Sjukdomstillstånd kännetecknat av fullständig frånvaro av subkutan fettvävnad, insulinresistent diabetes med lten benägenhet för ketoacidos, hyperlipidemi med subkutan xantomatos (kolesterolansamlingar under huden), leverförstoring och förhöjd basal ämnesomsättning.
En samling heterogena tillstånd till följd av defekt fettomsättning och kännetecknade av fettvävnadsatrofi. Ofta förekommer en omfördelning av kroppsfett som leder till perifera fettförluster och central fetma. Hit hör generell, lokal, medfödd och förvärvad lipodystrofi.
En form av diabetes som kännetecknas av förmåga att fortleva utan ketoacidos med utebliven insulinbehandling. Debuten kommer långsamt, och patienterna visar ofta en tendens till fetma. Syn. typ 2 diabetes.
En heterogen grupp av sjukdomstillstånd med glukosintolerans som gemensam nämnare.
HIV-associated lipodystrophy syndrome (HIV-ALS) is a condition characterized by changes in body fat distribution and metabolic abnormalities that occur in some individuals infected with the human immunodeficiency virus (HIV). The syndrome is often associated with long-term use of antiretroviral therapy (ART), particularly protease inhibitors and nucleoside reverse transcriptase inhibitors.
Diabetes mellitus kännetecknad av brist på insulin, plötslig debut, svår hyperglykemi, snabbt tilltagande ketoacidos, och död, om inte insulinbehandling sätts in. Sjukdomen kan uppträda i alla åldrar, men är vanligast hos barn och ungdomar. Syn. typ 1 diabetes.
Sjukdomstillstånd och sjukdomsförlopp som tillstöter vid diabetes mellitus. Pga den bristande blodsockerregleringen hos diabetespatienter kan sjukliga processer uppstå i ett flertal vävnader och organ, inkl. ögon, njurar, blodkärl och nervvävnad.
Ett proteinhormon som utsöndras av bukspottkörtelns betaceller. Insulin har en avgörande roll i regleringen av sockeromsättningen, där det främjar cellernas förbrukning av glukos. Det spelar även en viktig roll för omsättningen av proteiner och lipider. Insulin används som läkemedel för hålla insulinberoende diabetes mellitus under kontroll.
Ett 16 kD-peptidhormon som utsöndras av vita fettceller och som medverkar i regleringen av födointaget och energibalansen. Leptin avger den viktigaste afferenta signalen (insignalen) från fettceller i det svarssystem som reglerar kroppens fettlager.
Avtagande förmåga hos insulin att sänka blodsockerhalterna; behov av 200 enheter insulin per dag för att förhindra hyperglykemi eller ketos. Effektminskningen beror vanligtvis på antikroppsbindning av insulin (insulinantikroppar), men även avvikelser hos insulinreceptorer på cellytor kan föreligga. Tillståndet har samband med övervikt, ketoacidos, infektion och vissa sällsynta sjukdomar.
Bindväv bestående av fettceller (adipocyter) i ett nätverk av stödjeceller. Pigmenterad, värmealstrande fettvävnad i många däggdjurarters foster och nyfödda kallas brunt fett.
Experimentellt framkallad diabetes mellitus genom tillförsel av olika diabetogena medel eller genom borttagande av bukspottkörteln.
Glukos - den sockerart genom vilken kolhydrater transporteras med blodet, uppgår normalt till en halt av 3,5-5,6 mmol/l. Vid onormalt låg koncentration föreligger hypoglycemi, vid onormalt höga halter hyperglycemi. Syn. dextros; druvsocker.
Antingen symtomatisk diabetes eller försämrad glukostolerans till följd av graviditet, som återgår mot slutet av graviditeten. Hit räknas inte redan tidigare diagnostiserad diabetes hos personer som blir gravida (graviditet hos diabetiker).
Medel som sänker blodets glukoshalt.
Underordnade hemoglobinkomponenter av humana röda blodkroppar, benämnda A1a, A1b och A1c. Hemoglobin A1c är viktigast, då dess sockerdel består av glukos med kovalent bindning till betakedjans yttersta aminosyra. Eftersom normala glykohemoglobinkoncentrationer är oberoende av iakttagna blodsockervariationer under en tre-fyraveckorsperiod, så är koncentrationen av glykosylerat hemoglobin en pålitligare indikator för den genomsnittliga blodsockerhalten över en längre period.
En medicinsk definition av 'riskfaktorer' är egenskaper, expositioner, eller behavor som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, som rökning och brist på motion, eller icke-modifierbara, som genetiska faktorer eller ålder. Det är värt att notera att när en individ utsätts för en riskfaktor, innebär det inte automatiskt att personen kommer att utveckla sjukdomen, men risken blir högre än för den som saknar riskfaktorn.
Onormalt höga blodsockernivåer (ungefär 70-150 mg/100 ml plasma).
Ett test för avgörande av en individs förmåga att upprätthålla blodglukosjämvikt. I testet ingår mätning av blodglukosnivåerna vid fasta och vid givna tidsintervall före och efter oralt intag av glukos (75 eller 100 g) eller intravenös infusion (0,5 g/kg).
Kärlsjukdomar som har samband med diabetes mellitus.
Hit hör arterioskleros och arterioloskleros i njurarna, Kimmelstiel-Wilsons syndrom (interkapillär glomeruloskleros), akut och kronisk pyelonefrit, samt njurpapillnekros hos individer med diabetes mellitus.
Perifera, autonoma och kranialnervssjukdomar som har samband med diabetes mellitus. Tillstånden beror oftast på diabetesorsakade skador på mikrokärl som försörjer nerver (vasa nervorum). Till de förhållandevis vanliga sjukdomstillstånd som kan hänga samman med diabetesneuropati hör kramp i den tredje kranialnerven (ögonrörelsenerven; se ögonmuskelsjukdomar), mononeuropati, multiplex mononeuropati, diabetesamyotrofi, smärtsam polyneuropati, autonom neuropati och torakoabdominell neuropati.