Keratin-14 är ett proteinfibrilt som utgör en huvudkomponent i de intermediära filamenten hos de keratinocyter som finns i yttersta lagret av huden, naglarna och slemhinnorna. Det spelar en viktig roll i att ge mekanisk styrka och integritet till dessa epitelvävnader.

Keratin-1 är ett proteinfibrilt som huvudsakligen förekommer i hårfollikeln och yttre lagret av huden, så kallad cornified layer eller stratum corneum. Det är en typ av keratin som bidrar till hårets styvhet och hållfasthet samt skyddar ytan på vår hud genom att ge den mekanisk styrka och skapa ett vatten impermeabelt barriärskikt.

Keratin-10 är ett proteinfibrilt som huvudsakligen förekommer i de olika lagren av huden, särskilt i det yttre lagret kallat stratum corneum. Det är en av de huvudsakliga komponenterna i de kornösa cellerna, även kallade korneocyter, som utgör barriären mot omgivningen och hjälper till att behålla hudens fukt. Keratin-10 hjälper också till att ge mekanisk styrka och integritet åt huden. Det är ett av de tidigast differentieringsmarkörerna i keratinocyterna under den epidermala differensieringen, vilket innebär att det börjar produceras när cellerna börjar differenciera sig till korneocyter.

Keratin-18 är ett typ II keratinprotein som uttrycks i epitelceller, särskilt i skivepitel och deltar i att ge struktur och integritet till cellmembranen. Det kan fungera som en markör för celldöd av apoptotiska celler och användas som ett diagnostiskt verktyg inom medicinen.

Keratin-2 är ett typ II keratinprotein som uttrycks i särskilda epitelceller, framförallt i huden och slemhinnorna. Det spelar en viktig roll i att ge mekanisk styrka och integritet till cellerna genom att bilda intermediatefilament i cytoskelettet. Keratin-2 är också associerat med vissa arvsrelateda hud- och nagelsjukdomar, såsom epidermolysis bullosa simplex och pachyonychia congenita.

Keratin-4 är ett proteinfibrilt som förekommer naturligt i huden och särskilt i hårfästet, naglar och munhåla. Det är ett av de huvudsakliga strukturproteinerna i de yttre skikten av huden, där det hjälper till att ge styrka och integritet åt cellerna. Keratin-4 är också en del av den naturliga barriär som skyddar kroppen mot skador, infektioner och uttorkning.

Keratin-9 är ett proteinfibrilt som förekommer i sköldkörteln och huden, specifikt i hårfolliklarna och naglar. Det är en av de typer av keratiner som hör till de så kallade "hårda" keratinerna, vilka har en högre mekanisk styrka än de "mjuka" keratinerna som finns i till exempel huden och slemhinnor. Keratin-9 bildar komplexa fiberstrukturer tillsammans med andra keratiner och proteiner, vilket ger hårfolliklarna och naglarna deras mekaniska styrka och hållfasthet. Keratin-9 har också visat sig spela en viktig roll i cellernas förmåga att klara av stressfaktorer som till exempel oxidativ stress, vilket kan ha betydelse för sjukdomar som psoriasis och cancer.

Keratin-13 är ett protein som är en del av det intermediära filamentsystemet hos keratinocyter, de celler som utgör den yttre skiktet (epidermis) av huden och slemhinnor. Keratin-13 är specifikt associerat med de celler i det översta lagret av epidermis, stratum corneum, och hjälper till att ge styrka och integritet åt denna barriär. Det är ett av många keratiner som finns i kroppen och har en specifik funktion i att underlätta cellernas rörelser och förändringar under olika tillstånd, såsom värmeexponering eller skada.

Keratin-5 är ett cytoskelettalt protein som utgör en del av de intermediära filamenten i epitelceller, särskilt i basala lagren av stratifierade epitel. Det bildar komplex tillsammans med keratin-14 och har en viktig roll i att ge cellerna mekanisk styrka och integritet. Mutationer i Keratin-5 kan leda till olika hud- och slemhinfläskrelaterade sjukdomar, såsom epidermolysis bullosa simplex.

Keratin-3, også kendt som KRT3 eller cytokeratin 12 (CK12), er et type I keratinprotein, der findes i de specielle epitellceller i huden og slimhinderne. Det er især associeret med simple, enkeltlagte og ikke-keratinsyreholdige epiteller, såsom det corneale epitel i øjets hornhinde. Keratin-3 spiller en vigtig rolle i struktur og funktion af disse epitellceller, herunder beskyttelse mod mekanisk slid og infektion.

Keratin-16 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och primärt uttrycks i huden under stresstillstånd, såsom irritation, inflammation eller skada. Det är ett typ II keratin och bildar filament som ger mekanisk styrka och integritet åt de döda cellerna i yttre lagren av huden, hår och naglar. Keratin-16 fungerar ofta tillsammans med keratin-14 för att ge respons på skada och hjälpa till att regenerera huden.

Keratin-17 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och uttrycks huvudsakligen i skivepitel, såsom hudens yttersta lagret (stratum corneum) och slemhinnor. Det spelar en viktig roll i celldifferentiering, cellytorintegritet och skydd mot mekanisk skada och infektion. Ökat uttryck av Keratin-17 har associerats med olika hudtillstånd, inklusive psoriasis och cancer.

En klass fibrösa proteiner eller skleroproteiner av betydelse både som strukturproteiner och för studiet av proteinsammansättning. Denna proteintyp utgör huvudbeståndsdelen av epidermis, hår, naglar, hornvävnad och den organiska grundmassan i tandemalj. Två huvudformer har beskrivits: alfakeratin, vars peptidstomme bildar en alfahelix (högerspiral), och betakeratin, vars stomme har en sicksack- eller veckad struktur.

Keratin-15 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och uttrycks huvudsakligen i hudens stamceller, så kallade basalceller, samt i vissa typer av hårfollikelceller. Det spelar en roll i cellytanans integritet och kan vara involverat i cellcykeln och differentieringen av stamceller till andra celltyper. Keratin-15 har också visats öka i expressión under vissa patologiska tillstånd, såsom hudinflammation och cancer, och kan därför ha potential som markör för sjukdomsaktivitet eller prognos.

Keratin-12 är ett specifikt typs av keratinprotein som primärt uttrycks i skivepitelceller i ögats hornhinna (kornea). Det spelar en viktig roll i att ge mekanisk styrka och integritet till hornhinnan, såväl som hjälpa till att reglera dess transparens. Keratin-12 är ett av de huvudsakliga proteiner som utgör corneaspecifika keratiner (CK) och är vanligen inte närvarande i andra typer av epitelceller i kroppen.

Keratin-8 är ett cytoplasmtiskt protein som uttrycks i epitelceller, särskilt i simplekubiska epitheliers och kolonens enterocyters cytoplasma. Det är en komponent av de intermediära filamenten i cytoskelettet och hjälper till att ge cellerna struktur och integritet. Keratin-8 kan också spela en roll i celldefens och skydda mot toxiska substanser genom att bilda aggregat med dem.

Keratin-6 är ett typ II keratinprotein som uttrycks i vissa epitelceller, särskilt under cellulära stressreaktioner och vävnadsreparation. Det finns i flera isoformer (A, B, C) som kan ha olika funktioner i olika typer av epitel, till exempel hud, slemhinnor och naglar.

Keratin-7 är ett typ II transmembrant keratinprotein som uttrycks i epitelceller, särskilt i simplekubiska epitel och enterocyter i tarmsystemet. Det spelar en viktig roll i att ge struktur och integritet till cellerna, samt kan vara involverat i cellytorganisation, signaltransduktion och skydd mot mekanisk skada. Keratin-7 har också visat sig vara ett användbart markörprotein vid diagnostisering av vissa typer av cancer, såsom äggstockscancer och tjocktarmscancer.

Epidermceller som syntetiserar keratin och genomgår typiska förändringar när de vandrar uppåt från epidermis bottenskikt till hudens hornlager. Successiva steg i differentieringen av de epidermisbildande keratinocyterna sker via basalceller, stratum spinosum och granulärceller.

Keratin-20 är ett protein som är specifikt för olika slags skivepitelceller, särskilt de som finns i huden och tarmarna. Det används ofta som en markör för att identifiera dessa celler inom forskning och medicinsk diagnostik. Keratin-20 produceras inte i normala basalepitelceller, så det kan hjälpa till att skilja ovanpåliggande differenserade epitelceller från basala epitelceller.

Keratin-19 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och uttrycks huvudsakligen i epitelceller, särskilt i den basala skiktet av stratifierade epitel. Det spelar en viktig roll i att ge mekanisk styrka och integritet åt cellmembranen. Keratin-19 har också visat sig vara ett markörprotein för epitelceller som undergår en onkogen transformation, vilket gör det användbart inom patologi vid diagnostisering av vissa typer av cancer.

Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.

Det yttre, kärlfria hudskiktet. Underifrån och uppåt består det av fem epitellager: 1) bottenlagret (stratum basale epidermidis); 2) taggcellslagret (stratum spinosum epidermidis); 3) korncellslagret (stratum granulosum epidermidis); 4) blankskiktet (stratum lucidum epidermidis) och 5) hornlagret (stratum corneum epidermidis). Sy. epiderm; epidermis.

Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).

Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.

Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.

Autosomal recessive polycystic kidney disease (ARPKD) is a rare genetic disorder characterized by the development of multiple cysts in the kidneys and liver. It is caused by mutations in the PKHD1 gene, which provides instructions for making a protein called fibrocystin or polyductin. The condition typically presents in infancy or childhood, although it can sometimes go undetected until adulthood.

Autosomal dominante polycystiskt njursyndrom (ADPKD) är en arvsförändring som orsakas av mutationer i PKD1 eller PKD2 generna och kännetecknas av bildandet av många cystor (flussamma säckar fyllda med vätska) i båda njurarna. Detta leder till slowly progressive nedsättning av njurfunktionen under en persons livstid och kan leda till njursvikt. ADPKD påverkar också ofta andra organ, såsom levern, hjärtat och blodkärlen. Symptomen kan variera mycket mellan individer, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta i flankerna, blod i urinen, högt blodtryck och ödem.

"Cerebral autosomal dominant arteriopati med subkortikala infarkter och leukoencefalopati" är en ärftlig kärlsjukdom som är knuten till kromosom 19q12 och yttrar sig som gryniga avlagringar i hjärnans mindre artärer, vilket leder till ischemisk stroke, pseudobulbär pares eller hjärninfarkt. CADASIL skiljer sig från Binswangers sjukdom genom närvaro av migrän med aura och avsaknad av tidigare registrerat högt blodtryck. Sjukdomen omtalades för första gången i Norden som "hereditary multi-infarct dementia".

Polycystic kidney disease (PKD) is a genetic disorder characterized by the growth of multiple cysts in the kidneys. These cysts are fluid-filled sacs that can cause the kidneys to become enlarged and can eventually lead to kidney failure. PKD can also affect other organs, such as the liver and heart, and is often associated with high blood pressure and chronic pain. There are two main types of PKD: autosomal dominant PKD (ADPKD) and autosomal recessive PKD (ARPKD). ADPKD is more common and tends to develop in adulthood, while ARPKD is rarer and typically presents in infancy or early childhood.

Förlust av högre hjärnbarksfunktioner, men med bibehållen medvetenhet, till följd av multipla kortikala eller subkortikala hjärninfarkter. Minne, omdöme, uppmärksamhetsregister och impulskontroll är ofta nedsatta och kan åtföljas av pseudobulbärpares, hemipares, onormala reflexer och andra tecken på lokala nervfunktionsstörningar.

Transient Receptor Potential (TRP) cation channels are a type of ion channel proteins that play a crucial role in various cellular functions, including sensory perception and regulation of cellular excitability. They are named after the first identified member of this family, the TRP channel of Drosophila melanogaster, which is responsible for phototransduction in the fly's eye.

En hjärtmuskelsjukdom kännetecknad av hypertrofi, som huvudsakligen omfattar kamrarnas skiljevägg och som därmed hindrar tömning av den vänstra kammaren.

Nagelsvamp (tinea unguium) är en typ av svampinfektion som främst drabbar naglarna och orsakas av samma slags svampar som kan ge upphov till hudsvamp. Svampen kan ge upphov till förändringar i naglarnas utseende, såsom vitaktiga fläckar, skrynklighet eller förtjockningar av nageln. I vissa fall kan infektionen leda till att nageln blir gulbrun och att den börjar lossna från nagelbädden. Nagelsvamp är kontagios och kan spridas via direkt kontakt med en smittad persons naglar eller genom kontakt med ytor som smittade personer har vidrört, exempelvis i badrum, gym eller simhall. Behandling av nagelsvamp kan vara svår och kräver ofta långvarig behandling med speciella läkemedel som tas oralt eller appliceras lokalt på naglarna.

Ospecificerade hudsjukdomar i fötterna.

I medicinsk kontext, refererar "naglar" vanligtvis till de hårda structurella plattorna som bildas vid ändarna av fingrarna och tårna hos människor och andra däggdjur. De är primarily komponerade av keratinproteiner och skyddar de känsligare vävnaderna under sig. Naglarna kan också ge vissa indikationer om en persons allmänna hälsa, till exempel vit nagel can vara ett tecken på näringsbrist eller systemiska sjukdomar.

Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.

Hudsjukdomar på handen.

Nagelsjukdomar är tillstånd som drabbar naglarna och kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektioner, systemiska sjukdomar, trauma och genetiska störningar. Symptomen kan variera beroende på diagnos, men kan innefatta förändringar i naglarnas form, färg, tjocklek eller struktur. Exempel på nagelsjukdomar är till exempel sklerodermi, lichen planus, psoriasis och onychomykos (svampinfektion).

Trikofyton är en dermatofytös svampinfektion orsakad av olika arter av släktet Trichophyton, som primärt infekterar hud, naglar och hår.