Rifampin, även känt som rifampicin, är ett antibiotikum som tillhör gruppen rifamyciner. Det används vanligen för att behandla olika typer av infektioner orsakade av bakterier, såsom tuberkulos och stafylokocker. Rifampin fungerar genom att stoppa bakteriens förmåga att producera ett protein som behövs för att överleva och multiplicera sig. Det bör dock inte användas ensamt utan kombineras ofta med andra antibiotika för att förhindra resistensutveckling hos bakterierna.
Antibiotiska preparat som ensamma eller i kombination med andra används vid behandling av olika former av tuberkulos. De flesta är endast bakteriostatiska och kan leda till antibiotikaresistens hos ba kterien. Dessutom kan de vara giftiga.
Antibakteriellt medel som främst används mot tuberkulos. Det utgör fortfarande förstahandsvalet vid tuberkulosbehandling.
Pyrazinamide är ett antibiotiskt läkemedel som används för behandling av tuberkulos (TB). Det fungerar genom att störa bakteriens förmåga att producera energimolekyler, vilket leder till dess död. Pyrazinamide är ofta kombinerat med andra TB-läkemedel för att behandla aktiv tuberkulos.
Tester som visar den relativa effekten av olika kemoterapeutiska medel mot specifika mikroorganismer (t ex bakterier, svampar, virus).
Ett medel mot tuberkulos som hämmar överföringen av mykolsyror till tuberkelbacillens cellvägg. Det kan även blockera syntesen av spermidin i mykobakterier. Verkan är vanligtvis bakteriedödande, och medlet kan tränga igenom människans cellmembran för att utöva denna verkan.
'Mycobacterium tuberculosis' är en speciell sorts bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande infektion som främst angriper lungorna, men kan även spridas till andra delar av kroppen. Bakterien har en speciell cellvägg som gör den resistent mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika, vilket gör sjukdomen svår att behandla ifall den inte upptäcks och behandlas i tid.
Kemiska substanser som produceras av mikroorganismer och som, i utspädda lösningar, har förmåga att hämma tillväxten hos eller döda andra organismer. Antibiotika vars toxicitet tolereras av värden anv änds som kemoterapeutiska preparat för behandling av infektionssjukdomar hos människor, djur och växter.
Rifamyciner är en grupp av antibiotika som hämmar bakteriens förmåga att producera proteiner, genom att binda till och inhibera RNA-polymerasenzymet. Detta leder till att bakteriernas tillväxt hämjs eller stoppas, vilket gör att de inte kan orsaka infektioner. Rifamyciner används vanligen för behandling av olika typer av infektioner som orsakas av grampositiva bakterier, inklusive stafylokocker och mykobakterier (som exempelvis Mycobacterium tuberculosis, orsaken till tuberkulos). Exempel på antibiotika som tillhör gruppen rifamyciner är rifampicin, rifabutin och rifapentin.
Mikroorganismers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för kemoterapeutiska medel eller antibiotika. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).
Bakteriers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för kemoterapeutiska preparat och antibiotika. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).
Streptomycin är ett antibiotikum som tillhör aminoglykosidgruppen och är verksamt mot flera gramnegativa och grampositiva bakterier, inklusive tuberkulosbakterien. Det fungerar genom att störa bakteriens proteinsyntes, vilket leder till död av bakterien. Streptomycin används vanligen i kombination med andra antibiotika för att behandla allvarliga infektioner och tuberkulos.
"Läkemedelsresistent tuberkulos definieras som en form av tuberkulossjukdom orsakad av mycobacterium tuberculosis-bakterier som är resistenta mot ett eller flera vanligt använda tuberkulosläkemedel, vilket gör sjukdomen svårare och i värsta fall omöjlig att behandla."
Rifabutin är ett antibiotikum som tillhör gruppen rifamyciner och används främst för behandling av infektioner orsakade av mykobakterier, såsom tuberkulos och lepra. Det fungerar genom att hindra bakteriens förmåga att replikera sin DNA. Rifabutin har också visat sig vara verksamt mot vissa gram-positiva och gram-negativa bakterier.
Tuberkulos i lungorna.
Tuberkulose (TB) är en infektionssjukdom som orsakas av bakterien Mycobacterium tuberculosis. Den vanligaste formen av sjukdomen drabbar lungorna, men den kan även spridas till andra delar av kroppen. Symptomen på TB inkluderar hosta som varar länge, feber, viktminskning och trötthet. Sjukdomen överförs vanligtvis via luften när en smittad person nyser eller hostar ut bakterierna. Behandlingen för TB består av en kombination av antibiotika som vanligtvis varar i sex till nio månader.
En grupp enzymer som katalyserar DNA-mallstyrd förlängning av 3'-änden av en RNA-sträng med en nukleotid åt gången. De kan initiera en helt ny sträng. Hos eukaryoter har tre former av enzymet kunnat särskiljas utifrån känslighet för alfa-amanitin och den typ av RNA som syntetiseras. EC 2.7.7.6.
Ett läkemedels påverkan på ett annat läkemedels verkningsmekanism, metabolism eller toxicitet.
Ofloxacin är ett fluorikineronantibiotikum som används för behandling av olika bakterieinfektioner, till exempel lunginflammation, urinvägsinfektion och hudinfektion. Preparatet fungerar genom att hindra bakteriernas förmåga att reproducera sig. Ofloxacin bör inte användas vid tuberkulos eller infektioner orsakade av virus, svamp eller protozoer.
"Antilepromedel" är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används i behandlingen av lepra, även känt som Hansens sjukdom. Dessa mediciner inkluderar ofta flera antibiotika, såsom dapson, rifampicin och klaritromycin, som tas i kombination under en lång tid för att eliminera orsakande bakterien Mycobacterium leprae. Syftet med antileprobehandling är att avbryta smittspridning, förebygga skador och komplikationer samt kurera sjukdomen.
Ett antibiotikum som isolerades från Streptomyces venequelae i 1947, men som nu framställs syntetiskt. Det har förhållandevis enkel struktur och var det första bredspektrumpreparat som upptäcktes. Det har sin verkan genom att störa den bakteriella proteinsyntesen och är huvudsakligen bakteriostatiskt.
Stafylokockinfektioner är infektioner orsakade av stafylokocker, en typ av bakterier som normalt förekommer på hud och slemhinnor hos många människor utan att orsaka några symptom. Dock kan vissa stafylokockstammar vara patogena och orsaka en rad olika infektioner, som hudinfektioner (exempelvis impetigo och fibrom), luftvägsinfektioner, blodförgiftning (sepsis) och infektioner i djupare vävnader eller kirurgiska sår. Den vanligaste patogena stafylokockarten är Staphylococcus aureus, inklusive meticillinresistenta S. aureus (MRSA).
Vancomycin är ett starkt antibiotikum som används för behandling av allvarliga infektioner orsakade av grampositiva bakterier, särskilt sådana som är resistenta mot andra typer av antibiotika. Det är vanligtvis administrerat intravenöst och agerar genom att inhibera bildningen av bakteriens cellvägg. Vancomycin används ofta för behandling av infektioner orsakade av methicillin-resistenta Staphylococcus aureus (MRSA) och vancomycin-resistanta enterokocker (VRE).
En fettlöslig riminofenazinfärg som används för behandling av spetälska. Det har prövats i kombination med andra antimykobakteriella preparat mot Mycobacterium aviuminfektioner hos AIDS-patienter. Klofazimin har även en märkbar antiinflammatorisk effekt och ges för att kontrollera reaktionen erythema nodosum leprosum vid spetälska.
Diarylquinolines are a class of antimicrobial agents, primarily used for the treatment of tuberculosis (TB). A well-known example is bedaquiline, which is a first-in-class medication approved by the FDA in 2012 for the treatment of multidrug-resistant TB. Diarylquinolines inhibit mycobacterial ATP synthase, an enzyme essential for energy production in the bacterium, thereby leading to its death.
Staphylococcus aureus är en grampositiv, sfärisk (koagulasnegativ) bakterie som förekommer hos många däggdjur, inklusive människor. Den kan kolonisera olika kroppsregioner, särskilt hud och slemhukar, utan att orsaka sjukdom. Men S. aureus kan även vara patogen och orsaka en rad infektionssjukdomar, från lokala infektioner som impetigo, abscesser och celullit till systemiska infektioner som blodförgiftning (sepsis), endokardit, lunginflammation (pneumonia) och osteomyelit. Vissa S. aureus-stammar är multiresistenta mot antibiotika, vilket gör dem svåra att behandla.
Räkning av antalet livsdugliga, isolerade bakterier, arkeceller eller svampceller eller -sporer på ett fast odlingsmedium. Varje koloni (dvs kolonibildande enhet) representerar avkomman av en enda inympad cell. Metoden används rutinmässigt av miljömikrobiologer för att bestämma antalet organismer i luft, föda och vatten, av kliniker för att mäta den mikrobiella belastningen på patienter, och vid antibiotikatestning.
Azaföringar är en typ av organiska föreningar som innehåller en azidgrupp (-N3) som är substituerad vid ett kolatom i en aromatisk ring, vanligtvis i en fenylring. Dessa föreningar är kända för sin reaktivitet och används ofta inom organisk syntes som diazoövergångsmetaller eller för att generera andra reaktiva intermediärer som karbenoider.
Ett antibiotikum av lipopeptidtyp som hämmar grampositiva bakterier.
Deoxiribonukleinsyra (arvsmassa) hos bakterier.
Ett antibiotiskt preparat av karboxifluorkinolintyp med verkan mot ett stort antal olika mikroorganismer. Medlet har använts med framgång och med god säkerhet för behandling av resistenta luftvägs-, h ud-, skelett-, led-, mag/tarm- och urogenitala infektioner.
Läkemedelsamverkan, eller drug-drug interaction (DDI), är den förändring i farmakologisk respons som uppstår när två eller fler läkemedel tas samtidigt och påverkar varandra negativt eller positivt. Detta kan resultera i ökat eller minskat terapeutiskt effekt, eller ökad biverkan av ett eller flera av läkemedlen.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
Trimetoprim är ett antibiotikum som hämmar bakteriens förmåga att syntetisera sin DNA genom att hämma enzymet dihydrofolatreduktas. Det används vanligen i kombination med sulfametoxazol för behandling av olika infektioner orsakade av bakterier, såsom luftvägsinfektioner, urinvägsinfektioner och hudinfektioner.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Preparat med förmåga att döda infektiösa agens eller hindra dem från att orsaka infektion.
Oxazolidinoner är en grupp av syntetiska antibiotika som är aktiva mot flertal stammar av grampositiva bakterier, inklusive meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA). De har en unik mekanism av verkan genom att hämma proteinsyntesen i bakterierna. Linazolid och tedizolid är två exempel på antibiotika som tillhör oxazolidinongruppen.
"Upphostning" kan definieras som en patologisk process där kroppsvävnad bryts ned och ersätts av ämnen som inte har sin normala plats eller funktion, ofta orsakat av infektion, inflammation eller cancer.
Derivat av acetamid som används som lösningsmedel, som milda irritanter och i organisk syntes.
Bakteriers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för flera strukturellt och funktionellt skilda läkemedel samtidigt. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).
Ett bakteriostatiskt, antibiotiskt ämne som produceras av Streptomyces erythreus. Erytromycin A anses vara den beståndsdel som har störst verkan. Hos känsliga organismer hämmar det proteinsyntesen genom att binda till 50S-ribosomala underenheter. Denna bindning blockerar peptidyltransferasaktiviteten och stör överflyttning av aminosyror under translationsprocessen och proteinsammansättningen.
"Mykobakteriefag" är ett begrepp inom medicinen som refererar till speciella virus, även kända som bakteriofager, som kan infektera och döda mykobakterier, vilket är en grupp av bakterier som inkluderar Mycobacterium tuberculosis, den bakterie som orsakar tuberkulos. Dessa mykobakteriefager kan eventuellt utvecklas till terapeutiska möjligheter för att behandla infektioner orsakade av mykobakterier.
'Mycobacterium' är ett släkte av strikt aeroba, grampositiva, icke-flytande kocker som orsakar många olika infektionssjukdomar hos människor och djur. De mest kända arterna inkluderar Mycobacterium tuberculosis, som orsakar tuberkulos, och Mycobacterium leprae, som orsakar lepra eller Hansens sjukdom. Dessa bakterier är unika på grund av deras cellväggars sammansättning, som innehåller en hög andel lipider, vilket gör dem motståndskraftiga mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. De kan vara svåra att behandla på grund av detta, men effektiv behandling är möjlig med långvarig användning av flera olika typer av antibiotika som tas samtidigt.
Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.
Ett område mellan Maryland och Virginia vid Potomacfloden som upptas av staden Washington, D.C., huvudstad för Amerikas förenta stater.
'Nocardia' är ett släkte grampositiva, aeroba, filamentösa bakterier som kan orsaka opportunistiska infektioner, ofta i immunsupprimerta individer. De förekommer naturligt i miljön, framförallt i fuktig jord och vatten, och kan orsaka allvarliga infektioner såsom pneumonia, ärrbildningar och hjärnhinneinflammation. Infektionerna är ofta svåra att behandla på grund av bakteriens resistens mot flera antibiotika.
Ett släkte saltälskande arkéer som finns i Medelhavet. Bakterien producerar bakteriociner som motverkar en rad andra halobakterier.