Dentindysplasi
Dentinogenesis imperfecta
Ett autosomalt dominant sjukdomstillstånd under tandutvecklingen, som kännetecknas av opalisering av dentinet, vilket leder till missfärgning av tänderna, från mörkt blåaktig till brunaktig färgton. Dentinet utvecklas dåligt, med onormalt låg mineralhalt; pulpakanalen är utplånad, men emaljen är normal. Tänderna slits ofta fort ned till korta, bruna tandstumpar.
Tandben
Space Maintenance
I en enda mening kan 'Space Maintenance' inom tandvård och käkkirurgi definieras som användning av en aparat eller ett tillbehör för att behålla och skydda utrymmet i käken efter att en babytand fallit ut eller extraherats, tills den permanenta tanden kan växa fram på rätt plats. Detta hjälper till att undvika problem som malpositioner, överbitning och kvarstående gap mellan tänderna.
Tandrörlighet
Tandrörlighet, eller dental hypersensitivitet, är ett smärttillstånd som kännetecknas av plötsliga, stötvisa och ofta vassa smärtor i tänderna när de utsätts för varma, kalla, söta, sura eller fuktiga stimuli. Smärtan orsakas vanligtvis av att emaljen på tanden är skadad eller borta, vilket gör att dentinnan under exponeras och blottläggs för yttre irriterande substanser.
Pulpaförkalkning
Pulpaförkalkning, även kallad dental caries eller tandcancer, är en progressiv, kaviterande sjukdom orsakad av mikroorganismer som metaboliserar kolhydrater och producerar syra, vilket sänker pH-värdet i tandplacken och leder till demineralisering av tandhartsets emalj och dentin, med efterföljande infektion och inflammation av pulpan.
Sialoglykoproteiner
Sialoglykoproteiner är proteiner som är modifierade med sialiska sockergrupper, vilket är en typ av sackarider. Dessa sockergrupper sitter vanligtvis längst ut på proteinmolekylen och kan ha betydelse för proteinets funktion, till exempel genom att påverka dess interaktion med andra molekyler eller dess struktur. Sialoglykoproteiner förekommer i många olika typer av celler och vävnader i kroppen och har en rad olika funktioner, till exempel kan de vara involverade i cell-till-cell-kontakter, signaltransduktion och immunförsvar.
Extracellulära matrixproteiner
Makromolekylära organiska föreningar som innehåller kol, väte, syre, kväve och, vanligtvis, svavel. Dessa makromolekyler (proteiner) bildar ett invecklat nätverk, i vilket celler bäddas in och bygger upp vävnader. Variationer makromolekylerna emellan och deras ordning avgör typ av extracellulär matrix, där varje typ anpassas till vävnadens funktionella krav. De två huvudklasserna av makromolekyler är glykosaminoglykaner, som oftast är kopplade till proteiner (proteoglykaner), och fibrösa proteiner (t ex kollagen, elastin, fibronektiner och laminin).
Dentinpermeabilitet
Dentin Desensitizing Agents
Dentin desensitizing agents are substances used in dentistry to help reduce the sensitivity of dentin, which is the layer of the tooth located under the enamel and cementum. These agents work by blocking the tubules in the dentin that lead to the dental pulp, thereby reducing the transmission of painful stimuli to the nerves inside the pulp. They are often applied directly to the sensitive area of the tooth and can be found in various forms, such as gels, varnishes, or toothpastes. Common desensitizing agents include fluoride, strontium chloride, potassium nitrate, and oxalates.
Dentinkänslighet
"Dentinkänslighet" refererar till smärta eller obehag som uppstår när dentin, det delikata vävnadslager som ligger under tandens emalj, exponeras för yttre stimuli som kyla, värme, söta, sura eller skarp föda. Detta inträffar vanligtvis på grund av tandköttsretirering, tandbrist, tandblekning, onormalt slitage eller skada.
Fibrös skeletal dysplasi
En skelettsjukdom, kännetecknad av uttunning av benbarken och ersättning av benmärgen med grynig, fibrös vävnad med bennålar, som ger smärta, rörelsesvårigheter och tilltagande missbildning. Sjukdomen kan omfatta ett enda skelettben (monostotisk fibrös dysplasi) eller flera (polyostotisk fibrös dysplasi).
Dentinbondingmedel
Ektodermal dysplasi
En samling ärftliga sjukdomstillstånd i vävnader och strukturer med ursprung i det embryonala ektodermet. De utmärker sig genom uppträdande av missbildningar hos nyfödda och med involvering av såväl epidermis som hudbihang. Vanligtvis är de diffusa och inte progredierande. Flera olika former finns, inklusive anhidrotiska och hidrotiska dysplasier, fokal hudhypoplasi och medfödd hudaplasi (aplasia cutis congenita).