Ett membranbundet karbanhydras som förekommer i lungkapillärer och njure. EC. 4.2.1.1.

Ett zinkhaltigt erytrocytenzym med molekylvikten 30 kD. Det hör till de mest aktiva av alla kända enzymer och katalyserar den reversibla hydreringen av koldioxid, vilket är av betydelse för transporten av CO2 från kroppsvävnaderna till lungorna. Enzymet blockeras av acetazolamid. EC 4.2.1.1.

En grupp föreningar som reducerar utsöndringen av H+-joner från de proximala njurkanalerna genom att blockera karbanhydras. Syn. karbanhydrashämmare.

5-bensensulfonamid-1,3,4-tiadiazol-2-sulfonamid. Selektiv hämmare av karbanhydras i njurarna. Används också i vissa fall av respirationssvikt.

En hämmare av kolsyreanhydras som används som urindrivande medel och vid glaukom.

Ett cytosoliskt karbanhydrasisoenzym med stor utbredning i celler av nästan all kroppsvävnader. Brist på kolsyreanhydras II ger ett syndrom som kännetecknas av osteopetros (marmorbensjuka), njurkanalacidos och förkalkning i hjärnan. EC 4.2.1.-.

Ett cytosoliskt karbanhydrasisoenzym som främst kommer till uttryck i skelettmuskelvävnad. EC 4.2.1.-.

Ett cytosoliskt karbanhydrasisoenzym som främst uttrycks i erytrocyter, kärlendotelceller och mag-tarmslemhinnan. EC 4.2.1.-.

Strukturellt likartade enzymer med samma katalytiska mekanism, men med olika kemiska, fysikaliska eller immunologiska egenskaper.

En kolsyreanhydrashämmare som ibland är verksam mot epileptisk absens. Den är ibland även användbar vid behandling av tonisk-kloniska, myokloniska och atoniska anfall, isynnerhet hos kvinnor vars anfa ll inträffar eller förvärras vid specifika tidpunkter under menstruationscykeln. Verkan är dock ofta övergående, pga snabb toleransutveckling. Den antiepileptiska effekten kan bero på dess hämmande ef fekt på kolsyreanhydras i hjärnan, vilket leder till ökad transneuronal kloridgradient, ökad kloridström och ökad hämning.

En kolsyreanhydrashämmare som används som urindrivande medel och för behandling av glaukom (grön starr).