"Anti-neutrophil cytoplasmic antibodies" (ANCA) är en typ av antikroppar som kan påträffas i blodet hos vissa personer med autoimmuna sjukdomar, framför allt två specifika typer av inflammatoriska beteckningar: granulomatos polyangiit (GPA) och mikroskopisk polyangiit (MPA). Dessa antikroppar är riktade mot proteiner i cytoplasman, det vill säga det inre av neutrofilerna, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa infektioner.

Det finns två huvudsakliga typer av ANCA-antikroppar: perinukleär antineutrofila cytoplasmaantikroppar (p-ANCA) och citrullineraftaterade proteiner (C-ANCA). C-ANCA är vanligtvis associerad med GPA, medan p-ANCA oftare förekommer hos MPA.

Det är värt att notera att ANCA-tester inte används som ett screeningverktyg för alla patienter, utan snarare som en del av en diagnostisk arbetsprocess för personer med symtom på inflammatoriska beteckningar. Positiva resultat bör tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska fynd.

Kärlinflammation, även kallat coitus-inducerad cervicitis eller postkoital blödning, är ett tillstånd där kvinnan upplever smärta, blödning eller irriterande känslor i underlivet efter samlag. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektion, irritation eller skada på livmoderhalsen (cervix). I vissa fall kan det vara ett tecken på en underliggande gynecologisk problem, såsom cervicitis, endometritis eller sexuellt överförbara infektioner. Det är viktigt för den drabbade att söka medicinsk hjälp om de upplever dessa symptom, särskilt om det är återkommande eller kraftigt, för att få en korrekt diagnos och behandling.

Wegener's granulomatosis är en sällsynt autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation och skada i små blodkärl (vasculit). Den drabbar främst luftvägar, näsan och ögonen, men kan även påverka andra kroppsdelar som njurarna.

Typiska symtom inkluderar hosta, blodiga slemprodukter från näsan eller lungorna, nästäppa, sinusit, svullnad i ansiktet, ögoninflammation och njursvikt. Wegener's granulomatosis kan vara livshotande om den inte behandlas korrekt.

Sjukdomen orsakas av en överdriven immunreaktion där kroppens egna immunförsvar attackerar de små blodkärlen i olika vävnader. Den exakta orsaken till denna överdriven immunreaktion är fortfarande okänd, men det finns vissa teorier om att genetiska faktorer, infektioner eller andra utlösande faktorer kan spela en roll.

Behandlingen av Wegener's granulomatosis består vanligtvis av kombinerad immunsupression och cytotoxisk behandling för att kontrollera inflammationen och förhindra ytterligare skada på blodkärlen. De flesta patienter kan få lindring av symtom och förbättrad livskvalitet med behandling, men det finns fortfarande en risk för återfall eller komplikationer.

Anti-Neutrophil Cytoplasmic Antibody (ANCA)-associated vasculitis (AAV) is a group of autoimmune diseases characterized by inflammation and damage to small blood vessels, particularly capillaries, venules, and arterioles. The disorder is named after the presence of ANCAs in the patient's serum, which are autoantibodies that target specific proteins in the neutrophil cytoplasm.

AAV includes several subtypes, including:

1. Granulomatosis with polyangiitis (GPA, formerly known as Wegener's granulomatosis)
2. Microscopic polyangiitis (MPA)
3. Eosinophilic granulomatosis with polyangiitis (EGPA, formerly known as Churg-Strauss syndrome)

The clinical features of AAV can vary depending on the subtype and the organs involved. Common symptoms include fever, fatigue, weight loss, arthralgias, myalgias, and constitutional symptoms. Organ involvement may lead to specific manifestations such as pulmonary hemorrhage, glomerulonephritis, skin lesions, eye inflammation, and peripheral neuropathy.

Diagnosis of AAV typically involves a combination of clinical evaluation, laboratory tests (including ANCA testing), imaging studies, and biopsy to confirm the presence of vasculitis in affected tissues. Treatment usually includes immunosuppressive therapy to control inflammation and prevent further damage to organs.

I'm sorry for any confusion, but the term "Myeloblastin" is actually not commonly used in current medical or scientific literature. It is possible that you may be referring to "Myeloblast," which is a well-defined medical term. A myeloblast is a type of immature white blood cell that is found in the bone marrow. Myeloblasts are part of the normal development process of certain types of white blood cells called granulocytes, which include neutrophils, eosinophils, and basophils.

However, if you are referring to a specific protein or enzyme called "Myeloblastin," there is some older research that suggests it may be another name for the enzyme proteinase 3 (PR3), which is produced by myeloid cells in the bone marrow and is involved in the breakdown of proteins. However, this terminology is not widely used or accepted in modern medical or scientific literature.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to try and give a more specific answer!

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

Peroxidaser är ett enzym som katalyserar reaktioner där väteperoxid (H2O2) bryts ner. Detta sker genom överföringen av elektroner från ett reducerande ämne till väteperoxid, vilket resulterar i vatten och ett oxiderat ämne. Peroxidaser finns naturligt i många levande organismer, inklusive människor, och har en rad funktioner, såsom att hjälpa till att bekämpa infektioner och förstöra skadliga toxiner. I medicinsk kontext kan peroxidaser användas som markörer för olika sjukdomar och tillstånd, samt i vissa terapeutiska strategier.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Churg-Strauss syndrom, även känt som eosinofil granulomatös polyangiit (EGPA), är en sällsynt autoimmun sjukdom som påverkar små till medelstora blodkärl i kroppen. Den berör främst lungorna, näsinnerna, huden och det nervsystemet. Sjukdomen karaktäriseras av ett överflöd av vissa vita blodkroppar, kallade eosinofiler, och inflammation i kärlen som kan leda till skador på vävnader och organ.

Typiska symtom inkluderar astma eller andningssvårigheter, sinusit (inflammation i näsinnet), hudutslag, svullnad i ansiktet, extremiteter eller lymfkörtlar, muskel- och ledvärk samt neuropati (skador på nerverna) som kan orsaka känselbortfall, smärta eller svaghet i armar och ben. I allvarliga fall kan Churg-Strauss syndrom leda till skada på hjärtat, njurarna eller centrala nervsystemet.

Diagnosen ställs vanligtvis genom kombinationen av symtom, blodtester som visar eosinofil överskott och bilddiagnostik som röntgen, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). I vissa fall kan en biopsi vara nödvändig för att bekräfta diagnosen. Behandlingen innefattar vanligtvis kombinationen av immunosupressiva läkemedel och kortikosteroider för att kontrollera inflammationen och förhindra ytterligare skador på kroppen.

Bakteriella antikroppar är en typ av antikroppar som produceras av immunsystemet i samband med en infektion orsakad av bakterier. Dessa antikroppar är proteiner som bildas av B-celler och är specificerade för att binda till specifika antigener på ytan av bakterierna. När bakteriella antikroppar binder till sina målantigener aktiveras komplementsystemet, vilket kan leda till destruktion av bakterierna och skydda kroppen från infektioner.

Bakteriella antikroppar kan vara av olika typer, inklusive IgG, IgM, IgA och IgE, beroende på vilken sorts immunrespons som är aktiverad. Varje typ av antikropp har en unik funktion i kroppen, men de flesta bakteriella antikroppar är av typen IgG, som är den vanligaste och mest flexibla typen av antikroppar.

Det är värt att notera att det kan finnas en förväxlingsrisk med begreppen "bakteriella antikroppar" och "antikroppar mot bakterier". De senare refererar till när en persons immunsystem har producerat antikroppar som reagerar med bakterier eller deras toxiner, oavsett om personen är sjuk eller inte. Därför kan en person ha antikroppar mot bakterier utan att vara sjukt.

Microscopic polyangiitis (MPA) är en ovanlig autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i små blodkärl (kapillärer) i flera olika organ i kroppen. Sjukdomen karaktäriseras av nekros och inflammation i kapillärväggarna, vilket kan leda till skada på de drabbade organen.

MPA påverkar ofta njurar, lungor, hud, tarmar och nerver. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade, men kan inkludera blod i urinen, andningssvårigheter, hudutslag, buksmärtor och svaga muskler eller känselnedsättning i händer och fötter.

Diagnosen ställs vanligen genom att undersöka en biopsi av drabbade vävnader under ett mikroskop, där små blodkärlsväggarnas skador kan ses. Andra tester som används för att diagnostisera MPA innefattar blodprover för autoantikroppar och andra markörer av inflammation.

Behandlingen för MPA består vanligen av immunosuppressiva läkemedel, som syftar till att reducera aktiviteten i det immune systemet och på så sätt minska inflammationen i blodkärlen. I vissa fall kan kombinationsterapi med flera olika läkemedel behövas för att kontrollera sjukdomen.

Propylthiouracil är ett läkemedel som används för att behandla överskott av sköldkörtelhormoner i kroppen (hyperthyroidism) orsakad av sjukdomar som Graves' sjukdom och giftstruma. Det fungerar genom att hämta ned produktionen av sköldkörtelhormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3).

Läkemedlet tas vanligen per oral, tre gånger om dagen med mat. Vanliga biverkningar inkluderar illamående, kräkningar, hudirritation och förändringar i smaksinnet. Allvarligare biverkningar kan vara leverpåverkan, blodproppar och agranulocytos (förlust av vita blodkroppar).

Propylthiouracil bör inte användas under graviditet om det finns andra alternativ, eftersom det kan orsaka skada på barnet. Dessutom bör patienter undvika att inta höga doser av tyreoidexstimulerande hormon (TSH) under behandlingen med propylthiouracil.

Det är viktigt att följa din läkares instruktioner när du tar detta eller något annat läkemedel, och att rapportera omedelbart alla biverkningar som du upplever under behandlingen.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

Leukocytoclastic vasculitis, cutaneous (LCV) är en inflammatorisk sjukdom som orsakar små artärer och kapillärer i huden att bli inflammerade och skadade. Orsaken till LCV kan vara okänd eller bero på en underliggande infektion, medicin, sjukdom eller annan störning i kroppen.

Vid LCV ses små blodkärl i huden infiltreras av vita blodkroppar (leukocyter), som bryts ned och bildar små kärnrester (karyorrhexis). Detta orsakar inflammation och skador på blodkärlen, vilket kan leda till utslag, svullnad, rodnad och smärta i huden.

LCV är begränsad till huden och tenderar att förbättras spontant inom några veckor eller månader. Även om LCV ofta är en självständig sjukdom kan den också vara ett tecken på en underliggande systemisk sjukdom, såsom reumatoid artrit, lupus erythematosus eller cancer.

Diagnosen ställs vanligen genom att undersöka en hudbiopsi under mikroskop, där man kan se tecknen på inflammation och skada på de små blodkärlen i huden. Behandlingen av LCV beror på orsaken till sjukdomen och kan innefatta att behandla en underliggande infektion eller sjukdom, undvika vissa läkemedel eller ge antiinflammatorisk behandling med kortikosteroider eller immunosuppressiva mediciner.

'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Tyreostatika är en grupp läkemedel som används för att behandla överskott av sköldkörtelhormoner, vilket kallas hypertiroidism. Dessa mediciner fungerar genom att hämta eller minska produktionen av tyroxin och triiodtyronin, två hormoner som produceras i sköldkörteln. Tyreostatika används också för att behandla graves sjukdom och andra former av autoimmuna sköldkörtelrubbningar. Exempel på tyreostatika är metimazol, karbimazol och propylthiouracil.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against viruses and toxins by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific sites on the surface of the virus or toxin, preventing them from attaching to and entering host cells. This binding also marks the virus or toxin for destruction by other immune cells. Neutralizing antibodies are an important component of the body's adaptive immune response and can provide immunity against reinfection with the same pathogen. Vaccines often aim to induce the production of neutralizing antibodies as a means of protecting against infectious diseases.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.

Polyarteritis nodosa (PAN) är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i små och medelstora arterier i kroppen. Denna inflammation kan skada väggarna på artärerna och leda till blödning, blodkoagulation eller vävnadsdöd.

PAN kan drabba flera olika organ i kroppen, inklusive njurar, lever, mag-tarmsystem, hjärta, lungor, hud och nerver. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade, men kan inkludera feber, viktminskning, trötthet, smärtor i magen, muskel- och ledsmärtor, svullnad i benen och händer, neuropati (nervskada) och blodproppar.

Diagnosen ställs vanligen genom att undersöka biopsier av drabbade vävnader eller genom att använda angiografi för att undersöka artärerna. Behandlingen består ofta av kortikosteroider och immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och förhindra ytterligare skada på artärväggarna.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

'Antikroppsaffinitet' refererer til styrken og specificiteten i den interaktion som skjer når en antikrop (ett protein som produceras av B-celler i respons på et antigen) binder sig till ett specifikt antigen. Affiniteten beskriver hur väl de två molekyler passar in i varandra, och kan mätas quantitativt med olika metoder. En hög antikroppsaffinitet betyder att antikroppen binder starkare till sitt respektive antigen, vilket kan ha konsekvenser för hur effektivt immunförsvaret fungerar i kampen mot patogener.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

'Svampantikroppar' (fungi) är en grupp encelliga eller flercelliga mikroorganismer som saknar klorofyll och lever som saprofyter, parasiter eller symbionter. De kan orsaka infektioner hos människor, djur och växter. Svampantikroppar består av cellväggar som innehåller kolesterol och glukan istället för cellulosa som hos växter. De reproducerar sig ofta genom sporer som kan överleva i miljön under lång tid. Exempel på sjukdomar orsakade av svampar inkluderar kandidainfektion, spetälska och svampinfektioner i lungorna som kryptokockos.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

I medicinskan kontexten, refererar bindningsplatser på antikroppar till de specifika regionerna på antikroppens yta där den kan binda till ett specifikt antigen. Antikroppar är proteiner som produceras av B-celler som en del av det adaptiva immunförsvaret, och de hjälper till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom virus, bakterier och andra patogener.

Varje antikropp har två typer av bindningsplatser: en variabel region och en konstant region. Den variabla regionen är den delen av antikroppen som är unik för varje antikropp och som kan binda till ett specifikt antigen. Den konstanta regionen däremot, är densamma för alla antikroppar av samma klass och subklass, och den utför funktioner såsom att aktivera komplementproteiner och binde till immunceller.

Bindningsplatserna på antikropparna består av en komplex struktur av aminosyror som bildar en tredimensionell form som kan binda till specifika epitoper på antigenet. Epitopen är den del av antigenet som antikroppen binder till, och de kan variera i storlek, laddning och struktur. När en antikropp binder till ett antigen via sina bindningsplatser, neutraliseras det främmande ämnet och immunsystemet kan identifiera och eliminera det från kroppen.

Ulcerative colitis är en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som primärt drabbar colon (tjocktarmen) och rectum (endast delvis eller helt). Den kännetecknas av kontinuerliga, superficiala sår (ulcus) i tarmens slimhinna, vilket orsakar symptom som diarré, blodig avföring, buksmärtor och viktminskning. Sjukdomen kan variera från mild till allvarlig och påverka personer olika mycket under dess löpande tid. Orsaken till ulcerativ colitis är inte fullständigt känd, men det tros handla om en kombination av genetiska, immunologiska och miljöfaktorer som bidrar till sjukdomens uppkomst. Behandlingen kan innebära mediciner för att reducera inflammationen, ändringar i kosten och i vissa fall kirurgi.

HIV-antikroppar, också kända som anti-HIV-antikroppar eller HIV-antibodier, är proteiner som produceras av det mänskliga immunsystemet i respons på en HIV-infektion. Dessa antikroppar utvecklas vanligtvis några veckor till månader efter att en individ har blivit smittad med HIV och de är specificerade för olika delar av viruspartikeln, såsom HIV-env-proteinet eller HIV-polymerasen.

HIV-antikropparnas huvudsakliga funktion är att neutralisera viruset och förhindra att det infekterar nya celler i kroppen. De gör detta genom att binda till specifika epitoper på viruspartikeln, vilket förhindrar att HIV binder till sina målcellers receptorer och därmed inte kan infektionsprocessen fortgå.

Det är värt att notera att HIV-antikroppar också används som markörer i diagnostiska tester för HIV-infektion, eftersom de ofta kan detekteras innan sjukdomen utvecklas till AIDS. Dessa tester kallas för HIV-antikroppstester och de fungerar genom att upptäcka närvaron av HIV-antikroppar i blodprov.

Subakut bakteriell endocardit (SBE) är en infektion som drabbar hjärtats inre ytskikt, endokardiet, och orsakas av streptokocker eller enterokocker. Den subakuta bakteriella endocarditn är ett långvarigt tillstånd med mildare symtom jämfört med akut bakteriell endocardit. Symptomen kan vara trötthet, feber, viktminskning och hudförändringar. Sjukdomen kan påverka hjärtklaffarna och leda till allvarliga komplikationer om den inte behandlas tidigt och effektivt med antibiotika.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

Tumörantikroppar, även kända som monoklonala antikroppar eller "mAb", är specifika proteiner som produceras i laboratoriet och används inom medicinen för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. De utvecklas från en enda cell, klon, med en specifik förmåga att binda till ett visst protein eller antigen på ytan av cancerceller. När tumörantikropparna binder till cancercellerna aktiveras deras immunologiska funktioner och hjälper kroppen att förstöra dem, vilket minskar tumörmassan och förhindrar spridningen av cancern. Tumörantikroppar används som en form av immunterapi och har visat sig vara effektiva i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer och lymfom.

"Protozoan antibodies" refer to antibodies produced by the immune system in response to an infection caused by a protozoan, which is a type of single-celled microorganism. These antibodies are part of the adaptive immune response and are specific to certain proteins or other molecules found on the surface of the protozoan. They can help the body recognize and eliminate the pathogen, and also play a role in immunity to future infections with the same protozoan. Examples of protozoan infections that can stimulate the production of protozoan antibodies include malaria, giardiasis, and toxoplasmosis.

Henoch-Schönlein purpura (HSP) är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i små blodkärl (kapillärer). Den drabbar främst barn, men kan även förekomma hos vuxna. Sjukdomen karaktäriseras av ett utslag med små fläckar eller purpur på huden, vanligtvis på underbenen och anklarna. Andra typiska symtom innefattar inflammation i mag-tarmsystemet (kramp i buken, blod i urinen, diarré och/eller blodig avföring), smärta i lederna och svullnad i handflatorna eller fötterna.

HSP orsakas av en överdriven immunreaktion där antikroppar bildas mot proteiner i blodkärlsväggarna, vilket leder till inflammation och skador på kärlen. Den exakta orsaken till denna överdriven immunrespons är fortfarande okänd, men det finns vissa indikationer på att infektion kan utgöra en utlösande faktor hos många patienter.

I allmänhet behandlas HSP med symtomatisk behandling för att lindra smärta och inflammation, till exempel med antiinflammatoriska läkemedel som ibuprofen eller naproxen. I mer allvarliga fall kan kortikosteroider ges för att reducera risken för komplikationer. Även om de flesta barn med HSP återhämtar sig helt, kan sjukdomen i sällsynta fall leda till permanenta skador på njurarna eller andra organ.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Monoclonal murine-derived antibodies are a type of laboratory-produced immune protein that is identical in structure and specificity. They are derived from a single clone of cells, which are obtained from a mouse (hence the term "murine"). These antibodies are created by fusing a mouse immune cell, specifically a B cell, with a tumor cell to create a hybrid cell called a hybridoma. The resulting hybridoma cell line is capable of producing a large quantity of identical antibodies that can bind to a specific target protein or antigen.

Monoclonal murine-derived antibodies have been widely used in research and medicine for various applications, including basic scientific research, diagnostic testing, and therapeutic treatments. However, due to their foreign origin, they may elicit an immune response when administered to humans, which can limit their effectiveness and safety. Therefore, newer generations of monoclonal antibodies have been developed using human or humanized cells to reduce the risk of an immune reaction.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

Lysosome-associated membrane protein 2 (LAMP-2) är ett typ II transmembranprotein som är lokaliserat till de inre membranen hos lysosomer och sen vesiklar. Proteinet består av en stort N-terminalt extracellulärt domän, en transmembrandomän och en kort C-terminal cytoplasmisk del. LAMP-2 är en del av ett komplex som skyddar lysosomernas membran från den sura miljön inne i lysosomen. Mutationer i LAMP-2 kan leda till olika arvsmassaburna sjukdomar, såsom Danon syndrom och kardiomyopati. Dessutom har LAMP-2 visat sig ha en viktig roll i avbildning och autofagi.

Neutrofil aktivering är ett sätt som neutrofiler, en typ av vita blodceller, responderar på infektion eller skada. När neutrofilerna aktiveras kommer de att frisätta speciella proteiner och utsöndra free radicaler för att bekämpa patogener som bakterier och svampar.

Processen med neutrofil aktivering innebär att neutrofilerna fagocyterar (fångar in) patogena celler, vilket orsakar en kedjareaktion av händelser där neutrofilerna producerar reaktiva syre- och kväveföreningar som skadar och dödar de främmande cellerna.

Det är viktigt att notera att överaktivering av neutrofiler kan leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som sepsis och akut lunginflammation.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

'Giftstruma' är ett medicinskt tillstånd där magsäcken och/eller tarmsystemet har blivit förlamat eller påverkats negativt efter exponering för ett toxiskt ämne, vanligtvis en giftig substans. Detta kan orsaka symtom som illamående, kräkningar, buksmärtor och i allvarliga fall undernäring och död, beroende på typen och mängden av toxinet. Giftstruma behandlas vanligtvis genom att avlägsna toxinet så snart som möjligt, stödja patientens andnings- och cirkulationsfunktioner och ge understödjande vård beroende på symtom.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används som antiinflammatorisk och immunosuppressiv terapi. Det verkar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation, rodnad, smärta och svullnad i kroppen.

Prednisolon används ofta för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive astma, allergier, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjningssjukdomar, hudutslag, svullnad i svalg och andningsvägar, ögoninflammationer och cancer.

Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisolon orsaka en rad biverkningar, inklusive ökad aptit, viktuppgång, svårigheter att sova, förändringar i humör och sömnschema, förhöjt blodtryck, ökat blodsockernivå, benstarknad och försämrad immunförsvar. Dessa biverkningar kan vara mer uttalade vid högre doser eller längre behandlingstider.

Det är viktigt att använda prednisolon enligt recept och under läkares tillsyn, för att minimera risken för biverkningar och maximera dess terapeutiska effekt.

Metimazol är ett läkemedel som används för att behandla överskott av sköldkörtelhormon (hyperthyreoidism) hos katter och hundar. Det fungerar genom att hämta enzymet peroxidas som behövs för produktionen av tyroxin, ett viktigt sköldkörtelhormon. Metimazol ges vanligen två till tre gånger om dagen och bör övervakas noga under behandlingen eftersom det kan orsaka en minskad produktion av vita blodkroppar och blodplättar.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

I en medicinsk kontext refererar "fixermedel" vanligtvis till ett medel som används för att fixera, stabilisera eller fästa ett medicintekniskt produkt, en kateter eller ett trauma. Det kan också vara en term för ett läkemedel som används för att behandla opioidberoende, även kallat substitutionsbehandling, där metadon eller buprenorfin är exempel på vanligt använda fixermedel. Dessa mediciner hjälper till att reducera illegal droganvändning och relaterade hälsoproblem hos personer med opioidberoende.

"Nässjukdomar" (moist diseases) är ett äldre och numera föråldrat begrepp inom dermatologin, som främst användes under 1800-talet. Det refererade till en grupp hudsjukdomar som kännetecknas av ökad hudvätskan (exsudation) och eventuell sekundär infektion. Exempel på sådana sjukdomar innefattar eksem, impetigo och vissa former av psoriasis. I modern medicinsk terminologi undviker man användandet av detta begrepp, eftersom det inte är tillräckligt specifikt eller beskrivande för de olika sjukdomarna som den avser.

"Respiratory burst" är ett begrepp inom cellbiologi och immunologi som refererar till en process där vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager, under aktivering av olika signalsubstanser ökar sin syreförbrukning kraftigt. Detta sker genom att de aktiverar ett enzymkomplex som kallas NADPH-oxidas, vilket leder till produktionen av superoxidradikaler och andra reaktiva syremolekyler. Dessa molekyler fungerar som ett försvar mot mikroorganismer genom att skada deras cellmembran och inre strukturer. Respiratory burst är en viktig del av det ospecifika immunförsvaret hos däggdjur.

Cathepsin G är ett enzym som tillhör de cysteinproteaser som finns i neutrofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar. Det har förmågan att bryta ned proteiner och peptider och spelar därför en viktig roll i immunförsvaret genom att hjälpa till att eliminera infektioner och angripande mikroorganismer. Cathepsin G kan också vara involverat i inflammation och sjukdomsprocesser, såsom åldersrelaterad maculadegeneration och ateroskleros.

Eosinophilic myalgia syndrome (EMS) är en sällsynt neurologisk och muskulös sjukdom som kännetecknas av plötsliga, intensiva smärtor i skelettmuskulaturen tillsammans med ett ökat antal eosinofiler i blodet. Eosinofiler är en typ av vit blodcell som normalt deltar i kroppens immunförsvar mot parasitiska infektioner och allergier. Vid EMS verkar dock eosinofilerna orsaka skada på muskelvävnaden, vilket leder till inflammation och smärta.

Sjukdomen kan vara kopplad till exponering för vissa kemiska substanser, såsom L-tryptofan som förekommer i vissa proteinrik matprodukter. Det har också rapporterats fall av EMS utan någon känd exponering för dessa ämnen.

Symtomen på EMS kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera:

* Kraftigt smärtsamma muskelspasmer eller kramp i skelettmuskulaturen, särskilt i halsen, ryggen och extremiteterna
* Hudutslag, särskilt på bröstet, magen och armarna
* Svullnad och rodnad av huden
* Andningssvårigheter eller hosta
* Trötthet och yrsel
* Viktförlust

Det finns inget botemedel för EMS, men behandlingen fokuserar vanligtvis på att lindra symtomen och förhindra komplikationer. Behandling kan inkludera kortikosteroider, immunosuppressiva läkemedel och muskelavslappnande medel. I vissa fall kan fysisk terapi hjälpa att lindra smärtan och förbättra rörligheten.

EMS är en sällsynt sjukdom, men den kan vara livshotande om den inte behandlas korrekt. Om du tror att du kan ha EMS bör du genast söka vård av din läkare.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

En fokal infektion är en infektion som begränsar sig till ett specifikt, lokalt område i kroppen. Det kan orsakas av olika mikroorganismer, såsom bakterier, virus eller svampar. Exempel på fokal infektion inkluderar en lunginflammation (bronkit), en blåsläkareinflammation (pyelonefrit) och en halsfluss (faryngit). Behandlingen för en fokal infektion beror på orsaken, men kan innebära antibiotika, antivirala eller antimykotiska läkemedel.

Lungsjukdomar, även kända som respiratoriska sjukdomar, är en samling medicinska tillstånd som drabbar lungorna och deras förmåga att fungera korrekt. Detta inkluderar, men är inte begränsat till:

1. Astma: En kronisk luftvägsinflammation som orsakar hosta, andnöd och syrgasmangel.
2. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL): En grupp av sjukdomar som inkluderar kronisk bronkit och emfysem, vilket orsakar andningssvårigheter.
3. Lungcancer: Onkologiska tillstånd där cancerceller växer i lungorna.
4. Pneumoni: En infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus eller svampar.
5. Tuberkulos (TBC): En smittsam lungsjukdom orsakad av mykobakteriesläktet.
6. Fibros: En grupp sjukdomar där lungvävnaden blir skador och förtjockas, vilket orsakar andningssvårigheter.
7. Cystisk fibros: En ärftlig sjukdom som orsakar kraftig sekretproduktion i luftvägarna och kan leda till lunginflammation.
8. Lungemboli: En blodpropp i lungorna som ofta orsakas av blodproppar från benen eller höger hjärtkammare.
9. Sömnapné: Andningssvårigheter under sömn, vanligtvis orsakade av förträngning eller avslappnande av luftvägarna.
10. Asbestos: En lungsjukdom som orsakas av exponering för asbest, vilket kan leda till skador på lungvävnaden och cancer.

Jag kan hjälpa till med att söka efter en medicinsk definition av begreppet "plasmabyte". Efter min sökning verkar det som att det inte finns någon etablerad medicinsk definition av "plasmabyte". Det är möjligt att begreppet kan användas inom vissa specifika kontexter eller forskningsområden, men jag kunde inte hitta någon allmänt accepterad definition.

Det är värt att notera att "plasma" i medicinsk kontext ofta refererar till den flytande delen av blodet som innehåller vatten, socker, salter, protein och andra substanser, men utan celler eller klumpar av fibrin. "Byte" är ett vanligt begrepp inom medicinen som kan användas på olika sätt, till exempel för att beskriva en process där något ersätts eller byts ut mot något annat.

Om du kunde ge mer kontext eller information om var du har stött på begreppet "plasmabyte", kan jag möjligen hjälpa till med att ge en mer precis svar.

En neutraliseringstest (neutralization test) är en typ av laboratorietest som används för att mäta den förmåga som ett specifikt antikroppar-serum har att neutralisera (i huvudsak) virus. Testet mäter hur mycket serum som behövs för att reducera eller eliminera en given virusslagets förmåga att infektera celler.

Under testförfarandet blandas serumprover med en känd koncentration av virus, och sedan exponeras denna blandning för en kultur av celler som virus normalt skulle kunna infektera. Efter en viss inkubationstid undersöks cellkulturen för tecken på infektion, till exempel cytopatisk effekt (CPE).

Om serumprovet har en hög koncentration av neutraliserande antikroppar kommer detta att minska eller eliminera virusslagets förmåga att orsaka CPE i cellkulturen. Testresultatet uttrycks som den högsta serumkoncentrationen som behövs för att neutralisera 50% av viruspartiklarna (NC50).

Neutralisationstester används ofta inom forskning och diagnostik, till exempel vid utveckling av vacciner eller för att fastställa immunitet hos en individ efter en infektion eller vaccinering.

'Sklerit' är ett medicinskt terminologi som refererar till den del av ögat som består av den vitaktiga, opaka, hårda och fasta substansen som utgör ögonlockets ränder, regnbågshinnan och corneans kant. Skleriten är en del av scleraliskorpet, som är en tunn, elastisk och genomskinlig membran som omger och skyddar det inre av ögat. Skleritan är mestadels sammansatt av kollagenfibriller och proteoglykaner, och ger stöd och form till ögats yttre struktur.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

"Blodupphostning" (pulmonary embolism) är en medicinsk term som betyder att ett blodbråck (embolus) har färdats från någon annan del av kroppen, oftast ett ben- eller bukblodkärl, och fastnat i en lungartär. Detta kan orsaka andningssvårigheter, bröstsmärta, hosta och ibland även medvetandeförlust. I allvarliga fall kan det leda till livshotande komplikationer som hjärtstopp eller lungsvikt.

En medicinsk kontext är ett ileoanalreservoar ett kirurgiskt tillvägagångssätt för att behandla tarmcancer, Crohns sjukdom eller andra tarmsjukdomar som orsakat en allvarlig skada på tarmen. Det innebär att en reservoar av ileum (den sista delen av tunntarmen) skapas och ansluts till analöppningen, vilket möjliggör kontinens kontinuerlig borttransport av avföring utan behov av en ileostomi-påse.

Denna procedure kallas också för ileoanal anastomos eller pelvic pouch surgery och den ger patienten möjlighet att återfå kontroll över tarmfunktionen och livskvaliteten efter en tids behandling.

Metylprednisolon är ett syntetiskt glukokortikoidmedel som används för att behandla inflammatoriska tillstånd och autoimmuna sjukdomar. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet, vilket reducerar svullnad och smärta.

Medicinskt sett är metylprednisolon en typ av kortikosteroid som har starka antiinflammatoriska och immunsuppressiva effekter. Det används ofta för att behandla allvarliga tillstånd som exacerberingar av multipel skleros, lunginflammation, allergisk alveolit, svår astma, reumatoid artrit och andra autoimmuna sjukdomar.

Liksom andra kortikosteroider kan metylprednisolon orsaka biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnsvårigheter, svaghet, förändringar i humör och störningar i menstruationscykeln. Långvarigt bruk kan också leda till allvarliga biverkningar som ökad risken för infektioner, benbrott, högt blodtryck, diabetes och mag-tarmrubbningar.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

'Antigen-antibody reactions' refer to the specific binding and interaction between antigens and antibodies in the immune system. An antigen is a foreign substance, such as a protein or polysaccharide, found on the surface of viruses, bacteria, or other microorganisms that can stimulate an immune response. An antibody is a protective protein produced by the immune system in response to an antigen.

When an antigen enters the body, it is recognized as foreign and activates the immune system to produce specific antibodies that can bind to the antigen. This binding reaction occurs when the antigen's epitope (the part of the antigen that is recognized by the immune system) interacts with the paratope (the part of the antibody that recognizes and binds to the antigen).

The binding of an antigen to its corresponding antibody can lead to various outcomes, such as neutralization of the antigen's activity, agglutination (clumping together) of the antigen, or activation of complement proteins that can destroy the antigen. The antigen-antibody reaction is a crucial component of the adaptive immune response and plays an essential role in protecting the body against infection and disease.

Pankreatisk elastas är ett enzym som produceras i bukspottsdrüsen (pancreas) och har en viktig roll i den proteolytiska nedbrytningen av proteiner i mag-tarmsystemet. Det är ett av de huvudsakliga enzymerna i bukspottsvätskan, tillsammans med amylas, lipas och trypsin.

Pankreatisk elastas bryter ned specifika proteiner som innehåller elastin, ett protein som finns i bindväv och hjälper till att ge struktur åt olika vävnader i kroppen. Dessutom används pankreatisk elastas ofta som en markör för bukspottsinflammation (pancreatit) eftersom nivåerna av detta enzym ökar i blodet när bukspottsdrüsen är skadad eller inflammerad.

"Antikroppar med dubbel specificitet" refererar till antikroppar som har kapaciteten att binda till två olika epitoper eller antigenstrukturer. Detta kan inträffa på naturlig väg, då vissa B-celler kan utvecklas till att producera sådana antikroppar, eller konstgjord väg i laboratoriemiljö genom tekniker som till exempel phage display. Dubbel specificitet hos antikroppar kan vara användbart inom diagnostiska och terapeutiska tillämpningar, då de kan binda till två olika mål samtidigt och på så sätt öka specificiteten och effektiviteten av behandlingen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

En läkemedelsförorening definieras som när ett läkemedel eller dess biprodukt påträffas i miljön, till exempel i vatten, luft eller jord, på nivåer som kan ha negativ påverkan på levande organismer och ekosystem. Detta kan ske när läkemedelsresidyer från mänsklig eller veterinär användning avlägsnas via avlopp eller direkt utsläpp, och inte fullständigt behandlas i avfallsvattenreningsverken.

Läkemedelsföroreningar kan ha negativa hälsoeffekter på vattenlevande organismer, inklusive fiskar, däggdjur, fåglar och mikroorganismer. Det finns också oro för att långsiktig exponering av läkemedelsföroreningar kan ha negativa hälsoeffekter på människor via dricksvatten eller livsmedel som produceras i förorenade miljöer.

Det är viktigt att begränsa utsläppen av läkemedelsföroreningar genom att förbättra behandlingen av avloppsvatten, minska användningen av potentiellt skadliga läkemedel och främja forskning och utveckling av miljövänliga alternativ.

Single-chain antibodies (scFvs) are artificially created antibody fragments that consist of a variable region of heavy (VH) and light (VL) chains connected by a flexible peptide linker. This design allows the two chains to maintain their spatial orientation and functional binding sites, similar to those found in conventional antibodies.

The scFv is significantly smaller than an intact antibody, making it more stable, easier to produce, and able to penetrate tissues better. Due to these advantages, single-chain antibodies have been widely used in various biotechnological applications, such as diagnostics, therapeutics, and research tools.

Single-chain antibodies can be generated through molecular biology techniques, including DNA recombination and gene cloning, allowing for the production of specific scFvs against a wide range of target antigens. The modular nature of scFvs also enables their engineering into multivalent or multispecific formats, further expanding their potential applications in medicine and research.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.

När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.

Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Kolangit är en medicinsk term som refererar till inflammation och iritation i gallgångarna. "Skleroserande kolangit" är en speciell form av kolangit där det sker en progressiv förtjockning och hårdning (skleros) av gallgångarnas väggar. Detta kan orsaka en obstruktion i gallgångarna, vilket kan leda till komplikationer som leverinflammation, gulsot och skada på levercellerna. Skleroserande kolangit är ofta förknippad med andra sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar eller infektioner.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

'Immunoglobulinfragment, Fab' refererar till den del av en antikropp (immunoglobulin) som innehåller den aktiva regionen som binder till ett specifikt antigen. Fab-fragmentet består av den variabla delen av en lättkedja och en tungkedja, som är kopplade till varandra genom en disulfidbindning. Fab-fragmentet har en molekylvikt på ungefär 50 kDa och kan producera under vissa förhållanden i laboratoriet, exempelvis genom enzymatisk behandling av en hel antikropp med papain. Det resulterande Fab-fragmentet har kapacitet att binda till ett specifikt antigen, men saknar förmågan att aktivera komplementsystemet eller påverka cellulära processer som fagocytos.

'Remissionsinduktion' er en betegnelse, der primært anvendes indenfor onkologi og hematologi. Det refererer til den fase af en kræftbehandling, hvor målet er at reducere tumorlasten og/eller undertrykke sygdommen så meget som muligt, typisk med henblik på at opnå komplet remission eller delvis remission.

I praksis kan remissionsinduktion involvere brug af forskellige typer behandlinger, herunder kemoterapi, immunterapi, targeted therapy (målrettet terapi) og/eller stråleterapi, alt efter den specifikke kræfttype og dens biologiske egenskaber.

For eksempel i akut lymfoblastisk leukæmi (ALL), vil remissionsinduktion ofte involvere en kombination af forskellige typer kemoterapi, der gives over en periode på flere uger med det formål at eliminere så mange leukæmiske celler som muligt og opnå komplet remission.

Det er værd at notere, at remissionsinduktion ikke altid resulterer i en komplet forsvinden af sygdommen, men kan også føre til en delvis remission, hvor tumorlasten er reduceret, men stadig eksisterer. I sådanne tilfælde kan yderligere behandling gives for at forsøge at eliminere resten af sygdommen og opnå komplet remission.

Heterofila antikroppar är en typ av antikroppar som binder till två olika epitoper eller antigenstrukturer, där minst ett av dessa inte hör till den egna individens organism. Termen "hetero" refererar till att antikroppen binder till två olika antigener, medan "fila" refererar till att de är direkt riktade mot två olika epitoper på samma eller skilda molekyler.

Heterofila antikroppar kan uppstå som en reaktion på en infektion, vaccination eller vid autoimmuna sjukdomar. De kan också vara av naturlig occuriens, vilket betyder att de förekommer i individen utan någon uppenbar orsak. Heterofila antikroppar har potential att störa immunologiska funktioner och bidra till sjukdomsprocesser, men de kan också ha en skyddande effekt under vissa omständigheter.

Det är värt att notera att begreppet "heterofil" används inom immunologin även för att beskriva proteiner som har förmågan att binda till två olika molekyler, oavsett om de är av antikroppslig eller annan natur.

Neutropeni är ett tillstånd där individen har för få neutrofiler (en viss typ av vita blodkroppar) i cirkulationen. Neutrofiler spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar genom att hjälpa till att bekämpa infektioner, särskilt bakteriella infektioner.

Neutropeni definieras vanligtvis som ett absolut neutrofiltal (ANC) under 1500 celler per milliliter (mm3) av blod. I allvarliga fall kan ANC vara lägre än 500 celler/mm3, vilket ökar risken för infektioner och feber betydligt.

Detta tillstånd kan orsakas av olika faktorer som cancerbehandlingar (exempelvis kemoterapi eller strålbehandling), vissa sjukdomar (till exempel leukemi, aplastisk anemi eller HIV/AIDS) och några läkemedel. Neutropeni kan också vara en biverkning av en allvarlig infektion.

Katalytiska antikroppar, även kända som katalytiska antibodies eller abzymes, är en typ av antikroppar som har enzymatisk aktivitet och kan katalysera kemiska reaktioner. De bildas som en del av immunsystemets respons mot främmande ämnen, så kallade antigen, men de kan också framkallas i laboratoriemiljö genom immunisering med övergångstillståndsintermediärer eller andra haptener-protein-konjugat.

Katalytiska antikroppar har potentialen att användas inom medicinen som terapeutiska verktyg för att behandla olika sjukdomar, till exempel cancer och autoimmuna sjukdomar. Dessa antikroppar kan designas för att binde specifikt till vissa proteiner eller celler och sedan katalysera en kemisk reaktion som skadar eller dödar målcellen.

Det är värt att notera att katalytiska antikroppar fortfarande är under forskning och utveckling, och det kommer att ta tid innan de blir tillgängliga som terapeutiska alternativ inom klinisk praktik.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

Crohn's disease is a type of inflammatory bowel disease (IBD) that can affect any part of the gastrointestinal tract, from the mouth to the anus. It is a chronic condition characterized by inflammation, which can lead to symptoms such as abdominal pain, diarrhea, fatigue, weight loss, and malnutrition.

The exact cause of Crohn's disease is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and immune system factors. The condition often presents with skip lesions, which means that areas of normal tissue are interspersed between areas of inflammation. This can make the diagnosis and treatment of Crohn's disease challenging.

There is currently no cure for Crohn's disease, but various treatments can help manage symptoms and reduce the frequency and severity of flare-ups. Treatment options may include medications such as anti-inflammatory drugs, immunosuppressants, and biologic therapies, as well as surgery in some cases.

If you suspect that you or someone you know may have Crohn's disease, it is important to seek medical attention from a healthcare professional for proper diagnosis and treatment.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Leukocytelastase är ett enzym som frisätts från neutrofila granulocyter, en typ av vit blodkroppar, när de är aktiverade i samband med inflammation eller infektion. Det har kapacitet att bryta ned proteiner och kan orsaka skada på vävnader under dessa förhållanden. Leukocytelastas kan mätas i laboratoriet som ett mått på inflammation och aktivering av neutrofila granulocyter, till exempel vid diagnostisering av lunginflammation eller cystisk fibros.

Laktroferrin är ett protein som tillhör transferrin-familjen och förekommer naturligt i kroppen, framförallt i sekret från slemhinnor såsom mun, näsa, tarmar och ögon. Det har en viktig roll inom immunförsvaret genom att binda till järn och på så sätt förhindra bakteriers förmåga att använda järn som näringsämne. Laktroferrin har också antibakteriella, antivirala och antiinflammatoriska egenskaper. Det kan hjälpa till att skydda mot infektioner och underlätta läkning av sår.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Immunoglobulin A (IgA) är en typ av antikropp som produceras av kroppens immunsystem. Den förekommer i två former: en monomera form som finns i serum och en polymera form som förekommer i sekret, till exempel i slem, saliv, tårar, mjölke och tarmsekreteringar. IgA har en viktig roll i den lokala immuniteten och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att neutralisera virus och bakterier som försöker tränga in i kroppen via slemhinnor. IgA kan också hjälpa till att reglera immunresponsen och minska inflammationen i kroppen.

Monoclonal antibodies are laboratory-produced proteins that mimic the immune system's ability to fight off harmful antigens such as viruses and cancer cells. In the case of humanized monoclonal antibodies, the antibody is derived from a mouse source but has had its constant regions replaced with human ones, making it less likely to be rejected by the human immune system. This results in a hybrid molecule that combines the specificity of the original mouse antibody with the reduced immunogenicity of a human antibody. These types of antibodies are often used in targeted therapies for various diseases, including cancer and autoimmune disorders.

Inflammatoriska tarmsjukdomar (IT) är en grupp av kroniska tarmsjukdomar som karaktäriseras av inflammation i tarmens slemhinna. Det finns två huvudsakliga typer av IT: ulcerös kolit och Crohns sjukdom.

Ulcerös kolit drabbar endast tunntarmen och/eller rectum och kolon, medan Crohns sjukdom kan drabba alla delar av tarmarna, från mun till anus. IT kännetecknas av symtom som diarré, buksmärta, trötthet och viktminskning. Andra symtom kan inkludera blod i avföringen, feber och sår i tarmarna (ulcerationer).

IT orsakas av en kombination av genetiska, miljömässiga och immunologiska faktorer. Behandlingen av IT består ofta av mediciner som reducerar inflammationen, såsom aminosalicylater, kortikosteroider och biologiska läkemedel. I vissa fall kan kirurgi behövas om medicinska behandlingar inte är tillräckligt effektiva eller om komplikationer uppstår.

Hybridom är en teknik inom molekylärbiologi där celler kombineras för att producera monoklona antikroppar. Detta uppnås genom att fusionera en typ av cancercell, oftast en myelomcell, med en annan typ av cell som producerar specifika antikroppar, till exempel B-lymfocyter.

Den resulterande hybridcellen, hybridomen, har både cancercellens förmåga att dela sig oändligt och B-lymfocytens förmåga att producera specifika antikroppar. Genom att använda sig av selektiva metoder kan man sedan isolera de hybridceller som producerar önskade antikroppar, vilka kan odlas upp i stora mängder för forsknings- eller terapeutiska syften.

Monoklona antikroppar är mycket värdefulla verktyg inom forskning och klinisk praktik, eftersom de är specifika för ett visst molekylärt mål och kan användas till att behandla sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

Formaldehid är ett organisk förening med den kemiska formeln CH2O. Det är en färglös, illaluktande gas vid rumstemperatur, men den kan också finnas i flytande form under vissa förhållanden. Formaldehid används inom många industrier, bland annat inom produktionen av konserveringsmedel, lim och harts. Den är även känt för sin bakteriedödande effekt och används därför som desinfektionsmedel inom vården. Långvarig eller upprepad exponering för formaldehid kan dock vara skadlig för människors hälsa och orsaka symptom som irritation av ögon, näsa och svalg samt astmaartade besvär.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Epitope mapping, eller epitopkartläggning, är ett begrepp inom immunologi och molekylärbiologi som refererar till processen att bestämma vilka delar av ett antigen (t.ex. ett protein) som binds av en specifik antikropp eller T-cellsreceptor. Detta görs vanligtvis genom att använda olika biokemiska och molekylärbiologiska tekniker, såsom peptidmappning, alel-specifikitetstester och kristallstrukturanalyser.

Syftet med epitope mapping kan variera, men ofta används det för att undersöka immunreaktioner mot patogener eller sjukdomsmarkörer, för att utveckla diagnostiska tester eller vacciner, eller för att studera grundläggande mekanismer kring antigenpresentation och immunsvar.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

'Blödning' kan definieras som en oönskad utflöde av blod från kroppens blodkärl, till följd av skada eller sjukdom. Det kan vara inre blödningar, där blodet samlas inne i kroppen, eller yttre blödningar, där blodet kommer ut genom huden eller slemhinnor. Blödningsgraden kan variera från små punkteringar till livshotande blödningar beroende på orsaken och platsen för blödningen.

Antifosfolipidantikroppar (AFLAs) är antikroppar som riktar sig mot specifika fosfolipider och fosfolipid-bindande protein i blodet. Dessa antikroppar kan orsaka en autoimmun sjukdom känd som antifosfolipidsyndrom (APS), som kan leda till blodproppar, missfall, stroke och andra komplikationer.

Det finns tre huvudtyper av AFLAs:

1. Anticardiolipinantikroppar (aCL): Dessa antikroppar reagerar mot kardiolipin, ett fosfolipid som finns i hjärtmuskulaturen och i cellmembranet.
2. Lupusantikoagulans (LA): Detta är en antikoagulans, vilket betyder att det förhindrar blodets förmåga att koagulera eller stelnas. LA-testet mäter aktiviteten hos en speciell typ av AFLA som kallas beta 2-glicoprotein I-dependent antikoagulans.
3. Anti-beta 2-glicoprotein I-antikroppar (anti-B2GPI): Dessa antikroppar reagerar mot ett protein som kallas beta 2-glicoprotein I, som hjälper till att reglera blodets koaguleringsprocess.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av AFLAs, men de tre ovanstående är de mest välkända och kliniskt relevanta.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

Alpha 1-antitrypsin (AAT) är ett protein som produceras i levern och har som funktion att skydda lungorna från inflammation och skada. Det gör detta genom att neutralisera en grupp enzymer, inklusive neutrofil elastas, som kan orsaka skada på lungvävnaden. AAT är också känt som serumproteinaseinhibitor (SPI) eller alpha 1-proteinaser inhibitor (Alpha 1-PI).

Det finns flera varianter av AAT-generna, och en variant, kallad PiZ, orsakar en sjukdom som kallas Alpha 1-antitrypsinbrist. Denna sjukdom kan leda till lungemfysem (en typ av kronisk lungsjukdom) och levercirros (skrumpling av levern). Personen med denna sjukdom har ofta en lägre nivå av AAT i blodet än normalt.

Glukokortikoider är en grupp steroidhormoner som produceras naturligt i kroppen, framförallt i binjuremärgen. De har en rad betydelsefulla funktioner inom kroppen, men de är mest kända för sin roll i immunsystemets reglering och inflammationsrespons.

Glukokortikoider påverkar genuttrycket i celler genom att binda till glukokortikoidreceptorer, vilket leder till aktivering av olika signalvägar som kan ha både anti-inflammatoriska och immunosuppressiva effekter. Dessa hormoner kan också påverka metabolismen av kolhydrater, protein och lipider.

Exempel på naturligt förekommande glukokortikoider inkluderar kortisol och kortisone, som båda produceras i binjuremärgen under kontroll av hypofysens adrenocorticotropa hormon (ACTH). Glukokortikoider används också terapeutiskt för att behandla en rad sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och allergier. De syntetiska glukokortikoiderna som används i medicinen inkluderar exempelvis dexametason, prednisolon och hydrokortison.

"Njursjukdomar" refererar till sjukdomar eller störningar som drabbar urinvägar och/eller de två njurarna. Njuren har flera viktiga funktioner, bland annat att filtrera blodet, reglera vätske- och elektrolytbalansen samt producera hormoner.

Exempel på njursjukdomar inkluderar:

1. Glomerulonefrit - en grupp av sjukdomar som drabbar de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket kan leda till blod och protein i urinen, ödem och högt blodtryck.
2. Nephrotiskt syndrom - en samling symtom som orsakas av skada på de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket leder till stor mängd protein i urinen, lägre albuminnivåer i blodet och ödem.
3. Pyelonefrit - en infektion i njurarna eller urinvägarna som orsakas av bakterier.
4. Nephrolitiasis (källdjurssten) - när stenar bildas i njuren eller urinvägarna, vilket kan leda till smärta, blod i urinen och infektioner.
5. Polycystisk njursjukdom - en ärftlig sjukdom där flera cystor (säckar fyllda med vätska) bildas i njurarna, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och njurförsämring.
6. Akut tubulär nekros - en plötslig skada på de små rörformade strukturerna (tubuli) i njuren, vilket kan orsakas av olika faktorer som infektioner, droger och lägre blodtryck.
7. Kronisk njursvikt - en progressiv nedsättning av njurfunktionen över tid, vilket kan leda till symtom som trötthet, ödem, förhöjd blodtryck och onormala kemiska värden i blodet.

Det är viktigt att söka vård om du upplever några av dessa symtom eller har andra oroande tecken eller symptom relaterade till njurarna.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Azathioprine är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, bland annat transplantationsrejektion och autoimmuna sjukdomar såsom reumatoid artrit, inflammatorisk tarmsjukdom och lupus.

Läkemedlet fungerar genom att hämma celltillväxten och delningen av vita blodkroppar, särskilt de som är involverade i immunförsvaret. Det gör så genom att hämma en specifik typ av enzymer som kallas för purin-nukleotidas.

Azathioprine kan ges oralt (som en tablett) eller intravenöst och vanligtvis används tillsammans med andra läkemedel, såsom kortikosteroider och/eller andra immunsuppressiva medel.

Som med alla läkemedel kan azathioprine ha biverkningar och risker, inklusive ökad infektionsrisk, levertoxicitet, minskad röda och vita blodkroppar samt ökad risk för cancer. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar med behandlingen.

Läkemedelsbehandling ska alltid övervakas av en läkare, som kommer att besluta om dosering och behandlingsschema baserat på patientens specifika tillstånd och behov.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Njurfunktion, nedsatt, refererar till en situation där njurarna har ett nedsatt eller försämrat förmåga att utföra sina normalt funktioner. Dessa funktioner inkluderar filtrering av blodet för att avlägsna skadliga substanser och överskottsvätskor, balansering av kroppens vattennivåer och elektrolytbalans, samt sekretion av hormoner som reglerar blodtrycket och produktionen av röda blodkroppar.

Nedsatt njurfunktion kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, såsom diabetes, högt blodtryck, glomerulonefrit (inflammation i njurarnas små blodkärl), polycystisk njursjukdom och andra former av kronisk njursjukdom. Symptomen på nedsatt njurfunktion kan variera beroende på graden av skada, men kan inkludera trötthet, svullnad i ben och fötter, förändringar i urinen, illamående och kräkningar, andningssvårigheter och försämrad mental kapacitet.

Det är viktigt att uppsöka vård om man misstänker nedsatt njurfunktion, eftersom tidig diagnos och behandling kan hjälpa att förhindra ytterligare skada och komplikationer. Behandlingen av nedsatt njurfunktion beror på orsaken till problemet och kan innefatta mediciner, ändringar i livsstilen eller dialysbehandling.

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Bakteriella antigener definieras som molekyler på ytan eller invändigt hos bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos en värdorganism. Dessa antigener kan vara proteiner, kopolysackarider, teikoiperoder eller andra strukturer som är unika för en viss bakteriestam eller art. När bakteriella antigener interagerar med immunsystemet kan det leda till produktion av specifika antikroppar och aktivering av cellmedierade immunitet, vilket hjälper kroppen att bekämpa infektioner orsakade av bakterier.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Katepsiner är en grupp av proteasar, eller enzymer som bryter ner protein. De är huvudsakligen belägna i lysosomer och aktiveras vid lägre pH-värden, vilket gör dem speciellt anpassade för att bryta ner protein inne i cellen.

Katepsiner delas in i flera olika typer, beroende på deras struktur och funktion. Några exempel är katepsin B, K och L, som alla har en viktig roll i proteombrytningen och cellens homeostas. Dessa enzymer kan även vara involverade i patologiska processer såsom cancerspridning och inflammation.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Immunanalyser er en overordnet betegnelse for laboratoriemetoder, der anvendes til at undersøge og måle forskellige aspekter af det immunforsvarende system. Dette inkluderer metoder som:

1. Serologi: En metode der involverer at analysere patientens blodserum for antistoffer mod specifikke antigener, der kan indikere en infektion eller en autoimmun sygdom.
2. Vævsprover: Undersøgelse af væv fra patienten, såsom hud, lever, lunge osv., for at diagnosticere infektioner, kræft eller andre sygdomme.
3. Cytometri: En metode der anvendes til at tælle og karakterisere forskellige typer celler i blodet eller andre vævsprover, herunder hvidblodsceller (leukocytter) og immunceller.
4. Immunhistokemi: En metode der anvendes til at farve specifikke proteiner eller antigener i vævsprøver for at diagnosticere sygdomme, herunder kræft.
5. Immunofluorescens: En metode der anvendes til at detektere og lokalisere specifikke proteiner eller antigener i celler eller vævsprøver ved hjælp af fluorescerende markører.
6. Funktionelle immunassays: Metoder der anvendes til at måle immuncellers funktion, herunder deres evne til at producere cytokiner eller dræbe infektiøse agenter.

Immunanalysen er en vigtig del af moderne diagnostisk medicin og hjælper med at stille en præcis diagnose, overvåge sygdomsforløb og evaluere effektiviteten af behandlinger.

Immunoglobulinfragment, eller Immunglobulindel, refererar till de fragment som bildas när ett antikroppsmolekyul (immunoglobulin) splittras upp i två delar av enzymet Papain. Den ena delen kallas Fab-framdel (Fragment antigenbindningsdel), och den andra delen kallas Fc-bakdel (Fragment crystallizabel del). Fab-fragmentet innehåller den aktiva sidan som binder till antigenet, medan Fc-fragmentet har en struktur som gör det möjligt för immunoglobulinerna att interagera med andra celler i immunförsvaret.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Radioimmunanalyse (RIA) är en typ av laboratorietest som använder radioaktivt märkt antigen eller antikropp för att kvantifiera koncentrationen av ett specifikt protein i en biologisk provprov. I allmänhet involverar RIA följande steg:

1. Förbereda en standardkurva med kända koncentrationer av det målprotein som ska mätas, tillsammans med en fast koncentration av en radioaktivt märkt antikropp (eller omvänt, ett radioaktivt märkt antigen).
2. Extraktion och förberedelse av det okända provet som innehåller målproteinet.
3. Lägg till en konstant koncentration av den radioaktiva markören (antikropp eller antigen) i både standardkurvan och provet.
4. Låt systemet nå jämvikt, så att det radioaktiva markören binds till målproteinet i både standardkurvan och provet.
5. Separera de fria markörerna från de bundna komplexen, vanligtvis genom centrifugation eller filtrering.
6. Mäta den radioaktiva signalen i varje separerat fritt markör-provet och bundet markör-protein-provet.
7. Använd standardkurvan för att korrelera den mätta radioaktiva signalen till en koncentration av målproteinet i provet.

Radioimmunanalys används ofta inom klinisk forskning och medicinsk diagnostik för att uppskatta koncentrationer av olika hormoner, vitaminer, droger, nukleotider, aminosyror och andra biologiskt aktiva molekyler i blod, urin eller andra kroppsfluider.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Lungblåsor, också kända som pulmonala alveolära mikrotrombemer (PAM), är en medicinsk term som refererar till små blodproppar (mikrotrombemer) som bildas i de sackliknande luftstrukturerna i lungorna, kallade alveoler. Dessa strukturer är involverade i gasutbytet mellan luften och blodet.

Lungblåsor uppstår ofta till följd av en inflammation eller skada på de små blodkärlen (kapillärerna) som omger alveolerna. Det kan orsakas av olika sjukdomar, såsom COVID-19, influensa, viruspneumoni och andra lunginfektioner. När lungblåsor uppstår kan det leda till problem med syreupptagningen och syrgaskvaliteten i blodet, vilket kan orsaka andningssvårigheter och hypoxi (syrebrist).

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Komplementfixerings test (CFT) är en typ av immunologisk tester som används för att diagnostisera infektioner orsakade av encapsulerade bakterier, såsom Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae type b.

Testet fungerar genom att kombinera ett prov som tros innehålla antikroppar mot en specifik patogen med ett komplementsystem bestående av proteiner som normalt finns i serum. Om antikroppar är närvarande i provet, kommer de binda till den specifika bakterien och aktivera komplementsystemet, vilket orsakar en kedja av reaktioner som slutligen leder till att ett komplementprotein klyvs och bildar en membranattackkomplex (MAC).

MAC-komplexet skapar en por i cellmembranet hos bakterien, vilket orsakar dess död. I CFT mäts den mängd komplement som konsumerats under testets gång, och detta kan användas för att indirekt bestämma antikropparnas koncentration i provet.

Testet är användbart eftersom det kan ge en indikation på om en individ har utvecklat en immunrespons mot en specifik patogen, och kan hjälpa till att fastställa om en aktiv infektion finns eller inte. Det är också användbart för att övervaka effekterna av vaccinationer som ger skydd mot encapsulerade bakterier.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) sammanlänkas till klumpar på grund av interaktion med en substans, ofta ett protein eller polysackarid på ytan av en virus eller bakterie.

En hemagglutinationstest (HAT) är ett laboratorietest som utnyttjar denna egenskap för att detektera antikroppar i serumprover från patienter. I testet blandas serumprovet med röda blodkroppar och den specifika mikroorganismen (antigen) som man vill undersöka. Om patientserumet innehåller antikroppar mot den aktuella mikroorganismen kommer de att binda till antigenet, vilket orsakar hemagglutination och bildandet av blodkroppsklumpar. Om det inte finns några antikroppar i serumprovet kommer röda blodkroppar och antigen att förbli separerade.

Hemagglutinationstester används ofta inom diagnostiken av olika infektionssjukdomar, till exempel influensavirusinfektioner och malariaparasiter. Dessa tester är relativt enkla att utföra och ger snabba resultat, men de har blivit allt mindre vanliga på grund av utvecklingen av mer känsliga och specifika serologiska testmetoder, såsom ELISA-tester (Enzyme-linked Immunosorbent Assay).

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Hemagglutinationsinhibition (HI) test är en typ av laboratorietest som används för att mäta immuniteten eller responsen på vaccinationer mot vissa virus, särskilt influensavirus. Testet mäter förmågan hos antikroppar i serum från en individ att hindra hemagglutination, det vill säga sammanlänkning av röda blodkroppar tillgängliga på ytan av viruspartiklar.

I HI-testet blandas serumprover med standardiserade mängder av virus och sedan tillsätts färgade röda blodkroppar. Om antikroppar i serumet kan hindra viruset från att binda till röda blodkroppar, kommer de inte agglutineras eller klumpas tillsammans. Detta visar på en hög nivå av immunitet mot viruset. Omvänt, om serumet saknar antikroppar som kan binda till viruset, kommer röda blodkroppar att agglutineras och bilda klumpar.

HI-testet är en enkel, billig och effektiv metod för att mäta immuniteten mot vissa virus, men det har också några begränsningar. Det kan vara svårt att standardisera viruset och röda blodkroppar, och testet kan ge falskt positiva resultat om serumet innehåller icke-specifika inhibitorer av hemagglutination. Trots detta är HI-testet fortsatt en viktig metod för att mäta immuniteten mot influensavirus och andra virus som orsakar respiratoriska infektioner.

Variabel del av immunglobulin, eller variabla regionen av antikroppar, refererar till de delar av immunoglobulinmolekyler som är varierande och unika för varje specifik antikropp. Den variabla regionen består av två lätta kedjor (VL) och två tunga kedjor (VH), som alla innehåller variabla segment, komplementaritetsdeterminingsregioner (CDR) och framework-regioner. CDR-loops är de mest varierande delarna av den variabla regionen och är direkt involverade i antikroppens bindning till specifika antigener. Den variabla regionen ger immunglobulinet sin förmåga att känna igen och binde till en stor variation av olika antigener, vilket gör det möjligt för immunsystemet att erkänna och bekämpa en mängd olika patogener.

Seroepidemiologi är ett område inom epidemiologi som undersöker förekomsten och spridningen av specifika antikroppar i en population. Seroepidemiologiska studier är en typ av studier inom detta område, där syftet är att undersöka prevalensen av antikroppar mot ett visst patogen (t.ex. virus eller bakterie) i en population vid en given tidpunkt.

I seroepidemiologiska studier analyseras ofta blodprover från en representativ stikprova av individer i en population för att fastställa om de har utvecklat antikroppar mot ett specifikt patogen. Antikroppar är proteiner som produceras av immunsystemet som en respons på infektion, och deras närvaro i blodet kan vara ett tecken på att individen har haft en tidigare infektion med patogenen, även om personen kan ha varit asymptomatisk eller har haft en mild form av sjukdomen.

Seroepidemiologiska studier kan ge värdefull information om hur vanligt ett visst patogen är i en population, hur immuniteten i populationen ser ut och hur effektiva vaccinationsprogram har varit. Dessa studier kan också användas för att undersöka samband mellan exponering för patogener och olika hälsoutfall, samt för att planera och utvärdera folkhälsoinsatser och vaccinationsprogram.

Immunoglobulin idiotypes refer to the unique antigenic determinants found on the variable regions of immunoglobulin (antibody) molecules. The variable region of an antibody is responsible for recognizing and binding to specific antigens, and it is composed of several hypervariable regions that form a highly specific antigen-binding site.

Idiotypes are unique to each antibody and can be used to identify and distinguish different antibodies from one another. They are also subject to genetic recombination and mutation, which allows the immune system to generate a diverse repertoire of antibodies with different specificities.

Immunoglobulin idiotyping is a technique used to identify and characterize the idiotypes present on an antibody. This can be useful in various applications, such as identifying the specificity of an antibody, monitoring the immune response to a vaccine or infection, or diagnosing certain types of B-cell malignancies.

Immunoglobulin idiotype classifications include:

1. Idiotype: The unique antigenic determinant present on the variable region of an immunoglobulin molecule.
2. Idiotypic determinant: A specific epitope or antigenic site located within the idiotype.
3. Idiotype network: A complex network of interacting idiotypes and anti-idiotypes that play a role in regulating the immune response.
4. Anti-idiotype antibody: An antibody that recognizes and binds to an idiotype, often used as a probe for identifying specific idiotypes.
5. Private idiotype: An idiotype unique to an individual or clone of B cells.
6. Public idiotype: An idiotype shared by multiple individuals or clones of B cells in response to a common antigenic stimulus.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Immunologiska metoder är tekniker och analysverfahren som utnyttjar det immunologiska systemets egenskaper för att ställa diagnoser, undersöka sjukdomar eller utvärdera effekterna av behandlingar. Dessa metoder bygger ofta på antikropp-antigen-reaktioner, där en antikropp binder specifikt till ett visst protein (antigen) som finns på en cell eller en patogen (t.ex. en virus eller bakterie).

Exempel på immunologiska metoder inkluder:

1. Immunhistokemi (IHC): Används för att detektera och lokaliserar specifika proteiner i vävnader genom att använda färgade antikroppar.
2. Immunfluorescens (IF): Använder fluorescerande markörer på antikroppar för att lokalisera och identifiera specifika molekyler in situ i celler eller vävnader.
3. ELISA (Enzymimmunoassay): En laboratorietest som mäter koncentrationen av en specifik protein i en vätska, till exempel serum, genom att utnyttja en enzymmarkör på en antikropp.
4. Western blot: Används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning genom elektrofores, överföring till ett membran och sedan användande av färgade antikroppar.
5. Immunfenotypning: Analyserar typer och andelar av olika immunceller i blodet eller andra vävnader genom att känna igen ytmarkörer på cellerna med hjälp av färgade antikroppar.
6. Cytometri: Använder fluorescerande markörer och flow cytometry för att kvantifiera och sortera olika typer av celler baserat på yt- eller intracellulära markörer.
7. Immunhistokemi (IHC): Används för att lokalisera och identifiera specifika proteiner i vävnader genom att färga in antikroppar som binder till målproteinet.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Immunosorptionstechniken är metoder för att separera och koncentrera specifika proteiner, antikroppar eller andra molekyler genom att utnyttja deras förmåga att binda till antikroppar. Detta görs vanligtvis med hjälp av en kolonn fylld med immobiliserade antikroppar som är specifika för det målproteinet eller molekylen.

I ett typiskt immunosorptionsförlopp passeras en lösning av den biologiska provkällan (t.ex. plasma, serum eller cellkultursupernatant) genom kolonnen. Målproteinet binds till de immobiliserade antikropparna medan andra proteiner och icke-relaterade molekyler fortsätter att flöda igenom kolonnen. Efter detta tvättas kolonnen för att avlägsna icke-bindande substanser, varefter målproteinet kan elueras (frisättas) från kolonnen med en lämplig bufferlösning.

Immunosorptionstechniker används inom flera områden, till exempel för att renodla antikroppar eller andra proteiner för forskningsändamål, för att behandla patienter med specifika sjukdomstillstånd (t.ex. immunadsorption vid autoimmuna sjukdomar) och för att detektera spår av specifika molekyler i komplexa biologiska prov.

Haptener är en term inom toxikologi och farmakologi och refererar till små, lägre molekylära viktiga aromatiska föreningar som bildas som biprodukter när kroppen bryter ned exogena (främmande) aromatiska kolväten, såsom polyaromatiska kolväten (PAK) och heterocykliska aromatiska aminer (HAA). Dessa haptener bildas genom en process som kallas biotransformation, där levern försöker göra de främmande ämnena mer vattenlösliga så att de kan elimineras från kroppen. Haptenerna kan dock vara toxiska eller cancerogena och har visats påverka cellers funktion och tillväxt, inklusive DNA-skador.