Adipokiner är ett samlingsbegrepp för de hormoner och signalsubstanser som utsöndras från fettvävnaden, även kallad adipocyter. Dessa ämnen har diversifierade funktioner i kroppen, men de spelar en viktig roll i regleringen av energibalansen, metabolismen och inflammationen. Exempel på välkända adipokiner inkluderar leptin, adiponectin, resistin och visfatin.

Resistin är ett protein som produceras och sekreteras främst av visceralt fettvävnad hos däggdjur, inklusive människor. Det upptäcktes ursprungligen som en adipokin, ett hormonliknande ämne som utsöndras från fettvävnaden och har en roll i kroppens energibalans och metabolism. Senare forskning har dock ifrågasatt resistins specifika roll i människors metabola störningar, så det finns fortfarande delade meningar om dess exakta funktion och betydelse.

Adiponectin är ett protein som frisätts från fettvävnaden och har en viktig roll i regleringen av energibalansen, fettsyrumedsbrytning och glukosmetabolism. Det är unikt bland adipokiner (fettcellshormoner) eftersom det serumkoncentrationen är högre i normalvikt än hos överviktiga eller feta individer, och minskar vid insulinresistens och typ 2 diabetes. Adiponectin har antiinflammatoriska, antiaterogena och insulinsensibiliserande effekter, vilket gör det till ett potentialt terapeutiskt mål för behandling av metabola sjukdomar.

Nicotinamide Phosphoribosyltransferase (NAMPT) är ett enzym som spelar en central roll i näringsintag och metabolism av nicotinamidadenindinucleotid (NAD+), ett viktigt koenzym involverat i flera cellulära processer, inklusive energiproduktion, DNA-reparation och celldöd. NAMPT katalyserar konversionen av nicotinamid till nicotinamidmononukleotid (NMN), som sedan kan omvandlas till NAD+. Dessutom har NAMPT visat sig ha en reglerande effekt på celldelning, apoptos och inflammation, och har potential att vara ett terapeutiskt mål för behandling av olika sjukdomar, inklusive cancer, diabetes och neurodegenerativa störningar.

Ett 16 kD-peptidhormon som utsöndras av vita fettceller och som medverkar i regleringen av födointaget och energibalansen. Leptin avger den viktigaste afferenta signalen (insignalen) från fettceller i det svarssystem som reglerar kroppens fettlager.

Bindväv bestående av fettceller (adipocyter) i ett nätverk av stödjeceller. Pigmenterad, värmealstrande fettvävnad i många däggdjurarters foster och nyfödda kallas brunt fett.

Fetma, eller fetmasyndrom, är en kronisk sjukdom som karaktäriseras av ett överskott av kroppsfett som orsakas av en obalance mellan intag och förbrukning av energikalor över en längre tid. Detta leder till en abnormalt hög kroppsvikt som kan ha negativa effekter på individens hälsa och livskvalitet. Fetma diagnostiseras vanligen baserat på kroppsmasseindex (BMI), ett mått som beräknas genom att dividera kroppsvikten i kilogram med längden i meter i kvadrat. En person anses ha fetma om BMI är 30 eller högre.

Bindvävsceller som är specialicerade på att syntetisera och lagra fett. Sådana celler är fyllda med triglyceridpärlor, så att kärnan förskjutits åt ena sidan och cytoplasman pressats ut till en tunn bård runt fettdroppen.

Retinol-binding proteins (RBPs) in plasma, also known as RBP4, are a type of protein that binds and transports retinol (vitamin A alcohol) in the bloodstream. These proteins play a crucial role in maintaining the homeostasis of vitamin A, which is essential for various physiological functions such as vision, immune response, and cell growth and differentiation. RBP4 is primarily produced in the liver and secreted into the bloodstream, where it binds to retinol and transports it to target tissues and organs. The measurement of RBP4 levels in plasma can be used as a clinical indicator of vitamin A status in the body.

Avtagande förmåga hos insulin att sänka blodsockerhalterna; behov av 200 enheter insulin per dag för att förhindra hyperglykemi eller ketos. Effektminskningen beror vanligtvis på antikroppsbindning av insulin (insulinantikroppar), men även avvikelser hos insulinreceptorer på cellytor kan föreligga. Tillståndet har samband med övervikt, ketoacidos, infektion och vissa sällsynta sjukdomar.

Adipositas är ett medicinskt tillstånd där individen har en alltför hög kroppsfetthalt, vilket innebär att andelen kroppsfett är så pass stor att det medför negativa hälsoeffekter. Enligt Världshälsorganisationen (WHO) definieras övervikt och adipositas baserat på kroppsmasseindex (BMI), som beräknas genom att dividera en persons vikt i kilogram med kvadraten av deras längd i meter.

Ett kluster av metabola riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom och diabetes mellitus typ 2. De främsta kännetecknen för metabola syndromet X är bukfett, aterogen dyslipidemi, högt blodtryck, hyperglykemi, insulinresistens, inflammatorisk benägenhet och protrombotiskt tillstånd.

"Subkutant fett, även kallat underhudsfett, är det fett som lagras under huden i speciella celler kallade adipocyter. Det fungerar som ett energilager och skyddar också kroppen mot mekanisk skada genom att agera som en buffertzon."

"Vit fettvävnad, även kallat subkutant fett, är ett underhudslager av fettceller (adipocyter) som fungerar som energilagring och termoreglering i kroppen."

Adipokinreceptorer är receptorproteiner som binder till adipokiner, hormonliknande signalmolekyler som utsöndras av fettvävnaden (adipocyter). Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av energibalans, metabolism och inflammation i kroppen. När adipokiner binder till sina respektive receptorer aktiveras signaltransduktionen, vilket leder till olika cellulära respons som kan påverka ämnesomsättning, hungerkänsla, immunförsvar och celldifferentiering. Exempel på adipokiner inkluderar leptin, adiponectin, resistin och TNF-α.

Adiponectinreceptorer är proteiner på cellytan som binder till hormonet adiponektin, som frisätts från fettvävnaden. Dessa receptorer finns på olika celltyper, inklusive muskel- och leverceller, och aktivering av dem stimulerar en signalkaskad som reglerar glukosmetabolism, fettsyrumedbrytning och antiinflammatoriska svar. Det finns två typer av adiponectinreceptorer, AdipoR1 och AdipoR2, med olika funktioner och subcellulära lokaliseringsmönster.

Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.

3T3-L1 celler är en subklon av 3T3-celllinjen, som är en typ av muscelldifferentiierade fibroblaster som initialt isolerades från musmusbröstvävnad. 3T3-L1 cellerna differencieras specifikt till adipocyter (fettceller) under kultivering och används ofta inom forskning om fettcellers biologi, metabolism och svar på olika substanser. De är ett väl etablerat system för att studera adipogenes och insulinresponsivitet.

En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.

Ett antropometriskt mått för kroppsvikt, benämnt BMI. Beräkningen görs genom att dela kroppsvikten med kvadraten på kroppslängden (kg/m2), vilket ger den högsta korrelationen med kroppsdensiteten. BMI är korrelerat med mängden kroppsfett, och varierar med ålder och kön. Vid BMI under 18.5 föreligger undervikt, vid 18.5-24.9 normalvikt, vid 25-29.9 övervikt, och vid 30 och däröver föreligger fetma.

Fettvävnad i bukhålan, såväl viskeralt som retroperitonealt. Det är det metaboliskt mest aktiva fettet i kroppen och lätt tillgängligt för lipolys.

Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.

Endogena föreningar som förmedlar inflammation (autakoider), och likartade exogena ämnen, inkl. syntetiska prostaglandiner.

"Overnutrition refererer til at have for høj energioverskud i kosten, altså at indtage flere kalorier end kroppen bruger. Dette kan føre til vægtstigninger og fedme, der igen kan øge risikoen for mange sundhedsproblemer som hjerte-kar-sygdomme, diabetes og visse typer cancer."

Ett plasmaprotein som cirkulerar i förhöjda koncentrationer vid inflammation och efter uppkomst av vävnadsskada.

Tumor necrosis factor-alpha (TNF-α) är ett cytokin som produceras främst av aktiverade macrofager och spelar en central roll i inflammatoriska processer, immunförsvar och regulering av celltillväxt och apoptos.

Leptinreceptor (Leptin-R) refererar till det proteinföretryck som binder till hormonet leptin, vilket produceras av fettvävnaden och har en viktig roll i regleringen av aptit, energihomöstånd och kroppsviktsreglering. Leptinreceptorn finns främst i hjärnan, särskilt i hypotalamus, där den aktiverar signaltransduktionsvägar som påverkar hungerkänslor, energiförbrukning och ämnesomsättning. Leptinreceptorerna delas in i flera olika subtyper (LepRa, LepRb, LepRc), men det är främst LepRb som anses ha den största betydelsen för leptins funktion och effekter på kroppsviktsregleringen.

Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.

Hormoner utsöndrade från tumörer eller andra celler som inte normalt utgör hormonproducenter.

Ett proteinhormon som utsöndras av bukspottkörtelns betaceller. Insulin har en avgörande roll i regleringen av sockeromsättningen, där det främjar cellernas förbrukning av glukos. Det spelar även en viktig roll för omsättningen av proteiner och lipider. Insulin används som läkemedel för hålla insulinberoende diabetes mellitus under kontroll.

"Bukhinnenät" är ett medicinskt begrepp som refererar till ett tillstånd där det förekommer en ökning av bindväv i bukhinnan, den membran som skiljer buken från bukhinnafacket. Detta kan orsakas av olika faktorer, exempelvis inflammation eller trauma. I vissa fall kan det vara ett tecken på underliggande sjukdomar såsom Crohns sjukdom eller systemisk scleros. Symptomen på bukhinnenät kan inkludera smärta, förstoppning och magsmärtor.

Reglerproteiner och -peptider som ugör signalmolekyler i den parakrina kommunikationsprocessen. De betraktas normalt som faktorer, uttryckta hos en cell, som receptorer på en närliggande cell reagerar på. De skiljer sig från hormoner huvudsakligen genom att deras verkan är lokal snarare än distal.

Ghrelin är ett hormon som produceras i magsäcken och styr aptiten, kroppsvikten och energibalansen. Det ökar känslan av hunger och stimulerar insulinfreisättning från bukspottkörteln.

Peptidhormoner är signalmolekyler som består av kedjor av aminosyror och har en viktig roll i kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De produceras och utsöndras av endokrina celler, vanligen belägna i körtlar eller i andra typer av vävnad, och transporteras via blodomloppet till målcellerna där de binder till specifika receptorer på cellytan och utlöser en biologisk respons. Exempel på peptidhormoner inkluderar insulin, som reglerar ämnesomsättningen, och oxytocin, som är involverat i socialt beteende och förlossningsprocessen.

Angiopoietiner är en grupp av proteiner som spelar en viktig roll i angiogenesen, det vill säga tillväxten och utvecklingen av kärlsystemet. Angiopoietin-1 och -2 binder till receptorn Tie2 på endotelceller och regulerar blodkärlspermeabilitet, stabilitet och inflammation. Angiopoietin-1 är involverat i kärlväggens stabilisering och angiopoietin-2 i dess destabilisering, vilket kan leda till angiogenes. Dessa proteiner har potentialen att användas som terapeutiska mål inom områden som cancer, diabetes och ögoninflammation.

I en enkel mening kan lipokaliner definieras som en typ av protein som binder och transporterar lipofila (olösliga i vatten) molekyler, såsom kolesterol och fettsyror, inom celler eller i blodbanan. Lipokalinerna hjälper till att reglera koncentrationen av dessa lipofila substanser och bidrar också till att skydda celler från skada orsakad av fria radikaler. Det är värt att notera att det finns olika typer av lipokaliner, såsom Lipocalin-2 (NGAL), Apolipoprotein D och Lipovitellin-1, som alla har olika funktioner och strukturer.

Glukos - den sockerart genom vilken kolhydrater transporteras med blodet, uppgår normalt till en halt av 3,5-5,6 mmol/l. Vid onormalt låg koncentration föreligger hypoglycemi, vid onormalt höga halter hyperglycemi. Syn. dextros; druvsocker.

Plasminogenaktivatorhämmare 1, även känt som PAI-1, är ett protein som inhibiterar trombolys eller fibrinolys, det vill säga nedbrytningen av blodproppar. Det gör så genom att hämma plasminogena aktivatorer, till exempel t-PA och u-PA, vilka annars skulle omvandla inaktivt plasminogen till aktivt plasmin, som är den primära enzymet bakom fibrinolysen. Höga nivåer av PAI-1 har visats korrelera med ett ökat risk för trombos och tromboemboli.

Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.

En individs kroppsmassa eller tyngd, uttryckt i enheterna pund eller kilogram.