Fluorometri
Fluorometri är en teknik för att mäta intensiteten och våglängden av fluorescensljus, som uppstår när ett ämne exciteras med ljus av en viss våglängd. Det används ofta inom biomedicinsk forskning för att studera interaktioner mellan biologiska molekyler och deras funktionella egenskaper, samt för att kvantifiera koncentrationen av specifika biomolekyler i en provblandning. Fluorometri är ett känsligt och selektivt sätt att detektera och mäta små mängder fluorescerande ämnen, och har därför blivit en viktig metod inom molekylärbiologi, cellbiologi och neurovetenskap.
Europium
Grundämne med kemiskt tecken Eu, tillhörande gruppen sällsynta jortartsmetaller. Atomnummer är 63 och atomvikt 152. Naturligt förekommande isotoper är 151, 152 och 153. Metallen oxiderar lätt i luft och reagerar med vatten. Den används inom elektroniken, bl a i TV-bildskärmar för att ge röd färg, och vid NMR-spektroskopi.
Immunfluorescenstest
Utnyttjande av fluorescensspektrometri för erhållande av kvantitativa resultat vid tillämpning av immunfluorescensteknik. Metodens fördel framför andra (som t ex RIA) är den höga känsligheten, med en detektionsgräns på tiondels mikrogram per liter.
Fluorescerande färgämnen
Fluorofotometri
Mätning av ljuset från fluorescein för undersökning av integriteten hos ögats olika gränsskikt. Metoden används för undersökning av blod-vätskebarriären, blod-näthinnebarriären, vätskeflöde, hornhinneepitelets genomsläpplighet och tårflödesdynamiken.
Sällsynta jordartsmetaller
En grupp grundämnen som innehåller skandium, yttrium och lantanoiderna. Den historiska bakgrunden till namnet jordartsmetaller är att de inte påvisades i sin rena form, utan som oxider. De var dessutom mycket svåra att renframställa. Trots benämningen "sällsynta" utgör de tillsammans ca 25% av alla metaller i jordskorpan. Många har fått sina namn efter den första fyndplatsen, Ytterby på Resarö i Uppland.
Fluorescens
Momordica
Fura-2
Ett fluorescerande, kalciumkelatbildande ämne som används för att studera intracellulärt kalcium i många vävnadstyper.
Pyronin
Pyronin är ett fluorogent förmyndare som används inom histologi och cytologi för att färga DNA-rika strukturer, såsom kromosomer och ribosomer, i celler. Det ger en röd fluorescens under ultraviolett ljus och kan användas tillsammans med andra färgämnen för att differentiera olika komponenter inom cellen.
Fluorescein
Terbium
Terbium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoidgruppen och har symbolet Tb. Det är ett sällsynt förekommande ämne och används främst inom elektronikindustrin, bland annat i specialeffekter och fluorescerande lampor. Terbium har inga kända medicinska användningsområden.
Samarium
Fluorescenspolarisation
Polarisationsmätning av fluorescerande ljus från lösningar eller mikroskopprov. Metoden används för att erhålla uppgifter om molekylstorlek, molekylform och konformation, anisotropi, elektroniskt energiflöde, molekylär interaktion, inkl. bindning av färg och koenzymer, samt antigen-antikroppreaktion.
Kalcium
Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.
Indikatorer och reagenser
Inom medicinen, är indikatorer mätvärden eller symtom som används för att bedöma ett patients hälsotillstånd och behandlingsbehov, medan reagens är substanser som används i laboratorietester för att upptäcka eller mäta specifika molekyler eller ämnen i kroppen, som kan vara ett tecken på en viss sjukdom eller tillstånd.
Rodaminer
I en enkel medicinsk definition är "rodamin" ett fluorescent färgmedel som används vid mikroskopi och andra tekniker för att markera och visualisera biologiska strukturer, såsom blodkärl och celler. Det binder till proteiner eller andra molekyler i cellen och absorberar ljus av en viss våglängd, vilket får det att glöda när det utsätts för exciterande ljus av en annan våglängd.
Fluoresceiner
Fluorescensmikroskopi
Difenylhexatrien
Temperatur
I en enkel mening kan temperatur inom medicinen definieras som den grad av värmevariation eller termisk energi som mäts i kroppen hos levande organismer, vanligtvis i enheten Celsius (°C) eller Fahrenheit (°F). Den normala kroppstemperaturen för en vuxen människa varierar vanligtvis mellan 36,5 och 37,5 °C (97,7 till 99,5 °F), även om det kan variera något beroende på individuella skillnader, tid på dygnet och metoden för temperaturmätning.
Xenopus laevis
*Xenopus laevis* är ett grodartat vattenlevande laboratoriedjur, ursprungligen från Afrika, som används inom biomedicinsk forskning på grund av sin tolerans mot labormiljö och snabba reproduktion. Det är känt för sina läppknölar och används ofta i utvecklingsbiologi för att studera embryonal utveckling, genetik och toxikologi.
Mikrokemi
Proteinkonfiguration
I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.
Membranfluiditet
Fosfolipidmolekylers rörelse i lipiddubbellagret, beroende på fosfolipidklass, deras fettsyrasammansättning och acylkedjornas omättnadsgrad, kolesterolkoncentration och temperatur.
Färgmätning
Nefelometri och turbidimetri
Jonkanalstyrning
Oocyter
En oöcyt (singular form av oocyter) är ett äggcell som mognar inne i en honas äggstock (ovarium). Den är den största cellen i den mänskliga kroppen och kan delas in i olika stadier baserat på dess utveckling. Oöcyten består av två delar: den haploida kärnan, som innehåller halva antalet kromosomer jämfört med en vanlig diploid cell, och den omgivande zonapellucidamembranen. När oöcyten har nått full mognad är den redo för befruktning och utvecklas sedan till en zygot och fortsätter att dela sig och utvecklas till ett embryo.
Kv1-kaliumkanaler
Tryptofan
Tryptophan är en essentiell aminosyra, som betyder att den måste införas genom kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera den själv. Det är en building block för proteiner och spela en viktig roll i produktionen av neurotransmittor, såsom serotonin och melatonin, som är involverade i sömnschema reglering och humör.
Patch-clamp-tekniker
Patch-clamp-tekniken är en elerofysiologisk metod som används för att mäta jonflödet genom en individuell jonkanal i en cellmembran. Metoden utvecklades av Erwin Neher och Bert Sakmann, vilka tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1991 för sin uppfinning. Patch-clamp-tekniken möjliggör direkt studium av elektriska egenskaper hos enskilda jonkanaler, deras funktion och reglering, och har haft ett stort inflytande på vår förståelse av exciterade cellers funktion.
Tidsfaktorer
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Proteinbindning
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Thapsigargin
NAD
NAD (Nicotinamid Adenin Dinukleotid) är ett viktigt koenzym som deltar i flertalet biokemiska reaktioner inom kroppen, särskilt vid cellandningen där det hjälper till att konvertera energireserver i form av kolhydrater, fetter och protein till ATP (Adenosintrifosfat), som används som direkt energikälla i cellerna. NAD förekommer i två former: NAD+ (oxiderad form) och NADH (reducerad form). Vid cellandningen oxideras NADH tillbaka till NAD+, vilket genererar elektroner som driver den elektrontransportkedja som producerar ATP. Därutöver är NAD också inblandat i andra processer såsom DNA-reparation och cellulär signalering.