T-lymfocyter
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
CD4-positiva T-lymfocyter
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
CD8-positiva T-lymfocyter
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
CD3-antigener
Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.
CD8-antigener
Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.
CD4-CD8-kvot
Förhållandet mellan lymfocyter som uttrycker CD4-antigen och sådana som uttrycker CD8-antigen. Denna kvot används vid diagnosticering och stadiebestämning av sjukdomar som påverkar immunsystemet, inkl usive HIV-infektion.
CD40-ligand
Ett höljeglykoprotein och differentieringsantigen som uttrycks på ytan av T-celler. Det binder till CD40 (CD40 antigen) på B-celler och framkallar B-cellsproliferation. Mutation i detta protein ger up phov till X-bundet hyper-IgM-syndrom (hypergammaglobulinemi).
CD28-antigener
T-cell-differentieringsantigener som tjänar som receptorer för B7-antigenet (CD80-antigener), som modulerar produktionen av T-cell-lymfokiner.
CD40-antigener
Differentieringsantigener som förekommer på alla mogna B-lymfocyter och vissa epitelceller, karcinom och lymfoida dendritceller. Antigenet ingår i TNF(tumor necrosis factor)-superfamiljen. Det finns b evis för att CD40-beroende aktivering av B-celler har betydelse för bildande av B-minnesceller i lymfkörtlarnas germinalcentra.
CD44-antigener
Sura, sulfaterade glykoproteiner i cellmembran, som visar sig i olika splitsade och glykosylerade former på en mångfald olika celltyper, som t ex mogna T-celler, B-celler, medullära tymocyter, granulo cyter, makrofager, erytrocyter och fibroblaster. CD44-antigener är de viktigaste ytreceptorerna för hyaluronat.
CD34-antigener
T-lymfocyter, cytotoxiska
Cytotoxic T-lymphocytes, also known as CD8+ T cells, are a type of white blood cell that play a crucial role in the adaptive immune response by directly killing infected or damaged cells and inhibiting viral replication, thereby contributing to the maintenance of tissue homeostasis and the elimination of cancer cells.
CD2-antigener
Glykoproteinmedlemmar i immunglobulinernas superfamilj som deltar i T-cellsadhesion och -aktivering. De är närvarande på de flesta perifera T-lymfocyter, NK-celler och tymocyter, och fungerar som kore ceptorer eller accessoriska molekyler i T-cellreceptorkomplexet.
CD-antigener
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
CD14-antigener
Glykolipidförankrade glykoproteiner som uttrycks på celler av myelomonocythärkomst, inkl. monocyter, makrofager och vissa granulocyter. De fungerar som receptorer för komplex av lipopolysaccharid (LPS ) och LPS-bindande protein.
CD39-antigener
CD39 är ett ytantigen som uttrycks på vissa celler, däribland immunceller som till exempel regulatoriska T-celler (Tregs). CD39 fungerar som en ectonukleotidase och bryter ner extracellulära ämnesnukleotider som ATP och ADP till de mindre reaktiva föreningarna AMP och adenosin. Detta hjälper till att modulera immunresponsen och motverka inflammation. CD39-antigenet är ett viktigt mål för forskning inom områden som autoimmunitet, transplantation och cancer.
CD1-antigener
Glykoproteiner uttryckta på kortikala lymfocyter samt på vissa dendritiska celler och B-celler. De liknar MHC klass I både till struktur och funktion. CD1-antigener är mycket specifika markörer för mä nskliga langerhansceller.
CD80-antigener
Den naturliga liganden för T-cellens CD28-antigen som medierar T- och B-celladhesion. CD80 uttrycks på aktiverade B-celler och gamma-interferonstimulerade monocyter. Bindning av CD80 till CD28 och CTL A-4 bidrar till en stimulanssignal till T-cellerna och medför en kraftigt ökad lymfokinproduktion.
CD95-antigener
Differentieringsantigener på ett flertal cellstammar, inklusive lymfoida och lymfoblastoida. Deras primära uppgift är att reglera perifera immunsvar, vilket åstadkoms genom att apoptos sätts igång.
CD19-antigener
Differentieringsantigener uttryckta på B-lymfocyter och B-cellförelöpare. De ingår i regleringen av B-cellproliferationen.
CD86-antigener
CD86-antigen, även känt som B7-2, är ett membranprotein som uttrycks på antigenpresenterande celler (APC) såsom dendritceller och B-celler. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering genom att binda till CD28-receptorn på T-cellernas yta, vilket ger en kostimulerande signal för T-cellens aktivering och proliferation. CD86-antigenet spelar därför en viktig roll i immunresponsen och regleringen av tolerans.
Lymfocytaktivering
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
CD5-antigener
CD18-antigener
CD56-antigener
140-kD-isoformen av NCAM (nervcelladhesionsmolekyl) med en transmembrandomän och kort cytoplasmasvans. Den uttrycks hos alla lymfocyter som förmedlar icke-MHC-begränsad celltoxicitet och finns på viss a nervvävnader och tumörer.
CD30-antigener
Differentieringsantigener som normalt finns i ett litet antal celler i lymfkörtlarna och tonsillerna, men som kan framkallas i en mångfald celler in vitro. Kliniskt gör de nytta som markörer för Ki-1- lymfom, och i vissa fall för lymfomatoid papulos, mycosis fungoides och Hodgkins sjukdom.
Jurkatceller
En cellinje som härrör från human T-cell-leukemi och som används för att bestämma mekanismen för differentierad känslighet för cancermedel och strålning.
CD4-lymfocytantal
Bestämning av antalet CD4-positiva lymfocyter i blodet. Analysen utförs med fluorescensflödescytometri (cytofluorometri; FACS).
CD24-antigener
CD24-antigen, även känt som heat stable antigen (HSA) eller MIF-relaterad protein 9 (MRP9), är ett transmembrant glykoprotein som består av tre extracellulära domäner, en transmembranregion och en cytoplasmisk svans. Det uttrycks på ytan av många olika celltyper, inklusive B-celler, T-celler, neutrofila granulocyter och epitelceller. CD24 har visat sig spela roller i cellytfunktioner som signaltransduktion, apoptos och celladhesion. Det är också involverat i immunresponser genom att agera som ligand för receptorer såsom Siglec-10 och PIR-B. CD24 har potentialen att användas som tumormarkör eftersom det finns övertryckt på ytan av vissa cancerceller, vilket gör det till ett möjligt mål för immunterapi.
CD36-antigener
Leukocytdifferentieringsantigener och viktiga trombocytmembranglykoproteiner på monocyter, endotelceller, blodplättar, bröstepitelceller och en rad odlade celler. De har en betydande roll i samband me d adhesion, signalöverföring och blodsjukdomar. CD36 är också receptor för trombospondin och malariainfekterade erytrocyter.
Flödescytometri
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Antigens, CD9
CD9 är ett transmembrant protein som fungerar som en regulator av cellyta och interagerar med andra proteiner för att ställa in cellsignalering, celladhesion och migration. Det förekommer naturligt på ytan hos flera olika typer av celler, inklusive blodceller och immunceller. CD9 kan agera som en tumörsuppressor och spela en roll i kontrollen av cancersprocesser.
CD20-antigener
CD7-antigener
Differentieringsantigen som kommer till uttryck på pluripotenta hematopoetiska celler, huvudsakligen humana tymocyter, och en större undergrupp av perifera T-lymfocyter. De har satts i samband med int egrinmedierad celladhesion och med funktion som signalreceptorer på T-celler.
Fytohemagglutininer
Mukoproteiner från bönor (Phaseolus vulgaris). Några av dem har mitogen verkan på lymfocyter, andra agglutinerar alla eller vissa typer av erytrocyter eller lymfocyter. De används huvudsakligen vid undersökning av immunmekanismer och i cellkulturer.
CD43-antigener
CD43-antigen, även känt som Leu-19 eller sialophorin, är ett transmembranprotein som uttrycks på de flesta hematopoetiska celler, inklusive T-celler, B-celler, naturliga killer (NK)-celler och granulocyter. Det spelar en roll i cell-till-cellkontakt, migration av celler och signaltransduktion. CD43 är ett glykoprotein med en stor ektodomän som består av många repetitiva aminosyrasekvenser och är rikt på sialiska sockerrestar. Det finns också en kort cytoplasmisk domän som interagerar med cytoskelettet, vilket bidrar till cellens flexibilitet och rörlighet. CD43-antigenets funktion är inte fullständigt klarlagd, men det anses ha en immunregulatorisk roll och kan påverka aktivering och differentiering av olika immunceller.
Interleukin-2
Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.
Immunfenotypbestämning
Klassificering av immunsystemets celler utifrån strukturella och funktionella skillnader. Denna bestämning används allmänt för analys och sortering av olika underklasser av T-lymfocyter, baserad på CD-antigen och med hjälp av flödescytometri.
CD11-antigener
En grupp av tre olika alfakedjor (CD11a, CD11b, CD11c) som är associerade med en icke-variabel CD18-betakedja (CD18-antigener). De tre därmed bildade leukocytbindande molekylerna (leukocytadhesionsrec eptorer) är LFA-1, makrofag-1-antigen och P150,95-antigen.
T-lymfocyter, regulatoriska
CD47-antigener
CD47 är ett transmembranprotein som förekommer på ytan hos många celltyper, inklusive röda och vita blodceller, endotelceller och tumörceller. Det är involverat i cellytorna kommunikation med andra celler, särskilt immunsystemets celler. CD47 agerar som en "självidentifieringsmärkning" på cellytan och binder till receptorn SIRPα (signalregulatorande protein alpha) på immunceller som makrofager och dendritceller. När CD47 binds till SIRPα skickas en signal ut som säger åt immuncellen att inte attackera den cellen som bär CD47-märket, istället för att faga bort främmande partiklar och patogener.
CD59-antigener
Små glykoproteiner på såväl hematopoetiska som icke-hematopoetiska celler. CD59 begränsar den cytolytiska verkan av homologt komplement genom att binda till C8 och C9 och blockera byggandet av membram -attackkomplexet.
CD70-antigener
CD70 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk molekyl inom immunsystemet. Det uttrycks på aktiverade T-celler och B-celler, samt på vissa typer av cancerceller. CD70 binder till sin receptor, CD27, som finns på aktiverade T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler, och ger signaler som styr cellulär proliferation, differentiering och överlevnad. CD70-antigenet är därför en potentialt terapeutisk mål för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.
CD46-antigener
CD46-antigen, även känt som membran cofactor protein (MCP), är ett transmembrant protein som finns på alla kärnceller i mänskliga kroppen. Det spelar en viktig roll inom immunsystemet genom att reglera komplementaktiviteten och bidra till cellprotektion. CD46-antigenet är en ligand för komplementkomponent C3b/C4b och fungerar som en kofaktor för faktor I-medierad degradering av dessa komponenter, vilket hjälper till att begränsa överaktivering av komplementsystemet och undvika skada på kroppens egna celler.
B-lymfocyter
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
CD11b-antigener
CD11b, också känd som integrin alpha M, är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av ett komplex kallat Mac-1 eller complement receptor 3 (CR3), som består av två subenheter: CD11b och CD18.
CD57-antigener
Cytotoxicitet, immunologisk
Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.
Lymfocyter
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
T-celldifferentieringsantigener
Antigens, CD81
CD81 är ett transmembrant protein som uttrycks på T-celler, B-celler och andra celler av hematopoetiskt ursprung. Det är en del av den multimeriska komplexen TSG101 (tumorsuppressorgenerens gen 101) och fungerar som en kopplingsmolekyl för att underlätta cellytor sammanflätning, cell-cell kommunikation och transport av lipider mellan celler. CD81 kan också agera som en bindningsplats för vissa virus, till exempel hepatit C-virus (HCV), och hjälpa till att underlätta infektionen. Som ett antigen kan CD81 vara involverat i immunresponser genom att stimulera produktionen av antikroppar och aktivering av cellmedierad immunitet.
Lymfocytantal
Antalet lymfocyter per volymenhet blod.
Receptorer, antigen, T-celler
Hypoxantinfosforibosyltransferas
Ett enzym som katalyserar omvandlingen av 5-fosforibosyl-1-pyrofosfat och hypoxantin, guanin eller 6-merkaptopurin till motsvarande 5'-mononukleotider och pyrofosfat. Enzymet har stor betydelse för såväl purinbiosyntesen som för det centrala nervsystemets funktioner. Total avsaknad av enzymverkan är förknippad med Lesch-Hyhans syndrom, medan partiell brist leder till överproduktion av urinsyra. EC 2.4.2.8.
CD30-ligand
CD30-liganden, även känd som CD153 eller TNFSF8 (Tumor Necrosis Factor Superfamily Member 8), är ett transmembrant protein som tillhör TNF-superfamiljen och fungerar som en ligand för receptorn CD30. Det uttrycks på aktiverade T-celler, B-celler och natural killer-celler (NK-celler) och spelar en roll i aktivering och regulering av immunresponsen. CD30-liganden binder till CD30 och inducerar celldelning, differentiering och sekretion av cytokiner hos aktiverade lymfocyter.
CD31-antigener
Adhesionsmolekyler som finns i stort sett på alla monocyter, blodplättar och granulocyter. CD31 är starkt representerade på endotelceller och koncentrerade till kontaktytorna mellan dem.
CD11c-antigener
CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18 är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c används också som ett markörprotein för att identifiera dendritceller in vitro och in vivo.
Antigens, CD151
CD151 är ett transmembrant protein som tillhör tetraspaninfamiljen och fungerar som en molekylär chaperon för integriner och andra proteiner i cellmembranet. Det uttrycks primärt på tumörceller, thrombocyter och vissa vita blodceller. Som ett antigen är CD151 involverat i cellulära processer som cellexpansion, migration och adhesion, men det kan också spela en roll i cancerutveckling och metastasering genom att påverka tumörcellers förmåga att invadera och kolonisera andra vävnader.
T-lymfocytsubset
En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.
CD55-antigener
Cytokiner
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Celler, odlade
Hjälpar-T-celler
En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.
Cellinje
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Interleukin-2-receptorer
Receptorer på aktiverade T- och B-celler i form av komplex bestående av en 55 kD-peptid, som reagerar med den monoklonala anti-Tac-antikroppen, och en 75 kD, icke-Tac, interleukin 2-bindande peptid. Receptorn uppträder i två former, en med mycket hög affinitet för och en med låg affinitet för IL-2. Högaffinitetsformen tycks förmedla uteslutande den tillväxtfrämjande reaktionen på IL-2. Receptorn förekommer i stort antal på vilande HTLV-1-leukemiceller, men inte på normala, vilande celler.
CD58-antigener
Glykoproteiner med stor utbredning på hematopoetiska och icke-hema topoetiska celler och starkt representerade på makrofager. CD58 fö rmedlar celladhesion genom att binda till CD2-antigener, vilket ök ar antigenspecifik T-cellaktivering.
Molekylsekvensdata
Antigens, CD63
CD63 är ett protein som fungerar som en integrin-associerad membranprotein och kan agera som en aktivator av komplementsystemet. Det förekommer på ytan av aktiverade leukocyty, trombocyter och vissa tumörceller. CD63 används som ett markörprotein för att identifiera exocytos och degranulering i olika celltyper, inklusive basofila granulocyter och mastceller. Antigen betecknar ett molekylärt mönster som kan kännas igen och inducerar en immunrespons av B-celler eller T-celler. Sålunda kan CD63 också agera som ett antigen i vissa sammanhang.
Makrofager
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
Dendritiska celler
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
HIV-1
CD13-antigener
Immunitet, cellulär
De immunreaktioner som förmedlas av antigenaktiverade T-lymfocyter via lymfokiner eller direkt celltoxicitet. Detta sker utan förekomst av cirkulerande antikroppar eller i fall där antikroppar spelar en underordnad roll.
Cykliskt ADP-ribos
Cyclic ADP-ribosylation, also known as cyclic ADP-ribose (cADPR) signaling, is a post-translational modification of proteins that involves the addition of a cyclic ADP-ribose molecule to specific amino acid residues. This process is catalyzed by enzymes called ADP-ribosyl cyclases and plays a crucial role in regulating various cellular processes, including calcium homeostasis, gene expression, and cell death. Cyclic ADP-ribosylation is reversible and can be removed by hydrolase enzymes, which helps maintain the balance of this modification in cells.
Lymfocytsubset
Klassificering av undergrupper av lymfocyter baserad på strukturellt och funktionellt olika cellpopulationer.
CD11a-antigener
CD11a, också känd som LFA-1 (Lymphocyte Function-Associated Antigen 1), är ett transmembrant protein och en del av leukocytfunktionsantigen-1 (LFA-1)/intercellulär adhesion molecule-1 (ICAM-1) adhesionsmolekylkomplexet. Detta komplex spelar en viktig roll i leukocytmigrering, aktivering och koaktivering av immunceller samt signaltransduktion. CD11a bildar ett heterodimer med CD18 (eller beta 2-integrinet) och binder till ICAM-1 på endotelceller för att underlätta leukocytadhesion och diapedes, processer som är nödvändiga för immunförsvaret. Defekter i CD11a kan leda till immunologiska sjukdomar som Leukocyte Adhesion Deficiency (LAD) typ 1.
RNA, budbärar
Leukocyter, mononukleära
Mogna lymfocyter och monocyter som transporteras av blodet till områden utanför kroppens kärlsystem. Till formen kan de skiljas från mogna, kornförande leukocyter genom sina stora, loblösa kärnor och frånvaro av grova, kraftigt färgade cytoplasmakorn.
Mördarceller, naturliga
Immunologiskt minne
Bräss
I medicinsk kontext, refererar "bräss" till det övre fronteriala området på bröstkorgen, ovanför revbenen och under nyckelbenen. Det innehåller strukturer som överhornstarmen, lymfknutgrupper och blodkärl. Brässet är också känt som den fronteriala mediastinum och skiljs från bakre mediastinum av det bröstben som bildar ryggen på bröstkorgen.
CD147-antigener
CD147, også kjent som extracellular matrix metalloproteinase inducer (EMMPRIN), er ein membranprotein som tilhører immunoglobulin-superfamilien. Det er uttrykt på overflaten til mange forskjellige slags celler, inkludert hvite blodceller og tumorceller. CD147 spiller en viktig rolle i reguleringen av celleinteraksjoner, angiogenese og invasivt potensial i cancer. Antigenet er en epitop som stimulerer et immunologisk svar når den binder til en antistoff. Så en definisjon av 'CD147-antigener' vil være:
Cellseparation
"Cell separation" refererar till metoder och processer som används för att skilja och isolera specifika celltyper eller populationer av levande celler från varandra eller från ett heterogent cellsamhälle, baserat på deras differensierade fysiska, kemiska eller genetiska egenskaper. Detta kan uppnås genom användning av olika tekniker som flöteskopseparation, magnetisk- och fluorescensbaserad cellsorting, centrifugation, filtrering och enzymatisk digestion. Cellseparation är en viktig procedur inom biomedicinsk forskning och kliniska tillämpningar som in vitro-forskning, diagnostik, regenerativ medicin och cellterapi.
Lymfocyter, tumörinfiltrerande
Lymfocyter som visar specificitet för autologa tumörceller. Ex vivo-isolering och odling av TIL med interleukin-2 och efterföljande återförsel till patienten utgör en form av adoptiv immunterapi mot cancer.
Antigens, CD82
CD82, också känt som L6-antigenet och slankeprotein 140 (SP-140), är ett transmembrant protein som tillhör tetraspaninfamiljen. Det uttrycks huvudsakligen på T-celler, B-celler och andra hematopoetiska celler. CD82 har visat sig spela en roll i cellytorna reglering, migration, adhesion och signaltransduktion.
Monocyter
Möss, inavlade C57BL
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
HIV-infektioner
Det spektrum av HIV-infektioner som sträcker sig från asymtomatiska seropositiva tillstånd över AIDS-relaterade komplex (ARC) till AIDS.
Granzymer
Leukocytantal
Monoklonala antikroppar
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Interferon Type II
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
Tumörantigener
Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.
Möss, inavlade BALB C
Klonceller
Cytotoxicitetstester, immunologiska
Sulfapyridin
Sulfapyridine är ett sulfonamidmedel, som används som antibiotikum för behandling av olika bakterieinfektioner, till exempel urinvägsinfektion och hudinfektioner. Det fungerar genom att stoppa bakteriernas förmåga att producera vissa aminosyror som är nödvändiga för deras tillväxt och överlevnad. Sulfapyridine kan också användas i behandlingen av kolit, en inflammatorisk tarmsjukdom.
Möss, genetiskt förändrade
Apoptos
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Cathepsin W
Cathepsin W är ett enzym som tillhör gruppen cysteinproteas, vilka är kända för sin förmåga att bryta ned proteiner. Cathepsin W är specifikt beläget i lysosomer hos vissa celltyper, framförallt inom det immunsystemet, där det tros spela en roll i nedbrytningen av intracellulära proteiner och möjligen ha en funktion i kroppens försvar mot infektioner. Det är dock fortfarande mycket forskning pågående angående detta enzym och dess exakta funktioner och mekanismer.
Perforin
Perforin är ett protein som produceras av vissa typer av vita blodceller, såsom cytotoxiska T-celler och naturliga mördarceller (NK-celler). Proteinet fungerar som en sorts verktyg för att eliminera virusinfekterade eller cancerceller genom att bilda poren i cellmembranet, vilket leder till celldöd. Perforin är alltså en del av vår immunförsvaras naturliga förmåga att skydda oss från infektioner och sjukdomar.
Aminosyrasekvens
Rosettbildning
Cellproliferation
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Tidsfaktorer
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Pyrimidinnukleotider
Pyrimidinnukleotider är molekyler som består av en pyrimidinbas (tymin eller cytosin), en pentos fosfatbacke (ribose eller deoxyribose) och en fosfatgrupp. De är en del av nukleinsyrorna DNA och RNA, där de bildar baspar med purinnukleotider genom komplementär basparning (tymin med adenin och cytosin med guanin).
Mitogener
"Mitogen" är ett medico-biologiskt begrepp som refererar till en substans eller en signal som stimulerar celldelning, specifikt mitosen, i celler som är kapabla av att dela sig. Mitogena stimuli får vanligtvis reaktion hos vissa typer av celler, särskilt vita blodkroppar (leukocyter), genom att aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som slutligen leder till upphörande av celldelningscykeln hos en quiescent cell och början av en ny celldelingsprocess. Exempel på naturliga mitogena ämnen inkluderar tillväxtfaktorer, som ger signaler för celldelning under normala fysiologiska processer, medan vissa virusproteiner och tumörpromotorer kan också agera som mitogena på obehaglig sätt och bidra till onkogenes eller cancerutveckling.
Ytantigener
Konkanavalin A
Antigens, CD274
CD274, också känd som programmerad död ligand 1 (PD-L1), är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av vissa celler, inklusive tumörceller och immunceller. Det fungerar som en immunsuppressivt molekyl genom att binda till PD-1 receptorn på aktiverade T-celler, vilket hämmar deras aktivitet och kan hjälpa till att skydda tumörerna från immunsvar. Antigener är substanser som kan identifieras och inducera en immunrespons, men i detta fallet refererar begreppet "antigens" troligen felaktigt till CD274 eftersom det inte är ett antigen i den traditionella bemärkelsen.
Inflammation
Bassekvens
Myelomonocytdifferentieringsantigener
Ytantigener som uttrycks på myeloidceller tillhörande granulocyt-monocyt-histiocytserien under differentieringen. Deras reaktioner i normala och elakartade myelomonocytiska celler kan användas för att identifiera och klassificera leukemier och lymfom hos människa.
Pore Forming Cytotoxic Proteins
Pore-forming cytotoxic proteins are a group of toxins that can create pores or channels in the membranes of target cells, leading to disruption of cellular homeostasis, swelling, and eventually cell death. These toxins are produced by various organisms, including bacteria, fungi, and plants, as part of their defense mechanisms or as virulence factors to aid in infection and colonization of host tissues.
Receptorer, antigen, T-celler alfa-beta
Immunterapi
Tumörceller, odlade
'Tumörceller, också kända som cancerceller, är celler som odlas oupphörligt och inte svarar på de regleringssignaler som normalt styr celldelning och tillväxt, vilket leder till en abnorm tumörformation.'
CD146-antigener
CD146, også kjent som Melanoma Cell Adhesion Molecule (MCAM), er ein membranprotein som spiller en viktig rolle i cell-til-cell interaksjoner og signaloverføring. Det er et medlem av immunoglobulin-lignende familien av kellegulære adheseringsmolekyler, og det er involvert i flere fysiologiske prosesser som inkluderer angiogenese, embriounal utvikling, og immunrespons. CD146 kan også være involvert i patofisiologiske prosesser som tumørvaskularisering og kreftfremgang. I en enkel mening, er CD146-antigener et membranprotein som fungerer som en cellegrensemarkør og er involvert i celladhesering og signaloverføring.
Kokulturmetoder
HLA-DR-antigener
En grupp D-tillhöriga humana leukocytantigener (HLA) av polymorfa glykoproteiner, vilka förekommer på lymfoida celler. De består av alfa och betakedjor, och de har en annan ärftlighet än DQ- och DP-antigener. Deras uppträdande tycks vara kopplat till vissa hudsjukdomar, som t ex pemphigus vulgaris och dermatitis herpetiformis, samt diabetes av typ 1.
Fenotyp
Genuttryck
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Lektiner, C-typ
Epitoper, T-lymfocyt
Antigena determinanter som känns igen av och binds till T-cellreceptorn. Epitoper som känns igen av T-cellreceptorer sitter ofta inuti antigenet och blir tillgängliga för receptorerna först sedan antigenet luckrats upp genom proteolys.
Omvänt transkriptaspolymeraskedjereaktion
Möss, inavlade DBA
Antigenpresentation
Ett skeende där antigen uppträder så att lymfocyter kan bekanta sig med det. Presentationen sker med hjälp av speciella celler, antigenpresenterande celler (APC), som ibland måste bearbeta antigenet f ör att det skall kännas igen. Detta kan gå till så att presentationscellen slukar och bryter ner antigenet för att därefter presentera fragment på cellytan.
Fykoerytrin
Glycerol-3-fosfat-O-acyltransferas
Möss, inavlade C3H
Reglering av genuttryck
Vita blodkroppar
Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).
Polymeraskedjereaktion
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
Immunsystemet
Rekombinanta proteiner
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Antigenpresenterande celler
En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.
Cellöverlevnad
Immunreceptorer
Cellytemolekyler på celler i immunsystemet som specifikt binder ytmolekyler eller budbärarmolekyler och utlöser förändrat beteende hos cellerna. Dessa receptorer upptäcktes först i immunsystemet, men de har viktiga funktioner även i andra system.
Immuntolerans
Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.
Bronkoalveolär sköljvätska
Virusförökning
CD15-antigener
Kolhydratantigen som ansamlas i olika tumörvävnader och släpps ut i blodet. Kolhydratdelen kan vara modifierad med fukos (6-deoxygalaktos) eller sialinsyra. Monoklonala antikroppar har framställts, so m kan särskilja undergrupperna av detta antigen i sera från cancerpatienter. I synnerhet sialyl-SSEA-1-antigen förekommer i höga halter i serum vid ett flertal tumörsjukdomar.
Membranproteiner
CD79-antigener
CD79 är ett protein som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodcellar som är involverade i immunförsvaret. CD79 bildar en del av B-cellsreceptorn (BCR), tillsammans med immunglobulin (Ig) proteiner. När BCR binder till ett specifikt antigen utlöses en signaltransduktionsväg som leder till aktivering och differensiering av B-cellen. CD79-antigen används också som markör vid immunfenotypning av blodceller inom laboratoriemedicinen.
HLA-A2-antigen
Mastcellssarkom
Receptorer, antigen, T-celler gamma-delta
CD98-antigener
CD98, även känt som Slamf7 (SLC3A2), är ett transmembrant protein som fungerar som en hjälpprotein för olika amino acidtransporterproteiner. Det bildar komplex med andra proteiner och bidrar till att translocera aminosyror in och ut ur celler, vilket är viktigt för cellens tillväxt, överlevnad och homeostas. CD98 har också visat sig spela en roll i cellytorna och signaltransduktionen. Det förekommer vanligtvis på ytan av aktiverade immun- och endotelceller.
Interleukin-4
En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.
Transfektion
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Antigener
I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.
Purinnukleotider
Purine nucleotides are organic compounds that consist of a purine base, a sugar molecule (ribose or deoxyribose), and one or more phosphate groups. Purines include adenine and guanine, which are important components of DNA and RNA, as well as energy-carrying molecules such as ATP (adenosine triphosphate) and GTP (guanosine triphosphate). These nucleotides play crucial roles in various cellular processes, including energy metabolism, signaling, and biosynthesis.
Lentinan
CCR3-receptorer
I en enkel medicinsk definition är CCR3-receptorer en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler, särskilt eosinofiler och basofiler, som är involverade i immunförsvaret. Dessa receptorer binder specifika kemiska signaler, kallade cytokiner, som styr cellernas beteende och funktion. CCR3-receptorerna binder till exempel cytokinen eotaxin, vilket attraherar eosinofiler till områden med inflammation eller allergiska reaktioner.
CD164-antigener
CD164, også kendt som MOZ2/Moz link protein-3 (MLP-3), er et transmembranprotein som tilhører selektin superfamilien og er involveret i leukocyt adherens og migration. Det er specifikt udtrykt på monocyter, granulocytter, NK-celler og stamceller for bloddannende celler (HSCs). CD164 spiller en vigtig rolle i homing og retention af HSCs i knogleviden og er involveret i reguleringen af hematopoiese.
Uppreglering
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Signalomvandling
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Differentieringsantigener
Biologiska markörer
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Lymfvävnad
Specialiserade vävnader som utgör delar av det lymfatiska systemet. De är belägna på bestämda platser i kroppen där en rad olika lymfocyter kan bildas, mogna och mångfaldigas. Lymfvävnaderna är förbundna med ett nätverk av lymfkärl.
Antigens, CD53
CD53 är ett transmembrant protein och ett så kallat leukocyt antigen, som uttrycks på majoriteten av vita blodkroppar (leukocyter), inklusive B-celler, T-celler, natural killer-celler och monocyter. CD53 är en del av den så kallade leukocyt antigena komplexet (LAC) eller CD45-komplexet, som består av flera transmembrana proteiner med olika funktioner, men som tillsammans hjälper till att modulera signalöverföring och aktivering av immunceller.
Immunglobuliner
Sjukdomsmodeller, djur
Möss, inavlade stammar
Immunterapi, adoptiv
En form av adoptiv överföring där celler med antitumöreffekt överförs till den cancerdrabbade individen för att mediera tillbakagång av tumören. De lymfceller som oftast används är lymfokinaktiverade mördarceller och tumörinfiltrerande lymfocyter. Denna behandlingsform räknas vanligtvis som passiv immunterapi.
CD29-antigener
Tumörer, experimentella
'Experimentelle Tumoren' refererer til forskningsmodeller av voksende, abnormale celler, designet for å afterforske mekanismer og behandlingsmuligheter for kraftige, livstruende værtscellereguleringsovergrepene kreft. Disse modellene kan inkludere to-dimensjonale cellagre, tre-dimensjonale organoider eller levende dyr (f.eks. musmus) med inducerte tumorer.
HLA-A-antigener
Polymorfa HLA-ytantigener av klass I som finns på nästan alla kärnförsedda celler. Ett 20-tal antigener, kodade från A-lokus för multipla alleler på kromosom 6, har identifierats. De utgör mål för T-cellers cytolytiska reaktioner och är avgörande för avstötning eller inte av vävnads-/organtransplantat.
Histokompatibilitetsantigener klass I
Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.
Kemokinreceptorer
Cellyteglykoproteiner som binder till kemokiner och sålunda förmedlar vandring av proinflammatoriska molekyler. Receptorerna ingår i den "seven-transmembrane"-G-proteinbundna receptorfamiljen. Precis som kemokinerna själva, kan receptorerna indelas i åtminstone tre strukturella grenar: CR, CCR och CXCR, beroende på variationer i ett gemensamt cysteinmotiv.
Interleukin-2 Receptor alpha Subunit
Interleukin-2 Receptor alpha Subunit, också känt som CD25 eller T-cellaktiveringsreceptor alfa-ketta, är en proteinmolekyl som utgör en del av Interleukin-2 receptorn. Denna receptor aktiveras av cytokinen Interleukin-2 och spelar en viktig roll i aktiveringen och regulationen av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar inblandade i immunförsvaret. CD25 är också ett markerprotein för en speciell undergrupp av regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunsvar och förhindra autoimmuna sjukdomar.
CCR5-receptorer
CCR5-receptorer är en typ av proteiner som förekommer på ytan av vissa vita blodceller, särskilt T-celler och monocyter. De fungerar som ko-receptorer tillsammans med CD4-receptorn för att möjliggöra infektion av cellen av HIV, det virus som orsakar AIDS. CCR5-receptorerna binder specifikt till ett protein på HIV:s yta, gp120, och hjälper viruset att tränga in i cellen. En genetisk variant av CCR5-receptorn, delta32, som orsakar en delvis defekt receptor, ger motståndskraft mot HIV-infektion eftersom HIV inte kan använda denna variant för att tränga in i cellen.
Peptider
Tumörnekrosfaktor-alfa
Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.
Nedreglering
Kv1.3-kaliumkanal
En långsamt verkande undertyp av shaker-kaliumkanaler som utgör den allra vanligaste spänningskänsliga kaliumkanalen hos T-lymfocyter.
Lunga
Jonomycin
Dos-responskurva, läkemedel
Tumörcellinje
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
HLA-antigener
Antigener (Human Leukocyte Antigens) bestämda av leukocytplatserna på kromosom 6, kodningsstället för MHC ("major histocompatibility complex") hos människor. De är polypeptider eller glykoproteiner som återfinns på de flesta kärnförsedda celler och blodplättar, bestämmer vävnadstyp i samband med transplantation, och är förknippade med vissa sjukdomar.
Enzymkopplad immunadsorberande analys
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Dos-responskurva, immunologisk
Cellytereceptorer
Glykoproteiner
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Mutation
Lymfom
En allmän beteckning för olika tumörsjukdomar i lymfvävnad.
Neutrofila leukocyter
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
Enzymimmunologiska metoder
Immunhämmande medel
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.