Neomycin är ett typ av aminoglycosidantibiotikum som används för att behandla olika typer av bakterieinfektioner, vanligtvis på ytor såsom huden och slemhinnor. Det fungerar genom att stoppa tillväxten och reproduktionen av bakterier genom att påverka deras proteinsyntes. Neomycin kan orsaka skada på nerv- och hörselceller om det används systemiskt (som en injektion eller tablet) i högre doser eller under längre tider, men när det används topisk (på ytan av kroppen) är biverkningarna sällsynta och mildare.
En neomycinkomponent som produceras av Streptomyces fradiae. Vid hydrolys ger det neamin och neobiosamin B.
En enzymklass som inaktiverar aminocyklitol-aminoglykosidantibiotika (aminoglykosider) genom lägesspecifik fosforylering av 3'- och/eller 5'-hydroxylet. EC 2.7.1.95.
Ribostamycin är ett aminoglykosid antibiotikum som är verksamt mot grampositiva och gramnegativa bakterier, inklusive flera som är resistenta mot andra aminoglykosider. Det används inte kliniskt i USA eller Europa, men det kan användas i vissa länder för behandling av infektioner orsakade av susceptibla bakteriestammar.
Antibiotikumkomplex från Streptomyces kanamyceticus, en jordbakterie i Japan.
En grupp bredspektrumantibiotika som framställs ur strålsvampar.
Kemiska substanser som produceras av mikroorganismer och som, i utspädda lösningar, har förmåga att hämma tillväxten hos eller döda andra organismer. Antibiotika vars toxicitet tolereras av värden anv änds som kemoterapeutiska preparat för behandling av infektionssjukdomar hos människor, djur och växter.
Paromomycin är ett aminoglycosidantibiotikum som används för behandling av infektioner orsakade av såväl gramnegativa som grampositiva bakterier, samt vissa protozoer. Det är särskilt verksamt mot inre eksem och intestinal amöbiasis, som orsaksas av parasiten Entamoeba histolytica. Preparatet ges vanligen per oral i form av kapslar eller suspension.
Streptomycin är ett antibiotikum som tillhör aminoglykosidgruppen och är verksamt mot flera gramnegativa och grampositiva bakterier, inklusive tuberkulosbakterien. Det fungerar genom att störa bakteriens proteinsyntes, vilket leder till död av bakterien. Streptomycin används vanligen i kombination med andra antibiotika för att behandla allvarliga infektioner och tuberkulos.
Mikroorganismers förmåga att motstå eller utveckla tolerans för kemoterapeutiska medel eller antibiotika. Denna resistens kan förvärvas genom genmutationer eller främmande DNA vid plasmidöverföring (R-faktorer).
Ett komplex av tre olika, men närbesläktade aminoglykosidsulfater, gentamicin C1, C2 och C1(subA), som erhålls från Micromonospora purpurea och närstående arter. De är bredspektrumantibiotika, men kan ge hörsel- och njurskador. De verkar genom att hämma proteinsyntes.
"Oxitetracycliner är en grupp av brett verksamma antibiotika som står för sin bakteriestatiska aktivitet genom att hämma proteinsyntesen hos bakterier. De används vanligtvis för behandling av olika infektioner orsakade av både grampositiva och gramnegativa bakterier, såsom lunginflammation, hudinfektioner och urinvägsinfektioner. Oxitetracykliner har även visat sig vara verksamma mot vissa parasiter och protozoer."
Okänslighet hos bakterier för det antibiotiska ämnet kanamycin, som kan binda till 70S-ribosomer och ge upphov till felläsning av mRNA.
En klass bakterier med varierande morfologiska egenskaper. Stammar av Actinobacteria har mer än 80% 16SrRNA-sekvensöverensstämmelse sinsemellan, samt vissa signaturnukleotider.
Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.
'Mycobacterium tuberculosis' är en speciell sorts bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande infektion som främst angriper lungorna, men kan även spridas till andra delar av kroppen. Bakterien har en speciell cellvägg som gör den resistent mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika, vilket gör sjukdomen svår att behandla ifall den inte upptäcks och behandlas i tid.
'Mycobacterium leprae' är ett stavformigt, obligat intracellulärt bakteriem som orsakar lepra (Hansens sjukdom), en kronisk infektionssjukdom som primärt påverkar huden, nerverna och andningsvägarna. Bakterien upptäcktes av Gerhard Armauer Hansen 1873 och är nära besläktad med 'Mycobacterium tuberculosis', orsaken till tuberkulos.
Det lösa ytmaterialet på jorden som utgör grogrunden för växter.
'Mycobacterium' är ett släkte av strikt aeroba, grampositiva, icke-flytande kocker som orsakar många olika infektionssjukdomar hos människor och djur. De mest kända arterna inkluderar Mycobacterium tuberculosis, som orsakar tuberkulos, och Mycobacterium leprae, som orsakar lepra eller Hansens sjukdom. Dessa bakterier är unika på grund av deras cellväggars sammansättning, som innehåller en hög andel lipider, vilket gör dem motståndskraftiga mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. De kan vara svåra att behandla på grund av detta, men effektiv behandling är möjlig med långvarig användning av flera olika typer av antibiotika som tas samtidigt.
Närvaron av bakterier, virus och svampar i jord. Termen är inte begränsad till att gälla sjukdomsalstrande organismer.