött defect. Rekonstruktivkirurgiska tekniker är de metoder och procedurer som används för att uppnå detta. Det kan innebära att återskapa en normal struktur och funktion på hud, muskler, senor, nerver, kärl och ben. Rekonstruktivkirurgiska tekniker kan användas för att behandla en rad olika medicinska problem, inklusive cancersjukdomar, trauma, brännskador, medfödda missbildningar och åldersrelaterade skador. Exempel på rekonstruktivkirurgiska tekniker är hudtransplantation, flapsyddikation, lederproteser och benrekonstruktion.

Sträckbehandling, även kallat manipulativ therapí, är en form av manuell behandlingsmetod där terapeuten använder sig av sina händer för att utöva kraft på en muskulatur, leder eller lederomgivande vävnader med syfte att öka rörligheten i en led.

Den vanligaste typen av sträckbehandling innebär att terapeuten använder sina händer för att sträcka ut en muskel som är kort eller spänd, vilket kan hjälpa att lindra smärta och öka rörligheten i den drabbade leden. Andra typer av sträckbehandling kan innebära att använda sig av speciella instrument som till exempel en mobiliseringsstav eller en så kallad activator för att behandla en led.

Sträckbehandling är vanligen smärtlindrande och kan hjälpa till att minska muskelspänning, öka blodflödet till området och underlätta läkningen av eventuella skador. Den kan användas för att behandla en rad olika problem som exempelvis smärta i nacke, rygg, armar eller ben, men är inte alltid lämplig för alla individer eller tillstånd. Därför bör den endast utföras av en licensierad terapeut som har fått speciell utbildning och erfarenhet inom området.

Mediannerven är en nerv som innerverar musklerna i handen och känseln för huden på tumnageln, pekfinger, långfinger och ringfinger. Den lämnar hjärnan via plexus brachialis och fortsätter sedan genom armbågsleden och in i underarmen. Där delar den sig upp i två grenar: en motorisk gren som innerverar musklerna i handen, och en sensorisk gren som förmedlar känseln från huden på de tre fingrarna och tumnageln. Mediannerven kan skadas vid exempelvis en fraktur av armbågsbenet eller en kompression i carpaltunneln, vilket kan leda till symptomen som kallas carpaltunnelsyndrom.

'Käppar' är en medicinsk term som används för att beskriva stavar eller rör som används för att stabilisera och stödja ben, armar eller andra delar av kroppen. De kan vara tillverkade av olika material som metall, plast eller fiberglasmaterial.

Käppar används ofta efter skador, operationer eller sjukdomar som orsakat svaghet eller instabilitet i benen eller ryggraden. De kan hjälpa patienten att gå, stå upprätt och förhindra fall eller ytterligare skada på kroppen.

Det finns olika typer av käppar som används beroende på patientens behov och diagnos. Till exempel kan en vanlig käpp användas för att hjälpa till att stödja balansen under gång, medan en mer specialiserad käpp som en skidkäpp eller en vandringskäpp kan användas för specifika aktiviteter.

I allmänhet bör en läkare eller fysioterapeut ge råd och instruktioner om hur man ska använda käppar korrekt för att undvika skador och maximera deras effektivitet.

Rotatorcuff är ett samlingsnamn för fyra muskel-senefasta bänder (supraspinatus, infraspinatus, teres minor och subscapularis) i axelregionen som hjälper till att stabilisera skulderbladet och armbågsbenets rörelser. Dessa muskler roterar och flyttar skulderbladet för att möjliggöra olika positioner och rörelser i axelleden, såsom lyfta upp och vrida armarna. Rotatorcuffens tendoner fäster på överarmsbenets (humerus) yta och kan bli skadade eller inflammerade, vilket kan orsaka smärta och begränsad rörlighet i axeln.

Ryggmärgsskada (eng. "spinal cord injury", SCI) är en skada på den del av nervsystemet som löper genom ryggraden och styr kroppens sensoriska och motoriska funktioner. Skador på ryggmärgen kan orsakas av olyckor, sjukdomar eller andra trauma som skadar eller trycker på ryggmärgen. Symptomen på en ryggmärgsskada kan variera beroende på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är, men kan inkludera förlorad känsel eller rörelseförmåga under skadan eller nedanför, smärta, svälla, spasmer, svårigheter med balans och koordination, problem med tarm- och blåshantering samt i vissa fall andningssvårigheter. Behandlingen av ryggmärgsskador kan innebära akut vård, medicinsk behandling, rehabilitering och terapi för att hjälpa den skadade personen att återhämta sig så mycket som möjligt. I allvarliga fall kan en ryggmärgsskada leda till livslång funktionsnedsättning eller död.

'Rensning' (eller 'diuresis') är inom medicinen ett tillstånd där kroppen producerar och eliminerar större än normalt urinvolym. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom vissa läkemedel, sjukdomar eller förhöjt vätskeintag. Rensningen kan användas som ett sätt att diagnostisera och behandla vissa medicinska tillstånd, till exempel när läkaren vill öka utsöndringen av kroppens ämnen för att minska deras koncentration i blodet. Rensning kan också användas som en term för att beskriva effekten av vissa diuretiska läkemedel, som ökar urinproduktionen och hjälper till att reducera vätskeansamlingar i kroppen.

Synnervssjukdomar, även kända som neuro-ophthalmologiska tillstånd, är en grupp sjukdomar som påverkar nervsystemet och synsinnet. Dessa sjukdomar kan orsaka problem med synen, rörelserna hos ögonen eller andra symtom som beror på skador eller avvikelser i nervsystemet.

Exempel på vanliga synnervssjukdomar inkluderar:

1. Optisk neurit: En inflammation eller skada på optiska nerven, som kan orsaka synförlust, smärta eller andra symtom.
2. Multipel skleros (MS): En autoimmun sjukdom som orsakar skador på myelin, den tjocka skyddande membran som omger nerverna i hjärnan och ryggmärgen, inklusive de som styr synen.
3. Amyotrofisk lateralskleros (ALS): En degenerativ sjukdom som orsakar skador på motorneuronerna, vilket kan leda till svaghet, spasticitet och muskelsvårigheter, inklusive ögonmuskler.
4. Parkinsons sjukdom: En neurologisk rörelsesjukdom som orsakas av skador på dopaminproducerande nervceller i hjärnan, vilket kan leda till symtom som rörelsekoordinationssvårigheter och stelhet. Parkinsons sjukdom kan också påverka synen genom att orsaka problem med fokusering, djupseende och andra synfunktioner.
5. Sklerodermi: En autoimmun sjukdom som orsakar förhärdning och skleros av huden och andra vävnader, inklusive blodkärl i ögat, vilket kan leda till synförlust eller andra synproblem.
6. Diabetes: En metabolisk sjukdom som orsakas av höga nivåer socker i blodet, vilket kan skada små kärl i ögat och leda till synskador eller blindhet.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever symtom på någon av dessa sjukdomar eller andra neurologiska eller ögonrelaterade problem. Tidig behandling kan hjälpa att förhindra komplikationer och underlätta symptomen.

Neuronavigering är en teknik inom neurokirurgi som möjliggör för kirurger att guida sig till specifika områden i hjärnan med hög precision under operationer. Tekniken bygger på att patientens MRI- eller CT-skanning integreras med en neuronavigationssystem, vilket skapar en tredimensionell modell av patientens hjärna. Under operationen används sig av detta system för att matcha patientens hjärna med den tredimensionella modellen och navigera till målområdet. Detta möjliggör för kirurgen att undvika skada på omgivande vävnad och öka precisionen under operationer som exempelvis tumöroperationer, epilepsichirurgi eller djupt bettet stimulationsbehandlingar.

Ulnärnervkompressionssyndrom, även känt som cubitusvalgussyndrom eller handledsknäppsyndrom, är ett tillstånd där ulnärnerven (medianusnerven) komprimeras eller trycks på i handledens område. Detta kan orsaka smärta, krypning, formikation (kittlande känsla), svaghetskänslor och nedsatt känsel i lillfingret och halva ringfingret. I vissa fall kan det leda till muskelatrofi i handen.

Detta tillstånd är oftast relaterat till repetitiva rörelser, trauma eller överanvändning av handleden, såsom vid cykling, golfspel eller arbete som innefattar upprepade rotationer och extensioner av handleden. I vissa fall kan det även vara associerat med anatomiska variationer i handledens struktur, såsom en extra båge av ledband (tunnband) som trycker på ulnärnerven.

Lindring av symtomen kan uppnås genom vila, fysioterapi, ledbandssplintning och smärtstillande läkemedel. I mer allvarliga fall kan kirurgi vara nödvändig för att frigöra nerven och lindra symtomen.

Lumbosacral plexus är ett nervebundsområde i människans kropp som bildas genom sammanflödet av nervrötter från thorakal, lumbar och sacral spinalnerver (T12 till S4). Dessa nerver innerverar muskler och känsel i nedre extremiteterna (benen) och delar av bäckenregionen. Skador på lumbosacral plexus kan orsaka särskilda neurologiska symtom som svaghet, känselbortfall eller smärta i benen.

Gastroenterostomi är ett medicinskt tillstånd eller ett ingrepp där en konstgjord förbindelse skapas mellan magen (gastro) och tarmsystemet (entero). Detta kan göras genom ett kirurgiskt ingrepp, där man direkt sys samman magens slemhinna med tarmslemhinnan. Det kan också ske genom en mindre invasiv procedur, som perkutan endoskopisk gastrostomi (PEG), där en slang placeras genom huden och in i magsäcken för att ge näringsstöd.

Denna procedure används ofta när patienten har problem med matspjälkningssystemet, till exempel på grund av obstruktioner eller andra mag-tarmsjukdomar. Det kan också användas för att ge näring till patienter som inte kan äta normalt.

Hypofysär apoplexi är ett oväntat, akut tillstånd som inträffar när det hypofysala neoplasminet (till exempel adenom) i hypofysen plötsligt får inre blödning och/eller infarkt. Detta resulterar i en plötslig förstoring av tumörstorleken, tryck på omgivande strukturer och påverkan på hormonproduktionen. Symptomen kan vara bland annat huvudvärk, synnedsättning, dubbelseende, ödem i ansiktet, illamående och medvetandeförlust. Hypofysär apoplexi är en medicinsk akut sjukdom som kräver omedelbar behandling.

'Pons' är ett begrepp inom anatomin och refererar till en del av hjärnstammen (truncus cerebri) som förbinder hjärnbarken med lillhjärnan. Pons innehåller bland annat nervbanor som kontrollerar andningen och ögonrörelserna.

En 'ponsvinkel' är däremot inte en etablerad medicinsk term, men det finns en medicinsk diagnos som kallas "Ponsvinkelsyndrom" eller "lateral medullary syndrome", som orsakas av en skada på ponsvinkeln.

Ponsvinkelsyndromet är ett slags stroke (cerebrovasculär sjukdom) som orsakas av en blockering eller en blödning i de artärer som förser ponsvinkeln med blod. Symptomen på Ponsvinkelsyndrom kan inkludera:

* Ensidig känselbortfall (sensory loss) på ansikte, arm och ben
* Svårigheter att svälja (dysphagia)
* Balanssvårigheter och instabilitet
* Ögonrörelsernas koordinering kan vara rubbad (ophthalmoplegia)
* Höjd blodtryck
* Värk i halsen eller ansiktet

Om du har några frågor om denna diagnos eller andra medicinska frågor, rekommenderar jag dig att kontakta en läkare eller ett sjukhus för mer information och råd.

Laaserterapi (laser therapy) är en form av behandling där man använder sig av en laser för att påverka vävnader i kroppen. Laser står för "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation", och innebär att ljuset amplifieras genom stimulering av atomers eller molekylers energitillstånd.

I lasermedicinen används laserstrålar med olika våglängder, intensiteter och frekvenser beroende på vilket syfte behandlingen har. Strålarna kan generera värme, mekanisk energi eller kemiska reaktioner i vävnaden, beroende på lasertyp och inställningar.

Exempel på användningsområden för lasermedicin innefattar smärtbehandling, muskelavslappning, hudbehandlingar (exempelvis för behandling av akne, ärr eller pigmentförändringar), ögonkirurgi och kirurgiska ingrepp.

Det är viktigt att notera att lasermedicin bör utföras av utbildad personal eftersom felaktig användning kan leda till skador på patienten.

En förmaksseptumdefekt (ASD, Atrial Septal Defect) är en hjärtdefekt där det finns ett hål i mellangärdet (septum) mellan de två övre kammare (förmak) i hjärtat. Detta orsakar att syrerik blod blandas med syrefattigt blod inuti hjärtat, vilket kan leda till syrgasmangel i kroppen. Förmaksseptumdefekter kan vara av olika storlekar och kan vara associerade med andra hjärtmissbildningar. Symtom och behandling beror på storleken på defekten och hur mycket blod som blandas. I vissa fall kan en förmaksseptumdefekt stängas av chirurgiskt eller med en kateterbaserad procedur.

"Funktionshinderbedömning" är ett begrepp inom medicinsk kontext som refererar till en utvärdering eller bedömning av individens funktionella förmågor och begränsningar i vardagslivet. Det inkluderar en granskning av personens kognitiva, fysiska, sensoriska och psykologiska förmågor som påverkar deras förmåga att utföra aktiviteter som krävs för att hantera sig själv, kommunicera, arbeta, studera och delta i samhällslivet.

Denna bedömning utförs vanligen av en läkare, sjukgymnast, ergoterapeut, logoped eller annan medicinsk specialist som har erfarenhet och kompetens inom området. Bedömningen kan involvera olika typer av tester och observationer för att utvärdera personens förmåga att utföra vardagliga aktiviteter, som exempelvis klädning, matlagning, skrivande, talande, höra, se, röra sig och hantera sina känslor.

Resultatet av en funktionshinderbedömning används ofta för att fastställa behandlingsbehover, rehabiliteringsbehövanden, anpassningsbehövanden eller andra stödåtgärder som kan hjälpa personen att hantera sina begränsningar och öka sin livskvalitet. Den kan också användas för att ställa en diagnos eller för att dokumentera funktionsnedsättningen i syfte att få tillgång till sociala förmåner eller andra former av stöd från samhället.

Den medicinska termen för "buk" är abdomen. Abdomen är den del av kroppen som ligger mellan bröstkorgen (thorax) och bäckenet (pelvis). Den innehåller flera viktiga organ såsom levern, magsäcken, tarmarna, bukspottkörteln, njurarna och könsorganen.

Den answerspännande termen "ansiktsnerv" refererar i medicinska sammanhang vanligen till den tolfte kranialnerven, även känd som cranial nerve VII eller facial nerve. Denna nerv har en central roll för funktionerna i ansiktet och hörselorganen.

Facial nerve är ansvarig för att styra muskulaturen i ansiktet, vilket gör det möjligt för oss att utföra rörelser som exempelvis skratta, sucka, blunda och småmynna. Dessutom har den en betydande roll för känseln i ansiktet genom att den innerverar de hudsinnet på kinden, näsa, överläppen, tinningarna och öronen.

Dessutom är facial nerve involverad i smakkänslan från främre två tredjedelarna av tungan och har en viktig funktion för att producera slem i näsan och ögonen. Slutligen styr den också salivkörtlarnas sekretion och muskelkontraktionen i örat som hjälper till att reglera vår hörsel.

I alltsammans är facial nerve en komplex nerv som har ett brett spektrum av funktioner, vilka alla är viktiga för att upprätthålla normal funktion i ansikte och huvud.

Perilymfa är ett begrepp inom öron-näs- och halssjukvården och hänvisar till det vätskelager som omger innerörat. Det består av två delar: en yttre perilymfa, även känd som Scarpas säck, och en inre perilymfa, även känd som Reissners membran.

Den yttre perilymfan innehåller endolymfan, en tunn vätska som består av natriumklorid och är i direkt kontakt med innerörats hörselorgan, den så kallade Cortis organ. Den inre perilymfan innehåller perilymfan, en vätska som liknar cerebrospinalvätskan i hjärnan och ryggmärgen.

Perilymfa har en viktig funktion för att underlätta hörseln och balansen genom att överföra ljudvibrationer från det yttre örat till innerörats hörselorgan. Skador eller sjukdomar i perilymfan kan leda till hörselförluster, vertigosymptom och andra typer av öronproblem.

Ryggraden, även känd som ryggkotpelaren eller vertebralpelaren, är den centrala strukturen i ryggradsdjurs (däggdjur, fåglar, reptiler och fiskar) axialskelett. Den består av en serie av benartade strukturer som kallas ryggkotor, som är sammanlänkade med diskar av broskvävnad. Ryggkotorna skyddar ryggradens nervtrådar och hjälper till att stödja huvudet och kroppen samt möjliggör rörelse i ryggraden. Den övre delen av ryggraden, kallad halsryggen, innehåller de sju översta ryggkotorna som är involverade i att stödja huvudet.

'Patient Outcome Assessment' refererar till bedömning och mätning av effekterna av en vård- eller behandlingsprocess på en patients hälsotillstånd, funktion och kvalitet av livet. Det inkluderar att mäta förbättringar i symptom, funktionella förmågor, sjukdomsbelastning, livskvalitet och eventuella biverkningar eller komplikationer till följd av behandlingen. Patientutgångsbedömning används ofta för att utvärdera effektiviteten av en vård- eller behandlingsmetod, jämföra olika behandlingsalternativ och för att stödja beslut om fortsatt vård. Mätningarna kan ske med hjälp av standardiserade frågeformulär, observeringsskalor eller kliniska tester beroende på vilken aspekt av patientutgången som ska bedömas.

'Synnerv' eller optisk nerv (latin: Nervus opticus) är ett kranialnerv som primärt är ansvarigt för att överföra syninformation från ögat till hjärnan. Det är den andra av tolv kranialnerver och är unik eftersom den är en del av centrala nervsystemet (CNS) istället för det perifera nervsystemet (PNS). Synnerven börjar i ögats nackdel, där retinan (ögats näthinna) sammanstrålar till en punkt som kallas optisk disk eller blind fläck. Därifrån går den genom ögonhålan och in i hjärnan via en öppning i skallbasen vid temporalbenet, kallad optikuskanalen.

I hjärnan överför synnerven informationen till lateral geniculate kärnan (LGN) i thalamus och därefter till primära visuella cortex (area 17 eller V1) i occipitalloben, där det bearbetas ytterligare. Skador på synnerven kan orsaka synförlust, bland annat i form av synfältreduktion eller blindhet i ena ögat.

Gastrostomy är ett medico-kirurgiskt ingrepp där en konstgjord öppning skapas genom magsäcken och ut till buken. Detta görs vanligtvis för att ge en person möjlighet till långvarig enteral nutrition, det vill säga näring via mag- eller tarmkanalen.

En gastrostomi kan vara aktuell när en patient har svårt att svälja eller inte orkar äta tillräckligt mycket för att täcka sitt dagliga näringsbehov, exempelvis på grund av neurologiska sjukdomar som multipel skleros eller amyotrofisk lateralskleros.

Det vanligaste sättet att utföra en gastrostomi är genom perkutan endoskopisk gastrostomi (PEG), där en slang placeras i magsäcken under kontroll av en endoskop. Detta görs oftast på kliniskt avdelning med lokalbedövning och/eller sedering. Efter operationen kan patienten få näring via den konstgjorda öppningen, antingen genom en slang eller en speciell gastrostomi-butelj.

'Ansiktsmuskler' (eng. "facial muscles") är en grupp av muskel i ansiktet som kontrollerar individens mimika och uttryck. De är specialiserade för att ansluta till huden istället för ben, vilket gör det möjligt för oss att uttrycka känslor genom att röra pannan, ögonbrynen, ögonen, munnen och kinderna. Det finns totalt 43 muskler i ansiktet som alla kontrolleras av de underliga delarna av huvudets nervsystem.

Den tung- och svalgnerven, även känd som den tolfte kranskärlen (latin: nervus glossopharyngeus), är en hos däggdjur förekommande nerv som har sin ursprungliga kärna i hjärnbryggan. Den innerverar bland annat muskulatur i svalget och tungan, samt deltar i smakupplevelser på baksidan av tungan. Dessutom innehåller den sensoriska fibrer som ger information om blodtrycket i aortan till hjärnan.

Ett bråck, också känt som hernia, är en medicinsk tillstånd där en del av ett organ eller vävnad sticker ut genom en svag punkt eller öppning i musklerna eller bindväven som normalt håller organen på plats. Detta kan orsaka smärta, obehag och i vissa fall allvarliga komplikationer om delar av tarmarna fastnar i bråckspringan.

Det vanligaste typerna av bråck är:

1. Navelbråck (Umbilical hernia): Detta uppstår när en del av tarmsystemet sticker ut genom naveln, ofta hos spädbarn men kan också drabba vuxna.
2. Inguinal hernia: Den vanligaste typen av bråck som uppstår när en del av tarmarna eller fettvävnad sticker ut genom inguinalkanalen, en naturlig öppning i bukmuskulaturen. Det kan finnas två varianter: indirekt (sidlig) och direkt (medial).
3. Femoral hernia: Detta är också en typ av bråck som uppstår när en del av tarmarna eller fettvävnad sticker ut genom femoraliskanalen, belägen under inguinala kanalen.
4. Incisional hernia: Det uppstår när en del av organen eller vävnaden sticker ut genom en svag punkt i ett äldre operationssitt, där det förr varit en sömm.
5. Epigastrisk hernia: Detta är en ovanlig typ av bråck som uppstår när en del av tarmarna eller fettvävnad sticker ut genom ett smalt område mellan naveln och bröstbenet.

Behandlingen för bråck kan vara kirurgisk eller icke-kirurgisk beroende på storleken, symtomen och komplikationerna. I de flesta fall rekommenderas dock en operation för att förebygga komplikationer som stranguleringshernia eller obstruktion.

En duodenostomi är en kirurgisk procedure där en öppning skapas från den andra delen av tunntarmen, eller duodenum, till bukhålan. Detta görs vanligtvis för att underlätta utflödet av maginnehåll när det finns en obstruktion någonstans längre upp i matspjälkningssystemet. Öppningen kan vara permanent eller temporär, och den kan stängas med en klaff för att förhindra att maginnehåll läcker ut. Duodenostomi används också som en del av vissa typer av levertransplantationer.

'Extrahepatisk kolestas' refererer til en form for kolestase (minsket eller forstyrret galledyssel) som opstår udenfor leveren. Kolestase betyder at galla ikke kan transporteres fra leveren og ud i tarmene som det normalt sker, hvilket kan føre til en opbygning af galasyrer i leveren og muligvis skade levercellerne.

Ved extrahepatisk kolestase er årsagen til problemet placeret udenfor leveren, typisk som følge af en obstruktion (forsnævring eller sammenpressning) i galdeleddene, der forhindrer gallafluidens passage. Dette kan skyldes forskellige patologiske tilstande såsom gallesten, tumorer, cyster eller entzündelser i bughulen, der presser på galdeleddene og forstyrrer gallaudfloden.

Symptomerne på extrahepatisk kolestase kan inkludere mørke urin, lysstole, opkast med en gul-grøn farve, pruritus (kronisk og intensivt kvalme), fedtet ophobning i huden og muligvis galasten (påvirkning af blodets kolesterolmængde). Diagnosen stilles typisk ved hjælp af ultralyd, CT-scanning, MRI eller ERCP (endoskopisk retrograd kholecystopankreaticografi) til at undersøge galdevejen og identificere årsagen til obstruktionen. Behandlingen vil typisk fokusere på at fjerne årsagen til obstruktionen, hvilket kan kræve kirurgiske indgreb i visse tilfælde.

Rörelseomfång i led, även kallat ledartikulation eller ledrörlighet, är ett mått på hur mycket ett led kan röra sig inom sitt normativa område. Det mäts vanligtvis i grader (°) med hjälp av en goniometer och varierar beroende på vilket led som mäts.

För att bestämma rörelseomfånget i ett led placeras goniometern vid ledets axlar och mäter gradvis förflyttningen från den utgångsposition där benet eller armen är sträckt ut till maximal flexion (böjning). Andra rörelser som kan mätas inkluderar extension (utsträckning), abduktion (bortförande) och adduktion (införande).

Normala värden för rörelseomfång i led varierar beroende på individuella skillnader, ålder och kön. Vid en läkarexamination eller fysioterapeutisk undersökning jämförs den mätta rörelsen med normativa värden för att avgöra om det finns några begränsningar eller stelheter i leden.

Begränsad rörelseomfång kan bero på en rad olika orsaker, till exempel skador, sjukdomar, inflammationer eller åldersrelaterade förändringar. Om rörelseomfånget i leden är starkt begränsat eller saknas helt kan det vara ett tecken på allvarligare skada eller sjukdom och behöver undersökas vid en läkare.

Arthroplasty är en medicinsk term som refererar till ett kirurgiskt förfarande där en gelenkartilage eller en del av en skadad eller smärtsam led ersätts med konstgjorda material, såsom metall, plast eller keramik. Syftet är att återställa funktionen och lindra smärtan i den skadade leden. Det finns olika typer av arthroplasty, inklusive total joint replacement (TJR), som är en operation där man ersätter slitna ändar på benet och lårbenet med konstgjorda komponenter, ofta används den för att behandla allvarlig artros i knä- eller höftleden.

Ischias, även känt som isciascirad nervskada, är en neurologisk störning som orsakas av skada eller irritation på den långa ryggradsnerven (ischiaskanalen) som löper från nedre delen av ryggen och kontrollerar muskler och känsel i benet. Det vanligaste orsaken till ischias är en herniation eller utbuktning av en intervertebral disk i ryggraden, vilket pressar på nervroten. Andra orsaker kan vara stenoser (nedsatt rum för nerver i ryggmärgen), tumörer, infektioner eller trauma. Symptomen på ischias innefattar stark smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och reflexförlust i ett eller båda benen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurografi och bilddiagnostik som röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innefatta medicinsk behandling, fysisk terapi, injektioner med lokalbedövningsmedel eller steroider och i vissa fall kirurgi.

"Gallvägsinflammation", även känd som "cholangit", är en medicinsk term som refererar till en inflammation i gallgångarna. Gallgångarna är små rör som transporterar gallflüssan från levern till tarmen. Denna inflammation kan orsakas av en infektion, ett blockage i gallgångarna eller andra sjukdomar som påverkar levern och gallan. Symptomen på gallvägsinflammation kan inkludera smärta i överkroppen, feber, gulsot (icterus), illamående och kräkningar. Behandlingen av gallvägsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika för infektioner, behandling för att öppna upp blockage i gallgångarna eller kirurgi om det finns en gallsten eller annan strukturell anledning till problemet.

'Ulnar nerve' är ett nerv som styr rörelse och känsel i underarmen, handflatan och lillfingret samt hälften av ringfingret på vänster eller höger sida beroende på om det är ulnarnerven på den sidan. Det är det näst största nerven i armen och går från halsen ner genom armhålan, under armbågen och till fingrarna. Om ulnarnerven skadas eller trycks på kan det resultera i smärta, kraftlöshet och känselbortfall i de berörda områdena.

Medicinskt kan ledinstabilitet definieras som en situation där en eller flera strukturer runt en led, såsom ligament eller menisk, inte längre fungerar korrekt och inte längre kan stödja och kontrollera ledens rörelser på ett normalt sätt. Detta kan resultera i ökad rörlighet inom leden och en högre risk för skada eller artrit. Ledinstabilitet kan vara relaterat till en traumatisk skada, överanvändning eller en degenerativ sjukdom som åldrande. Symptomen på ledinstabilitet kan inkludera smärta, svullnad, känsla av instabilitet eller att leden går ur led. Behandlingen kan bestå av vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel och i vissa fall kirurgi.

Förlamning (paralys) är ett medicinskt tillstånd där muskelaktiviteten eller rörelseförmågan i en kroppsdel eller kroppsdelar är påverkad eller saknas, ofta orsakat av skada på nervsystemet. Det kan bero på en skada på hjärnan, ryggmärgen eller nerverna som förhindrar kommunikationen mellan hjärnan och musklerna. Förlamningar kan vara tillfälliga eller permanenta och kan variera i svårighetsgrad från lindrig svaghet till total oförmåga att röra en kroppsdel.

En bukoperation, också känd som abdominell kirurgi, är en operation där en kirurg gör en incision (snitt) i buken för att diagnostisera eller behandla diverse medicinska tillstånd. Det finns många olika typer av bukoperationer beroende på vilket område av buken som ska opereras och vad som är orsaken till operationen. Några exempel på bukoperationer inkluderar appendektomi (borttagande av appendix), kolonresektion (borttagande av en del av tjocktarmen), gastrektyomi (minskning av magsäcken) och cholecystektomi (borttagande av gallblåsan).

Patienttilfredsställelse (på engelska: "patient satisfaction") är ett begrepp inom medicinen som refererar till hur väl en patients behov, önskemål och förväntningar uppfylls under sin vård- och behandlingsprocess. Det mäts ofta genom att patienten får svara på frågor om olika aspekter av vården, till exempel läkares kommunikationsförmåga, personalens vänlighet och service, samt hur väl de känner sig informerade om sin behandling. Patienttilfredsställelse anses vara en viktig indikator på kvaliteten på vården och kan ha en betydelsefull inverkan på patientens läkar-patient-förhållande, samt deras motivation till att följa behandlingsplanen.

"Bröstkorgsnerver" refererar till de nervstrukturer som passerar genom bröstkorgen (thorax) i människokroppen. Det finns två huvudgrupper av nerver som ofta åsyftas när man talar om bröstkorgsnerver:

1. Interkostalnerverna: Dessa är en grupp små nervrötter som utgår från ryggmärgen på thoraxnivå och innerverar musklerna mellan revbenen (interkostalmusklerna) samt huden över bröstkorgen. De bidrar också till sinnesomsfärden i bröstkorgen.

2. Torakala sympatiska kedjan: Denna är en del av det autonoma nervsystemet och består av en serie ganglier (nervknutar) och nerver som löper längs med ryggmärgsrötterna på thoraxsidan. Den torakala sympatiska kedjan reglerar automatiska funktioner i kroppen, såsom hjärtslag, blodtryck, svettning och pupillreaktioner.

Var förvarnade är ni om att det kan finnas små fel eller approximativa svar på grund av AI-teknikens begränsningar och min egen kunskapsbas. För en mer exakt och helt korrekt medicinsk definition rekommenderar jag att ni kontaktar en läkare eller annan certifierad hälsoexpert.

Klippel-Feil syndrom är ett sällsynt medfött skelettsjukdom där det förekommer abnorma fusions mellan halskotorna (cervikala vertebrala), vilket kan resultera i en kort nacke och begränsad rörlighet i nacken. Syndromet är uppkallat efter de franska läkarna Maurice Klippel och André Feil, som beskrev det första fallet år 1912.

Det finns tre typer av Klippel-Feil syndrom, baserat på de anatomiska abnormaliteterna:

1. Typ I: Denna typ kännetecknas av en enda segmental fusion av två eller flera cervikala vertebrala.
2. Typ II: Här förekommer många, ofta asymmetriska, icke-segmentala fusions mellan cervikala vertebrala.
3. Typ III: Denna typ innefattar både segmentala och icke-segmentala fusions, samt ibland även associerade abnormaliteter i thorakalregionen (bröstkorgen).

Förutom de skelettabnorma tecknen kan Klippel-Feil syndrom också vara associerat med andra anatomiska avvikelser, som exempelvis:

* Anomalier i hörselorganen eller öronen (t.ex. små öron, missformade örongångar)
* Abnormaliteter i struphuvudet och luftvägarna (t.ex. höjd skiljevägg mellan näsa och mun, tranglever syndrom)
* Nerverelaterade problem (t.ex. spinala kordnevropati, syringomyeli)
* Skelettrelaterade avvikelser i andra delar av kroppen (t.ex. skolios, kyfos, extra revben)

Det är viktigt att notera att inte alla personer med Klippel-Feil syndrom kommer att ha alla dessa tecken och symptom. Varje individs presentation kan variera betydligt, och det finns ingen typisk eller standardiserad uppsättning symtom som drabbar alla individer med denna diagnos.

Hypertoni, portal, refererer til en tilstand hvor trykket i portalen vena (en blodåre som transporterer blodet fra maven, leveren og bugspytkirtlen til leverens venøse system) er forhøjet. Normalværdien for portaltrykket er normalt på 5-10 mmHg. Hvis portaltrykket overstiger 10 mmHg, betegnes det som portal hypertension.

Portal hypertoni kan have mange årsager, herunder levercirrose, blodprop i portalen vena, fedme, hjertesvigt og visse typer infektioner. Symptomer på portal hypertoni kan inkludere ascites (fluidansamling i bughulen), esofageal varices (forstørrede blodkar i spiserøret), splenomegali (forstørret milt) og hepatisk encefalopati (forstyrrelser i centralnervesystemet). Behandlingen af portal hypertoni afhænger af årsagen til sygdommen.

"Nacksmärta" är ett vanligt medicinskt begrepp och kan definieras som obehag eller smärta i nacken, ofta lokaliserad till nackens muskler, ligament eller ledknutor. Nacksmärtor kan variera i intensitet från milda till starka och kan kännas som stelhet, spänning, smärta eller skärseld. Olika faktorer kan orsaka nacksmärtor, till exempel felställningar, överansträngning, trauman eller arbetspositioner som innebär långvarig stillasittande eller onaturliga kroppsställningar. I vissa fall kan nacksmärtor också vara ett tecken på underliggande sjukdomar eller skador, så det är viktigt att söka medicinsk hjälp om man upplever plötsliga, starka eller beständiga smärtor i nacken.

Hjärnnervsjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar eller störningar som drabbar de tolv pariga nerverna (hjärnnerven) som utgår direkt från hjärnan och hjärnbryggan. Dessa nerver är ansvariga för olika sensoriska, motoriska och autonoma funktioner såsom seende, hörsel, smak, lukt, balans, ansiktskänsel, andning, sväljning och pupillreaktioner.

Exempel på hjärnnervsjukdomar inkluderar Bells pares (facialispares), en förlamning av ansiktsnerven; trigeminusneuralgi, en smärtsjukdom som drabbar ansiktssensationsnerven; Menières sjukdom, en balansrubbning orsakad av en störning i hörsel- och jämningsorganet; och Guillain-Barrés syndrom, en autoimmun sjukdom som orsakar fullständig eller delvis muskelförlamning. Andra exempel är HIV/AIDS-relaterade nervskador och tumörer i hjärnans närhet som kan komprimerar eller skada nerverna.

'Armhåleven' refererer til den hule, trekanterede formede rum under skulderen, hvor overarmen (humernes) overflade møder de to forreste muskler i overarmsregionen (biceps brachii og coracobrachialis). Dette område indeholder også lymfeknuder, som er en del af kroppens immunforsvar. På engelsk kaldes det 'axilla' eller 'armpit'.

"Intern frakturfixering" är en form av behandling för benbrott där benet stabiliseras från insidan utan att öppna huden. Detta kan uppnås genom användning av intramedullära nitar, skruvar eller plattor som placeras inuti den skadade benen. Syftet är att förhindra ytterligare skada och främja rätt benheling genom att hålla de skadade benbitarna på rätt plats under läkningstiden. Denna metod används ofta när det finns risk för infektion eller andra komplikationer som orsakas av öppen kirurgi.

Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.