CCR5-receptorer
CCR2-receptorer
CCR1-receptorer
CCR7-receptorer
CCR4-receptorer
CCR3-receptorer
CCR6-receptorer
CCR8-receptorer
CCR10-receptorer
CCR-receptorer
Kemokinreceptorer
CC-kemokiner
CCL5-kemokin
CXCR4-receptorer
HIV-receptorer
HIV-1
Makrofaginflammatoriska proteiner
CCL4-kemokin
CCL19-kemokin
CCL20-kemokin
CCL21-kemokin
CCL3-kemokin
Kemotaxi, leukocytär
CXCR3-receptorer
CCL2-kemokin
Kemokiner
CCL1-kemokin
CCL22-kemokin
CCL17-kemokin
CCL11-kemokin
Cytokinreceptorer
Kemotaxi
HIV-höljeprotein gp120
CD4-positiva T-lymfocyter
HIV-fusionshämmare
Monocyt-kemoattraherande proteiner
CD4-antigener
HIV-infektioner
Möss, knockout
Möss, inavlade C57BL
Monocyter
Flödescytometri
CCL24-kemokin
CCL7-kemokin
Celler, odlade
T-lymfocyter
Makrofager
Virusinternalisering
CCL8-kemokin
Dendritiska celler
T-lymfocytsubset
Viral Tropism
Ribonukleaser
Ligander
CCR5-receptorer är en typ av proteiner som finns på ytan av vissa vita blodceller, särskilt T-celler och monocyter. De är G-proteinkopplade receptorer som binder till specifika kemiska signaler, kallade cytokiner, i kroppen. CCR5-receptorerna är specifikt involverade i immunresponsen och inflammationen.
En av de viktigaste liganderna (bindningspartnerna) till CCR5-receptorn är ett protein som kallas RANTES (Regulated upon Activation, Normal T cell Expressed and Secreted). När RANTES binder till CCR5-receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att cellen migrerar till området där signalsubstansen har producerats.
CCR5-receptorerna har också fått stor uppmärksamhet inom forskningen kring HIV/AIDS, eftersom HIV använder sig av CCR5-receptorn för att tränga in i och infektera T-celler. Det finns en genetisk varianter av CCR5-receptorn, kallad delta32, som gör att receptorn inte fungerar korrekt. Personer som är homozygota (har två kopior) av denna variant är resistenta mot HIV-infektion.
CCR2 (C-C chemokine receptor type 2) är en typ av receptor som tillhör superfamiljen G protein-kopplade receptorer. Denna receptor binder specifikt till ett antal cytokiner, kända som CC-chemokiner, inklusive CCL2 (MCP-1), CCL7 (MCP-3) och CCL13 (MCP-4). När CCR2 aktiveras via bindning av en av dessa ligander utlöses en signalkaskad som leder till cellulära svar som exempelvis cellmigration, proliferation och inflammation.
I ett medicinskt sammanhang är CCR2-receptorer välkända för deras roll i immunförsvaret och inflammationen. De spelar en central roll i migrationen av monocyter/makrofager till områden med skada eller infektion, där de bidrar till att eliminera patogener och stimulera läkande processer. Dock kan överaktivering av CCR2-relaterade signaltransduktionsvägar leda till onormal inflammation och sjukdom, inklusive ateroskleros, diabetes och neuroinflammatoriska störningar som multipel skleros.
CCR1 (C-C chemokine receptor type 1) är en typ av G protein-kopplad receptor som binder till specifika kemokiner, proteiner som attraherar och aktiverar vita blodceller. CCR1-receptorer finns på ytan av vissa vita blodceller, inklusive neutrofiler, monocyter och dendritceller. När de aktiveras av sina respektive ligander (CC-kemokiner) leds det till celldifferentiering, migration och aktivering av immunresponsen. Dessa receptorer spelar också en roll i inflammationen och har potential som terapeutiska mål för behandling av sjukdomar som relaterade till inflammation och immunitet, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.
CCR7 är en typ av receptor som tillhör gruppen kemokinreceptorer. Det är en transmembranprotein med två extracellulära domäner och en intracellulär domän. CCR7 binder till specifika kemokiner, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar inne i cellen.
CCR7 är viktig för att reglera immunförsvaret och hematopoetisk differentiering. Det spelar också en roll i migrationen av dendritceller, T-celler och B-celler till sekundära lymfoida organ som lymfknutor och mjälte.
I medicinskt sammanhang kan abnormaliteter i CCR7-funktion vara associerade med olika sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.
CCR4-receptorer är en typ av receptorer som tillhör kemokinreceptorerna och är belägna på ytan av vissa celler inom det immunologiska systemet, såsom T-celler och monocyter. De aktiveras av specifika kemokiner (små signalsubstanser) och spelar en viktig roll i cellernas migration och positionering i olika vävnader under normala förhållanden, men även vid inflammation och sjukdom. CCR4-receptorerna har också visat sig vara involverade i patologiska processer såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.
CCR3 är en typ av receptor som tillhör kemokinreceptorerna och är primarily involved in inflammation and immune responses. Specifikt binder CCR3 vissa typer av cytokiner, kända som CC-chemokiner, till cellens yta och aktiverar signaltransduktionsvägar som leder till cellulär respons såsom migration och differentiering. CCR3 är primärt uttryckt på eosinofiler, basophiler, och Th2-heliga T-celler, vilket gör det till ett viktigt mål för behandling av inflammatoriska sjukdomar som astma, eksem, och allergier.
CCR6 är en typ av receptor som tillhör gruppen CC-chemokinreceptorer. Det är en G-proteinkopplad receptor och binder specifikt till chemokinen CCL20, även känd som MIP-3α (Macrophage Inflammatory Protein-3α). CCR6-receptorn spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att reglera migration och positionering av olika celltyper, särskilt T-celler och dendritiska celler, till inflammationsfyllda områden i kroppen. Aktivering av CCR6-receptorn via länkning med CCL20 kan leda till aktivering av signalkaskader som involverar olika cellytiska processer, inklusive cellproliferation, överlevnad och cytokinproduktion.
CCR8 (C-C chemokine receptor type 8) är en typ av receptor som binder till specifika chemokiner, små proteiner som fungerar som signalmolekyler i immunsystemet. CCR8 är primarily expressed on Th2 cells, T regulatory cells (Tregs), and some other immune cell types. The ligands for CCR8 include CCL1, CCL16, CCL17, and CCL22, which are involved in the recruitment and activation of immune cells to sites of inflammation.
I medicinsk kontext kan CCR8-receptorer vara involverade i olika sjukdomar som beror på felreglering av immunsystemet, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer. Forskning pågår för att undersöka möjligheterna att utveckla terapeutiska strategier som modulerar CCR8-signalering för behandling av dessa sjukdomar.
CCR10, eller C-C chemokin receptor typ 10, är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till specifika chemokiner (små proteiner som attraherar vita blodceller). CCR10 har identifierats som en viktig receptor för att reglera cellmigrering och homing (det vill säga, vägar för att nå en viss plats i kroppen) av specifika typer av T-lymfocyter (en typ av vita blodcellar).
Chemokinen som binder till CCR10 är CCL27, även känd som cutanektin. Cutanektinet produceras huvudsakligen i huden och attraherar specifika T-lymfocyter (CD8+ T-celler) till denna region. Därför har CCR10 en viktig roll i immunförsvaret av huden, särskilt när det gäller att bekämpa infektioner som orsakas av virus och bakterier.
Förkortningen 'CCR' står för C-C chemokin receptor, vilket refererar till en grupp av receptorer som binder till specifika typer av chemokiner som innehåller två cysteinaminosyror i närheten av N-terminalen.
CCR-receptorer, eller C-C chemokinreceptorer, är en typ av receptorer som binder till specifika proteiner kända som C-C chemokiner. Dessa receptorer och deras ligander (de proteinmolekyler de binder till) spelar en viktig roll inom immunsystemet, inflammation och hematopoesis (blodcellsframställning).
CCR-receptorerna är G-proteinkopplade receptorer (GPCR) och finns på cellmembranet hos olika celltyper, inklusive leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och strukturella celler. När en C-C chemokin binder till sin respektive CCR-receptor aktiveras en signalkaskad som leder till cellyta eller celldifferentiering, migration, proliferation eller apoptos (programmerad celldöd).
Exempel på välkända CCR-receptorer inkluderar CCR1, CCR2, CCR3, CCR4, CCR5, CCR6, CCR7 och CCR8. Dessa receptorer är involverade i olika fysiologiska processer som inflammation, immunförsvar mot infektioner, hematopoesis och cancer.
I medicinsk kontext kan CCR-receptorerna vara relaterade till sjukdomar som HIV/AIDS, cancer, autoimmuna sjukdomar och allergier. Forskning pågår för att utveckla läkemedel som modulerer CCR-receptorer för behandling av dessa sjukdomar.
Kemokinreceptorer är en typ av receptor som binder till kemokiner, proteiner som fungerar som signalmolekyler inom immunsystemet och hos nervsystemet. Kemokinerna attraherar celler till specifika områden i kroppen genom att binda till dessa receptorer på cellernas yta. Detta orsakar en signalsignal som får cellen att röra sig mot källan för kemokinet (därav namnet). Kemokinreceptorerna delas in i två huvudgrupper baserat på deras struktur: CXC- och CC-kemokinreceptorer. De är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom immunförsvar, inflammation, angiogenes och cancer.
CC-chemokiner, eller CC-kemokinreceptorer, är en grupp cytokiner och deras respektive receptorproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Cytokiner är signalsubstanser som frisätts av celler och påverkar andra cellers beteende. Chemokinerna är en speciell typ av cytokiner som attraherar vita blodkroppar till områden där det finns inflammation eller skada.
CC-chemokiner är uppkallade efter att de har två närliggande cysteinrestaurer nära N-terminalen. De binder till G-proteinkopplade receptorer på vita blodkroppars yta och attraherar dem till områden med höga koncentrationer av CC-chemokiner. Detta hjälper till att koordinera immunförsvaret genom att samla vit blodceller till infekterade eller skadade områden i kroppen.
Exempel på CC-chemokiner inkluderar CCL2, CCL3, CCL4 och CCL5. Dessa chemokiner har visat sig spela en viktig roll i inflammation, immunförsvar och sjukdomsprocesser som cancer och autoimmuna sjukdomar.
CCL5, även känt som RANTES (Regulated upon Activation, Normal T-cell Expressed and Secreted), är en kemokin som påverkar immunförsvaret. Det är en liten signalsubstans som frisätts från vissa celler och binder till specifika receptorer på andra celler för att påverka deras beteende, i det här fallet rör sig cellerna till områden med högre koncentration av CCL5.
CCL5 spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler och eosinofiler, till områden med infektion eller skada. Det kan också spela en roll i patogenesen av vissa sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och autoimmuna sjukdomar.
I medicinska sammanhang refererar termen 'CCL5-kemokin' till just denna specifika signalsubstans och dess funktioner i kroppen.
CXCR4-receptorer, eller C-X-C chemokine receptor type 4, är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till den specifika chemokinen CXCL12 (även känd som stromal cell-derived factor 1, SDF-1). Dessa receptorer spelar en viktig roll inom signalsystemet för cellulär migration och homeostas, särskilt under embryonal utveckling, hematopoies och immunförsvaret.
CXCR4-receptorerna är involverade i en rad fysiologiska processer som angio- och neurogenes, hematopoies och immunresponser. Dessutom har de visat sig spela en viktig roll i patofysiologiska processer som cancer, HIV-infektion och autoimmuna sjukdomar.
I cancer konstateras överaktivering av CXCR4-receptorer ofta vilket leder till förhöjd cellmigration, invasivitet och metastasbildning. I HIV-infektion används CXCR4 som en ko-receptor tillsammans med CD4 för att underlätta virusets infektion av T-celler.
HIV (Human Immunodeficiency Virus) använder sig av två huvudsakliga receptorer på värdcellens yta för att infektionsprocessen ska kunna startas. Dessa receptorer kallas CD4 och CCR5 eller HIV-receptor och co-receptor.
CD4 är en proteinkluster som finns på ytan av vissa vita blodkroppar, särskilt T-hjälparceller (T-helper cells), B-celler och monocyter/makrofager. CD4 fungerar som en primär receptor för HIV att binda till, vilket gör cellen sårbar för infektion.
CCR5 eller co-receptorn är ett ytprotein som finns på vissa vita blodkroppar, främst T-hjälparceller och makrofager. När HIV har bundit till CD4 kan viruset sedan binda till CCR5 för att kunna tränga in i cellen och infektera den.
Det finns också en annan co-receptor, CXCR4, som används av HIV när sjukdomen har utvecklats till AIDS. CXCR4 är vanligare på T-hjälparceller hos personer med AIDS än hos friska individer.
Således kan medicinska definitionen av 'HIV-receptorer' innefatta både CD4 och CCR5 eller HIV-co-receptorn, som tillsammans möjliggör infektion av värdceller av HIV.
HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.
Macrophage inflammatory proteins (MIPs) är en grupp cytokiner, som är signalmolekyler som utsöndras av celler i kroppen för att kommunicera med varandra och koordinera immunresponser. MIPs spelar en viktig roll i inflammationen och immunsvaret genom rekrytering och aktivering av olika typer av vita blodceller, särskilt makrofager, till området där smittskador eller infektioner har inträffat.
Det finns flera olika typer av MIPs, men de två mest studerade är MIP-1α och MIP-1β. Dessa proteiner binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellens aktivering och migration till inflammationsområdet.
MIPs har också visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, cancer och infektionssjukdomar. Därför kan moduleringen av MIP-aktiviteten vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.
CCL4, också känt som MIP-1β (Macrophage Inflammatory Protein-1β), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av flera olika celltyper, inklusive aktiverade T-celler och monocyter/makrofager, i samband med inflammation och immunrespons. CCL4 attraherar och aktiverar huvudsakligen granulocyter (vita blodkroppar som inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila celler) till området där den utsöndras, vilket bidrar till att koordinera den inflammatoriska responsen. Dessutom har CCL4 visat sig ha en viktig funktion i regleringen av adaptiva immunresponser genom att attrahera och aktivera dendritceller och T-celler.
CCL19, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 3-beta (MIP-3β) och Exodus-3, är ett litet protein som tillhör gruppen CC-chemokiner. Chemokiner är små signalsubstanser som attraherar och aktiverar vita blodkroppar, särskilt leukocyter, under normala fysiologiska förhållanden och vid inflammation eller immunförsvar mot infektioner.
CCL19 produceras främst av stromakrofager i sekundära lymfoidorgan som lymfknutor, mjälte och Peyers plackor i tarmen. Det fungerar som en kemotaxisk faktor för att attrahera specifika typer av T-celler (centrala membrandifferentiade CD4+ T-celler och regulatoriska T-celler) och dendritiska celler till dessa områden. CCL19 binder till sin specifika receptor, CCR7, som finns på ytan av de målceller det attraherar.
CCL19 spelar därför en viktig roll i regleringen av immunresponsen genom att underlätta migrationen och samlingen av T-celler och dendritiska celler till sekundära lymfoidorgan, där de kan interagera med varandra och utveckla effektiva immunsvar.
CCL20, även känt som MIP-3α (Macrophage Inflammatory Protein-3α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den fungerar som ett kemotaktiskt attractant för specifika vita blodkroppar, särskilt T-celler och dendritceller, till områden där den utsöndras. Detta gör att CCL20 är involverad i inflammation och immunrespons vid infektioner och autoimmuna sjukdomar.
CCL20 binder till sin specifika receptor, CCR6, som finns på aktiverade T-hjälparceller (Th17) och B-celler. När CCL20 binder till CCR6 utlöses en signaltransduktion som leder till cellmigration och inflammation.
I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av CCL20 i kroppen vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom psoriasis, Crohns sjukdom och cancer.
CCL21, også kjent som Selektin P ligand 1 (SPL1) eller Exodus-2, er en slags kemokin (et type proteine som hjelper hvite blodceller med å navigere i kroppen). CCL21 spiller en viktig rolle i immunsystemets funksjon ved å hjelpe hvite blodceller, som for eksempel T-celler, til å migrere til sekundære lymfoider organer (SLO) der de kan interagere med antigenprezenterende celler og utvikle en immunrespons. CCL21 binder seg spesifikt til reseptorer på T-celler, som heter CCR7, og dette signalet får T-cellene til å migrere mot høyere koncentrasjoner av CCL21, som typisk finnes i lymfeknuter og Peyers plader i tarmen.
CCL3, också känd som Macrophage Inflammatory Protein 1-alpha (MIP-1α), är en kemokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Den produceras av aktiverade monocyter/makrofager, T-celler och andra celltyper under inflammatoriska eller immunologiska svar. CCL3 binder till specifika receptorer på vissa vita blodkroppar (leukocyter) och attraherar dem till området där den är utsöndrad, vilket bidrar till att koordinera cellulära svar mot infektioner eller skada. CCL3 har också visat sig ha en viktig funktion i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.
Cyclohexane är en organisk förening som består av ett kolatomcentrum bundet till sex kolvätegrupper i en cyklisk konformation. Den har den kemiska formeln C6H12 och är en färglös, vätska med en doft som påminner om bensin. Cyclohexan används ofta som ett lösningsmedel inom industrin och laboratorier. Den är också en viktig byggsten i syntesen av andra kemiska föreningar, särskilt polymerer.
Kemotaxis är en process där celler, inklusive vita blodkroppar (leukocyter), rör sig i respons på kemiska signaler. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret, där olika typer av vita blodkroppar attraheras till olika kemiska signalsubstanser (kemotaxiner) för att bekämpa infektioner och skador. Leukocytär kemotaxi refererar specifikt till denna process när det gäller vita blodkroppar.
CXCR3 är en typ av receptor som tillhör superfamiljen av G-proteinkopplade receptorer. Den är specifikt inblandad i immunresponsen och inflammationen. CXCR3 aktiveras av tre olika kemiska signalsubstanser, kända som länkar eller cytokiner: CXCL9, CXCL10 och CXCL11. När dessa ligander binder till CXCR3 på cellens yta utlöses en signaltransduktion som kan leda till celldifferentiering, celldelning, migration och inflammation.
CXCR3-receptorer finns på olika slags immunceller, inklusive T-lymfocyter, naturliga killer (NK)-celler och dendritiska celler. Dessa celler är viktiga i kroppens försvar mot infektioner och cancer. I sjukdomar som kan leda till ökad inflammation, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer, kan CXCR3-receptorerna spela en roll i patofysiologiska processer genom att rekrytera immunceller till skadade vävnader eller tumörer.
CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.
Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.
CCL1, också känd som I-309 eller TCA-3, är en kemokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Det är en liten proteinmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera olika typer av vita blodceller, särskilt monocyter/makrofager och T-lymfocyter. CCL1 binder till och signalerar via sin specifika G-proteinkopplade receptor, CCR8, som huvudsakligen uttrycks på T-hjälparceller och olika sorters immunregulatoriska T-celler (Tregs).
CCL1 har visat sig ha en viktig funktion i regleringen av immunresponsen vid inflammation, autoimmunitet och tumörväxt. I vissa fall kan CCL1 och CCR8-signaleringen vara patologiska och bidra till onkologiska processer eller autoimmuna sjukdomar. Därför har både CCL1 och CCR8 blivit intressanta mål för utveckling av nya terapeutiska strategier inom områdena cancer och autoimmunitet.
CCL22, även känd som CKβ8 och MDC (Macrophage Derived Chemokine), är en kemokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Det är en liten proteinsignalmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att rekrytera och aktivera specifika typer av vita blodkroppar, särskilt T-celler, till områden där den utsöndras. CCL22 attraherar huvudsakligen T-hälimål celler, en undergrupp av T-celler som är involverade i immunförsvaret mot parasitära infektioner och har också roller i autoimmuna sjukdomar. CCL22 binder till och signalerar genom sin specifika receptor, CCR4, för att utöva sina effekter.
CCL17, även känt som TARC (Thymus and Activation Regulated Chemokine), är en typ av protein som kallas för ett chemokin. Chemokiner är signalmolekyler som hjälper till att rekrytera och aktivera vita blodceller, såsom lymfocyter, till områden i kroppen där det finns inflammation eller skada.
CCL17 binder till och aktiverar specifika receptorer på vissa typer av vita blodceller, vilket orsakar deras migration till området där CCL17 är producerat. Detta gör att CCL17 spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen.
CCL17 har visat sig vara högt uttryckt i vissa typer av cancer, såsom Hodgkins lymfom, och kan bidra till cancercellers förmåga att undvika immunförsvaret. Därför kan CCL17 vara ett möjligt mål för cancerbehandlingar.
Ett CCL11-chemokin, även känt som eotaxin-1, är ett protein som tillhör superfamiljen av cytokiner och specifikt den underfamilj av CC-chemokiner. Detta protein består av 73 aminosyror och har en molekylvikt på ungefär 8 kDa. CCL11 är involverat i inflammation och immunförsvaret, särskilt genom att attrahera eosinofiler till områden med skada eller infektion. Det produceras av en rad olika celltyper, inklusive mastceller, endotelceller och fibroblaster. I medicinska sammanhang kan förhöjda nivåer av CCL11 vara associerade med allergiska reaktioner och andra inflammatoriska tillstånd.
Cytokine receptors are specialized proteins found on the surface of cells that selectively bind to cytokines, which are signaling molecules involved in various biological processes such as immune response, hematopoiesis, inflammation, and cell differentiation. These receptors play a crucial role in mediating the effects of cytokines by transducing signals into the cell upon binding. Cytokine receptors are typically composed of one or more subunits that contain specific domains for cytokine recognition and signal transduction. Upon cytokine binding, conformational changes occur in the receptor complex, leading to the activation of intracellular signaling pathways and subsequent cellular responses.
There are four main classes of cytokine receptors based on their structural features:
1. Hemopoietin receptor superfamily (also known as type I cytokine receptors): This family includes receptors for interleukins (ILs), colony-stimulating factors (CSFs), interferons (IFNs), and other cytokines. They share a common structural motif called the cytokine receptor homology region (CHR) in their extracellular domains, which is involved in cytokine binding.
2. Immunoglobulin superfamily (also known as type II cytokine receptors): This family includes receptors for IL-1, IL-18, and several other cytokines. They contain immunoglobulin-like domains in their extracellular regions that facilitate cytokine binding.
3. Tumor necrosis factor (TNF) receptor superfamily: This family includes receptors for TNF, Fas ligand, and several other cytokines. They contain characteristic cysteine-rich domains in their extracellular regions that are involved in cytokine recognition.
4. G protein-coupled receptors (GPCRs): While not as common, some cytokines such as chemokines signal through GPCRs to mediate their effects.
Proper functioning of cytokine receptors is essential for maintaining homeostasis and coordinating immune responses. Dysregulation of cytokine receptor signaling has been implicated in various diseases, including autoimmune disorders, cancer, and viral infections.
Kemotaxi är ett fenomen där celler, ofta vita blodcellar som neutrofila granulocyter eller dendritiska celler, rör sig i respons på kemiska signaler i sin omgivning. Denna process spelar en viktig roll inom immunförsvaret då cellerna kan flytta sig till olika delar av kroppen för att bekämpa infektioner eller reparera skador. Kemotaxi kan också spela en roll inom cancerutvecklingen, där cancerceller kan använda sig av denna process för att sprida sig till andra delar av kroppen under metastasprocessen.
HIV-höljeproteinet gp120 är ett yttre protein hos HIV (Human Immunodeficiency Virus), det virus som orsakar AIDS. Proteinet finns på virionens yta och spelar en viktig roll i infektionsprocessen. Gp120 binder till CD4-receptorn på människans immunceller, vilket är en första steg i att viruset lyckas tränga in i cellen och ta över dess mekanismer för att replikera sig självt.
Proteinet gp120 är ett av de huvudsakliga målen för HIV-vaccinutveckling, eftersom det är viktigt för viruset att kunna binda till immunceller och infektera dem. Genom att blockera eller neutralisera gp120 kan man förhindra att viruset kan infektera nya celler och därmed minska spridningen av sjukdomen.
CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.
CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.
CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.
I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.
En HIV-fusionshämmare är ett medel som används för att behandla HIV-infektion. Det fungerar genom att hindra viruset från att tränga in i CD4-celler (en typ av vita blodkroppar) i kroppen. HIV-fusionshämmare gör detta genom att binda till proteiner på ytan av viruset och förhindra därmed att de kan ansluta sig till receptorerna på CD4-cellernas yta. På så sätt förhindras infektionen av cellen, vilket minskar spridningen av viruset i kroppen.
Exempel på HIV-fusionshämmare är enfuvirtid (T-20) och maraviroc (Celsentri). Dessa medel används ofta tillsammans med andra HIV-mediciner för att ge den mest effektiva behandlingen möjlig. Det är viktigt att notera att HIV-fusionshämmare inte börjar verka omedelbart efter intag, utan det kan ta några veckor innan de når sin fulla effekt. Därför fortsätter patienter ofta att ta andra HIV-mediciner samtidigt som de börjar med en HIV-fusionshämmare.
Monocyte Chemoattractant Proteins (MCPs) är en grupp relaterade proteiner som tillhör superfamiljen cystein-cystein-bindande proteiner (CC-proteiner). Dessa proteiner är involverade i inflammation och immunförsvar genom att attrahera (kemoattrahera) monocyter, en typ av vita blodkroppar, till specifika områden i kroppen.
Det mest studerade MCP-proteinet är MCP-1 (eller CCL2), som binder till receptorn CCR2 på monocyternas yta och attraherar dem till inflammationsområdet. Andra relaterade proteiner inkluderar MCP-2, MCP-3 och MCP-4 (eller CCL7, CCL8 och CCL13), som också har kemoattraherande egenskaper men binder till andra receptorer på monocyternas yta.
MCPs spelar en viktig roll i patogenesens mekanismer vid flera inflammatoriska sjukdomar, såsom ateroskleros, diabetes, njursjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar. Därför kan blockering av MCPs vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.
"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:
1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.
These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.
CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.
En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.
HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.
Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.
"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.
C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.
Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.
"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."
Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.
Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.
Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.
CCL24, också känd som Eotaxin-2, är en kemokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Det är en liten proteinmolekyl som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera och aktivera specifika vita blodceller, särskilt eosinofiler, till områden av inflammation eller skada. CCL24 binder till och signalerar via G-proteinkopplade receptorer på cellmembranet, vilket leder till ändringar i cellens beteende och funktion.
CCL24 produceras främst av strukturella celler som fibroblaster och endotelceller, men kan också produceras av immunceller som monocyter och T-celler. Det är involverat i en rad fysiologiska och patologiska processer, inklusive inflammation, immunförsvar mot parasiter och allergisk reaktion. Höga nivåer av CCL24 har påträffats hos patienter med astma, COPD och andra luftvägsinflammatoriska tillstånd.
CCL7, även känt som monocyte chemotactic protein 3 (MCP-3), är ett citokin som tillhör CC-chemokinfamiljen. Chemokiner är små proteiner som fungerar som chemoattraktanter och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att rekrytera olika celltyper till inflammationsområden eller till specifika anatomiska områden i kroppen.
CCL7 binder till och aktiverar CCR1, CCR2 och CCR3-receptorerna på monocyter, basofila granulocyter och dendritceller, vilket leder till cellmigration och aktivering av dessa celler. Det har visat sig spela en roll i olika fysiologiska processer som immunförsvar, hematopoesis och angiogenes, men det är även associerat med patologiska tillstånd såsom cancer, autoimmuna sjukdomar och neuroinflammatoriska tillstånd.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.
Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.
T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.
Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.
Medicinsk definieras "virusinternalisering" eller "viralt endocytos" som ett förlopp där ett virus fagocyteras (tar upp) av en värdcell genom endocytos, vilket innebär att cellen aktivt tar in extracellulära partiklar i sig själv genom invaginering av cellmembranet. Detta gör viruset möjligt att komma åt intracellulära kompartment och fortsätta sin infektionscykel.
Processen involverar ofta specifika interaktioner mellan virala proteiner på ytan av viruset och receptorer på cellmembranet, vilket leder till att viruset binder till cellen och internaliseras genom endocytos. Efter internaliseringen kan virusets genetiska material frigöras från kapsiden och fortsätta sin replikation inne i värdcellen.
CCL8, också känd som monocyte chemoattractant protein-2 (MCP-2), är en kemokin som tillhör CC-subfamiljen. CCL8 är en liten signalprotein med ungefär 70 aminosyror och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att attrahera specifika vita blodkroppar, i synnerhet monocyter och T-celler, till områden där den utsöndras. Detta sker genom interaktion med specifika kemokinreceptorer på cellmembranet hos de målcellerna som attraheras.
CCL8 produceras av en rad olika celltyper, inklusive monocyter, macrofager och endotelceller, i samband med inflammation eller immunförsvar mot infektioner. Dessutom har forskning visat att CCL8 kan spela en roll i patologiska processer som kronisk inflammation, autoimmunitet och cancer.
Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.
DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.
Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.
I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.
T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.
De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.
Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.
Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.
'Viral tropism' refererar till förmågan hos ett virus att infektera och replikera i specifika celler eller typer av värdkroppar. Detta bestäms av interaktionerna mellan virala proteiner och värddcellens receptorer, som behövs för att virus ska kunna binde till och tränga in i cellen. Viral tropism kan variera mellan olika virusstammar och kan påverka sjukdomens allvar och spridning.
Ribonucleas (RNas) är en grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av RNA-molekyler genom att hydrolysellt klippa sönder fosfodiesterbindningarna mellan ribos och dekolibera nukleotider eller oligonukleotider. Det finns två huvudtyper av RNas: endoribonucleaser, som klipper RNA-molekylen i flera bitar mitt i sekvensen, och exoribonucleaser, som tär bort en nucleotid i taget från slutet av RNA-molekylen. RNas har viktiga funktioner inom cellulära processer såsom RNA-processering, nedbrytning och kvalitetskontroll.
I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.
Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.