Peptider med förmåga att stimulera de färgalstrande cellerna melanocyter hos däggdjur och melanoforer hos lägre ryggradsdjur. Genom att stimulera syntes och distribution av melanin i dessa celler ökar de pigmenteringen av hud och annan vävnad. MSH, som fås från proopiomelanokortin (POMC), produceras av melanotroper i pars intermedia, kortikotroper i adenohypofysen och hypotalamusnervcellerna i arkuatuskärnan.

"Alpha-MSH (Alpha-Melanocyte Stimulating Hormone) är ett neuropeptidhormon som produceras och secretetas av hypofysens bakkropp (neurohypofysen) och har en varierad biologisk aktivitet, inklusive att stimulera melaninproduktionen i huden och ha ett undertryckande inflytande på aptit och hungerkänslor."

Cellytereceptorer som binder kortikotropin (ACTH) med hög affinitet och utlöser intracellulära förändringar. Farmakologiska studier antyder att det kan finnas ett flertal ACTH-receptorer. En ACTH-receptor har klonats och tillhör en underfamilj av G-proteinbundna receptorer. Förutom i binjurebarken förekommer ACTH-receptorer i hjärnan och immunsystemet.

Cellytereceptorer som binder hypofyshormoner med hög affinitet och utlöser intracellulära förändringar som påverkar cellers beteende. Eftersom många hypofyshormoner även frisätts av nervceller som signalämnen, så finns dessa receptorer också i nervsystemet.

En peptidhormon som härstammar från proopiomelanokortin med natriumutsöndrande verkan.

En undertyp av melanokortinreceptorer som främst påträffas i hjärnan. Den uppvisar specificitet för alfa-MSH, beta-MSH, gamma-MSH och ACTH.

Kromatoforer (stora färgämnesceller hos fiskar, groddjur, kräldjur och många ryggradslösa djur) som innehåller melanin. Kortvariga färgförändringar sker genom en aktiv omfördelning av pigmentförande organeller (melanosomer). Däggdjur har inte melanoforer, men det har bevarats hos dem mindre färgceller, kallade melanocyter.

Olösliga polymerer av tyrosinderivat som ger hud, hår och fjädrar en mörk färgnyans, vilken skyddar mot solbränna. Karotener bidrar till gula och röda färgnyanser.

Däggdjursceller som producerar melaniner, färgämnen som finns huvudsakligen i överhuden, men även i ögon och hår. Fenomenet kallas melanogenes. Färgen kan ändras, beroende på antalet melanocyter eller mängden färgämne som produceras och lagras i de organeller som kallas melanosomer. Stora icke-däggdjursceller med innehåll av melanin kallas melanoforer.

En undertyp av melanokortinreceptorer som främst förekommer i hjärnan. Den har specificitet för alfa-MSH, beta-MSH och ACTH.

En familj G-proteinbundna receptorer med specificitet för melanocytstimulerande hormoner (MSH) och adrenokortikotropt hormon (ACTH). Det finns flera undertyper av melanokortinreceptorer, var och en med en distinkt bindningsspecificitet och vävnadslokalisering.

Ett oxidoreduktas-enzym som katalyserar reaktionen mellan L-tyrosin, L-dopa och syre till L-dopa, dopakinon och vatten. Det är ett kopparprotein som även verkar på katekoler och till dels katalyserar samma reaktioner som katekoloxidas. EC 1.14.18.1.

En liten, oparig körtel belägen i sella turcica (turksadeln, i gropen på ovansidan kilbenet). Den står i förbindelse med hypotalamus via en kort stjälk.

Betalipotropin (BLTP) är ett peptidhormon som bildas när proopiomelanokortin (POMC) bryts ner i kroppen. Det består av 77 aminosyror och har visat sig ha en betydelsefull roll i regleringen av lipidmetabolismen, framförallt genom att stimulera oxidationen av fett i levern. Dessutom har BLTP visat sig ha potential som ett terapeutiskt mål för behandling av fetma och metabola störningar.

Elakartad tumörform med ursprung i celler som kan bilda melanin, vilken kan uppträda i huden varsomhelst på kroppen, i ögat eller, sällan, i slemhinnorna i könsorganen, ändtarmen, munhålan eller andra platser. Tumören förekommer mest hos vuxna och kan uppstå de novo eller ur ett födelsemärke eller elakartad pigmentfläck. Melanom metastaserar i stor omfattning, och lokala lymfkörtlar, lever, lungor och hjärna löper stor risk att drabbas. Incidensen av maligna hudmelanom ökar snabbt i hela världen.

Kemiska ämnen som har specifik, reglerande inverkan på ett eller flera organs funktioner. Ursprungligen avsågs ämnen som utsöndrades av olika endokrina körtlar och transporterades med blodet till målorganen. Begreppet har dock utvidgats till att även omfatta ämnen som inte produceras av de inre körtlarna, men som har liknande effekter.