Asialoglycoproteiner är en typ av glykoproteiner, det vill säga proteinmolekyler som har kovalent bundna kolhydrater (sackarider). Asialoglykoproteiner definieras specifikt som glykoproteiner som saknar sialiska syra (N-acetylneuraminiska syror) i sin kolhydratdel.

Sialiska syra är vanligen lokaliserad till terminala positioner på kolhydratkedjorna hos glykoproteiner och glykolipider, där den bidrar till deras funktionella egenskaper, såsom skydd mot nedbrytning och recognition av cell-till-cell-kontakter. När sialiska syran tas bort från glykoproteinerna blir de kända som asialoglykoproteiner.

I levern finns det specifika receptorer, kallade asialoglykoproteinreceptorer, som erkänner och binder till asialoglykoproteiner. Denna bindning leder till att asialoglykoproteinerna transporteras in i leverceller (hepatocyter) där de kan nedbrytas och elimineras från kroppen.

Asialoglycoproteinreceptor (ASGPR) är en typ av membranprotein som finns i leverceller hos däggdjur. Det är ansvarigt för bindningen och bortförseln av asialoglykoproteiner, vilket är glykoproteiner som saknar sialiska syror på deras yta. När ASGPR binder till asialoglykoproteiner transporteras de till lysosomer där de breakas ned. Detta system hjälper till att reglera nivåerna av glykoproteiner i kroppen och bidrar också till bortreningen av skadade celler och virus. ASGPR har potentialen att användas som ett terapeutiskt mål för leverrelaterade sjukdomar, såsom levercirros och levercancer.

Orosomucoid, även känt som α-1-glykoprotein, är ett protein som förekommer i människors blodplasma. Det uttrycks huvudsakligen i levern och har en molmassa på cirka 41–43 kDa. Orosomucoid är en akutfasprotein, vilket betyder att nivåerna i blodet ökar under inflammatoriska tillstånd, infektioner eller trauma. Det har antioxidativ verkan och kan hämma immunresponsen genom att binda till neutrofila granulocyter och naturliga killer-celler. Orosomucoid har också förmågan att binde till och transportera små molekyler, såsom fettsyror och läkemedel, i blodet.

Fetuin är ett protein som främst produceras i levern och förekommer naturligt i blodplasma. Det finns två huvudsakliga typer av fetuiner hos människor, nämligen fetuin-A och fetuin-B. Dessa proteiner tillhör en grupp av protein som kallas akutfasproteiner, vilka är involverade i inflammatoriska processer i kroppen.

Fetuin-A, även känt som alpha-2-Heremans-Schmid glykoprotein (AHSG), är det mest studerade av de två fetuinerna. Det har en rad funktioner, inklusive att hjälpa till att reglera mineraliseringen av benvävnad och att modulera immunresponsen. Fetuin-A kan också binda till fettsyror i blodet och transportera dem till levern för nedbrytning, vilket gör det intressant som en möjlig markör för metabola störningar såsom insulinresistens och fetma.

Fetuin-B, även känt som ipsilon-förenat protein (YFP), är också involverat i regleringen av mineraliseringen av benvävnad och kan spela en roll i utvecklingen av metabola sjukdomar. Dock är forskningen kring fetuin-B fortfarande relativt begränsad jämfört med fetuin-A.

I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av fetuiner i blodet vara associerade med ökat risk för metabola sjukdomar, kardiovaskulära sjukdomar och benrelaterade sjukdomar. Därför kan mätning av fetuin-nivåer vara användbart som en del i diagnostiska eller prognostiska utvärderingar av risk för dessa sjukdomar.

Galaktosoxidaser (GAL) är ett enzym som katalyserar nedbrytningen av galaktos till galakturonat i vår kropp. Detta enzym finns främst i lever, hjärna och andra delar av centrala nervsystemet. Genetiska mutationer eller brist på detta enzym kan leda till en sjukdom som kallas Galaktosemi, vilket orsakas av ett felaktigt metabolism av sockerarten galaktos. Detta kan leda till allvarliga symtom såsom lever- och hjärnskador om den inte behandlas tidigt.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

Lysosomer är membranomslutna organeller inne i eukaryota celler, som innehåller en uppsjö av hydrolytiska enzymer. Dessa enzymer är aktiva vid lågt pH och bryter ned biologiskt material, såsom proteiner, kolhydrater, lipider och nucleinsyror, till sina grundläggande byggstenar. Lysosomerna fungerar som cellens recyclingcenter och hjälper till att bryta ned och återanvända skadat eller överflödigt material. De kan också delta i celldöd under vissa patologiska förhållanden, såsom apoptos (programmerad celldöd) och nekros (oönskad celldöd).

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.