Hypergammaglobulinemia är ett medicinskt tillstånd där individen har förhöjda nivåer av immunglobuliner (gammaglobuliner) i blodplasman. Detta kan orsakas av olika sjukdomar eller störningar i immunsystemet, exempelvis multipel myelom, chronisk infektion eller autoimmuna sjukdomar. I vissa fall kan hypergammaglobulinemia även vara en genetisk störning. Förhöjda nivåer av gammaglobuliner kan öka risken för blodproppar och ledswullnad.

AIDS hos möss, eller AIDS-like symptoms in mice, refers to the development of a severely compromised immune system in mouse models caused by infection with retroviruses similar to human immunodeficiency virus (HIV), leading to acquired immunodeficiency syndrome (AIDS).

Förstoring av mjälten.

Sjukdomar i lymfan eller lymfkärlen.

Ett långsamt fortskridande sjukdomstillstånd hos mink orsakat av aleutisk minksjukdomsvirus. Sjukdomen kännetecknas av dålig reproduktion, viktminskning, autoimmunitet, hypergammaglobulinemi, ökad ben ägenhet för bakteriella infektioner och dödlighet i njursvikt.

Stora, godartade, hyperplastiska lymfknutor. Den vanligare, hyalina kärlrika typen kännetecknas av små, hyalina kärlfolliklar och interfollikulär kapillärtillväxt. Plasmaceller är ofta närvarande och representerar en annan subtyp med IgM och IgA i plasmacellerna.

En form av hudtuberkulos.Den förekommer främst hos kvinnor och omfattar vanligen näs-, kind- och bindhinneslemhinnorna.

"Leverförstoring" (Hepatomegali) är ett medicinskt tillstånd där levern känns förstorad under en fysisk undersökning, ofta orsakad av olika sjukdomar som infektioner, strukturella skador eller abnormaliteter i leverfunktionen.

Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.

En obotlig, företrädesvis periportal hepatit, oftast förenad med hypergammaglobulinemi och serumautoantikroppar. Antagandet att det skulle finnas serologiska undergrupper (typ 1, 2 och 3) är kontroversiellt. Dessutom förekommer hos vissa patienter olika former, med särdrag av antingen autoimmun hepatit och annan typ av kronisk leversjukdom (överlappningssyndrom) eller med drag som är oförenliga med autoimmun hepatit (separatsyndrom).

Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.

En art av parvovirus som orsakar sjukdom hos minkar, huvudsakligen dem som är homozygota för den recessiva aleutiska gen som bestämmer en viss pälsfärg.

Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.

The Coombs test is a laboratory method used to detect the presence of antibodies on the surface of red blood cells (RBCs) that can cause agglutination or hemolysis. It is named after Robin Coombs, who developed the test in the 1940s. The test is used in the diagnosis and management of various conditions related to hemolytic anemia, such as autoimmune hemolytic anemia, hemolytic disease of the newborn, and transfusion reactions. There are two types of Coombs tests: direct and indirect. The direct Coombs test detects antibodies already attached to RBCs, while the indirect Coombs test detects antibodies that may be present in the plasma and can bind to RBCs.

Serumglobuliner som vandrar i gammaområdet vid elektrofores. Gammaglobuliner betraktades tidigare som synonyma med immunglobuliner, eftersom de alla flesta immunglobuliner är gammaglobuliner. Men då vissa immunglobuliner uppvisar elektroforetisk alfa- och betarörlighet har denna syn fått ge vika.

Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.

Störningar i lymfvävnadstillväxten, allmänna eller ospecificerade.

Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.

En medicinsk definition av 'Plasmaceller' är en typ av vit blodcell (en leukocyty) som utvecklas från B-celler och producerar antikroppar som en del av det adaptiva immunförsvaret. Plasmaceller producerar stora mängder specifika antikroppar, som är proteiner som hjälper till att bekämpa infektioner genom att binda till främmande substance, såsom bakterier och virus, och neutralisera deras funktion eller markera dem för förstörelse av andra immunceller. Plasmaceller är specialiserade celler som finns i benmärgen, lymfknutor och andra lymfatiska vävnader i kroppen.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid hormon som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammationer, autoimmuna sjukdomar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducerar symtomen som orsakas av överaktivitet i kroppens försvarssystem. Prednisolon ges vanligen som tablett, men kan också administreras intravenöst eller intramuskulärt beroende på tillståndet och svårighetsgraden hos patienten.

Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).

En kronisk sjukdom som orsakas av Leishmania donovani och som överförs genom bett av ett flertal sandmyggor av släktena Phlebotomus och Lutzomyia. Vanliga symtom är feber, frossa, kräkningar, anemi, förstorad lever och mjälte, leukopeni, hypergammaglobulinemi, avmagring och gråaktig hudfärg. Sjukdomen klassificeras i tre huvudtyper efter geografisk spridning: indisk, medelhavstyp och afrikansk.

Sjögren's syndrom är en autoimmun sjukdom som orsakar torrhet i ögon och mun, uppkommer då kroppens immunförsvar angriper slemhinnor och särskilt körtelvävnad.

Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.

Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.

En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.

Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.