Oorganiska föreningar som innehåller kalcium som väsentlig beståndsdel av molekylen.

Signalöverföringsmekanismer med mobilisering av kalcium (utifrån eller från intracellulära depåer) i cytoplasman till följd av yttre stimulans. Calciumsignalerna fortplantar sig som vågor, svängningar , spikar eller små stötar. Kalcium fungerar som intracellulär budbärare genom att aktivera kalciummottagliga proteiner.

Spänningsberoende cellmembranglykoproteiner med selektiv genomsläpplighet för kalciumjoner. De benämns L-, T-, N-, P-, Q- och R-typer utifrån sin aktiverings- och inaktiveringskinetik, jonspecificitet och känslighet för läkemedel och toxiner. L- och T-typerna finns i hela det kardiovaskulära och det centrala nervsystemet, och de övriga typerna återfinns i nervvävnad.

Kalciumföreningar som används som kosttillskott. Kalcium i födan är nödvändigt för benutvecklingen under uppväxttiden och för bibehållande av skelettets egenskaper senare i livet för att förebygga ben skörhet (osteoporos).

Kalciumsalt av kolsyra (CaCO3). Ett luktfritt och smaklöst kristallint mineral (kalcit) som har stor utbredning i naturen och utgör huvudbeståndsdelen i kalksten. Det används terapeutiskt som fosfatbu ffert hos hemodialyspatienter och som kalciumtillskott.

Kalciumsalter av fosforsyra. Dessa föreningar används ofta som kalciumtillskott. Apatit (Ca5(PO4)3(F,Cl,OH)) är en i naturen vanligt förekommande form.

Stabila kalciumatomer med samma atomnummer som grundämnet kalcium, men med varierande atomvikter. Ca-42-44, 46 och 48 är alla stabila isotoper av kalcium.

CaCl2. Kalciumsalt i form av vita, hårda korn. Det ges intravenöst som kalciumkomplement, har använts som urindrivande och försurnande medel, och för att kontrollera blödningen vid tillstånd som purpu ra, tarmblödning och mindrer, spridda blödningar. Det används också som motgift vid magnesiumförgiftning, då det ges intravenöst.

Långtidsverkande, spänningsreglerade kalciumkanaler i såväl retningsbara som icke-retningsbara vävnader. De är ansvariga för sammandragningen av hjärtmuskel och vaskulär glatt muskulatur. L-typ-kanale n består av fem underenheter (alfa-1, alfa-2, beta, gamma och delta). Alfa-1-enheten är är bindningsplatsen för kalciumbaserade antagonister. Dihydropyridinbaserade kalciumantagonister används som mar körer för dessa bindningsställen.

Kalciumsaltet av oxalsyra, förekommande som kristaller i urin och i vissa stenar (calculi).

Kalciumsalt av D-glukonsyra. Det har många användningsområden, bl a som kalciumkomplement vid kalkbristtillstånd.

Instabila kalciumisotoper som sönderfaller under avgivande av strålning. Ca-atomer med atomvikterna 39, 41, 45, 47, 49 och 50 är radioaktiva kalciumisotoper.

Den inbördes placeringen av atomer, atomgrupper eller joner i en molekyl, samt antal, typ av och plats för kovalenta bindningar.

Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.

Kalciumkanaler som är koncentrerade till nervvävnad. Omegatoxiner blockerar verkan hos dessa kanaler genom att ändra spänningsberoendet.

Etylen-bis(oxyetylen-nitrilo)-tetra-[ättiksyra]. Ett kelerande medel med förhållandevis högre kalciumspecificitet och lägre toxicitet än EDTA (etylendiamintetraättiksyra).

Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.

Svavelföreningar är kemiska föreningar som innehåller svavelatomer, ofta i form av en- eller multipelbundna svavel-svavelbindningar, och kan variera i sin komplexitet från enkla diatomiska molekyler som vätesulfid (H2S) till större, mer organiska molekyler som proteiner, där svavelföreningar som cystein och metionin är essentiella byggstenar.

Medel som ökar kalciuminflödet i stimulerbara vävnaders kalciumkanaler. Detta leder till kärlsammandragning i vaskulär, glatt muskulatur och hjärtmuskelceller, samt stimulerar till frisläppande av ins ulin från pankreascellöarna. Därför kan vävnadsselektiva kalciumagonister motverka hjärtsvikt och endokrinologiska störningar. De har främst använts för experimentella studier i cell- och vävnadskultu ter.

Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.

Flyktiga organiska föreningar (VOCs) är en grupp kemiska verbindingar som innefattar kol, har en lägre vätskedensitet än vatten och tenderar att avdunsta eller förångas vid rumstemperatur, vilket gör dem luktbara och möjliga att andas in.

"Structure-activity relationship (SAR) refers to the correlation between the chemical structure of a drug or molecule and its biological activity, describing how changes in the molecular structure can affect its ability to interact with biological targets and produce a desired pharmacological response."

Föreningar med aminobensen (fenylamin).

Ett jonoforiskt polyeterantibiotikum från Streptomyces chartreusensis. Jonoforen binder och transporterar katjoner genom membran och kopplar bort oxidativ fosforylering medan den hämmar ATPas i leverm itokondrier hos råtta. Substansen används mest som biologiskt verktyg för att studera divalenta katjoners roll i olika biologiska system.

Uppslagsböcker med informativa artiklar inom alla kunskapsfält (allmänna uppslagsverk), oftast med alfabetiskt ordnade uppslagsord eller ämnesord, eller uppslagsverk inom ett speciellt ämnesområde. Syn. uppslagsböcker; uppslagsverk.

Salt eller estrar av ättiksyra, där den yttersta väteatomen ersatts av en metall, som t ex kopparacetat Cu(CH3COO)2, eller en radikal, som t ex etylacetat CH3COOC2H5.

Fosforomsättningsstörningar är ett samlingsbegrepp för olika sjukliga tillstånd som kännetecknas av påverkan på fosfatets metabolism, vilket kan leda till förhöjda eller sänkta nivåer av fosfat i blodet och eventuellt skelettrelaterade komplikationer.

Oxidationsprodukt av etanol och en nedbrytningsprodukt vid destillation av trä. Det används lokalt, ibland invärtes, som irritationsdämpande medel, samt som reagens.

Hyperfosfatemi är ett medicinskt tillstånd där individen har förhöjda nivåer fosfat i blodet (serum). Normalvärdet för fosfat i blodet ligger vanligtvis mellan 2,5 och 4,5 milligram per deciliter (mg/dL), men värden över 6 mg/dL kan betraktas som hyperfosfatemisymtom. Förhöjda fosfatnivåer kan leda till komplikationer såsom nedsatt kalciumnivå, vilket i sin tur kan orsaka symptom som kramp och muskelsvaghet. Hyperfosfatemi kan bero på olika orsaker, exempelvis njursjukdomar, förhöjda intag av fosfat eller störningar i kalcium- och vitamin D-balansen.