Ett HLA-ytantigen (transplantationsantigen) som kodas från B-lokus på kromosom 6. Det är starkt förknippat med akut främre uveit, ankylerande spondylit och Reiters sjukdom.
HLA-ytantigener av klass I som kodas från mer än 30 påvisbara alleler på B-lokus i HLA-komplexet, de mest polymorfa av alla HLA-specificiteter. Flera av dessa antigener (t ex HLA-B27, -B7, -B8) är starkt kopplade till anlag för reumatism och andra autoimmuna sjukdomar. Precis som andra HLA klass I-determinanter spelar de en roll vid de cytolytiska T-lymfocyternas cellulära immunreaktioner.
Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det finns en svag koppling mellan förekomsten av detta antigen och narkolepsi och idiopatisk hemokromatos. HLA-B7 har en bristande jämvikt i länkningen med HLA-A3 och HLA-DR2.
I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.
Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det är svagt knutet till ett antal sjukdomar.
HLA-B51 antigen är ett genetiskt uttryckat protein som tillhör den stora histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler på cellytoplasmamembranen hos celler i människokroppen. Det bidrar till att reglera immunresponsen genom att presentera peptider från intracellulära proteiner för cytotoxiska T-celler. HLA-B51 antigen är specifikt associerat med en särskild form av ögonsjukdom som kallas Behçets sjukdom, även om det inte orsakar direkt sjukdomen så är förekomsten av detta antigen starkt förknippat med sjukdomsförekomsten.
HLA-B15 är ett serologiskt definierat human leukocy antigent (HLA) klass I antigen, som tillhör B-serien. Det är ett proteinkomplex på cellens yta som spelar en central roll i immunsystemet och hjälper till att skilja själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade eller tumörceller. Specifikt är HLA-B15 ett av många olika subtyper av HLA-B antigen som kan varieras mellan individer. Det är viktigt att notera att den specifika funktionen och kliniska betydelsen av HLA-B15 kan variera beroende på kontext och forskningsstudie.
Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det föreligger störd jämvikt i länkningen med HLA-A1 och HLA-DR3. Detta är förklaringen till att sjukdomar som celiaki, dermatitis herpetiformis och myasthenia gravis, vilka ursprungligen kopplades till HLA-B8, numer anses ha starkare koppling till HLA-DR3.
Bakteriella antigener definieras som molekyler på eller från bakterier som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Dessa antigener kan vara proteiner, polysackarider eller andra strukturer som är unika för en specifik bakteriestam eller gemensamma för en hel grupp av bakterier. När bakteriella antigener introduceras i kroppen aktiveras immunförsvaret och producerar specifika antikroppar för att bekämpa infektionen.
HLA-B52 är ett genetiskt antigen som tillhör major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på cellytplasmamembranen hos människor. Det kodas av HLA-B52-genen och har en specifik aminosyresekvens som gör att det kan binda till och presentera peptider från intracellulära proteiner för cytotoxiska T-celler, vilket är en viktig del i immunförsvaret. HLA-B52 förekommer hos en viss andel av populationen och kan variera mellan olika etniska grupper. Det har rapporterats associeras med vissa sjukdomar, såsom Behçets syndrom, men det är fortfarande under forskning huruvida HLA-B52 specificerat är orsaken till sjukdomen eller om det istället är en associativ faktor.
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
HLA-B44 antigen refers to a specific human leukocyte antigen (HLA) phenotype, which is a protein found on the surface of cells that helps the immune system distinguish between the body's own cells and foreign substances. HLA-B44 is one of many different HLA-B antigens and is encoded by the human major histocompatibility complex (MHC) class I gene located on chromosome 6. It plays a role in the immune response by presenting peptides to CD8+ T cells, which can then trigger an immune response if the presented peptide is derived from a pathogen or abnormal cell.
Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.
HLA-B38 Antigen är ett histokompatibilitetsantigen belonging to the major histocompatibility complex (MHC) class I molecule, som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen hos människor. Det består av en transmembrana protein som presenterar peptider från intracellulära proteiner för CD8+ T-celler. HLA-B38 är ett specifikt varierande antigen hos individen, och variationer i dess sekvens kan påverka immunresponsen mot vissa patogener eller predisponera till autoimmuna sjukdomar.
Virusprodukter som har antigen effekt.
HLA-B40 är ett serotypantigen som tillhör den majora histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I-molekyler på cellytoplasmamembranen hos mänskliga celler. Det kodas av HLA-B genen och består av en α-kedja som binder korta peptider, vanligtvis med 8-11 aminosyror, som presenteras för cytotoxiska T-celler.
HLA-B14 är ett genetiskt definierat proteinantigen som tillhör den större gruppen human leukocyte antigens (HLA) och mer specifikt HLA klass I-molekyler. Dessa molekyler spelar en central roll i den adaptiva immunresponsen genom att presentera peptider från intracellulära patogener för cytotoxiska T-celler. HLA-B14 är ett av många olika subtyper inom HLA-B serien och varierar mellan individer, vilket bidrar till den individuella immunresponsen.
HLA-B18 antigen is a specific type of human leukocyte antigen (HLA) Class I histocompatibility antigen, which is encoded by the HLA-B gene located on chromosome 6 in humans. The HLA system plays a critical role in the immune system by presenting peptides from both self and foreign proteins to T-cells, allowing for the identification and elimination of potentially harmful cells.
Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.
Antigener från polyomavirus som orsakar infektion och celltransformation. Det stora T-antigenet behövs för initiering av DNA-syntesen, för att undertrycka transkription av den tidiga regionen, och är tillsammans med mellan-T-antigenet ansvarigt för omvandlingen av primära celler. Det lilla T-antigenet är nödvändigt för fullföljande av infektionscykeln.
Ankylosing spondylitis (AS) is a type of inflammatory arthritis that primarily affects the spine and sacroiliac joints, which connect the spine to the pelvis. The hallmark feature of AS is chronic inflammation leading to progressive stiffness and pain in the spine, often resulting in fusion of the spinal vertebrae and a hunched-forward posture over time. This condition typically affects young adults, more commonly men than women, and has been associated with a genetic marker called HLA-B27.
HLA-B39 Antigen refers to a specific type of human leukocyte antigen (HLA) Class I molecule, which is expressed on the surface of cells in the human body. The HLA system is responsible for presenting pieces of proteins (peptides) from inside the cell to the immune system, helping it distinguish between "self" and "non-self." The HLA-B39 antigen is one of many different HLA-B types, each with a unique peptide-binding pocket that determines its ability to bind and present specific peptides. Approximately 2-7% of the global population expresses the HLA-B39 antigen.
Antigener (Human Leukocyte Antigens) bestämda av leukocytplatserna på kromosom 6, kodningsstället för MHC ("major histocompatibility complex") hos människor. De är polypeptider eller glykoproteiner som återfinns på de flesta kärnförsedda celler och blodplättar, bestämmer vävnadstyp i samband med transplantation, och är förknippade med vissa sjukdomar.
Polymorfa HLA-ytantigener av klass I som finns på nästan alla kärnförsedda celler. Ett 20-tal antigener, kodade från A-lokus för multipla alleler på kromosom 6, har identifierats. De utgör mål för T-cellers cytolytiska reaktioner och är avgörande för avstötning eller inte av vävnads-/organtransplantat.
"Svampantigener" refererar till de genetiska materialet eller arvsmassan hos svampar, som inkluderar DNA och RNA. Svampar är en egen domän av levande organismer, skilda från växter, djur och bakterier. Deras antigener kan identifieras och studeras för att förstå deras evolutionära relationer, patologiska mekanismer och möjliga användningsområden inom medicin och bioteknologi.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
H-2-antigener är ett samlingsnamn för en grupp genetiskt relaterade molekyler hos mus, som utgör en central del av deras major histokompatibilitetskomplex (MHC). Dessa antigener delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-molekylerna består av tre komponenter - ett transmembrant protein som kallas alpha-1, alpha-2 och alpha-3, samt en lättare peptidkomponent som kallas beta-2 mikroglobulin. De klasa II-molekylerna består av två transmembrana proteiner, alpha och beta.
Alla delar av parasitmaskar som framkallar en immunreaktion. De vanligast förekommande helmintantigener är schistosomantigener.
En grupp D-tillhöriga humana leukocytantigener (HLA) av polymorfa glykoproteiner, vilka förekommer på lymfoida celler. De består av alfa och betakedjor, och de har en annan ärftlighet än DQ- och DP-antigener. Deras uppträdande tycks vara kopplat till vissa hudsjukdomar, som t ex pemphigus vulgaris och dermatitis herpetiformis, samt diabetes av typ 1.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
En grupp antigener som omfattar såväl MHC-antigener som "minor histocompatibility"-antigener. De förra bestäms genetiskt av MHC. De avgör vävnadstypöverensstämmelse och orsakar avstötningsreaktioner vid transplantationer. De senare är alloantigener som ger en svagare avstötningsreaktion.
Ett serumglykoprotein som utsöndras i tarmepitelets glykokalyx. Antigenet troddes ursprungligen vara specifikt för fostrets matsmältningskanal och adenokarcinom i tarmen, men påträffas normalt i faece s och bukspottskörtel-gallsekret, samt i samband med en rad neoplastiska och ickeneoplastiska tillstånd. Det främsta användningsområdet är för monitorering av svaret på behandling vid tarmcancer. Syn. CEA.
Proteiner som känns igen av antikroppar från serum hos djur som har virusinducerade tumörer. Dessa proteiner antas härröra från samma virus som orsakade canceromvandlingen.
'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
En icke-bakteriell form av artrit som följer på infektion på annan plats i kroppen än den drabbade leden. De bakterier som ger upphov till infektionen kan inte påvisas i odling från ledvätskan, men an tigener har däremot kunnat påvisas. Ofta är det Yersiniainfektion som orsakar denna form av artrit.
Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.
Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Detta antigen är kopplat till förmågan att känna igen Influensa A-viruset.
Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.
HLA-B37 antigen is a type of human leukocyte antigen (HLA) Class I histocompatibility antigen, which is expressed on the surface of cells in association with beta-2 microglobulin. HLA antigens play a critical role in the immune system by presenting pieces of proteins from inside the cell to T-cells, helping the immune system distinguish between self and non-self. The HLA-B37 antigen is one of many different HLA-B types, and it is estimated that about 5-10% of the human population expresses this antigen on their cells. It is associated with certain diseases such as birdshot chorioretinopathy, a rare inflammatory eye disorder.
En prolifererande cellkärneantigen (PCNA) är ett protein som syntetiseras under celldelningens DNA-replikationsfas och fungerar som en processmässig markör för celldelning och cellväxt. Det används ofta som en indikator på celular proliferation inom medicinsk forskning, eftersom högre nivåer av PCNA-uttryck kan vara associerade med olika patologiska tillstånd, såsom cancer och andra sjukdomar som involverar cellproliferation.
Spondylarthritis är en typ av inflammatorisk ledsvullnad (arthrit) som främst drabbar ryggraden och korsbandet (sakroiliakal joint), men kan även påverka andra ställen i kroppen där ligament fäster vid ben, såsom armbågar och knän. Spondylarthritis är en samlingsbeteckning för en grupp närbesläktade sjukdomar som inkluderar ankyloserande spondylit (AS), reaktiv artrit, psoriasisartrit och enteropatisk artrit. Dessa sjukdomar delar gemensamma symtom såsom smärta, stelhet och ömhet i ryggraden och lederna, inflammation i ögon och tarmar samt förekomst av entesitis (inflammation i ligamentanslutningarna). Spondylarthritis är ofta kopplad till vissa genetiska faktorer, särskilt HLA-B27.
Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.
"Prostataspecifikt antigen (PSA) är ett protein som produceras av prostata, och kan mätas i blodet som ett markör för prostatafunktion och potentialt tumörmarkör för prostatacancer."
I en enkel mening är O-antigener en typ av antigen som finns på ytan av vissa bakterier, framförallt gramnegativa bakterier. De är en del av bakteriens yttre membran och består av en polymer av sockerartade substanser, kända som oligosackarider. O-antigenerna är varierande mellan olika bakteriestammar och kan användas för att identifiera och klassificera dem. De spelar också en viktig roll i bakteriens immunologiska försvar, eftersom de kan hjälpa till att skydda bakterien från attack av värdens immunförsvar.
'Receptorer, antigen, B-celler' är tre relaterade begrepp inom immunologin som tillsammans utgör en viktig del av den adaptiva immunresponsen.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.
Kolhydratantigen som ansamlas i olika tumörvävnader och släpps ut i blodet. Kolhydratdelen kan vara modifierad med fukos (6-deoxygalaktos) eller sialinsyra. Monoklonala antikroppar har framställts, so m kan särskilja undergrupperna av detta antigen i sera från cancerpatienter. I synnerhet sialyl-SSEA-1-antigen förekommer i höga halter i serum vid ett flertal tumörsjukdomar.
HLA-antigener av klass I kodade av en liten grupp strukturgener på C-lokus på kromosom 6. De är avsevärt mindre immunogena transplantationsantigener än HLA-A och -B-determinanterna och därför av mindre betydelse vi korstestning av donatorer och mottagare. Deras viktigaste roll är som riskmarkörer för vissa sjukdomsbilder, som t ex spondylartrit, psoriasis och multipelt myelom.
Kolhydratantigener som uttrycks i elakartad vävnad. De är värdefulla tumörmarkörer och mäts i serum med radioimmunanalys och monoklonala antikroppar.
'Uveitis anterior' är en inflammatorisk tillstånd som primärt drabbar den främre delen av uvean tractus, inklusive iris, ciliar kropp och koroid, och kan orsaka symptom som rodnad, smärta, ökat ljuskänslighet och nedsatt syn.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Cytotoxic T-lymphocytes, also known as CD8+ T cells, are a type of white blood cell that play a crucial role in the adaptive immune response by directly killing infected or damaged cells and inhibiting viral replication, thereby contributing to the maintenance of tissue homeostasis and the elimination of cancer cells.
Genetiskt betingade erytrocyttyper (allotyper eller fenotyper), som definieras av en eller flera grupper av cellulära antigenstrukturer (agglutinogener el. blodsgruppsantigener). Blodgrupperna klassif iceras dels utifrån dessa antigener, dels utifrån förekomsten av specifika antikroppar i plasma, riktade mot dessa antigener. Exempel på välkända blodgrupper är de som ingår i ABO-systemet och i Rh-sy stemet. Andra system är t ex Duffy, Kell, Kidd, Lewis, MNS.
De hepatit B-antigen som finns på Dane-partikelns yta och på de 20 nm stora sfäriska och tubliknande partiklarna. Ett flertal underspecificiteter är kända. Dessa kallades tidigare Australienantigen.
Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
Humana immunreaktions- eller klass II-antigener som huvudsakligen återfinns på B-lymfocyter och kodas av gener på HLA-D-platsen. De utgörs av ytterst polymorfa familjer av glykopeptider, som var och en består av två kedjor, alfa och beta. Denna grupp av antigener omfattar dem med beteckningarna -DR, -DQ och -DP, av vilka HLA-DR är mest undersökt. Några av dessa glykoproteiner är kopplade till vissa sjukdomar, som möjligen är av immunologiskt ursprung.
Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.
Identifiering av MHC-antigener från vävnadsdonatorer och möjliga mottagare, vanligtvis med serologiska tester. Donatorer och mottagare bör tillhöra samma ABO-blodgrupp och ha så stor överensstämmelse som möjligt mellan histokompatibilitetsantigener för att risken för vävnadsavstötning skall kunna minimeras.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
"Antigenreceptorer" refererer til specielle proteiner på overfladen af immunceller, som kigger ud for at identifisere og binde sig til specifikke strukturer (antigener) på mikroorganismer eller andre fremmede stoffer. Disse receptorer er essentielle for immunsystemets evne til at genkende og svare på infektioner og andre trusler mod kroppen.
Antigena determinanter som känns igen av och binds till T-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av T-cellreceptorer sitter ofta inuti antigenet och blir tillgängliga för receptorerna först sedan antigenet luckrats upp genom proteolys.
Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.
Enskilda former av gener i ett genpar, lokaliserade till samma plats på homologa kromosomer, och som styr samma biokemiska processer.
HLA-B13 antigen is a specific type of human leukocyte antigen (HLA) Class I histocompatibility antigen, which is encoded by the HLA-B gene located on chromosome 6 in humans. The HLA system plays a crucial role in the immune system by presenting peptides to T-cells, helping them differentiate between self and non-self cells.
Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.
Glykoproteiner med hög molekylvikt som uteslutande visar sig på ytan av leukocyter och deras hemopoetiska stamceller. CD45-familjen b estår av ett flertal medlemmar som alla är produkter av en enda ge n. Uttryck av CD45 är nödvändigt för signallering via T-cellreceptorn.
Antigen från hepatit B-viruspartikeln eller Dane-partikeln, samt dess ytantigen, kärnantigen och andra hithörande antigen, inklusive hepatit B e-antigen.
55-kD-glykoproteiner ursprungligen definierade som differentieringsantigenerT-lymfocyter, men som också påvisats på andra celler, bl a monocyter/makrofager. CD4-antigener ingår i Ig-supergenfamilj en och deltar som hjälpelement i MHC klass II-immunsvar. På T-lymfocyter bestämmer de hjälpar/inducerarundergruppen. CD4-antigener tjänar dessutom som HIV-receptorer och binder direkt till höljeprotei net gp120.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Antigener som är förknippade med specifika proteiner hos det utvecklade T-cellsimmunbristviruset hos människa (HIV); de kallas även HTLV-III-antigener eller LAV-antigener.
Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.
Glykoproteiner uttryckta på kortikala lymfocyter samt på vissa dendritiska celler och B-celler. De liknar MHC klass I både till struktur och funktion. CD1-antigener är mycket specifika markörer för mä nskliga langerhansceller.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
En gensamling i MHC-komplexet hos ryggradsdjur som bär koden för polymorfa särdrag, vilka inte har samband med immunreaktioner eller komplementaktivitet, t ex B-loci (kyckling), DLA (hund), GPLA (marsvin), H-2 (mus), RT-1 (råtta), HLA-A, -B och -C klass 1-gener hos människa.
Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).
"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
Kärnantigen som är produkter av EBV-gener. Minst sex kärnantigen har identifierats, men deras verkningsmekanism och roll vid transformation av B-celler har ännu inte klarlagts. Syn. EBV-kärnantigen.
Det genområde som innehåller platserna (loci) för de gener som avgör strukturen hos de serologiskt definierade (SD) och lymfocytdefinierade (LD) transplantationsantigenerna, för gener som styr strukturen hos immunsvarsassocierade antigener, för immunsvarsgener, vilka reglerar djurs förmåga till immunreaktion mot antigena stimuli, och för de gener som avgör strukturen och/eller nivån för kompementets fyra första komponenter. "Major histocompatibility complex" brukar förkortas MHC.
Antigener som kommer till uttryck framförallt på ytan av levande celler under de olika stadierna av mognad och differentiering. De är organ- och vävnadsspecifika immunologiska markörer och användbara vid studier av normal cellutveckling såväl som tumörbildning.
En grupp bland de D-tillhöriga HLA-antigenerna som skiljer sig från DR-antigenerna i fråga om genplats och därmed ärftlighet. De är polymorfa glykoproteiner i form av alfa och betakedjor och förekommer på lymfceller och andra celler, som ofta är förknippade med vissa sjukdomar.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
MART-1, även känt som Melan-A, är ett antigen som förekommer naturligt i melanocyter, de celler som producerar pigment i huden. Det används som tumörmarkör vid diagnostisering och behandling av melanom, en form av hudcancer. Antigenet är specifikt för melanocyter och kan hjälpa till att skilja maligna melanocytceller från normala celler.
Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Individer med denna allel har benägenhet att drabbas av Hodgkins sjukdom. Det föreligger en bristande jämvikt i länkningen mellan HLA-A1 och HLA-B8 och HLA-DR3.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.
Underenheter av den antigena determinanten som lättast känns igen av immunsystemet och sålunda har störst inverkan på specificiteten hos den mobiliserade antikroppen.
Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Allelen är mer frekvent förekommande hos individer med idiopatisk hemokromatos. HLA-A3 har störd jämvikt i länkningen med HLA-B7 och HLA-DR2.
Den naturliga liganden för T-cellens CD28-antigen som medierar T- och B-celladhesion. CD80 uttrycks på aktiverade B-celler och gamma-interferonstimulerade monocyter. Bindning av CD80 till CD28 och CTL A-4 bidrar till en stimulanssignal till T-cellerna och medför en kraftigt ökad lymfokinproduktion.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är i länkningsobalans med HLA-A1 och HLA-B8. HLA-DR3-antigenet är skarkt kopplat till celiaki, Graves sjukdom, dermatitis herpetiformis, tidig myasthenia gravis, SLE, ungdomsdiabetes och opportunistiska infektioner vid AIDS.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
En medicinsk definition av 'ryggkotsinflammation' (osteoarthritis interapophysalis, facet joint osteoarthritis) är en degenerativ ledsjukdom som drabbar de små ryggradsfacettlederna i ryggen, vilket orsakar smärta, stelhet och ibland svällning.
H-Y-antigen är ett proteinkomplex som uttrycks på cellmembranet hos normalt sett manliga celler, och är kodat av genen SRY (sex-determining region Y) på Y-kromosomen. Det spelar en viktig roll i den tidiga sexuella differentieringen under fostertiden genom att initiera testisbildningen. H-Y-antigenet kan också spela en roll i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar och transplantatförkastning.
En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.
Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
En grupp genetiskt identiska celler som alla utvecklats ur en enda modercell genom mitos (hos eukaryoter) eller binär delning (hos prokaryoter). Till kloner hör också molekyler av rekombinant-DNA som alla bär en och samma sekvens.
Differentieringsantigener uttryckta på B-lymfocyter och B-cellförelöpare. De ingår i regleringen av B-cellproliferationen.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
Sällsynt kronisk inflammation som omfattar de små blodkärlen. Orsaken är okänd, och den kännetecknas av slemhinne- och hudsår i munnen och på könsorganen och uveit med hypopyon (varbildning). Den neur ookulära formen kan leda till blindhet och döden. Också synovit, tromboflebit, magsår, näthinnevaskulit och optisk atrofi kan uppträda.
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
Antigener som antingen stimulerar bildande av eller binder till heterofila antikroppar. De utgörs av korsreagerande antigener som förekommer i fylogenetiskt obesläktade arter.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
Stevens-Johnson syndrome (SJS) is a severe cutaneous adverse reaction, often triggered by medication, characterized by extensive necrosis and sloughing of the epidermis and mucous membranes.
KIR3DL1-receptorer är inhibitoriska killercellimmunoglobulin-liknande receptorer (KIR) som uttrycks på naturliga mördareceller (NK-celler). De identifierar och binder till klass I major histokompatibilitetskomplexet (MHC klasse I)-molekyler, såsom HLA-C, på cellytem membran. När KIR3DL1-receptorer aktiveras skickar de signaler som hämmar NK-cellernas cytotoxicitet och cytokinproduktion, vilket bidrar till att reglera immunförsvaret och förhindra överdriven reaktivitet.
Hepatit B-antigenet inom kärnan i Dane-partikeln, den smittförande hepatitviruspartikeln.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
'Receptorer, antigen, T-celler alfa-beta' refererar till de centrala komponenterna i adaptiva immunsystemets specifika erkännande och respons mot främmande ämnen, såsom patogener.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
Allela alloantigener som ofta ligger bakom svag transplantatavstötning i fall där histokompatibilitet fastställts genom standardtester. Hos mus kodas de av mer än 500 gener fördelade på uppemot 30 genplatser för nedsatt histokompatiblitet. Det mest kända låghistokompatibilitetsantigenet hos däggsjur är H-Y-antigenet.
Differentieringsantigener som förekommer på alla mogna B-lymfocyter och vissa epitelceller, karcinom och lymfoida dendritceller. Antigenet ingår i TNF(tumor necrosis factor)-superfamiljen. Det finns b evis för att CD40-beroende aktivering av B-celler har betydelse för bildande av B-minnesceller i lymfkörtlarnas germinalcentra.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
En teknik som bygger på diffusion av antigen eller antikroppar genom ett halvfast medium, vanligen agar eller agarosgel, med en precipitinreaktion som resultat.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
En grupp ytbundna differentieringsantigener, bland de första att påvisas på tymocyter och T-lymfocyter. De identifierades ursprungligen i möss, men finns också hos andra arter, inklusive människan. An tigenerna uttrycks på hjärnnervceller och andra celler.
Ett glykolipidiskt, icke artspecifikt antigen, som utlöser produktion av fårantihemolysin. Det förekommer på vävnadsceller hos många arter, men saknas hos människor. Antigenet påträffas i många infektionsframkallande organismer.
Immunologiskt betingade biverkningsreaktioner på medicinska preparat, lagliga eller olagliga.
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.
Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan (albumn) hos hönsägg, och används ofta inom forskning som modellprotein för att studera immunologiska svar och allergier.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
CD86-antigen, även känt som B7-2, är ett membranprotein som uttrycks på antigenpresenterande celler (APC) såsom dendritceller och B-celler. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering genom att binda till CD28-receptorn på T-cellernas yta, vilket ger en kostimulerande signal för T-cellens aktivering och proliferation. CD86-antigenet spelar därför en viktig roll i immunresponsen och regleringen av tolerans.
"Simian Virus 40 (SV40) is a DNA tumor virus that is found in some species of monkeys and is known to cause cancerous and noncancerous transformations in human cells in vitro. It has been studied extensively as a model for viral oncogenesis."
Metoder för påvisande av den celltoxiska effekten av en lymfocyt, en lymfocytprodukt, antikropp eller komplement på en målcell.
Beta 2-mikroglobulin (β2M) är ett litet protein som förekommer naturligt i kroppen och är en komponent i MHC klasse I-molekyler, vilka spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det uttrycks också av tumörceller och kan på så sätt användas som markör för aktiv tumörväxt. Höga nivåer av β2M kan hittas vid monoklonala gammopatier, såsom multipel myelom och B-cells lymfom.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.
Personer som levt med HIV-infektion under lång tid. Hit räknas alla stadier av infektion, från obehandlad, långvarig och asymtomatisk infektion till långvarig, behandlad AIDS.
En teknik som kombinerar proteinelektrofores och dubbel immundiffusion. Under processen separeras först proteiner med gelelektrofores (vanligtvis agaros), för att därefter synliggöras genom immundiffusion av specifika antikroppar. En distinkt, elliptisk precipitinbåge framträder för varje protein som påvisas med antisera.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är starkt kopplat till reumatoid artrit och ungdomsdiabetes.
CTLA-4 (cytotoxic T-lymphocyte-associated protein 4) är ett transmembrant proteinsignalreceptor som förekommer på aktiverade T-celler och fungerar som en negativ regulator av immunresponsen. Det gör detta genom att konkurrera med CD28 om sina ligander, CD80 (B7-1) och CD86 (B7-2), vilket resulterar i nedsatt aktivering av T-celler och därmed en nedreglering av den immunologiska responsen. CTLA-4 är viktigt för att undvika överaktivitet av det adaptiva immunsystemet och för att underhålla sjukdoms tolerance.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Inflammation i lederna som kännetecknas av värk, svullnad, rodnad och ökad temperatur runt leden. Syn. artrit.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
CD79 är ett protein som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodcellar som är involverade i immunförsvaret. CD79 bildar en del av B-cellsreceptorn (BCR), tillsammans med immunglobulin (Ig) proteiner. När BCR binder till ett specifikt antigen utlöses en signaltransduktionsväg som leder till aktivering och differensiering av B-cellen. CD79-antigen används också som markör vid immunfenotypning av blodceller inom laboratoriemedicinen.
Antikroppar producerade i människor och djur efter exponering för antigen från parasitiska protozoer.
KIR3DL2 är ett genetiskt polymorft receptorprotein som tillhör killeer-familjen (killer cell immunoglobulin-like receptor) och uttrycks på naturliga mördarceller (NK-celler). Det är en inhibitörreceptor som binder till klass I MHC-molekyler, vilket hjälper till att modulera NK-cellers aktivitet och förhindra överdriven respons mot kroppens egna celler. KIR3DL2 har också visat sig spela en roll i regleringen av T-cellernas immunrespons, särskilt vid infektioner med virus som cytomegalovirus (CMV). Dessutom kan mutationer i KIR3DL2 vara associerade med olika autoimmuna sjukdomar.
"Sensitivitet och specificitet är två viktiga begrepp inom diagnostisk medicin, där sensitivitet definieras som sannolikheten för ett positivt testresultat bland de individer som har sjukdomen, medan specificitet definieras som sannolikheten för ett negativt testresultat bland de individer som inte har sjukdomen."
Sialyl-Lewis-kolhydratantigen som påträffas i många adenocarcinom i matsmältningsorganen, särskilt i bukspottkörteltumörer.
Genområden i MHC-komplexet hos ryggradsdjur som kodar för polymorfa produkter, vilka kontrollerar immunsvaret mot specifika antigen. Generna återfinns i HLA-D-området hos människa och i 1-regionen hos möss.
Antigener som förekommer i alternativa former (alleler) inom en och samma art. När ett isoantigen påträffas hos artsmedlemmar som saknar det, så utlöses ett immunsvar. Typiska isoantigener är blodgruppsantigenerna.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
HLA-DRB1 chains are a type of human leukocyte antigen (HLA) class II protein, specifically the beta chain, found on the surface of cells in the human body. They play a crucial role in the immune system by presenting pieces of foreign proteins to T-cells, helping to initiate an immune response against pathogens such as viruses and bacteria. The HLA-DRB1 genes are highly polymorphic, meaning there are many different variations, which can influence an individual's susceptibility or resistance to certain diseases.
Känsliga tester för mätning av vissa antigen, antikroppar eller virus som baseras på dessas förmåga att agglutinera vissa röda blodkroppar.
gp100 (glycoprotein 100) är ett intracellulärt protein som förekommer naturligt i melanocyter, de celler som producerar pigment i huden. Det är ett tumörantigen som kan överföras till cellytan och uttryckas på ytan av cancerceller vid melanom, en form av hudcancer. gp100 används som mål för immunterapi vid behandling av metastatisk melanom.
"Serologisk testning är en laboratoriebaserad metod för att detektera specifika antikroppar eller andra markörer i blodserum eller annan kroppsfluid, vilket kan användas för att stödja diagnosen av olika sjukdomar och infektioner."
HLA-A24 är ett histokompatibilitet antigen, som tillhör den stora familj av human leukocy antigener (HLA) klass I-molekyler. Dessa molekyler spelar en central roll i den adaptiva immunresponsen genom att presentera endogena peptider för cytotoxiska T-celler. HLA-A24 är specifikt ett serotyp, vilket innebär att det identifierar en grupp av molekyler med liknande antigeniska egenskaper. Det finns ocksäck varianter (allel) av HLA-A24 som kodar för olika molekylstrukturer, men de delar alla ett gemensamt epitop som ger upphov till serotypen A24. Det är genetiskt heterogent och kan variera mellan individer, vilket har betydelse inom transplantationsmedicin och immunologi.
En grupp dominant och oberoende nedärvda antigen knutna till ABO-blodfaktorerna. De är glykolipider i plasma och utsöndringar som kan fästa vid erytrocyter. Fenotypen Le(b) är resultatet av samverkan mellan Le-genen Le(a) och generna för ABO-blodgrupperna.
Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.
Typarten till Lymphocryptovirus, underfamiljen Gammaherpesvirinae, som infekterar B-celler hos människan. Viruset tros vara orsaken bakom infektiös mononukleos och förknippas starkt med hårig leukoplaki, Burkitts lymfom och andra tumörsjukdomar.
En cellcykel- och tumörtillväxtmarkör som enkelt kan upptäckas med hjälp av immuncytokemiska metoder. Ki-67 är ett kärnantigen som endast finns i kärnan hos celler som är under delning.
Antikroppar framkallade hos människor eller djur efter exponering för antigen från parasitmaskar. Immunglobuliner av IgE-klass är vanligast, men IgG, IgM och IgA kan också förekomma.
Genetisk polymorfism är ett begrepp inom genetiken som refererar till att en specifik position (nucleotid) i DNA:t kan ha mer än en bas (A, T, C eller G), vilket resulterar i olika varianter (alleler) av samma gen. Dessa variationer är vanliga och förekommer naturligt hos många individer inom en population. Genetisk polymorfism bidrar till den genetiska mångfalden hos arter, inklusive människan. Det bör dock poängteras att alla varianter inte har samma frekvens i populationen och vissa kan associeras med ökat eller minskat risk för vissa sjukdomar.
Antigener som kan stimulera B-lymfocyter utan medverkan av T-lymfocyter.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Glykoproteinmedlemmar i immunglobulinernas superfamilj som deltar i T-cellsadhesion och -aktivering. De är närvarande på de flesta perifera T-lymfocyter, NK-celler och tymocyter, och fungerar som kore ceptorer eller accessoriska molekyler i T-cellreceptorkomplexet.
Ytområden på antikroppar som reagerar med antigeners determinantområden. De bildas av delar av de variabla områdena i immunglobulinernas Fab-fragment.
Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.
En grupp sinsemellan nära besläktade antigen som finns i plasma endast under själva infektionsfasen av hepatit B eller i samband med virulent, kronisk hepatit B. då förmodligen aktiv virusreplikation pågår. Det finns tre undertyper som kan bilda komplex med immunglobulin G (IgG).
Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a cell-mediated immune response that becomes amplified over time, usually peaking after 24-72 hours following exposure to the antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve antibodies. Instead, activated T-cells recognize and respond to the antigen presented by antigen-presenting cells (APCs), releasing cytokines that recruit and activate more immune cells, leading to inflammation and tissue damage. Common examples of Type IV hypersensitivity reactions include contact dermatitis, tuberculin skin test reactions, and some forms of drug eruptions.
T-cell-differentieringsantigener som tjänar som receptorer för B7-antigenet (CD80-antigener), som modulerar produktionen av T-cell-lymfokiner.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är starkt kopplat till celiaki och psoriasis vulgaris.
En individs genbestånd vad gäller den ena delen av ett allelpar, eller uppsättningar av gener som är nära förbundna på en kromosom och ofta överförs i grupp, som t ex generna i histokompatibilitetskomplexet.
Differentieringsantigener på ett flertal cellstammar, inklusive lymfoida och lymfoblastoida. Deras primära uppgift är att reglera perifera immunsvar, vilket åstadkoms genom att apoptos sätts igång.
Ett kolhydratantigen som oftast påträffas i äggstockstumörer, sporadiskt också i bröst-, njur- och tarmcancer, samt i normal vävnad. CA-125 är klart cancerassocierat, men icke tumörspecifikt.
Cellkärneantigener (eng. Nuclear antigens, NAs) är proteiner eller DNA-sekvenser inne i cellkärnan som kan betraktas som främmande av det immunförsvar som finns hos vissa individer, vilket leder till att deras kroppar producerar antikroppar mot dem. Dessa antikroppar kan orsaka autoimmuna sjukdomar såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) och skleroder.
Andelen av en viss allel i förhållande till samtliga alleler för ett genlokus i en population under förökning.
Typarten för Lentivirus och orsaken till immunbristsyndromet AIDS. Virusets kännetecken är dess cytopatiska effekt och affinitet för T4-lymfocyter.
Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller.
Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).
Syntetiske vacciner är immunologiska preparat som innehåller syntetiskt framställda antigener, designade för att stimulera patientens immunsvar och ge skydd mot specifika sjukdomar, istället för att använda traditionella metoder som innebär att använda hela patogener eller delar av dem.
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Celler framställda på konstlad väg genom sammansmältning av aktiverade lymfocyter och tumörceller. De erhållna hybridcellerna klonas och producerar s k monoklonala antikroppar eller T-cellprodukter, identiska med dem som produceras av den immunologiskt kompetenta ursprungscellen, och växer och förökar sig som den ursprungliga tumörcellen.
Immunkemiskt test eller påvisande av ett ämne med serologiska eller immunologiska metoder. Vanligtvis tjänar det undersökta ämnet som antigen både för antikroppsproduktion och för antikroppsmätning.
HLA-A11 är ett genetiskt antigen som tillhör den stora gruppen human leukocyte antigens (HLA) och är beläget på cellmembranet. HLA-antigenet är viktigt för immunsystemet eftersom det hjälper till att skilja själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler och cancerceller.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
Antigen från olika stammar av hepatit D-virus.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Panuveitis är en inflammatorisk tillstånd som drabbar alla tre lagren (corpus vitreum, retina och ciliarbody) i ögats främre och bakre segment. Det kan orsaka synnedsättning eller till och med blindhet om det inte behandlas adekvat. Panuveit kan vara primärt eller sekundärt till olika orsaker, såsom infektioner, autoimmuna sjukdomar eller trauma.
Glykoproteiner med stor utbredning på hematopoetiska och icke-hema topoetiska celler och starkt representerade på makrofager. CD58 fö rmedlar celladhesion genom att binda till CD2-antigener, vilket ök ar antigenspecifik T-cellaktivering.
Nukleosider som förlorat två hydroxigrupper från sockerdelen. De flesta av dessa föreningar har bredspektrumverkan mot retrovirus tack vare sin antimetabola effekt. Nukleosiderna fosforyleras intracellulärt till 5'-trifosfat och hämmar omvänd transkription hos virus genom att bilda kedjeavslutningar.
En genetiskt bunden, latent sjukdomsbenägenhet, som kan aktiveras under vissa förhållanden.
IgA utgör 15-20% av människans serumimmunglobuliner, huvudsakligen i form av polymerer med 4 kedjor. Hos andra däggdjur dominerar dimerer. Sekretoriskt immunglobulin A är det vanligaste immunglobulinet i sekret.
CD1d är ett protein som tillhör gruppen MHC klass I-like molekyler och uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom B-celler, dendritiska celler och makrofager. CD1d binder och presenterar lipidantigener för en speciell typ av T-celler som kallas naturligt befälade T-celler (NKT-celler). När en NKT-cell binds till ett antigen presenterat av CD1d aktiveras cellen och kan producera cytokiner som påverkar immunresponsen. CD1d har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kan vara involverad i patofysiologiska processer bakom sjukdomar såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner och cancer.
Substanser som förstärker, stimulerar, aktiverar eller modulerar såväl det cellulära som humorala immunsvaret. De klassiska medlen (Freunds adjuvans, BCG, Corynebacterium parvum m fl) innehåller bakteriella antigener. Några är endogena (t ex histamin, interferon, transfer factor, interleukin-1). De kan vara antingen ospecifika eller antigenspecifika.