Antigener från något hepatitvirus, inklusive ytantigen, kärnantigen och andra hithörande antigener.

Hepatit orsakad av Hepatit B-virus. Det kan överföras genom blodtransfusion eller via blodprodukter.

En typ av hepatit liknande transfusionshepatit typ B, men som orsakas av ett virus som serologiskt skiljer sig från dem som ger hepatit A, B och E, och som kan finnas i blodet hos kroniska, asymtomatiska bärare. Hepatit C överförs parenteralt och i samband med transfusioner och drogmissbruk.

Hepatit orsakad av Hepatovirus.

Typarten av släktet Orthohepadnavirus som orsakar human hepatit B och som också är orsaken till levercellscarcinom hos människa. Dane-partikeln är en intakt hepatitviruspartikel, uppkallad efter upptäckaren. Icke-infektiösa sfäriska och tubliknande partiklar kan även ses i serum.

I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.

De hepatit B-antigen som finns på Dane-partikelns yta och på de 20 nm stora sfäriska och tubliknande partiklarna. Ett flertal underspecificiteter är kända. Dessa kallades tidigare Australienantigen.

Inflammation i levern och leversjukdom som innebär degenerativa eller nekrotiska förändringar av leverceller.

Inflammatorisk leversjukdom, orsakad av hepatit C-virus, som kan vara ett halvår eller längre.

En inflammatorisk leversjukdom, orsakad av hepatit B-virus, som kan vara ett halvår eller längre.

Viral hepatit hos människor.

En art inom släktet Hepatovirus med en serotyp och två stammar: humant hepatit A-virus och aphepatit A-virus.

Antikroppar mot hepatit B-antigen, inklusive antikroppar mot ytantigen (Australienantigen) och kärnantigen hos Dane-partikeln, samt mot e-antigen.

Vacciner eller vaccinkandidater innehållande inaktiverat hepatit B-virus eller dess antigen och avsedda att förebygga hepatit B. Vissa vacciner framställs med rekombinantteknik.

Bakteriella antigener definieras som molekyler på eller från bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Dessa antigener kan vara proteiner, polysackarider eller andra strukturer som är unika för en specifik bakteriestam eller gemensamma för en hel grupp av bakterier. När bakteriella antigener introduceras i kroppen aktiveras immunförsvaret och producerar specifika antikroppar för att bekämpa infektionen.

Hepatit B-antigenet inom kärnan i Dane-partikeln, den smittförande hepatitviruspartikeln.

Antigen från hepatit B-viruspartikeln eller Dane-partikeln, samt dess ytantigen, kärnantigen och andra hithörande antigen, inklusive hepatit B e-antigen.

Ett samlingsnamn på ett kliniskt och patologiskt syndrom som kan ha olika orsaker och kännetecknas av varierande grader av levercellsnekros och inflammation. Till de specifika typerna av kronisk hepatit hör autoimmun hepatit, kronisk hepatit B, kronisk hepatit C, kronisk hepatit D, obestämd kronisk virushepatit, kryptogen kronisk hepatit och läkemedelsrelaterad kronisk hepatit.

En grupp sinsemellan nära besläktade antigen som finns i plasma endast under själva infektionsfasen av hepatit B eller i samband med virulent, kronisk hepatit B. då förmodligen aktiv virusreplikation pågår. Det finns tre undertyper som kan bilda komplex med immunglobulin G (IgG).

Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.

Immunglobuliner som alstras under någon form av virushepatit. Vissa av dessa antikroppar kan användas för att diagnosticera specifik form av hepatit.

Vacciner eller vaccinkandidater för förebyggande av infektion med hepatit A-virus.

Ett släkte inom Flaviviridae som ger upphov till parenteral smitta med hepatit C genom transfusioner eller drogmissbruk. Hepatit C-virus är typarten och dessutom den enda medlemmen i släktet.

Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.

Virusprodukter som har antigen effekt.

En akut form av hepatit, orsakad av ett virus som serologiskt skiljer sig från hepatit A-, B- och C-virus.

Antikroppar mot hepatit C-antigen, inklusive hölje-, kärn- och icke-strukturella proteiner.

Ett positivt strängat RNA-virus tillhörande ett ännu icke fastställt släkte, hepatit E-liknande virus, som ger födoämnesöverförd icke-A, icke-B-hepatit (hepatit E).

Antikroppar mot hepatit A, omfattande antikroppar mot höljeproteiner, kärnproteiner och icke-strukturella proteiner.

Viral hepatit hos djur.

En obotlig, företrädesvis periportal hepatit, oftast förenad med hypergammaglobulinemi och serumautoantikroppar. Antagandet att det skulle finnas serologiska undergrupper (typ 1, 2 och 3) är kontroversiellt. Dessutom förekommer hos vissa patienter olika former, med särdrag av antingen autoimmun hepatit och annan typ av kronisk leversjukdom (överlappningssyndrom) eller med drag som är oförenliga med autoimmun hepatit (separatsyndrom).

Alla virus som orsakar leverinflammation. Hit hör såväl DNA- som RNA-virus, och virus hos både människor och djur.

En stam av Hepatit A-virus som ger upphov till hepatit hos människor. Viruset replikerar i leverceller och antas komma ut i tarmen via gallgången.

Ett ofullständigt virus, bestående av RNA-nukleoprotein, till formen liknande en viruspartikel. Det förekommer hos patienter med akut hepatit B och kronisk hepatit, och kräver närvaro av hepadnavirus för sin replikation. Detta är den enda arten i deltavirus-släktet.

Hepatit orsakad av hepatit delta-virus i samband med hepatit B. Infektionen är endemisk i vissa europeiska länder och ses hos drogmissbrukare, blödarsjuka och personer som genomgått blodtransfusioner.

"Hepatitis hos djur" refererer til inflammation eller irritation av leveren hos dyrearter, inkludert men ikke begrenset til hunde, katter, kveg, fugler og gnavere. Den kan være infektiøs eller ikke-infektiøs og skyldes forskellige årsaker som infeksjoner med virus, bakterier, parasitter eller toksiner. Kliniske tegn inkluderer leverforstørrelse, gulsot, væskeansamling i bukhulen, øget leverenzymer i blodet og apati. Bestemmelse av årsaken er viktig for behandlingsvalg og prospektiv prognose.

Vacciner mot varje virus eller viruspartikel som orsakar hepatit.

Medel för förebyggande eller behandling av virussjukdomar. De kan ha olika verkningsmekanismer. Vissa hindrar virusreplikation genom att hämma DNA-polymeras; andra binder till specifika cellyterecepto rer och hindrar penetration eller höljeförlust; ytterligare andra hindrar viral proteinsyntes eller blockerar virussammansättningen.

Antigena strukturer hos Hepacivirus-partikeln, inklusive ytantigen, kärnantigen och andra hithörande antigen.

Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.

En art av Coronavirus-släktet som orsakar hepatit hos möss. Fyra stammar har identifierats: MHV 1, MHV 2, MHV 3 och MHV 4 (även kallad MHV-JHM, ett neurotropt virus som ger upphov till disseminerad encefalomyelit med demyelinering samt levernekroshärdar).

Antigener (Human Leukocyte Antigens) bestämda av leukocytplatserna på kromosom 6, kodningsstället för MHC ("major histocompatibility complex") hos människor. De är polypeptider eller glykoproteiner som återfinns på de flesta kärnförsedda celler och blodplättar, bestämmer vävnadstyp i samband med transplantation, och är förknippade med vissa sjukdomar.

Antigener från polyomavirus som orsakar infektion och celltransformation. Det stora T-antigenet behövs för initiering av DNA-syntesen, för att undertrycka transkription av den tidiga regionen, och är tillsammans med mellan-T-antigenet ansvarigt för omvandlingen av primära celler. Det lilla T-antigenet är nödvändigt för fullföljande av infektionscykeln.

Antigen från olika stammar av hepatit D-virus.

"Viralt RNA" refererer til RNA-molekyler som er en del av strukturen eller funksjonen på et virus. Virus er små infektiøse partikler som består av genetisk materiale (RNA eller DNA) emballert i et proteinhylle. Viralt RNA kan være enten en del av viruset selv, som ses i positive-sense enkelstrengede RNA-viruser og negative-sense enkelstrengede RNA-viruser, eller det kan være et mellemledd i replikasjonen av retrovirus, som har RNA-genomer. Viralt RNA kan også være involvert i syntesen av proteiner for viruset.

Ett släkte inom Picornaviridae som ger naturlig, smittsam hepatit hos människor och experimentell hepatit hos andra primater.

Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.

Antigener från olika stammar av Hepatit A-virus, som t ex humant hepatit A-virus.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

"Svampantigener" refererar till de genetiska materialet eller arvsmassan hos svampar, som inkluderar DNA och RNA. Svampar är en egen domän av levande organismer, skilda från växter, djur och bakterier. Deras antigener kan identifieras och studeras för att förstå deras evolutionära relationer, patologiska mekanismer och möjliga användningsområden inom medicin och bioteknologi.

Leversjukdom som präglas av att den normala mikrocirkulationen, den väsentliga kärlanatomin och leverns arkitektur genomgått olika grader av förstörelse och förändringar, med fibrösa hinnor som omger nybildade parenkymknutor.

Ett av typ I-interferonerna som produceras av leukocyter i perifert blod eller lymfoblastoida celler som utsätts för levande eller inaktiverat virus, dubbelsträngat RNA eller bakterieprodukter. Det är det huvudsakliga interferonet som produceras av virusaktiverade leukocytkulturer och ger, förutom sin uttalade antivirusverkan, upphov till aktivering av NK-celler.

Alla delar av parasitmaskar som framkallar en immunreaktion. De vanligast förekommande helmintantigener är schistosomantigener.

H-2-antigener är ett samlingsnamn för en grupp genetiskt relaterade molekyler hos mus, som utgör en central del av deras major histokompatibilitetskomplex (MHC). Dessa antigener delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-molekylerna består av tre komponenter - ett transmembrant protein som kallas alpha-1, alpha-2 och alpha-3, samt en lättare peptidkomponent som kallas beta-2 mikroglobulin. De klasa II-molekylerna består av två transmembrana proteiner, alpha och beta.

Deoxiribonukleinsyra som utgör arvsmassan hos virus.

En akut eller kronisk, degenerativ och inflammatorisk leverförändring hos alkoholmissbrukare. Sjukdomstillståndet kan försämras, men ibland även gå tillbaka. Förändringen är inte nödvändigtvis förknippad med steatos, fibros eller cirros, men är det ofta. Typiskt är levercellsnekros, infiltration med polymorfonukleära leukocyter och lymfocyter, och Mallorykroppar. De morfologiska förändringarna vid kronisk alkoholhepatit kan knappast förväxlas med kronisk hepatit.

Ribavirin är ett antiviralt läkemedel som används för att behandla vissa virusinfektioner, till exempel hepatit C och respiratorisk syncytialvirus (RSV). Det fungerar genom att störa replikationen av viruset. Ribavirin kan ges i kombination med andra antivirala läkemedel beroende på typen av virusinfektion.

Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.

Ett serumglykoprotein som utsöndras i tarmepitelets glykokalyx. Antigenet troddes ursprungligen vara specifikt för fostrets matsmältningskanal och adenokarcinom i tarmen, men påträffas normalt i faece s och bukspottskörtel-gallsekret, samt i samband med en rad neoplastiska och ickeneoplastiska tillstånd. Det främsta användningsområdet är för monitorering av svaret på behandling vid tarmcancer. Syn. CEA.

Ett DNA-virus som är mycket likt humant hepatit B-virus. Det har påvisats hos naturligt smittade ankor.

Ett enzym som katalyserar omvandlingen av L-alanin och 2-oxoglutarat till pyruvat och L-glutamat. EC 2.6.1.2.

Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.

Proteiner som känns igen av antikroppar från serum hos djur som har virusinducerade tumörer. Dessa proteiner antas härröra från samma virus som orsakade canceromvandlingen.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

Primär cancer i levercellerna. Den varierar från väl differentierad tumör, svår att skilja från normala leverceller, till svagt differentierad neoplasm. Cellerna kan vara likartade eller olikformade, eller bilda jätteceller. Ett flertal förslag till klassifikationssystem föreligger.

En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.

"Virala icke-strukturella protein" (Viral non-structural proteins, VNS) är proteiner som inte utgör en del av virions struktur och därför saknar direkta funktioner i virusets infektionscykel. Istället har de ofta regulatoriska funktioner inom värdcellen och bidrar till undertryckandet av cellens immunförsvar, modifiering av celldelningen eller inhibering av apoptos (programmerad celldöd). Dessa proteiner syntetiseras vanligen först efter att viruset infekterat värdcellen och dess genetiskt material har integrerats i cellens genetiska maskinarium.

En grupp D-tillhöriga humana leukocytantigener (HLA) av polymorfa glykoproteiner, vilka förekommer på lymfoida celler. De består av alfa och betakedjor, och de har en annan ärftlighet än DQ- och DP-antigener. Deras uppträdande tycks vara kopplat till vissa hudsjukdomar, som t ex pemphigus vulgaris och dermatitis herpetiformis, samt diabetes av typ 1.

Ett Orthohepadnavirus som ger upphov till kronisk leversjukdom och levercellscarcinom hos skogsmurmeldjur. Det är mycket likt humant hepatit B-virus.

'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.

Tumörsjukdom eller cancer i levern.

"Virusförökning är ett biologiskt process där en infekterad värdcell tvingas producera flera kopior av det virala genomet och dess proteiner, vilket resulterar i att den cellen till slut bursts och frisätter de nya viruspartiklarna för att infektera andra oskyddade celler."

Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.

I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.

En prolifererande cellkärneantigen (PCNA) är ett protein som syntetiseras under celldelningens DNA-replikationsfas och fungerar som en processmässig markör för celldelning och cellväxt. Det används ofta som en indikator på celular proliferation inom medicinsk forskning, eftersom högre nivåer av PCNA-uttryck kan vara associerade med olika patologiska tillstånd, såsom cancer och andra sjukdomar som involverar cellproliferation.

Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.

En grupp antigener som omfattar såväl MHC-antigener som "minor histocompatibility"-antigener. De förra bestäms genetiskt av MHC. De avgör vävnadstypöverensstämmelse och orsakar avstötningsreaktioner vid transplantationer. De senare är alloantigener som ger en svagare avstötningsreaktion.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.

Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.

Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.

'Viral core proteins' refer to the protein components that make up the structural framework of a virus. These proteins play a crucial role in the viral life cycle as they encapsidate the viral genome, protecting it from degradation and helping it to efficiently transmit its genetic material into host cells during infection.

Den genetiska sammansättningen och beskrivningen av denna hos en enskild individ.

'Receptorer, antigen, B-celler' är tre relaterade begrepp inom immunologin som tillsammans utgör en viktig del av den adaptiva immunresponsen.

En omvänt transkriptashämmare och zalcitabinanalog, där en svavelatom ersätter 3'-kolet i pentosringen. Medlet används för behandling av HIV-infektion.

"Prostataspecifikt antigen (PSA) är ett protein som produceras av prostata, och kan mätas i blodet som ett markör för prostatafunktion och potentialt tumörmarkör för prostatacancer."

I en enkel mening är O-antigener en typ av antigen som finns på ytan av vissa bakterier, framförallt gramnegativa bakterier. De är en del av bakteriens yttre membran och består av en polymer av sockerartade substanser, kända som oligosackarider. O-antigenerna är varierande mellan olika bakteriestammar och kan användas för att identifiera och klassificera dem. De spelar också en viktig roll i bakteriens immunologiska försvar, eftersom de kan hjälpa till att skydda bakterien från attack av värdens immunförsvar.

Polyethylene glycols (PEG) are a group of synthetic, water-soluble polymers with a wide range of molecular weights and applications. They are commonly used as excipients in pharmaceutical, cosmetic, and food industries due to their ability to improve the solubility, bioavailability, and stability of drugs, as well as to reduce irritation and immune response. In medicine, PEGs are also used in bowel cleansing preparations, as a component of laxatives, and as a vehicle for drug delivery, such as in PEGylated proteins and nanoparticles.

Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Detta antigen är kopplat till förmågan att känna igen Influensa A-viruset.

"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."

Ett släkte (murmeldjur) av familjen ekorrdjur (Sciuridae) som består av 14 arter. De är kortbenta, tunnelgrävande gnagare som lever i ide över vintern.

Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.

"Seroepidemiologiska studier" är en typ av epidemiologisk undersökning där man mäter förekomsten av antikroppar (serologi) i en population för att uppskatta hur vanligt ett visst sjukdomsförlopp eller en exponering är. Dessa studier ger information om prevalensen och incidensen av en specifik infektion eller immunitet inom en given population vid en viss tidpunkt.

Inflammatorisk leversjukdom, orsakad av hepatit D-virus i samverkan med hepatit B-virus, som kan vara ett halvår eller längre.

Kolhydratantigen som ansamlas i olika tumörvävnader och släpps ut i blodet. Kolhydratdelen kan vara modifierad med fukos (6-deoxygalaktos) eller sialinsyra. Monoklonala antikroppar har framställts, so m kan särskilja undergrupperna av detta antigen i sera från cancerpatienter. I synnerhet sialyl-SSEA-1-antigen förekommer i höga halter i serum vid ett flertal tumörsjukdomar.

Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.

Kolhydratantigener som uttrycks i elakartad vävnad. De är värdefulla tumörmarkörer och mäts i serum med radioimmunanalys och monoklonala antikroppar.

Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.

Infektionsstadium, i vilket den smittade bär på smittämne utan att uppvisa infektionssymtom. Den smittsamma organismen måste vara överföringsbar till annan mottaglig värd.

Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.

Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.

Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.

Genetiskt betingade erytrocyttyper (allotyper eller fenotyper), som definieras av en eller flera grupper av cellulära antigenstrukturer (agglutinogener el. blodsgruppsantigener). Blodgrupperna klassif iceras dels utifrån dessa antigener, dels utifrån förekomsten av specifika antikroppar i plasma, riktade mot dessa antigener. Exempel på välkända blodgrupper är de som ingår i ABO-systemet och i Rh-sy stemet. Andra system är t ex Duffy, Kell, Kidd, Lewis, MNS.

Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.

Levertransplantation är en medicinsk procedure där en skadad eller funktionsoduglig lever ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta förfarande utförs vanligtvis när all annan behandling har misslyckats och patienten riskerar att dö till följd av leverfailure. Levertransplantationen kan rädda livet på dem som lider av svåra leverrelaterade sjukdomar, såsom skrumplever, levercirros eller levercancer. Efter operationen måste patienten ta immunosuppressiva läkemedel för resten av sitt liv för att förhindra avstötning av den nya levern.

Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.

Personer som lämnar blod till blodtransfusion.

"Virusbelastning" refererer til mængden af viruspartikler i en given biological prøve, såsom blod, sputum eller væv. Det er et mål for den aktive infektion og kan anvendes til at overvåge effektiviteten af antivirale behandlinger.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.

En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.

Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).

"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."

Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.

Polymorfa HLA-ytantigener av klass I som finns på nästan alla kärnförsedda celler. Ett 20-tal antigener, kodade från A-lokus för multipla alleler på kromosom 6, har identifierats. De utgör mål för T-cellers cytolytiska reaktioner och är avgörande för avstötning eller inte av vävnads-/organtransplantat.

Vaccination, även känt som immunisering, är ett preventivt sjukvårdsåtgärd som utförs genom att ge en individ ett preparat som innehåller en eller flera antigen från en patogen (en mikroorganism som orsakar sjukdom). Detta preparat stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket leder till att immuniteten utvecklas mot den specifika patogenen. Denna immunitet ger skydd mot framtida infektioner med samma patogen och hjälper därmed att förhindra spridning av sjukdomar inom populationen. Vaccination är en av de mest effektiva metoderna för att kontrollera och eliminera infektiösa sjukdomar och har räddat miljoner liv världen över.

Den fullständiga arvsmassan i DNA- eller RNA-molekylen i ett virus.

Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.

Hastigt påkommen och relativt kortvarig sjukdom.

Den huvudsakliga strukturella enheten i levern. Levercellerna (hepatocyterna) utgörs av specialiserade epitelceller som är ordnade i sinsemellan förbundna skivor, kallade lobuli (smålober).

Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.