Den fjärde komponenten som binds i komplementreaktionsföljden. Det är ett betaglobulin med sedimentationskoefficient 5,5, molekylvikt 185 000 och en serumkoncentration på 1,3 mikrogram/ml. Dess fragment har anafylatoxisk, kemotaktisk och histaminverkan och påverkar glatt muskulatur.
Den andra komponenten att reagera i komplementföljden. Den är ett betaglobulin med en sedimentationskoefficient på 18,7, molekylvikt 240 000 och en koncentration i serum på 430 mikrogram/ml. C4 aktiveras av komplement 1 och tjänar som receptor för C2.
Ett mindre fragment som bildas när C1s spjälkar C4 i C4a och C4b. I sin egenskap av anafylatoxin ger C4a symtom på omedelbar överkänslighet, men har svagare verkan än C3a och C5a.
Ett mindre fragment som bildas när C3-konvertas spjälkar C3 i C3a och C3b. C3a är en peptid med 77 aminosyror som innehåller karboxiterminerat arginin, avgörande för dess biologiska aktivitet. C3a orsakar symtom på omedelbar överkänslighet (anafylaxi), inklusive sammandragning av glatt muskulatur, frisläppande av histamin från mastceller och lokal inflammation. Jämte C4a, C5a och C5a-des-arginin räknas C3a som ett anafylatoxin.
Delkomponent av komplement 1 (C1) som känner igen och binder till den tunga kedjan hos IgG eller IgM och därmed inleder den klassiska komplementprocessen. Samverkan mellan C1q och immunglobulin aktiverar C1r och C1s. De aktiverade C1r- och C1s-molekylerna avspjälkas från komplexet av C1-hämmare, vilket gör den kollagenliknande regionen av C1q tillgänglig för samverkan med C1q-receptorer på cellmembran.
Ett mindre fragment som bildas när C5-konvertas klyver C5 i C5a och C5b. C5a är en peptid med 74 aminosyror som innehåller karboxiterminerat arginin, avgörande för dess spasmogena verkan, samt en kolvätedel. C5a är det kraftfullaste anafylatoxinet som ger en omedelbar överkänslighetsreaktion.
Den följd av händelser som aktiverar serumkomponenterna C1 till och med C9 och som utlöses av något erytrocyt-antikroppkomplex eller mikrobiella polysackarider och properdin, och som framkallar en inflammatorisk reaktion.
Ett större fragment som bildas när C1s spjälkar C4 i C4a och C4b. C4b förenar sig med C2b och bildar det aktiverade komplexet C4b2b, ofta kallat den klassiska vägens C3-konvertas.
Den femte komponenten i komplementreaktionsföljden, sannolikt i förening med C6 och C7. Den är ett betaglobulin med sedimentationskoefficient 10, serumkoncentration på 75 mikrogram/ml och molekylvikt 180 000. C5 aktiveras av C423 och frigör fragment med anafylatoxisk, kemotaktisk och histaminaktiverande verkan och påverkar glatt muskulatur.
Det större fragmentet som bildas när C3-konvertas spjälkar C3 i C3a och C3b. Såväl på den klassiska som den alternativa vägen deltar C3b i immunbindning och förstärker fagocytosen. Det bildar även ett cellulärt mellanled som fortsätter komplementprocessen. På den alternativa komplementvägen initierar C3b en positiv återkopplingsverkan av C3Pas.
Serumglykoproteiner som deltar i den immunförsvarsmekanism som kallas komplementaktivering och som ger upphov till membranattackkomplexet. Häri ingår glykoproteiner i olika komplementaktiveringsprocesser (den klassiska, den alternativa och lektinkomplementprocessen).
Den sjätte komponenten i komplementreaktionsföljden. Den är ett betaglobulin med sedimentationskoefficient 8,7 och molekylvikt 120 000 vid en serumkoncentration på 60 mikrogram/ml. C6 kan bilda komplex med C5 och C7 och aktiveras genom att bindas till C5.
En inaktiverad form av komplement 3b (C3b). Komplement 3b inaktiveras med hjälp av två regleringsfaktorer, komplementfaktor H och komplementfaktor I. Komplementfaktor H (C3b-inaktiveringsaccelerator) gör C3b tillgängligt för serinproteaset komplementfaktor I (tidigare kallat KAF, C3bINF eller enzym 3b-inaktivator), så att iC3b bildas. Därefter klyver komplementfaktor I och ett trypsinliknande proteolytiskt enzym iC3b i C3c och C3dg.
Ett inaktiverat fragment av komplement 3b (C3b). Faktor H gör C3b tillgängligt för faktor I (tidigare kallat KAF, C3bINF eller enzym 3b-inaktivator), så att iC3b bildas. Därefter klyver faktor I och ett trypsinliknande proteolytiskt enzym iC3b i C3c och C3dg. Serumproteaser bryter sedan ner C3dg i komplement 3d (C3d) och C3g.
Den tredje komponenten i komplementreaktionsföljden. Den är ett betaglobulin med molekylvikt 117 000, har en koncentration i serum på 30 mikrogram/ml och en sedimentationskoefficient på 4. Komplement 2 aktiverar C3.
Den sista komponenten i komplementreaktionsföljden. Den är ett alfaglobulin som finns i spårmängd i serum, och har en molekylvikt på 80 000 och sedimentationskoefficient 4,5. För cytolys kan den ersättas av en metallkelatkomplexbildare.
Molekyler som finns på ytan hos en del B-lymfocyter och makrofager och som känner igen och binder till komplementkomponenterna C3b, C3d, C1q och C4b.
Den aktiverade formen av komplement 1, som uppvisar hydrolasaktivitet. I den klassiska komplementprocessen spjälkar den först C4 och sedan C2 till aktiva komponenter, varvid bildas ett nytt enzym, som benämns EAC142 eller C42 eller C3-konvertas.
Anhopning av komplementplasmaglykoproteinerna C5b, C6, C7, C8 och det polymera C9 i grupp på biologiska membran. Komplexet skapar kanaler genom membranet som leder till omflyttning av fettmolekyler och andra beståndsdelar, varvid målcellens fosfolipidlager brister och cellen löses upp genom osmotiskt läckage. Bildandet av membranattackkomplex är det slutgiltiga steget i komplementkaskaden.
Delkomponent av komplement 1 som, när den aktiverats av C1q, i sin tur genom proteolytisk klyvning aktiverar delkomponent C1s.
Serumproteiner som verkar i vissa nyckelpositioner i komplementaktiveringsföljden för att modulera eller hindra reaktionsförloppet. Avsaknad av dessa faktorer leder till okontrollerad aktivering av komplementsystemet och åtföljande sjukdomstillstånd.
Den sjunde komponenten i komplementreaktionsföljden. Den är ett betaglobulin som sannolikt bildar komplex med C5 och C6 och aktiveras av C5. Kopplingen till C7 gör att cellen kan upplösas.
I en enda mening: Komplement-C3-C5-konvertaser är enzymer som aktiverar komplementproteiner C3 och C5 till deras aktiva former C3b och C5b, respektive, vilket leder till skapandet av membranangreppskomplex (MAC) och fagocytos eller cellsdöd på patogena mikroorganismer.
Ett glycinrikt, värmekänsligt betaglykoprotein i blod. Det är en komplement 3-proaktivator i den alternativa komplementaktiveringsprocessen. Faktor B omvandlas av faktor D till komplement 3-konvertas. EC 3.4.21.47.
Komplementaktiveringsföljd som initieras av reaktionen mellan mikrobiella antigen och komplement C3B. När komplementfaktor B binder till membranbundet C3b, så klyvs det av komplementfaktor D till alternativt C3-konvertas (C3BBB), som, när det stabiliserats av komplementfaktor P, kan spjälka komplement C3-molekyler till att bilda alternativt C5-konvertas (C3BBB3B). Detta leder till klyvning av komplement C5 och bildande av membranattakkomplex.
Den sekvensiella komplementaktiveringen av komplement C1R- och C1S-enheterna, som inleds av antigen-antikroppkomplex och bindning av komplement C1 till dessa. Aktiverat C1s spjälkar komplement C4 och C2, varvid bildas det klassiska C3-konvertaset (C4B2A) och därefter C5-konvertas (C4B2A3B), vilket leder till klyvning av komplement C5 och bildandet av membranattackkomplex.
Den näst sista för cytolys avgörande komponenten i komplementreaktionsföljden. Den är ett gammaglobulin med molekylvikt på 150 000 och sedimentationskoefficient på 8. C8 finns i spårmängd i serum och kan hämmas, liksom komplement 1, med katjonkelatkomplexbildare.
Den första komplementkomponenten i det klassiska komplementförloppet att träda i verkan. Den utgörs av ett trippelmolekylkomplex (komplement C1Q, C1R och C1S i förhållandet 1:2:2) som hålls samman av kalciumjoner och som vid kontakt med åtminstone två antikroppar i tur och ordning aktiverar C1R och C1S. Denna komplementaktivering utlöser en kaskad av reaktioner.
Complement receptor 3b (CR3b or CD18/CD11b) är ett membranprotein som uttrycks på ytan av vissa immunceller, såsom neutrofila granulocyter och monocyter. Det fungerar som en bindningsplats för komplementproteinet C3b, vilket är ett slutprodukt i den komplementsystemet som aktiveras vid inflammation eller infektion. När CR3b binder till C3b kan immuncellen fagocytera (fagra och förstöra) patogener som bär på C3b, vilket hjälper till att eliminera dem från kroppen.
Ett betaglobulin som binder till komplement 3b och gör att iC3b (inaktiverat komplement 3b) kan spjälkas av komplementfaktor I. Komplementfaktor H verkar även som komplementhämmare på den alternativa vägen genom att störa bindningen av properdinfaktor B till C3b.
'Komplement C5b' refererar till den aktiverade formen av proteinet C5b inom komplementsystemet, som är en del av vår immunförsvarsmekanism. När C5b aktiveras underkomplementsreaktionens gång, bildar det, tillsammans med andra komplementproteiner, den så kallade membranangripande attackkomplexet (MAC). MAC kan leda till skada på cellmembranen och är involverat i immunförsvarets angrepp på patogener som bakterier och virus.
'Komplement C2a' är ett aktiverat proteinkomponent inom komplementsystemet, som spårar och bekämpar främmande ämnen som bakterier och virus i kroppen. Proteinet C2a bildas när C2 aktiveras av C3b under komplementaktiveringen och fungerar som en protease, vilket innebär att det bryter ned andra proteiner för att reglera immunförsvarets svar. C2a deltar i elimineringen av patogener genom att attrahera och aktivera andra immunceller till infektionsplatsen.
The C5a-anaphylatoxin receptor, also known as CD88 or C5aR, is a G protein-coupled receptor found on the surface of various cells including neutrophils, monocytes, macrophages, and mast cells. It binds to C5a, a cleavage product of the complement component C5, and mediates inflammatory responses such as chemotaxis, degranulation, and activation of the respiratory burst in phagocytic cells, contributing to the host defense against pathogens but also potentially leading to tissue damage in certain conditions.
Enzymer som ingår i komplementsystemet och som aktiverar en eller flera komponenter i systemet, vilket leder till bildandet av membranattackkomplexet, som utgör en viktig del av immunsvaret.
Kemiska föreningar som motverkar komplementaktiveringens kaskadliknande förlopp. Okontrollerad komplementaktivering och därpå följande cellupplösning kan farlig för värdorganismen.
Vanlig screeningmetod för komplement. Spädningar av det serum som skall testas sätts till antikroppsbärande erytrocyter, och halten lyserade celler mäts. Värdena anges med CH50, hemolytiska komplementenheter per ml, vilket är den spädning som krävs för att 50 % av de röda blodkropparna i provet skall lyseras.
Föreningar som hämmar, motverkar eller inaktiverar komplement 1. En välkänd hämmare är ett serumglykoprotein som antas vara alfa-2-neuroaminoglykoprotein. Det hämmar den aktiverade (esteras)formen av komplement 1, likaså de kininproducerande systemen, koagulations- och fibrinolyssystemen. Brist på denna hämmare har påvisats hos patienter med hereditära angioneurotiska ödem.
Complement receptor 3 (CR3) is a type of protein found on the surface of certain immune cells, including neutrophils and monocytes. It is composed of two subunits, CD11b and CD18, which bind to complement component C3b or iC3b, resulting in phagocytosis and destruction of pathogens. CR3 also plays a role in cell adhesion, migration, and activation during immune responses.
En grupp peptider, benämnda C3a, C4a, C5a och C5a des-arginin, som produceras i serum i samband med komplementaktivering. De framkallar muskelsammandragning, frigör histamin från mastcellerna, påverka r trombocytklumpning och förmedlar lokala inflammatoriska reaktioner.
Serologiska test baserade på inaktivering av komplement med antigen-antikroppkomplex (steg 1). Bindning av fritt komplement kan synliggöras genom tillförsel av ett andra antigen-antikroppsystem, såsom röda blodkroppar och någon lämplig erytrocytantikropp (hemolysin), som kräver komplement för att kunna bildas (steg 2). Om de röda cellerna inte lyseras (löses upp) tyder detta på att en specifik antigen-antikroppsreaktion har skett i steg 1. Om, däremot, de röda blodkropparna löses upp, så betyder det att det finns fritt komplement, vilket visar att ingen antigen-antikroppsreaktion ägt rum i steg 1.
Ett serumprotein som i den alternativa komplementaktiveringsprocessen omvandlar den inaktiva faktorn B till komplement 3-konvertas. EC 3.4.21.46.
Serinproteas med verkan på iC3b (inaktiverat komplement 3b) så att detta klyvs i C3c och C3dg med hjälp av ett trypsinliknande proteolytiskt enzym. Komplementfaktor I kallades tidigare KAF, C3bINF eller enzym 3b-inaktivator. EC 3.4.21.45.
Complement C4b-binding protein (C4bp) är ett regulatoriskt protein som binder till den aktiverade komplementkomponenten C4b och bidrar till kontrollen av komplementaktiviteten i organismen. Det finns i plasma och består av flera identiska underenheter samt en icke-identisk alpha-streckat subunit. C4bp fungerar som en negativ feedbackregulator genom att förhindra fortsatt aktivering av komplementkaskaden och bidrar därmed till att begränsa skada på kroppens egna celler under immunförsvaret.
Föreningar som hämmar, motverkar eller inaktiverar komplement 3b. En välkänd hämmare är ett betaglobulin som klyver C3b i de inaktiva fragmenten C3c och C3d. C3bINA spelar en nyckelroll i regleringen av komplementsystemet genom att blockera cytolyssekvensen och förhindra att properdinamplifieringsloopen kopplas in.
Glykoproteiner med stor spridning bland hematopoetiska och icke-he matopoetiska celler. CD55 motverkar sammansättandet av C3-konverta s och blockerar därmed bildandet av membran-attackkomplex.
I en mening: Komplement-C3-C5-konvertaser, klassiska aktiveringsbanor, refererar till en grupp av enzymer som aktiveras sériellt under den klassiska aktiveringsvägen i komplementsystemet, vilket är en viktig del av immunförsvaret; dessa enzymer katalyserar successivt konverteringen och aktiveringen av komplementproteinerna C3 till C5, vilket resulterar i uppkomsten av inflammatoriska mediatorer och skapandet av membranangreppskomplex, som tillsammans hjälper till att eliminera patogener och styrka adaptiva immunsvar.
'Komplement C2b' är den proteolytiska fragmentet av komplementproteinet C2, som bildas under denzymatiska aktiveringsprocessen i komplement systemet.
Små glykoproteiner på såväl hematopoetiska som icke-hematopoetiska celler. CD59 begränsar den cytolytiska verkan av homologt komplement genom att binda till C8 och C9 och blockera byggandet av membram -attackkomplexet.
Gift från ormar av släktet Naja (familjen Elapidae). Giftet innehåller många specifika proteiner med cytotoxiska, hemolytiska, neurotoxiska och andra egenskaper. Liksom andra elapidgifter är de rika p å enzymer. De omfattar kobraminer och kobralysiner.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
Steroid-21-monooxygenas, även känt som cytochrome P450 21A2 (CYP21A2) eller 21-hydroxylas, är ett enzym som spelar en viktig roll i steroidhormoners syntes i kroppen. Detta enzym katalyserar den sista steget i syntesen av mineralokortikoider (till exempel aldosteron) och glukokortikoider (till exempel cortisol), genom att introducera ett syreatom på position 21 i deras struktur. Genetiska mutationer som påverkar funktionen av Steroid-21-monooxygenas kan leda till endokrina störningar, såsom kongenital adrenal hyperplasi (CAH), som kan resultera i abnormalt höga eller låga nivåer av dessa hormoner och medföra olika hälsoproblem.
'Complement C3-C5 convertases, alternative activation pathways' refererar till en grupp av proteinkomplex inblandade i den alternativa aktiveringsvägen för komplementsystemet, som leder till produktionen av C3b och C5b-komponenterna, vilka är involverade i immunförsvarets kemiska angrepp på patogener.
Den kompletta medicinska benämningen på det protein du frågar efter är "Complement C1 Inhibitor Protein", men det kan förkortas till "C1-INH". Detta protein har en viktig roll i att reglera komplementsystemet, ett immunsystem som hjälper till att eliminera patogener från kroppen.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Nedbrytningen av röda blodkroppar genom verkan av olika ämnen, som t ex antikroppar, bakterier, kemikalier, temperaturförändringar och ändringar i tonicitet (tryckförhållanden).
'Komplement-C3-konvertas, alternativa aktiveringsbanor' refererar till de två olika sätten att aktivera komplementproteinet C3 genom den alternativa aktiveringsvägen i komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvarsmekanism. Den vanliga aktiveringsvägen involverar C3b-fragmentet som binds till ytor på mikroorganismer eller celler, medan den alternativa aktiveringsvägen involverar faktor B och D, vilket leder till bildandet av C3-konvertas (C3bBb) och ytterligare aktivering av C3. Den alternativa aktiveringsvägen kan också initieras genom spontan hydrolys av C3 till C3(H2O), vilket sedan kan binda faktor B för att bilda C3-konvertas (C3(H2O)Bb). Dessa två alternativa aktiveringsbanor leder till komplementsystemets aktivering och eliminerar hot mot kroppen
'Komplement-C5-konvertas, klassiska aktiveringsbanor' refererar till ett enzymkomplex som bildas under aktiveringen av den klassiska komplementaktiveringsvägen, vilket resulterar i aktivering och cleavage av C5 till C5a och C5b, med efterföljande formation av attackkomplexet membranangripande komponent-C5b-9 (MAC), vilket leder till celldöd eller -skada.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
'Komplement-C3-konvertas, klassiska aktiveringsbanor' refererar till ett enzymkomplex som bildas under den klassiska aktiveringsvägen av komplementsystemet, vilket är en del av vår immunförsvarsmekanism. Detta enzymkomplex katalyserar en reaktion som leder till produktionen av C3b-fragmentet från C3-proteinet, vilket är en central händelse i komplementaktiveringen och kan leda till fagocytos, inflammation och immunitetsresponser.
CD46-antigen, även känt som membran cofactor protein (MCP), är ett transmembrant protein som finns på alla kärnceller i mänskliga kroppen. Det spelar en viktig roll inom immunsystemet genom att reglera komplementaktiviteten och bidra till cellprotektion. CD46-antigenet är en ligand för komplementkomponent C3b/C4b och fungerar som en kofaktor för faktor I-medierad degradering av dessa komponenter, vilket hjälper till att begränsa överaktivering av komplementsystemet och undvika skada på kroppens egna celler.
Opsoninproteiner är proteiner som hjälper till att markera främmande partiklar, såsom bakterier och virus, för fagocytos (cellatfångande och nedbrytning) av immunförsvarets vita blodkroppar, särskilt neutrofila granulocyter och makrofager. När opsoninproteiner binder till ytan på en främmande partikel bildar de ett "märke" eller ett "handtag" som underlättar för fagocytcellerna att känna igen och binda till partikeln, vilket i sin tur underlättar dess bortförsel och nedbrytning. Exempel på opsoninproteiner inkluderar IgG-antikroppar och komplementproteinet C3b.
De hundratals olika proteiner som finns i blodplasma, som t ex serumalbumin, transferrin, haptoglobiner, fibrinogen, koagulations- och komplementfaktorer, immunglobuliner, enzymhämmare och många fler.
En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
'Komplement-C5-konvertas, alternativa aktiveringsbanor' refererar till de biokemiska processer där komplementproteinet C5 aktiveras via alternativa sätt än den traditionella (klassiska eller lectin-bunden) aktiveringsvägen. Detta innebär att C5 konvertas enzymet bildas och aktiverar komplementproteinet C5 till C5a och C5b, vilket leder till inflammatoriska respons och membranattackkomplexbildning. Den alternativa aktiveringsvägen är känd för att spela en viktig roll i oregelbundet aktiverade komplementsystem, relaterad till vissa autoimmuna sjukdomar och infektioner.
Fagocyters upptag och nedbrytning av mikroorganismer, andra celler och främmande partiklar.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Komplementaktivering utlöst av samverkan mellan mikrobiella polysackarider och mannosbindande lektin i serum, vilket leder till aktivering av mannosbindande proteinassocierade serinproteaser (MASP). Precis som vid det klassiska förloppet klyver MASPar komplement C4 och C2 till C3-konvertas (C4B2A) och därpå följande C5-konvertas (C4B2A3B), vilket ger spjälkning av komplement C5 och sammanfogning av membranattackkomplex.
I en enkel medicinsk definition kan Properdin beskrivas som ett protein som är involverat i komplementsystemet, en kaskad av reaktioner som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner. Properdin stabiliserar den alternativa komplementaktiveringspatchen och fungerar som en positiv feedbackregulator för komplementaktiveringen. Det bidrar också till borttagandet av patogener genom att underlätta fagocytos, en process där celler i immunförsvaret omger och bryter ner främmande partiklar.
Komplement 5a utan karboxiterminerat arginin. Argininet avspjälkas snabbt från C5a-fragmentet vid komplementaktiveringen genom verkan av karboxipeptidas B, som finns i normalt, humant serum. C5a des-Arg saknar helt spasmogen verkan, men har kvar en viss kemotaktisk förmåga.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
En adhesionsfrämjande heterodimer i leukocyters ytmembran. Alfaunderenheten består av cd11b-antigen, och betaunderenheten av cd18-antigen. Antigenet, som är ett integrin, verkar både som receptor för komplement 3 och i cell-cell- och cell-substratföreningar.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
En anhopning av inkapslade kapillärkärl som utgår från varje njurkanal och hålls samman av bindväv.
I en enkel mening kan serum definieras som den klara, gulaktiga vätskan som erhålls när man centrifugerar blodprov och separerar de cellulära bestanddelarna, såsom blodkroppar och blodplättar. Serum innehåller ett brett spektrum av proteinmolekyler, hormoner, elektrolyter och andra substanser som kan användas för diagnostiska och terapeutiska ändamål inom medicinen.
En kronisk glomerulonefrit vars histologiska kännetecken är tillväxt av mesangialceller, ökning av mesangiets massa och förtjockning av filtreringsnystanets kapillärväggar. Förtjockningen förklaras ibland med avsättning av mesangiecytoplasma eller massa mellan kapillärväggens basmembran och endotelskickt. Den indelas ofta i typerna i och II, ibland även III. Patogenesen är inte helt klarlagd, men vissa typer tros involvera immunsystemet, och då särskilt komplementsystemet.
En immunglobulinklass med mykedjor. IgM kan fixera komplement. Beteckningen har givits pga den höga molekylvikten; ursprungligen benämndes proteinet makroglobulin.
I medicinsk kontext, refererar "blodmask" till den totala mängden blodceller och flytande komponenter (plasma) som tillsammans utgör blodet. Det inkluderar röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).
Ett test för att avgöra om komplementering (dominant kompensation) kommer att äga rum i en cell med en given mutantfenotyp när ett annat muterat genom, som kodar för samma fenotyp, förs in i cellen.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Glomerulärt inflammatoriskt tillstånd, beroende på antigen-antikroppsreaktion, med leukocytinfiltration och celltillväxt i glomeruli.
Arterioloskleros är en medicinsk term som beskriver den progressiva härdningen och förträngningen av små arterioler, eller små artärer. Denna process orsakas vanligtvis av åldrande, högt blodtryck, diabetes och höga nivåer av kolesterol i blodet. Arterioloskleros kan leda till skada på olika organ, inklusive njurar, hjärta och hjärna, och kan öka risken för stroke, hjärtinfarkt och njursvikt.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Det genområde som innehåller platserna (loci) för de gener som avgör strukturen hos de serologiskt definierade (SD) och lymfocytdefinierade (LD) transplantationsantigenerna, för gener som styr strukturen hos immunsvarsassocierade antigener, för immunsvarsgener, vilka reglerar djurs förmåga till immunreaktion mot antigena stimuli, och för de gener som avgör strukturen och/eller nivån för kompementets fyra första komponenter. "Major histocompatibility complex" brukar förkortas MHC.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Förhållandevis långlivade fagocytiska däggdjursceller som härrör från blodmonocyter. Huvudtyperna utgörs av peritoneala makrofager, alveolarmakrofager, histiocyter, leverns Kupfferceller och osteoklaster. Vid kroniska inflammatoriska förändringar kan de differentiera vidare till epitelioida celler eller smälta ihop till främmande jätteceller eller Langhans-jätteceller.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
Naturlig, bakteriedödande egenskap hos blodet tack vare förekomsten av antibakteriella ämnen som betalysin, leukin m fl.
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
En typ av elektrofores där polyakrylamidgel används som diffusionsmedium.
En specifik mannosbindande medlem av lektinernas kollektinfamilj. Den binds till kolhydratgrupper på angripande patogener och spelar en nyckelroll vid de mannosbindande lektinernas komplementaktivering.
Enskilda former av gener i ett genpar, lokaliserade till samma plats på homologa kromosomer, och som styr samma biokemiska processer.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
En magnesiumberoende IgG-autoantikropp i serum hos patienter med kronisk mesangioproliferativ hypokomplementär glomerulonefrit. Den ger upphov till inaktivering av C3 i den alternativa komplementvägen genom att kklyva C3 i två inaktiva fragment, C3c och C3d, istället för C3b, vilket är det normala.
Konjugerade protein-kolväteföreningar, omfattande bl a muciner, mukoida och amyloida glykoproteiner.
Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).
Plasmaglykoproteiner som bildar ett stabilt komplex med hemoglobin för återcirkulation av hemjärn. Hos människa kodas de av en gen på den korta armen av kromosom 16.
En deoxiribonukleotidpolymer som utgör den grundläggande genetiska substansen i alla celler. Eukaryota och prokaryota organismer har normalt sitt DNA ordnat i dubbelsträngade strukturer, men i många viktiga biologiska processer ingår under vissa skeden enkla strängar. DNA, som består av en flersockerarts-fosfatstam med utskott av puriner (adenin och guanin) och pyrimidiner (tymin och cytosin), bildar en dubbelspiral som hålls ihop med vätebindningar mellan purinerna och pyrimidinerna (adenin mot tymin (AT) och guanin mot cytosin (GC)).
Surface plasmon resonance (SPR) is a physical phenomenon that occurs when polarized light interacts with the electrons in a metallic surface, such as gold or silver, creating an oscillation of electromagnetic waves at the interface between the metal and the surrounding medium. This phenomenon can be used in biosensing applications to detect and measure changes in the refractive index near the sensor surface, which occurs when biomolecules bind to the surface, providing valuable information about binding kinetics, affinity, and specificity.
Cycliska peptider är en typ av peptidmolekyler som innehåller en sluten ringstruktur bildad genom kovalenta bindningar mellan deras aminosyrares sidokedjor, vilket ger dem en stabilare och mer kompakt konformation jämfört med linjära peptider, och de har viktiga biologiska funktioner som hormoner, neurotransmittorer och antimikrobiella agenter.
Glomerulonefrit i förening med den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus. Histologiskt delas lupusnefrit in i 6 klasser: klass I-normala glomeruli; klass II-endast mesangiala förändringar; klass III-fokal segmenterad glomerulonefrit; klass IV-diffus glomerulonefrit; klass V-diffus membranös glomerulonefrit; och klass VI-framskriden skleroserande glomerulonefrit.
Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.
Aminosyresekvenshomologi refererer til den grad af lighed i rækkefølgen af aminosyrerne, der udgør proteiner hos to eller flere organismer. Jo større antal identiske aminosyrer i samme position i de sammenlignede sekvenser, des højere er graden af homologi. Dette begreb anvendes ofte i molekylærbiologien for at fastslå evolutionæ forhold og funktionelle egenskaber hos proteiner.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Plasmider innehållande åtminstone en lambdafag-COS (cohesive-end site). De används som kloningsverktyg vid undersökning av avvikande eukaryota, strukturella gener och som genetiska vektorer för att föra in nukleinsyra från transformerande virus i odlade celler.
En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som verkar genom att kopiera en specifik DNA-sekvens i ett exponentiellt tempo, vilket möjliggör detaljerad analys av mycket små mängder av ursprungligt DNA. PCR utförs genom att upprepade gånger höja temperaturen och sänka den igen, vilket låter enzymet polymeras skapa kopior av DNA-sekvensen med hjälp av två specifika primers. Detta möjliggör identifiering och analys av specifika DNA-sekvenser i forskning, diagnostik och forensiska tillämpningar.
Proteiner förekommande hos någon bakterieart.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Serumserinproteaser som medverkar vid komplementaktivering. De aktiveras vid komplexbildning med mannosbindande lektin och benämns därför "Mannose-binding protein-Associated Serine Proteases" (MASP-proteaser). De klyver komplement C4 och komplement C2 till C4b2a, den klassiska aktiveringsvägens C3-konvertas (EC 3.4.21.43). EC 3.4.21.104.
En grupp ärftliga rubbningar av binjurarnas steroidgenes, som varierar med kön, med den medfödda enzymdefektens svårighetsgrad och med debutålder. Den vanligaste formen, den viriliserande, beror på en 21-hydroxylasdefekt. Andra former är 11-hydroxylasdefekt, 17-hydroxylasdefekt, desmolasdefekt och 3-beta-hydroxysteroiddefekt.
"Artsspecificitet" refererer til de unikke aspekter, karakteristika og kontekster, der er forbundet med kunstformer som teater, musik, maleri, litteratur osv. Det understreger, at hver kunstform har sine egne regler, historie, teoretiske perspektiver, teknikker og udtryksformer, som bør respekteres og forstås for at opnå en dybere forståelse af det pågældende værk eller frembringelse.
En individ vars båda alleler på en given genplats är identiska.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Biologiskt aktiva ämnen vars verkan har betydelse för immunsystemets funktioner.
Zymosan är ett preparat gjort från cellytermembranen hos bakterien Saccharomyces cerevisiae, vanligt förekommande jäst. Det används som ett immunstimulerande medel i forskningssyfte, särskilt för att studera komplementaktivering och inflammation. Zymosan består huvudsakligen av kostbara polysackarider som karbohydratkedjor, såsom β-glukaner och mannaner, som kan binda till receptorer på immunceller och utlösa en immunrespons.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Antalet kopior av en viss gen i en cell eller cellkärna. En ökning av gendoseringen kan leda till högre produktion av genprodukter, om inte genen har autogen reglering.
En individs genbestånd vad gäller den ena delen av ett allelpar, eller uppsättningar av gener som är nära förbundna på en kromosom och ofta överförs i grupp, som t ex generna i histokompatibilitetskomplexet.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Antigener (Human Leukocyte Antigens) bestämda av leukocytplatserna på kromosom 6, kodningsstället för MHC ("major histocompatibility complex") hos människor. De är polypeptider eller glykoproteiner som återfinns på de flesta kärnförsedda celler och blodplättar, bestämmer vävnadstyp i samband med transplantation, och är förknippade med vissa sjukdomar.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet mellan två eller flera nukleotidsekvenser, vanligtvis inom ett genetiskt sammanhang. Denna likhet kan bero på att sekvenserna har en gemensam evolutionär historia och därmed delar en gemensam förfader, vilket indikerar en evolutionär relation mellan dem. Sekvenshomologi används ofta för att undersöka evolutionära samband och funktionella egenskaper hos gener och andra genetiska element.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Stora, fagocytiska, enkärniga leukocyter som bildas i benmärgen hos ryggradsdjur och släpps ut i blodet. De innehåller en stor, oval och något inbuktad kärna, omgiven av en rymlig cytoplasma och talrika organeller.
Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Plasmaglykoprotein som koagulerar av trombin och som består av en dimer av tre icke identiska par av polypeptidkedjor (alfa, beta och gamma), hoplänkade med disulfidbindningar. Fibrinogenlevring är en sol-gelförändring som utgörs av en komplex molekylär process. Medan fibrinogen spjälkas av trombin och bildar polypeptid A och B, ger andra enzymers proteolytiska verkan olika nedbrytningsprodukter av fibrinogen.
De delar av en genetisk kopia som återstår sedan intronerna avlägsnats och som sammanflätas till budbärare eller strukturellt RNA.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Proteinuria är ett medicinskt tillstånd där det uppmätts ogivna mängder protein i urinen, vanligtvis mer än 300 milligram per dag. Det kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i njurarna, som exempelvis nefrotiskt syndrom, glomerulonefrit eller diabetes. Proteinurin kan också förekomma vid högt blodtryck och hjärtsvikt. I vissa fall kan proteinurin vara asymptomatisk och upptäckas vid en rutinmässig urinalys.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
"Antikroppsbildning, eller immunrespons, är en process där B-celler producerar specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa främmande ämnen som intränger i kroppen, såsom virus och bakterier."
"Serinendopeptidaser är en grupp enzymer som bryter peptidbindningar i proteiner och peptider, där serin är den aktiva aminosyran i katalysens mekanism."
'Streptococcus pneumoniae' är en gram-positiv, kapslad, beta-hemolytisk bakterie som förekommer naturligt i människans övre luftvägar och kan orsaka en rad olika infektionssjukdomar, framförallt hos barn, äldre och immunsupprimierade individer. Den är vanligast känd som orsak till lunginflammation (pneumoni), men kan även leda till öroninfektioner, sinusit, meningit och blodförgiftning (sepsis). Vissa stammar av Streptococcus pneumoniae är också ansvariga för pneumokockfeber.
En klass lektiner av C-typ som inriktar sig på kolvätestrukturer på angripande patogener. Bindande av kollektiner till mikroorganismer leder till agglutination och påskyndad eliminering. Kollektiner bildar trimerer som kan förena sig till större oligomerer. Varje kollektinpolypeptidkedja utgörs av fyra områden: en ganska kort N-termineringsregion, en kollagenliknande region, en alfahelixformad region och ett kolvätebindande område.
Restriktionskartläggning är en molekylärbiologisk metod som används för att bestämma den exakta ordningen av gener och andra sekvenser på ett DNA-molekyl, genom att karta positionerna för specifika restriktionsenzymer som kan klippa sönder DNA-strängarna vid vissa sekvensspecifika ställen.
Specifika sekvenser av nukleotider längs en DNA-molekyl (RNA-molekyl hos vissa virus), vilka utgör funktionella enheter för ärftlighet. De flesta eukaryota gener innehåller kodande områden (kodoner) som är åtskilda av icke-kodande områden (introner) och kallas därför uppdelade gener.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
Ett plasmaprotein som cirkulerar i förhöjda koncentrationer vid inflammation och efter uppkomst av vävnadsskada.
Den genetiska sammansättningen och beskrivningen av denna hos en enskild individ.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Fettbärande polysackarider som är endotoxiner och viktiga gruppspecifika antigen. De kommer ofta från cellväggen på gramnegativa bakterier och framkallar utsöndring av immunglobuliner. Lipopolysackaridmolekylen består av tre delar: lipid A, kärnpolysackarid och O-specifika kedjor (O-antigen). Lipopolysackarider från Escherichia coli används ofta som polyklonala B-cedllsmitogen i laboratorieimmunologi.
Protein precursors, also known as proproteins or preproproteins, are inactive forms of proteins that undergo post-translational modification to become active. These precursors contain additional sequences of amino acids, called signal peptides, which direct the protein to specific cellular compartments for processing. During processing, enzymes remove the signal peptide and may cleave the protein into smaller functional units. The resulting mature protein can then perform its intended function in the body.
En medicinsk definition av "Steroidhydroxylase" är ett enzym som katalyserar reaktioner där en hydroxylgrupp (-OH) adderas till ett steroidmolekyl, vilket ofta är en kritisk biokemisk steg i syntesen av viktiga hormoner som kortisol och aldosteron i kroppen.
Påvisande av RNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Enkelsträngat, komplementärt DNA som syntetiseras utifrån en RNA-mall genom verkan av RNA-beroende DNA-polymeras. cDNA (dvs komplementärt, "complementary", DNA, inte cirkulärt DNA och inte heller C-DNA) används i en rad olika molekylära kloningsstudier och som specifik hydridiseringssond.
Metod för påvisande av DNA som separerats med elektrofores och immobiliserats på nitrocellulosa eller annan film av papper eller nylon. Metoden utvecklades av E.M. Southern.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
Nedbrytningsförändringar i näthinnans gula fläck.
Förhållanden i kroppen som får kroppsvävnaderna att reagera på speciella sätt på vissa yttre stimuli, och sålunda gör individen ovanligt benägen för vissa sjukdomar.
Experimentella eller teoretiska modeller för undersökning av molekylers form, elektroniska egenskaper eller interaktioner. Hit hör även analoga molekyler, datorframställd grafik och mekaniska strukturer.
Matrix-Assisted Laser Desorption-Ionization Mass Spectrometry (MALDI-MS) is a technique used for the analysis of biomolecules, such as proteins and peptides, as well as small molecules. This method combines matrix-assisted laser desorption/ionization (MALDI) with mass spectrometry (MS) to ionize and separate analytes based on their mass-to-charge ratio.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
I medicinsk kontext, kan "stamtavla" (även kallat "släktträd" eller "genealogi") referera till en visuell representation av en persons biologiska härstamning över flera generationer. Detta inkluderar vanligtvis föräldrar, barn, farföräldrar, morföräldrar och kan fortsätta att expanderas bakåt i tiden. Stamtavlor används ofta inom genetisk rådgivning och forskning för att spåra ärftliga sjukdomar eller tillstånd genom en familj.
Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.
Restriktionsfragmentlängdpolymorfism (RFLP) är en teknik inom genetiken där individers DNA-sekvenser jämförs genom att skära sönder den med hjälp av restriktionsenzymer, vilka ger upphov till unika fragmentmönster beroende på var restriktionsenzymens specifika nukleotidsekvens finns i individernas DNA.
Andelen av en viss allel i förhållande till samtliga alleler för ett genlokus i en population under förökning.
Allmän benämning på medlemmar av familjen Caviidae. Den vanligaste arten är Cavia porcellus, som är det tammarsvin som används som husdjur och i biomedicinsk forskning.
En metod för påvisande av mycket små mängder antikroppar, där antigen-antikroppskomplexet fastnar på indikatorceller, vanligtvis primaterytrocyter eller blodplättar från icke-primater. Reaktionen är beroende av antalet C3-molekyler som binds till C3b-receptorerna på indikatorcellen.
"DBA (Donryu Backcrossed Albino) mice are a specific strain of albino laboratory mice that have been inbred and backcrossed with the Donryu strain to produce a line with consistent genetic, behavioral, and physiological characteristics, making them useful for research purposes."
En art gramnegativa, fakultativt anaeroba och stavformade bakterier som normalt förekommer i den nedre delen av tarmkanalen hos varmblodiga djur. Vanligtvis är den inte patogen, men vissa stammar kan ge upphov till diarré och variga infektioner. Syn. E. coli.
En teknik som kombinerar proteinelektrofores och dubbel immundiffusion. Under processen separeras först proteiner med gelelektrofores (vanligtvis agaros), för att därefter synliggöras genom immundiffusion av specifika antikroppar. En distinkt, elliptisk precipitinbåge framträder för varje protein som påvisas med antisera.
Staphylococcus aureus är en grampositiv, sfärisk (koagulasnegativ) bakterie som förekommer hos många däggdjur, inklusive människor. Den kan kolonisera olika kroppsregioner, särskilt hud och slemhukar, utan att orsaka sjukdom. Men S. aureus kan även vara patogen och orsaka en rad infektionssjukdomar, från lokala infektioner som impetigo, abscesser och celullit till systemiska infektioner som blodförgiftning (sepsis), endokardit, lunginflammation (pneumonia) och osteomyelit. Vissa S. aureus-stammar är multiresistenta mot antibiotika, vilket gör dem svåra att behandla.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Någotdera organ av det organpar som finns i brösthålan och vars uppgift är att syresätta blodet.
En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.
Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.
Proteomik är ett område inom biomedicin som handlar om studien av proteomer, det vill säga den totala mängden proteiner och deras interaktioner, funktioner och reglering i ett levande system, såsom en cell, vävnad eller organism. Proteomiken inkluderar identifiering och karakterisering av proteiner, deras struktur, funktion och interaktion med andra molekyler, samt förändringar i proteinuttryck och aktivitet under olika fysiologiska och patologiska tillstånd. Proteomiken använder sig ofta av högthroughput-tekniker såsom masspektrometri och proteinkromatografi.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
En faktor som stimulerar tillväxt och differentiering av mänskliga B-celler och som även verkar som tillväxtfaktor för hybridom och plasmacytom. Interleukin-6 produceras av många olika celler, som t ex T-celler, monocyter och fibroblaster.
I enkelhet kan 'proteinkonfiguration' definieras som den specifika rymdstrukturen och orienteringen hos de aminosyror som utgör ett protein. Denna konfiguration bestäms av proteinkedjans primära struktur (sekvensen av aminosyror) samt hur dessa aminosyror är hopfogade och vevda i rummet, vilket kallas för sekundär, tertiär och kvartär struktur. Proteinkonfigurationen har en direkt betydelse för proteinets funktion och stabilitet.
Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.
"Structure-activity relationship (SAR) refers to the correlation between the chemical structure of a drug or molecule and its biological activity, describing how changes in the molecular structure can affect its ability to interact with biological targets and produce a desired pharmacological response."
En omfattande samling DNA-fragment som klonats från en viss organism, vävnad, visst organ eller viss celltyp. Biblioteket kan innehålla fullständiga genomsekvenser eller sekvenser av komplementärt DNA; de senare är bildade av mRNA och saknar intronsekvenser.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
En genetiskt bunden, latent sjukdomsbenägenhet, som kan aktiveras under vissa förhållanden.
Sjukdomstillstånd med intravaskulär hemolys och hemoglobinuri. Vissa fall uppstår vid exponering för kyla och beror på att det finns autohemolysin i serum. Andra fall ses under eller omedelbart efter sömn och anses bero på en förvärvad intrakorpuskulär defekt.
Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent och spontan substitution av ett enskilt nukleotid (bas) i DNA-sekvensen, vilket kan resultera i två eller flera olika varianter (alleler) av samma gen. SNPs förekommer ungefär en gång per 1000-3000 nukleotider och täcker ungefär 0,1% av det mänskliga genomet. De flesta SNPs har ingen påverkan på individens fenotyp eller hälsostatus, men vissa kan vara kopplade till sårbarhet för vissa sjukdomar, respons på läkemedel och andra individuella variationer i medicinska egenskaper.
En grupp av sjukdomar framkallade av avsättning av stora lösliga komplex av antigen och antikroppar, med vävnadsskada som följd.