Ett slags kopplingspunkter som binder en cell till en annan. Ett av ett flertal differentierade regioner som, t ex, återfinns där cytoplasmamembranen hos celler intill varandra har nära kontakt. Den består av ett cirkelrunt område på varje membran, tillsammans med intracellularä mikrotrådar och en substans mellan cellerna som kan innehålla mukopolysaccharider. Syn. desmosomer.

Desmoplakin är ett protein som spelar en viktig roll i hållfastheten hos celler i olika typer av vävnader, framför allt i huden och hjärtat. Proteinet är en central komponent i de strukturer som kallas desmosomer, som bildas mellan två intilliggande celler och fungerar som "klebefläcker" som håller cellerna samman. Desmoplakin bidrar till att fästa dessa desmosomer vid cellens cytoskelett, vilket är ett nätverk av proteiner som ger cellen form och integritet. Mutationer i gener för desmoplakin kan orsaka olika arvsmassaburna sjukdomar, till exempel diverse former av epidermolys os och kardiomyopatier.

Desmogleiner är en typ av adhesionsmolekyler, mer specifikt belägen i desmosomer, som spelar en viktig roll för cell-till-celladhesionen i epitelvävnader, såsom huden och slemhinnor.

Desmoplakin är ett protein som spelar en viktig roll i att hålla tillsammans de celler som bildar huden och andra organ i kroppen. Det gör detta genom att ingå i strukturer som kallas desmosomer, vilka fungerar som "klebemedel" mellan cellerna. Desmokolliner är ett annat namn på just detta protein, och det kan därför definieras som:

Gammakatenin är ett protein som utgör en del av den strukturella komponenten i mellanfilament i cellens cytoskelett, och spelar därför en viktig roll i att ge cellen stabilitet och form. Det är ett så kallat intermediärt filamentprotein och förekommer i flera olika typer av celler, framför allt epitelceller. Gammakatenin kan även ingå i andra proteinkomplex, till exempel desmosomer, som är ansvariga för celldelning och kontakt mellan celler.

Plakofiliner är proteiner som spelar en viktig roll i cellens skelett och hör till en grupp av strukturproteiner som kallas för desmosomala plakoglobiner. De återfinns huvudsakligen i de intermediära filamenten i cellkärnan, men även i desmosomer och adherens junctioner, vilket är speciella strukturer som hjälper till att fästa celler ihop med varandra. Plakofiliner bidrar till att stabilisera dessa strukturer och underlättar kommunikationen mellan cellerna. De har också visat sig ha en viktig roll i celldifferentiering, celldelning och celldöd.

Desmoglein 1 är ett protein som förekommer naturligt i kroppen och spelar en viktig roll inom cell-till-cell-kontakten i huden och slemhinnor, där det hjälper till att hålla samman epitelcellerna genom att bilda desmosomer. Desmosomer är strukturer som agerar som "lås" mellan cellerna och ger stabilitet och integritet åt de vävnader där de finns. Desmoglein 1 är specifikt associerat med den typ av desmosom som kallas för utbuktande desmosom, vilket främst förekommer i olika slags epitel, till exempel hudens yttersta lagret.

Desmoglein 3 är ett proteinfolyra som spelar en viktig roll i intercellulära kontakter, så kallade desmosomer, mellan hudens och slemhinnors epitelceller. Det är känt för att vara involverat i celladhesion och påverkas av autoimmuna reaktioner vid vissa typer av blåskador (pemphigus vulgaris), vilket leder till skalning och sårbildning.

Direktkontakt mellan en cell och en granncell. I de flesta fall är denna kontaktpunkt för liten för att ses i ljusmikroskop, men de kan synliggöras med hjälp av konventionell eller kryoelektronmikroskopi, som visar att den aktiva cellmembranen, den underliggande cytoplasman och det gemensamma extracellulära utrymmet är högt specialiserade.

Desmoglein 2 är ett proteinfolyra som spelar en viktig roll i intercellulära kontakter, särskilt inom huden och sklemsyreproducerande vävnader. Det är en huvudkomponent i desmosomer, strukturer som kopplar tillsammans granne celler och ger stabilitet till epitelvävnaderna. Desmoglein 2 har också visat sig ha betydelse för cellytors reglering och signaltransduktion. Mutationer i DESMOGLEIN 2-genen kan orsaka autoimmuna sjukdomar som pemfigus vulgaris, en allvarlig hudsjukdom karaktäriserad av blåsor och sår.

I en enstaka mening kan "plakiner" definieras som proteiner eller glykoproteiner som hjälper till att hålla tillsammans celler och vävnader genom att bilda strukturer som kallas desmosomer, hemidesmosomer och kornektscontakter. Dessa strukturer är viktiga för cellernas mekaniska integritet och stabilitet. Plakiner spelar också en roll i signaltransduktion och cellkommunikation.

Pemphigus är en grupp autoimmuna hudsjukdomar som karaktäriseras av blåsor och sår på huden och slemhinnor, orsakade av antikroppars attack mot desmoglein-proteiner som håller samman hudcellerna.

Cytoplasmatrådar som i diameterstorlek (ca 10 nm) befinner sig mellan mikrofilament och mikrotubuli. De kan vara sammansatta av en rad olika proteiner och bilda en ring kring cellkärnan.

Huvudbeståndsdelen av cytoskelettet i eukaryota cellers cytoplasma. De bildar ett flexibelt ramverk i cellen, utgör stöd för organeller och andra cellulära "organ", och utgör en viktig länk i det intracellulära kommunikationssystemet.

Desmosomala kadheriner är transmembrana proteiner som spelar en viktig roll i intercellulära kontakter, så kallade desmosomer, mellan epitelceller och andra celltyper med höga mekaniska spänningar. De möjliggör starka adhesioner genom att bilda homofila komplex med varandra på ytan av två intilliggande celler, vilket är viktigt för celldesmens och vävnadens strukturella integritet.

Visuell eller fotografisk mikroskopi, där elektronstrålar (med våglängder tusentals gånger kortare än synligt ljus) används i stället för ljus, vilket ger avsevärt större förstoring. Elektronernas interaktion med preparaten ger upplysning om preparatens finstruktur. Vid transmissionselektronmikroskopi ger elektronernas reaktioner under passage genom ett mycket tunt preparat upphov till en bild. Vid svepelektronmikroskopi faller en elektronstråle snett mot preparatytan, och av reaktionerna ovan ytan alstras en bild. Elektronmikroskopi förkortas ofta EM.

En klass fibrösa proteiner eller skleroproteiner av betydelse både som strukturproteiner och för studiet av proteinsammansättning. Denna proteintyp utgör huvudbeståndsdelen av epidermis, hår, naglar, hornvävnad och den organiska grundmassan i tandemalj. Två huvudformer har beskrivits: alfakeratin, vars peptidstomme bildar en alfahelix (högerspiral), och betakeratin, vars stomme har en sicksack- eller veckad struktur.

Det yttre, kärlfria hudskiktet. Underifrån och uppåt består det av fem epitellager: 1) bottenlagret (stratum basale epidermidis); 2) taggcellslagret (stratum spinosum epidermidis); 3) korncellslagret (stratum granulosum epidermidis); 4) blankskiktet (stratum lucidum epidermidis) och 5) hornlagret (stratum corneum epidermidis). Sy. epiderm; epidermis.

En grupp funktionellt likaratade glykoproteiner som ansvarar för den kalciumberoende cell-till-cell-vidhäftningen. De delas in i underklasserna E-, P- och N-kadheriner, med distinkt immunologisk speci ficitet och fördelning i vävnaderna. De åstadkommer celladhesion via en homofil mekanism. Dessa föreningar har betydelse för uppbyggnaden av vävnader och hela kroppen.

Särande av taggcellerna i stratum spinosum i epidermis, vilket leder till atrofi i taggcellslagret. Kan iakttas vid sjukdomstillstånd som pemfigus och follikulär keratos.

Ett eller flera skikt av epitelceller, uppburna av basalmembranet, som täcker kroppens inre och yttre ytor.

Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.

Epidermceller som syntetiserar keratin och genomgår typiska förändringar när de vandrar uppåt från epidermis bottenskikt till hudens hornlager. Successiva steg i differentieringen av de epidermisbildande keratinocyterna sker via basalceller, stratum spinosum och granulärceller.

Anslutningspunkter, där cellskeletten till celler, gränsande till varandra, är sammankopplade. De utgörs av specialiserade områden på plasmahöljet, där buntar av mikrofilament fäster vid höljet genom transmembranlänkningsenheter, cadheriner, som i sin tur genom sina ytterstrukturer fäster vid angränsande cellers cadheriner. I cellskikt bildar de adhesionsband som helt omger cellerna.

Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.

Alpha-catenin är ett protein som spelar en viktig roll inom cellens adherens junctions, strukturer som medierar cellextraknipning och sammanhållning. Det interagerar med både cadheriner (adhesionsmolekyler) och actinfilament i cytoskelettet, och fungerar som en bindande länk mellan dem. Alpha-catenin bidrar också till att reglera cellulär signaltransduktion och kan påverka celldelning och cellyttväxling.

Celler som täcker kroppens inre och yttre ytor.

Undersökning i elektronmikroskop av prover som först färgats på immunocytokemisk väg. Tekniken används i stor utsträckning vid virologisk diagnostik som en del av mycket känsliga immunologiska tester.

'Armadillo Domain Proteins' are a group of structural proteins characterized by the presence of one or more armadillo repeats, which are ~42-44 amino acid long motifs that fold into a helical structure. These proteins play crucial roles in various cellular processes such as signal transduction, cytoskeleton organization and regulation of gene expression. Examples of armadillo domain proteins include β-catenin, p120 catenin, and plakophilin, which are involved in the Wnt signaling pathway and cell adhesion.

Det nätverk av trådar, kanaler och bryggor som ger cytoplasman form, stadga och organisation.

I medicinsk kontext, refererar "tunga" till ett parastitärt insekt av arten *Pediculus humanus capitis*, som orsakar hudsjukdomen pedikulosis kapitis, mer känd som huvudlöss. Tungor är små, platta, utplattade insekter som lever och lägger ägg (nitar) i människors hårstrån, vanligtvis nära skallen. De suger blod från varmhudaden och orsakar ofta klåda och irritation. Tungor sprider sig genom direkt kontakt med infekterade personer eller delad användning av saker som hattar, hårborstar och sängkläder.

Kroppens yttersta hölje, och dess skyddsbarriär mot omgivningen. Huden består av dermis (läderhuden) och epidermis (överhuden).

Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.

Plectin är ett cytoskelettprotein som spelar en viktig roll för cellstruktur och celldynamik. Det fungerar som en molekylär bro mellan olika komponenter av cytoskelettet, såsom aktinfilament, intermediära filament och mikrotubuli. Plectin bidrar till att stabilisera cellens struktur och är involverat i celldelning, vesikeltransport och mekanisk signalering.

Preparering av mycket små bitar av exponerade ytstrukturer hos celler som spräckts efter nedfrysning, för elektronmikroskopering. Provet fryses och klyvs vid låg temperatur i vakuum. Den blottade ytan skuggläggs med kol och platina, och täcks med kol för att en kolavbildning skall erhållas.

"Tight junctions are specialized intercellular adhesive structures found in epithelial and endothelial cell sheets, forming a continuous barrier to the paracellular space and regulating the flow of ions, solutes, and macromolecules between compartments."

"Vimentin är ett typiskt intermediärt filamentprotein som uttrycks i mesenchymala celler, inklusive fibroblaster, endotelceller och glatta muskelceller. Det spelar en viktig roll i att ge struktur och integritet till cellens cytoskelett."

Tamboskap som vanligtvis hålls på någon form av lantgård för produktion av kött eller mjölkprodukter eller som arbetsdjur.

En grupp av mest ärftliga tillstånd, kännetecknade av förtjocknad hud i handflator och på fotsulor till följd av onormalt omfattande keratinbildning, vilken leder till hypertrofi i hudens hornlager (hyperkeratos).

Ytmolykyler, vanligen glykoproteiner, som bidrar till att celler kan fästa vid andra celler. Till deras funktioner hör sammanfogning och sammankoppling av olika vertebratsystem, upprätthållande av väv nadsintegration, sårläkning, morfogena rörelser, cellförflyttning och metastasering.