Stabila kromatomer med samma atomnummer som krom, men med annan atomvikt. Cr-50, Cr-53 och Cr-54 är stabila kromisotoper.

Ett spårämne som har betydelse för glukosomsättningen. Det är ett metalliskt grundämne med kemiskt tecken Cr, atomnummer 24 och atomvikt 52. Krom och vissa kromföreningar betraktas som karcinogener.

Oorganiska kromföreningar med krom som en fast beståndsdel av molekylen.

Atomer med samma atomnummer, men med skillnader i atommassa.

Metoder för märkning av ett ämne med en stabil eller radioaktiv isotop. Termen skall inte användas för artiklar om märkta ämnen om inte själva märkningsmetoderna omhandlas ingående. De spårsubstanser som kan vara föremål för märkning kan bestå av kemiska ämnen, celler eller mikroorganismer.

Salter av kromsyra med CrO(2-)4-radikal.

Stabila kväveatomer med samma atomnummer som grundämnet kväve, men annan atomvikt. N-15 är en stabil kväveisotop.

Syrgasisotoper refererar till de stabila isotoperna av syre och väte som finns i molekylen för atmosfärisk syre (O2) och vatten (H2O), vilka kan användas som markörer inom medicinsk forskning. De vanligaste isotoperna är 16O, 18O, 2H (deuterium) och 3H (tritium).

Stabila kolatomer med samma atomnummer som grundämnet kol, men med annan atomvikt. C-13 är en stabil kolisotop.

Legeringar innehållande minst 85% krom, med nickel eller kobolt, molybden eller andra metaller. De används i tandproteser, ortopediska implantat osv.

Pikolin syra är en organisk förening som tillhör familjen polykarboxylsyror. Det är en aromatisk förening med tre karboxylgrupper och används kommersiellt inom bland annat cementindustrin som katalysator i cementets härdprocess. I biologiska system har pikolin syra visats ha en viktig roll som en intermediär i nedbrytningen av tryptofan, ett essentiellt aminosyra, och i produktionen av niacin, också känt som vitamin B3.

'Svetsning' är en term inom medicinen som kan referera till en procedurell teknik där ett intensivt ljus- eller värmeslag används för att eliminera avvikande vävnader, såsom hudtumörer eller vaskulära anomalier.

Dikaliumsalt av kromsyra (H2Cr2O7). Det är en starkt brandgul, kristallin förening som bl a används som färgämne i olika sammanhang och för depolarisering av torra celler. Inom medicinen har saltet använts utvärtes som kärlsammandragande och antiseptiskt medel, och som frätmedel. Invärtes har det starkt frätande och giftig verkan.

Zinkisotope är varianter eller former av grundämnet zink, som har olika antal neutroner i kärnan, vilket resulterar i olika atommassor. De flesta zinkisotoperna är instabila och sönderfaller naturligt till andra ämnen, medan en handfull är stabila och förekommer naturligt på jorden.

Karcinogena ämnen som finns i omgivningen.

En metod för beredning av djurhudar genom kemisk behandling (bl a med vegetabiliska tanniner, metallsulfater och svavlade fenolföreningar eller syntaner), i syfte att göra dem beständiga mot biologisk nedbrytning, och därefter behandling med fetter och oljor för att göra dem smidiga.

Svavelisotoper är varianter av grundämnet svavel, som har olika antal neutroner i kärnan och därmed också olika atommassor. Svavels atomnummer är 16, vilket betyder att alla svavelisotoper har 16 protoner i kärnan. De flesta naturligt förekommande svavelatomer har 18 neutroner, vilket ger upphov till den vanligaste svavelisotopen med en atommassa på 32 (S-32). Andra svavelisotoper som förekommer naturligt är S-33, S-34 och S-36, men de är betydligt mindre vanliga. Det finns också ett stort antal instabila, syntetiska svavelisotoper som saknar naturlig förekomst.

Stabila järnatomer med samma atomnummer som grundämnet järn (Fe), men med avvikande atomvikter. Fe-54, 57 och 58 är stabila järnisotoper.

Instabila isotoper av krom som sönderfaller under avgivande av radioaktiv strålning. Kromatomer med atomvikterna 46-49, 51, 55 och 56 är radioaktiva kromisotoper.

Deuterium är en stabil väteisotop med kemiskt tecken 2H eller D. Atomen har en proton och en neutron i kärnan och är sålunda ungefär två gånger så tung som väteatomen.

Ytbeläggning med metall eller metallegering genom elektrolys eller besprutning med elektriskt laddat pulver.

Atomabsorptionsspektrofotometri (AAS) är en teknik inom analytisk kemi som används för att bestämma koncentrationen av en specifik metall i en provblandning. Tekniken bygger på att metalljoner i en provlösning värms upp så att de omvandlas till atomer, vilka sedan absorberar ljus av en viss våglängd som är karakteristisk för just den metallen. Genom mätning av det absorbierade ljuset kan koncentrationen av metallionen bestämmas. AAS används ofta inom områden som miljöanalys, klinisk analys och livsmedelskontroll.

En förening som används som indikator vid järntitrering, för kolorimetrisk bestämning av krom och påvisande av kadmium, kvicksilver, magnesium, aldehyder och emetin.

Strontiumisotoper refererar till olika varianter av grundämnet strontium (atomnummer 38 på periodiska systemet), som har samma antal protoner (38 protoner) i sin kärna, men skiljer sig åt när det gäller antalet neutroner. Dessa isotoper kan vara både naturligt förekommande och konstgjorda. Exempel på strontiumisotoper inkluderar strontium-84, strontium-86, strontium-87, strontium-88, strontium-89 och strontium-90.

Chemical water contaminants are substances or agents that negatively impact water quality by degrading its physical, chemical, or biological properties, making it unsuitable, harmful, or dangerous for intended uses such as drinking, cooking, irrigation, or recreation.

Metaller med hög specifik vikt, över 5. De har komplexa spektra, bildar färgade salter och dubbelsalter, har låg elektrodpotential, är huvudsakligen amfotera, bildar svaga baser och syror, och verkar oxiderande eller reducerande.

I en enskild medicinsk betydelse kan "nickel" definieras som ett metalliskt allergen som kan orsaka kontakteksem eller överkänslighetsreaktioner hos vissa individer. Nickel är ett vanligt ämne i olika typer av metalliska produkter, såsom smycken, armbandsur, och blyertsminor, och kan frisättas över tiden och komma i kontakt med huden, vilket kan leda till allergiska reaktioner.