En grupp glukospolymerer som produceras av vissa bakterier. Dextraner har terapeutisk användning som plasmavolymutökare och som antikoagulanter. De har även utbredd användning i biologiska studier och industriellt.

En långkedjad glukospolymer med 17-20 % svavel.

Ett komplex av ferrioxihydroxid och dextraner på 5000 till 7000 dalton i viskös lösning med 50 mg/ml järn. Lösningen ges parenteralt och används mot järnbrist.

Specifika eller ospecifika inflammationer i tjocktarmen. Syn. kolit.

1,6-a-D-glukan-6-glukanohydrolas. Ett enzym som katalyserar endohydrolys av 1,6-a-D-glukosidbindningar in dextran. EC 3.2.1.11.

Fluorescerande markör som kan binda till vävnader och proteiner och som används vid fluorescerande antikroppsfärgning och i protein- och aminosyrabindningsteknik.

Preparat som används som medium i jonbyteskromatografi.

Tarmsegmentet mellan blindtarmen och ändtarmen. Det omfattar en uppåtstigande, en tvärgående, en nedåtgående och en slingrande del.

Ett släkte grampositiva, fakultativt anaeroba bakterier som är beroende av jäsningsbara kolhydrater för sin tillväxt. Organismerna är inte patogena för växter eller djur, människor inräknade.

Tarmarnas invändiga beklädnad, bestående av ett inre epitelskikt, en mellanliggande lamina propria och en yttre muskelslemhinna. I tunntarmen kännetecknas slemhinnan av en rad veck och ett överflöd av absorberande celler (enterocyter) med mikrovilli (ytludd).

Kapillärkärls förmåga att tillåta ett selektivt utbyte av ämnen genom kärlväggen. Små, fettlösliga molekyler som koldioxid och syrgas vandrar fritt genom diffusion. Vatten och vattenlösliga molekyler kan inte passera endotelväggarna och är beroende av mikroporer, som kan hindra stora molekyler från att passera.

Plasmaersättningsmedel, även kända som kolloidala lösningar eller substitutionsvätskor, är preparat som används för att ersätta vätska och protein i blodplasmavätskan under olika medicinska tillstånd, såsom blödningar, operationer, trauma, sepsis och skada på njurfunktionen, då den naturliga produktionen av plasma inte är tillräcklig. De kan vara av naturlig eller syntetisk börd och innehåller ofta albumin, kolloidala polymerer eller syntetiska aminosyror.

Varje form av ödem i struphuvudet. I tidigt stadium kan ödemet vara svårt att skilja från infektion, men i det senare fallet ses oftare slemhinnepåverkan och rodnad. Allergiskt ödem kan uppkomma som reaktion på föda, inandade ämnen eller läkemedel. Hela andningssystemet eller enbart en del av strupen kan vara påverkade. Struphuvudödem kan även vara ärftligt. Andra möjliga orsaker till ödem kan vara ökat kapillärtryck till följd av vena cava superiorsyndromet (övre hålvenssyndromet), ligering av den inre halsvenen, sänkt osmotiskt plasmatryck pga njursvikt, försämrat lymfflöde och ökad genomsläpplighet för proteiner i kapillärerna.

Egenskap hos membranösa och andra strukturer att släppa igenom ljus, värme, gaser, vätskor, metabolitmolekyler och mineraljoner.

Kramper i struphuvudet.

Minsking av blodets viskositet genom tillsats av cellfria lösningar. Metoden används kliniskt 1) vid tillstånd med försämrad mikrocirkulation, 2) vid ersättning av förlorat blod vid operationer utan homolog blodtransfusion och 3) vid hjärt-lung-bypass och hypotermi.

Hopklumpning av röda blodkroppar vid dåligt blodflöde, till följd av dragningskraften mellan cellerna, vilka binds till varandra i rouleaux-aggregat. Den svaga mekaniska kraft som blodflödet utövar är tillräcklig för att bryta upp aggregaten. Starkare eller svagare hopklumpning kan bero på en rad förhållanden i cellmembranet eller i blodplasman. Aggregationsgraden påverkas av erytrocyternas deformerbarhet, sialylering i cellmembranet, ändrad negativ ytladdning hos cellerna pga den dielektriska effekten av proteiner i den omgivande plasman, osv. Blodviskositeten och sänkan påverkas av erytrocytaggregationen och används som parametrar för beräkning av hopklumpningen.

Färgämnen som avger ljus vid bestrålning. Våglängden hos det utsända ljuset är vanligtvis längre än hos det infallande. Fluorokromer är färgämnen som tillsätts andra ämnen för att få dessa att fluorescera, och används som markörer inom biokemi och immunologi.

En sackarospolymer med hög molekylvikt.

Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.

Summan av atomvikterna för de atomer som ingår i en molekyl. En modernare benämning är relativ molekylmassa.

En grupp derivat av spiro(isobensofuran-1(3H),9'-(9H)xanten)-3-on. De används som färgämnen, som metallindikatorer och som fluorescerande markörer i immuntester.

En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.