Biomimetiska material
Biomimetik
Materialprovning
Apatiter
Tandremineralisering
Vävnadsvänliga material
Vävnadsteknik
Tissue Scaffolds
Kalciumfosfater
Molekylär härmning
Ytegenskaper
Nanofibers
Biokompatibla belagda material
Nanostrukturer
Polyvinyler
Polymerer
Hydrogeler
Svepelektronmikroskopi
Tandfyllningsmaterial
Tandben
Porositet
Nanokompositer
Durapatit
Artificiell saliv
Transmissionselektronmikroskopi
Photoelectron Spectroscopy
Peptoider
Dentinbondingmedel
Benersättningsmedel
Titan
Adhesivitet
Nanopartiklar
Biomimetiska material, även kända som biomimetiska polymerer eller kompositer, är konstgjorda material som efterliknar egenskaper hos levande vävnader eller strukturer i naturen. De utvecklas ofta för att användas inom medicinsk teknik och design av medicinska enheter, såsom proteser, implantat och regenerativ medicin.
Biomimetiska material kan ha en rad olika egenskaper beroende på deras tillämpning. Exempelvis kan de vara elastiska, starka, lätta, hållbara eller ha förmågan att stödja celltillväxt och differentiering. De kan också vara utformade för att ha en specifik topografi eller struktur som liknar den hos ett visst biologiskt material, till exempel kollagenfibriller i brosk eller mikrostrukturen på fiskskal.
Denna typ av material kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning, 3D-printning och självorganiserande processer. De kan också innehålla biologiskt aktiva ämnen, som peptider eller proteiner, för att påverka cellrespons och funktion.
Biomimetiska material används ofta inom områden som ortopedisk kirurgi, tandvård, ögonkirurgi och hjärt-kärlsjukvård, men de kan också ha potential att användas inom andra medicinska områden.
"Biomimetics" (alternativt stavat "biomimicry") är ett interdisciplinärt forskningsområde som fokuserar på att efterlikna och tillämpa principer, former, mekanismer och funktioner hos biologiska system i tekniska lösningar. Målet är ofta att skapa hållbara, effektiva och miljövänliga innovationer genom att inspireras av naturen. Biomimetiken kan tillämpas inom många olika områden, såsom materialvetenskap, design, arkitektur, medicin och robotik.
Exempel på biomimetiska lösningar är:
- Lotuseffekten i ytbehandlingar som efterliknar lotusbladens hydrofoba yta för självrensande egenskaper
- Velcro, som är baserat på hakremmar mekanismen hos vissa växter
- Biologiskt inspirerade robotar och proteser som efterliknar rörelsemönster hos djur eller människor
"Materialprövning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till processen att undersöka och testa fysiska material, vanligtvis biologiskt material såsom vävnader eller kroppsfluider, för att få information om deras egenskaper, struktur och funktion. Detta kan göras med hjälp av olika tekniker och metoder, till exempel mikroskopi, kemiell analys, genetisk testning eller immunologiska tester.
Materialprövning är viktig inom medicinen för att ställa diagnoser, planera behandlingar, övervaka sjukdomsutveckling och bedöma effekterna av behandlingar. Det kan också användas för forskningsändamål, till exempel för att utveckla nya terapier eller förstå sjukdomsprocesser bättre.
"Apatiter" är ett samlingsnamn på en grupp mineral som inkluderar hydroxylapatit, fluorapatit och klorapatit. Dessa mineral är fosfater av kalcium och har en gemensam kemisk formel: Ca5(PO4)3X, där X kan vara OH-, F- eller Cl-. Apatiter förekommer naturligt i naturen och de är viktiga som råmaterial för framställning av konstgjord benväv och som källa till fosfor i konstgödsel.
I medicinsk sammanhang kan apatit också användas för att beskriva en form av benväv, ofta kallad "biologisk apatit", som huvudsakligen består av kalciumfosfat i mineralform. Denna typ av benväv är viktig för stödjande struktur och mineralsättning i skelettet hos djur, inklusive människor.
Tandremineralisering är ett naturligt fenomen där mineraler, främst hydroxiapatit, calcium och fosfat, lagras tillbaka i tandsmåtan efter att de förlorats genom processen kallad tanddemineralisering. Denna cykel pågår kontinuerligt i munhålan, särskilt efter intag av sockerhaltiga livsmedel eller drycker som kan sänka pH-värdet och leda till demineralisering. Genom god oral hygien, fluoridbehandlingar och en hälsosam kost kan remineraliseringen främjas och hjälpa till att förebygga dental caries (tandkaries).
'Vävnadsvänliga material' (i engelska 'biocompatible materials') är material som är designeda för att användas i kontakt med levande vävnad utan att orsaka skada, irritation eller en immunreaktion. Dessa material har egenskaper som gör dem säkra, uthålliga och förmådna att integreras med kroppen på ett så pass naturligt sätt att de blir tolererade av kroppens immunsystem. De används ofta inom områden som medicinsk implantatteknik, tandvårdsprodukter och läkemedelsutveckling.
'Vävnadsteknik' (i engelska 'Tissue Engineering') är ett multidisciplinärt forskningsområde som kombinerar principer från cellbiologi, bioengineering och medicinsk vetenskap för att utveckla metoder för att ersätta, reparera eller förbättra funktionen hos skadade eller sjukliga vävnader och organ. Detta uppnås genom att kultivera celler på speciellt designade biomaterialskaffoldar (scaffolds) som ger stöd och guidance under cellernas differentiering och vävnadsformation. Syftet är att skapa funktionella substitut för mänskliga vävnader och organ som kan användas inom regenerativ medicin och transplantationsmedicin.
'Tissue scaffolds' refererar till tredimensionella konstruktioner som används inom regenerativ medicin för att stödja tillväxten och differentieringen av celler, vilket i slutändan kan leda till formationen av nytt vävnadstissematerial. Dessa skaffolds är ofta gjorda av biokompatibla material som kan brytas ned och absorberas av kroppen över tiden.
Scaffolds designas för att efterlikna de naturliga strukturerna och egenskaperna hos det vävnadstissematerial som ska regenereras. De kan vara porösa för att underlätta cellinvasion, näringsupptagande och avfallsutflöde, och ha specifika ytor och strukturer för att påverka celladhesion, differentiering och funktion.
Scaffolds kan användas för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, inklusive ledskador, hjärt-kärlsjukdomar, lever- och lungsjukdomar, diabetes och neurologiska skador. De kan också användas i kombination med stamceller, tillväxtfaktorer och andra terapeutiska agenter för att öka deras effektivitet och specificitet.
Calciumfosfater är ett samlingsnamn för oorganiska salter som bildas när calciumjoner (Ca2+) kombineras med fosfatjoner (PO43-). Det finns flera olika typer av calciumfosfater, men de två vanligaste är hydroxiapatit (Ca10(PO4)6(OH)2) och brushit (CaHPO4·2H2O).
Hydroxiapatit är den huvudsakliga komponenten i människans tänder och ben, där det utgör upp till 70% av deras mineralmassa. Det är ett mycket hårt material med en hög buffertkapacitet, vilket gör att det kan hjälpa att reglera kroppens pH-värde.
Brushit däremot förekommer ofta i patologiska sammanhang, såsom vid njursten eller urinsyrabildning i lederna (gikt). Det är ett mindre stabilt mineral som kan bildas när urinen har ett för högt pH-värde och/eller när koncentrationen av calcium och fosfat är för hög.
I medicinsk kontext kan calciumfosfater vara intressanta i samband med till exempel ben- och mineralstoffmetabolism, njursjukdomar och läkemedelsbehandlingar som påverkar dessa processer.
"Molekylär härmning" (engelska: "molecular mimicry") är ett fenomen där en patogen (t.ex. en bakterie eller virus) har strukturer, som liknar värdorganismens (t.ex. människans) egna molekyler, vilket kan leda till att immunsystemet inte kan skilja på de två och därmed attackerar både patogenen och värdkroppen. Detta kan orsaka autoimmuna sjukdomar då immunförsvaret fortsätter att angripa kroppens egna celler eller vävnader även efter att patogenen eliminerats.
I medicinsk kontext, refererar "ytegenskaper" (på engelska: "physical properties") vanligtvis till de observerbara karaktäristika hos ett biologiskt material eller en substans, som kan inkludera färg, lukt, smak, konsistens, densitet, hårdhet, ljusbrytning, ledningsförmåga för elektricitet, etc.
Ytegenskaperna kan vara viktiga att ta hänsyn till när man diagnostiserar eller behandlar sjukdomar, eftersom de kan ge information om vilka substanser eller material som finns i en patient's kropp, hur de beter sig under olika förhållanden, och hur de påverkas av olika terapeutiska interventioner.
Exempelvis, färgen på en persons urin kan ge information om deras hydratationsnivå eller om förekomsten av blod i urinen. Smaken och luften hos en persons andedräkt kan vara viktiga tecken på underliggande sjukdomar, som diabetes eller lungsjukdomar. Konsistensen hos en persons slemhinnor kan ge information om deras allmänna hälsostatus och om förekomsten av inflammation eller infektion.
Nanofibrer är fiberartade material med minst en dimension i nanometerskalan, typiskt mellan 10-1000 nanometer. I medicinsk kontext refererar termen ofta till syntetiska eller naturliga polymerfibrer med mycket små diameterer och stor specifika yta, vilket gör dem användbara inom områden som vävnadstillväxt, läkemedelsdosering och skyddsmasker. Nanofibrer kan tillverkas genom olika tekniker, såsom elektrospinnning eller själv sammansättning.
"Biokompatibel belagd material" refererar till ett material som har en yta som är belagd med en biokompatibel substans, med andra ord en substans som inte orsakar skada eller reaktion när den kommer i kontakt med levande vävnad eller biologiska fluid.
Den biokompatibla beläggningen gör att materialet blir mer anpassat för användning inom medicinsk teknik, till exempel som en del av en protes eller ett medicinskt instrument som kommer i kontakt med kroppen. Beläggningen kan bestå av en polymer, ett hydrogel, ett keramiskt material eller en kombination av dessa.
Den biokompatibla beläggningen ska reducera risken för infektion, reaktioner som inflammation och fibros, samt förhindra adherens och korrosion av materialet. Det är viktigt att materialet är non-toxic, har god kemisk stabilitet och en långvarig livslängd.
'Nanostructures' refererer til strukturer med mindst en dimension i størrelsesordnen af nanoskalen, typisk defineret som mellem 1-100 nanometer (nm). Nanostrukturer kan være naturligt forekommende eller syntetiske og ses i mange forskellige materialer, herunder metaller, halvledere, polymerer og keramikker.
På grund af deres lille størrelse har nanostrukturer unikke egenskaber, der adskiller sig fra deres makroskopiske modstykker. Disse egenskaber inkluderer øget overfladeareal, speciel optisk eller elektrisk respons og potentiale for at påvirkes af kvantemekaniske effekter. Som et resultat har nanostrukturer vist potentiale indenfor en række teknologiske områder, herunder nanoelektronik, nanomedicin, energiteknik og miljøteknik.
Eksempler på nanostrukturer inkluderer nanopartikler, nanorør, nanokabler, nanofilmer og nanokompositter. Disse strukturer kan fremstilles ved hjælp af en række forskellige teknikker, herunder kemisk syntese, selvorganisering, lithografi og deposition.
Polyvinyl (PV) er en type plast som produses ved polymerisering av vinylklorid (PVC), vinylacetat (PVA) eller andre vinylforbindelser. Polyvinyl-materialer kan være fleksible eller stive, afhængig av hvilken type plastiseringsstoff som er blantet inn i polymeren.
Polyvinylklorid (PVK) er en av de mest brukte typer av polyvinyl-materialer. Det er en termoplastisk materiale som ofte brukes i bygg- og konstruksjonsindustrien, for eksempel i rørledninger, vinduer og døre. PVK kan også brukes til å produsere tepper, gulvbelægninger og andre produkter.
Polyvinylacetat (PVA) er en annen type polyvinyl-materiale som ofte brukes i lim, fyldstoff og malinger. Det er også en termoplastisk materiale, men den er mer fleksibel enn PVK og har bedre bindeevne.
I tillegg til disse to typer av polyvinyl-materialer, finnes det også andre varianter som brukes i forskjellige industrier, som for eksempel polyvinylalkohol (PVOH) og polyvinylpyrrolidon (PVP).
I en medicinsk kontext, kan "polymerer" definieras som stora molekyler byggda upp av upprepade enheter (monomerer) som är kemiskt bundna till varandra. Polymerer förekommer naturligt i levande organismer, exempelvis som proteiner och DNA, men de kan också syntetiseras konstgjort för användning inom medicinen.
Exempel på artificiella polymerer inkluderar biokompatibla material som polymetylmetakrylat (PMMA), polyvinylklorid (PVC) och polyetylentereftalat (PET), som används i olika medicinska tillämpningar, såsom kontaktlinser, kateter, implantat och medicinsk emballage. Andra exempel är polymerer använda som läkemedelsutdelande system, såsom polymerbaserade nanopartiklar och hydrogeler, som kan användas för att kontrollerad och långsam frisättning av läkemedel.
En hydrogels är en typ av material som består av ett tresdimensionellt nätverk av polymerer, som har förmågan att absorbera och hålla mycket stora mängder vatten eller fysiologisk vätska, utan att upplösas. Hydrogeler har ofta en konsistens liknande gelé och används inom en rad olika områden, till exempel inom medicinen för kontaktlinser, läkemedelsutskiljning, vätskeabsorberande bindor och regenerativ medicin. De kan även användas inom andra tekniska områden som exempelvis jordbruk, miljöskydd och materialvetenskap.
Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.
I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.
Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.
SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.
Tandfyllningsmaterial, även känt som "tandfyllning", är ett material som används för att fylla upp och reparera en kavitet eller hålighet i en tands struktur. Detta kan vara orsakat av caries (tandförfall), skada eller brytning. Fyllningsmaterialet hjälper till att återställa tanden till dess ursprungliga form och funktion, samtidigt som det förhindrar ytterligare skada eller infektion. Det finns olika typer av tandfyllningsmaterial, till exempel amalgam, kompositresin, glasjonomer och guld, vardera med sina egna fördelar och nackdelar beroende på användningsområde och personlig preferens.
'Tandben' er på engelsk kendt som 'Dental Pulp'. Det er det bløde væv, der findes inden i tanden. Tandpulpen indeholder blodkar, nerver og bindevæv. Den forsyner tanden med næring og sensorisk følelse. Hvis tandpulpen bliver inficeret eller skadet, kan det resultere i smerte, tandkarse eller abscesser. Derfor er det vigtigt at beskytte tandpulpen mod skader og infektioner, hvilket opnås ved at have en god tandsundhed og gennemgå regelmæssige tandlægeundersøgelser.
'Porositet' refererer til den relative mængde af porer (hulrum) i et fast stof, som f.eks. et biologisk væv eller et syntetisk materiale. Porøsiteten har en betydning for materialets egenskaber, herunder styrken, fleksibiliteten og evnen til at transportere væske eller gas gennem det. I medicinsk sammenhæng kan porositet være relevant for forståelse af processer som absorption, diffusion og transport i biologiske væv, herunder huden, lungerne og nyrene.
Nanokomposit är ett material som består av två eller fler olika faser, där minst en av faserna har dimensioner i nanostorleksordningen (1-100 nanometer). I en nanokomposit är de olika faserna ofta utformade så att de ger materialet unika egenskaper som inte finns hos de enskilda komponenterna. Exempel på användningsområden för nanokompositer inkluderar elektronik, medicin, transportsektorn och konstruktion.
Dura mater är den yttersta och starkaste av de tre hjärnhinnorna (membranen) som omger hjärnan. Durapatit är ett kalciumfosfat-baserat biomaterial som används inom ortopedisk kirurgi, neurokirurgi och tandvård för att stimulera benväxt och reparation.
I en medicinsk kontext kan "durapatit" referera till ett preparat av detta material som används för att ersätta eller stödja dura mater under neurokirurgiska ingrepp, särskilt när den naturliga hjärnhinnan är skadad eller borttagen. Detta kan hjälpa till att återställa och skydda hjärnbalkens integritet och funktion.
"Artificiell saliv" är en typ av substans som används för att ersätta och efterlikna den naturliga spegelsyra som produceras i munhålan. Den artificiella spegelsyran kan vara i form av gel, spray eller lozenges (smälta tabletter). Den används vanligtvis för att lindra torrhet i munnen, som kan orsakas av sjukdomar, behandlingar som strålbehandling, mediciner eller åldrande.
Den artificiella spegelsyran är ofta komponerad av en blandning av olika typer av fuktighetsbindande och smörjande ämnen, såsom glycerin, sorbitol och karboxymetylcellulosa. Dessa ämnen hjälper till att behålla fuktigheten i munhålan och skyddar den från torrhet och irritation. Vissa artificiella spegelsyror kan även innehålla smakämnen, sötningsmedel och konserveringsmedel för att förbättra smaken och hållbarheten.
Det är viktigt att notera att användning av artificiell spegelsyra inte ersätter den naturliga produktionen av spegelsyra i kroppen, men kan hjälpa till att lindra symtomen av torr mun.
Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.
I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.
Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.
Photoelektronspektroskopi (PES) är en typ av spektroskopi som används för att studera elektronstrukturen hos ett material. Den bygger på fotonernas förmåga att frigöra elektroner från ett material när de absorberas. Genom att mäta den kinetiska energin hos de frigjorda elektronerna kan man dra slussningar om materials egenskaper, till exempel bindingsenergier och geometri. Photoelektronspektroskopi delas ofta upp i två underkategorier: Ultraviolett photoelektronspektroskopi (UPS) och Röntgenphotoelektronspektroskopi (XPS). UPS använder ultraviolett ljus för att studera de yttre elektronerna medan XPS använder sig av röntgenstrålning för att undersöka de innersta elektronerna.
'Peptoids' är en artificiell peptidliknande molekyl som är konstruerad för att efterlikna naturliga peptider, men med väsentliga skillnader i sin kemiska struktur. I motsats till naturliga peptider, där sidokedjan är bundet till den centrala kolatom i varje aminosyra via en peptidbindning, är sidokedjan hos peptoider istället bundad till den nitrogenatom som finns i den nedsatta aminogruppen.
Denna liten förändring i kemisk struktur gör att peptoider är mer motståndskraftiga mot nedbrytning av enzymer än naturliga peptider, och de kan därför ha potentialen som läkemedel i till exempel cancerbehandling eller andra sjukdomar. Peptoids kan också användas som verktyg inom grundläggande forskning för att undersöka struktur-funktion-samband hos proteiner och peptider.
Dentinbondingmedel, eller dentinbindemedel, är ett material som används inom tandvården för att kemiskt och mekaniskt binda en kompositfyllning till patientens eget dentin. Detta medel består oftast av hydrofila monomerer, såsom hydroxietylmetakrylat (HEMA) och ftialsyror, som interagerar med den hydrofila dentinnäten. Genom denna kemiska reaktion skapas en starkare och hållbar förbindelse mellan kompositfyllningen och patientens tand, vilket underlättar lagning av kaviteten och minskar risken för återinträde av karier.
Enligt den medicinska ordboken Definitionsmedical.com, är ett benersättningsmedel (engelska: "nutritional supplement") en produkt som tillhandahåller näringsämnen som kan komplettera eller förbättra din vanliga kost. Detta inkluderar vitaminer, mineraler, aminosyror, essentiella fettsyror och andra substanser som kan ha en potential nyttig effekt på ditt hälsotillstånd. Benersättningsmedel kan vara i form av tabletter, kapslar, pulver eller drycker.
Det är viktigt att notera att benersättningsmedel inte ska användas som en ersättning för en balanserad och näringsrik kost, utan snarare som ett komplement till den. Det är alltid rekommenderat att först konsultera en läkare eller dietist före början av bruket av någon typ av benersättningsmedel för att undvika onödvändiga hälsorisker och för att säkerställa att det är lämpligt för din specifika behov.
"Acrylate resins" er en type plastmateriale som består av polymere eller copolymere av esterne av akrylsyre eller metakrylsyre. Disse materialene kan være i form av hårde, transparente plastmasser eller blødere, flexible gummiagtige materialer. De brukes ofte i produksjonen av lacker, lim, fyldstoffer og andre kjemiske produkter.
En akrylharts er egentlig den termale for-polymeriseringen av en akrylatmonomer til en vis grad av polymerisering, som kan formes og stivnes ved å fullføre denne prosessen. Dette gjør at akrylhartser ofte brukes i produksjonen av produkter som må stivnes etter å ha blitt formet, som f.eks. i tilfelle med tandfyllinger og andre type plastprodukter.
Jag antar att du söker en medicinsk definition av titanium istället för "titan". Titan är ett grundämne med symbol Ti och atomnummer 22. Det är ett transitional metall som är känt för sin styrka, lätthet, korrosionsbeständighet och biokompatibilitet. Dessa egenskaper gör titan till ett värdefullt material inom ortopedisk kirurgi, tandvård, hjärtkirurgi och andra medicinska tillämpningar där långvarig funktion och patientens säkerhet är av högsta prioritet.
Exempel på titans användningsområden inom medicinen innefattar:
1. Implantat: Titan används ofta för att tillverka ortopediska implantat som skall ersätta skadade eller sjuka ben och ledknutor. Dessa implantat kan vara jointreplacementproteser, skruvar, plattor och stänger.
2. Tandimplantat: Titan används också för att tillverka tandimplantat som ersätter en saknad tandrot. Titans biokompatibilitet gör det möjligt för kroppen att integrera implantatet med benvävnaden, vilket skapar en stark och hållbar anslutning.
3. Hjärtkirurgi: Titan används i hjärtkirurgiska tillämpningar som hjärtklaffproteser och stenting av kärl. Titans korrosionsbeständighet gör det möjligt för materialet att fungera under extremt höga tryck och temperaturer.
4. Medicinsk utrustning: Titan används också i tillverkningen av medicinsk utrustning som exempelvis pacemakers, defibrillatorer och andra invärtes elektroniska enheter.
I medicinska sammanhang används ofta renat titan, eftersom det är extremt biokompatibelt och korrosionsbeständigt. Detta gör att det inte orsakar några allergiska reaktioner eller skador på kroppsvävnader.
'Adhesivitet' er en medisinsk terminologi som refererer til styrken eller kvaliteten på en vesens evne til å holde sammen eller tilbakemelding mellom to overflater. I den medicinske konteksten kan det ofte henvise til hvordan et implantat holder fast i kroppen, så som en pacemaker eller en ledprotes. Adhesiviteten kan vurderes ved å måle den kreft det tar å trenge isseparert fra overflater eller ved å evaluere omfanget av vævstilknytninger som utvikles mellom implantatet og omgivende veske.
Nanoparticles är partiklar med minst en dimension som är mindre än 100 nanometer (nm). De kan vara mycket små, icke-organiska eller organiska materialpartiklar och har unika fysikaliska och kemiska egenskaper på grund av sin lilla storlek. Nanopartiklarna används inom en rad olika områden, till exempel medicin, elektronik och miljöteknik. I medicinen kan nanopartiklar användas för att leverera läkemedel till specifika celler eller vävnader i kroppen.
Metakrylater är en grupp av kemiska föreningar som innehåller en metakrylatgrupp (-CH2=C(CH3)COO-). Den mest vanliga och välkända metakrylaten är metylmetakrylat, som används kommersiellt för att producera härdande plaster och härdbar lim. Andra exempel på metakryler inkluderar etylmetakrylat, butylmetakrylat och 2-etoxietylmetakrylat.
I medicinsk kontext kan metakrylater användas som en del av kompositen i vissa tandfyllningsmaterial. Dessa material har visat sig vara effektiva för att reducera mikrobiell kontamination och minska sannolikheten för sekundär karies vid tandfyllningar. Metakrylatbaserade kompositer används också inom ortopedia, oftalmologi och andra medicinska tillämpningar där härdbart plaster behövs.
Det är viktigt att notera att metakrylatbaserade material kan orsaka allergiska reaktioner hos vissa individer. Allergiska reaktioner på metakrylater är sällsyna, men när de uppstår kan de vara allvarliga och inkludera kontaktdermatit, konjunktivit och astma.