DNA fragmentation refererar till den skada eller nedbrytning som kan ske i DNA-strängarna. Detta är en normal och viktig process vid celldelning, där DNA fördelas mellan dottercellerna. Men om DNA-fragmenteringen är onormalt hög eller inträffar spontant, kan det leda till skador på cellens integritet och förekomsten av fragmenterat DNA används som en indikator på celldöd, apoptos eller nekros.

I medicinskt sammanhang kan onormalt hög DNA-fragmentering vara associerad med olika sjukdomstillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och åldersrelaterade skador.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.

Caspase inhibitors are substances that block the activity of caspases, which are a family of enzymes involved in programmed cell death, also known as apoptosis. Caspases play a crucial role in the initiation and execution of apoptosis, and their activation leads to the breakdown of cellular structures and proteins, ultimately resulting in cell death.

Caspase inhibitors can be divided into two main categories: synthetic inhibitors and endogenous inhibitors. Synthetic inhibors are designed to specifically target and inhibit caspases, while endogenous inhibitors are naturally occurring molecules that regulate caspase activity within the cell.

Synthetic caspase inhibitors are often used in research to study the role of apoptosis in various biological processes and diseases. They can also be used as potential therapeutic agents for conditions associated with excessive apoptosis, such as neurodegenerative disorders and ischemia-reperfusion injury.

Endogenous caspase inhibitors include proteins like X-linked inhibitor of apoptosis (XIAP), cellular FLICE-inhibitory protein (cFLIP) and survivin, which regulates the activity of caspases and prevent unwanted cell death. Dysregulation of these endogenous inhibitors can lead to uncontrolled cell growth and cancer.

It's important to note that while caspase inhibitors may have potential therapeutic benefits, they may also have unintended consequences such as interfering with normal apoptotic processes and promoting tumor growth. Therefore, more research is needed to fully understand the risks and benefits of using caspase inhibitors in a clinical setting.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Deoxyribonuclease (DNase) er ein type av nukleas-enzym som spesifikt degraderer Deoxyribonukleinsyre (DNA). DNasen klipper DNA-strengene i små, enkle deoxiribonukleotider ved å hydrolyserer fosfodiesterbindinger i DNA-molekylet. Dette er viktig for cellene sine normala funksjoner, såvel som for nedbrytningen av DNA i døde eller sterke celler. Det finnes mange forskjellige typer av DNaser, og de kan ha forskjellige substratspecifisitet og regulering mekanisme.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

HL-60-celler är en typ av cancerceller som isolerats från en patients blod (en kvinna med akut promyelocytisk leukemi). Dessa celler används ofta inom forskning, eftersom de kan differentieras till att uppföra sig som vuxna, specialiserade celltyper såsom neutrofila granulocyter och monocyter/makrofager. Detta gör HL-60-celler användbara för studier av cellulär differentiering, signaltransduktion, apoptos och cancerbiologi.

Aminosyrekanaler (α-ketoaminosyror) med en klormetylgrupp (-CH2Cl) som är bundet till kolatomen i α-positionen till karbonylgruppen (-C=O). Dessa ämnen är kemiska byggstenar som används inom organisk syntes, särskilt för att skapa peptidbindningar. De kan också förekomma naturligt i vissa biologiska system.

NAD+ ADP-ribosyltransferase är ett enzym som katalyserar överföringen av en ADP-ribosgrupp från molekylen NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till ett proteinmottagare. Detta process kallas ADP-ribosylering och är en posttranslatorisk modifikation som kan påverka proteinet på olika sätt, såsom förändringar i dess funktion, lokalisation eller interaktion med andra molekyler. NAD+ ADP-ribosyltransferas har visat sig spela en viktig roll i flera cellulära processer, inklusive DNA-skador och reparation, celldöd, inflammation och åldrande.

BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är en proteinkedja som hör till BCL-2 familien och spelar en viktig roll i apoptos, eller programmerad celldöd. Proteinet upptäcktes ursprungligen som ett protein som interagerar med BCL-2, ett protein som skyddar celler från apoptos.

BAX är ett proapoptotiskt protein och fungerar genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket orsakar frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cellkärnan. Detta aktiverar en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos.

Regleringen av BAX-aktivitet är mycket viktig för att upprätthålla homeostas i celler och ett obalanserat uttryck av BAX kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer eller neurodegenerativa sjukdomar.

DNA-skada, eller DNA-mutation, refererar till en förändring i den genetiska informationen som är kodad i DNA-molekylen. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom exponering för strålning, kemikalier eller virus. Skador på DNA:t kan också uppstå spontant under cellens normala verksamhet.

Det finns två huvudtyper av DNA-skador: basskador och strukturella skador. Basskador innebär att en av de fyra grundämnena i DNA, adenin (A), tymin (T), guanin (G) eller cytosin (C), har förändrats på ett sätt som stör kodningen av genetisk information. Strukturella skador innebär att DNA-molekylen har brutits, böjts eller förvrängts på något sätt.

DNA-skador kan ha olika konsekvenser beroende på var de uppstår och hur allvarliga de är. I vissa fall kan skadan repareras av cellens eget reparationssystem, men i andra fall kan den leda till genetiska mutationer som kan öka risken för sjukdomar såsom cancer.

MITOKONDRIER: Mitokondrier är subcellulära organeller som återfinns i de flesta eukaryota celler och har en central roll i celldelning, tillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och energiproduktion. De innehåller sin egen DNA (mitokondriellt DNA eller mtDNA), ribosomer och dubbelmembran. Deras främsta funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, ett process där elektroner från matspjälkningen av näringsämnen överförs till syre och frigör energi som lagras i ATP. Mitokondrier delar sig själva genom en process som liknar binär fission hos prokaryota celler, men deras arvedelning kan också ske på ett icke-mendeliskt sätt via utbyte av mitokondriellt DNA mellan celler. Dessa organeller är dynamiska och kan förändra sin form och storlek genom fusion och fission, vilket bidrar till deras homeostas och funktion. Mitokondrier har också en viktig roll i andra cellytiska processer som kalciumreglering, hemosyntes och lipidsyntes. Dysfunktionella mitokondrier kan leda till en rad sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, cancer och åldersrelaterade skador.

Cysteine protease inhibitors are substances that inhibit or reduce the activity of cysteine proteases, which are enzymes that break down proteins in the body. Cysteine proteases play important roles in various physiological processes, including inflammation, immune response, and programmed cell death (apoptosis). However, unregulated or excessive activity of these enzymes can contribute to the development of various diseases, such as cancer, arthritis, and neurodegenerative disorders.

Cysteine protease inhibitors work by binding to the active site of cysteine proteases and preventing them from interacting with their substrates or targets. These inhibitors can be synthetic compounds or natural products derived from plants, animals, or microorganisms. Some examples of cysteine protease inhibitors include E-64, leupeptin, and epigallocatechin gallate (EGCG).

In medicine, cysteine protease inhibitors have been studied as potential therapeutic agents for various diseases. For example, some inhibitors have shown promise in reducing inflammation and joint damage in animal models of arthritis, while others have shown anti-cancer effects by inhibiting the activity of cancer-associated cysteine proteases. However, more research is needed to determine the safety and efficacy of these inhibitors as drugs for human use.

Spermier är den hos mannen producereda reproduktiva cellen, även kallad spermatozoon. Den bildas i Hodis tubuli seminiferi genom en process som kallas spermatogenes. Spermien består av ett huvud, en midje och en svans. Huvudet innehåller arvsmassan (DNA) och är täckt av en skyddande hölje kallad akrosom. Midjan innehåller mitokondrier som ger energi till spermiernas rörelse. Svansen består av 9 + 2 mikrotubuli och är ansvarig för spermiernas rörelse genom kvinnan livmodercervix, livmodern och äggledare till ägget där befruktning kan ske.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Annexin V är ett protein som binder till fosfolipider, specifikt fosfatidylserin, i cellmembranet. Det används ofta som en markör för apoptos (programmerad celldöd) eftersom fosfatidylserin normalt finns på insidan av cellmembranet och endast exponeras på ytan under apoptos. När annexin V binder till de exponerade fosfatidylserinen kan det identifieras och kvantifieras med hjälp av fluorescensmikroskopi eller flow cytometri, vilket gör att man kan upptäcka apoptotiska celler.

Agargelelektrofores (AGE) är en laboratorietest som används för att separera, identifiera och analysera biomolekyler, främst proteiner och nukleinsyror (DNA och RNA), baserat på deras laddning, storlek och form.

I denna metoden placeras ett prov av de molekyler som ska analyseras i en gel bestående av agaros, en naturlig polysackarid som härstammar från alger. När elektrisk spänning appliceras genom gelen migrerar de negativt laddade biomolekylerna mot den positiva polen. Proteiner och nukleinsyror med olika egenskaper migrerar i olika hastigheter, vilket orsakar en separation av molekyler baserat på deras fysiska och kemiska karaktäristika.

Efter elektrofores har genomförts kan gelen färgas för att synliggöra de separerade molekylerna, och sedan jämföras med referensmolekyler för att fastställa deras identitet och kvantitet. Denna teknik används ofta inom forskning, klinisk diagnostik och biomedicinska applikationer.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Kaspas-9, även känt som caspase-9, är ett enzym som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Det tillhör en grupp enzymer kallade caspaser och aktiveras när cellen ska dö.

När Kaspas-9 aktiveras bryter det ned andra proteiner i cellen, vilket leder till att cellens struktur förstörs och den dör. Detta är en naturlig process som hjälper till att förhindra spridning av skadliga eller cancervård celler i kroppen.

Astenozoospermi är en medicinsk term som betyder att spermierna har nedsatt rörlighet. Det innebär att ett eller flera typer av spermier inte kan simma normalt, vilket kan påverka fertiliteten negativt. Astenozoospermi kan orsakas av en rad olika faktorer, till exempel infektioner, miljöfaktorer eller genetiska avvikelser. I allvarliga fall kan det behövas assisterad reproduktion som invitrofertilisering (IVF) eller intracytoplasmisk spermieinjektion (ICSI) för att uppnå en graviditet.

Cytokrom c är ett proteinet som förekommer i mitokondrier och är en viktig del av den elektrontransportkedjan. Det består av en hemgrupp och en polypeptidkedja med 104 aminosyror. Cytokrom c hjälper till att överföra elektroner mellan olika komponenter i mitokondriernas elektrontransportkedja, vilket genererar energi i form av ATP (adenosintrifosfat). I cellens cytoplasma fungerar cytokrom c även som en signalprotein vid apoptos eller programmerad celldöd.

En semenanalyse, även känd som spermaanalys, är en typ av laboratorietest som mäter olika aspekter av mannens reproduktiva hälsa. Den inkluderar vanligtvis mätningar av:

1. Spermiekoncentration: Antalet spermier per milliliter (ml) semen.
2. Spermimobilitet: Hur väl spermierna kan röra sig och simma framåt.
3. Spermiomorfologi: Formen och storleken på spermierna.
4. Semenvolym: Hur mycket semen produceras vid ejakulationen.
5. pH-värde: Hur sur eller basiskt semenet är.
6. Fructos: En sockerart som förekommer naturligt i semen och används för att avgöra om sädesledarna fungerar korrekt.

Denna typ av tester kan användas för att undersöka orsakerna till infertilitet, för att kontrollera effekterna av behandlingar som påverkar reproduktiv hälsa och för att screena för genetiska sjukdomar.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Apoptosregulerande proteiner är proteiner som har en roll i kontrollen och regulationen av apoptos, också känt som programmerad celldöd. Apoptos är en normal och nödvändig process där celler elimineras för att underhålla homeostasen i kroppen.

Det finns två huvudsakliga grupper av apoptosregulerande proteiner: pro-apoptotiska proteiner och anti-apoptotiska proteiner. Pro-apoptotiska proteiner stimulerar apoptosprocessen, medan anti-apoptotiska proteiner motverkar eller hämmar den.

Exempel på pro-apoptotiska proteiner inkluderar BAX, BAK och cytochrom c, medan anti-apoptotiska proteiner inkluderar BCL-2, BCL-XL och IAP (inhibitor of apoptosis) proteinfamiljen.

Apoptosregulerande proteiner är involverade i flera cellulära signaltransduktionsvägar som styr celldöd, inklusive mitokondriella signalvägar, death receptor-medierad signalering och endoplasmatisk retikulum-associerad signalering. Dysreglering av apoptosregulerande proteiner kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

Fosfatidylseriner är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembranet hos levande väsen, inklusive människor. Det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent av cellytan, speciellt i hjärnan där det spelar en roll i signalering och kommunikation mellan neuroner. Fosfatidylseriner deltar också i regleringen av cellcykeln, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponsen.

Chemiskt sett består fosfatidylseriner av en glycerolbacke med två fettsyror bundna till kolatomerna C1 och C2 och en fosfatgrupp och serinaminosyra bundna till kolatom C3. Den negativt laddade fosfat- och seringruppen är riktad in mot cellens cytosol, medan de två fettsyrorna utgör den hydrofoba ytan som är vänd utåt i vätskefasen.

Fosfatidylseriner kan också användas som ett markör för celldöd och stress, eftersom det under vissa omständigheter kan bli exponerat på cellens yta under apoptos eller när cellmembranet är skadat. Detta upptäcks fenomen har potentialen att användas som en markör för att identifiera och undersöka sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

"Apoptosis inducing factor" (AIF) är en proteinfaktor som spelar en viktig roll i processen av apoptos, det vill säga programmerad celldöd. AIF är ett mitokondrieprotein som under normala förhållanden finns inne i mitokondriernas matrix. Vid cellskada eller stress kan AIF transloeras till cellkärnan, där det utövar en DNAse-aktivitet och orsakar DNA-fragmentation och celldöd. AIF är ett exempel på ett så kallat "döddomäneprotein" som utlöser apoptos genom att interagera med andra proteiner i cellkärnan.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Cytokrom c är ett proteinskt enzymsystem som deltar i cellandningen, eller celldygnaden, i mitochondrier. Det består av en hemgrupp och två proteinkedjor och har en viktig roll i den elektrontransportkedjan där det hjälper till att generera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat). Cytokrom c kan även vara involverat i apoptos, eller programmerad celldöd. Det är lokaliserat i mitochondriernas intermembranrum och har en molekylvikt på cirka 12 kDa.

Kaspas-7, eller Caspase-7, är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kända som cystein-asyntetaser. Dessa enzymer spelar en viktig roll i apoptos, eller programmerad celldöd.

Kaspas-7 aktiveras under apoptos och bryter ner proteiner som är viktiga för cellens struktur och funktion. Detta leder till att cellen fragmenteras och avlägsnas på ett kontrollerat sätt, utan att orsaka en inflammatorisk respons hos den omgivande vävnaden.

Mutationer i genen som kodar för Kaspas-7 kan vara associerade med olika sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

Medicinskt sett definieras "barnlöshet hos män" som oförmåga att föda barn på grund av ett problem med spermierna eller med reproduktionssystemet. Det kan bero på flera olika orsaker, till exempel:

1. Oligozoospermi: För få spermier i ejakulatet (mindre än 15 miljoner spermier per milliliter).
2. Azoospermi: Ingen spermie i ejakulatet alls.
3. Teratozoospermi: För många missformade spermier.
4. Asthenozoospermi: Lågt spermiernas rörlighet.
5. Genetiska avvikelser eller kromosomavvikelser.
6. Problem med hormonella systemet som påverkar produktionen av spermier.
7. Förvärrade infektioner i reproduktionssystemet.
8. Anatomiska avvikelser i reproduktionsorganen, såsom obstruktioner eller frånfällen.

Det är viktigt att notera att många män med barnlöshet kan behandlas med hjälp av metoder som in vitro-fertilisering (IVF), intracytoplasmisk spermieinjektion (ICSI) eller medicinsk behandling för att korrigera hormonella oregleringar.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.

CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.

Kaspase-6 är ett enzym som tillhör gruppen cystein-proteaser och är involverat i apoptos, det programmerade celldödprocessen. Det aktiveras under cellulär stress eller skada och spelar en viktig roll i nedbrytningen av strukturella proteiner i cellkärnan under apoptosen. Dess uppgift är att klyva specifika proteiner som leder till celldöd. Överaktivering av Kaspas-6 har visats vara involverat i flera sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Staurosporin är ett alkaloidderivat som isolerats från bakterien Streptomyces staurosporeus. Det är en mycket potent inhibitor av flera typer av kinaser, inklusive protein kinaser och tyrosinkinaser. Staurosporin har använts i forskning som ett verktyg för att undersöka signaltransduktionsvägar och cellulär differentiering, men på grund av sin låga specificitet och höga toxicitet har den inte blivit en kliniskt användbar läkemedel.

Aurintricarboxylic acid, även känt som 6,6'-dihydroxythaleerediksomsyra, är en organisk syra med formeln C10H8O8. Det är en polyphenol med två hydrokinoner och två karboxylgrupper i sin struktur. Aurintricarboxylic acid är känt för sina förmågor som en kraftfull reduktant, metalbindare och antioxidativt ämne. Det har också visat sig ha antibakteriella, antivirala och antitumöraktiviteter i vissa studier.

Mitocondriellt membranpotential (MMP) är ett elektrokemiskt potentialskillnad över mitokondriens inre membran. Det uppstår på grund av en ojämn fördelning av joner, främst hydrogen- och kalciumjoner, över membranet. MMP är ett viktigt mått på mitokondriernas funktion och hälsa, eftersom det ger information om den aktuella nivån av cellandningen (oxidativ fosforylering) och ATP-syntes.

Under normala förhållanden är MMP negativt, vilket innebär att membranet har en högre koncentration av negativa joner än den omgivande cytoplasman. Denna skillnad skapar ett elektriskt potential som driver protoner (H+) genom ATP-syntasen, vilket leder till produktion av ATP, det viktigaste energibäraren i cellen.

Vid störningar i mitokondriella funktioner eller under stressförhållanden kan MMP minska eller till och med inväxlas, vilket kan leda till ett stopp av ATP-syntesen och cellskada. Därför är det viktigt att kunna mäta MMP för att övervaka mitokondriell funktion och hälsa i forskning och kliniska sammanhang.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

'Kometmetoden' är inget etablerat medicinskt begrepp, utan verkar vara en översättning av "comet assay", som är en metod inom molekylärbiologi. Den används för att mäta DNA-skador i celler genom att visualisera fragment som bildas när DNA-strängarna bryts och sedan rör sig under elektrofores, vilket ger upphov till en "kom"-formad bild på gelen. Därför kan begreppet 'Kometmetoden' möjligen syfta på denna metod för att detektera DNA-skador.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Kaspas-8, eller Caspase-8, är ett enzym som tillhör en grupp av proteiner som kallas caspaser. Dessa enzym är involverade i apoptos, det programmerade cellsdödet. Kaspas-8 aktiveras vid celldöd och sätter igång en kedjareaktion där andra caspaser aktiveras och bryter ner proteiner i cellen, vilket leder till celldöd. Dessutom har Kaspas-8 visat sig ha en roll i inflammation och immunförsvar.

Nukleosomer är en grundläggande building block i den kromatinstruktur som paketerar DNA inuti cellkärnan. Varje nukleosom består av ett histonoktamer, som är en octamer av åtta histonproteiner (2 varav H2A, H2B, H3 och H4), som är sammanflätade med 146 baspar DNA runt sig. Dessa nukleosomer paketeras sedan tillsammans med andra proteiner för att bilda den högreordnade strukturen av kromatinfibrer, vilket tillåter kompakt packning av DNA inuti cellkärnan medan det ändå är möjligt för proteiner att komma åt och interagera med DNA:t när det behövs.

Electrospray Ionization (ESI) Mass Spectrometry is a type of mass spectrometry that uses electrospray ionization to ionize analyte molecules before they are introduced into the mass analyzer. In this technique, a solution of the analyte is introduced through a narrow capillary tube and a high voltage is applied, which creates an aerosol of charged droplets. As the solvent evaporates, the analyte molecules become charged and are then introduced into the mass analyzer for separation based on their mass-to-charge ratio.

ESI Mass Spectrometry is widely used in analytical chemistry and biochemistry due to its ability to gently ionize large biomolecules such as proteins, peptides, and nucleic acids without causing fragmentation. This makes it possible to determine the molecular weight of these molecules with high accuracy, which is important for identification and characterization. Additionally, ESI can be used in tandem with other mass analysis techniques, such as collision-induced dissociation (CID) or higher-energy collisional dissociation (HCD), to generate structural information about the analyte molecules.

I'm sorry for the confusion, but "cell gifter" and "natural medicine" are not medical terms that are widely recognized or have a specific definition in the field of medicine. It is important to use precise and established medical terminology when discussing medical topics.

If you are referring to "cellular gift," it is a term used in regenerative medicine to describe the process of transferring healthy cells from one person to another to replace damaged or diseased cells. This can be done through various methods, such as stem cell transplantation or tissue grafting.

On the other hand, "natural medicine" refers to medical treatments and practices that use natural remedies, such as herbs, plants, and other natural substances, to prevent, diagnose, and treat various health conditions. However, it is important to note that not all natural remedies are safe or effective, and they should be used with caution and under the guidance of a healthcare professional.

Bcl-x-protein är ett protein som tillhör Bcl-2-familjen, som innehåller proteiner med en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos). Bcl-x-proteinet finns i två isoformer, Bcl-xL och Bcl-xS, som har olika funktioner. Bcl-xL är ett antiapoptotiskt protein som hjälper till att förhindra cellens död, medan Bcl-xS istället verkar förena sig med andra proteiner för att främja apoptos.

Bcl-x-proteinet har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och reglering av cellens överlevnad eller död. Det inkluderar bland annat BH1, BH2 och BH3-domäner, som är involverade i protein-protein-interaktioner, samt en C-terminal transmembrandomän som möjliggör för proteinet att lokaliseras till mitokondriens yta.

Dysreglering av Bcl-x-proteinet och andra medlemmar i Bcl-2-familjen har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.

Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.

Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.

It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.

Tosylphenylalanyl Chloromethyl Ketone (TPCK) er ein kjemisk forbindelse som ofte brukes som ein irreversibel inhibitor for proteasene, specifikt serinproteasene. Det har blitt brukt i biokjemisk forskning for å undersøke enkeltstående aspekter av proteasers funksjon og regulering.

TPCK består av ein fenylalaninaminosyra med ein tosylgrupp (tosylat) bunden til fenylringen og ein klorometylketon-grupp (CMK) bunden til den andre enden. CMK-gruppen er ansvarlig for den irreversible inhibiting-effekten på proteasene, fordi det reagerer med serin-sidekjeden i aktivt centrum av en protease og danner ein kovalent binding som unntar proteaset fra å fungere.

I medicinsk sammenheng kan TPCK være brukt i eksperimentell forskning for å undersøke serinproteasers rolle i ulike fysiologiske prosesser og patofysiologiske tilstander, men det er ikke en medisinsk behandling eller diagnosesmetode.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

Spermierörlighet, även känd som spermiomotilitet, är ett mått på spermiers förmåga att simma och röra sig framåt. Det är en viktig faktor för fertilitet hos mannen eftersom spermier med normal rörlighet har större chans att nå och befrukta ett ägg.

Spermierrorligheten bedöms vanligen genom att analysera ett seminogram, en undersökning av mannens sädesvätska. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) klassificeras spermierörlighet som:

* Normal rörlighet (progressiv rörelse): Spermier som simmar framåt med en hastighet på 25 mikrometer per sekund eller snabbare.
* Långsam rörlighet (slow progression): Spermier som simmar framåt med en hastighet på mindre än 25 mikrometer per sekund, men fortfarande har en koordinerad rörelse.
* Ofördelaktig rörlighet (non-progressive movement): Spermier som rör sig, men inte framåt eller gör det så långsamt att de inte kan nå ett ägg.
* Oförändrad rörlighet: Spermier som inte rör sig alls.

En normal spermierörlighet definieras av WHO som att minst 40% av spermierna ska ha normal rörlighet och max 30% ska vara oförändrade eller ofördelaktigt rörliga.

Kromatin är ett komplex av DNA, protein och nukleinsyror som utgör den grundläggande strukturen i eukaryota cellkärnor. Det består huvudsakligen av histon- och icke-histonproteiner, samt DNA som är vrapplat runt histonerna. Kromatinet har en viktig roll i regleringen av genuttryck, genom att kontrollera tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och andra proteiner som påverkar genuttrycket. Den kan vara mer löst packad (euchromatin) eller tätare packad (heterochromatin), beroende på graden av kompaktion och aktivitet av de underliggande generna.

BCL-2 (B-cell lymphoma 2) är ett protein som hör till en grupp proteiner som kallas BCL-2 family. Dessa proteiner spelar en viktig roll i regleringen av cellens död, så kallad apoptos eller programmerad celldöd. BCL-2 skyddar specifikt cellen från apoptos och hjälper därmed till att förlänga cellens livslängd.

BCL-2-generna är gener som kodar för BCL-2 proteiner. Dessa gener inkluderar bland annat BCL-2, BCL-XL och MCL-1. Dessa gener kan vara överaktiva eller överförda i vissa typer av cancer, vilket leder till en ökad mängd BCL-2 protein och en minskad förmåga hos cellen att undergå apoptos. Detta kan leda till cancerscellers överlevnad och tumörers växt.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

Endonucleasen är ett enzym som bryter ned en DNA-sträng genom att klyva en eller flera fosfoestrarbindningar mellan nukleotiderna inuti (endon) den dubbla helixstrukturen. En speciell typ av endonucleas är endodeoxyribonucleas, som är kapabelt att klyva en eller flera fosfoestrarbindningar i en DNA-sträng som inte innehåller deoxiribos (en sockergrupp). Dessa enzymer används ofta inom molekylärbiologi för att klippa sönder specifika sekvenser av DNA.

Kaspas-1, også kjent som IL-1β-konverteringsenzymer eller ICE, er ein endopeptidase som spiller en viktig rolle i inflammamasi og immunforsvar. Det er aktivert ved celldød og stresstilstander, og bidrar til å omskape pro-IL-1β til det aktive IL-1β-proteinet, som er ein viktig inflammatorisk mediasiator. Kaspas-1 er også involvert i pyroptosen, en form for programmert celldød som forekommer under infeksjon og inflammasjon.

Oligopeptider är en typ av peptidmolekyler som består av mellan 2 och 20 aminosyror. De är kortare än polypeptider och proteiner, som har fler än 20 aminosyror. Oligopeptider kan ha biologisk aktivitet och fungera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av immunförsvaret. Exempel på oligopeptider är bradykinin, som har en roll i smärtreaktioner, och oxytocin, ett hormon som frisätts under förlossning och amning.

Propidium är ett fluorescensfärgämne som används inom molekylärbiologi och cellbiologi. Det kan penetrera döda eller skadade celler, men normalt inte levande celler med intakt cellyta. När propidium binds till DNA i cellkärnan får det röd fluorescens, vilket gör att man kan använda det för att differentiera döda och levande celler i en population. Det är därför vanligt att använda propidium i kombination med ett blått fluorescerande färgämne som exempelvis DAPI eller Hoechst, för att ställa sig sure på celldödhet genom att jämföra cellkärnornas fluorescens i två olika spektralområden.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

I'm sorry for any confusion, but "Kromomycin A3" is not a recognized medical term or an established medication in medicine. Kromomycin is an antibiotic that was isolated from Streptomyces chromofuscus and has been used in the treatment of leprosy. However, there is no specific mention of "Kromomycin A3" in the medical literature. It's possible that there might be a misunderstanding or a typographical error in your question. If you have more context or information, I would be happy to help further.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

Väteperoxid, även kallat Wasserstoffperoxid, är ett blekmedel och desinfektionsmedel som består av vatten (H2O) där syret (O) har lagts till i form av en extra syreatom, vilket gör att det istället består av H2O2. Det används inom medicinen, bland annat för desinfektion av sår och som utvärtes behandling vid akne.

Proteinsyntesehæmmere (eller proteinbiosynteseinhibitorer) er lægemidler, der modvirker bakteriers evne til at syntetisere proteiner og dermed forhindrer deres vækst og formering. Disse lægemidler virker ved at blokere for enten transkriptionen (overførslen af genetisk information fra DNA til mRNA) eller translationen (overførslen af information fra mRNA til proteiner). Proteinsyntesehæmmere kan inddeles i flere kategorier, alt efter hvilken del af proteinsyntesen de forstyrrer. Nogle eksempler på proteinsyntesehæmmere er:

1. Antibiotika: Disse lægemidler virker mod bakterielle infektioner ved at forstyrre proteinsyntesen i bakterierne, hvilket resulterer i deres død. Eksempler på antibiotika, der er proteinsyntesehæmmere, inkluderer tetracykliner, aminoglykosider og macrolider.
2. Antifungale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af svampeinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende svampeceller. Eksempler på antifungale proteinsyntesehæmmere inkluderer azoler, allylaminer og echinocandiner.
3. Antivirale lægemidler: Disse lægemidler anvendes til behandling af virusinfektioner og virker ved at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende virusceller. Eksempler på antivirale proteinsyntesehæmmere inkluderer proteaseinhibitorer, neuraminidaseinhibitorer og reverse transkriptasehæmmere.

Proteinsyntesehæmmere er en vigtig klasse af lægemidler, der anvendes til behandling af mange forskellige infektioner. Deres effektivitet skyldes deres evne til at forstyrre proteinsyntesen i de infekterende celler, hvilket resulterer i deres død eller nedsatte funktion.

'Spermiogram' är ett medicinskt begrepp som refererar till en undersökningsmetod där man analyserar mannens sädesvätska (semen) för att utvärdera spermiernas kvantitet, rörlighet och morfologi (form). Det görs vanligen genom att insamla en prov av mannens sperma efter masturbation eller med hjälp av ett speciellt kondom som inte innehåller spermiedödande substanser under samlag.

Den insamlade proven analyseras sedan under mikroskop för att avgöra:

1. Spermiernas koncentration (antal per milliliter): Detta mäts vanligen i miljoner per milliliter och ger en indikation på hur många spermier det finns i varje droppe sperma.
2. Spermiernas rörlighet: Rörelseförmågan hos spermierna är viktig för att de ska kunna nå och befrukta äggcellen. Spermier delas in i olika kategorier baserat på deras rörlighet, från snabbt rörliga till stillastående.
3. Spermiernas morfologi: Morfologin hos spermierna kan ge en indikation på deras fertilitet. En normal spermie har en lång, smal huvud och en lång, tunn svans. Abnormaliteter i formen kan påverka spermiernas förmåga att befrukta äggcellen.

En spermiogram används ofta som ett diagnosverktyg för mannens infertilitet och hjälper läkaren att avgöra om ytterligare behandlingar behövs, till exempel med hjälp av assistad reproduktionstekniker som in vitro-fertilisering (IVF) eller intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI).

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"Växtextrakt" är ett samlingsbegrepp för de aktiva ämnen som utvunnits från växtmaterial. Det kan handla om en rad olika typer av substanser, beroende på vilken typ av växt och metod som använts under utvinningen. Extraktet kan innehålla en mängd olika kemiska föreningar, till exempel alkaloider, fenoler, flavonoider och terpener. Dessa ämnen kan ha medicinska egenskaper och användas inom farmakologin för att till exempel framställa läkemedel.

Phascolarctidae är en familj i ordningen diprotodontia bland pungdjur. Den innehåller endast ett nu levande släkte, *Phascolarctos*, med en enda art, koala (*Phascolarctos cinereus*). Koalan lever i Australiens östra delstater och på sydöstra delen av Kap Yorkhalvön. Phascolarctidae kännetecknas bland annat av att de har en robust kropp med kraftiga framtänder och en motsättlig tumme. De är växtätare som huvudsakligen livnär sig på eucalyptusblad.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Antioxidanter är en beteckning för ämnen som kan hämma eller förhindra oxidation av andra ämnen. Oxidation är en kemisk reaktion där ett ämne reagerar med syre, vilket kan leda till skada på celler och vävnader i kroppen.

Antioxidanter fungerar genom att ge upp sina elektroner för att neutralisera fria radikaler, som är instabila molekyler som saknar en elektron och letar efter en annan att stjäla. Genom att ge bort en egen elektron till en fri radikal kan antioxidanter stabilisera den och förhindra skada på celler och vävnader.

Exempel på antioxidanter inkluderar vitamin C, vitamin E, betakaroten, selen och flavonoider. Dessa kan hittas i många livsmedel som frukt, grönsaker, nötter och frön. Många studier har visat att en hög konsumtion av antioxidantrika livsmedel kan vara förknippat med lägre risk för flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar och cancer.

Sädesvätska, även känd som seminal fluid eller ejakulat, är en blandning av olika sekretioner från de körtlar som ingår i det manliga reproduktionssystemet. Den primära funktionen för sädesvätskan är att transportera och skydda spermier på deras väg genom kvinnans fortplantnings tract mot äggcellen för befruktning.

Sädesvätska består av följande komponenter:

1. Spermier: De mobila mänskliga spermierna utgör ungefär 5% av ejakulatvolymen. Varje portion sädesvätska kan innehålla upp till 500 miljoner spermier, även om en normalt fungerande man producerar cirka 100-300 miljoner spermier per milliliter (ml) av sädesvätska.

2. Prostata-sekrett: Prostatasekretet utgör ungefär 20-30% av ejakulatvolymen och innehåller enzymer, vitaminer, mineraler och vissa hormoner som stödjer spermiernas överlevnad och rörlighet. Prostatasekretet ger även sädesvätskan sin typiska konsistens och färg (lätt grumlig och vitaktig till gulaktig).

3. Samenblåse-sekrett: Samenblåssekrets är den mest förekommande komponenten i sädesvätskan, med en andel på ungefär 65-75%. Det består av sockerarter (främst fruktosa), som är en energikälla för spermierna, och bicarbonatjoner, vilka hjälper till att neutralisera den sura miljön i kvinnans vagina. Samenblåssekretset ger även sädesvätskan sin lätt skummiga konsistens.

4. Bulbouretrala-körtlar-sekrett: Detta sekrett utgör den minsta komponenten i sädesvätskan, med en andel på mindre än 5%. Det innehåller proteiner och slutligen ger det sädesvätskan sin lätt genomskinliga färg.

Sammanfattningsvis är sädesvätskan ett komplext kemi- och näringsrikt medium som skyddar, transporterar och underhåller spermierna på deras väg mot äggcellen i kvinnan.

Etoposid är ett cytostatikum, ett ämne som används inom medicinen för att hämma celldelning och därmed cancercellers tillväxt. Det är en typ av läkemedel som kallas topoisomerase II-hämmare.

Etoposid fungerar genom att hindra en specifik enzymaktivitet, topoisomeras II, från att utöva sin normala funktion i DNA-replikeringen och celldelningen. Detta leder till skador på cancercellernas DNA och till slut till cellens död.

Etoposid används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för att behandla olika typer av cancer, till exempel lungcancer, blodcancer och testikelcancer. Läkemedlet kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller oraliskt (som en tablet).

Samt som med alla läkemedel kan etoposid ha biverkningar och komplikationer, och dess användning bör övervakas av en läkare.

Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln och DNA-reparationer. Det kallas även "vaktmannen" eftersom det hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning och cancertillväxt. När p53 detekterar skada på DNA eller andra cellskador aktiveras det och styr cellcykeln in i en fas där cellen kan reparera skadan. Om skadan inte kan repareras, inducerar p53 apoptos, en form av programmerad celldöd, för att undvika cancertillväxt. Mutationer i TP53-genen som kodar för p53-proteinet är vanliga i många olika cancertyper och leder till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan leda till obegränsad celldelning och cancertillväxt.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

U937 är en typ av cancercellslinje som isolerades från en patient med maligna histiocytos, en sällsynt form av blodcancer. Dessa celler används ofta inom forskning för att studera olika aspekter av cancerbiologi och utveckling av nya behandlingsmetoder. U937-cellerna har en tendens att differentiera till makrofager, ett slags vita blodkroppar som spelar en viktig roll i immunförsvaret.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Fas Ligand (FasL) är ett protein som binder till Fas-receptorn (CD95) och aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd. Detta system är en naturlig mekanism för att eliminera skadade eller överflödiga celler, men det kan också spela en roll i immunförsvaret genom att döda infekterade eller cancerceller. FasL-proteinet uttrycks ofta på ytan av aktiverade T-celler och andra immunceller.

Fetbladsväxter, eller *Lamiaceae*, är en familj av tvåhjärtbladiga växter. Denna familj innehåller ungefär 7 000 arter fördelade på cirka 240 släkten. Fetbladsväxterna finns över hela världen, men de flesta arterna förekommer i subtropiska och tropiska områden.

Flera fetbladsväxter är välkända som krukväxter eller trädgårdsväxter, till exempel timjan (*Thymus*), salvia (*Salvia*), rosmarin (*Rosmarinus*) och lavendel (*Lavandula*). Många arter innehåller eteriska oljor som används inom parfym- och livsmedelsindustrin.

Fetbladsväxterna kännetecknas av sina fyrakantiga stjälkar, motsatta blad och tvåläppiga blommor. De har ofta en distinkt aromatisk lukt som gör dem populära som kryddor och medicinalväxter.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Nucleinsyresemisyntesehæmmere (også kendt som nucleotidsyresemisyntesehæmmere) er en klasse af lægemidler, der forhindrer eller hæmmer produktionen af nukleinsyrer, herunder DNA og RNA, i levende celler. Disse lægemidler virker ved at blokere for enzymer, der er involveret i syntesen af nukleotider, de byggeblokke, der anvendes til opbygningen af nukleinsyrer. Nukleinsyresemisyntesehæmmere inddeles ofte i to underklasser:

1. DNA-syresemisyntesehæmmere: Disse lægemidler hæmmer enzymer, der er involveret i syntesen af DNA, herunder enzymer som aspartattranskarbamylase, dihydrofolatreduktase og thymidilatsyntase. Eksempler på DNA-syresemisyntesehæmmere inkluderer metotrexat, pyrimethamin og trimetoprim.
2. RNA-syresemisyntesehæmmere: Disse lægemidler hæmmer enzymer, der er involveret i syntesen af RNA, herunder enzymer som orotidin-5'-fosfatdekarboksylasen og adeninsyntase. Eksempler på RNA-syresemisyntesehæmmere inkluderer sulfonamider og sulfones.

Nukleinsyresemisyntesehæmmere anvendes ofte som antibiotika til at behandle infektioner, fordi de hæmmer vækst og forøgelse af bakterielle celler, der er følsomme overfor disse lægemidler. Nogle nukleinsyresemisyntesehæmmere anvendes også som kemoterapeutika til at behandle kræft, fordi de hæmmer vækst og forøgelse af kræftceller, der er følsomme overfor disse lægemidler.

En endonuklease är ett enzym som bryter ned en DNA-molekyl genom att klyva dena mitt i sig själv, istället för vid ändarna (exonukleaser). Det finns många olika typer av endonukleaser, och de kan ha olika specifikaheter för vilka sekvenser de bryter ner. Några exempel på användningsområden för endonukleaser inkluderar molekylärbiologi, genetisk engineering och diagnostisering av genetiska sjukdomar.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

L-Laktatdehydrogenas (LDH) er ein forkjølig enzym som finns i mange celler i kroppen, særlig i hjerte, lever, muskler, røde blodceller og hvite blodceller. LDH er involvert i prosessen med celleandning (aerob respisjon) og konverterer L-laktat til pyruvat under denne prosessen. Når celler skader eller dør, frigjores LDH fra cellene og kan måles i blodet. Høye nivåer av LDH i blodet kan være ein indikator på skade på celler eller vesentlig sykdom, som f.eks. hjerteanfall, leversykdom, infeksjoner, kreft og andre tilstander.

"Acetylcysteine", också känt som "N-acetylcysteine" (NAC), är en farmakologisk substans med antioxidativ verkan. Det är en aketylderivat av aminosyran cystein och fungerar som ett prekursor till den kroppsegena antioxidanten glutation. Acetylcysteine används inom medicinen för att behandla olika sjukdomstillstånd, såsom lungödem orsakat av akut kvävemonoxidbrist, kronisk broskbristning och som mucolytikum vid behandling av lungsjukdomar med tjockt slem, såsom kronisk bronkit och cystisk fibros. Det kan också användas för att behandla akut eller kroniskt överdos av paracetamol (acetaminofen) genom att skydda levern från skada.

Granulcyter är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. Det finns två huvudtyper av granulocyter: neutrofila granulocyter och eosinofila granulocyter.

Neutrofila granulocyter, även kallade neutrofiler eller polymorfonukleära leukocyter (PMN), är de vanligaste typerna av vita blodkroppar i människokroppen och utgör ungefär 50-70% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (svälja upp) främmande partiklar och bakterier. När de aktiveras, migrerar neutrofila granulocyter till inflammationsområden i kroppen där de hjälper till att eliminera infektioner.

Eosinofila granulocyter är en annan typ av granulocyter som utgör ungefär 1-3% av alla leukocyter. De är specialiserade på att bekämpa parasitära infektioner och spela också en roll i immunförsvaret mot allergenexponering. Eosinofila granulocyter innehåller granuler med speciella proteiner, såsom major basic protein (MBP) och eosinofil peroxidas (EPO), som kan skada parasiter och främmande partiklar.

Granulcyter har fått sitt namn på grund av de granuler som finns inne i deras cytoplasma, vilka innehåller olika enzymer och proteiner som hjälper till att bekämpa infektioner. När granulocyterna aktiveras, frisätts dessa granuler och de speciella proteiner och enzymerna släpps lösa i omgivningen för att hjälpa till att eliminera patogener.

Cytosol är en lösning bestående av vatten, joner och organiska molekyler som fyller ut det inre av eukaryota celler. Det är den vätska som omger de organeller som finns inuti cellen. Cytosolen innehåller också en mängd olika proteiner, sockerarter och andra molekyler som är involverade i cellens metabolism. I cytosolen sker också en del cellytiska reaktioner, till exempel glykolysen, en process där glukos bryts ned till pyruvat för att producera energi i form av ATP.

Ceramider är en typ av lipidmolekyler som förekommer naturligt i cellmembranet hos djur, växter och mikroorganismer. De utgör en viktig del av det intercellulära skiktet (stratum corneum) i huden, där de hjälper till att behålla hudens barrierfunktion och fuktbalans. Ceramider består av en spak av aminosyror som är kopplad till två fettsyror via en esterbindning.

I medicinsk kontext kan störningar i ceramidmetabolismen vara associerade med olika hud- och sjukdomstillstånd, såsom atopisk dermatit (eksem), psoriasis och diabetes. Ceramider har också visat sig ha en roll i celldöd och inflammation, och de kan vara involverade i patogenesen av neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Tandem-masspektrometri (MS/MS) är en typ av masspektrometri som innebär att ett joniserat molekyler genomgår två steg av massanalys. Det första steget består av att jonerna separeras baserat på deras massa-till-laddning (m/z) värden, och i det andra steget kolliderar de selekterade jonerna med ett inert gas, vilket resulterar i fragmentering av jonerna. Dessa fragment joner analyseras sedan i det tredje masspektrometriska steget för att generera en fragmentationsspektrum som kan användas för att identifiera och bestämma strukturen på den ursprungliga molekylen.

Denna teknik är mycket kraftfull när det gäller att analysera komplexa blandningar av molekyler, till exempel i proteomik och metabolomik studier, eftersom den möjliggör en hög grad av specifitet och känslighet vid identifiering och karakterisering av olika typer av biologiska molekyler.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Trypan Blå är ett typ1-sulfonerat azofärgämne som används vid mikroskopi för att färga döda eller skadade celler. Det används också som en pupillvidgande drog under ögonkirurgi. Vid kontakt med levande celler, som har intakta cellytor, penetrerar färgen inte cellmembranet, medan den penetrerar membranen hos döda eller skadade celler och ger ifrån sig en blå färg. Det används också inom medicinen för att underlätta sårhelande under ögonkirurgi och som ett markörfärgämne vid transplantation av organ.

Masspektrometri är en analytisk teknik som används för att bestämma massan och relativa mängden av molekyler eller joner i en provblandning genom att mäta deras massa-till-laddning (m/z) förhållande.

I masspektrometri separeras jonerna baserat på deras differentiella acceleration i ett elektriskt fält, som är relaterad till deras massa-till-laddning (m/z) förhållande. Därefter detekteras och räknas antalet joner med olika m/z värden upp, vilket ger upphov till ett masspektrum som visar relativa intensiteterna av de joner som har detekterats i förhållande till deras m/z värden.

Masspektrometri används inom en rad olika områden, såsom kemisk analys, biologisk forskning, miljöanalys och forensisk vetenskap, för att identifiera och cuantifiera olika substanser i komplexa blandningar.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Intracytoplasmatic Sperm Injection (ISCI) är en metod inom assistad reproduktion där en enskild spermie injiceras direkt in i ett äggs cytoplasma med hjälp av en fin glasspruta. Detta görs vanligtvis under kontrollerade laboratorieförhållanden i samband med in vitro-fertilisering (IVF).

ISCI används ofta när man vill öka chanserna att befrukta ägget hos par där manligan har problem med spermiekvalitet eller rörlighet, eftersom det eliminerar behovet av att spermierna själva kan penetrera äggets yttre skal (zona pellucida). Det kan även användas när man vill undvika överföring av genetiska defekter från den manliga partnern.

Behandlingen innebär att ägg och spermier hämtas från båda parterna, varefter en enda livskraftig spermie väljs ut och placeras in i varje ägg med hjälp av mikromanipulationsteknik. Därefter kan befruktade ägg kultiveras och omvandlas till embryon som kan överföras till livmodern för att möjliggöra en graviditet.

'Galaktosamin' är en typ av aminosaccharid, som är en undergrupp av kolhydrater. Det består av en pentos-struktur (en ring med fem kolatomer) och har en aminogrupp (-NH2) kovalent bunden till kolatom 2 i ringen. Galaktosamin förekommer naturligt i glykoproteiner, som är proteiner bundna till kolhydrater, och i glykolipider, som är lipider bundna till kolhydrater. Det spelar en viktig roll i cellytans kommunikation och erkännande av främmande substanser. Galaktosamin kan också användas terapeutiskt för att behandla vissa sjukdomar, till exempel levera cirros och fibros.

Tetrazolsalter är en sorts kemisk förening som innehåller en tetrazolring, en aromatisk heterocyclisk ring bestående av fyra kväveatomer och en kolatom. Tetrazoler är näraliggande isoelektroniska med nitrogruppen (-NO2) och har därför liknande reaktivitet. De är explosiva i ren form och används kommersiellt som initiativ Explosivmedel eller i detonatorer. I biomedicinsk forskning används tetrazoler ofta som markörer för cell- och molekylär livaktighet, eftersom de bildar blå färg vid reduktion av vissa tetrazoler till en förening som kallas formazan.

'Laminer' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva när något, oftast en skada eller sjukdom, drabbar flera laminar i ryggmärgen. En lamina är en del av en ryggradsvertebra och består av ett platt, bredare segment av benvävnad som bildar en del av ryggmärgens kanaler väggar. Laminer skiljer sig åt mellan olika djurarter, men hos människor finns det sju par lamina i hela ryggraden.

En vanlig sjukdom som drabbar laminorna är en degenerativ benskondition känd som spinal stenos. Denna sjukdom orsakar smalning av ryggmärgens kanaler och kan leda till tryck på nerverna som går genom ryggraden, vilket kan resultera i smärta, svaghet och kvalitetssänkning i armar och ben. Andra sjukdomar eller skador som kan orsaka skada på laminorna inkluderar frakturer, tumörer och infektioner.

Deoxyuridinmonofosfat (dUMP) och deoxyuridindifosfat (dUDP) är två former av deoxiuracilnukleotider. Deoxiuracilnukleotider innehåller den nucleobasen uracil som är kopplad till en deoxiribos, istället för den vanligare ribos som finns i RNA.

dUMP och dUDP spelar en viktig roll i cellens DNA-reparation och replikering. De kan också ingå i processen där viral DNA syntetiseras. Dessa deoxiuracilnukleotider kan orsaka mutationer i DNA om de inte korrekt ersätts med de rätta nukleotiderna under cellens replikering, vilket kan leda till negativa konsekvenser för cellen.

Diterpenes are a class of organic compounds that are composed of four isoprene units and have the chemical formula C20H32. Kauranes are a subclass of diterpenes that contain a specific carbon skeleton with a perhydrophenantrene structure. The kaurane skeleton can be further modified by various functional groups, leading to a wide variety of compounds with different biological activities.

Kauranes have been found in various plant species and some have been shown to have medicinal properties. For example, some kaurane diterpenes have anti-inflammatory, antiviral, and cytotoxic effects. They are also being studied for their potential use in cancer therapy.

It's important to note that the term 'Diterpener, kauran' is a medical/chemical terminology which is used to describe a specific type of diterpenes with kaurane skeleton.

'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.

'Serinproteinashämmare' (serine protein inhibitors) är en grupp enzymsvårta som reglerar serinproteas, enzymer som spjälkar proteiner genom att klippa sönder specifika peptidbindningar. Serinproteaserna är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom blodkoagulering, immunförsvar och celltillväxt. Serinproteinashämmare fungerar genom att binda till och desaktivera serinproteasen, vilket hjälper till att kontrollera deras aktivitet och förhindra överaktivitet som kan leda till sjukdom. Exempel på serinproteinashämmare inkluderar antitrombin III, alfa-1-antitrypsin och C1-esterasehämmaren.

Glutation (glutathion) är en tripeptid som består av tre aminosyror: cystein, glutaminsyra och glycin. Det förekommer naturligt i de flesta levande celler och är viktigt för att skydda cellerna mot skada från fria radikaler och andra toxiner. Glutation hjälper också till att stödja immunsystemet, reglera signalering mellan celler och underlätta näringsomsättningen i celler. Det är en kraftfull antioxidant som hjälper till att försvara cellerna mot oxidativ stress, vilket kan orsaka åldrande och sjukdomar.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).

UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.

UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.

Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Diatrizoate är ett jodbaserat kontrastmedel som används vid olika slags medicinska undersökningar, till exempel röntgen av inre organ. Det fungerar genom att absorbera röntgenstrålning och göra organen synliga på röntgenbilder.

Diatrizoat är en blandning av olika jodhaltiga föreningar, däribland mono- och dialydisanner av diatrizoinsyra. Det har ett högt joddos, vilket gör att det ger stark kontrast på röntgenbilder.

Diatrizoat används ofta vid undersökningar som angiografi, excretionsurografi och hysterosalpingografi. Det kan också användas för att färga gallblåsan inför en ultraljudsundersökning.

Som alla läkemedel kan diatrizoat ge biverkningar, även om de flesta är milda och tillfälliga. De vanligaste biverkningarna inkluderar illamående, kräkningar, halsbränna och smärta eller svullnad i ansiktet, halsen eller tungan. I sällsynta fall kan det orsaka allvarliga allergiska reaktioner eller skada njurarna.

DNA-nukleotidylexotransferas är ett enzym som katalyserar överföringen av en nukleotid från en DNA-molekyl till en annan. Detta enzym hjälper till att reparera skador på DNA genom att ersätta felaktiga eller skadade baser i DNA-strängen med korrekta nukleotider.

Den specifika reaktionen som katalyseras av DNA-nukleotidylexotransferas är:

DNA-nukleotid + DNA-5'-fosfat < = > DNA-nukleotid + DNA-3'-fosfat

där DNA-nukleotid representerar den nukleotid som ska överföras, och DNA-5'-fosfat och DNA-3'-fosfat representerar de två ändarna på den DNA-molekyl där överföringen sker.

Det finns olika typer av DNA-nukleotidylexotransferaser, som kan variera i sin specifika funktion och substratspecificitet. Exempel på en viktig grupp av dessa enzym är de så kallade "mismatch repair"-enzymen, som hjälper till att korrigera felaktiga baspar under DNA-replikationen.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

En proteasomhämmare är ett läkemedel som hämmar funktionen hos proteasomen, ett proteincomplex som bryter ner andra proteiner inuti celler. Proteasomer spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas, det vill säga balansen mellan syntes och nedbrytning av proteiner. Genom att hämma proteasomernas funktion kan man påverka nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, vilket gör att proteasomhämmare används som en typ av cancerläkemedel. Proteasomhämmare används bland annat vid behandling av multipelt myelom, mantlecellslymfom och andra typer av cancer. Exempel på godkända proteasomhämmare är bortezomib (Velcade), carfilzomib (Kyprolis) och ixazomib (Ninlaro).

Kaspas-2 (Caspase-2) är ett enzym som tillhör en grupp av proteiner som kallas för caspaser. Caspaserna är en viktig del i apoptos, det programmerade celldödandet hos djurceller. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ner viktiga strukturer inne i cellen så att den kan avlida på ett kontrollerat sätt.

Kaspas-2 är speciellt intressant eftersom det verkar vara involverat i flera olika signalvägar som leder till apoptos, och det har visats att det kan fungera som en "initieringskaspas" i vissa fall. Det betyder att Kaspas-2 är ett av de första enzymen som aktiveras när apoptosen startar.

Utöver sitt roll i apoptos har Kaspas-2 också visat sig ha en roll i cellcykeln, inflammation och neurodegenerativa sjukdomar.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Gliotoxin är ett sekundärt metabolit som produceras av vissa svampar, inklusive vissa arter av släktet Aspergillus och Penicillium. Det är en toxisk substans som kan skada eller till och med döda celler, särskilt glialceller i hjärnan. Gliotoxin har också visat sig ha immunosuppressiva egenskaper, vilket betyder att det kan förhindra eller minska den immuna responsen hos levande organismer. Den exakta mekanismen bakom gliotoxins toxicitet och immunsuppressiva effekter är inte fullständigt känd, men forskning pågår fortfarande för att klargöra dessa aspekter av substansen.

Bcl-associated death protein, även känt som Bcl-associated X protein eller Bax, är en protein som hör till Bcl-2 familien och spelar en viktig roll i reguleringen av cellens apoptos (programmerad celldöd). Proteinet påträffas huvudsakligen i mitokondriernas yttre membran. När Bax aktiveras, kan det forma oligomerer och bilda porer i mitokondriernas yttre membran, vilket leder till frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cytosolen. Detta utlöser en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos. Därför kan Bax ha en proapoptotisk funktion och bidra till att eliminera skadade eller abnormalt fungerande celler.

'Saponaria' är ett botaniskt namn på ett släkte växter inom familjen Araliaceae, som vanligtvis kallas tvålrot eller tvålört. Denna växt innehåller saponiner, som är naturliga emulgeringsmedel som kan bilda skum när de blandas med vatten. Därför har den historiskt använts i medicinen för att behandla olika hudåkommor och som ett mildrat schampoo. I dag används tvålrot mestadels inom homeopatisk medicin.

Intracellulära membraner är membran som finns inside cellen och delar in cellens interna kompartment. Dessa membran skapar olika organeller, som mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum (ER) och golgiapparaten. Intracellulära membraner består av en dubbel lipidbilaga med en hydrofil huvuddel och en hydrofob mittdel. Proteiner är inbäddade i membranen och har viktiga funktioner som transport, signalering och katalys av biokemiska reaktioner.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Molekyler är de minsta beståndsdelarna av ett rensat, rent ämne och består vanligtvis av två eller flera atomer som är kemiskt bundna tillsammans. Molekylstruktur refererar till den specifika positionen och orienteringen av varje atom i en molekyl, inklusive de kemiska bindningarna mellan dem. Denna struktur kan ha stor betydelse för molekylets egenskaper och funktion, eftersom små förändringar i molekylstrukturen kan leda till stora skillnader i dess fysikaliska och kemiska karaktär.

Exempel: Vatten (H2O) är en enkel molekyl med en molekylstruktur som består av två väteatomer (H) bundna till en syreatom (O) genom kovalenta bindningar. Denna specifika molekylstruktur ger vattnet unika egenskaper, såsom dess höga brytningsindex och dess förmåga att agera som ett polärt lösningsmedel för många olika ämnen.

Acridine Orange is a fluorescent dye that is often used in medical research and diagnosis. It can bind to DNA and RNA, and when exposed to ultraviolet light, it emits an orange-red fluorescence. This property makes it useful for staining cells and tissues, allowing researchers and clinicians to visualize nucleic acids under a microscope.

In medicine, Acridine Orange is sometimes used in the diagnosis of certain types of infection, such as bacterial or fungal infections. It can be used to identify the presence of these organisms in clinical samples, such as blood or tissue, by staining them with the dye and observing their fluorescence under a microscope. Additionally, Acridine Orange is also used in research to study cellular processes involving nucleic acids, such as DNA replication and transcription.

It's important to note that while Acridine Orange is a valuable tool in medical research and diagnosis, it should be handled with care, as it can be toxic if ingested or inhaled.

PC12-celler är en typ av neuroendokrina celler som initialt isolerades från ett tumörväv i en fallohund (Phochoca sinensis) av olfactocellär origin. Dessa celler har sedan blivit ett viktigt verktyg inom neurovetenskapen och cancerforskningen på grund av deras unika egenskaper.

PC12-celler har en dubbelpotential, det vill säga de kan differentieras till antingen en neuronal fenotyp eller en muskel-like fenotyp beroende på vilka signalsubstanser de exponeras för. När de differencieras till en neuronal fenotyp visar de typiska nervcellsegenskaper, såsom utskott och elektrisk excitabilitet, samt bildning av synaptiska kontakter. Dessa egenskaper gör PC12-celler till ett användbart modellsystem för att studera neuronal differentiering, neurotoxicitet, neurodegeneration och neuroplasticitet.

PC12-celler är också känsliga för signalsubstanser som nerveväxtfaktor (NGF), som främjar deras överlevnad, differentiering och neuritbildning. Som ett resultat har PC12-celler använts i studier av NGF-signalering och dess roll i neuronal differentiering och överlevnad.

I cancerforskningen har PC12-celler använts som ett modellsystem för att studera neuroendokrina tumörer, särskilt small cell lung cancer (SCLC), eftersom de delar många gemensamma molekylära egenskaper.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

'Kumarin' är ett samlingsnamn för en grupp av kemiska föreningar som har en gemensam struktur, bestående av en benzenring fäst vid en lactonring. Kumarin finns naturligt i vissa växter och kan också syntetiseras konstligen.

I medicinsk kontext är kumarin mest känt som ett blodtjockningsmedel, då det verkar genom att hämma enzymet epoksidasreduktas (EC 1.8.1.5), vilket i sin tur förhindrar nedbrytningen av vitamin K och därmed minskar koaguleringen av blodet. Kumarin förekommer som aktiv ingrediens i flera läkemedel, till exempel warfarin, acenocoumarol och fenprocoumon. Dessa läkemedel används främst för att förebygga tromboemboliska sjukdomar hos patienter med högt thromboserisiko.

Det är viktigt att notera att kumarin kan också vara skadligt vid överdosering, då det kan orsaka blödningar och andra biverkningar. Därför bör läkemedel som innehåller kumarin användas under kontrollerade förhållanden och under medicinsk övervakning.

BAK (Bcl-2 Homologous Antagonist-Killer) protein is a member of the Bcl-2 family, which consists of proteins that regulate programmed cell death, also known as apoptosis. The Bcl-2 family includes both pro-apoptotic and anti-apoptotic members, and their interactions play a crucial role in determining whether a cell lives or dies.

BAK is a pro-apoptotic protein, which means that it promotes programmed cell death. It does this by forming pores in the outer membrane of the mitochondria, allowing the release of cytochrome c and other pro-apoptotic factors into the cytosol. This leads to the activation of caspases, a family of protease enzymes that carry out the destruction of cellular components during apoptosis.

BAK is kept in an inactive state by binding to anti-apoptotic Bcl-2 family members, such as Bcl-2 and Bcl-xL. When these interactions are disrupted, BAK becomes activated and can form pores in the mitochondrial membrane. This process can be triggered by various signals, including DNA damage, oxidative stress, and activation of the death receptor pathway.

In summary, BAK is a pro-apoptotic protein that plays an important role in regulating programmed cell death by forming pores in the mitochondrial membrane and releasing cytochrome c into the cytosol. Its activity is tightly regulated by interactions with anti-apoptotic Bcl-2 family members, and its dysregulation has been implicated in various diseases, including cancer and neurodegenerative disorders.

Medicinskt kan 'screening av antitumörmedel' definieras som ett systematisk och standardiserat sätt att undersöka verkan av olika läkemedel eller kombinationer av läkemedel mot cancer. Syftet är att hitta de mest effektiva behandlingarna med minsta möjliga biverkningar för en viss typ av cancer eller en specifik patientgrupp.

I ett screeningprogram för antitumörmedel kan olika metoder användas, till exempel:

1. In vitro-tester: Dessa är laboratorietester som utförs på celler i provrör. De kan användas för att undersöka hur väl cancerceller tål olika läkemedel och vilka doser som behövs för att döda dem.
2. Djurmodeller: Dessa är studier där man ger djur med cancer olika läkemedel för att se effekten på tumörväxten och överlevnaden.
3. Kliniska prövningar: Detta är studier som utförs hos människor. De kan vara fas I, II eller III-prövningar där man testar läkemedlets säkerhet, verkan och biverkningar hos allt fler patienter.

Screening av antitumörmedel är en viktig del i cancerforskningen och utvecklingen av nya behandlingsalternativ för cancerpatienter.

'Akut promyeloistisk leukemi (APL)' er en spesifikksjonsform for akutt myeloid leukemi (AML), som karakteriseres av genetiske abnormaliteter i kromosomene 15 og 17. Disse abnormalitetene fører til dannelse av en fusionprotein, PML-RARA, som forstyrrer normal differentiering og apoptose (død) av promyelocyttene, en type hvite blodceller i marven.

Denne formen av leukemi oppstår plutselig og utvikler seg raskt, derfor betegnes det som 'akutt'. Symptomene inkluderer ofte blegghet, træthed, infeksjoner, blødninger, svulminger i leveren og milten, samt eventuelle hjerne- og nervesymptomer. Behandlingen består vanligvis av kjemoterapi for å eliminere leukemisjelen og differentieringsinducerende terapi som tar vare på vitamin A-derivatet all-trans retinoic acid (ATRA) og/eller arsenikkforbindelsen arsenik trioxid (ATO), som fremmer differentieringen av promyelocyttene til mature hvite blodceller. Prognosen for APL har forbedret seg betydelig de siste årene, og mange pasienter kan nå langvarig remissjon eller helbredelse.

Rabdosia er en slægt af planter i mint-familien (Lamiaceae). Det er en østasiatisk slægt med omkring 60 arter, hovedsageligt fundet i Kina og Japan. Nogle arter af Rabdosia har medicinske anvendelser i traditionel kinesisk medicin (TCM).

En af de mest studerede arter er Rabdosia rubescens, også kendt som Dong Ling Cao. Denne art indeholder flere aktive stoffer, herunder diterpenoider og flavonoider, der har vist diverse farmakologiske effekter, såsom antibakterielle, antivirale, anti-inflammatoriske og krebsmodulerende egenskaber.

I TCM anvendes Rabdosia ofte til at behandle infektioner, inflammation og forskellige typer cancers. Dog bør det understreges, at brugen af disse planter skal overvåges af en kvalificeret sundhedspersonel, da de også kan have bivirkninger og være uafklarede i visse tilfælde.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Protamin är ett lågmolekylärt protein som utvinns från spermatozooiderna hos lax, öring och andra fiskar. Det används inom medicinen som ett starkt basiskt ämne för att neutralisera svaga syra-lösningar eller heparin, ett blodförtunnande medel.

När protamin blandas med heparin bildar de en komplex som sedan långsamt sönderfaller och ger ifrån sig heparinet tillbaka i kroppen. Detta gör att protamin ofta används efter operationer där heparin har använts för att förhindra blodproppar.

Det är viktigt att notera att överdosering av protamin kan leda till allvarliga biverkningar, inklusive lägre blodtryck och andningssvårigheter. Därför ska protamin administreras med försiktighet och under noggrann observation.

Diquat är en organisk förening som används som herbicid, det vill säga ett ämne som dödar växter. Det är en nichtifferentiierande herbicid, vilket betyder att den dödar alla delar av växten istället för att bara påverka vissa delar.

Den aktiva substansen i diquat är diquat dibromid, som är ett salt av diquationen. Diquat dibromid har formeln C12H14Br2N2 och är en orangefärgad till brun kristallinsk fast substance.

Diquat fungerar genom att störa cellernas andning, vilket leder till död av växtcellerna. Det används ofta för att kontrollera ogräs i vatten, såsom i dammar och reservoarer, samt i jordbruk för att kontrollera ogräs i odlingsmark.

Det är viktigt att hantera diquat med omsorg, eftersom det kan vara skadligt för människor och djur om det inte används korrekt. Det bör hanteras som ett farligt ämne och personer som använder det bör bära skyddskläder och andningsskydd för att minimera exponeringen.

"Chromosomal puffs" er en forældet betegnelse for specielle strukturer i kromosomer, der ses under bestemte former for cytogenetisk fremvisning, hvor de viser sig som udbulende områder. Disse "puffer" repræsenterer steder med aktiv transkription og korrektion af DNA-skader. De er særligt synlige under diffeorbelagt G-bånding, hvor de ses som lysere områder. I dag bruges i stedet mere præcise termer for at beskrive disse strukturer, såsom "loops" eller "chromosomal domains".

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Oxazepiner är en grupp av bensodiazepiner, som är ett slags läkemedel som påverkar den kemiska signaleringen i hjärnan och nervsystemet. Oxazepiner används främst för att behandla ångeststörningar och sömnsvårigheter. De fungerar genom att öka effekten av en signalsubstans som heter GABA (gamma-aminobutyrsyra), vilket leder till en dämpande effekt på hjärnaktiviteten och kan ge en lugnande, muskelavslappnande och skonsam effekt.

Exempel på oxazepiner är:

* Oxazepam (Serax)
* Temazepam (Restoril)
* Loprazolam (Dormonoct)
* Nitrazepam (Mogadon, Alodorm)

Det är viktigt att använda dessa läkemedel under kontroll av en läkare eftersom de kan vara beroendeframkallande och ha vissa biverkningar.

Fria radicaler är en term inom medicinen och biokemi som refererar till molekyler eller joner med en ospärrad elektron i sin yttersta skal. På grund av den ospärrade elektronen är de mycket reaktiva och kan attackera och oxidera andra molekyler, vilket kan leda till cellskador och sjukdomar. Fria radicaler produceras naturligt i kroppen under processer som andning och nedbrytning av näringsämnen, men deras koncentration kan öka på grund av externa faktorer som luftföroreningar, tobaksrök, ultraviolett strålning och vissa läkemedel. Renhållare, eller antioxidanter, är substanser som skyddar cellerna från skador orsakade av fria radicaler genom att neutralisera dem.

Tiomalater är ett slags lokalbedövningsmedel som används inom medicinen. Det är en ester av 2-metylbutanol och propansyra och har den kemiska formeln C10H20O4S. Tiomalater är olösligt i vatten, men lösligt i etanol och kloroform.

När tiomalater injiceras under huden eller i en muskel orsakar det en temporär smärtstillnad och förlust av känsel i området. Detta beror på att tiomalater blockerar nervimpulserna som färdas genom de nervbanor som passerar injektionsplatsen.

Tiomalater är ett vanligt val som lokalbedövningsmedel inom odontologi, men används också inom andra medicinska specialiteter såsom kirurgi och anestesi. Det har en snabb påverkan och varar i ungefär en timme, även om den exakta varaktigheten kan variera beroende på dosering, injektionsmetod och individuella skillnader.

I allmänhet anses tiomalater vara säkert och effektivt som lokalbedövningsmedel, men det kan i sällsynta fall orsaka allergiska reaktioner eller andra biverkningar. Därför bör det endast användas under medicinsk övervakning och efter en fullständig utvärdering av patientens medicinska historia och potentiala riskfaktorer.

I medicinskt sammanhang kan "färger" (engelska: "colors" eller "colours") referera till användning av färgkoder för att kommunicera viktig information, särskilt inom områden som laboratoriediagnostik och medicinsk bild.

I laboratoriediagnostiken kan olika färger användas för att indikera olika resultatnivåer av en analys. Till exempel kan ett blodprovet som testats för glukosnivåer kanske ha olika färger på resultatet beroende på om glukosnivån är normal, låg eller hög.

Inom medicinsk bild används ofta färger för att kontrastera olika strukturer och hjälpa till att tolka bilderna korrekt. Till exempel kan en MRI-skanning av hjärnan visas i olika färger för att skilja grå substans från vit substans, eller för att markera områden med skada eller sjukdom.

Det är viktigt att notera att användningen av färger kan variera mellan olika laboratorier och kliniker, så det är alltid viktigt att tolka resultaten korrekt och i sammanhang med patientens symptom och andra tester.

Tosyllysine Chloromethyl Ketone (TLCK) er ikke direkte en medisinsk definisjon, men snarere en kjemisk forbindelse som brukes i biokjemisk forskning. Det er ein proteinhinhibitor, det vil si ein stoff som hindrar en eller fle proteiners funksjon.

TLCK har specifikt vore blitt brukt i forsking for å inhabilisere serinproteasene, en type enzym som spiller en viktig rolle i mange fysiologiske prosesser i kroppen, men som også kan være involvert i ugunstige prosesser som inflammasjon og kraftig endring av proteiner som fører til sykdom.

Så TLCK er egentlig en kjemisk forbindelse som brukes innenfor biokjemisk forsking for å undersøke serinproteasers funksjon og regulering. Det er ikke noe som normalt vil bli nevnt i en medisinsk sammenheng utenfor denne konteksten.

Topoisomerase I inhibitors are a class of medications that work by targeting and inhibiting the function of topoisomerase I, an enzyme that plays a crucial role in the replication and transcription of DNA. By inhibiting this enzyme's activity, these drugs prevent the relaxation of supercoiled DNA, which is necessary for the normal functioning of the cell's genetic machinery.

Topoisomerase I inhibitors are used in cancer treatment because they can selectively target and kill rapidly dividing cells, such as cancer cells. These drugs work by causing DNA damage that leads to apoptosis (programmed cell death) in cancer cells. However, topoisomerase I inhibitors can also affect normal cells, which can lead to side effects.

Examples of topoisomerase I inhibitors include camptothecin and its derivatives, such as irinotecan and topotecan. These drugs are used to treat a variety of cancers, including colon, lung, ovarian, and cervical cancer.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

Ion är en atom eller molekyl som har fått ett överskott eller brist på elektroner, vilket gör att de blir elektriskt laddade. En positivt laddad ion kallas katjon och bildas när ett atom eller molekyler förlorar en eller flera elektroner. En negativt laddad ion kallas anjon och bildas när ett atom eller molekyl vinner extra elektroner. Ionen spelar en viktig roll inom olika områden som exempelvis i biologiska processer, i luften och i vattnet.

I medicinsk kontext kan joner ha betydelse för exempelvis elektrolytbalansen i kroppen. Vatten innehåller joner såsom natrium (Na+), Kalium (K+), Klorid (Cl-), Magnesium (Mg2+) och Calcium (Ca2+). Dessa joner är viktiga för att underhålla en normal nerv- och muskelfunktion, hjärtverksamhet och vätskebalans. Förändringar i koncentrationen av dessa joner kan leda till olika medicinska tillstånd som exempelvis dehydrering, elektrolytförgiftning eller störningar i hjärtverksamheten.

Peroxiddismutas är ett enzym som katalyserar nedbrytningen av väteperoxid (H2O2) till vatten (H2O) och syrgas (O2). Reaktionen kan skrivas som:

2H2O2 -> 2H2O + O2

Detta enzym är viktigt för att skydda celler från skadan orsakad av väteperoxid, som kan vara toxiskt i höga koncentrationer. Peroxiddismutas förekommer naturligt i många levande organismer, inklusive människor. Det finns också artificiella peroxiddismutaser som används i industriella tillämpningar, till exempel för att avlägsna väteperoxid från avloppsvatten eller för att skydda material från korrosion orsakad av väteperoxid.

Sädesförvaring är ett medicinskt begrepp som refererar till att män lagrar sperma, ofta med hjälp av kryogen konservering, för senare användning i reproduktionssyfte. Detta kan vara användbart för män som kommer att genomgå behandlingar som kan påverka deras fertilitet, såsom cancerbehandlingar, eller för par som vill skjuta upp barnandet av olika anledningar. Sperman konserveras vanligtvis i en sädesbank och kan vara lagrad under mycket låga temperaturer (-196°C) under en längre tid utan att förlora sin vitalitet eller fertilitet.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

'Membranpotential' refererer til den elektriske spænding, der opretholdes over cellemembranen i levende celler. Dette potential er skabt af forskellige ioner, som sodium (Na+), kalium (K+), calcium (Ca2+) og klorid (Cl-), der har forskellig koncentration på hver side af cellemembranen. I hviletilstand er membranpotentialet negativt, da der er en højere koncentration af negative ladninger inde i cellen end udenfor. Dette skyldes især forskellen i koncentration af K+ og Na+ ioner på hver side af cellemembranen.

I membranpotentialet spiller natrium-kalium-pumpen en vigtig rolle, idet den pumper to kaliumioner ind i cellen for hvert tre sodiumioner, der pumpes ud. Dette bidrager til at opretholde den negative ladning inde i cellen og sikre et stabil membranpotential.

Membranpotentialet kan ændres under forskellige fysiologiske processer som eksempelvis nerveimpulser, muskelkontraktioner og celldifferentiering. Disse ændringer i membranpotentialet er nødvendige for cellernes normale funktion og kommunikation med hinanden.

Kalpainer är en grupp av proteas som spelar en viktig roll inom cellers proteinsönderfall och signaltransduktion. De är kalcium-avhängiga cysteinproteaser, vilket betyder att de behöver calciumjoner för att vara aktiva och att deras verksamhet involverar att spjälka proteiner i peptidband med hjälp av en cysteinresidue. Kalpainer delas in i två huvudgrupper: calpain 1 (även kallat µ-kalpain) och calpain 2 (även kallat m-kalpain). Dessa två isoformer är de vanligast förekommande, men det finns också andra mindre vanliga isoformer. Kalpainer har en rad olika funktioner inom cellen, bland annat att reglera cytoskelettet, aktivera och inaktivera andra proteiner samt påverka celldelning och apoptos (programmerad celldöd).

Poly(A) difosfatribos, eller PAP, är ett enkelsträngat RNA-molekyl som består av flera adeninbaser följda av två fosfatgrupper. Det produceras under mRNA-syntesen i cellen och tjänar som en ingångspunkt för att addera poly(A)-svansen till 3'-slutet av eukaryot mRNA. Denna process kallas polyadenylering och är viktig för stabilitet, transport och translasjon av mRNA.

A cell-free system är en definierad miljö utanför levande celler där biokemiska reaktioner kan ske med hjälp av extrakterade intracellulära komponenter, till exempel enbart ribosomer, enzymer eller andra proteiner. Detta möjliggör studier och manipulationer av specifika biologiska processer utan att behöva ta hänsyn till komplexiteten hos hela celler.

Exempel på cell-free system är:

1. In vitro translationssystem: Detta system består av extrakterade ribosomer, tRNA, enzymer och andra proteiner som behövs för att syntetisera protein från mRNA in vitro.
2. PCR (Polymerase Chain Reaction): Även om detta inte är ett proteintranslationssystem, använder man en polymeras, enzymet som kopierar DNA, i en cell-free miljö för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
3. Cell-free glykolys: Genom att extrahera glykolytiska enzymer och substrater från celler kan man skapa ett system där man kan studera energiproduktionen i glykolysen utan att behöva oroa sig för andra cellulära processer.

Cell-free system används ofta inom grundläggande forskning, syntetisk biologi och medicinsk forskning för att studera och utveckla nya terapeutiska strategier.

JNK (c-Jun N-terminal kinase) är en typ av mitogenaktiverad protein kinas (MAPK) som spelar en viktig roll i signaltransduktionen och regleringen av cellers proliferation, differentiering, apoptos och överlevnad. JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är en grupp enzymer som aktiveras av olika stressfaktorer och signalsubstanser, vilket leder till fosforylering av flera transkriptionsfaktorer och andra proteiner. Denna fosforylering påverkar proteinernas funktion och aktivitet, vilket i sin tur kan leda till olika cellulära responsar som exempelvis inflammation, immunresponser och apoptos (programmerad celldöd). JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är involverade i en rad fysiologiska processer såväl som i patofysiologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

'Oxidanter' är inom biokemi och medicin ett ämne som kan acceptera elektroner från ett annat ämne i en kemisk reaktion. När detta händer oxideras det ämne som ger ifrån sig elektronerna, medan oxidanten reduceras. Oxidanter är ofta mycket reaktiva och kan skada celler och vävnader i kroppen genom att oxidera viktiga biomolekyler som proteiner, lipider och DNA. Exempel på naturligt förekommande oxidanter inkluderar syre (O2), väteperoxid (H2O2) och hydroxylradikaler (•OH). Överproduktion av oxidanter kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom åldersrelaterade skador, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

Gammastrålar är en form av ioniserande strålning, bestående av fotoner med mycket hög energihalt. De har den kortaste våglängden och högsta frekvensen inom elektromagnetiska spektret, och kan penetrera genom många material, inklusive människokroppen. Gammastrålning produceras ofta som en konsekvens av radioaktivt sönderfall eller i samband med vissa subatomära processer. Den kan vara skadlig för levande vävnad och är därför en hälsorisk när människor utsätts för höga doser.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Mitokondriella proteiner är proteiner som finns i mitokondrier, de energiproducerande organellerna i celler. Mitokondrier har sitt ursprung från bakterier och innehåller därför två separata set av gener, en uppsättning kodad av DNA i mitokondrien (mtDNA) och en annan uppsättning kodad av DNA i cellkärnan (nukleärt DNA).

Mitokondriella proteiner kan delas in i två grupper beroende på var de genereras:

1. Proteiner som kodas av mtDNA: Detta inkluderar 13 proteiner som är involverade i oxidativ fosforylering, ett process där energi utvinns från näringsämnen genom andning. Dessa proteiner är subenheter till de fyra komplex som utgör den elektrontransportkedja som producerar ATP (adenosintrifosfat), den huvudsakliga energibäraren i celler.
2. Proteiner som kodas av nukleärt DNA: Detta är den största gruppen mitokondriella proteiner, med uppskattningsvis 1 000-1 500 olika proteiner. Dessa proteiner är involverade i en mängd olika funktioner inom mitokondrien, såsom oxidativ fosforylering, metabolism av aminosyror och fettsyror, hemosyntes, apoptos (programmerad celldöd) och andra cellulära processer.

Många sjukdomar kan orsakas av mutationer i gener som kodar för mitokondriella proteiner, vilket kan leda till en brist på energiproduktion och cellskador. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar mitokondriell neurogastrointestinal syndrom (MNGIE), Leighs sjukdom och mitokondriell encefalomyopati.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

En Kelatkomplexbildare är ett läkemedel eller en biokemisk substans som kan bilda stabila komplex med vissa metallioner, vilket underlättar deras utschelningsprocess från kroppen. Detta är särskilt användbart vid förgiftningar orsakade av tungmetaller som bly, kvicksilver och kadmium, där kelatkomplexbildarna hjälper till att minska absorptionen och öka elimineringen av dessa toxiner. Exempel på kelatkomplexbildare inkluderar dimerkaprol (BAL), edetat (CaNa2EDTA) och pennicillamin.

Fytoterapi definieras som användning av växtbaserade produkter, såsom extrakt från hela växten eller delar av den, till exempel blad, rötter eller bär, för att förbättra hälsa och välbefinnande eller för att förebygga, lindra eller behandla sjukdomar. Detta inkluderar användning av kryddor, örter och andra naturliga produkter som är baserade på växter. Fytoterapi kan vara en komplementär och alternativ metod till konventionell medicinsk behandling eller kan användas tillsammans med den. Det är viktigt att notera att effekterna och säkerheten av fytoterapi kan variera beroende på produktens kvalitet, dosering och individuella reaktioner. Innan man börjar använda någon form av fytoterapi rekommenderas det att diskutera med en läkare eller annan medicinsk expert för att undvika potentiella risker och interaktioner med andra behandlingar.

Lipidperoxidering är en kemisk reaktion där fria syreradikaler reagerar med och oxiderar lipider, särskilt omega-3 och omega-6 fettsyror i cellmembranen. Denna process skapar lipidperoxider som kan skada cellmembranet och leda till celldöd. Lipidperoxidering har visats vara involverad i flera sjukdomar, inklusive hjärt-kärlsjukdomar, cancer och neurodegenerativa sjukdomar. Antioxidanter kan hjälpa att skydda mot lipidperoxidering genom att neutralisera fria syreradikaler och förhindra skador på cellmembranen.

Aconitin är ett starkt neurotoxin som kan hittas i vissa arter av stormhattsläktet (Aconitum). Det är den aktiva substansen i växtens rötter och är mycket giftig. Aconitin påverkar hjärt- och nervsystemet hos människor och djur, och kan orsaka among annat yrsel, kramp, andningsstörningar, och i extrema fall till och med dödsfall.

Afidikolin är ett annat namn på aconitin, och används sällan idag. Det är viktigt att vara mycket försiktig när man hanterar växter som innehåller denna substans, och det rekommenderas starkt att inte konsumera dem på något sätt.

Cyclosporin, också känt som cyclosporine A, är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra organavstötning efter transplantation och behandla autoimmuna sjukdomar. Det verkar genom att hämma T-cellers aktivering och därmed undertrycka det immuna svaret. Cyclosporin är ett cyklisk peptid som isolerades från jordsvampen Tolypocladium inflatum (tidigare känd som Cylindrocladium lichenicola).

Cykasin är egentligen en förvrängd beteckning på cyclosporin och kan vara förvirrande. Det korrekta namnet på läkemedlet är cyclosporin eller cyclosporine A.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

'Odlingssubstrat, serumfria' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och betyder på svenska ungefär 'odlingsmedium, serumfritt'.

Ett odlingsmedium är en näringsrik lösning som används för att odla bakterier, celler eller vävnader utanför ett levande väsen. Olika arter av mikroorganismer och celler har olika behov av näring och livsvillkor, vilket gör att det finns en mängd olika odlingsmedier som kan anpassas efter vad som ska odlas.

'Serumfri' betyder att serum, ett proteinrika vätska som utvinns från blod, inte ingår i odlingsmediet. Serum används ofta som en källa till näring och tillväxtfaktorer när man ska odla celler, men det finns också situationer där man vill undvika serum för att undvika påverkan från dess innehåll av till exempel växthormoner eller tillväxtfaktorer. I stället kan man använda en serumfri odlingsmedie som istället innehåller andra substanser som kan ersätta serums funktion.

Fenantridiner är en grupp organiska föreningar som innehåller ett fenantridin-skelett, vilket består av tre bensenringar konjugerade med varandra. Fenantridin självt är aromatisk och har reaktiva positioner som kan undergå kemiska reaktioner, till exempel elektrofila substitutioner.

Fenantrider förekommer naturligt i vissa växter och djur, men de flesta fenantrider som används inom medicinen är syntetiska. De har visat sig ha potential inom olika områden, till exempel som antimalarika, antiinflammatoriska och analgetiska medel.

Ett exempel på en fenantridin som används inom medicinen är kinin, ett alkaloid förening som utvinns från kinabarken och har länge använts som smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriskt medel.

Triterpener är en typ av organiska föreningar som består av 30 kolatomer arrangerade i fyra kondenserade isoprenenheter. De förekommer naturligt i växter, djur och mikroorganismer och har en mångfald biologiska aktiviteter, inklusive antiinflammatoriska, immunmodulerande och cytotoxiska effekter. Triterpener kan vara förenade med kolhydrater och bildar då glykosider, som är viktiga naturliga produkter med medicinsk potential. Exempel på triterpener inkluderar betulin, oleanolsyra och ursolsyra.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Daktinomycin, även känt som aktinomycin D, är ett antibiotikum och ett typiskt medel i en grupp av substanser kallade cytotoxiska antibiotika. Det används vanligtvis som en cancerbehandling, särskilt för behandling av sarcom, vissa typer av karciном och germ cell tumörer.

Daktinomycin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och stoppa celldelningen, vilket orsakar celldöd. Det kan också ha en negativ effekt på normala celler, men dessa celler tenderar att ha en högre förmåga att reparera sig själva än cancerceller.

Sidan på är ett medicinskt lexikon där du kan hitta mer information om Daktinomycin:

Naftokinoner är en grupp organiska föreningar som innehåller naftalen, ett aromatiskt kolväte med två bensenringar fästade till varandra, och en kinonstruktur. Kinonen är en funktionell grupp bestående av två karbonylgrupper (C=O) som sitter på antingen samma kolatom eller på intilliggande kolatomer i molekylen.

Naftokinoner kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa växter och mikroorganismer, eller syntetiska. De har en rad biologiska aktiviteter och används inom olika områden, bland annat som antioxidanter, antibiotika, antimykotika och kinasedepletere. Exempel på naturligt förekommande naftokinoner är juglon från blad av svarttjärnen (*Juglans nigra*) och vitamin K1 (fylloquinon) som finns i gröna växtdelar. Syntetiska naftokinoner innefattar till exempel plivitakvelat, ett läkemedel mot hjärtsvikt.

Även om naftokinoner har potential att vara användbara som läkemedel så kan de också ha toxicologiska effekter vid höga koncentrationer eller långvarig exponering. Vissa studier har visat att vissa naftokinoner kan ha cancerframkallande, hormonstörande och mutagena effekter. Därför bör exponeringen för naftokinoner begränsas till de nivåer som är säkra för människor och djur.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

Enzymprekursorer, även kända som zymogener eller proenzymiter, är biologiska molekyler som fungerar som inaktiva föregångare till enzymer. De aktiveras genom att undergå en process kallad aktivering, där en del av prekursormolekylen tas bort eller modifieras, vilket resulterar i en aktiv enzymmolekyl. Denna mekanism hjälper till att kontrollera och reglera enzymsaktiviteten i celler och kroppsvätskor, såsom blodet.

Exempel på vanliga enzymprekursorer inkluderar trypsinogen (aktiveras till trypsin), chymotrypsinogen (aktiveras till chymotrypsin) och pepsinogen (aktiveras till pepsin). Dessa enzymer är viktiga för protein- och peptidnedbrytning i mag-tarmkanalen. Andra exempel på enzymprekursorer är protrombin (aktiveras till trombin) och prokarboxypeptidas (aktiveras till karboxypeptidas), som är involverade i blodkoagulering och proteinsyntes respektive.

I medical terms, 'mitos' refererar till den process som celler genomgår för att dela sig och reproducera sin DNA. Mitosen är en typ av celldelning där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Under mitosen separeras kromosomerna, replikeras och distribueras jämnt till varsin dottercell. Denna process är väsentlig för tillväxt, healing, och cellulär repair i levande organismer.

"Hydrolys" är ett medicinskt eller kemiskt begrepp som refererar till nedbrytning av en molekyl med hjälp av vatten. Detta sker ofta när en kemisk bindning mellan två substanser (som vanligtvis är proteiner, kolhydrater eller ester) bryts ner i två delar med hjälp av en vattenmolekyl. Denna reaktion resulterar i att den ena delen av molekylen får en extra hydroxylgrupp (-OH) och den andra delen får en extra väteatom (H+).

Processen kallas för "hydrolys" eftersom den innebär att en molekyl splittras upp ("lysis") med hjälp av vatten ("hydro"). Hydrolys kan ske spontant under specifika förhållanden, men kan också katalyseras med hjälp av enzym eller starka syror/baser.

Sädesuttömning, även känd som ejakulation eller "komma", är en fysiologisk process där mannen utsöndrar sädesvätska från penis. Detta händer vanligtvis under sexuell stimulans och orgasm, men kan också inträffa spontant under sömnen (nocturnal emission eller "nattlig polning").

Sädesvätskan består av flera komponenter, inklusive spermier, som produceras i de bakre delarna av testiklarna, och sekret från prostata glanden och sammanflödet av Cowper, två körtlar belägna under urinblåsan. Under sexuell stimulans pumpas blod till penis, vilket orsakar en erektion, och när den slutliga nivån av excitation uppnås leds spermierna och sekretet ut från penis via uretra, en tunnel som går genom penis.

Det är värt att notera att det inte behöver finnas en direkt koppling mellan sädesuttömning och samlag; det kan också ske vid självstimulering eller i samband med drömmar om sexuella aktiviteter.

En 'tekniker för fertilitetsbehandling' (engelska: 'fertililty technician') är en individ som är utbildad och certifierad att arbeta med assisted reproductive technologies (ART) inom medicinsk behandling av ofrivillig barnlöshet. Deras huvudsakliga uppgifter innefattar att hantera, preparera och bevara gameter (ägg och/eller spermier), utför ultraljud under oocyte retrieval ( ägg-punktion) procedurer, och utföra laboratorieprocedurer såsom insemination, intracytoplasmisk spermieinjektion (ICSI) och embryokultur. De arbetar vanligtvis under läkares övervakning i en fertilitetsklinik eller ett reproduktionsmedicinskt centrum.

"Cell protection" refers to the various mechanisms and processes that protect cells from damage or stress that can lead to disease, aging, or cell death. This can include:

* Antioxidant defense systems that neutralize reactive oxygen species (ROS) and other free radicals.
* DNA repair mechanisms that fix damaged DNA and prevent mutations.
* Heat shock response, which protects cells from protein misfolding and aggregation caused by heat or other stressors.
* Autophagy, a process by which cells recycle and degrade damaged organelles and proteins to maintain cellular homeostasis.
* Apoptosis, programmed cell death, which eliminates severely damaged or abnormal cells to prevent the spread of disease.

These mechanisms can be activated in response to various stressors such as radiation, chemicals, heat, oxidative stress, and inflammation. A failure in these protective mechanisms can lead to diseases such as cancer, neurodegenerative disorders, and aging-related diseases.

Matrix-assisted laser desorption/ionization mass spectrometry (MALDI-MS) är en metod inom masspektrometri som används för att identifiera och karaktärisera biologiska molekyler, särskilt proteiner och peptider.

I denna teknik desorberas och ioniseras molekylerna med hjälp av en laser, vilket innebär att de får ett elektriskt laddat tillstånd. För att underlätta detta används en matrix, som är ett organisk ämne som absorberar laserenergin och hjälper till att överföra laddningen till molekylen.

Matrix-assistent laserdesorption/ionization (MALDI) är en så kallad "hårda" joniseringsmetod, vilket innebär att den kan användas för att jonisera stora och komplexa molekyler som proteiner. Det gör MALDI-MS till en mycket användbar metod inom proteomik, där man studerar proteiner och deras interaktioner i levande system.

MALDI-MS kan användas för att bestämma molekylvikten hos okända ämnen, vilket är en viktig egenskap när det gäller att identifiera och karakterisera biologiska molekyler. Den kan också användas för att undersöka hur olika molekyler interagerar med varandra, till exempel när proteiner binder till små molekyler som läkemedel eller toxiner.

I medical terms, 'Tree' refererar vanligtvis till en benämning på ett vävnadsstrukturellt eller morfologiskt begrepp, snarare än en botanisk definition. En "tree" i medicinsk kontext är en struktur som har grenar och noder, vilket kan användas för att beskriva något som liknar ett träd, såsom:

1. En nervcell (neuron) med dess dendriter (grenarna) och axonen (stammen).
2. En arterioventrikulär (A-V) knut i hjärtat där blodkärlen delar sig (grenar) för att försörja olika delar av hjärtmuskeln.
3. En lungvägg med bronki (stammen) och bronkioler (grenarna).
4. Ett kärl i njuren som delar upp sig i mindre kärl (trädstruktur).

Det är viktigt att notera att den medicinska användningen av "tree" inte direkt syftar till en levande trädbild, utan snarare på något som har en liknande struktur med grenar och noder.

2-Chloradenosine är ett derivat av adenosin, ett endogent nukleosid som förekommer i alla levande celler. Adenosin har en betydande roll inom signalsubstanser och reglerar flera fysiologiska processer, till exempel hjärtverksamhet, blodflöde, nervimpulsöverföring och celldelning.

2-Chloradenosine är en syntetisk substans som har utvecklats för medicinsk användning. Den har visat sig ha potential inom cancerbehandling, särskilt vid levercancer och akut myeloisk leukemi (AML), genom att hämma celldelningen och aktivera apoptos (programmerad celldöd) i cancerceller.

I medicinsk kontext kan 2-chloradenosin definieras som: "Ett syntetiskt derivat av adenosin med kemisk formel 2-Cl-C6H5N5O4, som har visat sig ha cytostatiska och immunomodulerande egenskaper. Den har studerats för sin potential inom cancerbehandling, särskilt vid levercancer och akut myeloisk leukemi (AML)."

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

MITOKONDRIEMEMEMBRANER: Mitokondrier är cellers kraftverk och innehåller två membran som har viktiga funktioner för celldrift. Det yttre mitokondriemembranet är ett relativt tunt, semipermeabelt lipidbilaga som tillåter små molekyler att diffundera fritt. Det inre mitokondriemembranet är en mycket mer selektiv barriär med ett stort antal proteiner ingraverade i det, och det är här där elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering sker, vilket genererar ATP som cellen använder för energi. Mitokondriens inre membran har många veck eller plikor, kallade kristae, som ökar ytan där dessa processer kan äga rum. De två mitokondriemembranerna är också involverade i andra celldefinitionsprocesser, såsom apoptos (programmerad celldöd) och calciumreglering.

Mitochondrial dynamics refer to the processes that regulate the shape, size, distribution, and quality control of mitochondria within cells. These dynamic processes include mitochondrial fusion (the joining of two mitochondria into one), fission (the splitting of one mitochondrion into two), transport (movement along cytoskeletal structures), and mitophagy (selective degradation of damaged or dysfunctional mitochondria by autophagy). These processes are crucial for maintaining a healthy mitochondrial network, adapting to changes in cellular energy demands, and eliminating damaged mitochondria. They are regulated by various proteins, many of which are conserved from yeast to humans. Dysregulation of mitochondrial dynamics has been implicated in several diseases, including neurodegenerative disorders, cardiovascular diseases, and cancer.

Övergående hjärnischemi (TIA eller transitori ischemisk attack) är en plötslig, tillfällig och oftast reversibel störning av cerebral cirkulation som orsakas av ett blodflödesrubbning i hjärnan. Detta resulterar i en brist på syre- och näringsämnen till en del av hjärnbarken, vilket kan leda till neurologiska symtom som varar från några minuter till upp till 24 timmar.

Symptomen på övergående hjärnischemi kan variera beroende på vilken del av hjärnan som drabbas, men de kan inkludera:

* Svårigheter att tala eller förstå språk
* Förlust av känsel eller rörelseförmåga på ena sidan av kroppen

Övergående hjärnischemi är ett allvarligt varningsläte för en potential snart kommande hjärninfarkt (slaganfall) och kräver omedelbar medicinsk utvärdering och behandling.

En hydroxylgrupp är en funktionell grupp inom kemi, som består av en syreatom (O) och en väteatom (H) som är bundna till varandra (-OH). Denna grupp kan förekomma i många olika sorters organiska molekyler, inklusive alkoholer, fenoler och karboxylsyror. Hydroxylgruppen har stark polaritet på grund av den negativa laddningen som delas mellan syreatomen och väteatomens proton, vilket gör att hydroxylgruppen kan ingå i vattenbundna nätverk och delta i kemiska reaktioner som innebär överföring av protoner.

I'm sorry for any confusion, but "Hypotrichida" is not a medical term or concept. It is actually a taxonomic category used in the classification of ciliates, which are a group of unicellular organisms with hair-like structures called cilia. Hypotrichida is a order within the class Kinetoplastida, which consists of ciliates that have a complex pattern of ciliary arrangement and movement. It is not a term used in human or animal medicine.

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

Ekologi är en gren inom biologin som studerar djurs, växters och mikroorganismernas förhållande till varandra och deras gemensamma miljö. I medicinskt sammanhang kan begreppet "ekosystem" användas för att beskriva de interaktioner som sker mellan olika levande varelser (biota) och deras fysiska omgivning inom en specifik miljö, till exempel i en människokropp.

Ett ekosystem inom en människokropp kan bestå av olika arter som samverkar, såsom bakterier, svampar och celler, tillsammans med deras fysiska miljö, till exempel olika typer av vävnader och kemiska signaler. Exempel på ekosystem inom människokroppen är matsmältningssystemet, andningssystemet och huden. Dessa ekosystem har en viktig roll för att underhålla homeostas, det vill säga att hålla kroppens olika system i balans och funktionsdugliga.

I medicinsk kontext kan studiet av ekosystem inom människokroppen vara viktigt för att förstå hur olika sjukdomar och hälsotillstånd påverkar interaktionerna mellan levande varelser och deras miljö, och hur man kan utveckla terapeutiska strategier för att behandla dessa tillstånd.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.

I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.

Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Apoptotic Protease-Activating Factor 1 (APAF-1) är en proteinmolekyl som spelar en central roll i regleringen av apoptos, eller programmerad celldöd. APAF-1 aktiverar en grupp enzymer kända som caspaser, som är involverade i nedbrytningen och klarningen av cellens komponenter under apoptos. När cellen utsätts för skada eller stress kan proteinet cytochrom c frisättas från mitokondrierna och binder till APAF-1, vilket leder till att en multiproteinkomplex bildas som kallas apoptosom. Denna komplex aktiverar caspaser, vilket i sin tur orsakar nedbrytning av cellens struktur och innehåll, och slutligen ledde till celldöd.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Den Golgi-apparaten är ett organell i eukaryota celler som är involverad i modifiering, sorting och transport av proteiner och lipider. Det består av staplade, flercelliga säckar, cisternor, som är arrangerade i parallella rader och omges av ett membransystem. Proteiner och lipider transporteras in i Golgi-apparaten i en vesikel från det endoplasmatiska nätverket (ER), där de modifieras genom en serie av processer, inklusive glykosylering, sulfatisering och fosforylering. Efter att ha blivit modifierade transporteras proteiner och lipider sedan ut från Golgi-apparaten i vesiklar till olika delar av cellen eller förpackas in i sekretoriska granuler som kommer att släppas ut från cellen.

Formazan är ett blått till svart insolubelt pigment som bildas när certaine aromatiska diaminer och phenoler oxideras. Inom medicinen används formazaner ofta i histologiska färgningsmetoder för att visualisera specifika strukturer i vävnader, framför allt mitokondrier. Ett exempel på en sådan färgningsmetod är formazanfärgningen med triphenylteтраzoliumchlorid (TTC). Vid denna typ av färgning reduceras TTC av levande celler till formazan, vilket ger upphov till en röd färg som kan ses i vävnaden. Om cellerna dör kommer de inte längre att kunna reducera TTC till formazan, och därför kommer de att förbli färglösa. På det sättet kan man använda denna metod för att undersöka cellevitaliteten i olika vävnader.

Sömnbrist definieras som en subjektiv upplevelse av otillräcklig sömn eller sömnysselighet, ofta i kombination med en minskad prestationsförmåga under dagtime. Det kan bero på olika orsaker, såsom sömnstörningar, stress, depression, vissa mediciner eller droger, eller fysiska sjukdomar. I allvarliga fall kan det leda till sömnapné, trötthet, koncentrationssvårigheter och sänkt immunförsvar.

Kamptecin är ett starkt kemoterapeutiskt läkemedel som används i behandlingen av cancer. Det är en naturligt förekommande substans som isoleras från växten Camptotheca acuminata.

Kamptecin fungerar genom att hämma en specifik typ av enzym, topoisomeras I, som är involverat i DNA-replikationen och transkriptionen i cancerceller. Genom att hindra denna process kan kamptecin orsaka död av cancerceller.

Det finns två formler av kamptecin som används inom medicinen: irinotecan och topotecan. Dessa läkemedel ges vanligen intravenöst och används ofta i kombination med andra behandlingar, såsom strålbehandling eller andra kemoterapeutika.

Även om kamptecin har visat sig vara effektivt inom cancerbehandling, kan det också orsaka allvarliga biverkningar, såsom diarré, illamående och minskad röda blodkroppar. Dessa biverkningar behandlas vanligen med andra läkemedel eller genom att justera dosen av kamptecin.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Kväveoxiddonatorer är en typ av enzym som främjar eller katalyserar bildandet av kväveoxid (NO) och relaterade molekyler. Dessa enzymer spelar en viktig roll i regleringen av vissa fysiologiska processer, såsom blodflöde, signaltransduktion och neurotransmission. Exempel på kväveoxiddonatorer inkluderar nitrogenmonoxids syntas (NOS) och xantinoxidas.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Acetaminophen, även känt som paracetamol, är en vanlig aktiv ingrediens i många både prescription- och over-the-counter (OTC) läkemedel. Det används främst för att behandla smärta och minska feber. Acetaminophen fungerar genom att blockera en specifik typ av prostaglandin-syntas, vilket hjälper att reducera smärta och sänka kroppstemperatur.

Det är ett av de mest populära smärtstillande medlen i världen på grund av sin låga toxicitet och milda biverkningar jämfört med andra analgetika, såsom aspirin och icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID). Acetaminophen är effektivt mot många typer av smärta, inklusive huvudvärk, tandvärk, menstruationssmärtor, muskel- och ledsmärtor, och efteroperationella smärtor.

Acetaminophen finns i en rad olika former, såsom tabletter, kapslar, vätskor, och rektala suppositorier. Det är viktigt att följa doseringsrekommendationerna noga eftersom överdosering kan leda till allvarliga skador på levern och i värsta fall död.

Som en läkare i Sverige kommer jag att ge dig en definition av "skyddsmedel" på svenska, eftersom det kan vara viktigare för dig att förstå begreppet inom ett medicinskt sammanhang på din modersmål.

Skyddsmedel är produkter eller metoder som används för att förebygga smitta och spridning av infektionssjukdomar. Detta kan omfatta en rad olika tillämpningar, beroende på sammanhanget. Till exempel kan skyddsmedel innebära användandet av kondomer för att minska risken för sexuellt överförbara infektioner (SVI) eller användandet av handskor och desinfektionsmedel för att förebygga smitta vid vård av sjuka eller skadade. Skyddsmedel kan också innefatta vaccinationer som ger immunitet mot specifika sjukdomar.

I allmänhet är syftet med skyddsmedel att minska risken för smitta och infektion, vilket i sin tur bidrar till en bättre allmän folkhälsa.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.