Antifosfolipidantikroppar som påträffas i samband med systemisk lupus erythematosus, antifosfolipidsyndromet och ett flertal andra sjukdomar, men även hos friska individer. Antikropparna påvisas i imm untest med kardiolipin.

Sura fosfolipider bestående av två molekyler av fosfatidsyra med kovalent bindning till en glycerolmolekyl. De förekommer främst i mitokondriernas innermembran och i bakteriella plasmamembran. De utgör de viktigaste antigena komponenterna i Wassermannantigenet som används i serodiagnostiken av syfilis.

Förekomst av antikroppar mot fosfolipider (antifosfolipidantikroppar). Ett flertal sjukdomar har samband med detta tillstånd, däribland systemisk lupus erythematosus (SLE) och andra bindvävssjukdomar, trombopeni och artär- eller ventromboser. Vid graviditet kan det orsaka abort. Halterna av antikardiolipinantikroppar är påtagligt höga.

En antikropp mot fosfolipider, påvisad i samband med systemisk lupus erythematosus, antifosfolipidsyndromet och ett antal andra sjukdomstillstånd, samt hos friska individer. In vitro stör antikroppen konverteringen av protrombin till trombin och förlänger tromboplastintiden. In vivo har den en koagulationsfrämjande effekt, som leder till blodproppar i huvudsakligen de stora blodkärlen. Den ger vidare upphov till graviditetskomplikationer som fosterdöd och spontan abort, samt ett antal olika hematologiska och neurologiska komplikationer.

Beta-2-glykoprotein I, också känt som apolipoprotein H, är ett plasma protein som binder till fosfolipider och har en viktig roll i hemostasen och koagulationsprocessen. Det består av fem domäner och har förmåga att undergå konformationsförändringar när det binds till fosfolipider, vilket exponerar hidrofoba ytor som kan attrahera andra proteiner involverade i koagulationen. Beta-2-glykoprotein I har också visat sig ha en roll i immunförsvaret och är associerat med autoimmuna sjukdomar, såsom antifosfolipid syndrom (APS).

Autoantikroppar riktade mot fosfolipider. Dessa antikroppar förekommer typiskt hos patienter med systemisk lupus erythematosus (SLE), antifosfolipidsyndromet, liknande autoimmuna sjukdomar och vissa i cke-autoimmuna sjukdomar. Också hos friska individer kan de förekomma.

Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.

Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.

Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.

En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.

En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.

Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.

Tre eller flera på varandra följande spontana missfall.

Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.

Immunglobuliner producerade som svar på virala antigen; de omfattar alla klasser av immunglobuliner, framkallade av alla viruskomponenter.

Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.

Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.

En blodpropp (okklusjon) er en tilstand der et bloddeler forsterkes og forhindrer fritt blodgjennomstrømming i et blodkar. Dette kan føre til sirkulasjonsproblemer og skade vitale organer, beroende på hvor i kroppen proppen forekommer.

En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.

Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.

"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."

Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against pathogens such as viruses and bacteria by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific regions on the surface proteins of the pathogen, preventing it from attaching to and entering host cells. This renders the pathogen ineffective and helps to prevent or reduce the severity of infection. Neutralizing antibodies can be produced naturally in response to an infection or vaccination, or they can be generated artificially for therapeutic purposes.

Endogena ämnen, vanligen proteiner, som ingår i blodkoagulationsprocessen.

Trombofili refererer til et tilstand hvor der er en øget tendency eller dispositionsfaktor for at blive udsat for blodpropper (tromboser) som følge af forstyrrelser i koagulationssystemet. Dette kan skyldes genetiske mutationer, akviredte forhold eller en kombination heraf, der resulterer i en ændret balance mellem blodets tendens til at koagulere og dens evne til at opløse klumper af koaguleret blod. Trombofili kan have alvorlige konsekvenser, herunder større risiko for venøs tromboemboli (VTE), hjertinfarkt og stroke.

De immunglobulinklasser som återfinns hos någon djurart. Hos människor finns det nio klasser som vandrar i fem olika grupper vid elektrofores. Var och en av dem består av två lätta och två tunga proteinkedjor, och varje grupp har sina utmärkande strukturella och funktionella egenskaper.

Ett mått på styrkan av bindningen mellan en antikropp och ett enkelt hapten eller en antigendeterminant. Den beror på den stereokemiska passningen mellan en antikropps anslutningsplatser och de antige na determinanterna, på anslutningsytans storlek och på fördelningen av laddade och hydrofoba grupper.

Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.

Prothrombin, också känt som faktor II, är ett protein involverat i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är enzymatisk aktivt när det omvandlas till sin aktiva form, trombin, av en annan koagulationsfaktor (Faktor Xa). Trombin spelar en central roll i koagulationskaskaden genom att konvertera fibrinogen till fibrin, vilket leder till bildningen av blodproppar och stoppar blödning.

Laboratoriemetoder för utvärdering av blodlevringsmekanismen hos en person.

Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.

Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.

Antikroppar som reagerar med enskilda determinanter (idiotoper) i den variabla regionen av andra antikroppar.

Sjukdomstillstånd i hjärnan och ryggmärgen som hänger samman med systemisk lupus erythematosus. De kliniska tecknen kan omfatta neurobeteendestörningar, krampanfall, kranialnervsjukdomar, funktionsrubbningar i hypotalamus, fokala motoriska brister, transversell myelit och andra störningar. Till de patologiska dragen hör multipla mikroinfarkter i hjärnbarken, mellanhjärnan och hjärnstammen.

Ytområden på antikroppar som reagerar med antigeners determinantområden. De bildas av delar av de variabla områdena i immunglobulinernas Fab-fragment.

IgA utgör 15-20% av människans serumimmunglobuliner, huvudsakligen i form av polymerer med 4 kedjor. Hos andra däggdjur dominerar dimerer. Sekretoriskt immunglobulin A är det vanligaste immunglobulinet i sekret.

Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.

Trombocytopeni definieras som ett lägre än normalt antal blodplättar (trombocyter) i blodet, vanligtvis under 150 000 till 450 000 plattar per mikroliter. Trombocytopeni kan orsaka en ökad risk för blödningar eftersom blodplättarna är viktiga för att stänga av blodflödet vid skador på kroppens små blodkärl.

"Partiell tromboplastinidtid" (PTT) är ett laboratoriemedicinskt mått på blodets tendens att koagulera, eller blöda. Det mäts genom en coagulationsprovet som mäter tiden det tar för en del av blodet att koagulera efter att en reagent som kallas partiell tromboplastin (tillsammans med calciumjoner) har lagts till.

Antikroppar mot antigen från immunbristviruset HIV, tidigare benämnt HTLV-III/LAV.

En hemostatisk rubbning som kännetecknas av svag antikoagulansrespons på aktiverat protein-C (APC). Den aktiverade formen av faktor V (faktor Va) bryts ned långsammare av APC. Faktor V-Leidenmutation (R506Q) är den vanligaste orsaken till APC-resistens.

Protein S-brist (Protein S deficiency) är ett medfött tillstånd där individen har nedsatt mängd eller funktion av protein S, ett protein som hjälper till att reglera blodets koaguleringssystem. Detta kan öka risken för blodproppar (tromboser) och embolier. Protein S-brist kan vara ärftligt eller aquired.

Samtidig graviditet och blodsjukdom. Den hematologiska åkomman kan avse blodets celler eller koagulationsfaktorer, men inte brist eller överskott på olika ämnen i blodet, som t ex hyperkalcemi eller hypokalcemi. Sjukdomen kan föregå eller ha tillstött efter befruktningen, och den kan ha eller inte ha skadlig verkan på den gravida kvinnan eller fostret.

Immunglobuliner framkallade av antigen specifika för tumörer. Hit hör inte normalt förekommande histokompatibilitetsantigen.

Antikroppar producerade i människor och djur efter exponering för antigen från parasitiska protozoer.

Kroniska, svårläkta sår på underbenen. Beror oftast på dålig blodcirkulation. 90 procent av bensåren är varikösa, 5 procent orsakas av arteriella sjukdomar och de kvarstående 5 procenten beror på annat.

Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.

Framkallad systemisk överkänslighet där vävnader reagerar på bestämda stimulerande medel med plötslig, lokal förkalkning.

Utdrivning av foster före fullgången graviditet utan avsiktligt ingripande.

Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.

"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."

Samtidig graviditet och sjukdom. Sjukdomen kan föregå eller ha tillstött efter befruktningen, och den kan ha eller inte ha skadlig verkan på den gravida kvinnan eller fostret.

Unika, genetiskt reglerade determinanter på antikroppar, vars specificitet är begränsad till en enda proteingrupp (t ex en annan antikroppsmolekyl eller ett enstaka myelomprotein). Idiotypen tycks representera antigeniciteten hos det antigenbindande området på antikroppen och ha samma genetiska förutbestämdhet. De idiotypiska determinanterna har lokaliserats exakt till det variabla Ig-området på båda polypeptidkedjorna.

"Ventrikulärm septaldefekt (VSD)" är en medicinsk term som refererar till ett hjärtfel orsakat av ett hål i det muskulära skiltet (septum) mellan kammaren (ventrikeln) på vänster och höger sida av hjärtat. Detta ledde vanligtvis till en blandning av syrefattigt (blå) blod från höger ventrikel och syresättat (rött) blod från vänster ventrikel, vilket kan orsaka cyanosi och andra symtom beroende på storleken och lokaliseringen av defekten.

Preparat som förhindrar blodproppsbildning. Naturligt förekommande ämnen i blodet räknas hit endast om de används som läkemedel.

Protein C är ett protein i blodplasm som fungerar som en naturlig antikoagulant, hämmer blodets tendency att koagulera eller bilda blodproppar. Det aktiveras av ett annat protein, thrombin, och när det aktiveras, tar det bort klistermolekyler från ytan av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och oskadade celler, vilket förhindrar att blodplättar adhererar till ytan och bildar klumpar. Protein C är viktigt för att hålla blodet i rörelse och undvika onödiga blodproppar.

Immunglobuliner framkallade av antigena substanser hos svampar.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning där data insamlas prospektivt, det vill säga före ett visst utfall eller händelse har inträffat. Detta innebär att forskaren följer en grupp individer under en längre tidsperiod och samlar information om dem över tid. Syftet är ofta att undersöka samband mellan olika riskfaktorer och sjukdomar, eller behandlingens effekter på hälsoutgångar. Prospektiva studier anses vanligen ge starkare evidens än retrospektiva studier, eftersom de är mindre känsliga för minnesförvrängning och andra systematiska felkällor.

Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).

Passiv immunisering refererer til en type af immunitet, der opnås ved at give en individ antibodies eller cellulære komponenter med immunologisk aktivitet fra en anden kilde, i stedet for at udvikle sin egen immunitet gennem direkte kontakt med en patogen. Dette kan opnås på to måder:

Upphörande av livet hos fostret i livmodern.

En neutraliseringstest är en laboratoriemetod för att mäta hur väl ett specifikt antikroppsrespons kan neutralisera (i princip ‘stänga ner’) en given mängd av en patogen, till exempel en virus eller bakterie. Testen utförs genom att blanda en känd koncentration av patogen med ett serum som innehåller antikroppar (från en infekterad individ eller från vaccinering) och sedan mäta hur mycket patogen som fortfarande är aktiv efter en viss tids inkubation. Resultatet uttrycks ofta som ett titernummer, vilket representerar den högsta serumdilutionen där man fortfarande kan upptäcka aktiv patogen. En högre neutralisationstitel indikerar att serumet har en bättre förmåga att skydda mot infektion av den specifika patogenen.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid hormon som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom inflammationer, autoimmuna sjukdomar och allergier. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducerar symtomen som orsakas av överaktivitet i kroppens försvarssystem. Prednisolon ges vanligen som tablett, men kan också administreras intravenöst eller intramuskulärt beroende på tillståndet och svårighetsgraden hos patienten.

Lipider med en eller flera fosfatgrupper, särskilt sådana som kommer av glycerol (glycerofosfolipider) eller sfingosin (sfingolipider). De är pollipider av stor betydelse för cellmembraners struktur och funktion och är de rikligast förekommande membranlipiderna, även om de inte finns lagrade i större mängd.

Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.

Immunologiska tekniker för avskiljande av specifika antikroppar eller antigen genom adsorption och efterföljande sköljning, med bruk av en immunsorbent innehållande homologa antigen eller antikroppar.

Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.

Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.

Antikroppar, ofta monoklonala, vars två antigenbindande strukturer är specifika för olika antigena determinanter. De är konstgjorda antikroppar, framställda genom kemisk korslänkning, sammansmältning av hybridomceller eller med molekylärgenetisk teknik. De används som målsökande bärare av bl a toxiner, läkemedel och radioisotoper.

Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.

Single-chain antibodies (scFvs) are artificially created antibody fragments that consist of a single polypeptide chain. They are made up of variable regions from both heavy and light chains of a conventional antibody, connected by a flexible peptide linker. This design allows the two binding domains to function together as a single unit, maintaining the specificity and affinity of the original antibody. Compared to full-sized antibodies, scFvs offer advantages such as smaller size, better tissue penetration, simpler production, and easier genetic manipulation, making them valuable tools in research, diagnostics, and therapeutic applications.

Antikroppar som hindrar reaktionen mellan antigen och andra antikroppar eller aktiverade T-lymfocyter (t ex IgG-antikroppar som konkurrerar med IgE-antikroppar om antigen och därmed blockerar ett alle rgisvar). Blockerande antikroppar kan binda till tumörer och förhindra att cytotoxiska T-lymfocyter förstör tumörcellerna.

Värme- och lagringslabilt plasmaprotein som påskyndar omvandlingen av protrombin till trombin vid blodkoagulation. Detta åstadkoms genom att faktor V bildar komplex med faktor Xa, fosfolipid och kalcium (protrombinaskomplex). Brist på faktor V leder till Owrens sjukdom.

Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.

Sällsynt kronisk inflammation som omfattar de små blodkärlen. Orsaken är okänd, och den kännetecknas av slemhinne- och hudsår i munnen och på könsorganen och uveit med hypopyon (varbildning). Den neur ookulära formen kan leda till blindhet och döden. Också synovit, tromboflebit, magsår, näthinnevaskulit och optisk atrofi kan uppträda.

Glomerulonefrit i förening med den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus. Histologiskt delas lupusnefrit in i 6 klasser: klass I-normala glomeruli; klass II-endast mesangiala förändringar; klass III-fokal segmenterad glomerulonefrit; klass IV-diffus glomerulonefrit; klass V-diffus membranös glomerulonefrit; och klass VI-framskriden skleroserande glomerulonefrit.

Antigenbindande enheter bestående av en komplett lätt kedja och ungefär en halv tung kedja, hoplänkade med disulfidbindningar. Fab innehåller den antigenbindande plats som är en del av det variabla området på immunglobulinmolekylen.

Syfilis är en sexuellt överförbar infektion (SVI) orsakad av bacterien Treponema pallidum. Den har fyra olika stadier: primärt, sekundärt, latent och terciärt stadium, vilka alla har unika symptom. I det primära stadiet bildas ofta en smärt- och känseloslänt ulcus (hål) på huden eller slemhinnan där bakterien trängde in. Det kan vara lätt att missa eftersom det kan vara små och smärtlöst. I det sekundära stadiet sprider sig infektionen till hela kroppen, vilket orsakar en rad symptom som hudutslag, feber, huvudvärk och inflammation i lymfkörtlarna. Det latenta stadiet är den asymptomatiska fasen där inga symptom visar sig, men personen kan fortfarande vara smittsam. I det terciära stadiet kan syfilisen orsaka all

En medicinsk definition av 'riskfaktorer' är egenskaper, expositioner, eller behavor som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, som rökning och brist på motion, eller icke-modifierbara, som genetiska faktorer eller ålder. Det är värt att notera att när en individ utsätts för en riskfaktor, innebär det inte automatiskt att personen kommer att utveckla sjukdomen, men risken blir högre än för den som saknar riskfaktorn.

Antikroppar som framkallats hos en annan art än den från vilken antigenet härrör. Dessa antikroppar är riktade mot ett stort antal antigen som förekommer hos flera arter. De mest kända är Forssman, Ha nganutziu-Deicher (H-D) och Paul-Bunnell (P-B). Incidensen av dessa antikroppar är av betydelse i ett flertal patogenetiska sammanhang, såväl för serodiagnos som prognos.

Antikroppar som kan katalysera ett flertal olika kemiska reaktioner. De kännetecknas av hög substratspecificitet, med verkningsmekanismer som på många sätt liknar enzymers.

Derivat av fosfatidsyror där fosforsyran har esterbindning till en serindel. Fullständig hydrolys ger 1 mol glycerol, fosforsyra och serin, och 2 mol fettsyror.

Nedsatt eller utebliven förmåga hos en kvinna att befruktas.

Ett brett spektrum av störningar förknippade med försämrat blodflöde i hjärnans artärer och vener. Hit hör hjärninfarkt, hjärnischemi, anoxi (syrebrist) i hjärnan, hjärnembolism och trombos, arteriove nösa missbildningar och vaskulit i centrala nervsystemet. Termen är inte begränsad till att definiera sjukdomstillstånd i cerebrum, utan omfattar kärltillstånd i hela hjärnan, inklusive diencefalon, h järnstammen och lillhjärnan.

Uppkomst av områden av nekros i hjärnan till följd av otillräckligt blodflöde, arteriellt eller venöst. Hjärninfarkter indelas allmänt efter hjärnhalva (dvs vänster eller höger), lob (t ex främre lob) , artärnät (t ex främre hjärnartär) och etiologi (t ex emboli). Syn. cerebral infarkt.