"Vävnadsfixering" är en patologisk term som refererar till processen där ett objekt, ofta en medicinsk preparat eller en främmande substans, fixeras kemiskt till ett biologiskt vävnadsmaterial, vanligtvis under histologiska undersökningar. Detta görs för att stabilisera och konservera vävnaden så att den kan klart ses under mikroskopi.

Medel som används vid preparering av vävnadsprov m m för att bibehålla form och struktur hos provets alla beståndsdelar. Det finns ett stort antal sådana medel, även kalklösande och härdande. De måste snabbt döda och få den levande vävnaden att stelna.

En starkt reaktiv, gasformig aldehyd som bildas genom oxidation eller ofullständig förbränning av kolväten. I lösning har ämnet många användningsområden, t ex för framställning av plaster och syntettextilier, som desinfektionsmedel och som fixerings- och konserveringsmedel. Formaldehyd och dess lösningar är slemhinneretande och giftiga, och anses cancerframkallande.

En paraffininbäddning är en medicinsk behandlingsmetod där kroppsdelar, vanligtvis händer eller fötter, doppas i smält paraffin för att lindra smärta och styvhet i lederna, förbättra rörligheten och underlätta rehabilitering efter skada eller operation. Behandlingen består av upprepade cykler där kroppsdelen successivt doppas i allt varmare paraffin, följt av en svalningsperiod innan processen upprepas. Detta skapar ett isolerande lager av paraffin som hjälper till att öka blodflödet och minska inflammation i området.

En process i vissa bakterier, svampar och blågröna alger, varvid fritt atmosfäriskt kväve omvandlas till biologiskt användbara former av kväve, som t ex ammoniak, nitrater och aminoföreningar.

Riktning av blicken och inställning av ögonen så att objektbilden hamnar i fovea centralis (centralgropen) i båda ögonen.

Användning av fästanordningar av metall för att hålla fast brutna skelettben i rätt läge för läkning.

Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.

En benskruv är en metallstav som används inom ortopedisk kirurgi för att stabilisera och foga ihop två benfrakturer, vilket underlättar benens naturliga healingprocess genom att hålla de skadade benbitarna i rätt position. Benskruvarna finns i olika former, storlekar och material, men de flesta är gjorda av titan eller rostfritt stål, som är material som inte orsakar större reaktioner i kroppen. De kan vara permanenta eller tillfälliga, beroende på typen av skada och patientens individuella behov.

Implanterbara fixeringsanordningar som fästs vid benfragment med skruvar för att hålla ihop fraktursprickor och avlasta brottstället under tiden för benläkningen.