Cell adhesion molecule L1, neural (NCAM L1 or CD171) is a transmembrane glycoprotein that belongs to the immunoglobulin superfamily. It is primarily expressed in the nervous system and plays crucial roles in cell-cell adhesion, neuronal migration, differentiation, and survival during neural development. NCAM L1 also contributes to synaptic plasticity, learning, and memory processes in the mature nervous system. The molecule contains five extracellular immunoglobulin-like domains, a transmembrane domain, and a cytoplasmic tail that interacts with various intracellular signaling proteins to mediate its functions. Mutations in the NCAM L1 gene have been associated with neurological disorders such as mental retardation, hydrocephalus, and corpus callosum abnormalities.

En medlem av S-100-proteinfamiljen som finns i höga halter i blod och vävnadsvätskor vid många infektionssjukdomar, inflammationer och elakartade sjukdomstillstånd, inklusive reumatoid artrit, inflammatoriska tarmsjukdomar och cystisk fibros. Komplexet består av en lätt kedja (kalgranulin A) och en tung kedja (kalgranulin B). L1 binder kalcium genom en EF-hand, och har visats besitta antimikrobiell verkan.

Neural cell adhesion molecules (NCAMs) are a group of glycoproteins that play crucial roles in the development and function of the nervous system. They are involved in various processes such as cell-cell recognition, adhesion, and signaling, which are essential for neural development, plasticity, and repair. NCAMs can exist in different isoforms due to alternative splicing, and they can also undergo post-translational modifications like glycosylation, which influence their functions. These molecules contribute to the formation and maintenance of neuronal networks and have been implicated in learning, memory, and other cognitive processes.

Ytmolekyler som bidrar till cell-cellbindning och som deltar i sammansättningen och sammankopplingen av nervsystemet hos ryggradsdjur. Molekylerna främjar cellbindning via en homofil mekanism. De får inte förväxlas med NCAM (neurala celladhesionsmolekyler), vilka uttrycks i en rad olika vävnads- och celltyper förutom i nervvävnad.

Avvikelser från normal form eller storlek som ger handen ett felaktigt utseende.

Ytmolykyler, vanligen glykoproteiner, som bidrar till att celler kan fästa vid andra celler. Till deras funktioner hör sammanfogning och sammankoppling av olika vertebratsystem, upprätthållande av väv nadsintegration, sårläkning, morfogena rörelser, cellförflyttning och metastasering.

Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.

Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.

Neurit är ett samlingsnamn för de utskott (axon och dendriter) som sträcker sig från nervcellens (neurons) cellkropp och används främst när man talar om förändringar i dessa utskott. Neuriter kan bli inflammerade, skadade eller regenereras, vilket kan leda till neurologiska symtom beroende på var i nervsystemet förändringarna sker.

En del av den bakre hjärnan (metencefalon), belägen i den bakre skallskålen. Den utgör centrum för samordning av rörelser. Syn. cerebellum.

Sialinsyror, även kända som neuraminiska socker, är en typ av sackarider som förekommer i glykoproteiner och glykolipider på cellytan hos levande organismer. De spelar en viktig roll i cellulär erkännande och adhesion, samt i skyddet av cellmembranen mot bakteriella infektioner och andra skadliga agenter. Anomalier i sialinsyremetabolismen har associerats med olika sjukdomar, inklusive neurologiska störningar och cancer.

"Nervceller, eller neuroner, är de specialiserade cellerna som utgör det fundamentala building blocket i nervsystemet hos djur. De är ansvariga för bearbeta, överföra och lagra information genom elektriska och kemiska signaler."

Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.

Nervtrådar som snabbt förmedlar signaler från nervcellen.

I en enkel medicinsk definition är Contactiner en typ av neurala celladhesionsmolekyler, som spelar en viktig roll i nervcellers förmåga att kommunicera och koppla till varandra för att skapa neuronala nätverk. De är transmembrana proteiner som hjälper till att styrka kontakten mellan cellerna genom att interagera med andra proteiner både på den egna cellen och på gränsytan till en annan cell. Contactiner deltar också i regleringen av immunresponsen och kan vara involverade i patofysiologiska processer som relaterar till neurologiska sjukdomar, såsom multipl skleros och autism.

Vascular Cell Adhesion Molecule-1 (VCAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på endotelceller i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammation genom att underlätta adherens och diapedes av vita blodceller till områden med skada eller infektion. VCAM-1 interagerar specifikt med integriner på ytan av vita blodceller, såsom lymfocyter och monocyter, vilket möjliggör deras adhesion till endotelcellerna och senare migration in i vävnaden. Faktorer som cytokiner och signalsubstanser under inflammation kan inducera expressningen av VCAM-1 på endotelcellernas yta, vilket gör att det ofta används som en markör för aktiverad inflammation.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Sialyltransferaser är en typ av enzym som katalyserar transferensen av sialic acid (N-acetylneuraminic acid) till kolhydratkedjor på glykoproteiner och glykolipider, vilket förändrar deras egenskaper och funktioner.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

En cellyteligand som deltar i leukocytadhesion och inflammation. Produktion av molekylen sätts igång av gamma-interferon, och den är nödvändig för förflyttning av neutrofiler till inflammerad vävnad.

Contactin 2, också känt som CNTN2, är ett protein som tillhör neurexinfamiljen och fungerar som en cellmembranreceptor. Det är involverat i nervcellskontakten och kommunikationen mellan neuroner i centrala nervsystemet (CNS). Contactin 2 bidrar till att stabilisera och underhålla kvaliteten på synapser, de platser där nervimpulser överförs från en neuron till en annan. Genen för Contactin 2 finns belägen på kromosom 1 i människans genome.

Vidhäftningsmolekyler som får nervceller att fästa vid varandra och vid astrocyter. De uttrycks på nervceller och Schwannceller, men inte på astrocyter, och de är involverade i nervcellers förflyttnin g, nervcellsfascikulationer och utväxt. Ng-CAM skiljer sig immunologiskt och strukturellt från NCAM (neurala celladhesionsmolykyler).

Uppsvällningar i de växande ändarna på nervcellsaxoner och -dendriter. De är av avgörande betydelse för nervutvecklingen tack vare sin framträngningsförmåga och sin synapsbildande funktion.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Cellbindningsmolekyl uttryckt på aktiverade leukocyter, fibroblaster och nervceller. Den är en CD6-ligand. ALCAM-CD6-interaktioner har en möjlig roll vid bindning av T- och B-celler till aktiverade le ukocyter.

Cellers förflyttning från en plats till en annan.

Det fenomen att separerade, blandade celler in vitro har en benägenhet att klumpa ihop sig med celler av samma typ.

E-selectin är ett protein som uttrycks på ytan av aktiverade endotelceller (celler som liner blodkärlen) och medierar adhesionen och migrationen av vissa typer av vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter, till områden av skada eller infektion i kroppen.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

Känselnervknutor på de bakre ryggmärgsrötterna inne i ryggkotpelaren. Ryggradens ganglieceller är pseudounipolära. En enda primär gren förgrenas i ett perifert utskott som förmedlar känselimpulser från omgivningen och en central gren som leder dessa impulser vidare till ryggmärgen eller hjärnan.

En grupp funktionellt likaratade glykoproteiner som ansvarar för den kalciumberoende cell-till-cell-vidhäftningen. De delas in i underklasserna E-, P- och N-kadheriner, med distinkt immunologisk speci ficitet och fördelning i vävnaderna. De åstadkommer celladhesion via en homofil mekanism. Dessa föreningar har betydelse för uppbyggnaden av vävnader och hela kroppen.

En medicinsk definition av "kycklingembryo" är ett befruktat hönsägg som har börjat utvecklas, vanligtvis efter 5-6 dagar, då den primitiva hjärtaktiviteten kan ses. Detta stadium kallas också för gastrula-stadiet. Kycklingembryot fortsätter att utvecklas och blir allt mer differentierat över tiden, med bildning av olika organ och system.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.

I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.

Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.

"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."