Antifosfolipidsyndrom
Antifosfolipidantikroppar
beta 2-glykoprotein I
Antikardiolipinantikroppar
Lupuskoagulationshämmare
Livshotande tillstånd
Blodpropp
Kardiolipiner
Systemisk lupus erythematosus
Syndrom
Sneddons syndrom
Blodförtunningsmedel
Graviditetskomplikationer, blod
Glykoproteiner
Trombofili
Graviditetskomplikationer
Graviditet
Ventrombos
Warfarin
Hudsjukdomar, vaskulära
Plasmaferes
Protrombin
HELLP-syndrom
Trombocytopeni
Partiell tromboplastintid
Immunglobulin M
Meningism
Hydroxiklorokin
Enzymkopplad immunadsorberande analys
Blå tåsyndrom
Tromboplastin
Lupusvaskulit, centrala nervsystemet
Kopiering
Annexin A2
Fosfolipider
Tromboflebit
Autoimmuna sjukdomar
Annexin V
Heparin, lågmolekylärt
Acetylsalicylsyra
Fosfatidylseriner
Endokardit
Monoklonala antikroppar
Infarkt
Barnsängssjukdomar
Riskfaktorer
Antinukleära antikroppar
Antifosfolipidsyndrom (APS) är ett autoimmunt syndrom som kännetecknas av förekomsten av antifosfolipidantikroppar i blodet, vilket kan leda till blodproppar och komplikationer under graviditeten. Det finns två typer av APS: primärt APS och sekundärt APS, där den senare ofta förekommer tillsammans med annan autoimmun sjukdom, som systemisk lupus erythematosus (SLE).
APS orsakas av att kroppens immunsystem producerar antikroppar som attackerar fosfolipider, en typ av fettmolekyler som finns i cellmembranen och hjälper till att styrka blodets koagulationssystem. När dessa antikroppar binder till fosfolipiderna kan det leda till blodproppar i artärer och vener, vilket kan orsaka en rad symtom som varierar från milda till allvarliga.
Exempel på symtom på APS inkluderar:
* Blodproppar i benen eller lungorna
* Recidiverande missfall under graviditeten
* Förtidig födsel
* Förlust av fostret under första trimestern
* Stroke eller transitorisk ischemisk attack (TIA)
* Svullnad och smärta i lederna
* Hjärtklappning
* Andningssvårigheter
* Besvär med minnet, koncentrationen eller talförmågan
Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blodtester som mäter nivåerna av antifosfolipidantikroppar och andra koagulationsfaktorer. Behandlingen inkluderar ofta blodförtunnande mediciner, såsom warfarin eller heparin, för att förebygga blodproppar. I vissa fall kan immunosuppressiva läkemedel vara nödvändiga för att behandla allvarliga symtom orsakade av APS.
Antifosfolipidantikroppar (AFLAs) är antikroppar som riktar sig mot specifika fosfolipider och fosfolipid-bindande protein i blodet. Dessa antikroppar kan orsaka en autoimmun sjukdom känd som antifosfolipidsyndrom (APS), som kan leda till blodproppar, missfall, stroke och andra komplikationer.
Det finns tre huvudtyper av AFLAs:
1. Anticardiolipinantikroppar (aCL): Dessa antikroppar reagerar mot kardiolipin, ett fosfolipid som finns i hjärtmuskulaturen och i cellmembranet.
2. Lupusantikoagulans (LA): Detta är en antikoagulans, vilket betyder att det förhindrar blodets förmåga att koagulera eller stelnas. LA-testet mäter aktiviteten hos en speciell typ av AFLA som kallas beta 2-glicoprotein I-dependent antikoagulans.
3. Anti-beta 2-glicoprotein I-antikroppar (anti-B2GPI): Dessa antikroppar reagerar mot ett protein som kallas beta 2-glicoprotein I, som hjälper till att reglera blodets koaguleringsprocess.
Det är värt att notera att det finns också andra typer av AFLAs, men de tre ovanstående är de mest välkända och kliniskt relevanta.
Beta-2-glykoprotein I, även känt som apolipoprotein H, är ett protein som förekommer i blodplasma och binder till fosfolipider i cellytor och lipoproteiner. Det består av fem domäner och har en molekylvikt på cirka 44 kDa.
Proteinet spelar en viktig roll i hemostasen, immunförsvaret och kolesterolmetabolismen. I samband med autoimmuna sjukdomar som antifosfolipidsyndrom (APS) kan det bildas antikroppar mot beta-2-glykoprotein I, vilket kan leda till blodproppar och andra komplikationer.
Antikardiolipinantikroppar (aCL) är antikroppar som reagerar mot kardiolipin, ett fosfolipid som finns i cellmembranet. Dessa antikroppar kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, framförallt med autoimmuna störningar såsom systemisk lupus erythematosus (SLE).
Det finns tre typer av aCL-tester: IgG, IgM och IgA. En positiv testresultat för aCL kan vara ett tecken på en autoimmun sjukdom eller kan förekomma hos friska individer utan några symtom. För att diagnostisera en autoimmun sjukdom behöver det finnas fler kliniska bevis och ofta positiva tester för andra antikroppar också.
aCL-tester används ofta för att hjälpa till att ställa diagnosen på sjukdomar som SLE, antifosfolipidsyndrom (APS) och kannibalistisk akroangiitis. Dessa sjukdomar kan orsaka blodproppar, missfall, neurologiska symtom och andra komplikationer.
Lupus koagulationshämmare är en typ av läkemedel som används för att behandla blodproppar och preventiva komplikationer relaterade till blodkoagulation hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE), eller lupus.
Lupus är en autoimmun sjukdom där kroppen producerar antikroppar som attackerar friska celler och proteiner, vilket kan leda till inflammation och skada i olika delar av kroppen. Ibland kan lupus påverka blodet och orsaka ökad benägenhet för blodproppar, en komplikation som kallas antifosfolipidsyndrom (APS).
Lupus koagulationshämmare är antikoagulanter eller blodtunnare som hjälper till att förhindra bildandet av blodproppar. De vanligaste typerna av lupus koagulationshämmare inkluderar warfarin och heparin.
Warfarin är ett oralt antikoagulant som fungerar genom att hämma enzymet vitamin K-epoxidreduktas, vilket förhindrar bildandet av aktiva koagulationsfaktorer i levern. Warfarin kräver regelbunden övervakning och dosjustering eftersom dess effekt på blodkoagulation kan variera mellan individer och under olika förhållanden, såsom graviditet eller intag av vissa livsmedel eller läkemedel.
Heparin är ett injicerbart antikoagulant som fungerar genom att katalysera aktivering av enzymet antitrombin III, vilket leder till inaktivering av koagulationsfaktorer som trombin och faktor Xa. Heparin finns i två former: standardheparin och lavvextraktionstrombocythämmande heparin (LMWH). LMWH har en längre halveringstid än standardheparin och kan administreras en gång om dagen, medan standardheparin vanligtvis måste ges flera gånger per dag.
Lupus koagulationshämmare används ofta i kombination med andra läkemedel som aspirin eller klopidogrel för att minska risken för blodproppar och andra tromboemboliska komplikationer hos patienter med lupus.
"Livshotande tillstånd" (kritiskt sjukdomstillstånd) är ett medicinskt tillstånd där en persons fysiologiska funktioner är så störda att dödsrisken är hög om inte behandling ges. Det kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive allvarliga infektioner, trauma, hjärtinfarkt, lungemboli och andningsstillestånd. Symptomen på livshotande tillstånd kan variera beroende på orsaken, men kan inkludera sänkt medvetande, andnöd, låg blodtryck, snabb hjärtslag och avvikande vitala tecken. Behandlingen för livshotande tillstånd kan omfatta intensivvård, läkemedel, operationer och livsuppehållande behandlingar som konstgjord andning och hjärt-lungräddning.
En "blodpropp" eller blodbrist (engelska: blood clot) är en koagulering av blod som bildar en fast massa. Det kan ske naturligt i samband med skador på kroppens vävnader, för att stänga av blödningar. Men när ett blodpropp bildas inuti ett blodkärl, kan det orsaka allvarliga hälsoeffekter beroende på var proppen bildas. Till exempel, om en blodpropp bildas i lungorna (pulmonem emboli), hjärtat (hjärtinfarkt) eller i hjärnan (cerebral trombos), kan det leda till allvarliga hälsoproblem och potentiellt livshotande situationer.
Kardiolipiner är en typ av fosfolipider som primärt förekommer i mitokondrier, de cellulära organellerna som är involverade i cellens energiproduktion. Kardiolipiner utgör ungefär 10-20% av mitokondriens lipidhalt och har en unik kemisk struktur med två fosfatgrupper och fyra fettsyror, ofta inklusive linolsyra.
Dessa lipider är viktiga för mitokondriernas funktion och struktur, särskilt när det gäller elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering, två processer som genererar ATP (adenosintrifosfat), cellens energikälla. Forskning har visat att kardiolipiner också är involverade i celldöd (apoptos) och celldelning (mitos).
Abnormaliteter i kardiolipinmolekyler har associerats med diverse sjukdomar, särskilt hjärt-kärlsjukdomar som hjärtsvikt och ischemisk hjärtkärlssjukdom. Vissa studier har också visat att mutationer i gener relaterade till kardiolipinsyntes kan orsaka mitokondriella sjukdomar.
Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.
Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.
Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.
SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.
'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.
Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.
'Missfall, återkommnt' kan definieras som tre eller fler upprepade inträffanden av missfall (abort) före den 20:e veckan av graviditeten. Missfall definieras som spontan avslutning av en graviditet. Orsaken till återkommande missfall kan vara svår att fastställa, men det kan bero på genetiska faktorer, anatomiska avvikelser, hormonella störningar, infektioner eller immunologiska problem.
Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.
Sneddon's syndrom är ett mycket sällsynt tillstånd som kännetecknas av små blodproppar (tromboemboli) i de mindre artärerna, främst i huden och i hjärnan. Detta leder till symptom som röda eller vita prickar på huden (livedo reticularis), samt neurologiska symtom som migrän, små strokeartade attacker eller progressiv kognitiv nedsättning.
Tillståndet är ofta associerat med antifosfolipidantikroppar och kan vara relaterat till autoimmuna sjukdomar. Sneddon's syndrom drabbar främst unga kvinnor, men kan även förekomma hos män och äldre personer. Diagnosen ställs vanligen genom att utesluta andra orsaker till symtomen och att påvisa typiska tecken på sjukdomen i huden eller hjärnan. Behandlingen består ofta av antikoagulantia, som minskar risken för blodproppar.
"Blodförtunningsmedel" er en overordnet betegnelse for lægemidler, der anvendes til at reducere eller forhindre dannelse af blodpropper (thrombus) i kroppen. Disse lægemidler kaldes også antikoagulantia eller blodtætningsmidler. Der er forskellige typer af blodförtunningsmedel, herunder:
1. Antikoagulanter: De forhindrer dannelse af blodpropper ved at hæmme Gerinningsfaktorer som thrombin eller faktor Xa. Eksempler på antikoagulanter inkluderer warfarin (Coumadin), heparin og nye orale antikoagulanter (NOAK) som apixaban (Eliquis), rivaroxaban (Xarelto) og dabigatran (Pradaxa).
2. Antiplatelet Agent: De forhindrer aggregation af blodplader, hvilket reducerer risikoen for at blodpropper dannes. Eksempler på antiplatelet agenter inkluderer acetylsalicylsyre (Aspirin), clopidogrel (Plavix) og dipyridamole (Persantine).
3. Trombolytiske Agenter: Disse lægemidler opløser eksisterende blodpropper ved at hjælpe med at omdanne fibrin, et protein der er en vigtig komponent i blodproppens struktur. Eksempler på trombolytiske agenter inkluderer alteplase (Activase) og streptokinase.
Det er vigtigt at notere, at brug af blodförtunningsmedel indebærer en øget risiko for indre blødninger, så det er vigtigt at veje potentialet for fordelen mod risikoen for hver individuel patient. Lægevidenskaben og farmakologien udvikler sig støt, så der kan opstå nye behandlingsmuligheder og metoder for at administrere disse lægemidler.
Graviditetskomplikationer med blod (Hematologiska komplikationer under graviditet) kan innebära en rad olika tillstånd som påverkar moderns blodcirkulation och blodceller. Några exempel är:
1. Anemi: En minskad andel syretransporterande röda blodkroppar (erytrocyter) i blodet, vilket kan leda till trötthet, yrsel och andningssvårigheter. Det kan orsakas av olika faktorer under graviditeten, såsom ökat blodvolym eller järnbrist.
2. Pre-eclampsia/eclampsia: En allvarlig komplikation som kännetecknas av högt blodtryck och skador på bland annat lever och njurar. I vissa fall kan det leda till för tidig födsel eller livshotande tillstånd för modern.
3. Tromboemboli: Bildning av blodpropp (tromb) i en artär eller ven som kan orsaka allvarliga komplikationer, beroende på var proppen bildas och hur stor den är. Under graviditet ökar risken för tromboemboliska tillstånd, särskilt under senare stadier av graviditeten och efter förlossningen.
4. Disseminerad intravaskulär koagulation (DIC): En allvarlig blodsjukdom där blodets koaguleringssystem aktiveras på ett oregelbundet sätt, vilket leder till att blodproppar bildas i små och stora blodkärl över hela kroppen. Det kan orsakas av en rad olika underliggande tillstånd, inklusive graviditetskomplikationer som pre-eclampsia/eclampsia eller infektioner.
5. Thrombocytopeni: En nedsatt täljningsvärde av blodplättar (trombocyter) i blodet, vilket kan öka risken för blödningar. Under graviditet kan thrombocytopeni uppstå på grund av en rad olika orsaker, inklusive gestationsdiabetes och pre-eclampsia/eclampsia.
6. Intrauterin fetal demise (IUFD): Dödandet av fostret i livmodern före förlossningen. Det kan bero på en rad olika orsaker, inklusive graviditetskomplikationer som pre-eclampsia/eclampsia, infektioner och kromosomala abnormaliteter hos fostret.
Det är viktigt att uppsöka läkare eller sjukgymnast vid tecken på graviditetskomplikationer för att få rätt behandling så snart som möjligt.
Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.
'Trombofili' refererer til en forstyrrelse i koagulationssystemet, som øker risikoen for at blive ramt af blodprop (trombose) eller lungeemboli. Trombofili skyldes ofte genetiske variationer, der fører til en forhøjet produktion af bestemte klottingsfaktorer eller nedsat aktivitet hos de naturlige antikoagulerende faktorer i blodet.
Der findes mange former for trombofili, men nogle af de mest almindelige inkluderer:
1. Faktor V Leiden mutation: Denne genetiske variation forårsager en resistens overfor aktiveret protein C, hvilket fører til en forhøjet risiko for blodprop.
2. Protrombin G20210A mutation: Dette er en anden genetisk variant, der øger produktionen af protrombin og dermed koagulationssystemets aktivitet.
3. Antitrombin, protein C eller protein S deficit: Disse naturlige antikoagulerende faktorer hjælper med at kontrollere koagulationssystemet. En nedsat mængde af disse faktorer kan øge risikoen for blodprop.
4. Forhøjet niveau af homocystein: Homocystein er en aminosyre, der findes naturligt i kroppen. Hvis niveauerne er for høje, kan det føre til en øget risiko for blodprop.
5. Forhøjet niveau af faktor VIII, IX eller XI: Disse klottingsfaktorer hjælper med at koagulere blodet. Hvis niveauerne er for høje, kan det øge risikoen for blodprop.
Det er vigtigt at bemærke, at selvom en person har trombofili, betyder det ikke nødvendigvis, at de vil udvikle blodproblemer. Der findes mange andre faktorer, der kan påvirke risikoen for blodprop, herunder alder, vægt, rygning, graviditet og visse mediciners brug. Lægerne vil typisk overveje disse faktorer sammen med trombofilien, når de vurderer en persons risiko for blodproblemer.
Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.
IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.
Graviditetskomplikationer refererer til unormale eller farlige tilstande, som kan opstå under graviditeten og true morens sundhed eller fostrets udvikling. Disse komplikationer kan variere i alvorlighed og kan være forbundet med bestemte medicinske tilstande, livsstilsfaktorer eller genetiske faktorer. Nogle almindelige typer af graviditetskomplikationer omfatter:
1. Præeklampsi/Eklampsi: Et hypertensivt syndrom, der opstår under graviditeten og karakteriseres ved højt blodtryk og protein i urinen. I værste fald kan det udvikle sig til eklampsi med konvulsioner og muligvis koma.
2. Diabetes i graviditeten: En form for sukkersyge, der opstår under graviditeten hos kvinder, som ikke havde diabetes før graviditeten.
3. For tidlig fødsel: Fødslen af barnet før 37 uger graviditet.
4. Fejlplacering af placentan: Hvor placentan vokser inde i livmodermuskulaturen i stedet for at dække modermunden, hvilket kan medføre alvorlig blødning under graviditeten eller ved fødslen.
5. Intrauterin vækstrestriktion (IUGR): En tilstand, hvor fostret ikke vokser tilstrækkeligt i moders livmoder.
6. Infektioner: Graviditet kan øge risikoen for infektioner, herunder bakterielle og virale infektioner som f.eks. listeriose, toksoplasmose og zika-virusinfektion.
7. Præmature ruptur af membranerne (PROM): En tilstand, hvor modermunden brister før graviditeten er fuldt udviklet.
8. Blodtryksforhøjelse: Graviditet kan forårsage eller forværre blodtryksforhøjelse hos nogle kvinder.
9. Preeklampsi: En alvorlig tilstand, der rammer gravide kvinder og er karakteriseret ved pludselig opstået højt blodtryk og skader på organer som lever, nyre eller hjerne.
10. Fejlformede fostre: Graviditeten kan resultere i fostre med fysiske afvigelser, herunder kromosomale anomalier som Downs syndrom.
"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.
"Ventrikulärt trombus" är en medicinsk term som betecknar en blodpropp (tromb) i vänster eller höger ventrikel, de kammare i hjärtat där blodet pumpas ut till kroppen. Detta kan vara ett allvarligt tillstånd eftersom det kan förhindra att hjärtat pumpar effektivt blod och orsaka komplikationer som stroke, hjärtsvikt eller shock. Orsakerna till ventrikulära trombus kan variera, men de kan inkludera strukturella hjärtsjukdomar, abnormala blodkoaguleringsfaktorer och komplikationer efter hjärtattacker.
Warfarin är ett blodtunnande läkemedel som tillhör gruppen vitamin K-antagonister. Det används vanligen för att förebygga blodproppar och stroke hos personer med oregelbunden hjärtrytm (fibrillation av förmaket), hjärtklaffoperationer eller andra riskfaktorer för blodproppar. Warfarin fungerar genom att hindra enzymet vitamin K-epoxidreduktas från att återbilda aktivt vitamin K, som behövs för syntesen av de blodproteiner som hjälper till att stötta blodets koaguleringsförmåga. Det tar vanligtvis några dagar innan warfarin når full effekt och under den tiden måste patienten kontrolleras regelbundet för att säkerställa rätt dosering och undvika ökad blödningsrisk. Warfarin varnar också för vissa livsmedel och läkemedel som kan interagera med det och påverka dess effektivitet eller öka risken för biverkningar.
"Vaskulära hudsjukdomar" är en övergripande benämning på sjukdomar som primärt berör kroppens blodkärl i huden. Detta kan innebära både artärer (som transporterar syresatt blod från hjärtat till kroppen) och vener (som transporterar syrefattigt blod tillbaka till hjärtat).
Exempel på vaskulära hudsjukdomar inkluderar:
1. Rosacea: En kronisk hudsjukdom som orsakas av en överaktiv blodgenomföring i ansiktet, vilket leder till rödhet, inflammation och i vissa fall akneartade utslag.
2. Koppelta: En sjukdom där små blodkärl under huden expanderar och orsakar röda, svullna prickar eller linjer på huden. Detta kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller reaktion på en utlösande faktor, såsom hetta, alkohol eller stress.
3. Livkärlsinflammation (Angiit): En grupp av sjukdomar som orsakas av inflammation i kroppens små och medelstora blodkärl. Detta kan leda till symtom som svullnad, smärta, rödness eller ulcerationer (sår) på huden.
4. Visceralkramp: En sjukdom där blodkärlen i fingrar och tår kontraherar (tränger samman) under kyla eller stress, vilket orsakar smärta, vitt utseende och känslomässig förändring i de drabbade extremiteterna.
5. Ateroskleros: En progressiv sjukdom där plack (fettsubstanser, kolesterol och andra ämnen) ansamlas på insidan av artärernas väggar, vilket kan leda till hårdnaden och förträngning av artärerna. Detta kan orsaka symtom som smärta i bröstet (angina), klumpighet i benen eller neurologiska symptom som svårigheter att tala eller gå.
6. Purpura: En grupp sjukdomar som kännetecknas av blödning under huden eller inuti organen, vilket orsakar blåmärken, röda prickar eller svullnader på huden. Detta kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom, såsom blodbrist (anemi), infektion eller autoimmun sjukdom.
7. Raynauds fenomen: En sjukdom där fingrarna och tårna blir vitaktiga, blåaktiga eller rödaktiga under kyla eller stress, vilket orsakar smärta, känslomässig förändring och svullnad. Detta kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom, såsom autoimmun sjukdom eller skada på artärerna.
Plasmaferese, även känt som plasmaseparation och plasmafiltration, är ett medicinskt förfarande där man tar bort en del av patientens blodplasma och ersätter det med någon form av substitut, till exempel kolloidlösning eller annat friskt plasma. Detta görs vanligtvis med hjälp av ett så kallat apheresverktyg som separerar blodplasman från de andra blodbestanddelarna.
Plasmapheresen används ofta som en behandlingsmetod för olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar, där patientens eget immunsystem attackerar kroppens egna celler eller proteiner. Genom att ta bort det skadliga materialet i blodplasman kan man minska symtomen och förbättra patientens tillstånd. Plasmapheresen kan också användas som en temporär behandling före en transplantation eller för att behandla förgiftningar orsakade av toxiska substanser i blodet.
Protrombin, även känt som faktor II, är ett protein i blodplasmavätskan som spelar en viktig roll i den koagulationsprocess som orsakar blodets stelning vid skada. Protrombinet aktiveras till thrombin när det kommer i kontakt med aktiverad faktor X och kalciumjoner på cellmembranet hos trombocyter (blodplättar). Thrombin är ett enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar nätverk av insolubila fiber som stelnar och hjälper till att stänga av blödningar.
Protrombintiden (PT) är ett laboratoriemässigt mått på koagulationsförmågan i blodet, som mäter tiden det tar för protrombinet att omvandlas till thrombin. PT används ofta för att screena och diagnostisera koagulationsstörningar eller för att övervaka effekten av antikoagulantbehandling.
"Missfall" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en spontan avslutning av en graviditet före den 20:e veckan. Det kan också kallas för en tidig abort. Missfall orsakas ofta av olika komplikationer under graviditeten, såsom kromosomavvikelser, hormonella störningar eller anatomiska avvikelser hos modern eller fostret. I vissa fall kan missfall även orsakas av yttre faktorer som trauma, infektioner eller exponering för skadliga ämnen.
En lungemboli är ett medicinskt tillstånd där ett blodbräck (trombus) lossnar och transporteras med blodflödet till lungorna, där det blockerar en eller flera artärer. Detta kan orsaka andningssvårigheter, bröstsmärtor, hosta och i värsta fall lungo dysfunktion eller hjärtstopp. Faktorer som ökar risken för lungemboli innefattar rökning, cancer, kirurgi, graviditet, förlossning, långvarig sängliggande och sjukdomar som får blodet att koagulera lättare än normalt. Behandlingen av lungemboli består ofta av antikoagulerande läkemedel (blodtunnande medel) för att förhindra ytterligare blodproppar och trombektomi eller trombolys vid allvarliga fall.
HELLP-syndrom är ett allvarligt komplikation i samband med graviditet, som kännetecknas av höga värden av leverenzymer (H), blodplättsbrist (EL) och nedsatt blodgenomströmning i artärer (LP). Det kan vara förknippat med preeklampsi eller eklampsi, men kan också uppstå självständigt. Symptomen på HELLP-syndrom innefattar bland annat illamående, kräkningar, smärta i övergumpen och magtrakterna, ökad vikt, ödem, huvudvärk och försämrad andningsfunktion. Behandlingen av HELLP-syndrom kan innebära att graviditeten avslutas genom kejsarsnitt, behandling med läkemedel som sänker blodtrycket och förhindrar ytterligare skada på levern, samt intag av blodtransfusioner om det finns tecken på allvarlig blodplättsbrist.
'Fosterdöd' är ett medicinskt begrepp som används när ett foster dör inne i livmodern, vanligtvis före den 20:e veckan av graviditeten. Det kan också kallas för intrauterint fosterförlust eller missfall. Orsakerna till fosterdöd kan variera, men de kan inkludera genetiska avvikelser, infektioner, problem med moderkakan eller livmodern, eller komplikationer under graviditeten. I vissa fall kan orsaken aldrig fastställas. Fosterdöd är en tragisk händelse och kan vara mycket traumatiskt för de drabbade föräldrarna.
Trombocytopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer av trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar när ett kärl skadas. När individen har för få trombocyter, kan det öka risken för allvarlig blödning.
Normalvärdet för antalet trombocyter i blodet varierar beroende på ålder och kön, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per microliter blod. Trombocytopeni definieras som en nivå under 150 000 trombocyter per microliter blod.
Trombocytopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som infektioner, autoimmuna tillstånd, lever- eller njursjukdom, vitaminbrist (särskilt vitamin B12 och folat), cancer och exponering för vissa läkemedel. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och tillståndet kallas då idiopatisk trombocytopeni.
Partiell tromboplastintid (PTT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter tiden det tar för en patientens plasma att koagulera när en reagent som innehåller partiklar av tromboplastin och en aktiverad delen av faktor XII (Hageman-faktorn) tillsätts.
PTT används ofta för att screena patienter för koagulationsstörningar, såsom nedsatt funktion hos de intrinsiska eller gemensamma koagulationsvägarna, nedsatt faktor-XIII-aktivitet eller när man vill upptäcka eventuell heparinbehandling. Vidare kan PTT användas för att monitorera effekten av behandling med läkemedel som påverkar koagulationssystemet, till exempel låga molekylära hepariner och direkt orala antikoagulantia (DOAK).
Det är viktigt att notera att PTT inte mäter aktiviteten hos vitamin K-beroende faktorer II, VII, IX och X, som istället mäts med protrombintid (PT).
Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.
Meningismus är ett tillstånd där det uppvisas tecken på irritation eller inflammation av huden och musklerna som täcker hjärnhinnorna (meningerna). Detta kan orsakas av en infektion, trauma eller andra sjukdomar. Till de vanligaste tecknen på meningismus hör:
1. Stel nacke: det är svårt att böja huvudet framåt eller röra det från sida till sida.
2. Hög feber: en kroppstemperatur över 38°C (100,4°F).
3. Kraftiga huvudvärk: som kan vara värre vid böjning av huvudet.
4. Ljuskänslighet: ögonirriter och lättretlighet för starkt ljus.
5. Kräkningar: ofta kraftiga och plötsliga.
6. Förvirring eller yrsel: svårigheter att tänka klart eller koncentrera sig.
7. Höjd puls: en hastigare hjärtslag än normalt.
8. Muskelvärk: särskilt i ryggen och extremiteterna.
Det är viktigt att söka omedelbar läkarvård om du eller någon annan uppvisar tecken på meningismus, eftersom det kan vara ett tecken på allvarliga sjukdomar som meningit (hjärnhinnsinflammation) eller subaraknoidblödning (blödning i hjärnhinnorna).
Hydroxiklorokin är ett läkemedel som tillhör gruppen antimalarika och används vanligen för att behandla malaria, men har också visat sig vara verksamt mot vissa autoimmuna sjukdomar som reumatoid artrit och systemisk lupus erythematosus (SLE).
Det är en syntetisk derivat av kinin, en naturligt förekommande alkaloid som hittats i barken från Cinchona-trädet. Hydroxiklorokin har strukturella likheter med kinin och har liknande farmakologiska egenskaper.
Det verkar genom att störa den kemiska signaleringen mellan celler inom det immunsystemet, vilket hjälper att reducera inflammation och underlättar smärta och svullnad. Det kan också påverka virusets förmåga att infektera celler i kroppen.
I samband med COVID-19-pandemin har hydroxiklorokin diskuterats som ett möjligt behandlingsalternativ, men det finns fortfarande begränsad vetenskaplig evidens för dess effektivitet och säkerhet vid behandling av denna sjukdom.
Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.
I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.
ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.
'Blåtåsyndrom' er en dansk betegnelse for et medicinsk tilstand kendt som **Mond- og halsbetændelse med blå farve af fingrene og tæerne (Cyanotic fingers and toes in a patient with pharyngitis)**.
Det er en meget sjælden komplikation forbundet med infektioner i munden og svalget, hvor patientens finger- og tåled blev blåfarvet på grund af manglende iltforsyning (cyanose). Dette skyldes ofte en kombination af abnorme blodgennemstrømninger og forstyrret iltdiffusion over lungevæsken.
Det er vigtigt at notere, at denne tilstand er meget sjælden, og at der findes andre medicinske tilstande med lignende symptomer. Derfor bør en person altid søge professionel medicinsk vejledning, hvis de oplever uforklarlige forandringer i finger- eller tåfarven.
'Binjurehypofunktion' refererar till en nedsatt funktion hos binjurarna, som är ett par endokrina organ lokaliserade ovanpå nyckelbenen. Binjurarnas främsta funktion är att producera hormoner, såsom aldosteron, som reglerar salt- och vattenbalansen i kroppen, samt renin, som spelar en roll i regleringen av blodtrycket. De producerar också steroidhormoner, till exempel kortisol och dehydroepiandrosterone (DHEA).
En binjurehypofunktion kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som diabetes, högt blodtryck, tumörer eller cystor i binjurarna, infektioner och autoimmuna sjukdomar. Även skador på binjurarna kan leda till en nedsatt funktion.
Symptomen på binjurehypofunktion kan variera beroende på graden av nedsättning och kan inkludera trötthet, svaghet, saltkänslighet, muskelspasmer, urinsyre i blodet (azidose) och ökad känslighet för kalla temperaturer. I allvarliga fall kan patienten drabbas av elektrolytbrist, särskilt natriumbrist, samt hypotoni (sänkt blodtryck).
Diagnosen ställs vanligen genom att mäta nivåerna av binjurehormoner i blodet och att undersöka patientens symptom och medicinska historia. Behandlingen beror på orsaken till binjurehypofunktionen, men kan innebära hormonersättningst Therapi med syntetiska hormoner som aldosteron och kortisol.
Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.
Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).
Lupus vasculitis i centrala nervsystemet (CNS) är ett sällsynt tillstånd där inflammation orsakas av små blodkärlens skada i hjärnan. Detta kan inträffa som en komplikation till autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus (SLE).
Vaskulit betyder inflammation i blodkärlen, och när det sker i CNS kan det leda till en rad symtom som beror på vilka delar av hjärnan som drabbas. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, konfusion, humörsvängningar, svårigheter att tala eller svälja, och i värsta fall till och med koma.
Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av symtom, medicinsk historia, fysiska undersökningar och specialundersökningar som magnetresonanstomografi (MRT), lumbarpunktion och blodprov. Behandlingen kan innebära användning av immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och underhållande behandlingar för att hantera symtomen.
I medical terms, 'copying' often refers to the process of creating identical copies of DNA or RNA sequences during cell division or gene expression. This is a natural and essential process that occurs in all living organisms. However, the term 'copying' can also have negative connotations in a medical context, such as when it refers to plagiarism, intellectual property theft, or the unauthorized reproduction of medical records or other protected health information.
In genetics, the process of copying DNA is called replication. During replication, the double helix structure of DNA unwinds and separates into two single strands. Then, enzymes called helicases add nucleotides (the building blocks of DNA) to each strand, creating two new complementary strands that are identical to the original.
In gene expression, copying refers to the process of transcribing DNA into RNA, which is then translated into proteins. This process involves several steps, including transcription, splicing, and translation. During transcription, an enzyme called RNA polymerase creates a complementary RNA copy of a specific DNA sequence. This RNA copy, or messenger RNA (mRNA), carries the genetic information from the DNA to the ribosome, where it is translated into a protein.
In summary, 'copying' in a medical context can refer to both the natural and essential processes of replication and transcription, as well as to unauthorized or illegal activities such as plagiarism and theft.
Annexin A2 är ett protein som hör till annexinfamiljen och består av 32 kilo Dalton. Det uttrycks i höga nivåer i endotelceller, epitelceller och inflammatoriska celler. Annexin A2 har en viktig roll i celldelning, migration, adhesion och vesikeltrafik. Det är också involverat i koagulering och angiogenes.
Proteinet bildar en heterotetramer med två identiska annexin A2-dimrar som binder till fosfolipider på cellytan och till andra proteiner, såsom S100A10 och plasminogen. Denna komplex kan aktivera plasminogen till plasmin, vilket är en viktig process i fibrinolysen (förstörelsen av blodkoagel). Annexin A2 har också visat sig ha en roll i cancerutveckling och metastasering.
Fosfolipider är en typ av lipider som består av en glycerolmolekyl med två fettsyror bundna till kolatomerna i mitten och en fosfatgrupp bundet till den tredje kolatomen. Fosfatgruppen kan esterifieras med olika alkoholer, vilket ger upphov till olika typer av fosfolipider. De två fettsyrorna kan vara lika eller olika varandra och variera i längd och grad av påladdning.
Fosfolipider är en viktig komponent i cellmembranen, där de bildar en dubbellager som skapar en semipermeabel barriär mellan cellens inre och yttre miljö. Den hydrofoba delen av fosfolipiden består av fettsyrorna, medan den hydrofila delen består av fosfatgruppen. Denna uppbyggnad gör att fosfolipider kan bilda en lipidbilaga som är viktig för cellens struktur och funktion.
Tromboflebit är ett medicinskt tillstånd som kännetecknas av samtidig förekomst av blodpropp (trombos) och inflammation i en ven. Trombosen orsakar ofta en delvis eller fullständig obstruktion i venen, medan inflammationen gör att vens väggar blir irriterade, svullna och smärtsamma. Tromboflebit kan uppstå i vilken ven som helst i kroppen, men det är vanligast i benen eller armarna.
Tromboflebit delas ofta upp i två typer: ytlig (superficial) och djup (deep). Ytlig tromboflebit berör de yttre, mindre venerna nära huden, medan djup tromboflebit drabbar de större, djupare venerna i musklerna. Djup tromboflebit kan vara mer allvarlig än ytlig tromboflebit, eftersom det har en högre risk för komplikationer som lungrörsblodpropp (pulmonary embolism).
Tromboflebit kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive långvarig inaktivitet, skador på vener, operationer, cancer, graviditet, användning av hormonbehandling och ärftliga sjukdomar som föråldrade blodsjukdomar. Symptomen på tromboflebit kan variera beroende på vilken typ av tillstånd det är, men de kan inkludera rodnad, värme, smärta, svullnad och hårda lumpsliknande områden i den drabbade venen.
Behandlingen för tromboflebit beror på dess allvarlighetsgrad och orsak. För ytlig tromboflebit kan behandlingen innefatta vila, uppvärmning av det drabbade området, kompression och ibland mediciner som antiinflammatoriska läkemedel eller blodtunnande medel. För allvarligare fall av tromboflebit kan behandlingen kräva starkare blodtunnande medel, antikoagulanter eller till och med operation för att avlägsna den drabbade venen.
Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.
This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.
The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.
Annexin V är ett protein som binder till fosfolipider, specifikt fosfatidylserin, i cellmembranet. Det används ofta som en markör för apoptos (programmerad celldöd) eftersom fosfatidylserin normalt finns på insidan av cellmembranet och endast exponeras på ytan under apoptos. När annexin V binder till de exponerade fosfatidylserinen kan det identifieras och kvantifieras med hjälp av fluorescensmikroskopi eller flow cytometri, vilket gör att man kan upptäcka apoptotiska celler.
Hjärtklaffsjukdomar är en benämning på medicinska tillstånd där hjärtklaffarna, valven som kontrollerar flödet av blod genom hjärtat, inte fungerar korrekt. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom slitage, infektioner, strukturella defekter eller sjukdomar som påverkar hjärtmuskulaturen.
Det finns två huvudtyper av hjärtklaffsjukdomar: stenos (förträngning) och insufficiens (regurgitation eller icke-slutna klaffar). Vid stenos är hjärtklaffen för trång, vilket gör att det blir svårare för blodet att passera genom den. Detta kan leda till högt tryck uppströms klaffen och sämre blodförsörjning till kroppen. Vid insufficiens är hjärtklaffen läckande, vilket gör att blodet kan läcka tillbaka genom den när hjärtat pumpar ut blodet. Detta kan leda till ökat volymbelastning på hjärtkammaren och sämre pumpfunktion över tid.
De fyra hjärtklaffarna som finns i människans hjärta är aortaklaffen, mitralisklaffen, pulmonalisklaffen och tricuspidalklaffen. Varje klaff kan drabbas av stenos eller insufficiens, och sjukdomarna kan vara medfötta eller utvecklas under livet. Behandlingen för hjärtklaffsjukdomar kan innebära mediciner, operationer eller kirurgiska ingrepp som ersätter eller reparerar klaffarna.
Lågmolekylärt heparin (LMWH) är en form av heparin som har en lägre molekylmassa än standardheparin. Det bildas genom att heparinet delas upp i mindre bitar, och detta ger upphov till dess lägre molekylmassa. LMWH har en längre halveringstid och är mer effektivt än standardheparin vid prevention och behandling av djup ventrombos (DVT) och lungemboli, eftersom det har en bättre biofördelning och påverkar mindre starkt de blodplättaraktiverande substanser som ingår i koagulationskaskaden.
LMWH verkar genom att binda till antitrombin III (ATIII), vilket ökar dess förmåga att inhibera aktiviteten hos både faktor Xa och trombin (faktor IIa). Dock är LMWH:s effekt på trombininhibering mindre än standardheparinet, men det har en starkare effekt på faktor Xa-inhibering.
LMWH används ofta för att förebygga blodproppar efter operationer eller vid långvarig inaktivitet, och det kan också användas för behandling av DVT och lungemboli. LMWH har även visat sig vara effektivt vid behandling av akut koronarsyndrom (ACS) och för prevention av stroke hos patienter med fibrillationskada.
Acetylsalicylsyra är en läkemedelssubstans som tillhör gruppen icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID). Den är kemiskt sett en acetylsubstituerad salicylsyra och är den aktiva substansen i läkemedlet Aspirin. Acetylsalicylsyra har flera farmakologiska effekter, bland annat febernedsättande, smärtstillande och antiinflammatorisk verkan. Den har också en blodplättsenhämmande effekt som gör att den används i förebyggande behandling av hjärt-kärlsjukdomar.
Fosfatidylseriner är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembranet hos levande väsen, inklusive människor. Det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent av cellytan, speciellt i hjärnan där det spelar en roll i signalering och kommunikation mellan neuroner. Fosfatidylseriner deltar också i regleringen av cellcykeln, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponsen.
Chemiskt sett består fosfatidylseriner av en glycerolbacke med två fettsyror bundna till kolatomerna C1 och C2 och en fosfatgrupp och serinaminosyra bundna till kolatom C3. Den negativt laddade fosfat- och seringruppen är riktad in mot cellens cytosol, medan de två fettsyrorna utgör den hydrofoba ytan som är vänd utåt i vätskefasen.
Fosfatidylseriner kan också användas som ett markör för celldöd och stress, eftersom det under vissa omständigheter kan bli exponerat på cellens yta under apoptos eller när cellmembranet är skadat. Detta upptäcks fenomen har potentialen att användas som en markör för att identifiera och undersöka sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.
Endokardit är en infektion som drabbar hjärtats inre ytskikt, endokardiet. Det orsakas vanligtvis av bakterier eller sällsynt andra mikroorganismer som får inträde i blodomloppet och fastnar på skadade områden av endokardiet, såsom hjärtklaffar eller förekommande hjärtfel. Infektionen kan leda till uppblåsning och skada hjärtkammare och kärl, vilket kan vara livshotande om det inte behandlas i tid. Symptomen på endokardit kan inkludera feber, trötthet, hosta, andnöd, svullnad i benen eller magen, hjärtsvikt och i värsta fall medvetandeförlust. Behandlingen består ofta av starka antibiotika och ibland kirurgiskt ingrepp för att rensa ut infektionen och reparera skadade hjärtklaffar.
Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.
Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:
* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.
Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.
För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.
'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.
En medicinsk definition av "infarkt" är dödsfall eller skada i ett område av kroppen på grund av ett plötsligt och ofta totalt stopp av blodflödet till området, vanligtvis orsakat av en blodpropp. Det mest vanliga typerna av infarkt är hjärtinfarkt (myokardieinfarkt) och cerebral infarkt (slaganfall). Hjärtinfarkt inträffar när blodflödet till en del av hjärtmuskulaturen stoppas, medan cerebral infarkt orsakas av att blodflödet till en del av hjärnan stoppas. Båda dessa tillstånd kan vara livshotande och kräver akut medicinsk behandling.
"Childbed fever" eller "barnsängssjukdomar" är en äldre benämning på infektionssjukdomar som kan uppstå efter förlossning, missfall eller abort. De flesta barnsängssjukdomarna orsakas av bakterien Streptococcus pyogenes, men andra bakterier och åkommor kan också ingå i definitionen.
Idag använder vi inte längre begreppet "barnsängssjukdomar" som en medicinsk diagnos, eftersom det är för allmänt och inkluderar för många olika typer av infektioner. I stället beskriver läkare och sjukvårdspersonal varaktighet, art och plats på kroppen där en infektion har uppstått. Exempel på diagnoser som kan relateras till de tidigare barnsängssjukdomarna inkluderar endometrit (infektion i livmoderslemhinnan), parametrit (infektion i bindeväv och muskler kring livmodern) och salpingit (infektion i äggledare).
Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.
"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.
Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.
Antifosfolipidsyndrom
HELLP-syndrom
Kardiolipinantikroppar
Antifosfolipidsyndrom - Wikipedia
Bra för hälsan att vara kort i rocken | Doktorn.com
Orala antitrombotiska läkemedel vid blödning och inför kirurgi hos vuxna - Janusinfo.se
Muntorrhet - vårdriktlinje för primärvården - Region Skåne
Varför är blodplättar förhöjda, vad betyder detta? - Takykardi - December
Nuklearmedicin - Remissinformation
Hyperemesis gravidarum - Wikipedia
Vad är Workshop Förmaksflimmer (tidigare vad är Fatta Flimmer) | Eliquis
Artiklar | Eliquis
Köp Lixiana Filmdragerad tablett Abacus Medicine A/S 30 mg Edoxaban 100 tablett(er) på Kronans Apotek | Kronans Apotek
Sälja & Köpa - Listed
Allergi - klinimm.se
Forskningsanslag | Ulla och Roland Gust
Förbättrad strokeprevention vid förmaksflimmer med NOAK
Självtestning och egenvård vid warfarinbehandling - Viss.nu
SLE - Viss.nu
Hur man sänker progesteronnivåerna hos kvinnor på ett naturligt sätt - Jod
Karolinska Universitetssjukhuset
Anti-fosfoslipidantikroppar - Svensk Förening för Klinisk Immunologi och Transfusionsmedicin
Arkiv 2014: Lupus antikoagulans - Helse Stavanger HF
Hur man förhindrar abort: är det möjligt? - Din kropps hälsa
Eliquis® (apixaban) till överviktiga patienter med förmaksflimmer | Eliquis
NOAK och läkemedelsinteraktioner, Roza Chaireti, hematolog, koagulationsspecialist, bitr. Öl, docent och adj.lektor | Eliquis
MOGAD - klinimm.se
Skleros1
- Forskningsanslag ges till forskning inom de reumatiska inflammatoriska system-sjukdomarna systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, systemisk skleros, antifosfolipidsyndrom (APS), myositer, vaskuliter samt blandformer, främst SLE och/eller Sjögrens syndrom. (gustafssonsfond.se)
Kallas2
- Hos personer med antifosfolipidsyndrom bildas onormala antikroppar som kallas antifosfolipid-antikroppar. (wikipedia.org)
- om du vet att du har en sjukdom som kallas antifosfolipidsyndrom (en störning i immunsystemet som ökar risken för att få blodproppar) ska du informera din läkare, som kommer att besluta om behandlingen kan behöva ändras. (kronansapotek.se)
Syndrom1
- Antifosfolipidsyndrom, även känt som Hughes syndrom efter reumatologen Graham R.V. Hughes, är en störning av blodkoaguleringen, vilket orsakar blodproppar i både artärer och vener men även graviditetsrelaterade problem såsom missfall, för tidig födsel eller allvarlig havandeskapsförgiftning. (wikipedia.org)
Tromboser2
- Antifosfolipidsyndrom venösa och/eller arteriella tromboser och/eller spontanaborter, trombocytopeni, antikroppar mot kardiolipin eller β2glykoprotein1, positiv lupusantikoagulans, spontant förlängd APTT. (viss.nu)
- Antifosfolipidsyndrom (APS) kännetecknas av tromboser och/eller graviditetskomplikationer kombinerat med laboratoriefynd av antifosfolipidantikroppar. (kitm.se)