Polydipsi är ett medicinskt begrepp som refererar till en patologisk törst, vilket innebär en stark och outsläcklig önskan att dricka stora mängder vätska. Detta är vanligtvis ett tecken på underliggande sjukdomar eller störningar, såsom diabetes, njurproblem, psykiska störningar eller medelhjärnaninflammationer. I allmänhet används termen för att beskriva en situation där individen dricker mer än 3 liter vätska per dygn.

Psychogenic polydipsia is a condition characterized by excessive fluid intake (polydipsia) that is not caused by a physiological need for water, but rather driven by psychological factors such as anxiety, stress, or obsessive-compulsive behaviors. It is important to distinguish psychogenic polydipsia from other forms of polydipsia that may be caused by medical conditions such as diabetes insipidus or diabetes mellitus. In psychogenic polydipsia, the excessive drinking can lead to dilution of the sodium levels in the blood (hyponatremia), which can cause a range of symptoms including headache, confusion, seizures, and in severe cases, coma or even death. Treatment typically involves addressing the underlying psychological factors and implementing behavioral interventions to reduce fluid intake.

"Törst" är ett subjektivt symptom som definieras som en stark och outtröttlig önskan eller behov att dricka, ofta orsakad av en ökad törstkänsla som kan bero på olika fysiologiska eller patologiska tillstånd, såsom uttorkning, diabetes, njurssjukdomar eller vissa läkemedel.

Polyuria är ett medicinskt tillstånd där individen producerar och passerar urin i excessivt stora mängder, vanligen över 3 liter per dygn hos vuxna.

"Vattenförgiftning, även känt som diarrheal sjukdom orsakad av vattenburna patogener, är en sammanfattande beteckning på sjukdomstillstånd som orsakas av konsumtion av kontaminerat vatten med föroreningar som inkluderar bakterier, virus, parasiter eller kemiska ämnen, vilka kan leda till symptom som mag-tarmloppor, diarré, kräkningar och i värsta fall dödsfall."

I en enkel medicinsk definition, kan "drickande" definieras som den aktivitet där vätska tas in i kroppen via munhålan med hjälp av svalg- och andningsmuskulaturen. Detta är en nödvändig process för att förse kroppen med vätskor och upprätthålla homeostas, eller jämvikt, inom kroppen.

Diabetes insipidus är ett sällsynt endokrint tillstånd orsakat av brist på hormonet antidiuretiskt hormon (ADH) eller bristande respons hos njurarna på ADH, vilket leder till polyuri (överdrivet urinutflöde) och polydipsi (extrem törst).

Bristfällig utsöndring av vasopressin från neurohypofysen. Kliniska symtom är extrem törst (polydipsi) och nedsatt serumosmolalitet. Tänkbara orsaker kan vara skallskada, sviter av nervkirurgi, hypotalamustumörer, hypofystumörer, infektioner i det centrala nervsystemet, hypofysapoplexi, cerebrovaskulära störningar, granulomatösa sjukdomar (t ex sarkoidos) och andra tillstånd. Sjukdomen kan också vara ärftlig, som ett autosomalt eller recessivt drag.

Vattenbrist, eller dehydrering, är ett patologiskt tillstånd där vattenhalten i kroppen minskar och koncentrationen av kroppsvätskors salter ökar, vilket kan leda till negativa hälsoeffekter om det inte behandlas.

Brist på natrium i blodet.

Njurens förmåga att i urinen utsöndra höga halter av lösningar från blodplasman.

Sjukdom med onormalt stor urinutsöndring, kännetecknad av normala njurfiltreringsnivåer och normala mängder av lösliga ämnen, men med konstant hypoton urin. Tillståndet beror på njurkanalernas oförmåga att reagera på urinhämmande (antidiuretiska) hormoner, som t ex vasopressin. Kanalernas okänslighet för vasopressin kan vara resultatet av genetiska defekter, sjukdomar, läkemedelsverkningar, eller graviditet.

En syntetisk analog till hypofyshormonet argipressin. Dess verkan förmedlas av vasopressinreceptor V2.

Neurofysiner är proteiner som påträffas i nervceller (neuron) och har en viktig roll vid transporten av signalsubstanser, neurotransmittorer, inom cellen. De hjälper till att transportera neurotransmittorerna från kroppen av neuronen till dess synapser, det vill säga de platser där nervcellen kommunicerar med andra celler. Neurofysinerna bidrar också till att reglera frisättningen av signalsubstanser i synapsen.

Neurohypofysen är den bakre delen av hypofysen, en hormonproducerande endokrin gland som ligger i hjärnan. Neurohypofysen består av nervceller och fibra tractus som bildar en del av det neuroendokrina systemet. Den fungerar som ett lagrings- och sekretionsställe för hormonerna oxytocin och antidiuretisk hormon (ADH), som produceras i hypothalamus och transporteras till neurohypofysen via axoplasmatiska transportbanor. När behövligt, frisätts dessa hormoner in i blodomloppet för att reglera olika kroppsliga funktioner, såsom vattenbalans och socialt beteende.

"Vätske- och elektrolytbalansen är ett medicinskt begrepp som beskriver jämvikten mellan kroppens vattenvolymer och koncentrationen av olika elektrolyter, såsom natrium, kalium, klorid och bikarbonat, för att upprätthålla homeostas i kroppen och stödja viktiga fysiologiska funktioner som nervsignaler, muskelkontraktioner och vätskebalans."

En vätske- och elektrolytrubbning är ett medicinskt tillstånd som kännetecknas av oregelbundenheter i vätselfördelningen och elektrolytkoncentrationer i kroppen, orsakade av förändringar i vätskebalansen.

"Vasopressiner" är ett samlingsbegrepp för hormoner som orsakar blodkärlskonstriktion och ökar vattentrycket i kroppen. Det mest kända vasopressinet är arginin-vasopressin (AVP), även kallat antidiuretiskt hormon (ADH). AVP/ADH produceras i hypofysen och frisläpps i reaktion på ökat osmotiskt tryck eller minskad blodvolym för att hålla homeostasen i kroppen. Andra vasopressiner inkluderar luvtocin, som har en liknande struktur och effekt men främst är involverat i sociala bindningar och reproduktion.

Sjukdomstillstånd i den främre eller bakre hypofysen som oftast yttrar sig som överproduktion eller underproduktion av hypofyshormoner. Vävnadsförändringar i hypofysen kan även förorsaka kompression av synnervskorsningen och andra angränsande strukturer.

"Ett förstärkningsschema är en metod inom medicinen där given behandling, vanligtvis i form av läkemedel eller terapi, gradvis ökar i dosering eller frekvens över en viss tidsperiod, med syfte att optimera effektiviteten och reducera potentiala biverkningar."

Aquaporin-2 (AQP2) är ett protein som fungerar som vattenkanaler i cellmembranet hos celler i njurarnas samtningsrör (sammanflöden). AQP2-proteinet transporterar vattenmolekyler genom cellmembranet och reglerar därmed vattnets absorption från primärurinen till blodomloppet, vilket är en viktig mekanism för att kontrollera kroppens vattenbalans. AQP2-proteinets aktivitet styrs av hormonet antidiuretiskt hormon (ADH), som frisätts från hypofysen i hjärnan när kroppen behöver konservera vatten, till exempel vid dehydrering eller lägre blodtryck. När ADH binder till sina receptorer på cellerna i njurarnas samtningsrör aktiveras AQP2-proteinet och transporterar mer vatten från urinen till blodet, vilket resulterar i mindre urin

Cys-Tyr-Phe-Gln-Asn-Cys-Pro-Arg-Gly-NH2, cyklisk 1-6-disulfid. Det vanliga antidiuretiska hormonet hos däggdjur. Det är en cyklisk nonapeptid med arginin i position 8 i kedjan. Argipressin används för att behandla diabetes insipidus och som blodstillande medel, tack vare sin kärlsammandragande verkan.

Sjukdomar hos tamhund (Canis familiaris). Hit hör inte sjukdomar hos vilda hundar, vargar, rävar eller andra Canidae, för vilka indexeringstermen Carnivora används.

Vasopressinreceptorer är proteiner som finns på cellytan och binder till hormonet vasopressin, även känt som antidiuretiskt hormon (ADH). När vasopressin binds till sina receptorer aktiveras olika signaltransduktionsvägar inne i cellen, vilket leder till kontrahering av glatt muskulatur och ökat vattenreabsorption i njurarna. Detta hjälper till att reglera blodtrycket och vätskebalansen i kroppen. Vasopressinreceptorerna delas in i två huvudgrupper: V1-receptorer, som orsakar kontrahering av glatt muskulatur, och V2-receptorer, som främjar vattenreabsorption i njurarna.

Syn. diures.

Osmolaritet är ett mått på koncentrationen av osmotiskt aktiva partiklar, vanligtvis lösta joner och molekyler, per liter i en lösning. Det specificerar den totala mängden små partiklar som bidrar till osmosen, ett fenomen där vatten diffunderar över en semipermeabel membran från en region med lägre salthalt till en region med högre salthalt för att nå jämvikt. Osmolaritet uttrycks vanligtvis i osmol/L (osmoler per liter).