HLA-antigener: Antigener (Human Leukocyte Antigens) bestämda av leukocytplatserna på kromosom 6, kodningsstället för MHC ("major histocompatibility complex") hos människor. De är polypeptider eller glykoproteiner som återfinns på de flesta kärnförsedda celler och blodplättar, bestämmer vävnadstyp i samband med transplantation, och är förknippade med vissa sjukdomar.AntigenerHLA-B-antigener: HLA-ytantigener av klass I som kodas från mer än 30 påvisbara alleler på B-lokus i HLA-komplexet, de mest polymorfa av alla HLA-specificiteter. Flera av dessa antigener (t ex HLA-B27, -B7, -B8) är starkt kopplade till anlag för reumatism och andra autoimmuna sjukdomar. Precis som andra HLA klass I-determinanter spelar de en roll vid de cytolytiska T-lymfocyternas cellulära immunreaktioner.Histokompatibilitetsantigener: En grupp antigener som omfattar såväl MHC-antigener som "minor histocompatibility"-antigener. De förra bestäms genetiskt av MHC. De avgör vävnadstypöverensstämmelse och orsakar avstötningsreaktioner vid transplantationer. De senare är alloantigener som ger en svagare avstötningsreaktion.HLA-DR-antigener: En grupp D-tillhöriga humana leukocytantigener (HLA) av polymorfa glykoproteiner, vilka förekommer på lymfoida celler. De består av alfa och betakedjor, och de har en annan ärftlighet än DQ- och DP-antigener. Deras uppträdande tycks vara kopplat till vissa hudsjukdomar, som t ex pemphigus vulgaris och dermatitis herpetiformis, samt diabetes av typ 1.Ytantigener: Antigener på ytan av celler, inklusive infektionsframkallande celler, främmande celler eller virus. De utgörs vanligtvis av proteinhaltiga grupper, och kan vara isolerade, på cellmembran eller cellväg gar.Tumörantigener: Proteiner, glykoproteiner eller lipoproteinfraktioner på tumörcellers ytor, som vanligen kan identifieras med monoklonala antikroppar.Många av dessa har antingen embryonalt eller viralt ursprung.Bakteriella antigenerHLA-A-antigener: Polymorfa HLA-ytantigener av klass I som finns på nästan alla kärnförsedda celler. Ett 20-tal antigener, kodade från A-lokus för multipla alleler på kromosom 6, har identifierats. De utgör mål för T-cellers cytolytiska reaktioner och är avgörande för avstötning eller inte av vävnads-/organtransplantat.Histokompatibilitetsprövning: Identifiering av MHC-antigener från vävnadsdonatorer och möjliga mottagare, vanligtvis med serologiska tester. Donatorer och mottagare bör tillhöra samma ABO-blodgrupp och ha så stor överensstämmelse som möjligt mellan histokompatibilitetsantigener för att risken för vävnadsavstötning skall kunna minimeras.HLA-D-antigener: Humana immunreaktions- eller klass II-antigener som huvudsakligen återfinns på B-lymfocyter och kodas av gener på HLA-D-platsen. De utgörs av ytterst polymorfa familjer av glykopeptider, som var och en består av två kedjor, alfa och beta. Denna grupp av antigener omfattar dem med beteckningarna -DR, -DQ och -DP, av vilka HLA-DR är mest undersökt. Några av dessa glykoproteiner är kopplade till vissa sjukdomar, som möjligen är av immunologiskt ursprung.HLA-B7-antigen: Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det finns en svag koppling mellan förekomsten av detta antigen och narkolepsi och idiopatisk hemokromatos. HLA-B7 har en bristande jämvikt i länkningen med HLA-A3 och HLA-DR2.Virusantigener: Virusprodukter som har antigen effekt.HLA-DR3-antigen: Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är i länkningsobalans med HLA-A1 och HLA-B8. HLA-DR3-antigenet är skarkt kopplat till celiaki, Graves sjukdom, dermatitis herpetiformis, tidig myasthenia gravis, SLE, ungdomsdiabetes och opportunistiska infektioner vid AIDS.Histokompatibilitetsantigener klass II: Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.Histokompatibilitetsantigener klass I: Stora, polymorfa transmembranglykoproteiner med icke-kovalent bindning till icke-polymorft beta 2-mikroglobulin. Hos människor är det tre strukturgener på kromosom 6 som kodar för HLA-A-, HLA-B- och HLA-C-antigenerna. Hos möss kodar de tre generna K, D och L på kromosom 17 för H-2-antigenerna. Klass 1-antigener finns på de flesta kärnförsedda celler och påvisas genom sin reaktion med alloantisera. Dessa antigener ger sig tillkänna vid vävnadsavstötningsprocesser och begränsar cellförmedlad upplösning av virusinfekterade celler. De är främst förknippade med reumatologiska tillstånd och vissa tumörsjukdomar.HLA-B35-antigen: Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det är svagt knutet till ett antal sjukdomar.DNA-sonder, HLA: DNA-sonder som är specifika för humana leukocytantigengener, vilka representerar de viktigaste histokompatibilitetsdeterminanterna hos människor. De fyra kända genplatserna benämns A, B, C och D. Specifika antigener kan identifieras med lokusbenämning och nummer, t ex HLA-A11. Arv av vissa HLA-alleler är förknippat med ökat risk för vissa sjukdomar (t ex isulinberoende diabetes mellitus).Betaglobuliner: Serumglobuliner med en elektroforetisk mobilitet mellan alfaglobuliner och gammaglobuliner i neutral eller alkalisk lösning.HLA-B8-antigen: Ett HLA-ytantigen som kodas av B-lokus på kromosom 6. Det föreligger störd jämvikt i länkningen med HLA-A1 och HLA-DR3. Detta är förklaringen till att sjukdomar som celiaki, dermatitis herpetiformis och myasthenia gravis, vilka ursprungligen kopplades till HLA-B8, numer anses ha starkare koppling till HLA-DR3.Isoantikroppar: Antikroppar från en individ som reagerar med isoantigen från annan individ av samma art.HLA-DR4-antigen: Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är starkt kopplat till reumatoid artrit och ungdomsdiabetes.HLA-C-antigener: HLA-antigener av klass I kodade av en liten grupp strukturgener på C-lokus på kromosom 6. De är avsevärt mindre immunogena transplantationsantigener än HLA-A och -B-determinanterna och därför av mindre betydelse vi korstestning av donatorer och mottagare. Deras viktigaste roll är som riskmarkörer för vissa sjukdomsbilder, som t ex spondylartrit, psoriasis och multipelt myelom.HLA-DQ-antigener: En grupp bland de D-tillhöriga HLA-antigenerna som skiljer sig från DR-antigenerna i fråga om genplats och därmed ärftlighet. De är polymorfa glykoproteiner i form av alfa och betakedjor och förekommer på lymfceller och andra celler, som ofta är förknippade med vissa sjukdomar.Epitoper: Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.Beta 2-mikroglobulinHLA-DR Serological SubtypesProtozoiska antigener: Alla delar av någon protozo som kan framkalla immunitet. De vanligast förekommande är antigener från Plasmodium (malaria) och trypanosomer.HLA-B27-antigen: Ett HLA-ytantigen (transplantationsantigen) som kodas från B-lokus på kromosom 6. Det är starkt förknippat med akut främre uveit, ankylerande spondylit och Reiters sjukdom.Monoklonala antikroppar: Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.Transformationsantigener, polyomavirus: Antigener från polyomavirus som orsakar infektion och celltransformation. Det stora T-antigenet behövs för initiering av DNA-syntesen, för att undertrycka transkription av den tidiga regionen, och är tillsammans med mellan-T-antigenet ansvarigt för omvandlingen av primära celler. Det lilla T-antigenet är nödvändigt för fullföljande av infektionscykeln.HLA-DR2-antigen: Ett D-tillhörigt immunsvarsantigen hos människa som kodas från D-lokus på kromosom 6 och återfinns på lymfceller. Det är i länkningsobalans med HLA-A3 och HLA-B7 och starkt kopplat till Goodpastures syndrom, multipel skleros och narkolepsi.HLA-A3-antigen: Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Allelen är mer frekvent förekommande hos individer med idiopatisk hemokromatos. HLA-A3 har störd jämvikt i länkningen med HLA-B7 och HLA-DR2.SvampantigenerCD-antigener: Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.Maskantigener: Alla delar av parasitmaskar som framkallar en immunreaktion. De vanligast förekommande helmintantigener är schistosomantigener.H-2-antigenerUveit, främreT-lymfocyterOrganiska guldföreningarDimerkaprol: Ett motmedel mot stridsgas som är verksamt mot Lewisit (diklor(2-klorvinyl)arsin). Tidigare känt som British Anti-Lewisite, BAL. Medlet verkar som kelatkomplexbildare och används mot förgiftning med arsenik, guld och andra tungmetaller.Histokompatibilitetskomplex: Det genområde som innehåller platserna (loci) för de gener som avgör strukturen hos de serologiskt definierade (SD) och lymfocytdefinierade (LD) transplantationsantigenerna, för gener som styr strukturen hos immunsvarsassocierade antigener, för immunsvarsgener, vilka reglerar djurs förmåga till immunreaktion mot antigena stimuli, och för de gener som avgör strukturen och/eller nivån för kompementets fyra första komponenter. "Major histocompatibility complex" brukar förkortas MHC.MHC klass I-gener: En gensamling i MHC-komplexet hos ryggradsdjur som bär koden för polymorfa särdrag, vilka inte har samband med immunreaktioner eller komplementaktivitet, t ex B-loci (kyckling), DLA (hund), GPLA (marsvin), H-2 (mus), RT-1 (råtta), HLA-A, -B och -C klass 1-gener hos människa.MHC klass II-gener: Genområden i MHC-komplexet hos ryggradsdjur som kodar för polymorfa produkter, vilka kontrollerar immunsvaret mot specifika antigen. Generna återfinns i HLA-D-området hos människa och i 1-regionen hos möss.Karcinoembryonalt antigen: Ett serumglykoprotein som utsöndras i tarmepitelets glykokalyx. Antigenet troddes ursprungligen vara specifikt för fostrets matsmältningskanal och adenokarcinom i tarmen, men påträffas normalt i faece s och bukspottskörtel-gallsekret, samt i samband med en rad neoplastiska och ickeneoplastiska tillstånd. Det främsta användningsområdet är för monitorering av svaret på behandling vid tarmcancer. Syn. CEA.Histokompatibilitet: Graden av antigenöverensstämmelse mellan vävnaderna från olika individer, vilken avgör om ett allogent transplantat accepteras eller stöts bort.CellinjeVirala tumörantigener: Proteiner som känns igen av antikroppar från serum hos djur som har virusinducerade tumörer. Dessa proteiner antas härröra från samma virus som orsakade canceromvandlingen.Antikroppsspecificitet: Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.Receptorer, antigen, T-cellerHLA-A2-antigen: Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Detta antigen är kopplat till förmågan att känna igen Influensa A-viruset.Alleler: Enskilda former av gener i ett genpar, lokaliserade till samma plats på homologa kromosomer, och som styr samma biokemiska processer.Tumör escapeCytotoxicitet, immunologisk: Nedbrytning av en målcell genom angrepp från immunologiskt aktiva effektorceller. Nedbrytningen kan ske genom direktkontakt med aktiverade T-lymfocyter, lymfoida eller myeloida mördarceller, eller förmedlas av cytotoxiska antikroppar, cytotoxiska lymfcellsfaktorer eller komplement.T-lymfocyter, cytotoxiskaAutoantikroppar: Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.Prolifererande cellkärneantigenHaplotyper: En individs genbestånd vad gäller den ena delen av ett allelpar, eller uppsättningar av gener som är nära förbundna på en kromosom och ofta överförs i grupp, som t ex generna i histokompatibilitetskomplexet.B-lymfocyter: Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.Lymfocyter: Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.Receptorer, antigen, B-cellerProstataspecifikt antigenO-antigenerSjukdomsmottaglighet: Förhållanden i kroppen som får kroppsvävnaderna att reagera på speciella sätt på vissa yttre stimuli, och sålunda gör individen ovanligt benägen för vissa sjukdomar.Genfrekvens: Andelen av en viss allel i förhållande till samtliga alleler för ett genlokus i en population under förökning.Aminosyrasekvens: Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.Antikroppar: Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.CD8-antigener: Differentieringsantigener på tymocyter och på cytotoxiska T-lymfocyter och suppressorceller. CD8-antigener är en del av Ig-supergenfamiljen och är igenkänningselement i MHC klass I-begränsade interakt ioner.CD15-antigener: Kolhydratantigen som ansamlas i olika tumörvävnader och släpps ut i blodet. Kolhydratdelen kan vara modifierad med fukos (6-deoxygalaktos) eller sialinsyra. Monoklonala antikroppar har framställts, so m kan särskilja undergrupperna av detta antigen i sera från cancerpatienter. I synnerhet sialyl-SSEA-1-antigen förekommer i höga halter i serum vid ett flertal tumörsjukdomar.Myasthenia gravisMelanom: Elakartad tumörform med ursprung i celler som kan bilda melanin, vilken kan uppträda i huden varsomhelst på kroppen, i ögat eller, sällan, i slemhinnorna i könsorganen, ändtarmen, munhålan eller andra platser. Tumören förekommer mest hos vuxna och kan uppstå de novo eller ur ett födelsemärke eller elakartad pigmentfläck. Melanom metastaserar i stor omfattning, och lokala lymfkörtlar, lever, lungor och hjärna löper stor risk att drabbas. Incidensen av maligna hudmelanom ökar snabbt i hela världen.Kolhydratantigener, tumörassocierade: Kolhydratantigener som uttrycks i elakartad vävnad. De är värdefulla tumörmarkörer och mäts i serum med radioimmunanalys och monoklonala antikroppar.Enzymkopplad immunadsorberande analys: En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.Isoantigener: Antigener som förekommer i alternativa former (alleler) inom en och samma art. När ett isoantigen påträffas hos artsmedlemmar som saknar det, så utlöses ett immunsvar. Typiska isoantigener är blodgruppsantigenerna.NjurtransplantationKorsreaktioner: Serologiska reaktioner som inträffar när ett antiserum mot ett antigen reagerar med ett annat, närbesläktat antigen.Immuntolerans: Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.Immunglobulin G: Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.Interferon Type IITransplantatöverlevnad: Ett transplantats överlevnad i värden, faktorer som är ansvariga för överlevnaden och förändringar i transplantatet i samband med dess tillväxt i värden.Molekylsekvensdata: Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.OrgangivareCD3-antigener: Komplex bestående av minst fem membranbundna polypeptider i mogna T-lymfocyter som är icke-kovalent förbundna med varandra och med T-cellreceptorn (T-cell-antigenreceptorer). CD3-komplexetr inkluderar gamma-, delta-, epsilon-, zeta- och etakedjorna. När antigen binder till T-cellreceptorn överför CD3-komplexet aktiveringssignaler till T-cellens cytoplasma. Gamma- och deltakedjorna i CD3 skiljer si g från T-cellreceptorns gamma- och deltakedjor.Hepatit B-ytantigener: De hepatit B-antigen som finns på Dane-partikelns yta och på de 20 nm stora sfäriska och tubliknande partiklarna. Ett flertal underspecificiteter är kända. Dessa kallades tidigare Australienantigen.Blodgruppsantigener: Genetiskt betingade erytrocyttyper (allotyper eller fenotyper), som definieras av en eller flera grupper av cellulära antigenstrukturer (agglutinogener el. blodsgruppsantigener). Blodgrupperna klassif iceras dels utifrån dessa antigener, dels utifrån förekomsten av specifika antikroppar i plasma, riktade mot dessa antigener. Exempel på välkända blodgrupper är de som ingår i ABO-systemet och i Rh-sy stemet. Andra system är t ex Duffy, Kell, Kidd, Lewis, MNS.Fenotyp: Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.Lymfocytaktivering: Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.Immunglobuliner: Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).Möss, inavlade BALB CCeller, odlade: Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.Transplantatavstötning: En immunreaktion med både cellulära och humorala inslag, riktad mot ett allogent transplantat, vars vävnadsantigen inte är kompatibla med mottagarens.Molekylvikt: Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.CD4-antigener: 55-kD-glykoproteiner ursprungligen definierade som differentieringsantigener på T-lymfocyter, men som också påvisats på andra celler, bl a monocyter/makrofager. CD4-antigener ingår i Ig-supergenfamilj en och deltar som hjälpelement i MHC klass II-immunsvar. På T-lymfocyter bestämmer de hjälpar/inducerarundergruppen. CD4-antigener tjänar dessutom som HIV-receptorer och binder direkt till höljeprotei net gp120.CD45-antigener: Glykoproteiner med hög molekylvikt som uteslutande visar sig på ytan av leukocyter och deras hemopoetiska stamceller. CD45-familjen b estår av ett flertal medlemmar som alla är produkter av en enda ge n. Uttryck av CD45 är nödvändigt för signallering via T-cellreceptorn.AntigenreceptorerHepatit B-antigener: Antigen från hepatit B-viruspartikeln eller Dane-partikeln, samt dess ytantigen, kärnantigen och andra hithörande antigen, inklusive hepatit B e-antigen.HLA-DQ beta-ChainsImmunfluorescensteknik: Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.Antigen-antikroppsreaktioner: Reaktioner som uppstår till följd av antigen-antikroppskomplexbildning och leder till svullnad och inflammation.HLA-DRB1 ChainsAntikroppsbildningCD1-antigener: Glykoproteiner uttryckta på kortikala lymfocyter samt på vissa dendritiska celler och B-celler. De liknar MHC klass I både till struktur och funktion. CD1-antigener är mycket specifika markörer för mä nskliga langerhansceller.BlodtransfusionImmunsera: Serum som innehåller antikroppar. Det erhålls från djur som immuniserats genom injektion av antigen eller genom infektion med mikroorganismer, bärande på antigenet.Bakteriella antikroppar: Immunglobuliner framkallade av bakteriella antigena komponenter.Immunisering: Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).AllotransplantationDifferentieringsantigener: Antigener som kommer till uttryck framförallt på ytan av levande celler under de olika stadierna av mognad och differentiering. De är organ- och vävnadsspecifika immunologiska markörer och användbara vid studier av normal cellutveckling såväl som tumörbildning.Ledgångsreumatism: En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.Typ 1-diabetes: Diabetes mellitus kännetecknad av brist på insulin, plötslig debut, svår hyperglykemi, snabbt tilltagande ketoacidos, och död, om inte insulinbehandling sätts in. Sjukdomen kan uppträda i alla åldrar, men är vanligast hos barn och ungdomar. Syn. typ 1 diabetes.HIV-antigener: Antigener som är förknippade med specifika proteiner hos det utvecklade T-cellsimmunbristviruset hos människa (HIV); de kallas även HTLV-III-antigener eller LAV-antigener.HLA-A1-antigen: Ett HLA-ytantigen som kodas av A-lokus på kromosom 6. Individer med denna allel har benägenhet att drabbas av Hodgkins sjukdom. Det föreligger en bristande jämvikt i länkningen mellan HLA-A1 och HLA-B8 och HLA-DR3.MART-1 AntigenCD80-antigener: Den naturliga liganden för T-cellens CD28-antigen som medierar T- och B-celladhesion. CD80 uttrycks på aktiverade B-celler och gamma-interferonstimulerade monocyter. Bindning av CD80 till CD28 och CTL A-4 bidrar till en stimulanssignal till T-cellerna och medför en kraftigt ökad lymfokinproduktion.LöslighetEnzymimmunologiska metoder: Immunologiska analysmetoder baserade på bruk av: 1) enzym-antikroppkonjugat; 2) enzym-antigenkonjugat; 3) antienzymantikroppar med efterföljande homologt enzym; 4) enzym-antienzymkomplex. Dessa används i histologiskt arbete för att synliggöra eller märka vävnadsprov.Epstein-Barrviruskärnantigen: Kärnantigen som är produkter av EBV-gener. Minst sex kärnantigen har identifierats, men deras verkningsmekanism och roll vid transformation av B-celler har ännu inte klarlagts. Syn. EBV-kärnantigen.Flödescytometri: En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.Autoantigener: Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.HLA-B44 AntigenHeterofila antigener: Antigener som antingen stimulerar bildande av eller binder till heterofila antikroppar. De utgörs av korsreagerande antigener som förekommer i fylogenetiskt obesläktade arter.CD19-antigener: Differentieringsantigener uttryckta på B-lymfocyter och B-cellförelöpare. De ingår i regleringen av B-cellproliferationen.Bassekvens: Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.Antigenpresenterande celler: En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.CD8-positiva T-lymfocyter: En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.