Insulin lispro är ett snabbt verksamt insulinförskrivet läkemedel som används för att behandla typ 1-diabetes och vissa typer av typ 2-diabetes. Det är en modifierad form av mänskligt insulin där aminosyrasekvensen i den aktiva platsen har bytts ut, vilket gör det snabbare att verka jämfört med reguljärt insulin. Insulin lispro börjar verka inom 15 minuter efter injektion och når sin topp effekt efter ungefär en timme. Dess verkan varar i cirka tre till fem timmar. Det används vanligen som underhållande behandling tillsammans med långverkande insulin eller andra diabetesläkemedel.

Ett proteinhormon som utsöndras av bukspottkörtelns betaceller. Insulin har en avgörande roll i regleringen av sockeromsättningen, där det främjar cellernas förbrukning av glukos. Det spelar även en viktig roll för omsättningen av proteiner och lipider. Insulin används som läkemedel för hålla insulinberoende diabetes mellitus under kontroll.

Medel som sänker blodets glukoshalt.

Insulinpreparat som fördröjer upptaget av insulin.

Insulin, Isophane, även känt som NPH-insulin (Neutral Protamine Hagedorn), är ett preparat av mittaktigt insulin som används för att behandla typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Det är en blandning av insulin och protamin, en långsamt verksam proteinliknande substans, som tillsammans bildar en suspension med kontrollerad frisättning över 10-16 timmar efter injektion. Insulin, Isophane, börjar verka ungefär två timmar efter injektion och når sin toppverkan efter 4-12 timmar. Det är vanligen rekommenderat att ges två gånger per dygn, på morgonen och på kvällen, för att upprätthålla en relativt jämn insulinkoncentration i blodet under dygnet.

Bärbara eller implanterbara apparater för infusion av insulin. De kan bestå av patientskötta, öppna system eller förprogrammerade system utformade för kontinuerlig tillförsel av små mängder insulin, med ökad dosering under matsmältningen, eller slutna system som avger insulinmängder som automatiskt regleras av en elektronisk glukossensor.

Ett syndrom med onormalt låga blodsockerhalter. Klinisk hypoglykemi kan ha olika orsaker. Svår hypoglykemi leder så småningom till glukosbrist i det centrala nervsystemet, vilken slutar i hungerkänsla, svettning, parestesi, nedsatt mental funktion, krampanfall, koma, och t o m död.

Diabetes mellitus kännetecknad av brist på insulin, plötslig debut, svår hyperglykemi, snabbt tilltagande ketoacidos, och död, om inte insulinbehandling sätts in. Sjukdomen kan uppträda i alla åldrar, men är vanligast hos barn och ungdomar. Syn. typ 1 diabetes.

Underordnade hemoglobinkomponenter av humana röda blodkroppar, benämnda A1a, A1b och A1c. Hemoglobin A1c är viktigast, då dess sockerdel består av glukos med kovalent bindning till betakedjans yttersta aminosyra. Eftersom normala glykohemoglobinkoncentrationer är oberoende av iakttagna blodsockervariationer under en tre-fyraveckorsperiod, så är koncentrationen av glykosylerat hemoglobin en pålitligare indikator för den genomsnittliga blodsockerhalten över en längre period.

Glukos - den sockerart genom vilken kolhydrater transporteras med blodet, uppgår normalt till en halt av 3,5-5,6 mmol/l. Vid onormalt låg koncentration föreligger hypoglycemi, vid onormalt höga halter hyperglycemi. Syn. dextros; druvsocker.

Den postprandiella perioden är den tid som följer efter en måltid, under vilken kroppen är involverad i digestions- och absorptionsprocesser av det intagna matföremålet. Detta vanligtvis varar från några minuter till flera timmar, beroende på mängden och sammansättningen av maten som konsumerats.

Kostnader för läkemedel som betalas av patienten.

En monoteistisk religion förkunnad av profeten Mohammed, med Allah som gud.

En cellytereceptor för insulin. Den utgörs av en tetramer av två alfa- och två betaenheter, som erhålls genom klyvning av ett enda prekursorprotein. Receptorn innehåller en inre tyrosinkinasdomän, belägen i betaenheten. Insulinaktivering av receptorn leder till ett antal metaboliska förändringar, bl a ökat upptag av glukos i lever, muskler och fettvävnad.

Studier som jämför två eller flera behandlingar, där försökspersonerna eller patienterna efter en avslutad första behandlingsomgång överförs till en annan behandlingsregim. Vid jämförelse mellan två behandlingsformer, A och B, väljs halva försöksgruppen slumpmässigt att få behandlingarna i ordningen A, B, andra halvan att få B, A. Kritik har riktats mot denna modell, då effekterna av den första behandlingen kan dröja kvar efter det att den andra behandlingsperioden inletts.

En form av diabetes som kännetecknas av förmåga att fortleva utan ketoacidos med utebliven insulinbehandling. Debuten kommer långsamt, och patienterna visar ofta en tendens till fetma. Syn. typ 2 diabetes.

Injicering under tryck av flytande läkemedel, näringslösning eller annan vätska under huden genom en ihålig nål.

Bestämning av blodsockernivåer på egen hand utan besök på kliniskt laboratorium. Digital eller batteridriven reflektometer kan användas. Egenkontroll har utbredd tillämpning vid kontroll av instabil i nsulinberoende diabetes.

Antingen symtomatisk diabetes eller försämrad glukostolerans till följd av graviditet, som återgår mot slutet av graviditeten. Hit räknas inte redan tidigare diagnostiserad diabetes hos personer som blir gravida (graviditet hos diabetiker).

Avtagande förmåga hos insulin att sänka blodsockerhalterna; behov av 200 enheter insulin per dag för att förhindra hyperglykemi eller ketos. Effektminskningen beror vanligtvis på antikroppsbindning av insulin (insulinantikroppar), men även avvikelser hos insulinreceptorer på cellytor kan föreligga. Tillståndet har samband med övervikt, ketoacidos, infektion och vissa sällsynta sjukdomar.

Avstående från föda.

Tidsschema för administrering av läkemedel i syfte att uppnå optimal effekt och bekvämlighet.

De utgifter en sjukvårdsinrättning eller -organisation har för sina läkemedel. Dessa utgör en del av den sjukvårdskostnad som belastar patienten.