Ett metaboliskt samverkanssystem för ämnen som produceras i distala njurnefronet. Till dessa hör kallikrein, kininer, kininas I och II och enkefalinas. Systemet deltar i njurfunktionskontrollen. Det samverkar med renin-angiotensin-aldosteronsystemet i regleringen av blodtrycket, bildande av prostaglandiner, frisättande av vasopressiner, och vatten-elektrolytbalansen.

En generisk benämning på en i naturen utbredd grupp polypeptider med likartade kemiska strukturer och farmakologiska egenskaper. Dessa peptider är autakoider som verkar lokalt med att ge smärta, kärlvidgning, ökad kärlväggspermeabilitet och prostaglandinsyntes. De utgör sålunda en undergrupp till det stora antal mediatorer som medverkar i den inflammatoriska reaktionen.

Proteolytiska enzymer i serinendopeptidasfamiljen som finns i normalt blod och urin. Kallikreiner har specifikt kraftfull kärlvidgande och blodtryckssänkande effekt, och de ökar kärlgenomsläppligheten och påverkar glatt muskulatur. Hos män är de fruktsamhetshämmande. Det finns tre kända former: plasmakallikrein (EC 3.4.21.34), vävnadskallikrein (EC 3.4.21.35) och prostataspecifikt antigen (EC 3.4.21.77).

Den medicinska definitieon av "Bradykinin B2-receptor" är ett G-proteinkopplat receptor som aktiveras av peptidhormonet bradykinin och inducerar smärta, inflammation och vasodilation som en del av immunförsvaret och smärtsignaleringen.

En bradykininhomolog i dekapeptidform som klyvs från kininogen med kallikreiner. Den stimulerar glatt muskulatur och verkar blodtryckssänkande genom kärlvidgning.

Endogena peptider som är närvarande i de flesta kroppsvätskor. Vissa enzymer omvandlar dem till kininer, vilka är inblandade i inflammation, blodlevring, komplementreaktioner osv. Kininogener tillhör cystatin-superfamiljen. De är cysteinproteinashämmare. Högmolekylärt kininogen spjälkas av plasmakallikrein till att ge bradykinin. Lågmolekylärt kininogen spjälkas av vävnadskallikrein till kallidin.

Ett protein med molekylvikt 50 kD som förekommer i olika, normala kroppsvävnader. Efter klyvning med kallikreiner bildar det kallidin. Detta, i sin tur, omvandlas till bradykinin.

En nonapeptidsignalsubstans som genom enzymverkan bildas från kallidin i blodet, där den verkar utvidgande på kapillärkärl och ökar deras genomtränglighet, med blodtrycksfall som följd. Bradykinin fri släpps också från mastceller vid astmaanfall, från tarmväggarna, som smärtsignal från skadad vävnad, och den kan vara en neurotransmittor.

Bradykininreceptorer är proteiner på cellytan som binder till peptidhormonet bradykinin och stimulerar signaltransduktion, vilket leder till vasodilation, ökat permeabilitet av kapillärer och smärta.

Ett plasmaprotein med molekylvikt 110 kD som normalt förekommer i plasma i komplex med prekallikrein i förhållandet 1:1. Proteinet spjälkas av plasmakallikrein till att ge bradykinin. Komplexet verkar som kofaktor vid aktivering av koagulationsfaktor XII. Produkten av denna reaktion, faktor XIIa, aktiverar i sin tur omvandlingen av prekallikrein till kallikreiner.

Ett metallkarboxipeptidas som avlägsnar C-terminalens basala aminosyra från peptider och proteiner, med företräde för lysin framför arginin. Det är ett zinkenzym i plasma som inaktiverar bradykinin och anafylatoxiner. EC 3.4.17.3.

'Vävnadskallikreiner' är en grupp enzymer som produceras naturligt i kroppen och hjälper till att reglera blodtrycket genom att påverka små blodkärlens permeabilitet och diameter. De utgör en del av renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAAS).

En enkelkedjad polypeptid från bovin vävnad och bestående av 58 aminosyrarester. Den hämmar proteolytiska enzym som kymotrypsin, kallikrein, plasmin och trypsin, och används för behanding av blödninga r förenade med höga plasminhalter. Substansen används också vid risk för stora blodförluster i samband med öppen hjärtkirurgi.

Den medicinska definitieen av 'Bradykinin B1-receptorn' är en G-proteinkopplad receptor som aktiveras av peptidhormonet bradykinin och dess metabolit Des-Arg9-bradykinin. När den aktiveras, initierar Bradykinin B1-receptorn en signalkaskad som leder till inflammatoriska svar som inkluderar smärta, ödem och vasodilatation. Denna receptor upreglas i patologiska tillstånd såsom inflammation och ischemisk skada, vilket gör den till ett möjligt terapeutiskt mål för behandling av smärta och andra inflammatoriska sjukdomstillstånd.

Prekallikrein är ett zymogen, det vill säga ett inaktivt enzym, som när det aktiveras blir kallikreinet, ett enzym involverat i koagulationskaskaden och inflammatoriska processer. Prekallikreinet finns främst i levern och cirkulerar i blodet. När det aktiveras bildas kallas dettävlare kininogenaktivator, som spjälkar upp kininogen till kininer som orsakar vasodilation och ökar blodgenomströmningen. Prekallikreinet är också en del av fibrinolysen, där det aktiveras till kallikreinet som i sin tur kan spjälka upp plasminogen till plasmin, vilket bryter ner fibrin i blodet.

Keratin-1 är ett proteinfibrilt som huvudsakligen förekommer i hårfollikeln och yttre lagret av huden, så kallad cornified layer eller stratum corneum. Det är en typ av keratin som bidrar till hårets styvhet och hållfasthet samt skyddar ytan på vår hud genom att ge den mekanisk styrka och skapa ett vatten impermeabelt barriärskikt.

Keratin-9 är ett proteinfibrilt som förekommer i sköldkörteln och huden, specifikt i hårfolliklarna och naglar. Det är en av de typer av keratiner som hör till de så kallade "hårda" keratinerna, vilka har en högre mekanisk styrka än de "mjuka" keratinerna som finns i till exempel huden och slemhinnor. Keratin-9 bildar komplexa fiberstrukturer tillsammans med andra keratiner och proteiner, vilket ger hårfolliklarna och naglarna deras mekaniska styrka och hållfasthet. Keratin-9 har också visat sig spela en viktig roll i cellernas förmåga att klara av stressfaktorer som till exempel oxidativ stress, vilket kan ha betydelse för sjukdomar som psoriasis och cancer.

Stabil blodkoagulationsfaktor som aktiveras vid kontakt med den subendoteliala ytan av ett skadat kärl. Tillsammans med prekallikrein tjänar den som den kontaktfaktor som sätter igång den inre koagulationsprocessen. Kallikrein aktiverar faktor XII till XIIa. Brist på faktor XII, även benämnd Hagemannfaktorn, leder till ökat antal tillfällen av tromboembolism.

Peptidyl-dipeptidase A, also known as angiotensin-converting enzyme (ACE), is a membrane-bound carboxypeptidase that converts the inactive decapeptide angiotensin I to the potent vasoconstrictor octapeptide angiotensin II, and inactivates the vasodilator bradykinin. This enzyme plays a crucial role in the regulation of blood pressure and fluid-electrolyte balance.

En kraftfull och specifik blockerare av peptidyldipeptidas A.

Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.

Det renin-angiotensin-aldosteronsystemet (RAAS) är ett hormonsystem som håller blodtrycket stabilt och reglerar vattentrycksnivåerna i kroppen. Det utgörs av en serie reaktioner där renin omvandlar proteinet angiotensinogen till angiotensin I, som sedan omvandlas till angiotensin II av enzymet angiotensinkonverterande enzym (ACE). Angiotensin II är ett kraftfullt vasokonstriktionshormon som orsakar blodkärlens glatt muskulatur att kontrahera och ökar därmed blodtrycket. Angiotensin II stimulerar även frisättningen av aldosteron från binjuremärgen, vilket leder till en ökad återupptagning av natrium och vatten i njurarna och därmed en ökning av blodvolymen och blodtrycket. RAAS är ett viktigt regulativt system som hjälper till att

Det tryck som det cirkulerande blodet utövar på kärlväggarna.

En klass läkemedel, vars användning är inriktad på behandling av högt blodtryck och hjärtsvikt. Deras hemodynamiska effekt ligger i att de hämmar renin-angiotensinsystemet. De modulerar också det symp atiska nervsystemets aktivitet och ökar prostaglandinsyntesen. Den huvudsakliga verkan är kärlvidgande och svagt natriuretisk.

Kapillärkärls förmåga att tillåta ett selektivt utbyte av ämnen genom kärlväggen. Små, fettlösliga molekyler som koldioxid och syrgas vandrar fritt genom diffusion. Vatten och vattenlösliga molekyler kan inte passera endotelväggarna och är beroende av mikroporer, som kan hindra stora molekyler från att passera.

Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.

Funktionerna hos levande organismer och deras kroppsdelar, samt de fysiska och kemiska faktorer som hör samman därmed.

Det ihåliga, muskulära organ som upprätthåller blodcirkulationen.

Blodcirkulation (eller blodomlopp) refererar till den process där det syre- och näringsrika blodet transporteras från hjärtat, genom artärerna till kroppens vävnader, för att sedan via venerna ledas tillbaka till hjärtat och lungorna för att åter fyllas på med syre. Detta upprepas kontinuerligt för att försörja alla delar av kroppen med de närings- och syremolekyler som behövs för cellandningen och andra livsviktiga processer.

NLMs (National Library of Medicine, USA) utvidgade informationstjänst för medicnska yrkesutövare och allmänheten. Tjänsten, som är webbaserad, har en omfattande länkning till informationskällor för sjukdomstillstånd och hälsofrågor.

Alla rörformiga, blodförande kärl, som t ex artärer, vener, kapillärer.

Den förhållandevis konstanta temperatur som kroppen normalt håller (hos människan 37 grader C) och som regleras från mellanhjärnan.